Sugbloggen är landets roligaste blogg!

| Mobile | RSS

De e mycke nu…

Jag hatar när någon säger sådär och försöker spela viktig. Det handlar bara om prioriteringar. Det vet vilken projektledare som helst som gjort 5 p i “projektledning för en vinnare”. Men allt som oftast så händer det att undertecknad drabbas av denna attack från alla håll och kanter som kräver sin beskärda del av undertecknads viktiga tid.

Det är helt enkelt mycket nu.

Mycket höst, mycket matlagning, mycke många skogspromenader, mycke blöjbyten, mycke lämna på dagis, mycke “har du skrivit den där rapporten än?”, mycke “min dator har hängt sig”, mycke “du som kan detta”, mycke många bloggar man inte hinner hänga på, mycke krånglande jävla Nokia synkroniseringstjafs, mycke irriterande korrupta bloggposter i telefonen som inte kan langas över till bloggen vilket innebär att undertecknads blogg haltar en smula, trots att det finns poster för en miljon år till men eftersom jag drivs av ett oresonligt hat emot allt som inte fungerar ska jag först bara lösa skiten även om det vore enklare att bara skriva om 30 000 ord, mycket många “fan vi borde hälsa på”, mycke storhandling, mycke tvätt, mycke böcker som väntar på läsning…

Har jag sagt att det är mycket nu? Tillräckligt många gånger menar jag? Är det för mycket sagt om jag säger det en gång till. Alltså inte till utan att det är mycke nu…

Andra bloggar om , , , , , , ,

3 Comments September 29th, 2008 | Posted in Mutter |

Stål Ulf

Grrrr…

Hela jävla dagen har jag stått och lagat Lasagne med resultat att jag hela jävla kvällen stått och gnidit stålull mot ugnsplåt. Söndagskvällar kan göras en smula roligare.

Dubbel grrrrrr…

– Va? Hur lasagnen smakade? Bra förstås! Vad är det för en korkad fråga? När jag går in i köket gifter sig inte bara kryddorna med varandra. De har hardcorehångel och det vänstras frisk vilket leder till att varenda gomsegel i det kända Universum om det hade fått glida förbi hade fått en oral orgasm av rang!

Andra bloggar om , , , , , , ,

6 Comments September 28th, 2008 | Posted in Sugsaker |

KontorsKonversationer #7

Sugbloggen® fortsätter med konceptet “idiot konversationer på ett kontor“.

– Får får inte får, får får lamm!
– Va?
– Får får inte får, får får lamm
– Jag fattar inte…
– Ett får får inte ett får som unge, den får ett lamm
– Ahhhhh…ha! Hahahahahaah! Fan va kul det ska jag blogga om!
– Den är gammal!
– So?
– Bloggpubliken kommer att fnysa åt dig!
– Fuck den!
– Ja…ere så du sere…
– Jupp!
– Ja det är ju din blogg!
– Ja det är ju det. Hur var det nu, får får får inte får, lamm får inte…va fan!
– Får får inte får, får får lamm!

Andra bloggar om , , , , ,

6 Comments September 25th, 2008 | Posted in Sugsaker |

Avundsjuka

I Sugbloggens nya serie “Den svenska avundsjukan” tänker vi slå ett slag för det som orsakar avundsjuka och till skillnad från det P.K:a i att himla med ögonen och be om ursäkt, istället förstärka det. Vi anser att det är ett av de få fina sakerna vi kan vara stolta över. Och i dessa EU-tider då allt och alla ska slätas över till en slö och diffus grå massa säger vi på Sugbloggen “Nej för fan! Rör inte min avundsjuka. Du är bara avundsjuk!” och sträcker på oss, rak rygg, frank blick och med hakan trotsigt framskjutet.

Rätten att sura över att grannen har den finare bilen, den snyggare frun och de mer uppfostrade barnen är ett av de inbrända minnen från våra anfäder vi bör bejaka. Avundsjukan var ett av vikingarnas drivkraft för att erövra byar och sabba dem. Om du lärt dig att vikingarna var ett ärelystet folk eller upptäckande själar så har du läst fel bok eller haft fel lärare. De var bara ogina jävlar. Tänk själv att sitta i en sur, kall och våt jävla båt och kliva i land på en strand och mötas av en by som hade snyggare damer, schysstare hyddor och inte alls lika mycket bark i käket. Klart man plundrar och erövrar och det man inte kan ta med sig ser man till att ingen annan jävel ska kunna njuta av.

Så för att dra igång en landsomfattande våg av avundsjuka kommer Sugbloggen att under denna serie presentera saker som borde göra en normal fungerande svensk avundsjuk. Here we go:

Idag åt jag Röding till lunch. Den var god. Men inget får en måndagslunch till sin peak om man inte avslutar med glass med jordgubbar och ett glas rött. Om ni känner en ohejdbar lust att skicka ett mindre hat till undertecknads vardagliga lunch så är det helt ok. Det är bara avundsjukan som rör på sig. Vårda den. När den. Underhåll den. Gulla med den. Killa den under fötterna. Det är en fantastisk kraft som kan få dig till de mest oanade reaktioner. Sa jag att glassen var god? Nämnde jag att jag inte betalade? Behöver jag påtala att detta är vardag för mig? Nämnde jag att fisken inte innehöll ett endaste litet ben? Och att trattkantarellsåsen smakade som en bit av himlen?

Bildbevis? Javisst!

Andra bloggar om , , , , , ,

10 Comments September 23rd, 2008 | Posted in Sugsaker |

Sju förhållningssätt till bloggar…

Sivert och hans sju heliga budord. Moses ligger i sin grav  och surar och tänker “fan att jag inte kom på detta istället“. Gud i sin himmel funderar som allvarligast på om han inte ska hotta upp Sivert och göra honom till ett helgon kanske det är hög tid att ordna fram ett homohelgon? Guds vägar äro märkliga och har Gud någon humor (vilket Gud borde ha eftersom Sivert är det yttersta beviset på Guds outgrundliga humor) så…varför inte?

Nåväl, bered er, den store Sivert hava talat:

Första rådet: Du måste inte hinna läsa alla bloggar.
Andra rådet: Du mår bättre om du inte ödslar tid på bloggtyckeriet.
Tredje rådet: Läs tidningar i stället och lyssna på P1 i radio och P2:s Aurora
Fjärde rådet: Identifiera seriösa tyckare från haverister.
Femte rådet: Inse att bloggarna inte alls är den nya demokratin.
Sjätte rådet: Tro aldrig att bloggskrivarna har de viktigaste argumenten.
Sjunde rådet: Träffa riktiga människor i den riktiga världen och tala med dem på riktigt.

Ja jösses! Det här är så dumt så att jag inte vet om jag ska skratta eller gråta. Men med tanke på att det är Sivert Öholm – den pillemariske, jovialiske, vindögde och intelligenta föredettin…öh föredetta programledaren så är det så att världen stannar upp en smula och nyper sig självt i armen med ett “vänta lite här…har någon riktig människa skrivit detta…hahahahaha...för att sedan gå och leta upp en stabil lina och en saftig bjälke“. Och värre blir det…Häng med.

Disclamier: Bör kanske tillägga att texterna inom parentes inte är författat av denne hyperhederlige superintellektuelle riktige verklige ultradebattör, utan det är en overklig, självupptagen låtsasperson som tror att han bloggar…

I takt med att tv-medierna blir allt mer ytliga ( ja det har Sivert knappast varit med om att förhindra. Med tanke på att Sivert suttit i teve och drivit sina skämtprogram till sensationstevenivåer så är Sivert en av de STÖRSTA, i alla bemärkelser, orsakerna till det ytliga tevelandskapet), “idol”-iserade och glamoriserade växer det upp en förvirrad informationsvärld i våra datorer (allt i datorerna växer av sig självt och är per definition förvirrat..måste vara ett virus av något slag). Bloggvärlden, “bloggosfären” har blivit mode ( åh fan…kan man köpa det någonstans – och om något är mode så är det alltså något annat som då bör vara omodernt…tänker Sivert på sitt eget yrkesområde då)  och mycket av den är en blandning av kommersialism, egotrippar och rent strunt ( tja…ungefär som radioprogram, tevekanaler och…törs jag säga tidningar). Några tycks tro att beviset för att man är verklig är att ha en egen blogg (egen teveshow eller egen spalt i en tidning).

Observera nu att jag inser att Internet är en av de största redskapen för ett öppet och genomlyst samhälle (synd att Sivert inte fick smittan att bli en öppen och genomlyst riktig person). Bloggar och debattfora kan möjliggöra en förstoring och utvidgning av det demokratiska (läs gärna meningen om hur Telia har små hackare sittandes på sina kontor och kollar Sivert)  samtalat (gääääsp..). Men de förefaller samtidigt innebära en inskränkning och försnävning av demokratin. (motsägelsefullt va…men så är livet)

När nyhetens behag lagt sig och alla snobb-bloggare (häpp!) insett att de inte ens själva har tid att skriva så mycket mer än om sin egen förkylning, kanske tiden är mogen att skaffa sig ett förhållningssätt till bloggeriet ( kan inte Sivert ringa i den stora klockan när tiden är mogen eftersom det enligt hans utsago inte skett än…oh Sivert, du store allvetare).

Bloggosfären har nyligen fått en EU-rapport att föreslå registrering av bloggar och “replikrätt” (dumma dumma bloggosfären som ringt upp en EU-rapport och bett om en registrering…dumma dumma). Det låter som ett skämt (det är ett skämt) eftersom bloggrepliker väldigt ofta tycks locka fram de absolut lägsta instinkterna hos dem som deltar i replikerna (säger inte Sivert en bit ned i texten att Sivert bara läser politikerbloggen och sedan så räcker det…så denna utsaga baseras alltså på en slarvig koll i en blogg av i runda slängar 200 miljoner bloggar? Heja Sivert friskt humör!). Vulgariteter och direkta okvädningar är vanliga (till skillnad från den höga nivån i Siverts teveshower då). Intellektuell heder bekymrar sällan (kasta sten i glaaaashus, jag e looser baby för jag har inget kooooll), inte heller nivån i argumenten (häpp!). Bloggdebatten har sin egen (o)etik (Glöm nu inte att detta är väl grundat från Siverts forskning i ämnet på EN blogg av drygt 110 miljoner bloggar och knappt 80 miljoner bloggar i Kina).

Observera igen, att jag vet att Carl Bildt var banbrytande bloggare och kanske fortfarande driver en av de största i världen (vill Sivert ha en klapp på huvudet för detta?). Jag läser ibland på politikerbloggen, men sen räcker det. Att läsa Helle Kleins blogg i Aftonbladet för att se att hon “är tjänstledig för studier”, men ändå vill blogga är rena skämtet (här är vi faktiskt överens och just nu fryser några i helvetet – men Klein suger get. Sivert även en blind höna hittar korn då och då) , eller hur PJ Linders blogg i svenskan – som lanserades med stort buller, bara blivit en liten snutt om dagens tidning, andas uppgivenhet.

Mitt främsta skäl till de sju råden är att bloggeriet håller på att föra oss in i ett formidabelt elitsamhälle, där samhällsdebatt, kultur, politik, nöje blir en exklusivitet för ett fåtal (och det har det inte varit innan bloggarna, innan Internet alltså?). Några försöker vara seriösa, men de största bloggarna, till exempel de Schulamanska, närs av sin aggressivitet och sin förnedringsfilosofi (Aftonbladet, Robinson, baren…). Där handlar det inte om demokrati och yttrandefrihet. I stället är det ren spekulation i intellektuell dekadens ( och slänger vi oss med några svåra ord bara för att va…). Utanför lämnas större delen av de “alldeles vanliga” människorna ( men så bra då att sådana som Sivert finns som kan föra den alldeles vanliga människans talan) . Men utanför lämnas också de argument och den finess som före bloggen präglade det offentliga samtalet i offentliga medier ( där precis ALLA fick delta…mhhhh).

I praktiken isolerar bloggeriet människor från varandra (åh fan…). Mötet mellan två debattörer på riktigt, är vida överlägset bloggmötet (häpp! Folkhögskoletänk kickar in… mötet… mööööööööööötet… som måste vara i fysisk form är svaret på allt. Kan jag få ett halleluleja!). Haverister och ytterkantsmänniskor tycks dominera bloggarna (har Sivert verkligen kollat 50 miljoner bloggar för att dra den slutsatsen). Deras inlägg legitimeras bara av dem själva (själva definitionen på bloggpost är just att skribenten legitimerar skiten. Det sitter inget överkukhuvud och sägar…du får inte skriva så där. Prova det så får Sivert se. Det är rätt så uppfriskande)  och behöver aldrig slipas mot andra än fiktiva, osynliga mottdebattörer (jupp alla som kommenterar, läser, debatterar är fiktiva och osynliga, dvs finns inte på riktigt och syns inte alls. Bara en massa osynliga massor ).

Slutsatsen är enkel. Följ de sju råden och börja live-kommunicera. P2:s Aurora är en av de bästa medicinerna mot bloggförgiftning (och så gör vi lite reklam för att boosta upp ego…eh…jag menar programmet. På tal om kommersialsm).

Det finns en miljard skäl till varför man inte ska ta sådana som Sivert Öholm på allvar – en av dem att han är en kristdemokrat av rang. Sen har han skrivit en bok om sin polare Ulf Ekman…som är styrelseordförande i Världen Idag …där Sivert jobbar. Intellektuell hederlighet? Opartiskheten då? Bah… bara för fegisar. Sist men inte minst mage att dissa Björn Ulvaeus val av ord vid  översättning av sin egna skrivna text från engelska till svenska.

Sivert du äcklar mig med din ohederlighet. Allt skitsnack om att “vanliga människor ” ska få komma till tals är bara snicksnack från fega rädda elitmänniskor som du. Tack vare bloggandet och tack vare Internet kan jag som är en vanlig osynlig människa få komma till tals. Det hade aldrig fått ske i din teveshow eller på någon kultursida i någon tidning. Fråga Anders Tegner.

Sluta hyckla!

Andra bloggar om , , , , , , , ,

7 Comments September 22nd, 2008 | Posted in Politik |

KappAhl

Mikebike den gode ordlekmästaren har försökt dräpa KappAhl i en post nyligen. Och som den sanne motsträvige jäveln ska jag iställlet hylla denna tackförnämliga kejdehandlare. Kan jag få ett go KappAhl! Visa att Mike har fel helt enkelt. Solen-har-sina-fläckar-teorin i bloggvärlden liksom.

Jag har alltid handlat strumpor i storpacksform. Typ “köp tio- betala för två” eller liknande. Jag har alltid sett mig själv som en vinnare i mervärdestjänstesektorn, fast ur ett kundperepektiv. Skulle man ta detta till restaurangvärlden skulle det innebära ” få ditt käk serverat snabbt som fan – varmt och med ett leende”. Mina socksvinster sker alltid på Intersport. Med tanke på att man är en stilikon och företrädare för hur en väldresserad man ser bäst ut så är jag väl medveten om att Intersportsockorna med deras svennelook hur ska man säga… sänker det visuella en aning. Men lik förbaskat har jag alltid haft dem på mina fossingar.

Men nu när man blivit en ansvarsfull upptagen farsa så har jag kommit på efterkälken när det gäller att stasha upp ett fett lager intersportsockor hemma. Och med tanke på att man inte ens hinner klippa tånaglarna med erforderliga mellanrum behöver man inte vara speciellt snabb i huvudet för att förstå att hushållsbeståndet sakta men säkert minskar i takt med att hålen och perforeringsgraden ökar. Som förmodligen gör det i kvadratisk utsträckning. Jag skulle vilja få in någon matematisk fomel här men det låter sig tyvärr inte göras av det enkla skälet att jag var och är halvkass på matte. Efter plus, minus, gånger och delat – stannar undertecknads hjärna då stimulans saknas för vidare irrfärder.

Vad göra? När det sista paret sockor gled förbi tårna och inte stannade förrän de närapå snuddade kulsäcken insåg till och med jag att en brandsläckning av rang var nödvändig. Jag hastade in till stan för att köpa skiten på Intersport men hamnade av en konstig anledning på Kapp-Ahl. Ödet säkert. Som med sin osynliga hand varsamt buffade mig framåt. När jag hade köpt kepsar åt lillemännen för 39 spänn som jag hittade i en rea-korg (what a bargin) så skådade mitt norra öga en låda sockor. Svarta, gråa och mina storlekar. Köp 7 för 69 spänn. What a bargin igen liksom.

Vafan tänkte jag. Är detta sant? Gled fram kände på tyget och med ens upphörde min och Intersports livslånga ekonomiska relation. Det var som att göra slut utan att meddela motparten. Snabbt. Smidigt och så var man fri. Slut på luddiga fötter, lakanen kommer inte längre att ha rester.

Mina fötter är saliga. Tånaglarna med. Frugan är salig. Jag är salig. Om det inte vore för fatwafaktorn skulle jag nästan säga att Allah…har haft ett finger med i spelet när det gäller min fossingar… men han har säkert en massa annat för sig som är viktigare än undertecknads val av fotbeklädnad.

KappAhl rules. Mikebike har fel. Jag är bäst!

Andra bloggar om , , , , , , ,

13 Comments September 19th, 2008 | Posted in Funderingar |

Finaste

DU är det finaste som finns. Av alla nu levande och i framtiden levandes är DU den vackraste och viktigaste som finns. Alla händelser i universum har lett till DIN existens. Universum finns enbart för DIN skull. Utan DIN existens är allt som görs och sägs meningslöst.

Om DU inte kan se det vem ska då kunna se det…

12 Comments September 17th, 2008 | Posted in PausPost |

Bad Hair Day

Idag på väg till jobbet såg jag en man som led alla helveteskval. Han var hårt “Under the pressure” som Bowie och Queen sjöng då det begav sig. Långt innan många av er var födda och långt innan håret på min skalle emigrerade och bosatte sig runt ryggslut, axlar och mage. På kokosnöthårsoljans tid. Hawaichiceran. Låååångt innan barn…

– Pssst Steffe!
– Vare! Seru inte att jag försöker förtälja en hårresande historia om hår här?
– Ditt eller någon annans?
– Va?
– Ja du snackar om någon snubbes hår, sen kör du tappatrådtricket och börjar orera om ditt hår.
– Vafan!
– Precis!
– Jag som trodde jag var botad från tappatrådsyndromet!
– Tydligen inte!
– Ser man på!
– Så hur ska du ha det?
– Öh… vi ska vi inte tala om mitt hår.
– Bra. Fokusera nu!

Den här mannen och hans hår var oense om form, läge och attityd. Där han ville ha det liggande ville håret spreta ut åt alla håll. Som om varje hårstrå hade en egen vilja. Det där med att expressa sig och blomma ut hade håret anammat. Där han ville ha det tillbakalutat ville håret synas. Där han ville ha det diskret verkade varje hårstrå kämpa för sin inneboende rättighet att stå rak i ryggen och stirra förbipasserande i vitögat.

Jag såg på hans flackande irrande blick exakt de emotioner och funderingar som rörde sig under den yviga kalufsen. Han tänkte ” undrar om det är någon som märker någe”. Jag hade stor lust att kliva fram och säga:

– Ja då. Jag ser!
– Eh…va?
– Jag ser och noterar att ditt hår har en egen vilja idag
– Hörru!
– Hörru på dig själv!
– Vem fan har gett dig luft?
– Tänkte bara bekräfta dina farhågor. Ha en bra bad hairday…

Jag vet, jag är en elaking. Men kan man jiddra med de som redan har en bad hair day varför inte ställa sig i ledet och accenturera den dåliga dagen? På något avigt vis hjälper jag ju egentligen till. Genom att förstärka den dåliga upplevelsen är ju min dåliga handling en bad day i förlängningen en god gärning som gör att de goda dagarna blir godare. Allt enligt devisen kossan saknas först när lyan är tom. Och visst finns det en mohihi-faktor i att retas med folk med galen frisyr? Tycker i alla fall jag.

Det är vid sådana här tillfällen som jag är glad att jag bara kan få bad days. Ni har aldrig hört en flintman säga “jag har en dålig bad hair day”. Och har ni det så är det inte håret på huvudet som avses…

Andra bloggar om , , , ,

3 Comments September 16th, 2008 | Posted in Funderingar |

Veckans garv

Hur man skrattar och grinar samtidigt. Det börjar vid 1.08.

1 Comment September 15th, 2008 | Posted in Sugsaker |

Paralelle lallaren

Det har kommit till min kännedom att det finns en version av mig i ett parallelluniversum som inte alls ser på livet på samma sätt som jag gör. Som tycker att naturlagar skall följas och att allt som har minsta antydning till absurdism medelst kraft ska bekämpas. Det som gör det så irriterande är att eftersom de flesta andra versioner av mig är rätt så lika mig, dvs snara till skratt och ser hela tiden efter möjligheter att fucka upp tillvaron och om inte det lyckas i alla fall försöka reta upp universum en smula, och när vi säger retas så gör vi det multiplicerat med oändligheten, så är denna träige versionsjävel precis tvärtemot mig.

Med tanke på att det faktiskt var universum som började så anser alla vi oändliga oss att vi har rätt att jiddra en smula med allt och alla. Ja utom denne triste jävel då. Jag fick ett anonymt tips av mig själv från dimensionen bredvid att jag borde hasta över och se till att han ställer sig i ledet. På något avig vis gör ju denne triste jävel allting lite absurt genom att sticka ut från alla versioner av mig genom att inte vara som mig. Bara en sådan sak borde få honom att inse det motsägelsefulla i att inte vara som alla andra.

Det här med dimensionsförflyttning kanske en del tycker är lite trixigt och det är det om man inte vet hur man ska göra. Det man behöver är ett a) öppet sinneslag, b) en slö dag och c) en hjärna som hakar på. En hjärna som inte räds utmaningar. Som inte går in i väggen för minsta lilla omöjlighet. Som ser logik som ett hinder man kan blunda för. Som ser normalitet som något trendigt. Som anser att sunt förnuft är som en illa konfigurerad gratis brandvägg. Som fnyser åt det till synes omöjliga.

Har man lite tuggbar svamp så kan det hjälpa till att förhöja resandet. Men det är av vikt att man tar rätt dos. Tar man för mycket kan man i värsta fall dyka upp i en parallell värld där man inte alls är i samklang med parametrarna i det luddiga skikt som definierar jaget och plötsligt befinna i sig i den oangenäma situationen att vara någon annan. En gång dök jag upp som Magnus Betnér och tro mig det var inget kul. Han verkar ha ett trist liv i alla dimensioner. Fast nu när jag tänker efter så måste Magnus vid det tillfället dykt upp som mig i denna dimension? Summan av allt är konstant liksom. Det förklarar det där konstiga (s)pöket som fortfarande än idag ringer mig och vill ha closure. Och jag vill vara skapt som en gravad lax innan jag clousrar något jag inte ens påbörjat.

Nåväl. Jag vet vad som krävs för att inte vara Magnus Betnér så med ett mjukt *pjoop* gled jag in till nästa värld. Det coola är att man inte behöver leta upp sig självt eftersom man landar i sig självt eller bredvid sig. Jag sa:

– Hörru! Ditt tristo!, till mig själv, som hoppade högt när jag dök upp från ingenstans. Hade det varit jag hade jag inte ryckt till det minsta, men detta vittnar om att denne dimensionsversion är en smula harigare och räddare än mig för oväntade uppdykanden av mig. Men han fann sig snabbt dock.
– Hörru på dig själv. Fel plats. Fel dimenson. Fel snubbe, jävla räka sa parallelle jag.
– Opps, sorry, sa jag.
– Your bad!
– Eller hur?
– Hehe. Du skulle svängt vänster därborta.
– Ahh…det förklarar saken. Tyckte väl att allt var som det skulle när jag kom hit.
– Det kan du fethajja.
– Ska du inte haka på?
– Mja…det är mycket nu…
– Visst. Tjena. Jag känner dig. Ska du porrsurfa nu igen?
– Öh…
– Försök inte ljuga för mig. Kom igen. De nakna sidorna kommer att finnas kvar när du kommer tillbaka. Dessutom kan jag ge dig heta tips på feta fina nya siter.
– Va?, sa han och jag såg på hans blick att han insåg vidden av att de tips jag skulle leverera var några som han med absolut sannolikhet inte skulle fnysa åt. Han tänkte om det var någon som visste vad jag höll på med och gillade så var det väl jag.
– Jupp. Med så mycket naket så att det räcker och till och med spiller över till denna dimension…
– Vad väntar vi på, sa han och innan jag hann säga “uhm shanti shanti” så gled vi båda två med ett bestämt “pjoop” in i den triste parellelle lelles universa. Vi landade i hans nörd…öh…*host *..eh…arbetsrum. Han var inte där. Förmodligen på jobbet. Bara en sådan sak som att vara på jobbet alla timmar chefen betalar en för.

Jag såg genast att allt var grått. Inga färger. Skivsamlingen han hade var hör och häpna: Bon Jovis samlade verk. Gahhhh! Dvd hyllan bestod av en miljon skitfilmer. Det där var en som inte laddade hem filmerna – utan köpte skiten för dyra pengar. Jösses liksom. Den andre mig ropade ” Men kolla. Hans jävla browser har inga bookmärken av det mustigare slaget. Bara aktiebörs, nyhetsidor och cd-on. Va fan!“.

Hel, ren nykter och moralisk oförkastlig version av mig. Kunde man vara tristare? Som förmodligen inte gick mot röd gubbe om det var en barnfamilj som väntade på grön gubbe. Allt enligt devisen “föregå med gott exempel“. Vi rotade runt en stund och förfasades över de tråkiga fotoalbumen, där han stelt med en vansinnig skenhelig blick log stelopererat på varje bild. Plötsligt hör vi dörren öppnas och in kliver den tristaste version av mig själv som universum mäktade plocka fram. Han stannade och gav oss en förbryllad blick. Munnen öppnades. Han stirrade. Munnen stängdes. Han blundade och satte sig i yogaställning.

– Yoga?, vrålade jag. Säg att du skämtar med mig!
– Ummmm…., hörde vi.
– Jag tror inte han kan skoja, sa paralelle mig.
– Men yoga? För fan det är inte tänkbart i någon version av mig i någon dimension under någon tidsera. Det är helt enkelt otänkbart och omöjligt, sa jag buttert.
– Vänta lite, sa paralelle lallaren och hoppade upp ur yogaposen. Kommer du hit…
– Öh…ni, sa paralelle mig. Likt mig ville han vara en som räknades.
– Ja ja…ni då. Var var jag…jo…kommer ni hit genom något hål i logiken och säger att jag är omöjlig, när det i själva verket är ni som är omöjliga?
– Öh…
– Alla dina jävla trista, korrekta, hyfsade, uppfostrade sidor måste ju ta vägen någonstans – och eftersom summan av allt är konstant så kanaliseras de alla bort genom varenda blek versionskopia av dig i dimensionerna och manifisteras i mig. Tro mig jag tycker inte att det är så jävla kul att vara den siste triste versionen. Fan fick jag bestämma skulle allt bli uthärdligare om du och alla andra av mig kunde dra sitt strå till den kollektiva stacken av oss och bära bördan. Men jag är inte förvånad. Nä hä då! Med tanke på hur jävla egosistisk du är och multiplicerat med alla så är jag helt enkelt konsekvensen av dina och alla andra jävla versioners konsekventa vägran att vara…
– Uh oh, sa parallelle mig och gav mig en förfärad blick.

Han hade förstått att detta var en arg version med en mängd uppdämda känslor som hade ett och ett annat att säga och eftersom han likt mig inte ville klä skott för opåkallat skit försvann han bort med ett diskret poff. Jag skulle precis göra samma sak, när jag känner hur parallelle lallaren sög tag i min arm med ett” nä nä…försök inte!” och fortsatte sin monolog. För att vara en tråkig version av mig hade han förvånanstvärt bra ordförråd. Blir väl så om man sätter sig och hänger på SAOL istället för svenska folkets sexvanor punkt se.

När han hade skällt en stund satte jag upp en bestämd hand.
– Hör nu! Seså. Tyst ett tag. Jag kan ta mycket men inte hur mycket som helst. Framför allt ifrån mig själv.
– Du ska inte komma hit och ha attityd!!!
– Det må va men hur ska vi lösa detta? Jag har ingen lust att hänga här och ta en massa dynga!

Och eftersom jag är en jävligt bra säljare så följde det ju med detta att han var en minst lika skicklig säljare så han sålde på mig ett avtal som i korthet går ut på att jag ska börja skärpa mig. Vara lite trevligare mot människor. Inte så snar på att döma ut utan ge en hjälpande hand istället och vara grabben hela dagen så mycket jag kunde. Vissa av mina dåliga sidor skulle jag undertrycka och skicka vidare så att han kunde få sig en dos av en dålig sida och på så sätt skulle vi jämna ut skillnaderna mellan oss. Jag hade aldrig ställt upp på detta för någon men eftersom detta a) är en manifestation av mig själv och b) jävligt skicklig säljare, gled jag hem till min dimension med löfte om att bättra mig. Vi tog hand på det och när jag skakar hand med mig själv så menar jag vad jag lovar.

Så nu kommer en trevligare och schysstare Steffe att botanisera i här ett tag…

Andra bloggar om , , , , , , , ,

1 Comment September 15th, 2008 | Posted in Svamp |

StEVAn och Äpplet

Jävla äppelbitsjävel!

Som de flesta vet vurmar undertecknad för mat i ädel form. Och vet ni inte det så är ni a) inte uppmärksamma, b) jag otydlig eller c) en kombination av b o c. När jag säger ädel menas chips, ponfritt, korv o hamburgare som är tha shit som får min motor att rulla med en jämn och fin takt. Men eftersom forskarkåren har påvisat att även solen har fläckar så måste det i rakt nedstigande led även gälla mig.

I min stegräknariver och fåfänga kamp att hålla midjan skjortbar fick jag för mig igår på väg från jobbet att jag skulle smaska på ett äpple på väg ned till tunnelbanan. Allt enligt devisen och nya kontorspolycin att vi är vad vi äter – vilket har resulterat i att kanelbullskontot har fått stryka på foten för fruktkontot.

Sagt och gjort. Suger tag i något grönt och runt, stoppar det i munnen samtidigt som jag kliver in i hissen. Kollar mig själv i spegeln tuggandes sidledes och känner mig precis så friskhurtig som man ska ätandes nyttiga saker från växtriket. Tar en ny tugga och kliver ut från hissen tretton våningar senare hostandes och med tårar i ögonen. Bannandes all jävla äpplen med start från det Eva petade i sig. Fan hade man koll på sin  bibel borde jag ha anat oråd redan vid den först tuggan.

Vad hade hänt?

I en hiss kan man väl inte bli osams med ett nyttigt äpple tänker säkert en del med allt för höga c-vitaminsvärden bland sugoholicerna.
Kan man inte?
Trust me!
Skitenkelt.

Häng med…i min iver att få i mig så mycket äpple som möjligt tog jag nämnligen en gigantisk tugga. Fy fy i äppelätarkretsar har jag googlat upp. Den stora tuggan gjorde att jag var tungen att ta en paus mitt i tuggandet med vidöppen käft, och det vi alla att man inte kan gå utan luft hur länge som helst, så mitt i allt detta var jag tvungen att insupa en försvarlig mängd luft, vilket resulterade i att en liten bit äpple lossnade och for in i luftstrupen på mig. Och parkerade snett bakom vänster luftstrupekrökning.

Nu ser ni kanske den mentala bilden av en ung man i sina bästa år kippandes efter luft, ramlandes ut ur hissen, svärandes dova eder, hyttandes med en näve medan den andra näven försöker köra en heimlich på mig självt. Blå i ansiktet. Så blå så att färgen som har defaultcopyright ororar sig för att bli stämd för varumärkesintrång. Men det är inte hela bilden. Adda till detta en publik som storögt tittar på och ni förstår att förutom våndan att dö en hastig död så multiplicerades upplevelsen med en faktor på minst 10 då snygga brudar stod och kollade på. Samt att mitt cool försvann bort som en droppe på en hal gås.

Och all denna fördumjukelse bara för att leva hälsosammare och få ett längre liv. Visst tjena säger jag. Jag kommer från och med nu att ha ett konstant lager av OLWs alla produkter i ett låst skåp på jobbet. Kollegorna kan smaska grönt. I dont give a fuck så länge jag har mitt chpis. Dessutom, om ödet har beslutat att jag ska lämna den här världen medelst otuggbar bit i halsen så ska jag i alla fall se till att det blir med en smak av dill eller sourcream.

Livin large, die lycklig…

Andra bloggar om , , , , , , ,

11 Comments September 12th, 2008 | Posted in Sugsaker |

Oinbjudna gäster

- Vi är här nu, sa vi och fnittrade högt i porttelefonen
– Öh…va?
– Jepp, bag in the box och dipp som överenskommet.
– Dipp?

Jepp. Så har vi till slut gjort det. Slag i saken att driva med några bekanta som i två år tid försökt med allehanda tricks för att bjuda in oss på grillning, brunch, middag och tvångssocialiserat umgänge. Jag har alltid, först tagit av mig tofflan, kollat att inget hårt lego legat för nära för att därefter barskt sätta ned foten i parketten med ett “fan det enda vi har gemensamt är att vi har ungar på dagis bredvid varandra, varför ska jag behöva uthärda en kväll med dem. Dessutom är jag inte så säker på att Lilleman är förtjust i deras knodd“. Och allt som behövdes var några klunkar rosevin i systemet.

Frugan har muttrat surt att fick jag bestämma skulle vi inte umgås med några överhuvudtaget. Vilket faktiskt är sant. Men denna dag så hade jag och frugan suttit i parken, solen sken, vi picknickade utan barnen som vi skickat på bortskämdsläger hos generationen innan oss, och fyllnade så sakteliga ihop. När vi efter två tomma pavor vin var på väg att bege oss hemåt så sa frugan ska vi inte droppa förbi bolaget och fylla på lagret. Why not sa jag och vi hastade iväg till vinnasarbutiken och köpte in oss på en bagvinare. Medan vi stod där förklarade frugan att hon på nytt mött … Len…öh…vi kan kalla henne Astrid som för 20:e gången försökt att bjuda in oss till hennes mosters koloniträdgård.

– Bor inte de här i närheten, sa jag.
– Jo.
– Ja men låt oss dra dit!
– Men vi kan ju inte komma oinbjudna!
– De har ju för fan inte gjort annat än bjudit in oss i två års tid!
– Ja men…
– Seså…det här blir kul!
– Men.
– Kom igen!
– Hmmm…du kanske har rätt…
– Det vet du.
– Men ska vi inte ta med oss något?
– Vi sticker in på Konsum o köper dipp!
– Dipp?
– Dipp it is!
– Chips då?
– De borde de stå med!
– Men om de inte har det hemma då?
– Desto roligare.
– He he oh the stress liksom.
– Sådär ja nu känner igen dig…

Och så gled vi in på Konsum och köpte dipp och dess vapenbroder gräddfil. Jag var tvungen att sätta foten i backen när frugan ville köra lätt creme fraiche istället med argumentet “inte lika mycket fett”. Därefter gled vi hem till polarna och ringde på deras porttelefon.

Det blev på det hela taget en soft kväll men fan va de var stressade precis när vi kom in. Det dröjjer nog tills de bjuder in oss igen. Inte så mycket för att vi var otrevliga men rosevin har en förmåga destabilisera min fattningsförmåga vilket innebar att deras fina vita matta också fick sig några klunkar rose när jag för andra gången inom en kvart tappade vinglaset…

Andra boggar om , , , , , ,

5 Comments September 11th, 2008 | Posted in Sugsaker |

Powernapskungen

Såg en tvåbarnsfarsa på bussen som klev in och med morgonsliten röst sa till sina battingar “sitt innerst pappa ytterst” och med det så vek han nacken bakåt och föll in i instant koma. Förutom snabbheten att glida in i komaläget innan jag han stänga min gapande mun var också det faktum att han skurit ned antal onödiga ord till absolut minimum.

Sträckan var exakt 4 busshållplatser.

Får mig att skämmas. Som trodde att jag var powernapskung. Men där jag behöver dimma ned ljuset, sätta på en Mike Oldfield platta, styra upp några rökelser, fluffa till täcke och kudde samt i princip planstryka lakanet för att vika ned mig en kvart så behövde denne sovhjälte bara en buss, nackskydd och 4 hållplatser till sitt förfogande.

Man är en jävla amatör helt enkelt.

Andra bloggar om , , , , , , ,

9 Comments September 10th, 2008 | Posted in Funderingar |

Heja Eniro

Ska man skratta eller gråta?

Eniro det fina företaget har konstant upptagna telefoner och livin in the fast laine som man är har man inte tid eller tålamod för idiotmess liknade “det är många som ringer nu. Prova igen om en stund” för att sen få en lång jävla ton som dessutom piper på ett förolämpande sätt. Ni känner mig, jag surfar fram till företagets site och letar upp kontaktformuläret för att be dem ringa upp mig. Och så får man ett meddelande liknade nedan ungefär en vecka efter att man skickat in det…

Ett bolag där telefoni är en vital del av affärsidén som INTE kan ringa upp…??????
Varför frågar ni mig om mitt jävla telefonnummer då????

Heja eniro…jävla lallare…

<noreply.ks@eniro.se> skriver:
Hej!

Tack för ditt mail.
Vi ber dig inkomma på nummer nedan då vi inte har möjlighet att ringa upp.

Med vänlig hälsning

Eniro Sverige Online AB
Kundservice
Tel: 020-88 11 00
Fax: 08-56481064
E-post via webbformulär: www.eniro.se/kontakt

————————————————————————————-

Meddelande från xyz (stefan@youwishyouknowva.se):
Eftersom det inte går att komma fram till er på telefon(!?) önskar jag att någon ringer mig

Telefonnr, kundnr eller organisationsnr: 070-111 11 11

Andra bloggar om , , , , ,

8 Comments September 9th, 2008 | Posted in Mutter |

Påskmök

Häromdagen gick jag från sovrummet genom vardagsrummet förbi alkoven till badrummet för att fjöla och råkade stöta på frugan som redan hade ockuperat badrummet läggandes på sig ansiktet för dagen. Jag kom av mig och bad den lille riddaren hålla i vattnet en stund till medelst avancerat mental SMS (steffe meddelar snopp). Jag sniffade ljudligt och sa:

– Vad är det som luktar?
– Vadå tycker du att det luktar något, sade hon pillimariskt?
– Ja, sa jag och sniffade i mig gott och väl 3 liter luft. Med tanke på att jag har rätt så stora näsborrar går det in många nypor på varje andetag.
– Jag förstår inte vad du menar, sade hon ännu mer finurligt.
– Men va fan… *sniff* känner du inte att det luktar asgam här, sa jag irriterat.

Och är det så konstigt. Där stod jag med vatten inombords upp till tonsillerna, en droppande vattenkran, en fru som applicerade vågor i håret – kort sagt lite för mycket vatten för att jag skulle känna mig balanserad och dessutom med en fru som inte verkade förstå elementär kommunikation på det svenska språket. En Neanderthalare en tiondel så kissnödig som jag hade klubbat ned honan med knölpåken.

– Jaså det, jag råkade fisa lite, sade hon skrattandes precis när jag drog in en mammutsniffning.
*SNIIIIFFFF*…öh..?

Mellan skrattsalvorna frustade hon fram “*haha* du gick *hahahah* på *hahaha* det *hahaha* igen *hahahaaaa* loooser *hahaha*“. Mammutsniffet paralyserade mig i ett par mikrosekunder men sedan tog reptilhjärnan över och kallade in reflexerna som medelst några enkla snabba undermedvetna barska order fick mig att utbrista i ett:

– Men fy! för att därpå få min lekamen att kasta mig dubbelsaltomortalerandes iväg ut ur badrummet. Veronica Wagner hade kunnat få ett par heta moves inför OS i sommar.
– Vadå luktar det värre för att du VET att det är en fis eller?! DESSUTOM så är det inte en fis utan lillemans bajsblöja som du glömt att knyta ihop inatt som stinker.
– Åh..öh?
– Just det! Jag tänkte att du skulle få sniffa lite på den du med!

Och det är just det som är grejjen. Varför reagerar man som om man blivit biten i vaden av sin bästa vän när det uppdagas att det är en fis man dragit in i systemet? Är det bara jag som reagerar så här? Och dessutom det är ta mig fan reflexivt också, dvs stod jag på den andra sidan hade jag skrattat minst lika mycket…öh…nae…minst tre gånger så mycket. Mysko som fan. Jag klassificerar nog detta som en av livets stora mysterier.

– Det här ska jag fan blogga om!
– Va!?
– Jupp! Värsta posten…den ska heta “påskäggen ger sig till känna“, eller kanske “the return of the äggmök“.
– Vadå påsk? Det är ju höst nu!
– Höstmök låter inte alls lika kul som påskmök!
– Men det är ju inte ens en fis!
– Ja ja…sanningen är gräddfärgad. Jag låter bloggvärlden tro det. Dessutom vem fan bryr sig om vad den tror?
– Ja men de kanske tror att jag har fisit.
– Och?
– Har du liksom ingen alternativ blogg du kan publicerade det här på?
– He he… *snabba fingrar slår på tangentbordet knatter*
– Det är liksom folk som känner mig som läser det här.
– Hö hö… *snabba fingrar som fan slår på tangentbordet knatter*
– Hörru sluta skriva nu!
– Ok. Jag är klar i alla fall.
– Du kan inte publicera den där posten!

Jag ba: I vått och torrt!
Hon ba: Ja det gäller bara oss! Inte din jävla sugpublik! Jag minns verkligen inte “tager du denna sugbloggspublik“.
Jag ba: Jag har ett kall!
Hon ba: Jag har ett rykte!
Jag ba: Skulle du tänkt på innan du tryckte av den där slamkryparen.
Hon ba: Men jag har inte tryckt av någon mök. Och vadå..som om du inte mökar!
Jag ba: Det gör jag och skriver om det!
Hon ba: Jag tycker inte att det är kul!
Jag ba: Jag tycker det här är kul!
Hon ba: Det är för mycket kiss och bajs på den där bloggen!
Jag ba: Vadå!? Skitbloggen alltså?
Hon ba: Det var du som sa det!
Jag ba: Ja men du menar det…

Andra bloggar om , , , , , , ,

7 Comments September 8th, 2008 | Posted in Sugsaker |

KontorsKonversationer #6

Sugbloggen® fortsätter med konceptet “idiot konversationer på ett kontor“.

– Googles nya läsare är släppt!
– Är den någe bra då?
– Det spelar ingen roll. Allt från Google är bra!
– Allt?
– Ja jag litar på google. Om det vore möjligt så skulle jag låta Google vara barnvakter åt mina barn.
– Är du allvarlig?
– Så mycket litar jag på google
– Åh fan!
– Kan jag få ett “go google”?
– Glöm det. IE rules!
– Microsoft?
– Jupp!
– Google är bättre!
– Microsoft är fetare!
– Bah!
– Bah på dig själv….

Andra bloggar om , , , , , , ,

2 Comments September 5th, 2008 | Posted in Sugsaker |

Dagens fråga

Hej!

Välkommen till Sugbloggens nya avdelning “naturliga frågor”. Detta koncept innebär att vi framöver kommer att ställa en fråga som Arne Wise med posse vägrat svara på genom åren. Sugbloggen goes riktig folkbildning helt enkelt – där teve har misslyckats. Och för att förstärka det kollaborativa lärandet så är tanken det att vi alla ska hjälpas åt att finna svaren på dessa naturliga frågor. Första frågan kommer från 9 årige Askim:

Kan en snigel kräkas?

Andra bloggar om , , , , , ,

9 Comments September 4th, 2008 | Posted in Funderingar |

Hösten är här nu…

Fan! Hösten är här nu! Igen!

Imorse var jag på vippen att leta upp den ansvarige för det här vi kallar livet och säga några allvarliga, givetvis med näven hårt knuten och ett och ett annat hyttande finger, ord.

Vad nu? Sug sur igen?

Grrrr! Det kan du ta din cellulitmärkta röv och hoppa upp sätta dig på att jag är. Hösten är här nu. Nu när pappaslappisdagarna är slut så är det bara att sälla sig i ledet och knega för deg. Där skiljer undertecknad sig inte från den vanlige medelbegåvade medelmedborgaren. Jag blir lika r.k som alla andra helt enkelt.

Hösten är här nu.

Mitt favoritfik som jag brukar glida förbi i min iver att powerwalka de ömsint under semestern uppsamlade omvandlade kalorierna bort och iväg från trakterna av min midja, hade stängt. På grund av sjukdom. Men jag lovar att det är för att hösten är här nu. Självklar har jag inga bevis annat än ett fruset vittnes vittnesbörd. Jag hytte med en frustruerad frusen näve.

Hösten är här nu.

När jag sålunda kom till bussen fick chaffisen för sig att han skulle strechta ut de nio minuter som den digitala displayen berättade för oss förlorare som stod i nordanvinden att bussen skulle softa. Hösten är här nu. Men inte i den varma bussen där han satt med fötterna uppe på ratten, givetvis läppjande en het kopp java, läsandes skitblaskan Metro.

Det enda bra är att jag nu tre dagar i rad har haft bra ipoddagar. Det verkar som om de bra nedtankade låtarna har gjort en överenskommelse med varandra att sätta ipoddens plocka-fram-skitlåtar-bara randomfunktion ur spel. Just nu dunkar Antiloops “Nowhere to Hide”. Vilket stämmer bra med att hösten är här nu…

Ja och så är hösten här nu…

Andra bloggar om , , , , , ,

9 Comments September 3rd, 2008 | Posted in Mutter |

Inner me

Häromdagen tröttnade jag på det mesta. Jag hade liksom sett allt och gjort allt kändes det som. Och när sådana känslor kickar in hos undertecknad brukar jag för det mesta bege mig på en inre resa. Det är alltid spännande att se vart det för mig. Och med tanke på alla de sidor man har så är det liksom förenat med värsta äventyret att dra in iväg i sig självt.

De flesta människor är så platta så att vid första försöket studsar det ut från den endimensionella sidan av sig självt och finner sig famlandes utanför sig självt. Ungefär som ett felaktigt inglidande rymdskepp. Det handlar om vinkel allt som oftast men ibland är det bara ytan. Men själv är man så djup så att …äh va fan följ med här istället…

Under höger arm har jag en sidolucka som man med några enkla handgrepp veckar ut till en dörr. Jag öppnade den och klev med ett mjukt *pjooop* in i mig självt. Jag är medveten om att det måste se helt galet ut för betraktaren som ser hur jag vrider mig ett halvt varv, hör ett knastrigt zipp och sedan förfärat ser på hur jag kliver in i sidan på mig självt. Och givetvis är min vän absurdismen med och hjälper till och för att förstärka det hela har han tagit med sig vapenbrodern “det omöjliga” och följeslagaren “lägg av för fan” och med en diskret vinkning försvinner jag.

Undertecknad skiter som vanligt i den som åser och tappar sina skruvar. Fuck him typ.

– Nä men hallå i stugan, säger jag till den förste inre mig jag möter som går och skrotar.
– Va fan nu då, säger den inre av mig själv.
– Mors, säger jag.
– Har inte jag sagt att jag inte vill se dig här, väser den sure inre versionen av mig som också fått för sig att han har ett heligt patos att bevaka mina inre hemligheter och demoner. Sen att han gör ett grovt tankefel och har fått för sig att han ska bevaka dem från mig självt vittnar ett: om att han är lost som fan och två: tar sitt jobb på allvar.

Men jag är inte den som inte tar en fight. Inte ens emot mig själv. I normala fall. Men idag ska jag visa er nya och djupare sidor av mig själv så jag bara:

– Lägg ner, jag vill inte hänga här och med ett snabbt tryck i sidan av honom öppnar jag hans dörr till hans inre som på något avigt plan alla förstår är mitt innerinre. Återigen får vi på Sugbloggen problem med personliga pronomen.
– Va fa…

Är det sista jag hör och med ett swjooop kliver jag in i honom och möter mig själv igen. Men denne version hoppar till. Jag med! Han…öh hon är klädd i kjol! I hennes värld är hon ju djupt begravd i mig självt bakom ett inre skal som ingen borde hitta till. Inte ens jag själv. Speciellt inte den yttersta av mig.

– Men va fan, skrek jag.
– Hörru! Hur i hela friden kom du in här, sa hon med en stadig baryton och försökte skyla sig.
– E du tappad bakom en vagn din äckliga halvtransa och vadå försöker du skyla dig för mig. Som om jag inte sett min egen balle liksom…
– Va? E du jag? Vadå transa?
– Glöm det, ser du några damkläder här eller, sa jag.
– Det är inte som det ser ut, sa hon.
– Nä hä…och hur menar du att det ser ut då?
– Ja…det är ju det där med att du går omkring och är så hundra procent alfa hanne. Någonstans måste alla mjuka  o fina sidor som får på pälsen av dina testostronstinna testostroner ta vägen. Och är det inte ut så är det in de tar sig. Och jag kan inte annat än acceptera dem för att vara en del av mig. Kruxet är bara att de är så starka och förtryckta så jag måste för att hålla dem på gott humör vara dem till viljes. Och om det krävs en kjol, några högklackade och lite smink, så varför inte. En sur du är illa. En sur kvinnlig du går inte att hantera. Vad skulle du gjort om du vore i mina kläder?
– Satt på mig ett par sexigare strings. Allvarligt pungen ska inte hänga på varsin sida om grenen.

Och då slog det mig. Medan jag går omkring och tror att jag är orginalsteffo så är det egentligen precis tvärtom. Den inre damklädde versionen är ju egentligen min saknade hälft. Summan av mannen steffo coh kvinnan steffo…öh…steffi.

Så på fredagskvällarna när jag i min humbla lya vacklar omkring i ett par stabila pumps stl 46 är det alltså ett uttryck för den förtryckta delen av mig och inte alls en fetish som jag trodde att det var. Ser man på liksom.

Den sanne mannen.

Som inte räds sin feminina sida…

Andra bloggar om , , , ,

9 Comments September 1st, 2008 | Posted in Svamp |