Sugbloggen är landets roligaste blogg!

Jag hatar när någon säger sådär och försöker spela viktig. Det handlar bara om prioriteringar. Det vet vilken projektledare som helst som gjort 5 p i “projektledning för en vinnare”. Men allt som oftast så händer det att undertecknad drabbas av denna attack från alla håll och kanter som kräver sin beskärda del av undertecknads viktiga tid.

Det är helt enkelt mycket nu.

Mycket höst, mycket matlagning, mycke många skogspromenader, mycke blöjbyten, mycke lämna på dagis, mycke “har du skrivit den där rapporten än?”, mycke “min dator har hängt sig”, mycke “du som kan detta”, mycke många bloggar man inte hinner hänga på, mycke krånglande jävla Nokia synkroniseringstjafs, mycke irriterande korrupta bloggposter i telefonen som inte kan langas över till bloggen vilket innebär att undertecknads blogg haltar en smula, trots att det finns poster för en miljon år till men eftersom jag drivs av ett oresonligt hat emot allt som inte fungerar ska jag först bara lösa skiten även om det vore enklare att bara skriva om 30 000 ord, mycket många “fan vi borde hälsa på”, mycke storhandling, mycke tvätt, mycke böcker som väntar på läsning…

Har jag sagt att det är mycket nu? Tillräckligt många gånger menar jag? Är det för mycket sagt om jag säger det en gång till. Alltså inte till utan att det är mycke nu…

Andra bloggar om de e mycke nu, att göra lista, workload, sugbloggen, pressure, blogg, ja ja ja, ja ska ba

Grrrr…

Hela jävla dagen har jag stått och lagat Lasagne med resultat att jag hela jävla kvällen stått och gnidit stålull mot ugnsplåt. Söndagskvällar kan göras en smula roligare.

Dubbel grrrrrr…

- Va? Hur lasagnen smakade? Bra förstås! Vad är det för en korkad fråga? När jag går in i köket gifter sig inte bara kryddorna med varandra. De har hardcorehångel och det vänstras frisk vilket leder till att varenda gomsegel i det kända Universum om det hade fått glida förbi hade fått en oral orgasm av rang!

Andra bloggar om mat, lasagne, söndag, gomsegel, krydda, sugbloggen, livets mening, svinto

Sugbloggen® fortsätter med konceptet “idiot konversationer på ett kontor“.

- Får får inte får, får får lamm!
- Va?
- Får får inte får, får får lamm
- Jag fattar inte…
- Ett får får inte ett får som unge, den får ett lamm
- Ahhhhh…ha! Hahahahahaah! Fan va kul det ska jag blogga om!
- Den är gammal!
- So?
- Bloggpubliken kommer att fnysa åt dig!
- Fuck den!
- Ja…ere så du sere…
- Jupp!
- Ja det är ju din blogg!
- Ja det är ju det. Hur var det nu, får får får inte får, lamm får inte…va fan!
- Får får inte får, får får lamm!

Andra bloggar om idiotkonversation, sugbloggen, lamm, får, bääää, bloggpublik

I Sugbloggens nya serie “Den svenska avundsjukan” tänker vi slå ett slag för det som orsakar avundsjuka och till skillnad från det P.K:a i att himla med ögonen och be om ursäkt, istället förstärka det. Vi anser att det är ett av de få fina sakerna vi kan vara stolta över. Och i dessa EU-tider då allt och alla ska slätas över till en slö och diffus grå massa säger vi på Sugbloggen “Nej för fan! Rör inte min avundsjuka. Du är bara avundsjuk!” och sträcker på oss, rak rygg, frank blick och med hakan trotsigt framskjutet.

Rätten att sura över att grannen har den finare bilen, den snyggare frun och de mer uppfostrade barnen är ett av de inbrända minnen från våra anfäder vi bör bejaka. Avundsjukan var ett av vikingarnas drivkraft för att erövra byar och sabba dem. Om du lärt dig att vikingarna var ett ärelystet folk eller upptäckande själar så har du läst fel bok eller haft fel lärare. De var bara ogina jävlar. Tänk själv att sitta i en sur, kall och våt jävla båt och kliva i land på en strand och mötas av en by som hade snyggare damer, schysstare hyddor och inte alls lika mycket bark i käket. Klart man plundrar och erövrar och det man inte kan ta med sig ser man till att ingen annan jävel ska kunna njuta av.

Så för att dra igång en landsomfattande våg av avundsjuka kommer Sugbloggen att under denna serie presentera saker som borde göra en normal fungerande svensk avundsjuk. Here we go:

Idag åt jag Röding till lunch. Den var god. Men inget får en måndagslunch till sin peak om man inte avslutar med glass med jordgubbar och ett glas rött. Om ni känner en ohejdbar lust att skicka ett mindre hat till undertecknads vardagliga lunch så är det helt ok. Det är bara avundsjukan som rör på sig. Vårda den. När den. Underhåll den. Gulla med den. Killa den under fötterna. Det är en fantastisk kraft som kan få dig till de mest oanade reaktioner. Sa jag att glassen var god? Nämnde jag att jag inte betalade? Behöver jag påtala att detta är vardag för mig? Nämnde jag att fisken inte innehöll ett endaste litet ben? Och att trattkantarellsåsen smakade som en bit av himlen?

Bildbevis? Javisst!

Andra bloggar om Sugbloggen, lunch, avundsjuka, vikingar, glass, jordgubbar, livet är fint

Sivert och hans sju heliga budord. Moses ligger i sin grav  och surar och tänker “fan att jag inte kom på detta istället“. Gud i sin himmel funderar som allvarligast på om han inte ska hotta upp Sivert och göra honom till ett helgon kanske det är hög tid att ordna fram ett homohelgon? Guds vägar äro märkliga och har Gud någon humor (vilket Gud borde ha eftersom Sivert är det yttersta beviset på Guds outgrundliga humor) så…varför inte?

Nåväl, bered er, den store Sivert hava talat:

Första rådet: Du måste inte hinna läsa alla bloggar.
Andra rådet: Du mår bättre om du inte ödslar tid på bloggtyckeriet.
Tredje rådet: Läs tidningar i stället och lyssna på P1 i radio och P2:s Aurora
Fjärde rådet: Identifiera seriösa tyckare från haverister.
Femte rådet: Inse att bloggarna inte alls är den nya demokratin.
Sjätte rådet: Tro aldrig att bloggskrivarna har de viktigaste argumenten.
Sjunde rådet: Träffa riktiga människor i den riktiga världen och tala med dem på riktigt.

Ja jösses! Det här är så dumt så att jag inte vet om jag ska skratta eller gråta. Men med tanke på att det är Sivert Öholm – den pillemariske, jovialiske, vindögde och intelligenta föredettin…öh föredetta programledaren så är det så att världen stannar upp en smula och nyper sig självt i armen med ett “vänta lite här…har någon riktig människa skrivit detta…hahahahaha...för att sedan gå och leta upp en stabil lina och en saftig bjälke“. Och värre blir det…Häng med.

Disclamier: Bör kanske tillägga att texterna inom parentes inte är författat av denne hyperhederlige superintellektuelle riktige verklige ultradebattör, utan det är en overklig, självupptagen låtsasperson som tror att han bloggar…

I takt med att tv-medierna blir allt mer ytliga ( ja det har Sivert knappast varit med om att förhindra. Med tanke på att Sivert suttit i teve och drivit sina skämtprogram till sensationstevenivåer så är Sivert en av de STÖRSTA, i alla bemärkelser, orsakerna till det ytliga tevelandskapet), “idol”-iserade och glamoriserade växer det upp en förvirrad informationsvärld i våra datorer (allt i datorerna växer av sig självt och är per definition förvirrat..måste vara ett virus av något slag). Bloggvärlden, “bloggosfären” har blivit mode ( åh fan…kan man köpa det någonstans – och om något är mode så är det alltså något annat som då bör vara omodernt…tänker Sivert på sitt eget yrkesområde då)  och mycket av den är en blandning av kommersialism, egotrippar och rent strunt ( tja…ungefär som radioprogram, tevekanaler och…törs jag säga tidningar). Några tycks tro att beviset för att man är verklig är att ha en egen blogg (egen teveshow eller egen spalt i en tidning).

Observera nu att jag inser att Internet är en av de största redskapen för ett öppet och genomlyst samhälle (synd att Sivert inte fick smittan att bli en öppen och genomlyst riktig person). Bloggar och debattfora kan möjliggöra en förstoring och utvidgning av det demokratiska (läs gärna meningen om hur Telia har små hackare sittandes på sina kontor och kollar Sivert)  samtalat (gääääsp..). Men de förefaller samtidigt innebära en inskränkning och försnävning av demokratin. (motsägelsefullt va…men så är livet)

När nyhetens behag lagt sig och alla snobb-bloggare (häpp!) insett att de inte ens själva har tid att skriva så mycket mer än om sin egen förkylning, kanske tiden är mogen att skaffa sig ett förhållningssätt till bloggeriet ( kan inte Sivert ringa i den stora klockan när tiden är mogen eftersom det enligt hans utsago inte skett än…oh Sivert, du store allvetare).

Bloggosfären har nyligen fått en EU-rapport att föreslå registrering av bloggar och “replikrätt” (dumma dumma bloggosfären som ringt upp en EU-rapport och bett om en registrering…dumma dumma). Det låter som ett skämt (det är ett skämt) eftersom bloggrepliker väldigt ofta tycks locka fram de absolut lägsta instinkterna hos dem som deltar i replikerna (säger inte Sivert en bit ned i texten att Sivert bara läser politikerbloggen och sedan så räcker det…så denna utsaga baseras alltså på en slarvig koll i en blogg av i runda slängar 200 miljoner bloggar? Heja Sivert friskt humör!). Vulgariteter och direkta okvädningar är vanliga (till skillnad från den höga nivån i Siverts teveshower då). Intellektuell heder bekymrar sällan (kasta sten i glaaaashus, jag e looser baby för jag har inget kooooll), inte heller nivån i argumenten (häpp!). Bloggdebatten har sin egen (o)etik (Glöm nu inte att detta är väl grundat från Siverts forskning i ämnet på EN blogg av drygt 110 miljoner bloggar och knappt 80 miljoner bloggar i Kina).

Observera igen, att jag vet att Carl Bildt var banbrytande bloggare och kanske fortfarande driver en av de största i världen (vill Sivert ha en klapp på huvudet för detta?). Jag läser ibland på politikerbloggen, men sen räcker det. Att läsa Helle Kleins blogg i Aftonbladet för att se att hon “är tjänstledig för studier”, men ändå vill blogga är rena skämtet (här är vi faktiskt överens och just nu fryser några i helvetet – men Klein suger get. Sivert även en blind höna hittar korn då och då) , eller hur PJ Linders blogg i svenskan – som lanserades med stort buller, bara blivit en liten snutt om dagens tidning, andas uppgivenhet.

Mitt främsta skäl till de sju råden är att bloggeriet håller på att föra oss in i ett formidabelt elitsamhälle, där samhällsdebatt, kultur, politik, nöje blir en exklusivitet för ett fåtal (och det har det inte varit innan bloggarna, innan Internet alltså?). Några försöker vara seriösa, men de största bloggarna, till exempel de Schulamanska, närs av sin aggressivitet och sin förnedringsfilosofi (Aftonbladet, Robinson, baren…). Där handlar det inte om demokrati och yttrandefrihet. I stället är det ren spekulation i intellektuell dekadens ( och slänger vi oss med några svåra ord bara för att va…). Utanför lämnas större delen av de “alldeles vanliga” människorna ( men så bra då att sådana som Sivert finns som kan föra den alldeles vanliga människans talan) . Men utanför lämnas också de argument och den finess som före bloggen präglade det offentliga samtalet i offentliga medier ( där precis ALLA fick delta…mhhhh).

I praktiken isolerar bloggeriet människor från varandra (åh fan…). Mötet mellan två debattörer på riktigt, är vida överlägset bloggmötet (häpp! Folkhögskoletänk kickar in… mötet… mööööööööööötet… som måste vara i fysisk form är svaret på allt. Kan jag få ett halleluleja!). Haverister och ytterkantsmänniskor tycks dominera bloggarna (har Sivert verkligen kollat 50 miljoner bloggar för att dra den slutsatsen). Deras inlägg legitimeras bara av dem själva (själva definitionen på bloggpost är just att skribenten legitimerar skiten. Det sitter inget överkukhuvud och sägar…du får inte skriva så där. Prova det så får Sivert se. Det är rätt så uppfriskande)  och behöver aldrig slipas mot andra än fiktiva, osynliga mottdebattörer (jupp alla som kommenterar, läser, debatterar är fiktiva och osynliga, dvs finns inte på riktigt och syns inte alls. Bara en massa osynliga massor ).

Slutsatsen är enkel. Följ de sju råden och börja live-kommunicera. P2:s Aurora är en av de bästa medicinerna mot bloggförgiftning (och så gör vi lite reklam för att boosta upp ego…eh…jag menar programmet. På tal om kommersialsm).

Det finns en miljard skäl till varför man inte ska ta sådana som Sivert Öholm på allvar – en av dem att han är en kristdemokrat av rang. Sen har han skrivit en bok om sin polare Ulf Ekman…som är styrelseordförande i Världen Idag …där Sivert jobbar. Intellektuell hederlighet? Opartiskheten då? Bah… bara för fegisar. Sist men inte minst mage att dissa Björn Ulvaeus val av ord vid  översättning av sin egna skrivna text från engelska till svenska.

Sivert du äcklar mig med din ohederlighet. Allt skitsnack om att “vanliga människor ” ska få komma till tals är bara snicksnack från fega rädda elitmänniskor som du. Tack vare bloggandet och tack vare Internet kan jag som är en vanlig osynlig människa få komma till tals. Det hade aldrig fått ske i din teveshow eller på någon kultursida i någon tidning. Fråga Anders Tegner.

Sluta hyckla!

Andra bloggar om bloggosfären, kristdemokrater, sugbloggen, ulf ekman, ljug, Sivert Öholm, skurk, teve, usch

Mikebike den gode ordlekmästaren har försökt dräpa KappAhl i en post nyligen. Och som den sanne motsträvige jäveln ska jag iställlet hylla denna tackförnämliga kejdehandlare. Kan jag få ett go KappAhl! Visa att Mike har fel helt enkelt. Solen-har-sina-fläckar-teorin i bloggvärlden liksom.

Jag har alltid handlat strumpor i storpacksform. Typ “köp tio- betala för två” eller liknande. Jag har alltid sett mig själv som en vinnare i mervärdestjänstesektorn, fast ur ett kundperepektiv. Skulle man ta detta till restaurangvärlden skulle det innebära ” få ditt käk serverat snabbt som fan – varmt och med ett leende”. Mina socksvinster sker alltid på Intersport. Med tanke på att man är en stilikon och företrädare för hur en väldresserad man ser bäst ut så är jag väl medveten om att Intersportsockorna med deras svennelook hur ska man säga… sänker det visuella en aning. Men lik förbaskat har jag alltid haft dem på mina fossingar.

Men nu när man blivit en ansvarsfull upptagen farsa så har jag kommit på efterkälken när det gäller att stasha upp ett fett lager intersportsockor hemma. Och med tanke på att man inte ens hinner klippa tånaglarna med erforderliga mellanrum behöver man inte vara speciellt snabb i huvudet för att förstå att hushållsbeståndet sakta men säkert minskar i takt med att hålen och perforeringsgraden ökar. Som förmodligen gör det i kvadratisk utsträckning. Jag skulle vilja få in någon matematisk fomel här men det låter sig tyvärr inte göras av det enkla skälet att jag var och är halvkass på matte. Efter plus, minus, gånger och delat – stannar undertecknads hjärna då stimulans saknas för vidare irrfärder.

Vad göra? När det sista paret sockor gled förbi tårna och inte stannade förrän de närapå snuddade kulsäcken insåg till och med jag att en brandsläckning av rang var nödvändig. Jag hastade in till stan för att köpa skiten på Intersport men hamnade av en konstig anledning på Kapp-Ahl. Ödet säkert. Som med sin osynliga hand varsamt buffade mig framåt. När jag hade köpt kepsar åt lillemännen för 39 spänn som jag hittade i en rea-korg (what a bargin) så skådade mitt norra öga en låda sockor. Svarta, gråa och mina storlekar. Köp 7 för 69 spänn. What a bargin igen liksom.

Vafan tänkte jag. Är detta sant? Gled fram kände på tyget och med ens upphörde min och Intersports livslånga ekonomiska relation. Det var som att göra slut utan att meddela motparten. Snabbt. Smidigt och så var man fri. Slut på luddiga fötter, lakanen kommer inte längre att ha rester.

Mina fötter är saliga. Tånaglarna med. Frugan är salig. Jag är salig. Om det inte vore för fatwafaktorn skulle jag nästan säga att Allah…har haft ett finger med i spelet när det gäller min fossingar… men han har säkert en massa annat för sig som är viktigare än undertecknads val av fotbeklädnad.

KappAhl rules. Mikebike har fel. Jag är bäst!

Andra bloggar om KappAhl, Mikebike, strumpor, sugbloggen, ludd, intersport, tånaglar,

DU är det finaste som finns. Av alla nu levande och i framtiden levandes är DU den vackraste och viktigaste som finns. Alla händelser i universum har lett till DIN existens. Universum finns enbart för DIN skull. Utan DIN existens är allt som görs och sägs meningslöst.

Om DU inte kan se det vem ska då kunna se det…

Idag på väg till jobbet såg jag en man som led alla helveteskval. Han var hårt “Under the pressure” som Bowie och Queen sjöng då det begav sig. Långt innan många av er var födda och långt innan håret på min skalle emigrerade och bosatte sig runt ryggslut, axlar och mage. På kokosnöthårsoljans tid. Hawaichiceran. Låååångt innan barn…

- Pssst Steffe!
- Vare! Seru inte att jag försöker förtälja en hårresande historia om hår här?
- Ditt eller någon annans?
- Va?
- Ja du snackar om någon snubbes hår, sen kör du tappatrådtricket och börjar orera om ditt hår.
- Vafan!
- Precis!
- Jag som trodde jag var botad från tappatrådsyndromet!
- Tydligen inte!
- Ser man på!
- Så hur ska du ha det?
- Öh… vi ska vi inte tala om mitt hår.
- Bra. Fokusera nu!

Den här mannen och hans hår var oense om form, läge och attityd. Där han ville ha det liggande ville håret spreta ut åt alla håll. Som om varje hårstrå hade en egen vilja. Det där med att expressa sig och blomma ut hade håret anammat. Där han ville ha det tillbakalutat ville håret synas. Där han ville ha det diskret verkade varje hårstrå kämpa för sin inneboende rättighet att stå rak i ryggen och stirra förbipasserande i vitögat.

Jag såg på hans flackande irrande blick exakt de emotioner och funderingar som rörde sig under den yviga kalufsen. Han tänkte ” undrar om det är någon som märker någe”. Jag hade stor lust att kliva fram och säga:

- Ja då. Jag ser!
- Eh…va?
- Jag ser och noterar att ditt hår har en egen vilja idag
- Hörru!
- Hörru på dig själv!
- Vem fan har gett dig luft?
- Tänkte bara bekräfta dina farhågor. Ha en bra bad hairday…

Jag vet, jag är en elaking. Men kan man jiddra med de som redan har en bad hair day varför inte ställa sig i ledet och accenturera den dåliga dagen? På något avigt vis hjälper jag ju egentligen till. Genom att förstärka den dåliga upplevelsen är ju min dåliga handling en bad day i förlängningen en god gärning som gör att de goda dagarna blir godare. Allt enligt devisen kossan saknas först när lyan är tom. Och visst finns det en mohihi-faktor i att retas med folk med galen frisyr? Tycker i alla fall jag.

Det är vid sådana här tillfällen som jag är glad att jag bara kan få bad days. Ni har aldrig hört en flintman säga “jag har en dålig bad hair day”. Och har ni det så är det inte håret på huvudet som avses…

Andra bloggar om bad hair day, sugbloggen, frisyr, hår, röd tråd

Hur man skrattar och grinar samtidigt. Det börjar vid 1.08.

Det har kommit till min kännedom att det finns en version av mig i ett parallelluniversum som inte alls ser på livet på samma sätt som jag gör. Som tycker att naturlagar skall följas och att allt som har minsta antydning till absurdism medelst kraft ska bekämpas. Det som gör det så irriterande är att eftersom de flesta andra versioner av mig är rätt så lika mig, dvs snara till skratt och ser hela tiden efter möjligheter att fucka upp tillvaron och om inte det lyckas i alla fall försöka reta upp universum en smula, och när vi säger retas så gör vi det multiplicerat med oändligheten, så är denna träige versionsjävel precis tvärtemot mig.

Med tanke på att det faktiskt var universum som började så anser alla vi oändliga oss att vi har rätt att jiddra en smula med allt och alla. Ja utom denne triste jävel då. Jag fick ett anonymt tips av mig själv från dimensionen bredvid att jag borde hasta över och se till att han ställer sig i ledet. På något avig vis gör ju denne triste jävel allting lite absurt genom att sticka ut från alla versioner av mig genom att inte vara som mig. Bara en sådan sak borde få honom att inse det motsägelsefulla i att inte vara som alla andra.

Det här med dimensionsförflyttning kanske en del tycker är lite trixigt och det är det om man inte vet hur man ska göra. Det man behöver är ett a) öppet sinneslag, b) en slö dag och c) en hjärna som hakar på. En hjärna som inte räds utmaningar. Som inte går in i väggen för minsta lilla omöjlighet. Som ser logik som ett hinder man kan blunda för. Som ser normalitet som något trendigt. Som anser att sunt förnuft är som en illa konfigurerad gratis brandvägg. Som fnyser åt det till synes omöjliga.

Har man lite tuggbar svamp så kan det hjälpa till att förhöja resandet. Men det är av vikt att man tar rätt dos. Tar man för mycket kan man i värsta fall dyka upp i en parallell värld där man inte alls är i samklang med parametrarna i det luddiga skikt som definierar jaget och plötsligt befinna i sig i den oangenäma situationen att vara någon annan. En gång dök jag upp som Magnus Betnér och tro mig det var inget kul. Han verkar ha ett trist liv i alla dimensioner. Fast nu när jag tänker efter så måste Magnus vid det tillfället dykt upp som mig i denna dimension? Summan av allt är konstant liksom. Det förklarar det där konstiga (s)pöket som fortfarande än idag ringer mig och vill ha closure. Och jag vill vara skapt som en gravad lax innan jag clousrar något jag inte ens påbörjat.

Nåväl. Jag vet vad som krävs för att inte vara Magnus Betnér så med ett mjukt *pjoop* gled jag in till nästa värld. Det coola är att man inte behöver leta upp sig självt eftersom man landar i sig självt eller bredvid sig. Jag sa:

- Hörru! Ditt tristo!, till mig själv, som hoppade högt när jag dök upp från ingenstans. Hade det varit jag hade jag inte ryckt till det minsta, men detta vittnar om att denne dimensionsversion är en smula harigare och räddare än mig för oväntade uppdykanden av mig. Men han fann sig snabbt dock.
- Hörru på dig själv. Fel plats. Fel dimenson. Fel snubbe, jävla räka sa parallelle jag.
- Opps, sorry, sa jag.
- Your bad!
- Eller hur?
- Hehe. Du skulle svängt vänster därborta.
- Ahh…det förklarar saken. Tyckte väl att allt var som det skulle när jag kom hit.
- Det kan du fethajja.
- Ska du inte haka på?
- Mja…det är mycket nu…
- Visst. Tjena. Jag känner dig. Ska du porrsurfa nu igen?
- Öh…
- Försök inte ljuga för mig. Kom igen. De nakna sidorna kommer att finnas kvar när du kommer tillbaka. Dessutom kan jag ge dig heta tips på feta fina nya siter.
- Va?, sa han och jag såg på hans blick att han insåg vidden av att de tips jag skulle leverera var några som han med absolut sannolikhet inte skulle fnysa åt. Han tänkte om det var någon som visste vad jag höll på med och gillade så var det väl jag.
- Jupp. Med så mycket naket så att det räcker och till och med spiller över till denna dimension…
- Vad väntar vi på, sa han och innan jag hann säga “uhm shanti shanti” så gled vi båda två med ett bestämt “pjoop” in i den triste parellelle lelles universa. Vi landade i hans nörd…öh…*host *..eh…arbetsrum. Han var inte där. Förmodligen på jobbet. Bara en sådan sak som att vara på jobbet alla timmar chefen betalar en för.

Jag såg genast att allt var grått. Inga färger. Skivsamlingen han hade var hör och häpna: Bon Jovis samlade verk. Gahhhh! Dvd hyllan bestod av en miljon skitfilmer. Det där var en som inte laddade hem filmerna – utan köpte skiten för dyra pengar. Jösses liksom. Den andre mig ropade ” Men kolla. Hans jävla browser har inga bookmärken av det mustigare slaget. Bara aktiebörs, nyhetsidor och cd-on. Va fan!“.

Hel, ren nykter och moralisk oförkastlig version av mig. Kunde man vara tristare? Som förmodligen inte gick mot röd gubbe om det var en barnfamilj som väntade på grön gubbe. Allt enligt devisen “föregå med gott exempel“. Vi rotade runt en stund och förfasades över de tråkiga fotoalbumen, där han stelt med en vansinnig skenhelig blick log stelopererat på varje bild. Plötsligt hör vi dörren öppnas och in kliver den tristaste version av mig själv som universum mäktade plocka fram. Han stannade och gav oss en förbryllad blick. Munnen öppnades. Han stirrade. Munnen stängdes. Han blundade och satte sig i yogaställning.

- Yoga?, vrålade jag. Säg att du skämtar med mig!
- Ummmm…., hörde vi.
- Jag tror inte han kan skoja, sa paralelle mig.
- Men yoga? För fan det är inte tänkbart i någon version av mig i någon dimension under någon tidsera. Det är helt enkelt otänkbart och omöjligt, sa jag buttert.
- Vänta lite, sa paralelle lallaren och hoppade upp ur yogaposen. Kommer du hit…
- Öh…ni, sa paralelle mig. Likt mig ville han vara en som räknades.
- Ja ja…ni då. Var var jag…jo…kommer ni hit genom något hål i logiken och säger att jag är omöjlig, när det i själva verket är ni som är omöjliga?
- Öh…
- Alla dina jävla trista, korrekta, hyfsade, uppfostrade sidor måste ju ta vägen någonstans – och eftersom summan av allt är konstant så kanaliseras de alla bort genom varenda blek versionskopia av dig i dimensionerna och manifisteras i mig. Tro mig jag tycker inte att det är så jävla kul att vara den siste triste versionen. Fan fick jag bestämma skulle allt bli uthärdligare om du och alla andra av mig kunde dra sitt strå till den kollektiva stacken av oss och bära bördan. Men jag är inte förvånad. Nä hä då! Med tanke på hur jävla egosistisk du är och multiplicerat med alla så är jag helt enkelt konsekvensen av dina och alla andra jävla versioners konsekventa vägran att vara…
- Uh oh, sa parallelle mig och gav mig en förfärad blick.

Han hade förstått att detta var en arg version med en mängd uppdämda känslor som hade ett och ett annat att säga och eftersom han likt mig inte ville klä skott för opåkallat skit försvann han bort med ett diskret poff. Jag skulle precis göra samma sak, när jag känner hur parallelle lallaren sög tag i min arm med ett” nä nä…försök inte!” och fortsatte sin monolog. För att vara en tråkig version av mig hade han förvånanstvärt bra ordförråd. Blir väl så om man sätter sig och hänger på SAOL istället för svenska folkets sexvanor punkt se.

När han hade skällt en stund satte jag upp en bestämd hand.
- Hör nu! Seså. Tyst ett tag. Jag kan ta mycket men inte hur mycket som helst. Framför allt ifrån mig själv.
- Du ska inte komma hit och ha attityd!!!
- Det må va men hur ska vi lösa detta? Jag har ingen lust att hänga här och ta en massa dynga!

Och eftersom jag är en jävligt bra säljare så följde det ju med detta att han var en minst lika skicklig säljare så han sålde på mig ett avtal som i korthet går ut på att jag ska börja skärpa mig. Vara lite trevligare mot människor. Inte så snar på att döma ut utan ge en hjälpande hand istället och vara grabben hela dagen så mycket jag kunde. Vissa av mina dåliga sidor skulle jag undertrycka och skicka vidare så att han kunde få sig en dos av en dålig sida och på så sätt skulle vi jämna ut skillnaderna mellan oss. Jag hade aldrig ställt upp på detta för någon men eftersom detta a) är en manifestation av mig själv och b) jävligt skicklig säljare, gled jag hem till min dimension med löfte om att bättra mig. Vi tog hand på det och när jag skakar hand med mig själv så menar jag vad jag lovar.

Så nu kommer en trevligare och schysstare Steffe att botanisera i här ett tag…

Andra bloggar om sugbloggen, parallell värld, lelle, dimension, dålig attityd, porr, sexsidor, Steffe, magnus betnér