Sugbloggen är landets roligaste blogg!

| Mobile | RSS

Drömmarodören…

Jag är trött på drömmarna. Som lovar guld och gröna skogar. Som får en att tro att man kan flyga utan en stadig bit svamp i systemet. Trött säger jag. Skittrött. Men inte trött nog att inte konfrontera skiten.

Så jag tog tag i saken och med ett enkelt “pjopp” gled jag in i drömlandet fullt vaken. De flesta vet att detta är kontradiktatoriskt utav bara helvete. Att man måste vara sovande för att kunna glida in i drömlandet. Men har man bara gåvan att se glipan så kan man omärkligt glida in utan att behöva besvära sig med omaket att gå till sängs. Och som de flesta vet är jag en busy man som inte har tid att sova hur mycket som helst. Sömn är för trötta. Inte för oss drivna på en del ilska, en del funderingar och en massa delar gå till botten med saker och ting anda.

Det luktade ta mig tusan hallon. Jag som inte ens gillar hallon. Vadå är det det jag drömmer om? En värld stinkandes som en fruktträdgård? Långt bort spelade en stråke en trist melodi. Vafan var var alla distade gitarrer? Jag lunkade framåt och snavade över en buske full med godisblommor. När jag kollade närmare var det lakritsskruvar som jag har en pakt med i verkligheten. Jag lovar att äta dem så ofta jag kan och de i sin tur lovar att hålla igen sin laxerande effekt. Men någon måtta får det vara på drömmarna. En buske? Jag sparkade undan den. Omärkligt stoppade jag ned några i fickan. Har man gjort sig omaket att drömma fram dem är det synd att bara kasta bort dem. Några kan man ju suga på.

Jag öppnade en dörr och klev in i ett groteskt dunkelt rum utan tak. Eller ja tak var det men ändå inte. Taket var liksom delar av himlen. Lite blått och stort som fan. Alla propotioner lade ned verksamheten med ett “det är inte värt att föröska få ordning på något här. Vi går och fiskar“.

Jag visste direkt att något inte stod rätt till när jag såg mig själv eller ja…drömbilden av mig själv i spegeln. Jag hade hår på huvudet och en massa muskler och längs med låret en boaconstrictor kind of thing aktig sak pulserandes och lovandes en helvetes massa saker utan tillsats av viagra. Med ett “Va fan! Get reel för i helvete!” fick jag spegelbilden att försvinna och ersättas av den reelle riktige hålögde halvflinte versionen av mig som är den fast förankrade i verkligheten. Den jag har lärt mig att gilla. Den alla andra lever med.

Jag vände mig om och såg en flygande sjörövare göra stiliga loopar. Jag ropade ned honom och berättade för honom att sjörövare ska hålla sig till båtar. Hans taffliga “men det är en dröm och jag gör som jag vill” pulveriserade jag med argumentet “inte i min dröm. Ska du flyga får du ta mig fan ordna en egen drömvärld. Här sjörövar man på båtar ingen annanstans“. Och så dagdrömde jag fram ett fult rangligt skepp åt honom och skickade honom i rikting mot Bermuda.

Plötsligt gled det fram några konstiga lirare. En hade fyra armar och tjuvaktigt ton, en annan tre huvuden den tredje ett stult utseende. Han påminde om någon men jag känner ingen som blivit råndad på sitt utseende. Bekant som fan. Jag frågade han med tre skallar om han var släkt med Zaphod men han fnös bara “tvåskallen? den loosern? bah!“. De hade noterat att jag hade kommit in i min egen drömvärld och visste direkt att nu skulle det omöjliga bli svårt att genomföra. De sa att det enda sättet att hålla igång drömmen är om ingen trist jävel med verklighetsförankrade bojjor kommer in och är tråkig. Jag sa:

– Jag är väl för fan inte tråkig.
– Jodu killen, sa den fyrarmade banditen. Kolla bara på dig själv, grå, flint och dissar sjörövaren som inte gjorde någon någonting. Han var bara en glad liten flygande snubbe tills du kom in genom den där olåsta glipan och skickade iväg honom. Vad har han gjort dig.
– Han ska väl inte flyga. Sen när börjar sjörövare flyga omkring?
– Titta nu är du sådär igen. Tråkig och förutsägbar. Varför ska inte en sjörövare kunna flyga?
– Öh…?
– Ja du har inget svar. Det är bara för att du är så tråkig som du inte unnar en sjörövare att flyga.
– …
– Och varför dissar du din egen drömbild av dig själv?
– Men va fan!
– För att du är tråkig. Han var rätt nöjd tills du kom och ersatte honom med en trist tråkig verklig självbild.
– Hörru!
– Hörru på dig själv!

Jag tystnade. Jag börjar bli rätt irriterade på dessa lirare som tog sig friheten att komma fram till mig i min dröm och i mitt vakna fejs langa en massa anklagelser att jag är en trist jävel. I sak hade de ju rätt. Att jag i deras obegränsade värld var en smula fyrkantig och bunden av konventioner såsom naturlag, vana och förutfattade meningar om vad saker och ting är på riktigt. Men jag var ju vaken.

– Jag är ju en vaken snubbe och…
– Precis. Det är därför du sabbar allt här. Varför går du inte ut och kommer tillbaka när du sover?
– Därför att jag är rätt irriterad på en massa skitdrömmar. Jag vill snacka med den ansvarige.

De tittade på varandra. Och med ett skratt sa snubben med det snodda utseendet:

– Du vet väl att det här är din dröm?
– Ja självklart vet jag det.
– Då så!
– Va?
– Vill du snacka med den ansvarige så borde ett enskilt samtal med dig själv lösa hela problemet.

Och då slog det mig att jag knappast kan gå in i en dröm och försöka leta upp den ansvarige. Den ansvarige är ju för fan jag själv. Och eftersom jag inte sover så drömmer jag inte. Och drömmer jag inte så kan jag inte heller nås. Framförallt inte av mig själv. Den vakne versionen kan aldrig träffa den drömmande versionen. Jag kunde bara sabba min dröm genom att gå omkring med kritiska ögon och muttra om oegentligheter och förlämpandet av naturlagarna. Jag tittade på dem. De tittade tillbaka. Full av tillförsikt om att jag var just den typ av snubbe som kunde se saker och ting ur deras perepektiv. Och visst fan kunde jag det. Det var ju skapade av mig …ja den drömmande mig. Inte kunde jag gå omkring och sänka min egen drömvärld. Jag gäspade stort. Jag insåg med ens att jag var rätt sliten. Jag vinglade till på stället.

En av snubbarna, han med fyra armar gled snabbt fram och tog emot mig “och med ett shhh…såja såja…sussa nu…lille drömmarn. Kom tillbaka när du sover. Vi väntar på dig här…vyssan luuuul….” somnade jag in.  Han hade en trevlig baryton. Fick mig att slockna på stället. Och innan jag hann nå djupsömnen mötte jag lirarna på en liten skön äng, full med lakritsblommor och trebenta kexchokladrobotar som det bara var att ta en tugga av. Vi höll om varandra och dansade bort i morgondimmans varma uppgång…

Det jobbiga blir bara att vakna upp i min egen dröm. Men det tar jag då… tills dess sover jag. Jag behöver vila.

syn/S

Andra bloggar om , , , , ,

29 Comments April 21st, 2008 | Posted in Svamp |

Segt…

Toblerone

Jag lägger ned fredagssuget. Trist med att leta taffliga låtar av taffliga artister. Som vännen Danne på Dagens Bild säger med negativ energi kommer negativa vibbar och därefter negativ attityd som genererar en negativ balans av bruttonationallyckan…

och vem fan vill bidra till minus på den liksom?

För övrigt känns bloggandet just nu sisådär. Jag haltar upp och tar en timeout och går ut och snor en Toblerone…

syns/S

Andra bloggar om , , , ,

13 Comments April 18th, 2008 | Posted in Mutter |

Trots trots

…kan man inte annat än älska dem.

Däremot låt det bli känt : Jag skulle inte kunna jobba på ett dagis.

Med tanke på hur ilsk min egen kopia av arvsanlagen kan göra mig hur förbannad skulle jag inte bli på andras kids som inte har något gemensamt med mig annat än att vi har två armar och ben vardera…

Andra bloggar om , , , ,

8 Comments April 17th, 2008 | Posted in Funderingar |

Norden med en bild

Jag har blivit utmanad av Aku som inte gillar Aha eller A-Teens.

Regeln är enkel som sjuttsingen:
Visa hur du ser på Norden med hjälp av ett foto, en karikatyr, eller på något annat grafiskt vis. Så länge det är en bild så funkar allt.

Mysigt

Så här ser jag Norden. Överlag kallt men jävligt mysigt inne i en soft crib med öppen brasa som ger en stressad själ tid till eftertanke…

Grrrr…man måste tydligen klicka på bilden för att få den stor. Sugdesign!

Jag utmanar givetvis Danne på Dagens Bild, Nini som kan ge lite sisutouch över det helalainen och hmm…låt se…mannen som orsakade Sugbloggen, Bengt!

UPPDATERING: Klart vi gör 6&7 viljes. Härmed är du utmanad!

Andra bloggar om , , , , ,

15 Comments April 15th, 2008 | Posted in utmaning |

Vatten

Idag upptäckte jag något märkligt när jag tog den dagliga duschen. Eder undertecknade fine supe…sugbloggare stod och tvagade sin torso och sjöng på slagdängan “ska de va så svårt” med och av Sugdam no:1 Bengtzing. Utanför stod fru Sug och skrek:

– Men så skynda sig lite. Och vad är grejjen med att stå och bröla den där antiprismans låtar vid denna okristliga tid!?

Som den vakne läsaren förstår anser fru Sug att Bengtizing är en smula överskattad. Men jag vrålade tillbaka:

– Huuuuur svårt skaaaaaa det va att låta mig dussssssssscha ifrrreeee.

Eftersom jag fick till den där sista tonen beslöt jag mig för att stänga av duschen och kliva ur. Man ska alltid sluta på topp. Sög tag i handuken för att torka den breda bringan och de sexiga bicepserna. Jag gned och nynnade på tonartshöjningen då frugan slet upp dörren med ett “äntligen…men för sjuttsingen! Du har ju inte duschat ens!!!“.

– Det har jag visst, sa jag surt.
– Du e ju helt torr!
– Ja men…pucko jag har precis torkat mig med handuke…men va fan! Den e ju inte ens blöt!
– Så du menar…
– Vänta! Stopp! Stanna! Halt! Kolla i duschen! Ser du inte att den är dyngsur! Faktiskt så våt som en normal insjö är.
– Jaha…så du har stått här vrålandes och låtit det dyrbara vattnet rinna och…
– Men jag har duschat!

Frugan klev närmare och sniffade

*Sniff*

– Och ändå stinker du som om du duschade senast igår!

Jag sniffade jag med

*Sniiiiiiiff*

– Men vad är detta!??, sa jag när odören från igår beblandade sig med odören från idag och spelade en snabb banjo på mina trimmade näshår. Jag luktade illa för minst två personer.

Vad har hänt? Vad var det för fel på vattnet i hushållet? För givetvis var det fel på vattenskiten och inte mig. Jag var ju samma individ idag som igår. Konstant som fan så den obundna variabeln måste härledas till vatten. Eller kanske till duschen. Men inte mig. Fast duschen var ju blöt. Det måste vara vattnet. Vatten har ju, som vi alla vet den egenskapen att den följer strömmen. Om den första droppen tar en annan väg än förväntat följer de andra droppande lallarna med. Utan att ifrågasätta eller fundera på det sunda i vägvalet. De litar blint på den första droppen. Något sådant måste ha skett när jag drog på duschen.

I linje med min naturvetenskapliga hållning till allt insåg jag att jag måste validera denna hastigt uppkomna teori. Jag hällde upp en försvarlig skvätt vatten i handfatet och stoppade ned händerna. Det kändes som om vattnet flyttade på sig. En smula osnyggt må jag tillägga. Ungefär som om det inte ville beblanda sig med mina händer. Som om vattnet tänkte “vem vet var de händerna har varit”. Det såg otroligt märkligt ut att se hur vattnet liksom böjde på sig. Som en backande liten våg bort ifrån mina händer. Jag drog upp dem och de var snustorra.

– Kolla, sa jag till frun.
– Jaha är du nu osams med vattnet också?
– Men jag har inte jiddrat med vatten. Knappt kastat vatten alls. Och förresten vadå också?
– Ja det finns väl inget du inte kan komma i konflikt med!

Jag fnös och gick ut. Här skulle experimenteras. Jag hällde upp ett glas vatten och lutade huvudet bakåt för att ta en zip. Döm om min förvåning när jag såg vattnet stanna upp hängades en centimeter från min vidöppna käft. För att därefter med en märkbar rysning väja undan och rinna ned för min haka, utan att nudda min kropp. Däremot blötte det glatt ned skjortan, slipsen och flanellbyxorna. Jag kollade mig i spegeln och såg ut som om jag sprungit rakt in i vätskekontrollsbåset.

Jag kastade mig i i skafferiet där vi hade vattenkastanjer på burk, öppnade den och kastade i mig en. Den hann inte reagera så den gled rakt in i käften förbi tungan, gomseglet ned för matstrupen och landade hängandes i magsäcken. Nogrann med att inte röra en millimeter av mig. Ägget till frukosten i magsäcken tittade upp på kastanjen och sade till potatislimpmackan “snyggt! fast jag tror det är trick med speglar“.

Och som ett brev på posten knackade törsten på.

– Tjena! Det e Törsten!
– Torsten?
– Törsten!
– Jaha och vafan vill du då?
– Åh..inget speciellt bara kolla läget.
– Jaså?
– Jupp! Och fråga hur du upplevde den salta pinnenkvällen du hade igår?
– Uh…
– Hur mycket chpis petade du i dig egentligen?
– Ugh..
– Och de där superstarka choritzokorvarna sen…
– Jag åt inga korvar!
– Va!? Vänta…, och så bläddrade han i ett litet tummat anteckningsblock och sa “e de inte Stephan?
– Stefan! Inte med något jävla ph utan ett rakt fan!
– Åh…?
– Precis så du kan dra! Du har kommti till fel snubbe! Där är dörren! Dra nu för helsike!
– Jag kanske tog fel men jag känner igen en törstig kille på tonen. Lite sugen på vatten va?
– Fuck vatten!
– Jordnötter, Tacosskal, Solrosfrön, stark pfefferoni…
– Men stick!
– Visste du att vi består av 70 procent vatten?
– Inte jag!
– Nä för du är en torris…mohahaha I kill myself. En torris… hohoho!!!

Jag knöt nävarna och langade iväg ett par snabba jabs. För att vara en törstig jävel var han snabb som en iller och duckade skickligt undan mina väl inövade Bruce Lee moves. Med ett “tror du att du är den ende som har en dvd eller? Jag har också sett de filmerna” ställde han sig i hörnet och stirrade på mig under en vattenkammad lugg.

Ju mer jag tänkte på det desto mer insåg jag det ohållbara i att gå omkring och vara törstig och stinkande. På teven vrålade väderkillen “idag blir det varmt, se till att dricka mycket“. Frugan gled fuktigt förbi med ett “här står du och torr och trist, vill du ha en kaffe…nä visst nä du kan väl inte dricka något med vatten i“.

Då slog det mig hur jag skulle finta vattnet, törsten och alltings jävlighet. Jag smög in i klädkammaren där jag hade lagrat “bra saker att ha vid atombombssmällen”. Slet upp paketet och under samlingen av vuxentidningarna låg ett torrt fint litet paket. Torkat vatten. Jag köpte det på en bazar i Marocko. De vet hur man torkar vatten de snubbarna. “Bra att ha med om du ska ut i öknen kompis“, sa han och fortsatte “det bästa är att det inte dunstar bort heller“. Jag slog till direkt. Inte för att jag hade för avsikt att strosa över Sahara. Har man sett ett sandkorn i lekparken har man sett tillräckligt många sandkorn för ett helt liv.

Jag öppnade paketet och hällde pulvret i mig. Och på något märkligt sätt så kände jag hur törsten försvann. Med ett torrt frasande vaporerade han bort. Frågan är om han inte dunstade rakt av. Jag kollade mig i spegeln och såg hur håret gradvis blev blötare och efter en liten stund så hade jag en fin liten pöl på golvet under mig. Den innehållda duschens effekt kickade in. Balansen var återställd.

Frugan gled förbi och muttrade “du kunde inte gjort det där i badrummet eller?

Andra bloggar om , , , , , , ,

21 Comments April 14th, 2008 | Posted in Svamp |

Bullshit

Med tanke på hur mycket skit en del snackar är det underligt som fan att ingen kommit på uppfinningen Skitsnacksblöja™ för ansiktet…

Skitsnackare

Andra bloggar om , , ,

5 Comments April 13th, 2008 | Posted in Sugsaker |

Näsryck

Idag har jag ägnat en god timme åt att rycka ut näshår. Låt det bli kännt att en del satt så hårt och långt inne så att en del av mina sköna historier i lagret skräckslaget drog iväg.

min näsa värker och mina poster är borta…

Andra bloggar om , , , ,

5 Comments April 11th, 2008 | Posted in Bitter |

Sugande F

Jag hatade dem när det begav sig och jag hatar dem fortfarande. Vissa saker förändras alltså inte. Och vad är grejjen med sidekicken med de sylvassa polisongerna. Vad har han tillfört orkestern? Eller för den delen musikvärlden. Jag tror nu att de alla är på en relaxavdelning…om inte annat hoppas jag det så att de inte får en läskig släng av revival och ger sig ut på en ny turné vrålandes “relax don´t do it if you wanna do it”…

Andra bloggar om , , , , ,

9 Comments April 11th, 2008 | Posted in Sugsaker |

Trummis javisst

Finns det något mer oäroikt sätt att dö på än att sitta på en stressad häst och spela virveltrumma? Medan skotten haglar är ens uppgift inte att slåss för sin sak, sitt land eller för sitt liv. Nejdå man ska utan uppehåll slå en massa meningslösa paradiller.

*pompompompompompom*

Kollade på film häromdagen om något gammalt fältslag. En massa människor som springer framåt med svärd och gevär in i stridens hetta. Och så ser man några freaks – för det är ta mig fan det de är, freaks i ordets fulla bemärkelse sitta på hästar och spelar virveltrumma. Den första fråga som inställer sig är; vem fan väljer att gå in i armén, lära upp sig till värste batteristen, joina ett gäng ut på slagfältet med endast ett par trumpinnar som vapen? Den andra frågan som infinner sig är vilka idioter lyssnar på dem under stridens hetta? Den tredje; kan man som slagverkare under stiden gå iland med att spela otajt, om inte vem i hela världen säger till en? Den fjärde förutom det uppenbara att dö av ett skott mitt i en avancerad trumpassage, om man mot all sannolikhet skulle överleva, vilket inte hade varit fallet om jag varit fienden på andra sidan eftersom jag hade siktat på förste trummis och bränt av en laddning, vad är straffet för dåligt spelad virveltrumma under slagfältet? Arkibusering? Den femte, får man respekt av andra veteraner på ålderns höst om man droppar “vid slaget i Gettysburg var jag värste trummisen. Om det inte vore för mina uppmuntande fills skulle vi förlorat som fan“.

Nu har inte jag varit med om så många slag i detta liv (relationskrigen undantagna – men de förlorar alltid alla män i alla fall och i alla tider, så krig i ordets bemärkelse är det inte utan mer likt en sprattlande fisks försök till motstånd) men låt det bli känt att om jag förr levt ett annat liv och varit just slagverkaren på fältet hade så pass mycket chicken i mig så att jag och hästen drog som fan vid det första vinande skottet. Jag hoppas att jag var så smart. Om inte annat förtjänade jag säkert ett skott ihuvudet – sittandes på en häst spelandes en dum virveltrumma medan skotten virvlade omkring.

Människan är konstig.

Andra bloggar om , , , , , , ,

14 Comments April 9th, 2008 | Posted in Funderingar |

Buksnackar skit

-Vad håller du på med, hörde jag frugan muttra bakom den stängda dörr jag precis hade barrikaderat mig.
– Vänta det här blir skitkul, sa jag. Ha tålamod!
– Men vi skulle ju fredagsmysa!
– Ja ja, ta en klunk till av Sangioveset så länge. Jag kommer strax. Jag arbetar!
– Nu! En fredagskväll!
– Låtmejva!

Vad nu? Vad är jag up to? Jobbar en fredagskväll? Jo serni, vi hade slötittat på Ugglas nu-ska-vi-reta-upp-svenska-folket galna show och när han träfffade på freaket som skulle lära honom att buktala så var det som om någonting plötsligt sjöng till i huvudet på undertecknad. Här skulle fredagsmysroas medelst enkel buktaleri.

Och som den artist jag är ut i fingerspetsarna så gör jag inget utan att ha repeterat ordentligt innan. Vem fan vill ge sig ut på scenen och vara förlorad till improvisationen och adhocens stressande värld? Inte jag inte! Jag är en man som känner mig som tryggast om jag har ett manus att luta mig emot. Nu var det inte tänkt att jag skulle författa ihop ett tjockt manus med dialog, scener och bjäfs utan bara testa att tala med öppen respektive stängd mun och olika röstlägen. A och O inom buktaleri. För sådant krävs det enskildhet, fokus, käftkontroll och en defragmenterad personlighet.

Jag hittade en ensam trasig strumpa i byrålådan som jag trädde över högerhanden. Och så började jag.

– Hej!

Jag vet att det var lite trevande men det är inte varenda dag man ställer sig och snackar med en strumpa trädd över handen. Den inbjöd liksom inte till någonting alls. Jag var tvungen att komma i stämning och bestämde mig för att döpa strumpan till Lästen. Personifiera strumpan. Metodakting i dess ädlaste form. Jag försökte föreställa mig hur jag skulle prata om jag var en strumpa trädd över en salongsberusad galnings högerhand en fredagskväll. Inspirationen flödade och med stängd mun och förställd röst som vagt påminde om Robert Aschberg driven på en rejäl laddning helium kom det:

Hej? Hej på dig själv. Är det så du raggar brudar? Med mesiga “hej”? Fan och så har jag hål i huvudet också! Vad är grejjen med att du jämt med dina naglar ska sprätta upp oss strumpor? Om du bara visste hur det snackas i byrålådan! Jävla looser!

Det här var kanske inte riktigt det jag hade väntat mig vilket resulterade i ett:

– Öh…?
– Du och dina “öh”. Kom igen har du inga bättre ljud för dig? Är det för avancerat för dig med flerstaviga ord?
– Hörru!
– Hörru på dig själv! Och full är du också! Dricka Singiovese på fredagskvällar. Kan man bli mer patetisk än så? Och jag slår vad om att det är samma bagvin som ni öppnade för tre veckor sedan.
– Men va fan! Vad har du för problem, sa jag irriterat.

Jag hade förväntat mig att jag skulle vara en skicklig buktalare. Inget jag gör gör jag halvdant. Inte ens när jag delar en limpa i två halvor blir det halvdant. Men att den buktalande motparten aka strumpan aka Lästen skulle vara en sur jävel var oväntat. Sitta på min hand och dissa mig. I mitt eget hem dessutom. Maken till fräckhet finns inte ens i uppslagsböckerna. Tro mig jag har researchat på det.

- Jo du! Det ska jag tala om för dig. Jag har förlorat min andra hälft, har en massa jävla hål, är luddig som fan och så förnedrar du mig med att peta upp mig på handen och förväntar dig att jag ska vara en tyst strumpa. En som man kan trampa på. Glöm det! Ville du ha en soft jävel kunde du trätt på en socka. Jag är av hårdare virke men tydligen inte hårdare än dina jävla naglar. Är det kevlarförstärkta eller?

Jag så rött. Mest för att jag petat i mig en halv fla…eh…bag in the box eller ja… en halv av en halv av en halv. Strumplästjävlen hade rätt i att vi hade öppnat den för tre veckor sedan och vi hade precis kramat ur påsen på dess sista dyrbara droppar. Men nog om vinet. Jag såg rött. Och är det så konstigt egentligen? Jag hade glatt låst in mig i arbetsrummet med en strumpa för att träna upp mig till helgens underhållning no:1, för att inte säga vilken succé jag skulle göra på personalfesten och så kom jag i konflikt med strumpan inom loppet av en fras. Jag har haft raggförsök som havererat nästan lika snabbt. Och som sugholicdelen av bloggvärlden är medveten om; jag tar inte skit från någon. I alla fall inte en ful strumpa.

Så jag sopade till honom. Eller jag försökte. Min vänsterhand gled graciöst förbi. Först trodde jag att jag var för full så jag försökte igen och såg till min förvåning hur vänsterhanden från knuten-näve-läge slirade upp bredvid strumpan på högerhand med ett fult vuxet pekande långfinger åt mitt håll till.

- Ha. Trdodde du att du kunde sopa till mig eller, sa Lästen.
– Va fan! Hörru vrålade jag åt vänsterhanden. Vad håller du på med? Du ska sopa till honom, sa jag och pekade med…öh hakan.
– Pft! Glöm det. Slåss du med en hand så slåss du med bägge händerna.
– Jävla svartfot!

Nerifrån hör jag “Heeey blanda inte in oss i detta. Den här fighten får du ta hand om själv”.

Ja eftersom händerna hade klinchat emot mig själv och fötterna stod iskallt och betraktade spektaklet kunde jag bara gör en sak och kastade mig över högerhanden.

- Omnff!! Va i helvete gör du?, hörde jag Lästen mumla, när vi i en liten hög dunsade ned på golvet.
– Lär dig en läxa, sa jag och körde en dansk skalle på honom.

Jag duckade skickligt åt sidan när högerhanden kom farandes för att bitschslappa mig i ansiktet och bet den över knogen.

– Aj!
– Så går det, sa jag med en munfull bit skinn i käften.
– Fy så fegt att bitas!
– Kom hit bara om du vågar, sa jag och spottade föraktfullt ut den döda hudfliken på mattan.

Högerhanden under mig försökte kittla mig men som väl är har jag ett skyddande lager späck som inte vidarebefodrar många känslor. Eller för den delen heller närkontakt av något föremål. Jag kan faktiskt ligga i en isvak i timtal. En kittling ska ha bra jävla mycket muskler för att påverka mig. Kanske kunde en retfull grävskopa kittla mig till någon form av sävlig reaktion men en luddig strumpa? Glöm det.

- Men lägg av, mumlade strumpan under mig. Tar man till nävarna är man en förlorare i alla fall.
– Verkar jag ta till nävarna eller?, sa jag och körde upp hakan i handflatan.
- Men för fan!
– Där har du för vindissningen, och det där är för nagelsågningen.

Där låg vi i en liten hög brottandes. Hela tiden med olika röster. Methodacting som fan. Och så plötsligt kände jag att någon stod och tittade på oss. Jag vände mig om och såg en bister fru stå med armarna i kors.

– Och vad är det nu då, sade hon trött
– Men va fan. Det var han som började, sa jag och pekade på Lästen.
– Det var det inte alls, sa han. Du e full.
– Det är jag inte alls! Och vem sa “jävla looser” då?
– Det är bara ett uttryck och inget bokstavligt menat. Du tar åt dig för att du är så packad.
– Lägg av. Jag är inte full.
- Säg sex sexiga sjötungor.
– Vischt som om det finsh secx..sexig sho..sjö..äh. Fuck you!
- Sluddrarn har talat.
– Jag schlludr…

Frugan klev in. Slet av strumpan från min hand och sa. Nu lägger du av. Skaka hand med dig själv, stäng av den där konstiga rösten och mys med mig istället. Och bara så du vet, du kan inte buktala. Det är inte meningen att man bara ska ändra röstläge. Läpparna ska inte röra på sig. Det är det hela illusionen handlar om.

– Men…
– Inga men! Och det kan inte finnas många varelser i Universum som kommer i konflikt med sin taffligt buktalandes hand heller.
– Det var han som började.
– Jaja! Släpp det! Är du medveten om att du blöder på vänsterhanden?
– Öh…

Andra bloggar om , , , , , , , ,

29 Comments April 7th, 2008 | Posted in Svamp |

Sugande E

Finns det något mer pompöst än detta på denna sida av sampling? Har de gjort mer än en låt någonsin? Michel Cretu aka Curly (!) MC är mannen bakom denna styggelse. Han är oxå mannen bakom Samurai och mannen bakom Maria Magdalena. Hans karmakonto måste vara fyllt till bredden med obalans…

Andra bloggar om , , , , ,

5 Comments April 4th, 2008 | Posted in Sugsaker |

PotatisPestPinaPost

Jag förstår verkligen inte fablessen för att gå i båge över en bit potatis. Finns det något tristare än en kokt potatis? Med den ännu mer tråkiga fisken torsk till? Vill ni inte se en som inte bryr sig om torskjäveln håller på att bli utfiskad så kolla inte hit (får se hur många som hittar ut från den djungeln av negationer utan att titta hit). Och dill som är definitionen på absolut ingenting. Vafan handlar det om? Varför överhuvudtaget käka grönsaker som inte ger något? Som om det inte är illa nog att de är grönsaker menar jag.

Varenda gång mina smaklökar tvinga uppleva detta så är det som om de stannar upp alla manngrannt och tittar på varandra. Smaklök ett frågar smaklök två som är saltspecialist om det smakar något. Smaklök tre som är svag för kryddan svartpeppar börjar garva, vitpepparsmaklöken skakar på huvudet, de enda som är nöjda är potatisexpertensmaklöken som inte kan förmedla någon känsla whatsover till något av mina sinnen. Utom ilskescentret då. De försöker säga att det är en primör – alla andra smaklökar korsar armarna över bröstet och hånler. Som om den första potatisen skulle smaka mer. Det handlar bara om att man inte förstått att potatisen i slutet på året är lika osmakande som den första på året.

Åter till min lunch. Hjärnan vet att vi äter, munnen likaså och tungan duckar vant undan för käftens motoriska rörleser och håller ett vaksamt öga på de vassa kindtänderna. Hela min kropp är medveten om att vi sitter på en stimmig restaurang och min plånbok muttrar fortfarande “95 jävla spänn för en bit tråkig fisk med tråkig potatis”. Och ändå smkar det ingenting.

Är det så att det gamal ordspråket “smakar det så kostar det” är förlegat, för detta kostar men smakar ta mig fan absoult ingenting. Det är så här universum måste ha varit innan Big Bang utlöstes.

Tomt, nada, zit och trist.

Andra bloggar om , , , , ,

10 Comments April 2nd, 2008 | Posted in Mutter |

Gökboet

Drf och Mymlan har frågat mig var jag jobbar någonstans. Raggoparden har påminnt om hur sopig jag är på att utföra utmaningar och påminnt mig om en annan som jag inbillar mig att jag redan gjort och med den förvirrade slutsatsen så kan jag fortsätta att skjuta på den ett par år till. Titta vad lätt det är att leva i en inbillningsfull värld. Nåväl, tillbaka till den här utmaningen.

Bloggvärlden håller andan och förväntar sig förmodligen att undertecknad är en av de viktigaste kuggarna i det sociala shittet vi kallar samhälle. Dvs utan mitt delikata handlag så skulle det mesta haverera. Men och låt det bli allmänt känt att ett varningens ord har blivit utdelat; att det jag gör på dagarna är egentligen ingenting av vikt.

Jämför jag mitt daglig lurande av överlevnadsmedel av en godhjärtad arbetsutdelare med till exempel en läkare som räddar liv, en brandman som släcker bränder, en hemtjänstare som hjälper äldre, en tidningsutdelare som ser till att blaskan finns där på frukostbordet torr och fin så är det jag gör på kontoret under en normal arbetsdag inte ens skuggan av en fis av en liten bit av en fluglort.

Det gäller att ha perspektiv. Vilket jag också har i termer av utsikt. Jag sitter i city i stan som räknas. Rätt nära allt och långt närmare gud än de flesta, utom trötta piloter. Ser över staden och slutar aldrig förundras över vilket smutt jobb jag har. Med tanke på att jag sorterat avgasrör på en gudsförgäten lastkaj i förorten från hell med kollegor som var mer levande än döda är egentligen allt annat en karriärmove av rang. Fan en del var till och med så numba så att döden den gamle avslutaren gick fram och petade liv i dem. Fruktansvärt motsägesefullt men till och med det absurda har en inneboende logik. Vilket fortfarande inte förklarat behovet av att sortera avgasrör i burar på en kall jävla lastkaj. Men vi ska inte prata om mitt gamla jobb. Ut med det gamla in med det nya.

Som de säger i filmerna – jag trivs fett. Även om det bitvis är rena rama Gökboet, där jag är Jack Nicholson. En svensk vardagsvariant dock. Jack Niklas i Coopoptimerad stationsvagn typ. Det som får mitt blod att värmas upp från ljummen till fingervarmt är oftast en trilskande dator, ett mail som inte vill dra trots upprepade klickningar på sändknappen, en nätverksladd som drabbas av akut exstensiell ångest och som ställer sig frågan “det här med nätverkande, är inte det bara ett jävla buzzword egentligen“. Det är lite av det jag sysslar med. Bisysslan. Jag hummar tydligen mycket enligt några kollegor.

Det jag egentligen gör är lotsar en massa människor förbi grynnor, byråkrati, regelverk och är en allmän peptalkande babblande hejaklacksledare. På distans kanske jag bör tillägga. Distansarbete is the shit som vi säger på kontoret. Jag har en massa adepter ute på fältet som gör det egentliga jobbet. Det enda jag gör är ger dem möjligheterna. De är de som gör världen vacker och till en bättre plats att leva på. Själv sitter jag mest och muttrar framför några skärmar. Jepp jag har fyra datorer och 4 skärmar uppkopplade mot omvärlden, grannskapet och granntjejen. Gissa vilken av dem som har en kamera med ett state of the art kamera på…

Kollegorna kommer bokstavligen talat från hela världen. Det talas över 10 språk, och iTunes spelar rai, funk, hårdrock, world, dansband, finsk tango och latino. Däremot är matlådorna pinsamt svenska. Igen krydda, ingen själ. Det är ner på McD jag tar mig när jag vill ha spännande lukter vid den allt som oftast sena lunchen. Ni vet när magen mullrar så att kollegorna irriterat och might I add inte så lite signalskickandes sätter på sig headsetten för att slippa höra bellymullret.

Jag har en chef som när solen tittar fram svettig och dann med en bärande myndig stämma säger “ut med er. inte ska vi sitta här och uggla när det är fint väder. seså raus!“. Kanske på sin plats att påpeka att det är solen som är svettig och dann, inte chefen – verkar som om syftningsfelsharry klampade in i föregående mening. Sist men inte minst så blev jag headhuntad till jobbet…eller ja ska sanningen fram så tackade en polare nej till jobbet, en annan polare bad mig korrekturläsa han CV och med några snabba copy och pejst så var den cv’n min och jobbet likaså.

Han brukar buttert muttra; “du snodde min cv, delar av min personlighet och lurade till dig ett jobb jag borde haft…man kan inte annat än gratulera dig och i det tysta hoppas att karman kommer ikapp dig. Njut medans du kan.”

Jag kallar honom Jante…

Andra bloggar om , , , , , ,

8 Comments April 2nd, 2008 | Posted in utmaning |