Sugbloggen är landets roligaste blogg!

…som har hört något?

Varje människa är en historia full av individualitet och om man bara bemödar sig om att lära känna personen så kommer det att visa sig att man…bla bla…

*gäsp*

…men det skiter jag i när jag står där i konsumkassan och får taskig service av någon med lika lite socker i blodet som jag har!

Vad är det för fel på frisersalonger som har stora affischer på snubbar med fet åttitalsfrissa som reklam för hur oupphotta de är? Vem vill gå in ien sådan salong och be de ansvariga att varsamt hantera ens huvud? Känns de människorna pålitliga nog. Med tanke på att de inte har haft vett att riva ned passerade affischer vad är det som säger att de inte går loss med brylkräm i håret på en?

På min gata på väg till jobbet har vår lokala hippa salong en Lorenso Lamas liknade individ som publikdragare med en vindfrissa av sällan skådat slag. Välj ut ett valfritt vindkraftverk och jag lovar att Lorensos frisyrbroder vinner på upploppet och snappar åt sig all befintlig vind. Allt uppburet och stött med ohemula mängder ozondrivande spray. Högst upp på afficshen står med sliskiga bokstäver “american style“. Hur mycket förra århundradet är detta inte? Och tittar man in i salongen så ser man (jag tyvärr) folk jag kände under åttitalet muntert vinkandes till mig, där jag passerar.

Häromdagen faktiskt var det en tjej (läs:mogen kvinna) som sprang ut med ett:

-Herregudmenere inte Sti…Sta…vänta vänta…Sto…Stoffe? Guuuud vad länge sen. Va gör du nuförtiden? Hur ere? Barn va? Ja jag gissar på två kids med tanke på omfånget av din kala fläck. Du tar inte illa vara va? Det e ju jag. Sussiiii. Ja själv har jag 3 barn, tackar för att du inte frågar…hahah jabaskojaba. En man. Hus och har precis börjat jobba här efter att ha varit hemma och levt hemmafrulivet. Visste du att Crille äger salongen. Du vet Crille med de slicka discomovsen. vafan ni två var ju värsta sidoglidarna ju. Kom med in o hälsa…
- Öh…

och väl indragen i salongen så ser jag till min fasa att tidningsprenumerationen avstannade anno 1984. Och Crille ville att vi för oldtime skulle skulle moonwalka lite. I kasettbandspelaren(!) snurrade klassikern Bad. Sussi klappade händerna. Tanten i stolen började robotdansa. Crille slängde iväg några snabba moves och pang med ett fräsande gled jag baklänges (moonwalkandes) iväg på minnenas autostrada. Förbi grungen, technon, raven, funken och landade vid discon. Jag kastade lite med huvudet och insåg till min sorg att jag inte hade varken hår eller kokosnötsolja nog att stänka ned de andra i rummet. Håret var gone. Plötsligt slog det mig varför Crille med fler hänger kvar medelst planscher i de ljuva åttiotalet.

Det var så mycket enklare då. Finare. Pastellfärgigare. Ljusare och med lite avancerade adhdmoves kunde man hooka upp på vilken pingla som helst. Idag? Glöm det!

FF här!

Ta bara med dig en dålig mage!

*hgngnnnnnhihii*

“Godkväll!

Det här är kapten lallare som talar. Vi har påbörjat vår inflygning till Arlanda och ber er släcka ned all elektronisk utrustning. Det är 800 meter fri sikt…”

STOPP!!!

VÄNTA!!!

Vad i helvete ska jag med den informationen till? Att det är 800 jävla meters fri sikt? Känns det safe? Sittandes i en jumboliknade konservburk, med en pilot som förmodligen har lika snabb reaktionsförmåga som jag en hal dag i alperna halkandes på ett halt jävla bananskal…

Vafan! Planet är minst 100 meter, blåser fram i sina modiga 800-900 km i timmen och piloten har mage att informera mig om att han bara ser 800 meter i taget! Smaka på den! 800 meter! Åttahundra meter! Åttajävlasatanshundra meter! Skulle ni kliva in i en taxi där chaffisen plötsligt i en iver att informera er vänder sig om blåsandes i 80-90 km i timmen och säger att han bara ser 36 meter framåt? Och tar betalt för det?

Varför kan inte piloten bara säga “Hej, vi ska landa nu. Stör mig inte.”

[tags] piloter, arlanda, landa, plan[/tags]

Jag hade värsta sköna historien på gäng häromnyss när jag satta mig ned för att skapa en liten post. Stämmnigen var på topp, jag var mått och belåten och lilleman låg i sin linda och chillade med en liten skallra. Jag började skriva och skrockade öite åt förvecklingarna, de ganla upptågen och ….nem röf i ehletev!

Af ärh dte hrä? eMn pöltsligt så fcuakdes mtit rodöfrråd pup coh lalt abra bevl tet neda tsort jväla lburr. nIte esn jga säjlv esr avd edtta hnadalr om. A ville byta me b och c tcykte att d var öfr nära för att inte säga att k kände sig allmänt misstföärstdd. Jga ösnkar att ajg knude syklla åp tkeniken, tekno elelr en tkenikidiot, mne inet ens det kan jag. Änhädå. Ja ja.

Verkar jag bry mig?

Vasrågdoa frå in ioph noågt va tadet så eb ym ugset. aJg byrr img ient. AJg är osams mde alal boksätver jsut nu.

kufc uoy….åh
cfuk ouy….men va fa
fcku yuo…. gaaaaaaaaaaaaa……!!!

Inte ens en snus hade jag som tröst. Kollegan lade in värsta dubbelportionen med en darrande upprörd hand.

Man satt på Barcelonas (enligt opålitliga källor eftersom jag aldrig sett puckot som rekommenderade det till det i samma hall gäng jag reser med) finare restaurang med en kypare som hämtad ur Fawlty Towers. Manuel. Men utan den charm som tevespanjoren levererade. Tvärtom, här har vi en kypare som drevs på en del ättika, två delar concentrerad citron och några nypor främmande kulturarv. Rör sedan ihop det till en fast massa och låt jäsa tills det fått en perfekt yta av taskig attityd. Där har ni en bild av vår kypare.

Hela beställningsproceduren var en manual i hur man inte ska vara som kypare eller kund. Två världar som kolliderade. Ett gäng hungriga turister som velade runt i menyen och ifrågasatte alla ingredienser, så till den milda grad att menyn själv fick en inre kris.

En kypare som faktisk fnös högt, när en av samhallarna beställde ett glas vatten med en dissande viftning av handen. Jag säger bara att vi har mycket att lära i Sverige. Jag visste inte att man kunde få in så mycket känsla i en handviftning. Faktum var att till och med jag som satt på andra sidan bordet och inte hade något med denna internationella incident att göra kände mig högst påtagligt förolämpad.

Jag ville lämna en skarp protest någonstans.

Om maten har jag bara en sak att säga. Bara en orgie i brända gomsegelshaverier med medföljande smakkapsejsningar och käftsmällar. Inte ens tandtråden kunde återställa slagfältet i käften. Och den där mesiga Colgaten var bara en irritation.

Det enda som kunde räddat resten av kvällen var en portionskudde under läppen. Stoppa in den i munnen med ett lirkande svep. Lägga den tillrätta med toppen av tungan. Lirka in den så att den hookar upp sig i perfekt läge under läppen. Känna hur den börjar pumpa ut rogivande nikotinströmmar i kroppen. Luta sig tillbaka med ett ahhh…livet är ändå soft.

Men inte ens det hade jag. Det enda som tröstar nu är att jag befinner mig i en miljö där det är 21 grader…

Man kan tycka vad man vill om snubben, man jag tycker att hans videos är humor av den högre skolan. Inte så jävla pretto som en del band eller artister.

Mc Hammer, Madonna och Jackson får sig en skopa ovett här. Jag garvar.

…eller inte blogga?

Bra fråga. För min del så bloggar jag för att jag får en sjuk tillfredställande kick av att läsa delar av mina storisar. Helt ärligt tycker jag att en del saker jag skrivit är briljanta, geniala, generationsförvirrande och ibland på gränsen till magnifika. Jag vet att det är fett osvenskt att slicka upp sig själv i brygga men det skiter jag i. Med en konstant slirandes hjärna så är det skitsvårt att komma ihåg allt som poppar upp om det inte präntas ned. Och visst har jag en plikt gentemot eftervärlden?

Det tycker i alla fall jag.

Det här är egentligen en hemlighet men hela Sugbloggen finns på stenplatta. Ölandsten för det tycker jag är så snyggt.

Jag skulle knappast skriva och publicera skiten, och sedan med pock och lock (och i vissa fall anonyma hot) dra hit kreti om jag tyckte att min blogg sög bananbåt. Yttermera visso (hörde ni det hur det knäppte till i gomseglet över denna högtravande goding) anser jag att det är just det som är grejjen med att publicera något. Going public, liksom. För övrigt är det skitkul att folk återkommer. Det måste betyda förutom att ni inte har ett liv att jag gör något lite rätt. Jag bloggar inte för att skriva av mig och dela av mig mina tankar med folk jag knappast känner. Fan en del av er tycker jag inte ens om. Det som skrivs här är sådant som bubblar lite på ytan. Jag bloggar lika djupt som mitt underhudsfett.

När det gäller själva skrivandet så kan allt som vanligt vara fabulerat eller upplevt – nödvändigtvis inte av undertecknad. Det kan vara vems som helst verklighet jag nedtecknar. Ibland är det så absurt som någon fantasifigurs fantasier. Ibland skriver jag bara för att retas. Och alltid är det någon jävla idiot som går på det.

Vad driver mig då?
Jo – samma mekanism som drev mig att tillbringa många timmar i en fuktig källare och drömma om popstjärneskapet. Otydligt va? Så är det med en del mekanismer.

Kan man blogga om allt?
Vad är det för en jävla fråga? Vad tror du själv?

Är det viktigt att folk kommenterar?
Ja, annars skulle jag inte hålla på överhuvudtaget. Men det är min inställning och inget jag menar ska vara lag. De är lika viktiga som publikens applåder då jag höll på med musik. Faktum är att vi en gång uppträdde på en fest, där kulturen var att man inte applåderade. Det var så jävla twilight som man bara kan tänka sig. Föreställ er ett gäng svettiga grabbar ståendes på en scen pumpandes ur sig generationsbrytande musik och 500 pers står med armarna i kors. Låt mig säga att vi var nära att splittras där på scenen. Alla frågade sig “vafan gör vi detta för om inte en käft bryr sig“. Givetvis synkoperat.

Och till de som säger att jag skiter i om folk läser eller inte. Mja är det hela sanningen? Skulle du/ni inte tycka att det vore coolt att vara Sveriges No1 bloggare? Det skulle i alla fall jag tycka. Sen att det med det kommer en massa prestationskrav/ångest/ansvar etc är väl något man får deala med.

Kan bloggandet generera något då?
Ja förutom några sköna kommentarer från folk så hjälper det till att vässa mitt sätt att skriva på. Jag blir en bättre skribent. Fantasin får skena fritt eftersom det inte finns ett överpucko som säger till mig vad jag får skriva eller inte skriva om. Inget är heligt. Sen om något förlag knackar på dörren till Sugbloggen och ber mig skriva en bok, skulle vara smutt som fan. Men skulle de be mig skriva en manual till Firefox 3.0 skulle jag fnysa dem högt i ansiktet, och hoppas att en ondsint snorkråka repar linsen på idioten.

Skulle jag kunna sluta cold turkey
Självklart. Det är ingen helig mission att sugblogga. Vi är inga sugelibaner här även om vi tycker att helskägg är hett. I samma sekund som det inte ger mig något att hålla på med detta drar jag ut sladden till Sugbloggen och släcker ned skiten.

Är det svårt att blogga?
Nej och det är just det som är grejjen. Vem som helst kan dra igång en blogg och börja smutsa ned nätet. Den här bloggen är väl ett bevis om något…

Vid den första solstrålen lämmeltågar ni upp från alla håll. Fräscha, solbrända, tränade, cellulitfria, odallrande och singlar som relastionsstatus. Där står man blinkandes och kliandes sina ögon. Man är tagen på bar gärning varandes osnygg nog för en sekunda titt.

Men…

…i samma sekund som det första lövet färgas en nyans rött av höstens intrång försvinner ni. In i ja… vart tar ni vägen? Ni är inte på klubbarna, ej heller på gymmet, inte i solariet, ni hänger inte på den lokala pizzerian, inte heller på kvarterslooserkrogen, ni är framför allt inte min granne eller kollega…