Sugbloggen är landets roligaste blogg!

Häromdagen kom Verkligheten ikapp mig och knackade mig på axeln med ett:

- Mors din lallare. Läget?
- Åh…är det du, sa jag när jag kände hur tristheten svepte in.
- Trist va?
- Skojjar du?
- Skrattar du?
- Nej. Verkligen inte.

Och så stirrade vi på varandra. Jag surt. Verkligheten uttråkad. Liksom definitionen på sig själv. Påminde mig om en gammal klasskamrat som var så tråkig så att klockorna drog sig en smula i hans närhet. De liksom snabbade sig lite, ungefär som om de ville skynda på tiden. Hasta förbi. Varje gång han kom i närheten av mig kände jag hur åren gick. Makabert är bara förnamnet. Vid tretton års ålder drog våra famlijer på gemensam campingsemester och efter fjorton dagar kände jag mig redan medelålders samt förd bakom ljuset av tiden.

Men tillbaks till Verkligheten. Jag tänkte i mitt stilla sinne: hur tråkig kan man vara utan att ta livet av sig. För min del kunde Verkligheten gå och dra något gammalt över sig. Livet skulle bli så mycket trevligare och roligare för oss alla.

- Nä hörru. Det här inte så muntert. Ska vi inte bjuda in någon, sa Verkligheten när den upptäckte att jag inte tänkte lägga några strån i kors för att muntra upp skiten.
- Be my fuckin gäst, sa jag irriterat.

Grejjen var att jag hade en grej på gång. En liten historia som krävde koncentration, lätt sinne och fantasi i högform utan något som begränsade oss i vårt heliga uppdrag att spåra ut. Man vill inte ha in döddansare som Verkligheten hängandes i korridoren och som dessutom förväntar sig att man ska underhålla också. Ser jag ut som en snubbe som drar fram lustiga kaniner ur en ful hatt för att få ett skratt? Går jag en extra meter för att roa någon? Är min näsa röd och har jag för stora skor? Är jag en rolig snubbe snar till skämt och krumma språng? Skuuuuuulle inte inte tro det. Speciellt inte i verklighetens närvaro.

Det knackade plötsligt på dörren, jag sa “grrrrr…vem ere nu rå” och in svepte Ångesten med ett gravallvarligt “hur kan jag hjälpa till att sänka detta dystra skepp?“. Jag drog häpet efter luft, inte för att Ångesten var oväntad, man behöver inte ha alla tänder i lösgommen i behållning för att fatta att med Verkligheten kommer Ångesten som släptåg. Nej, det som förvånade mig var att Ångesten var så uppfostrad så att den knackade på dörren och dessutom väntade på ett dåligt maskerat “kom in“.

Stämningen sjönk ytterligare. Ångesten drog fram några saker. Jobbprylar som ligger efter, försurningen av milj…vem fan bryr sig, jag menar försumnigen av vännerna, den omotiverade utskällningen av postkassörskan över varför de inte säljer frimärken på posten. Ångesten menade på att det var ju inte direkt hennes fel. Jag vägrade givetvis hålla med.

Jag kände hur historien i mig började försvinna i konturerna. Fantasin utbrast i ett “Fuck! Här kan man inte hänga. Alldeles för mycket angst för att man ska svänga ut lite.” och med ett ” vi syns kanske” pep den iväg. Hade jag haft möjlighet hade jag dragit iväg med den. Men med fotboja som Verklighet och Ångest i släptåg släpps man inte in varsom helst. Hur mycket man än fantiserar. Jag suckade.

Och som ett brev på posten svepte en annan känsla in i rummet. Prestationsmonstret. Med stora tänder och en aldrig slutande aptit på bättre och större grejjer. Den kröp fram, illalluktande och läste över min axel.

“Det var en gång en orm i skogen med fyra ben som gick sjungandes fram på en asfalterad stig som träffade på en böjd kvist. Kvisten försökte gömma sig eftersom den var rädd för ormar. Denna kvist som för övrigt hette Stickan Gren var rädd som fan. Speciellt för ormar med ben…”

- Bwhahahahaha…orm på ben!!!! Vilken lallarhistoria. Jag dööööör….hahahahahah…Stickan Gren…vadå tror du att det är ett roligt namn på en kvist…hahaha…
- Hörru!
- Hörru på dig själv!

Hur kul är det för självkänslan när Prestationsäcklet kommer in och häcklar en för en grovt skissad historias skull. Dessutom så drog fantasin iväg när Verkligheten med sin begränsande attityd kom in och störde oss. Vem fan kan skriva något vettigt då? Jag menar det är ju inte “krig o fred” jag hade för avsikt att peta ned från de tunga storisarnas tron.

Jag hatar måndagsposterna…

Andra bloggar om sugbloggen, sugbloggande, post, verklighet, fantasi, ångest, clown, dålig historia, prestationsångest, humor

Jag ställer en fråga: Vad i helvete för nytta gör det om Kungen släcker slottet en timme, en enda jävla gång när huset är tänt jämt övriga tider? Dessutom hänger han ju inte ens där…

Bah! Kungen miljövän – visst den dagen han är det på riktigt den dagen släcker jag mina lampor och till och med bloggen min. Ryktet förtäljer att Sugbloggen™ drar i runda slängar 300 terrawattimmar. Man kan tycka att det är mycket men kom ihåg den goda känslan den förmedlar hos sugbloggoholicerna. Vad gör den gåsleverätande lallaren för världen…

Släcka ljuset bah!

Släck ljuset alla andra tider då du INTE är i rummet, sälj bilen, handla ekologiskt, sluta shoppa skitsaker, släng din iPod, skrota den bärbara datorn som du måste ladda varenda dag för meningslösa surfningar, sluta smsa, sluta använd mobil, sälj den där jävla motorbåten, handla inte färdiglagat, stäng av frysen, bla bla bla…först då gör du något för miljön…

*tänder varenda jävla lampa som finns*

Andra bloggarom miljö, släcka ljuset, kungen, meningslösheter, lampa, sugbloggen

Ibland finns det inte ord. Men jag försöker…Dj Bobo. Denna *host* artist kan sågas på d,j,b och o. Och även på k för de taskiga kläderna. Fan varför inte c som i coverartist från hell. 90-talet solkades rätt mycket när han upptog alldeles för mycket plats på hitlistorna…

Andra bloggar om avundsjuka, Dj Bobo, Sugande artister, taffliga covers, coverartister, skämt

Fan!

Att man aldrig ska lyckas placera sig bland top-10 eller bland top 10 jävla tusen coola dudes med öppningsfraser vid oväntade möten med folk på stan. Aldrig. Never. Nevööööa…

Imorse fick jag för mig att lämna Lilleman sr. på dagis och ta en annan väg till jobbet. Nu vill jag inte att sugoholicarna gemen ska gå och inbilla sig att undertecknad åker en annan väg för att kolla på någon jävla utsikt eller för att solen skiner utan jag hade helt enkelt glömt att ringa upp käftis igår och hitta på en ursäkt för att slippa gå vilket resulterade att jag var tvungen att ta en väg förbi gaddvridaren för att därefter smyga till jobbet. Vad gör man inte för 400 kronor vid uteblivet besök?

Sen att det kostade mig en lax att ligga och pinas hos gaddälskaren får väl hänvisas till mitt taskiga matematiska sinne. Nåväl jag blodade i alla fall ned hennes handskar och hoppas att den odör som läckte likt små pysande gejsrar ur tandfickorna efter hennes grävande av tandstenar lika stora som rullstensåsarna åsamkar henne akut illamående vid lunch, middag och morgonens fikabulle. Något ska man ha för att man konsekvent vägrar flossa menar jag. Och jag går väl inte till tandläkaren för att de ska ha en smutt stund grävandes i min mund. Hell no!

Jaja…jag går där (och för de som tappade bort sig vid tandlekardelen i denna enkla vardagsberättelse så är “där” gatan”) och kommer fram till stället jag anar att drf aka mr teflon himself hänger om dagarna. Jag funderar, ska jag gå till vänster eller höger om huset. Medan jag funderar beslutar sig mina ben att knata vänsterut eftersom den vägen är lite sluttande och är det något mina ben gillar är det minimal ansträngning. Eftersom funderingsmotorn hade kickstartat passade jag på att funta lite på livets mening, den medhavda lunchen i ryggan, huruvida jag hade spolat i morse eller inte. Jag hör också en morsa snacka med sin son bakom mig för att därefter nästan gå in i två kostymklädda män.

När jag precis medelst avancerad kroppkontroll där utomjordisk undanglidning till vänster om dem var nycklen till succen och på så vis undvikit morgonkollision med dessa två herrar, kommer en cool tillbakalutad kille med medhavd kaffekopp, en tidning i handen (givetvis läsandes den) flanerandes. Jag identifierar honom direkt som drf. Shit vad gör jag nu då? Min puls kickar igång, magsäcken krampar en smula. Jag tittar förvånat ned och skickar en tanke till magen “va fan e du skitnödig nu?“. Magen mullrar “du är i sanning inte i samklang med något va…känner du inte igen fjärilar i magen?“. “Åh fan“, tänker jag och fortsätter “Är jag nervös nu?“, varpå magen brummar “ska jag skriva det i pannan på dig?!”

Medan jag och min mage har en konstig dust med oss själva närmar sig drf oss. Precis när han ska passera mig sträcker min högerarm ut sig med ett benigt finger i spetsen och sådär konstig facebookaktigt pokar honom. Totalt oväntat. Jag vet inte hur drf uppfattade det men jag var lika chockad jag med. Men sån är min högerhand. Brukar ta saken™ i egna händer när det pockar på.

Han stannar upp, kastar upp blicken och tittar på mig. Jag kollar på honom. I min värld givetvis ultracoolt med halvslutna ögon. Nu så här i eftertankens kranka blekhet inser jag att jag måste sett vansinnig ut. Jag hade en gång en gammalt ex som bad mig stirra en aning mindre. Hon kände det alltid som om hon var med i E.T när vi skulle ha myspys. Fru Sug brukar skämtsamt säga att det måste ha tagit slut på ögonlocksförrådet när jag blev till. Jag garvar ytterst krystet.

Nåväl. Tystnaden är total. Drf tröttnar och utbrister i årets coolaste fras:

- whaaat?
- eh…

Och så upplever jag den gamla välbekanta känslan av att äga en helt slät hjärna. Inte en vindling så långt ögat kan nå. Inte en fras. Inte ens ett enda harkel. Drf tittar uppfodrande på mig och jag känner att jag borde säga något eftersom man inte kan gå omkring på stan och peta på folk i tid och otid. Speciellt inte tidigt på morgonen.

-…drf va?, säger jag.

I mitt inre dånar rösten som sett en miljon jävla filmer fram “men e du helt platt i skallen?! Hur många gånger har vi inte sett gudfadern, matrix, bond, sixteen candles och suttit och ljudat igenom coola öppningsrepliker, och allt detta resulterar i ett tafatt jävla ‘öh…drf va’, med en pipig gäll röst. Vad är ditt problem? Du kunde droppat ‘whats up cat’, eller ‘hows it hanging’, ‘teflon är fett’, ja ta mig fan till och med frasen ‘leget snubben’ hade varit coolare“.

Drf kollade på mig och väntade någon form av reaktion. Än fanns tid att rädda situationen. Jag hade chansen att plocka några coolhetspoäng. Jag kunde gjort det svårt för honom att gissa. Jag laborerade med tanken “suger™ att inte veta va” eller “jag är advokat Albhin, nu vet vi var du bor oxå” och med ett elakt Agent Smith garv glidit vidare. Bäst jag stod där villrådig som fan droppar drf sluggern:

- Jaaa, och vem faaaan är du…?
- Sugabloggarn. Stefan. Steffo. Sugo, hasplar jag ur mig en aning för fort för att anses tillräknelig.

Coolheten i mig smög omärkligt bort och ställde sig i ett hörn och begravde sitt huvud i sina händer. Jag sket i den. Jag var fullt upptagen med att nollsända med drf på en gata på söder i stockholm i Sverige klockan nio någonting en solig dag i april tjughundraåtta på vägen till tandläkaren…

Andra bloggar om teflon, drf, tandläkare, bloggträff, bloggare, sugbloggen, oväntade möten, matrix

Men för i helvete!

Vad är det för fel på StayFriendsskiten!!! Som Facebook men på gärdsgårn’ liksom. Jävla skittjänst.

Jag fick för mig att jag skulle chilla in och kolla gamla dårar som förpestade delar av min tillvaro under skoltiden och gotta mig åt att de likt mig blivit medelålders fast att deras år gått en aning fortare. Eftersom undertecknad lever i en egenhändigt konfigurerad subvärld och det medger att jag med jämna mellanrum kan ta en paus från mig själv innebär det att medan det går tre år för de som lever i ekorrhjulet så går det bara 1 år för min del. Där jag har en rynka har de tre.

Exponsiell rättvisa på något avigt karmadrivet plan. Jag klagar inte. Det finns fördelar med att anses vara lite l å n g s a m – även tiden den nedräknande rackaren tror på det och behandlar mig varsamt.

Nåväl. Jag loggade som sagt in och hittade en av eldstjälarna till rockbandet vi drog igång på en uppfart i förorten Sätra strax efter det att Gud…öh Gene Simmons menar jag vrålade “I wanna rock´n´roll all niiiite and party everyday“. Polaren John – en klippa av rang och en av de bästa vänner man kan ha poppade upp med sin nuna i StayFriends. “Men för fan! Vad gör John på nätet”, tänkte jag och klickade glatt på hans profil. Grejjen med John är att han alltid ansett Internet vara en smula för digitalt för att ge sig i kast med det. Han myntade det som borde blivit en klassisk mening “Om Internet fanns i pappersform skulle nog det vara lättare att ta till sig skiten“.

Lyssna bara på det här: För några år sedan ringde han mig med den här frasen “Steffo jag har tappat bort ett dokument jag slitit med i ett par timmar, vet du vart det kan ha tagit vägen“, varpå jag sa “öh…hur fan ska jag veta det?“, “ja men va fan, du är ju haj på det där med datorer och sådant skit“, “ja min dator ja…men vad får dig att tro att jag har koll på din spetälska burk“, “vadå pluggade du inte datan?“, “gnnnnhhh…det heter data och vafan har det med saken att göra“, “mja… om du inte kan fixa det här så skulle jag om jag var du anse att studiemedlen var bortkastade“, “men va fan..“, “eller ja du kanske pluggade för att ragga på de snygga brudarna på d a t a kursen då…nä men va dum jag e det kan inte ha funnits en enda kvinna värt ett öga“, “men hur manschuvististkt är inte det där?“, “jaja… nå kan du fixa det eller inte?“, “nej!“, “ok då ringer jag någon annan som verkligen kan och *host* inte påstår att han kan datorer, vi hörs när vi råkas” och med det så lade han på luren.

Man kan säga att det är få personer jag tar sådan skit av men broder John går i land med vad som helst. Idag fick jag se honom i StayFriends och tänkte “för fan…killen har blivit biten av Internetflugan, här ska fan i mig mailas“. Och så klickade jag på en ful liten ruta och skrev ett långt jävla meddelande om gamla tider, rockmusik, vi borde ta en bira, hur ere med päronen, har du hört något om den eller vet du vart det blev av henne och att KISS kommer till stan bla bla…och klickade därefter på sänd. Loggade ut efter det att jag garvat rått åt att skönheten som förpestade högstadieåren genom att vara ouppnåelig numer bara är en grå tant.

Sju timmar senare kickar jag igång mailprogrammet och ser att jag har fått ett mail från StayFriends. Man får sådant om någon har klickat på ditt namn eller liknade. Jag tänkte “shit har John redan läst mitt mail” och öppnade mailet. Jag minns att jag tänkte “StayFriends låter dig veta vad den andre har gjort. Smutt tjänst“.

Visst tjena! StayFriends är lika smutt som en trilskande jävla hemorojd som retar de andra så att det blir värsta upprorstämmningen vid mynningen.

Den här informationen skickar skittjänsten StayFriendsFucked

” John ville öppna ditt meddelande”

“Eftersom du inte är Guldmedlem, kan John inte läsa meddelandet.”

Jaha! Och de kunde ni inte ha upplyst mig om INNAN jag skrev ett mail på 3000 jävla ord! Nu sitter John och är skitfrustruerad för att han INTE kan läsa ett meddelande JAG har skrivit för att JAG inte är GULDJÄVLAMEDLEM! Vad är det för jävla logik? Är det en kvalificerad gissning att anställningkraven på StayFriends är 1) född i går, 2) tappad på huvudet och 3) har huvudet under armen? Jävla idioter!

Tänk om Posten fick för sig att köra denna rövknullavkundermanöver från hell. Brevet dimper ned i brevlådan. Man kutar glatt fram för att läsa sin post men det visar sig att det är låst. Som fan vill jag tillägga. Utanpå det i järn svetsade kuveret står det “Sorry killen men du kan inte accessa brevets innehåll eftersom AVSÄNDAREN inte är medlem i Postgillet! Men var lugn bara, vi ska meddela avsändaren att han ska bli medlem så du kan läsa brevet. Vi återkommer.”

Till StayFriends: Kolla bara!

*surfar till stayfriendshelvetet, skriver in mina uppgifter, får error eftersom jag hade CAPS LOCK på, svär en stund och hytter med nävar åt alla jävla håll- som om det hjälper, tar ett djuuuuuupt andetag, capslar ned, skriver in mina loginuppgifter på nytt, loggar in, letar upp mailhelvetet, kopierar hela skiten, loggar in till min mail, letar upp Johns mailadress och trycker på sändknappen.*

VAD FÅR ER ATT TRO ATT JAG SKA BLI GULDMEDLEM FÖR ATT SKICKA ETT VANLIGT JÄVLA MAIL???

Fuck StayFriends!!!

Andra bloggar om stayfriends, gamla polare, kiss, gene simmons, posten, idioter, sugbloggen, rockmusik, internet, grå tant

Äntligen en utmaning med vettigt innehåll. Denna gång kommer den från Frk F (uttalas frukneff). Man ska tydligen kliva in i lagmansdräkten och lista upp saker som borde förbjudas. Nu kommer förmodligen den liberala delen av Sugblogholicarna att häpet sätta avecen i vrångstrupen när de blir att varse att undertecknad anser att det är alldeles för lite förbud i landet. Jag tycker att vi borde lära lite av bolsjevikerna och den fina forna staten Sovjetunionen om hur fint man kan förbjuda en massa saker. Inte gå omkring och lita blint till den allmäna rättskänslan.

Jag tror att det är förbjudet att välja mer än ett förbud men jag är av den starka åsikten att vissa förbud kan man vika åt sidan med ett fnys.

*FNYYYYYYYYYYYYYYS*

1. förbud mot att lukta svett på bussen
2. förbud för snygga rumpor i tajta jeans
3. förbud mot att parkera så att man tar upp en och en halv jävla billängd
4. förbud mot burkchampinjoner på pizzor
5. förbud mot liktår
6. förbud mot kall snö innanför skorna ( ja varm snö oxå)
7. förbud mot gå till jobbet om man
a) luktar vitlök
b) är bakfull
c) är klar med sina arbetsuppgifter och bara är där för att gnugga in det i fejset på oss andra som sliter som fan
8. förbud mot kommentarer likt “om jag vore du så skulle jag…”
9. förbud mot folk som ringer på mobilen och säger “hej ring mig” och lägger på
10. förbud mot ryggsäckande idioter på tunnelbanan
11. förbud mot akut jävla plötslig klibehov av röven när man är på stan

Jag orkar inte utmana fler. Känns som om måttet börjar bli rågat på utmaningssidan så jag lämnar detta med varm hand till alla de som känner att de vill dela med sig av sina förbud. Pingbacka så kommer jag över om det är tillåtet för att kolla upp:

fler
fina
förbud
för
fosterlandets
fortsatta
fruktsamma
framtid…

Andra bloggar om utmaning, förbud, svett, sugbloggen, sovjetunionen, idioter

Mymlan har kastat en utmaning efter mig. I och för sig är jag likt Josh en smula sur över att jag inte fått “vem skulle du välja att pippa av samma kön om du var tvungen” utmaningen eller liknade men jag får nöja mig med denna som tydligen har sitt ursprung hos Aku, som hade sitt ursprung i babu, som hade sitt ursprung i kaku…öh. Vem fan bryr sig? Utmaningen i alla fall lyder så här: Du är utmanad att välja något eller några ställen i film eller bokvärlden du skulle vilja åka till… Det spelar ingen roll om det är påhittat eller på riktigt.

Ah… En utmaning i min smak. Bara att låta fantasin fara fritt. Otyglad. Ohämmad. Inga jävla band som säger att det finns ett regelverk som måste följas. En del sugiga bloggare har alltid en massa jävla regler för sig när det gäller att skicka på en en utmaning. Så jävla hämmande på något vis. Grejjen med utmaningar är väl att de ska vara utmanade och inte fyllda med en massa regler som begränsar…öh..nu spårar jag ur känner jag…

Fokus! Fokus killen!

Så var(t) vill jag resa då? Rymden? Bah! Kanarieöarna? Bah! Las Vegas? Bah! Underlandet och leta upp Alice och taffligt sjunga “who the fuck is Alice“? Bah! Hälsa på hos Galahad på Blandings och sno en sugga? Bah! Fara tillbaka i tiden och irritera Descartes genom att påvisa tankefelet i “Cogito, ergo sum“? Bah! Ingen av ovannämda resor är värda besväret. Det kommer liksom inte att hända något skönt där, kanske kan Descartes få sin kopp bischoffen i vrångstrupen men det är ungefär det mest actionfyllda om jag skulle företa mig någon av dessa resor. Och som de flesta vet vid det här laget är jag en kille som inte nöjer med med meningslösa fega resor. Hence tunnelbana OCH buss. Livin on the edge som man säger. Ska det var så ska det vara.

Låt det bli känt att jag skulle vilja resa till mitt inre. Inte det där vanliga inret som vi alla till mans har. Ni vet strax innanför pannbenet. Dit behöver man knappaset en guide. Det är bara att blunda så är man där. Nä! Jag menar att jag skulle vilja resa till platser inom mig som jag inte anar finns. Undermedvetna grejjer.

*sätter mig i munkställning med armarna pararellt utmed sidan och börjar humma*

*PJJJJJJJJJJJOFFFF!!!!*

Fuck! Här var det mörkt!

Bäst att tända den mentala ficklampan och lysa upp lite här. Hey! Kolla en dörr! Vad står det på skylten? “Akta dig för att komma in hit, du blir dig aldrig lik och kommer inte att känna igen dig själv efter ett besök i Galenpannan“. Galenpannan? Coolt… har jag en galenpanna inom mig? Fett! Jag som trodde att jag var fullt normal. Men vad är det där för konstiga snören? Nämen det är ju inga snören det är ju band. Ahh… är det de som håller band på galenskaperna. De verkar vara en smula spända tror jag. Bäst att hasta vidare innan galningarna löper amok.

Och så flanerar jag iväg längs med en snårig förvirrad bana. Det är en massa skumma dörrar och överallt hör jag en massa vrål, stön, skrin och osaliga andars hesa väsanden. Jag identifierar dem som angermanagementrummet, våtasexdrömmar-dungeon, mitt i naturen rummet och spökrummet.

Jag kom fram till ett rum som var oskyltat. Det behövde ingen skylt. Det var beckmörkt och jag behövde bara kolla på dörren för att förstå att där var alla mina drömmar samlade. De krossade vill säga. Bara skärvor och sorgband överallt. Jag passade på att kasta in en rätt så färsk krossad sak. Illusionen om att man inte är John Holmes arvtagare i rakt nedstigande led. In med den bara. Vem fan vill ha en sådan krossad illusion att bära på? Jag knatade vidare. Jag tände en cigg som jag hade hittat i det gamla rökrummet och stannade upp mitt i ett halsbloss när jag hörde mitt inre dåna “hörru din lallare du vet ju att det är rökfritt här – dessutom så röker du ju för fan inte heller! Släck den för fan!“. Det är inte ofta jag är rädd för mig själv men är det någon som kan säga åt mig så att jag darrar så är det jag. Jag släckte ciggen darrandes.

Hittills hade jag inte sett något som förvånade mig. Undertecknad är ju som bekant en kille med oanade djup och sidor. Om det inte skulle anses alldels för pretantöst så skulle jag vilja kalla mig själv ett mänskligt prisma. Hur du än vrider och vänder på mig så har jag några sidor till som du aldrig kunde ana. Nu var ju tanken med resan att jag skulle förvåna mig själv. Hitta sidor jag inte visste att jag hade. Maskfobirummet var liksom inget nytt. Och det värsta var att där var alla mina mentala bilder på vidriga daggmaskar samlade. En av de värsta mardrömmarna var en mask på gott och väl tre meter som log lite pillimariskt åt mig. Jag log inte utan drog så fort jag kunde.

Jag svängde runt ett nytt hörn och döm om min förvåning när jag allting plötsligt sken upp. Det spelades skitskum musik eller så var det bara blodet som rusade runt i öronen efter den snabba sortin från maskryslandet. Jag stannade upp och tittade förvånat uppåt. Det var ljust som fan. Jag önskade intensivt att jag hade ett par solglasögon. Som om av en händelse råkade jag stoppa ned handen i höger framficka och där hittade jag ett par trista solglasögon. Jag tänkte “hade varit smutt om det varit ett par Raybans istället“. Med förvåning såg jag hur de metamorferades till ett par feta RayBans. Jag tittade förvånat på dem och tänkte “fan är det bara att önska så händer det?” . Jag önskade en Porsche och *toblaaam* liksom så gled det upp en Targa och mullrade förtroendeingivande åt mig. För fan! Det är inte sant. Halle berry önskade jag och kände en knackning på axeln och ett hest “Hello Stefan. How can I serve you?“. Fan! Va coolt! Nu ska jag bjuda in lite löst pack hit tänkte jag och önskade som en galning. In från flanken gled Michell Pfeiffer in med några Tequlia Sunrises i händerna.

- Pfft! Är man förvånad, hörde jag en röst säga.

Jag vände mig om och höll på att trilla baklänges. Där stod Nini, snett bakom henne BB med en virre i handen, Mymlan och DRF nickande nonchanlant, Cliffen och Emanuel diskuterade något, MikeBike smaskade på någon obskyr glass. Galatea stod och såg svår ut, Andreas och Jerk bollade en curlingkula med varandra och varsin innebandyklubba, Mr Blues stämde en Fender Precision och några till stod i en klunga. Jag hörde en bestämd stämma förkunna något om att “mitt internetjag kommer att virtulaisera sig självt i små inre rum, nya medier kommer att bestå av mentala små rum som vi alla bär inom oss, på så vis är vi ständigt uppkopplade“, det lät som något deep|ed skulle droppa.

Alla tittade på mig och skakade på huvudet. Samtidigt.

- Öh?
- Kunde du inte önskat några colla band istället, sade Mr Blues.
- Eller några snubbar oxå, muttrade Mymlan.
- Hade jag varit dig hade jag bjudit in Teflonlallarna och hängt dem upp och ned i knävecken, sade Drf.
- Vad är grejjen med dig och Halle Berry, sa Emanuel.
- Va fan…?
- Du kan önska dig världsdominans men näh hä…inte jag inte…jag önskar mig en halvnäck Halle Berry med sidekicken Michelle och en jävla Tequila Sunrise. Så boooring och förtusägbart, muttrade Nini. ” Och en Porshe Targa? Wake the fuckup! 80-talat försvann för ungefär…låt se en livstid sen. Förresten så har inte Halle en sådan där hes röst. Snacka om missvisande drömmar.
- Kanske ska jag önska mig dig i Catwomansui…
- Dröm på killen!

Jag vet inte hur hon gjorde det men fnyset som följde var ett av de mest förolämpade fnys jag någonsin fått. Att det inte skedde på riktigt förtog inte förolämpningens tryck.

I vanliga fall är det inte mycket som rubbar mina cirklar. Jag är en snubbe med bägge fötterna på jorden (hur skulle det annars se ut liksom) och förvånas av ytterst lite. Mest är det människors idioti som förundrar mig. Men att jag har ett rum ett inre måhända som är ockuperat av allsköns bloggare i mitt inre förvånade mig. Jag trodde att de alla var därute. Jag sa det till dem.

- Va fan! Ni ska inte vara här. Ni ska vara därute, sa jag och pekade helt meningslöst eftersom jag hade tappat orinteringen. Vem vet, jag kanske pekade åt njuren till. Fast jag hoppades att det var levern jag pekade till. Gick de dit så kunde jag spy galla över dem alla.
- Men nu är vi här.
- Hur fan går det här till, sa jag
- Bloggen börjar ta över mer och mer…
- Va?

Andreas trädde fram och förklarade långsamt med stora bokstäver “du har internaliserat din blogg coh ditt skrivande så att det är en del av dig. Du lever och andas bloggen. Men du missade en viktig sak vid internaliseringen, du skulle inte tagit med dig bloggrullen in. Alla vi följde med… ja vi och vi…den bilden av oss som du har följde med in. Jag har faktiskt inte trivselmage i verkligheten. Ja ja…det är din bild och inget jag kan stå till svars för. Det bästa är att jag fullkomligt kan negligera att jag går upp i vikt här. Ja och sedan letade vi upp ett rum som vi gillar och hänger numer här.”

- Hur fan får jag ut er?
- Genom att sluta blogga.
- Och det tror du?
- Pja…då ere bara att gilla läget.

Ni är inte bara där ute utan även inom mig, i mina tankar, under mitt skinn, har ett eget jävla rum som ni ockuperat och dessutom så noterade jag att Mymlan rökte trots rökförbudet. Men nädå det är det ingen som påpekar. Speciellt inte jag. Rökförbudet gäller bara mig själv.

*Gnnnnnnnnnnnhhhhhhhhhhhhhhh*

Andra bloggarom den inre resan, bloggvärlden, ockupation, hemliga rum, sugbloggen, sluta blogga, rökförbud, mental ,utmaning, bloggande

Häromdagen var jag och Sugandeklanen™ ute på en fin liten promenad. Solen sken och vi ikapp med den. Dött lopp som fan om vem som vann den kampen. Fåglarna kvittrade men den kampen torskade de så det sjöng om det. Fåglarna alltså. Få når upp till undertecknads nivåer när jag är på sprudlande nollsändarhumör. Få når ifos ned till undertecknads nivå när det gäller mollsändarhumör men det är inte det vi diskuterar nu. Några snabba levererade historier och koltrasten mulnade.

Nåväl när jag hade bemästrat delar av naturen så fortsatte vi vår softa walk. Vi gick längs med sjön och lät Lilleman sr. hoppa in i lekparker och ge sig hän. Lilleman jr satt nöjd i barnvagnen fullt sysselsatt med att tugga på en skallra. Efter en stund hade vi lämnat Sovjetsöder (det område på söder som inte har en latte inom en mils omkrets) och kom upp i kåkfararsöder. Där folk lever och bor i små dragiga, vinda och skeva k-märkta hus. Och känner sig utvalda, märk väl.

När vi gick där noterade Lilleman sr ett paket precis vid en utav ingångarna till huset och skrek med en lillemans hela inlevelse “tiiiita paakeeeet”. Nyfikna gled vi fram och fick se en skokartong upp och nedvänd. I anslutning till denna fanns en liten fin skylt instucken i en blompinne “varning för hundbajs!“. Med utropsteckan och allt.

Min första tanke var – fan va schysst att varna så man inte kliver in i förädlat pedigree pal. Måhända inte så stinkande som levererat av en magsjuk tvåbenting men likväl äckligt. Tanken softade och sken upp tillvaron en stund. Den kallade in tanken ‘Människor är fina mot varanda’. Innan jag visste ordet hade flera tankar samlats och höll varandra i händerna och sjöng “We are the world“. En tanke tände en mental rökelse och allting började lukta gott, en annan satte på en av Stings låtar. Jag vände mig om och log skenheligt mot frugan. Typ Gandhi och Gandalf i en snygg slapp casualrock. Hon gav mig en konstig blick.

- Va ere, sa jag, bryskt uppryckt i den kalla karga värden.
- Allvarligt! Vad är det för fel på folk?
- Va?
- Sätta upp en skylt med bajsvarning!!!
- Ja men de är väl schysst?
- Menar du allvar?
- Öh…och då slog det mig. Hur en mörkare tanke hade försökt komma in och ropa, men som hade blivit bryskt bortknuffad av de större och finare tankarna om mänskligheten.

- Hörru din negligerande sate! Helt seriöst eru dum eller…frugan har som vanligt rätt, sa den när den hade fått min fulla uppmärksamhet och fortsatte “lyssna nu på frugan”

- Vad är det för fel på idioterna som befolkar denna planet i allmänhet och gettosöder i synnerhet. Förstår du att puckot som satt upp denna lilla *host* installation har gjort sig besväret att upptäcka bajskorven, förmodligen chockat flämtat några gånger, därefter stuckit upp i huset, grävt i garderoben efter en passande kartong, letat upp en bit papper, skrivit med fet tuschpenna, satt lappjäveln i pinnen, kastat sig ut och arrangerat hela, sade frugan.
- Ja öh…
- Hade det inte varit enklare att leta upp en liten påse och ta bort skiten bara…?

Andra bloggare om bajsvarning, skylt, söder, varning, k-märkt hus, idioter, natur, promenad

Enligt wikipedia har de sålt 43 miljoner album. Det finns alltså 43 miljoner dårar där ute. Denna förvisso vackra sångerska hyser jag värsta respekten för. Hennes texter är grymma. Men hennes sätt att sjunga på får delar av min kropp att göra revolt. Zombie. Jag kan aldrig bli tillräckligt mycket zombie för att uthärda detta mer än trettio sekunder…

Jag var inne på Aku´s blogg och fick en resa så det sjöng om det bland gamla obskyra musikaliska superhältar.

Hanoi Rocks! Fuck! Bara ett band med attityd döper sig så att namnet definierar det de gör. Och den som inte håller med mig att Michael Monroe är en superstjärna av rang är dum, efterbliven eller inte född i tid för att inse sanningen i det jag säger.

Bara Pauls Stanley slår honom på fingrarna i termer av starquality – mest för att Paul var/är? tvungen att rita en stjärna på ögat…annars är det nog jämt skägg mellan dessa superherrar.

Själv är jag inne i en hård Iron Maiden period just nu. Slutade lyssna på dem när Paul di Anno fotades men jävlar vilket band! Den bästa låten alla kategorier är Killers. Vilka gitarrer! Vilka solon! Vilken röst.

Så fort den kickar i gång i ipoden då jag vandrar över stadens gator så krummar jag min rygg, skelar lite galet med ögonen och börjar höra röster (ifos inte så märkligt eftersom det är Pauls röst jag hör i lurarna) och känner mig som värsta massmördaren. Folk ska akta sig för att ge mig en blick för risken att de får en dos svalevosande kommentarer är överhängande. Dont mess with vardagskillern i loafers och snygg slick cityrock liksom.

En annan grej som jag förundras över: jag kan vartenda lick, trumfill och cymbalslag fortfarande. Snacka om ryggmärgsinpräntat. Pavlov och hans jävla hundar har inte en suck. Innan första vovvet hunnit ur deras strupar vid klockslagningen har jag redan hunnit förbi tre cymbalslag och dubbelbaskaggat mig förbi ett avancerat passage utan att darra på manschetten.

Ibland ställer jag mig bredbent hemma, kastar med flinten och ropar på frugan kolla här och river av ett klassiskt solo på 37 sekunder från 100 000 years (live versionen), hoppar runt och avslutar med att glida ned på knä och sträcka upp ena armen i värsta rockposen. Jag tittar bort i fjärran på den imaginära mångtusenhövdade publiken.

Jag ser en snygg tjej som jag tänker be crewet ge ett backstagepass till. Någon tänder en tändare. Kamerablixtarna flashar på som fan, trots att jag utryckligen gett order om att ingen får ta med sig en kamera in på konserten. Någon på skivbolaget ska få svettas bestämmer jag mig för. En snabb tanke glider förbi “stängde jag av strykjärnet hemma?“. Jag beslutar mig för att den tanken inte hör hemma här och ber den fara och flyga. This is my moment!

Svettig tittar jag på frugan med en blick som söker bekräftelse över hur skicklig jag fortfarande är. Tyvärr brukar svaren från henne bli; jaså gitarssolon från hell kommer du ihåg ton för ton fast du inte hört dem på hundratusen år men att komma ihåg att kliva av bussen på väg hem och gå in på Konsum och köpa välling till lilleman tio sekunder efter avslutat mobilsamtal…det kommer du inte ihåg.

- Men va fan…
- Inte den tonen!
- Den här då, säger jag och river av några egna inspirerade licks med gitarren.
- Har vi inte kommit överens om att gitarren ska ligga i garderoben?
- Men jag vill spela git..
- Har du stökat till igen i garderoben för att du ska spela till gitarrsolon?
- Men va…
- Nu ställer du in den igen, ta fram coopkassrna det är dags för helghandling.
- *mutter*
- Muttra på du bara. Börja anteckna. Vi behöver ost, välling, mjölk, ris…

Andra bloggar om drömmar, hanoi rocks, paul di anno, iron maiden, coop, gitarrsolon, guitarhero,paul stanley