Jag knatade upp för en backe häromdagen och pustade och stånkade som om jag hade betalt för det. Med tanke på att man börjar bli till åren och tillika även en smygskämmandes ägare av en mage som frossat i lite för många pizzor och öl är det inte så märkligt. Stånkandet vill säga. Adda därtill en elak vind som försökte mota mig nedför backen igen. Som om jag var värsta Sisyfos. Den stackaren hade i och för sig stenar att rulla fram och tillbaka medan en annan hade en konsumkasse med några Gorbys i, så i termer av fysik har jag nog det lättare än vad han hade. Men det handlar inte om storleken på bördan – det är bördan i sig som är kruxet.
Plötsligt slog det mig att jag alltid fått göra saker i motvind. I de flesta fall bildligt talat men i just detta nu bokstavligt och bildligt så det förslog. Jag vrålade högt som fan “Jävla motvindjävel! Räcker det inte med denna Åreskutanliknade backe eller? ” och hytte med näven. Fick knappt upp den, så stark var vinden.
Jag höll på att hoppa av tåget när jag hör en viskade röst säga:
- Ohhhaaa…eru så jävla bra själv då…ohhhh…
- Va i helvete, sa jag och snurrade runt.
Med händerna uppe i kung fu läge. Den ena vill säga, den andra är som de flesta vid det här laget vet lungt tillbakalutad i en soft mitella och har det bra.
- Shhhhoooja…de jag, din motvind som du svär åt.
- Va! Kan du tala och vadå din?
- Fan khan mahhn blåsshhhhhaa och rasa är väl snack det minsta problemet. Kollah här, sa han och rev upp en liten hög med löv som någon stackars granne hade samlat ihop.
- Hörru! Vet du hur jävla jobbigt det är att rafsa löv, sa jag hetsigt som med avsmak mindes höstens förluster på landställets gräsmatta. Hur mycket löv kan falla per dag liksom?
- Förmodligen inte lika lätt som att blåsa ut det, sa han med ett fniss.
- Ah…ha! Var det du som jiddrade med mina små högar i höstas?
- Ja visst var det jag. Du skulle sett din min. Jag hade skitkul.
- Hrmf…
Jag funderade hur jag skulle hämnas och kom snabbt till att det var rätt så meningslöst. Minns Sisyfos. Per definition kommer jag att i en fight med motvinden alltid att torska. Nä, detta var en motvind som man skulle ha på sin sida. Vad hade jag att sätt emot? Han skulle lätt blåsa mig utan att svettas. Jag log strategibytandes. Ett skill jag har som jag tränat upp med framgång genom åren. Det är bland annat anledningen till att jag äger en skitfin SATS väska utan att ha träningskort eller för den delen ens träningskläder. Allt handlar om strategier.
- Vad ler du åt, sa han.
- Hörru, jag tror att du och jag egentligen skulle bli bättre polare om du istället för att blåsa mot mig blåste med mig.
- Och varför skulle jag göra det, och som att markera skickade han fram en mindre pust i orkanstyrka. Jag fladdrade tie meter bakåt.
- Hörru! Lägg av. Jag anser att det finns några som får lite för mycket nedförsbacke och medvind. Va fan ska du inte vara på de svagas sida?
- Varför det?
- Av oppu…nä..jag menar av humanitära skäl.
- Men jag är ju en motvind.
- Ja det förståss. Men låter inte en medmänsklig vind bättre? Istället för motvind. För medvind kan du ju inte bli. Det strider ju liksom mot din natur.
- Hur fan ska det gå till, sade han och virvlade upp en ny liten hög.
En frusturerad vind. En ilsk vind. En vind som inte fattade vad jag snackade om. Här var det av vikt att försiktigt lirka honom framåt så att han trodde att det var han själv som tog beslut och initiativ.
- Vad tror du om det här , sa jag fint ledandes och fortsatte “Om du istället för att blåsa i rät vinkel mot mig vore det så mycket smidigare om du blåste lite från sidan. Dessutom kunde du med fördel tona ned styrkan lite. Innan du vet ordet av är du bara en soft bris snett bakom som gör livet gyllene för en.”
- Hmm…
- Sen kanske jag kan snacka med chefen så kan vi anställa dig som kontorets inhyrda airkondition. På så vis slipper du hänga omkring utomhus och stryka längs med väggarna…
- Mja..
- Jag menar hur kul är det att virvla upp löv hela dagarna?
- Ja det har man ju gjort ett tag nu…
- Dessutom ingår fika, tillbakalutad stämning, och om jag inte har fått felaktig info finns det snygga pustar på kontoren bredvid oss.
- Snygga?
- Jag är ju inte i den positionen att jag kan avgöra om en blåst är snygg men rykten gör gällande att kollegorna på våning 15 är jävligt nöjda med konditionen på kontoret. Hon ska också blåsa friskt. Bara en sådan sak!
- Wow!
- Och för att verkligen övertyga dig. Är du på min sida kan jag ratta upp airkonditionapparaten så att du konstant ligger på 22 soft grader.
- 22!
- Personligen gillar jag 24 konstant plus. En del tycker att det är lite för varmt men jag trivs bäst med ett litet jämnt fuktigt svettlager.
- Var skriver jag på?
- Häng med hem, gärna snett nedifrån så kan vi diskutera detaljerna.
- Vänta låt mig hjälpa sa han och med ett “åhhh…hej lyfte han upp mig” och jag fann mig själv svävandes en bit upp. En äldre dam som precis passerade gav mig en konstig blick.
- Jävla knarkare. Hög mitt på dagen, muttrade damen och visade med klar tydlighet att hon inte förstått att begreppet hög som ett hus skall tolkas bildligt.
Vinden tog i, jag blåste upp för backen från hell och innan jag visse ordet av var jag hemma. Jag var svettig som fan eftersom det är lite läskigt att sväva tio meter ovan mark utan en stadig whiskey i systemet, men den lilla lokala vinden klev in och airkonditonade. Därefter passade han på att städa ur allt gammalt papper och damtussar.
Med ett “swhoooshh” så var jag ikapp tillvaron igen.
Det finns några tråkiga individer som påstår att undertecknad är en tråkig figur som letar upp tråkiga ämnen och skriver om dem på ett tråkigt sätt. Tråkigt att en del tråkmånsar känner så men att undertecknad skulle be om ursäkt för det får man se sig om i månen efter...det är ju inte på så sätt att det inte finns andra tråkigare bloggar att hänga på.