Sugbloggen är landets roligaste blogg!

Nu går fan skam på torra land!

“Fortum har tillsammans med Viking Line det stora nöjet att bjuda alla elkunder på en kostnadsfri kryssning tur och retur med kryssningsfartyget Cinderella mellan Stockholm-Mariehamn”

…vänta. Håll i hästen! Vad fan är det här? Man kommer hem efter en manisk onsdag och möts av denna förolämpning i pappersform. På min hallmatta ligger Fortum och pekar finger åt mig.

Vadå kostnadsfri? Troligt att Viking Line gör detta gratis. Utan en spänn, för de är ju det snälla rederiet. Altrustiska hela vägen upp till bottenhavet. Visst kamma mig där håret är som mest krulligt. Vem tror att Fortum får detta helt gratis?

Vadå kostnadsfri. Fortum med bihang tjänar miljarder på elkunderna och som en gest erbjuds de rövknullade kunderna “gratis resa”. Hur jävla gratis är det? Hur kan det komma sig att min elräkning konstant har stigit sedan Sthlm Energi blev Fortum?

Vem på Fortum får betalt för att komma på denna jävla ide?

- Chefen! Jag har en bra ide!
- Shoot!
- Vad säger du om…nu spånar jag bara…från top of my head…
- Kom igen, ut med språket!
- Eh…jag vill vara tydlig att jag bara improviserar…
- Ja ja!
- Hur vi tillsammans med viking line erbjuder kunderna gratis kryssning…
- Gratis?
- Öh…felsägning…jag menar ju…
- Hahaha…satana! Det är ju genialt. Vi säger gratis men höjer elpriserna!
- Ja…öh just det…det var så jag menade…
- Olsson, jag skriver upp dig på bonusprogrammet. Gå till ekonomi och ta ut en ny bil, och företagets guldkort. Am ex, funkar det?
- Oj…tack så mycket chefen!
- Bah…det är i alla fall elkunderna som betalar. Köp dig trött!

Eftersom jag inte kommer att utnjyttja detta så det betyder väl att jag kan dra av 300 från nästa räkning? De lär ju skicka påminnelse till inkasso snabbare än jag hinner säga skuldsanering…

…jävla idioter, och sitter riksskåpet Persson i teve och säger att elpriserna inte kommer att gå ned, utan att vi måste ändra våra elvanor. Heja Persson! Så jag som bor i ett mörkt jävla land ska släcka alla lampor så jag inget ser framöver för att såna som du i lugn och ro ska fortsätta plundra landet…

..forts KAPITEL 18 eller Ursula

Jag lät den spöklikt passera innan jag andades igen. För de kortminnade vill jag påminna att det är andedräkten jag pratar om.

- Det gläder mig att du i detta nu lyckas notera detsamma som jag har noterat. Det förklarar alla bilar som vi mött som har tutat åt oss, inte sant? sade jag med samma stora lugn.

Jag som bara trodde att det vänliga tutandet var en amerikansk företeelse. Jag kände mig som Dali Lama antar jag skulle gjort. Filbunkecool.

- Va fan skall vi göra, vrålade Linus.
- There´s no need to panic, sade jag internationellt.

Ni kanske undrar varför jag var så kolugn, rattandes en brinnande Ford. Ni var inte med så ni hade inte sett det jag hade sett. Nämligen en bensinstation bara ett par hundra meter framför oss som jag hade sikte på. Jag såg en tillbakalutad man som hade petat i sig en och en annan Pizza Hut för många, sittandes på en ranglig stol med armarna bakom huvudet och en tandpetare lojt hängandes från sin mun. Han såg ut som en man som vet med sig att det inte finns ett enda problem i världen som han kunde kalla sitt eget. Eventuellt kunde han tänka sig att hyra in sig på ett eller två mindre problem, men det var det ingen brådska med. Killen hade nog heller aldrig rört sig en meter i onödan och hade han det så kan jag slå vad med vem som helst att det inte hade gått i Carl Lewis´ tempo. Mera som en mänsklig sengångare, liksom.

Jag minns det som om det var i går. Från sin synvinkel såg han en bil med eldflammor åka rakt fram och tänkte nog stilla i sitt sinne “crazy motherfuckers, but that´s not ma problem”. Sen såg han hur bilen tvärt girade och korsade alla heldragna linjer som har målats och siktade i full karriär åt hans håll.

Det jag såg var en stillasittande överviktig man på cirka ett par hundra kilo lutandes mot en vägg. Bakom hans huvud på väggen såg jag nämligen en brandslang och det är den jag har i sikte. Som i en dröm såg jag hur denna massiva massa studsa upp i en virvel av armar, ben, fett, späck, mage och en massa onödiga pizzor med extra cheese och pepperoni, skrikandes och gestikulerandes åt vårat håll till. Jag hann tänka att fan han skulle kunna ge Carl Lewis ett och ett annat startblockstips som skulle fått Carl att bli snabbare vid start.

-What the hell are you doin, vrålade snubben och pekade mot oss.

Jag skek tillbaka till honom, totalt onödigt förstås eftersom hans enda fel här i världen var att han var lite överviktig… jag menar han var ju inte blind.

- The car is burning! upplyste jag honom helt meningslöst, eftersom vindrutan var stängd. Jag öppnade vindrutan och upprepade det jag nyss sagt.

- The car is on fire!
- I can see that! Get the hell outta here!
- But we need something to exint the fire with, vrålade jag.

Jag rullade liksom inte in dit för att få bränsle till elden som pågick bakom oss. Var det bara jag som förstod någonting i denna del av världen. Alla dessa pizzor och inget intellekt? Jösses!

- Are you blind, motherfucker, skrek snubben till oss.
- Would I be able to drive then, sade jag och kollade på Linus som om han kunde förklara vad det var för fel på puckot.
- Va fan är det för en idiot framför oss, sade jag och kände att mitt otroliga lugn var på väg bort på en semester utan att packa en resväska eller ta med sig tandborsten.
- Jo men killen har en poäng, sade Linus.
- Inte du också, sade jag.
- Dont you see that this is a gasstation, skrek berget.

Det var då det gick upp för mig att jag satt i en brinnande bil på väg rakt in på en bensinstation. Klart att killen vart en aning stressad. Klart killen skall ha en husvagn! Klart att jag skulle behöva kolla min syn. Till mitt försvar vill jag bara säga att jag såg brandsläckaren och att det var mitt primära mål, inte fan har man tid att kolla upp huruvida brandsläckaren är placerad på en vägg på en bensinstation eller en 7–Eleven butik. Jag hade heller inte fått i mig den dagliga morgonkoppen med kaffe och tillhörande cigg.

- What shall I do? undrade jag något febrigt.
- Just stay where you are, sade snubben och virvlade iväg och innan jag hann blinka var han tillbaka med en brandsläckare och vattenslang och en hink.

Jag tyckte att jag såg en bit pizza som hade fastnat i mungipan också men jag tror inte att han hade tagit sig tid att pinna förbi kylen och smaska i sig en slice. Fast man vet ju aldrig. Han kanske trodde att han inte skulle make it som jänkarna säger och därför tog vägen förbi den slicen som kanske skulle bli den sista måltiden. But I dont know. Jag dömer icke en pizzaätande broder. Innan vi visste ordet av så hade denna något korpulenta men märk väl, ädle och duglige individ släckt branden i vår bil och gett oss en kort lektion om vart man skall ta vägen med en brinnande bil. Jag och Linus kände oss som två små skolpojkar tagna på bar gärning med någonting vi önskar vi hade ogjort. Snubben tipsade oss också om hur vi skulle bete oss vid bilfirman som vi hade hyrt bilen ifrån, då det visade sig att vi inte hade någon försäkring på bilen eftersom vi ansåg att det var bortkastade pengar.

Vi åkte till Rent-A-Wreck eller vafan firman hette och rusade in med ilsken uppsyn och krävde att vi skulle få tala med chefen eftersom de hade hyrt ut en funktionsoduglig bil som brann titt som tätt. Denna taktik fungerade mycket fint och vi fick en ny bil och en hel del massa ursäkter på köpet. Som tur var för oss frågade de aldrig varför det började brinna i bagageluckan eller så, så vi stack som om vi hade eld i baken från firman med en rykandes färsk snygg bil, med en het försäkring som vi hade fått som plåster på såren.

Vi hann väl åka tre kvarter innan vi vart påkörda bakifrån av en Saab vars ägare stressat frågade oss om vi var försäkrade varpå vi sade nope och han då sade att eftersom det var han som hade kört på oss så skulle han få en massa bugg från sitt försäkringsbolag och kunde vi kanske se igenom med fingrarna här, så skulle han inte bry sig så mycket plus det faktum att det var hans bil som vart lätt skadad och vi hade ju bara fått en litet märke på kofångaren och bla bla bla…

- Shure, sade Linus.
- Thank´s, sade mannen.
- Don´t mention it, fyllde jag in.
- Thank´s again, sade killen och hoppade in i sin bil och drog iväg.
- Hungrig va?, sade jag till Linus.
- Att jag är. Kan vi komma iväg till en McDonalds nu utan att du sätter eld på bilen eller krockar med spårvagnar eller så, sade Linus.
- Tror du i din vildaste fantasi att jag satte eld på bilen med flit eller….
- Näe men vem var det som hade foten på bromspedalen hela natten och därför orsakade en kortslutning som i sin tur satte eld på bilen.
- Med andra ord så anser du att det är mitt fel?
- Jag bryr mig inte om vems fel det är. Jag kan ta på mig skulden om du vill. Det enda jag vill är att få i mig en kopp kaffe och en Big Mac. Allt annat känns som om det kvittar, sade Linus.
- Hmm… Jag vill också ha en Big Mac.
- Då så. Låt oss glömma denna morgon och se framtiden an, med en Big Mac och en java till.
- Gamle vän!
- Inte sant! Se så, gasa på nu, vi blir liksom inte yngre.
- En korrekt iakttagelse.
- Med tanke på att den är gjord på fastande mage anser jag den tillhöra en av världshistoriens största iakttagelser någonsin. Fuck Newton, sitta under ett träd och kolla på ett äpple och få hybris.
- Ha ha, skrattade jag och lade i driven och vi rullade bort mot McDonalds i morgonrusningens Los Angeles.

Vi fixade och donade oss på McD och satte oss ned och tog en burgare.
- Luther, tycker du som jag att staden LA är något överreklamerad, sade Linus efter det att han hade petat i sig sin kaffe och donut med jelly.
- Vad menar du?
- Jo, jag ser det som så här. Vi har sett Boulevarden och Beverly Hills. Sen då? Skall vi inte lämna denna sega trötta småstad och dra vidare.
- Jag ville inte ens hit, in the first place, sade jag.
- Bra då drar till Las Vegas efter McDonalds då.
- Detta behöver du inte fråga mig om två gånger, sade jag nöjd.

Jag hade inte ens den minsta fascination till LA och ville lämna staden medan jag fortfarande levde. Jag tyckte att det var för mycket liv och bugg för att jag skulle känna mig trygg.

- Fast, sade Linus, vi måste svänga förbi Venice Beach på vägen så att vi kan säga till vännerna att vi var där.
- Visst fan! Den där badstranden vi sjön ja! Måste vi så måste vi väl! Det skall väl gå ganska fort antar jag, sade jag och höll med.
- Då drar vi då?
- Att vi gör, sade jag.

Vi hoppade in i den nya bilen och kollade kartan och tog sikte på Venice Beach. Det visade sig att det passade bra eftersom vi hade tänkt åka kustvägen norrut till San Fransisco. Jag körde och Linus satt tillbakalutad i passageraresätet och kommenterade folk och byggnader som vi passerade.

- Kolla den där bruden!
- Vart!?
- Där… sexig som fan eller…
- Ah… men hallå! Det är ju Yasse ju!, utbrast jag förvånat!

Följ den rafflande fortsättningen imorgon…

…har fan i mig inget på nätet att göra.

För att inte tala om dessa förståndssvaga felstavande jävla avarter till amatörbanditer, som tror att någon går på det…fuck you!

1. se till att stava rätt
2. se till att den ni spammar skiten till är kund i nämnda skitföretag…

Men det är väl liiiiteee för avancerat för er. Lite för mycket arbete med skallen. Man undrar ju i sitt stilla sinne om det är nynassar som ligger bakom. Vad är det för att jävla andravärldskrigsnamn man valt, “fraudkampavdelningen”?

God dag, bäste kund!

För Nordea har sommar 2006 blivit en av de mest fulla med illegala operationer. Det blir allt oftare att den konfidentiella informationen om våra kunder intresserar svindlare. Det är rätt många som vänder sig till oss för att vi skyddar deras konto mot förlust av pengar.

På grund av det förklarar Nordea nästa månad för månaden av fraudkamp. Fram till 1 September skall alla våra kunder aktivera den nya kontosäkerhetssystemet. Vi har genomfört ett stort arbete för att förbättra det. Systemet har blivit kontrollerat av ledande specialister inom e-betalningssytemen och alla oberoende expeterter har redan bekräftat dess fullvärdighet vad gäller fraudbekämpning. På grund av att dessa uppgifter kan användas av kriminella, piblicerar vi inte dem i öppna källor.

Du har blivit slumpmässigt vald som deltagare i systemets avslutningsprov. För tillfället föreslår vi att Du klickar på länken http://app.nordea.se/login/security.html och genom en vanlig inloggning till Internet-banking aktiverar det nya säkerhetssytemet. För tillfället kan Du märka vissa förbiseenden medan Du arbetar. Vi vet att de finns, och ber Dig därför att inte ge oss någon tillägginformation om problem som har uppståt, vi skall lösa dem på egen hand.

Vi skall uppmärksamma Dig att från och med september blir Du tvungen att använda det nya säkerhetssystemet i alla fall, annars kommer Dina konton bli blockerade tills Din fulla personliga identifikation är klar. Därför föreslår vi att Du så snart som möjligt börjar tillämpa de nya säkerhetsstandarderna.

Med vänliga hälsningar,
Nordea fraudkampavdelningen

…gå och brinn!

epilog: Att inte Nordeas IT-avdelning sänker siten är för mig en gåta…det verkar som om de vill att folk ska gå på sådant här. Man behöver inte vara en gudabegåvad hacker för att åstadkomma sådant…

Jag sitter i en bilkö. Det regnar lika mycket på min vindruta som den totala mängden vatten som under ett år vräker ned över i en trefilig motorväg. Två filer avstängda. Jag ser vägjobbarna stå och dricka kaffe i regnet – med attityden att visst går det att göra det fortare men varför?

Då vevar en man i bilen bredvid ned rutan och med bred örebrådialekt vrålar han:

- Så går det när man skolkar i skolan!!!

Han har vunnit…men vad? Det är en smula oklart. Kanske kampen om vem som är den minste förloraren eftersom han sitter inomhus…men inte fan hjälper det.

…och kön slingrar sig inte ens…

efter idé från MikelB

..forts KAPITEL 18 eller Ursula

Bill körde oss dagen efter till LA, och hjälpte oss att hyra en bil och ta in på ett billigt motell. Motellets ägare såg ut som om han hade klivit direkt ut ur en Bruce Lee film. Vi väntade oss att han skulle skrika “Hoaa” och ge oss varsin karatevinge om vi inte uppförde oss. Vi pallade inte att bo kvar där så dagen efter stack vi till San Diego istället. Förstå att killen skrämde oss till en annan stad. Vi solade och sov i bilen under tre dagar och nätter. Vi söp oss fulla alla kvällar för att kunna somna in. Detta var endast övningen inför den riktiga veckan i Los Angeles. För tillbaka skulle vi. Inte fan fick en risallergisk kines skrämma svenska vikingar bort från Änglarnas stad. Fuck him, sade vi och svepte modigt i oss nya Budweisers, fint medvetna om att han befann sig ett gäng betryggande mil ifrån oss.

Det utsvävande livet med öl rinnandes ned för våra konstant torra strupar plus en magrande plånbok fick oss att inse att vi inte skulle ha råd med bil och motell så Linus beslöt helt enkelt att vi skulle fortsätta bo i den hyrda bilen som skulle bli vårat hem under ett par dagar till i soliga Los Angeles. Det eftersom hans bror hade gjort det på det vänliga sjuttiotalet. Och det hade ju gått bra, eftersom brodern fortfarande levde och inom en inte allt för avlägsen framtid skulle gifta sig. Samt att vi förmodligen på detta vis skulle slippa ha nära kontakt med kinesen. Detta faktum hindrade emellertid inte att vi kände oss en aning spaka den första natten vi skulle sova i bilen. Vi fick ett hett tips från Linus broder, ni vet den överlevande giftasugne storebrodern, att det bästa stället att sova på är en parkering i anslutning till ett känt hotell. Sagt och gjort lirkade vi fram Forden till, vill jag minnas Beverly Hills hotell. Vi parkerade bilen och vek tillbaka stolarna och somnade in. Jag vaknar upp av att Linus petar mig i sidan medelst ett hest väsande.

- Shh… Luther!
- Vafan jag sover ju, muttrar jag irriterat.

Det som förvånade mig var inte att Linus hyschade åt mitt håll, sånt kan jag ta men det som förvånade mig allra mest var att Linus som mycket väl inser mitt förhållande till sömn vågade väcka mig. Han kunde ha dött en så snabb död så att han inte ens hade hunnit tro att han hade levat. Jag vet inte vad som gjorde mig mest irriterad, hans bristande insyn i över hur jag fungerade eller bara det att han var så jävla korkad. Jag skulle precis påpeka för honom medelst ett antal väl valda ord när jag såg några silhuetter bara ett par meter från vår bil. Jag och Linus låg ned på våra bakåtlutade säten och har en varsin mörk filt över oss som vi hade köpt eftersom nätterna var ganska kalla. Vi mindes vårt Phoneix.

Till vår smala lycka var det mörka filtar som gick i samma ton som mörkret i bilen vilket svårgjorde insyn. Rösterna som tillhörde siluetterna var väldigt aggressiva och högljudda. Jag och Linus var knäpptysta.

- I TOLD YOU TO NEVER FUCK WITH ME!, skrek en arg man åt någon.
- But Joe, I never did fuck with you, sade en kvinnlig röst med en vädjan i sin röst.
Förmodligen var denna någon en aning spak, om man bedömde henne utifrån tonen i hennes röst.

- Joe, take it easey, sade en ny mansröst, väldigt oljigt.

Ungefär som om en flaska olivolja skulle ställa sig upp och snacka. En vänligt sinnad flaska. Som inte gillade onödigt hårda toner och såg konflikter som någonting som kunde lösas om man bara tog det lite lugnt. Vi snackar Gandhi på flaska.

- FUCK YOU! I´M TIRED OF THIS HOE, FUCKIN WITH ME AND STEALIN MY MONEY! IS THIS ALL THAT YOU MADE?, barkade den arge mannen som tydligen hade blivit kristnad till Joe.
- Joe, it´s very hard to make doe with all this new girls runnin on the street, sade kvinnan som jag nu gissade var en prostituerad.
- FUCK! Skrek Joe och gick mot vår bil.

Jag slutade andas och även Linus gjorde sammalunda. Joe gick alltså rakt fram till vår bil och just när jag trodde att han fått syn på oss vek han av mot bilen som stod parkerad precis bredvid oss och öppnade förarsätet och drog fram den största pistol som jag någonsin har sett. Clint Eastwood gå och kamma dig! Dirty Harry my ass! Joe var tre gånger så Dirty som Harry om man mätte dirtyheten på storleken av pistolen. God damn vad jag var rädd! Även mitt rövhål darrade till och tänkte skita ned sig.

- IF I EVER FOUND OUT THAT YOU FUCK WITH ME I´M GONNA BLOW A HOLE IN YOUR BODY SO BIG, SO THAT EVEN THE ELEPHANTS WONT FUCK YOU, DO YOU HEAR ME?, vrålade Joe och viftade med pistolen åt kvinnan till.

Han verkade även gilla att tala i versaler.

- Somebody is coming, sade den andra mansrösten.

Vips så var alla tre försvunna. Joe drog iväg i sin bil som om han plötsligt kom på att det var ett annat ställe han borde vara på. Kvinnan likaså. Den tredje liraren måste gjort likadant. Tre själar, samma tanke och likadant resultat. Det nästa som sker typ en halvminut efter deras försvinnande var att en polisbil lugnt körde in på parkeringen. De satte på sina strålkastare som de hade på taket och lyste runt om på parkeringen. De lyste länge och väl på vår bil och Linus och jag körde kaninernas trick och rörde inte en muskel. Hade de sett oss så hade de sytt in oss för lösdriveri som är olagligt i L.A. Jag tror inte att vårat försvar “We are just tourists from Sweden sleeping in a car” skulle har räckt så långt.

Fast i och för sig skulle man ha låtit Gessle tonsätta skiten med ett par snodda harmisar från Roy och Billy och grabbarna, så skulle det säkert ha blivit en världshit.

Vi väntade ytterligare tio minuter efter det att polisbilen hade dragit. Vi tittade på varandra och utan ett enda knyst uttalat tänkte vi samma sak. Let´s get the hell out of here. Vi rivstartade och drog iväg så långt bort som möjlig eftersom vi trodde att de skulle komma tillbaka. Polisen eller gangstrarna. Vi parkerade bilen uppe på Beverly Hills utanför en magnifik kåk där vi trodde att vi kunde vara säkra under ett par timmars sömn. Vilket vi hade rätt i.

Morgonen efter vaknade vi upp rätt slitna och ofräscha och bestämde oss för att dra till McDonalds för en gemensam frukost med tandborstning och ansiktstvätt inkluderad. Medan vi satt i bilköerna på boulevarden på väg till McD sniffade jag i luften och sade till Linus

- Tycker du inte att det luktar lite bränt?
- Om du borstar tänderna så kommer den lukten att försvinna, sade Linus morgonsurt.

Killen var inte en solstråle på morgonen om han inte har fått i sig en stärkande kopp kaffe med en jellymacka till. Detta hade jag fått lära mig under resans gång.

- Ha ha… allvarligt talat. Det luktar som om det brinner någonstans, sade jag inte så road av Linus anmärkning gällande min andedräkt.
Jag visste att den inte var den fräschaste men jag ville inte att vi skulle gå i clinch och kasta smutsiga pajer på varandra så tidigt på dagen. Jag var alldeles för hungrig för det. Jag är inte heller verbalt till min fördel innan jag har fått fundera ett par timmar på huruvida jag tyckte om mig själv eller inte och jag visste att jag skulle gå förlorande ur striden om jag kastade den första pajen av oss två.

- Nae… det är bara någonting som du inbillar dig, sade Linus.

Jag vevade ned rutan och hängde ut huvudet och sniffade ljudligt. Men det luktade inte eld eller rök någonstans utanför bilen. Skumt tänkte jag för mig själv och vevade upp rutan.

- Det verkar som om du har rätt, sade jag till Linus.
- Mmm… ,sade han och utbrast i ett, byt fil! McDonalds ligger där borta, och pekade emot den välkända trygga loggan till McD.
- Vaket, sade jag och skulle precis byta fil och kastade därför ett getöga i backspegeln och såg till min oerhörda förvåning flammande flammor flamma upp, sådär flammigt som bara flammor kan flamma. God damn!
- Bli inte schitzad nu, sade jag med ett stort lugn som plötsligt fyllde och förvånade mig, men om du tittar bakåt så ser du att lukten som jag kände angående brand i själva verket kommer från bakluckan av vår bil.

Linus tittade på mig som om jag hade blivit tappad på huvudet som barn och kastade därefter en blick bakåt.

- För i helvete! Det brinner ju i vår bil, vrålade Linus med en andedräkt som inte klädde honom.

Följ den rafflande fortsättningen imorgon…

Jag kände ett lågt mullrande läte. Svårt att säga hur det lät, men föreställ er en lågt stämd elbas i frekvensområde ohörbart. Toner så låga så att inte ens en vältränad knölval kan uppfatta det. Där någonstans låg det. Eventuellt kunde en gråval med absoult gehör uppfatta delar av tonerna men då skulle det vara jävligt tyst i omgivningen.

Men hur vet du då att du la en dammare, kanske någon bokstavstolkande jävel tänker. Om inte någon hörde kunde väl inte du höra..?

Det som gjorde att jag blev medveten om detta var att jag kände hur avgasmunstycket baktill började fladdra som ett par gabardinbyxor i motvind och att en av mina favorit-hemorojder sträcktes längs med utblåset likt en trumpetande elefantsnabel.

Ja och?
Vad har detta något med någonting att göra?

Jo du Erik, det här sker alltid när jag sitter ensam i mitt kontor, djupt försjunken i det dagliga arbetet. Fokuserad. Inte en tanke på något annat. Som till exempel “allmänt accepterat beteende i sociala rum” eller “ är du helt ensam går det bra men inte i på ett kontor”. Det som behövs är fokusen på jobbet, den avslappnade attityden till omvärlden, ett kryss som skiter i det mesta och en orolig kista. Som inte hämtat sig från gårdagens förlusterser vid matbordet. Och ohemula mängder alkohol i blandad form. Slutar aldrig väl. Det borde man om inte annat av erfarenhet vid det här laget ha lärt sig.

Med ett ryck dras jag in i den omedelbara verkligheten. Jobbet som bortblåst. Fokusen likaså. In smyger odören. Sprider sig som en blöt kaffefläck på jeansen. Oron kliver också in “shit var det någon som hörde det där?” Först lite pockande sådär, följt av, “Va fan…sket jag i brallorna nu?” Inte så konstigt att den tanken visar upp sitt fula huvud eftersom stolsdynan på ett par sekunder hettades upp till 800 grader. Men när man medelst snabb titt nedåt konstaterat att man denna gång klarat sig från ofrivillg systemtömmning i fast form, kommer en annan känsla insmygande. Den knuffar undan lättnaden och presenter sig som “tjena i stugan, det är jag som är ångesten, läget?”.

Tänk om någon kommer in.

Nu.

Tung känsla som fan. I alla fall någonstans kring 70 kilo.

Ute i korridoren hör jag det käcka klappret av kollega på väg för att konferera. Det finns bara en sak att göra. Mota den jävlen snabbt som fan vid grinden. Med förvånansvärd snabbhet hinner jag med att öppna alla fönster, kasta på mig kavajen och suga tag i kaffekoppen för att kasta mig mot dörren.

- Hej Stefan, jag skulle…
- Anita, kan vi ta det i fikarummet?
- Men det går snabbt…
- Då kan vi ta det på vägen…, säger jag och grabbar tag om axeln på henne och föser henne framför mig bortåt kaffeautomaten.

Bort från Lutzendimman i mitt rum. Bort från ångesten, odören och oron som fortfarande håller sig kvar därinne. Bort från den nakna sanningen att “Steffe är en stinkare av rang”.

Den håller mitt rum gisslan. Den sitter fast i väggarna, i möblerna, i mina pärmar. Jag misstänker att den gömt sig i några filer på datorn också eftersom en del program beter sig som om de mår mycket illa. Som värsta husockupanten. Jag kan bara arbeta under mycket korta stunder.

..forts KAPITEL 18 eller Ursula

Några kvällar senare gled vi ned på ett disko och kollade runt. Vid ett tillfälle kom det upp två brudar till mig och Linus och ville umgås. Den ena var vit och den andra var svart.

- Hi!, sade de.
- Wassup laides, sade Linus filmstjärnecoolt.

Jag nickade bara på huvudet eftersom Linus hade tagit den coola inledningsfrasen från mig.

- How you guys doin?, sade den ljusa bruden till oss.
- Oh… it´s all hangin there, sade Linus hur Clint Eastwood aktigt som helst.

Jag å andra sidan gav den mörka tjejen en outgrundlig blick och svepte med oseende ögon över lokalen. Jag tände en cigg och blåste en mycket laidback rökring.

- What’s up with your friend? Is he retarded or something, sade den ljusa bruden åt Linus och pekade menande mot mig.

Detta var inte riktigt det jag hade in mind så att säga. Att de skulle tro att jag hade talsvårigheter eller var efterbliven på något sätt, menar jag. Jag hostade till eftersom jag hade satt röken i halsen och mina ögon började tåras. Jag insåg att jag var lika cool som en tolvåring.

- Host host…I´m not.. host host retarded. What kind of quiz is that?, sade jag med ögonen rinnandes.

Jag såg ut som om jag grinade. Hur ocool som helst. Ungefär som Argentinas landslag när de förlorar en fotbollsmatch. Dessa män grinar inte över att ett barn dör i svält, men gjuter tårar som om det inte fanns en morgondag om bollen inte rullar in i ett nät. Patetiska avarter till män. Detta misslyckande uppvisande av en cool dude skrämde dem inte utan de slog sig ned och softade bredvid oss och vi snackade om allting. De frågade oss om Sverige och om oss och vi svarade som om vi var med i Jeopardy. Vi hade skitkul fram tills jag berättade om min vita månad som jag hade varje år. Jag tittade på den mörka tjejen och sade:

- Did You know that I always have a white month once a year?
- WHAT! Sade hon och spärrade upp ögonen.
- I said that I …
- I know what you said! How prejudice can you be! That was by far the most stupid thing I have ever heard! C´mon Ann-Lee, let´s go! sade hon och med ett svep var de borta.

Jag fattade ingenting. Jag satt med öppen mun och frågade Linus.

- Va fan hände nu då?
- Min vän. Hörde du själv vad du sade?
- Det är väl klart att jag gjorde. Det var ju jag som sade det. Vad sade jag? Var de påtända eller? Jag fattar ingenting.
- Är du allvarlig? sade Linus och såg ut som om jag var helt bakom flötet.
- Vadå?
- Du sitter mitt emot en vacker mörk kvinna som uppenbarligen är attraherad av dig och säger till henne att en gång om året så har du en vit månad. Hon ser för sitt inre hur ni flyttar ihop och skaffar barn, men en månad om året så har du en vit månad och hoppar i säng med vita kvinnor. Vad skall hon göra? Hur rasistisk är inte du på en skala? Hon duger endast elva månader om året. Detta måste du väl ändå förstå gör henne en smula upprörd.
- Oh…
- Precis! Du måste förstå att du inte kan köra din raka översättningar i parti och minut. A-non-drinking-month hade varit bättre än white month till en svart kvinna. Det heter inte left bushing om man vill säga vänsterprassel för att inte nämna din now-you-out-and-biking om det är någon som är lite lost eller så.
- Åh… fan, sade jag och bet mig fundersamt i underläppen.
- Precis! sade Linus och tog en klunk av sin öl.
- Hmm, sade jag och tog en tankfull klunk av min bira. Godare än att bita sig i läppen menar jag.

Dagen efter nämnde vi för Bill att vi var på väg till Los Angeles efter att ha sett nog av hans Phoenix och frågade honom om han hade lust att köra ut oss till flygplatsen. Hans svar var ett korthugget:
- Why?
- So we can take the flight to LA, sade Linus.
- We will compensate you for the gas of course, sade jag som slagen av en tanke att han kanske inte hade lust att betala bensinen till flygplatsen.

Kommandes från Sverige så är det inte många som jag känner som skulle köra någon polare om man inte betalade bensinen själv, även om det var på vägen. Jag vet inte hur många gånger jag betalade bensin åt idioter jag har arbetat med när jag har frågat dem om jag kunde få åka med dem hem på natten efter jobbet då vi hade slutat och jag visste att de bodde åt samma håll. Okej om det var en omväg, typ jag bodde i Åkersberga och de egentligen skulle till Nynäshamn, men när jag bodde i Telefonplan och de skulle till Fruängen, så kändes det ganska töntigt att ge dem fyrtio spänn i soppapengar. Det var ju så att säga åt samma håll. Så jävla gnidet så att hälften hade varit för mycket. Fast vår gode amerikanske vän Bill gick inte i dessa tankebanor.

- I drive you to L.A, so you don’t need to take no flight, sade vännen Bill.
- No… you don’t have to drive us, we take the flight, sade Linus.
- Thanks friend Bill, sade jag fint direkt översättandes min vana trogen och fortsatte, it’s totally unnecessary, we have standby flight tickets and besides it’s an five hour long drive.
- So?
- Thanks but we be fine if you take us to the airplane place, sade Linus.
- Airport, korrigerade jag Linus.
- Airport, airplane place, home of the wings, Kentucky Fried Chicken… who cares, muttrade Linus som inte gärna gillar att bli korrigerad, speciellt inte efter min white-month-incident.

Bill darrade till och insåg att detta kunde bli en obehaglig scen med mig och Linus på kollisionskurs och avslutade det hela med ett bestämt:

- I drive you to L.A. and that´s my final statement, varpå han försvann in i på sitt rum.

Detta tog udden ur kamplustan mellan Linus och mig och vi såg på varann och bara skakade på huvudet.

- Känner du någon som frivilligt skulle köra någon som de endast har känt ett par dagar till Göteborg från Stockholm, sade Linus.
- Jag säger bara amerikansk gästfrihet och amerikaner. Visst har de brister i sitt system men denna osjälviska handling från gode Bill visar bara att man inte skall vara så snar till att såga USA, sade jag.
- Heja USA, sade Linus.
- Viva La America, sade jag och tände en Marlboro som en tyst hyllning till allt amerikanskt.

Följ den rafflande fortsättningen imorgon…

Jag hatar offentliga toaletter.

Hur lätt är det att ställa sig och pinka i en jävla ränna… där vattnet hela tiden rinner förbi, med risk för att få stänkskador på handen. Och det är inte kul att stå längst ned i flodens riktning. För då vet man inte med absolut säkerhet att det är ens eget dropp som hittar handen.

Hur lätt är det att få den första strålen att ta sig ut? Om jag inte visste bättre skulle jag tro att den hade prestationsångest. Men eftersom jag har 10 liter bira i systemet är inte orsaken vätskebrist. Snarare brist på självförtroende. Hur mycket jag en stryker den medhårs och mumlar att “du duger som du är” och favortimantrat “storleken spelar ingen roll” eller uppboostaren “hey kom igen i skarpt läge vet vi båda att ingen hittils har klaget“…bla bla, försvinner dessa uppmuntrade ord med ett litet förskrämt pip när grannen langar fram en meter lång balle och låter som en brandsläckare när vattnet går. Där står man med sin lilla silkesmask som låter som om ljudet man erfar när man släcker en tändsticka i vattnet. De borde portförbjudas eller tvingas in i båsen.

Vad är det för fel på kötthuvudena som varit i båset och gjort 1 o 2 men inte 3. Hur svårt är det att trycka ned den där knappen som spolar? Tro mig – jag är INTE intresserad av att möta dina rester.

Och de som morsar eller ska snacka om vädret. Hallå! Håll i underläppen någon!

MAN SNACKAR INTE PÅ HERRTOALETTEN!

På sin höjd nickar man mot någons skugga men man noterar aldrig varandra.

Och hur vet jag att det blöta handtaget på min väg ut är vatten efter att puckot innan tvättat sina händer eller inte…

..forts KAPITEL 18 eller Ursula

Vi drog till Phoenix och under tre nätter sov vi i hyrbilen eftersom Linus hade kommit fram till att vi inte skulle ha råd med hela trippen om vi konstant skulle hyra bil och bo på hotell. Jag överdriver inte när jag säger att det var en hel del kalla morgnar vi vaknade upp till. Det ironiska var det att Phoenix var en grymt varm stad på dagarna men efter barernas stängning vart det minusgrader under hela natten. Det var också här som vi fick för oss att klättra i stadens högsta berg, efter tips från Bill, som vi bodde hos. Det var devisen: befann man sig i Phoenix hade man inte sett hela staden om man inte hade klättrat upp för den lokala Mount Everesten. Givetvis tog det oss över två timmar att klättra upp för berget och det var ett par gånger inte långt ifrån att Linus eller jag hade fallit nedför berget.

Vi rev oss på kaktusar och såg ormar väsa surt åt vårat håll till, då de blev störda i sitt eftermiddagsslöande, men sent omsider kom vi upp till toppen av berget. Döm om min förvåning när jag med mina sista krafter häver mig upp på platån och där ser en familj sitta med en picknickskorg drickandes läsk ätandes Kentucky Fried Chicken som om det inte fanns annat man kunde göra här i tillvaron. De stirrade på mig som om jag kom ifrån en annan planet. De höjde fint på sina ögonbryn. Jag å andra hand stirrade på dem som om de utsatte mig för ett practical joke. Jag passade också på att sänka mina ögonbryn till det mer för denna situation passande neanderthalarlooken till. Hade jag haft en knölpåk till hands hade jag golvat familjens yngste son eftersom han satt närmast till och ryckt kycklingbenet ur hans medvetslösa hand. Jag var hungrig och sur. Vafan är det så konstigt?

Här hade jag tillbringat en halv eon med att klättra i oändlig terräng och inte fan blev jag glad när jag kommer upp på toppen och får se en lönnfet tonåring med ett kycklingben i handen givandes mig blickar som insinuerade att jag inte var riktigt på i denna tillvaro. Han kunde dra åt helvete!

- Hi there, sade familjens överhuvud och viftade vänligt åt mitt håll med en gladlynt kycklingvinge.

En man med en trind ölmage och en begynnande flint. Det har inte funnits eller kommer att finnas en enda knölpåk som hade gjort någon som helst impact på honom.

- Öh… Hi on your self, sade jag andfått.

Linus hade inte riktigt kommit upp till platån där jag befann mig, men hörde mig svara till mannen. Jag tror inte att Linus hade hört mannen eftersom han surt vrålade nedifrån:

- Har du fått solsting!!?
- Va?, skrek jag.
- Jo… jag sa, har du fått solsting?
- Varför undrar du det?
- Eftersom du pratar med dig själv på engelska. För övrigt vill jag bara tillägga att man inte kan säga, hi on your self, det är grammatisk inkorrekt. Det är svengelska eftersom du fritt översätter hej på dig själv till hi on your self… What the Fuck!!!?, sade Linus som i detta nu hade fått sitt huvud över kanten och fick se samma syn som hade mött mig sekunderna innan.

Hade inte mina händer varit upptagna med att hålla upp mig krampaktigt i klippkanten hade jag svept med dem likt en cirkusartist över denna scen som Linus fick bevittna, samt förmodligen bugat. Jag vet vilka emotioner som böljade genom min gode väns kropp. Vi hade sedan tidens begynnelse svettats, skrapat oss illa, flytt för ovänligt sinnade ormar och klättrat omvägar för äckliga kryp, törstat och förbannat Bill som hade sagt att detta med att klättra i berget var en stor turistattraktion som alla besökare i Phoenix bör göra. Vi förbannade även Bob eftersom han hade den icke goda smaken att vara bror med Bill.

Det visade sig nämligen senare att det fanns en vandringsled rakt upp till toppen kantad av Kentucky Fried Chicken restauranger och McDonald’s så långt ögat nådde. Det var den vägen vi skulle ha gått menade Bill. Jag och Linus hade tagit fel väg upp till toppen. Den amerikanska familjen som satt på toppen skrattade högt och länge åt vårt misstag. Jag och Linus tog en välbehövlig paus innan vi påbörjade vår färd ned för leden. Linus tyckte inte att det var en bra idé att golva dem innan vi stack ned för vandringsleden nedför berget. Som han utryckte det; det finns McD på vägen ned och jag lovar att jag bjuder på Kentucky Fried Chicken med en uppfriskande läsk. Mm… sade jag, och när Linus och familjen sade farväl till varandra och ingen såg åt mitt håll passade jag på att sno åt mig en kycklingvinge. He he.

Vi blev också bjudna på en efterfest efter en natt på disco, med ett par tjejer. En av flickorna skulle ned till sin bil för att hämta någonting och frågade mig om jag hade lust att göra henne sällskap.

- Shure, sade jag gentlemannamässigt och hakade på. Väl nere vid hennes bil ber hon mig sätta mig i passagerarsätet och jag undrar lite i förbifarten för mig själv, what´s goin on here… skall hon suga av mig eller?

Jag blev lite stressad eftersom jag inte visste hur jag skulle rida ut denna situation. Man hade ju sett en och en annan amerikansk film menar jag. Jag hade ju min Urusla back home som jag älskade. Å andra sidan kanske det skulle komma lite free sex, och hur skulle man tackla detta? Situationen löste sig själv genom att flickan frågade mig om jag ville ha lite down´s. Piller i skumma färger som garanterat ger en skum effekt vid invärtes bruk.

- No thank´s, sade jag.
- Why not? It´s gonna make you feel nice, sade hon lätt perplex att någon vid sina sinnens fulla bruk kunde tacka nej.
- I don´t do drugs, sade jag och kände hur socialstyrelsen masserade mina axlar.
- This ain´t no drugs, it´s just some pills.
- Whatever. I dont eat thing´s I haven´t been propaly introduced to, sade jag och skakade nekande på huvudet då hon försökte truga mig.
- Well it´s your loss, sade hon och lade huvudet bakåt och svalde att par av dem. Sen så rullade hon ihop en joint och tände den och erbjöd mig ett bloss.

För andra gången denna kväll fick damen med drogerna sitt livs chock, då jag på nytt tackade nej.

- What is it with you? What’s wrong with some pot?
- Well I don´t smoke weed, försökte jag.
- But you smoke cigarettes!
- Eh… it’s not quite the same, sade jag lamt.
- Smoke is smoke!
- But weed is much more worse to smoke and besides, nobody I know does it.
- In the states everybody has done it sometimes in their lives.
- Where I come from…, försökte jag då hon avbröt mig.
- Whateva, sade hon och gav upp hoppet om mig.

Vi släntrade tillbaka till festen och hon berättade för sin väninna om mig och mitt nekande och mina argument mot droger. De skakade på huvudet åt mig tills Linus bekräftade att i Sverige så ser man mycket hårdare på droger och dess fara än man gör i USA. De hade väldigt svårt att tro på oss men det kändes som om det kvittade. Det mest tragiska i detta är väl att man inser hur mycket intryck socialstyrelsen hade gjort på oss båda två. Vafan, jag tycker inte att jag har fått i mig en riktig frukost förrän jag har petat i mig sex eller sju brödskivor.

Följ den rafflande fortsättningen imorgon…

…Hizbollah. Folkhemsterrorister.

De håller oss alla fan i mig gisslan. Endast en jävla kassa som är öppen under rusning! Whats up with that? De vet att deras produkter suger, deras service är av ickeexisterande modell men på något avigt sätt verkar den fungera i alla fall. Eftersom vi står där i kön. Den enda. Krumryggade och mentalt rövknullade. En del av kassaköarna har så lite färg i ansiktet så att man tror att de går i svartvit. Det är som en surrealistisk vandring i filmens historia. Speciellt de människor som rör på munnen men där inget ljud kommer ut, det påminner mig om stumfilmens dagar.

En kväll i veckan snor de värdefulla minuter av mitt liv. Torsdagarna är coopdagar. Efter ett hett stalltips är det tydligen melodin för ett långt och lyckligt äktenskap.Det må vara så men coop gör allt i sina makt för att underminera relationen. Man urskiljer lätt amatörerna som parvis böljar igenom lokalerna. Proffsen delar upp sig och möts vid kassan. Jag och frugan har inte kommit dit än men kommer inom kort att skriva varsin lista som vi slaviskt ska följa. Allt för att ge coop så lite av vår tid som möjligt.

Köp 2 Dvd för 99, vrålar en avdelning. Vilken man vill inte hänga på den avdelningen?
Här har vi krysantemium 2 för 69 kr, skriker en annan avdelning. Vilken grönfingrad kvinna vill inte hänga där? Jag vet generaliseringar, so? Med följd att båda går omkring och är småsura…

Minuter jag kunde använda till näspetning, korsordslösning eller navelskådning (vilket har försvårats nämnvärt tack vare dessa köer, som leder till att jag svårt anfrett av leda och irritation köper alla dessa jävla “erbjudanden”, köp 3 kexchocklad för priset av 2, och friskt smaskar i mig härdat fett som lägger sig som en koagulerad kanelbulle kring min flyende midja). Vem ska ersätta mig för dem? Hur jävla många coop-poäng kan man ta med sig till nästa liv?

Och deras endast medlemmar-pris sen? Alltid bara på deras slaggprodukter. Duschkräm 9.90. Skitbilligt. Visst Bosse! Att det sen raspar av dig huden får man som medlem se som en bonus. Coops egna tortilla. Den lilla mexikan man har sig begår mental harakiri bara man går förbi disken.

Och så dessa förbannade jävla väg varan själv, tryck ut prislappen själv, packa vagnen själv, registera alla varor själv, gå till kassan själv för att…

… bli bemött som århundradets snattare. ”Vi har slumpmässig kontroll idag. Vill ni vara så vänlig att lägga alla varor på disken…”

*ggggggggggaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaahhhhhhhhhhhhhhhh*

”Tack för att ni samarbetar med oss på Coop. Ha en bra dag och välkommen åter!”

Man morrar sig hela vägen till parkeringsplatsen för att finna att en riksidiot tycker att hans/hennes bil ska agera siamesisk tvilling till ens bil….

tack till vännen Izzy för rubrik och uppslag