Sugbloggen är landets roligaste blogg!

| Mobile | RSS

Gratis är gott…

Nu går fan skam på torra land!

“Fortum har tillsammans med Viking Line det stora nöjet att bjuda alla elkunder på en kostnadsfri kryssning tur och retur med kryssningsfartyget Cinderella mellan Stockholm-Mariehamn”

…vänta. Håll i hästen! Vad fan är det här? Man kommer hem efter en manisk onsdag och möts av denna förolämpning i pappersform. På min hallmatta ligger Fortum och pekar finger åt mig.

Vadå kostnadsfri? Troligt att Viking Line gör detta gratis. Utan en spänn, för de är ju det snälla rederiet. Altrustiska hela vägen upp till bottenhavet. Visst kamma mig där håret är som mest krulligt. Vem tror att Fortum får detta helt gratis?

Vadå kostnadsfri. Fortum med bihang tjänar miljarder på elkunderna och som en gest erbjuds de rövknullade kunderna “gratis resa”. Hur jävla gratis är det? Hur kan det komma sig att min elräkning konstant har stigit sedan Sthlm Energi blev Fortum?

Vem på Fortum får betalt för att komma på denna jävla ide?

– Chefen! Jag har en bra ide!
– Shoot!
– Vad säger du om…nu spånar jag bara…från top of my head…
– Kom igen, ut med språket!
– Eh…jag vill vara tydlig att jag bara improviserar…
– Ja ja!
– Hur vi tillsammans med viking line erbjuder kunderna gratis kryssning…
– Gratis?
– Öh…felsägning…jag menar ju…
– Hahaha…satana! Det är ju genialt. Vi säger gratis men höjer elpriserna!
– Ja…öh just det…det var så jag menade…
– Olsson, jag skriver upp dig på bonusprogrammet. Gå till ekonomi och ta ut en ny bil, och företagets guldkort. Am ex, funkar det?
– Oj…tack så mycket chefen!
– Bah…det är i alla fall elkunderna som betalar. Köp dig trött!

Eftersom jag inte kommer att utnjyttja detta så det betyder väl att jag kan dra av 300 från nästa räkning? De lär ju skicka påminnelse till inkasso snabbare än jag hinner säga skuldsanering…

…jävla idioter, och sitter riksskåpet Persson i teve och säger att elpriserna inte kommer att gå ned, utan att vi måste ändra våra elvanor. Heja Persson! Så jag som bor i ett mörkt jävla land ska släcka alla lampor så jag inget ser framöver för att såna som du i lugn och ro ska fortsätta plundra landet…

4 Comments August 31st, 2006 | Posted in Sugsaker |

Bitter…Jag? Ähhh!!! del 44

..forts KAPITEL 18 eller Ursula

Jag lät den spöklikt passera innan jag andades igen. För de kortminnade vill jag påminna att det är andedräkten jag pratar om.

– Det gläder mig att du i detta nu lyckas notera detsamma som jag har noterat. Det förklarar alla bilar som vi mött som har tutat åt oss, inte sant? sade jag med samma stora lugn.

Jag som bara trodde att det vänliga tutandet var en amerikansk företeelse. Jag kände mig som Dali Lama antar jag skulle gjort. Filbunkecool.

– Va fan skall vi göra, vrålade Linus.
– There´s no need to panic, sade jag internationellt.

Ni kanske undrar varför jag var så kolugn, rattandes en brinnande Ford. Ni var inte med så ni hade inte sett det jag hade sett. Nämligen en bensinstation bara ett par hundra meter framför oss som jag hade sikte på. Jag såg en tillbakalutad man som hade petat i sig en och en annan Pizza Hut för många, sittandes på en ranglig stol med armarna bakom huvudet och en tandpetare lojt hängandes från sin mun. Han såg ut som en man som vet med sig att det inte finns ett enda problem i världen som han kunde kalla sitt eget. Eventuellt kunde han tänka sig att hyra in sig på ett eller två mindre problem, men det var det ingen brådska med. Killen hade nog heller aldrig rört sig en meter i onödan och hade han det så kan jag slå vad med vem som helst att det inte hade gått i Carl Lewis´ tempo. Mera som en mänsklig sengångare, liksom.

Jag minns det som om det var i går. Från sin synvinkel såg han en bil med eldflammor åka rakt fram och tänkte nog stilla i sitt sinne “crazy motherfuckers, but that´s not ma problem”. Sen såg han hur bilen tvärt girade och korsade alla heldragna linjer som har målats och siktade i full karriär åt hans håll.

Det jag såg var en stillasittande överviktig man på cirka ett par hundra kilo lutandes mot en vägg. Bakom hans huvud på väggen såg jag nämligen en brandslang och det är den jag har i sikte. Som i en dröm såg jag hur denna massiva massa studsa upp i en virvel av armar, ben, fett, späck, mage och en massa onödiga pizzor med extra cheese och pepperoni, skrikandes och gestikulerandes åt vårat håll till. Jag hann tänka att fan han skulle kunna ge Carl Lewis ett och ett annat startblockstips som skulle fått Carl att bli snabbare vid start.

-What the hell are you doin, vrålade snubben och pekade mot oss.

Jag skek tillbaka till honom, totalt onödigt förstås eftersom hans enda fel här i världen var att han var lite överviktig… jag menar han var ju inte blind.

– The car is burning! upplyste jag honom helt meningslöst, eftersom vindrutan var stängd. Jag öppnade vindrutan och upprepade det jag nyss sagt.

– The car is on fire!
– I can see that! Get the hell outta here!
– But we need something to exint the fire with, vrålade jag.

Jag rullade liksom inte in dit för att få bränsle till elden som pågick bakom oss. Var det bara jag som förstod någonting i denna del av världen. Alla dessa pizzor och inget intellekt? Jösses!

– Are you blind, motherfucker, skrek snubben till oss.
– Would I be able to drive then, sade jag och kollade på Linus som om han kunde förklara vad det var för fel på puckot.
– Va fan är det för en idiot framför oss, sade jag och kände att mitt otroliga lugn var på väg bort på en semester utan att packa en resväska eller ta med sig tandborsten.
– Jo men killen har en poäng, sade Linus.
– Inte du också, sade jag.
– Dont you see that this is a gasstation, skrek berget.

Det var då det gick upp för mig att jag satt i en brinnande bil på väg rakt in på en bensinstation. Klart att killen vart en aning stressad. Klart killen skall ha en husvagn! Klart att jag skulle behöva kolla min syn. Till mitt försvar vill jag bara säga att jag såg brandsläckaren och att det var mitt primära mål, inte fan har man tid att kolla upp huruvida brandsläckaren är placerad på en vägg på en bensinstation eller en 7–Eleven butik. Jag hade heller inte fått i mig den dagliga morgonkoppen med kaffe och tillhörande cigg.

– What shall I do? undrade jag något febrigt.
– Just stay where you are, sade snubben och virvlade iväg och innan jag hann blinka var han tillbaka med en brandsläckare och vattenslang och en hink.

Jag tyckte att jag såg en bit pizza som hade fastnat i mungipan också men jag tror inte att han hade tagit sig tid att pinna förbi kylen och smaska i sig en slice. Fast man vet ju aldrig. Han kanske trodde att han inte skulle make it som jänkarna säger och därför tog vägen förbi den slicen som kanske skulle bli den sista måltiden. But I dont know. Jag dömer icke en pizzaätande broder. Innan vi visste ordet av så hade denna något korpulenta men märk väl, ädle och duglige individ släckt branden i vår bil och gett oss en kort lektion om vart man skall ta vägen med en brinnande bil. Jag och Linus kände oss som två små skolpojkar tagna på bar gärning med någonting vi önskar vi hade ogjort. Snubben tipsade oss också om hur vi skulle bete oss vid bilfirman som vi hade hyrt bilen ifrån, då det visade sig att vi inte hade någon försäkring på bilen eftersom vi ansåg att det var bortkastade pengar.

Vi åkte till Rent-A-Wreck eller vafan firman hette och rusade in med ilsken uppsyn och krävde att vi skulle få tala med chefen eftersom de hade hyrt ut en funktionsoduglig bil som brann titt som tätt. Denna taktik fungerade mycket fint och vi fick en ny bil och en hel del massa ursäkter på köpet. Som tur var för oss frågade de aldrig varför det började brinna i bagageluckan eller så, så vi stack som om vi hade eld i baken från firman med en rykandes färsk snygg bil, med en het försäkring som vi hade fått som plåster på såren.

Vi hann väl åka tre kvarter innan vi vart påkörda bakifrån av en Saab vars ägare stressat frågade oss om vi var försäkrade varpå vi sade nope och han då sade att eftersom det var han som hade kört på oss så skulle han få en massa bugg från sitt försäkringsbolag och kunde vi kanske se igenom med fingrarna här, så skulle han inte bry sig så mycket plus det faktum att det var hans bil som vart lätt skadad och vi hade ju bara fått en litet märke på kofångaren och bla bla bla…

– Shure, sade Linus.
– Thank´s, sade mannen.
– Don´t mention it, fyllde jag in.
– Thank´s again, sade killen och hoppade in i sin bil och drog iväg.
– Hungrig va?, sade jag till Linus.
– Att jag är. Kan vi komma iväg till en McDonalds nu utan att du sätter eld på bilen eller krockar med spårvagnar eller så, sade Linus.
– Tror du i din vildaste fantasi att jag satte eld på bilen med flit eller….
– Näe men vem var det som hade foten på bromspedalen hela natten och därför orsakade en kortslutning som i sin tur satte eld på bilen.
– Med andra ord så anser du att det är mitt fel?
– Jag bryr mig inte om vems fel det är. Jag kan ta på mig skulden om du vill. Det enda jag vill är att få i mig en kopp kaffe och en Big Mac. Allt annat känns som om det kvittar, sade Linus.
– Hmm… Jag vill också ha en Big Mac.
– Då så. Låt oss glömma denna morgon och se framtiden an, med en Big Mac och en java till.
– Gamle vän!
– Inte sant! Se så, gasa på nu, vi blir liksom inte yngre.
– En korrekt iakttagelse.
– Med tanke på att den är gjord på fastande mage anser jag den tillhöra en av världshistoriens största iakttagelser någonsin. Fuck Newton, sitta under ett träd och kolla på ett äpple och få hybris.
– Ha ha, skrattade jag och lade i driven och vi rullade bort mot McDonalds i morgonrusningens Los Angeles.

Vi fixade och donade oss på McD och satte oss ned och tog en burgare.
– Luther, tycker du som jag att staden LA är något överreklamerad, sade Linus efter det att han hade petat i sig sin kaffe och donut med jelly.
– Vad menar du?
– Jo, jag ser det som så här. Vi har sett Boulevarden och Beverly Hills. Sen då? Skall vi inte lämna denna sega trötta småstad och dra vidare.
– Jag ville inte ens hit, in the first place, sade jag.
– Bra då drar till Las Vegas efter McDonalds då.
– Detta behöver du inte fråga mig om två gånger, sade jag nöjd.

Jag hade inte ens den minsta fascination till LA och ville lämna staden medan jag fortfarande levde. Jag tyckte att det var för mycket liv och bugg för att jag skulle känna mig trygg.

– Fast, sade Linus, vi måste svänga förbi Venice Beach på vägen så att vi kan säga till vännerna att vi var där.
– Visst fan! Den där badstranden vi sjön ja! Måste vi så måste vi väl! Det skall väl gå ganska fort antar jag, sade jag och höll med.
– Då drar vi då?
– Att vi gör, sade jag.

Vi hoppade in i den nya bilen och kollade kartan och tog sikte på Venice Beach. Det visade sig att det passade bra eftersom vi hade tänkt åka kustvägen norrut till San Fransisco. Jag körde och Linus satt tillbakalutad i passageraresätet och kommenterade folk och byggnader som vi passerade.

– Kolla den där bruden!
– Vart!?
– Där… sexig som fan eller…
– Ah… men hallå! Det är ju Yasse ju!, utbrast jag förvånat!

Följ den rafflande fortsättningen imorgon…

3 Comments August 31st, 2006 | Posted in Bitter |

Den som går på detta…

…har fan i mig inget på nätet att göra.

För att inte tala om dessa förståndssvaga felstavande jävla avarter till amatörbanditer, som tror att någon går på det…fuck you!

1. se till att stava rätt
2. se till att den ni spammar skiten till är kund i nämnda skitföretag…

Men det är väl liiiiteee för avancerat för er. Lite för mycket arbete med skallen. Man undrar ju i sitt stilla sinne om det är nynassar som ligger bakom. Vad är det för att jävla andravärldskrigsnamn man valt, “fraudkampavdelningen”?

God dag, bäste kund!

För Nordea har sommar 2006 blivit en av de mest fulla med illegala operationer. Det blir allt oftare att den konfidentiella informationen om våra kunder intresserar svindlare. Det är rätt många som vänder sig till oss för att vi skyddar deras konto mot förlust av pengar.


På grund av det förklarar Nordea nästa månad för månaden av fraudkamp. Fram till 1 September skall alla våra kunder aktivera den nya kontosäkerhetssystemet. Vi har genomfört ett stort arbete för att förbättra det. Systemet har blivit kontrollerat av ledande specialister inom e-betalningssytemen och alla oberoende expeterter har redan bekräftat dess fullvärdighet vad gäller fraudbekämpning. På grund av att dessa uppgifter kan användas av kriminella, piblicerar vi inte dem i öppna källor.

Du har blivit slumpmässigt vald som deltagare i systemets avslutningsprov. För tillfället föreslår vi att Du klickar på länken http://app.nordea.se/login/security.html och genom en vanlig inloggning till Internet-banking aktiverar det nya säkerhetssytemet. För tillfället kan Du märka vissa förbiseenden medan Du arbetar. Vi vet att de finns, och ber Dig därför att inte ge oss någon tillägginformation om problem som har uppståt, vi skall lösa dem på egen hand.

Vi skall uppmärksamma Dig att från och med september blir Du tvungen att använda det nya säkerhetssystemet i alla fall, annars kommer Dina konton bli blockerade tills Din fulla personliga identifikation är klar. Därför föreslår vi att Du så snart som möjligt börjar tillämpa de nya säkerhetsstandarderna.

Med vänliga hälsningar,
Nordea fraudkampavdelningen

…gå och brinn!

epilog: Att inte Nordeas IT-avdelning sänker siten är för mig en gåta…det verkar som om de vill att folk ska gå på sådant här. Man behöver inte vara en gudabegåvad hacker för att åstadkomma sådant…

8 Comments August 30th, 2006 | Posted in Sugsaker |

Vägbyggeångest…

Jag sitter i en bilkö. Det regnar lika mycket på min vindruta som den totala mängden vatten som under ett år vräker ned över i en trefilig motorväg. Två filer avstängda. Jag ser vägjobbarna stå och dricka kaffe i regnet – med attityden att visst går det att göra det fortare men varför?

Då vevar en man i bilen bredvid ned rutan och med bred örebrådialekt vrålar han:

– Så går det när man skolkar i skolan!!!

Han har vunnit…men vad? Det är en smula oklart. Kanske kampen om vem som är den minste förloraren eftersom han sitter inomhus…men inte fan hjälper det.

…och kön slingrar sig inte ens…

efter idé från MikelB

6 Comments August 30th, 2006 | Posted in Sugsaker |

Bitter…Jag? Ähhh!!! del 43

..forts KAPITEL 18 eller Ursula

Bill körde oss dagen efter till LA, och hjälpte oss att hyra en bil och ta in på ett billigt motell. Motellets ägare såg ut som om han hade klivit direkt ut ur en Bruce Lee film. Vi väntade oss att han skulle skrika “Hoaa” och ge oss varsin karatevinge om vi inte uppförde oss. Vi pallade inte att bo kvar där så dagen efter stack vi till San Diego istället. Förstå att killen skrämde oss till en annan stad. Vi solade och sov i bilen under tre dagar och nätter. Vi söp oss fulla alla kvällar för att kunna somna in. Detta var endast övningen inför den riktiga veckan i Los Angeles. För tillbaka skulle vi. Inte fan fick en risallergisk kines skrämma svenska vikingar bort från Änglarnas stad. Fuck him, sade vi och svepte modigt i oss nya Budweisers, fint medvetna om att han befann sig ett gäng betryggande mil ifrån oss.

Det utsvävande livet med öl rinnandes ned för våra konstant torra strupar plus en magrande plånbok fick oss att inse att vi inte skulle ha råd med bil och motell så Linus beslöt helt enkelt att vi skulle fortsätta bo i den hyrda bilen som skulle bli vårat hem under ett par dagar till i soliga Los Angeles. Det eftersom hans bror hade gjort det på det vänliga sjuttiotalet. Och det hade ju gått bra, eftersom brodern fortfarande levde och inom en inte allt för avlägsen framtid skulle gifta sig. Samt att vi förmodligen på detta vis skulle slippa ha nära kontakt med kinesen. Detta faktum hindrade emellertid inte att vi kände oss en aning spaka den första natten vi skulle sova i bilen. Vi fick ett hett tips från Linus broder, ni vet den överlevande giftasugne storebrodern, att det bästa stället att sova på är en parkering i anslutning till ett känt hotell. Sagt och gjort lirkade vi fram Forden till, vill jag minnas Beverly Hills hotell. Vi parkerade bilen och vek tillbaka stolarna och somnade in. Jag vaknar upp av att Linus petar mig i sidan medelst ett hest väsande.

– Shh… Luther!
– Vafan jag sover ju, muttrar jag irriterat.

Det som förvånade mig var inte att Linus hyschade åt mitt håll, sånt kan jag ta men det som förvånade mig allra mest var att Linus som mycket väl inser mitt förhållande till sömn vågade väcka mig. Han kunde ha dött en så snabb död så att han inte ens hade hunnit tro att han hade levat. Jag vet inte vad som gjorde mig mest irriterad, hans bristande insyn i över hur jag fungerade eller bara det att han var så jävla korkad. Jag skulle precis påpeka för honom medelst ett antal väl valda ord när jag såg några silhuetter bara ett par meter från vår bil. Jag och Linus låg ned på våra bakåtlutade säten och har en varsin mörk filt över oss som vi hade köpt eftersom nätterna var ganska kalla. Vi mindes vårt Phoneix.

Till vår smala lycka var det mörka filtar som gick i samma ton som mörkret i bilen vilket svårgjorde insyn. Rösterna som tillhörde siluetterna var väldigt aggressiva och högljudda. Jag och Linus var knäpptysta.

– I TOLD YOU TO NEVER FUCK WITH ME!, skrek en arg man åt någon.
– But Joe, I never did fuck with you, sade en kvinnlig röst med en vädjan i sin röst.
Förmodligen var denna någon en aning spak, om man bedömde henne utifrån tonen i hennes röst.

– Joe, take it easey, sade en ny mansröst, väldigt oljigt.

Ungefär som om en flaska olivolja skulle ställa sig upp och snacka. En vänligt sinnad flaska. Som inte gillade onödigt hårda toner och såg konflikter som någonting som kunde lösas om man bara tog det lite lugnt. Vi snackar Gandhi på flaska.

– FUCK YOU! I´M TIRED OF THIS HOE, FUCKIN WITH ME AND STEALIN MY MONEY! IS THIS ALL THAT YOU MADE?, barkade den arge mannen som tydligen hade blivit kristnad till Joe.
– Joe, it´s very hard to make doe with all this new girls runnin on the street, sade kvinnan som jag nu gissade var en prostituerad.
– FUCK! Skrek Joe och gick mot vår bil.

Jag slutade andas och även Linus gjorde sammalunda. Joe gick alltså rakt fram till vår bil och just när jag trodde att han fått syn på oss vek han av mot bilen som stod parkerad precis bredvid oss och öppnade förarsätet och drog fram den största pistol som jag någonsin har sett. Clint Eastwood gå och kamma dig! Dirty Harry my ass! Joe var tre gånger så Dirty som Harry om man mätte dirtyheten på storleken av pistolen. God damn vad jag var rädd! Även mitt rövhål darrade till och tänkte skita ned sig.

– IF I EVER FOUND OUT THAT YOU FUCK WITH ME I´M GONNA BLOW A HOLE IN YOUR BODY SO BIG, SO THAT EVEN THE ELEPHANTS WONT FUCK YOU, DO YOU HEAR ME?, vrålade Joe och viftade med pistolen åt kvinnan till.

Han verkade även gilla att tala i versaler.

– Somebody is coming, sade den andra mansrösten.

Vips så var alla tre försvunna. Joe drog iväg i sin bil som om han plötsligt kom på att det var ett annat ställe han borde vara på. Kvinnan likaså. Den tredje liraren måste gjort likadant. Tre själar, samma tanke och likadant resultat. Det nästa som sker typ en halvminut efter deras försvinnande var att en polisbil lugnt körde in på parkeringen. De satte på sina strålkastare som de hade på taket och lyste runt om på parkeringen. De lyste länge och väl på vår bil och Linus och jag körde kaninernas trick och rörde inte en muskel. Hade de sett oss så hade de sytt in oss för lösdriveri som är olagligt i L.A. Jag tror inte att vårat försvar “We are just tourists from Sweden sleeping in a car” skulle har räckt så långt.

Fast i och för sig skulle man ha låtit Gessle tonsätta skiten med ett par snodda harmisar från Roy och Billy och grabbarna, så skulle det säkert ha blivit en världshit.

Vi väntade ytterligare tio minuter efter det att polisbilen hade dragit. Vi tittade på varandra och utan ett enda knyst uttalat tänkte vi samma sak. Let´s get the hell out of here. Vi rivstartade och drog iväg så långt bort som möjlig eftersom vi trodde att de skulle komma tillbaka. Polisen eller gangstrarna. Vi parkerade bilen uppe på Beverly Hills utanför en magnifik kåk där vi trodde att vi kunde vara säkra under ett par timmars sömn. Vilket vi hade rätt i.

Morgonen efter vaknade vi upp rätt slitna och ofräscha och bestämde oss för att dra till McDonalds för en gemensam frukost med tandborstning och ansiktstvätt inkluderad. Medan vi satt i bilköerna på boulevarden på väg till McD sniffade jag i luften och sade till Linus

– Tycker du inte att det luktar lite bränt?
– Om du borstar tänderna så kommer den lukten att försvinna, sade Linus morgonsurt.

Killen var inte en solstråle på morgonen om han inte har fått i sig en stärkande kopp kaffe med en jellymacka till. Detta hade jag fått lära mig under resans gång.

– Ha ha… allvarligt talat. Det luktar som om det brinner någonstans, sade jag inte så road av Linus anmärkning gällande min andedräkt.
Jag visste att den inte var den fräschaste men jag ville inte att vi skulle gå i clinch och kasta smutsiga pajer på varandra så tidigt på dagen. Jag var alldeles för hungrig för det. Jag är inte heller verbalt till min fördel innan jag har fått fundera ett par timmar på huruvida jag tyckte om mig själv eller inte och jag visste att jag skulle gå förlorande ur striden om jag kastade den första pajen av oss två.

– Nae… det är bara någonting som du inbillar dig, sade Linus.

Jag vevade ned rutan och hängde ut huvudet och sniffade ljudligt. Men det luktade inte eld eller rök någonstans utanför bilen. Skumt tänkte jag för mig själv och vevade upp rutan.

– Det verkar som om du har rätt, sade jag till Linus.
– Mmm… ,sade han och utbrast i ett, byt fil! McDonalds ligger där borta, och pekade emot den välkända trygga loggan till McD.
– Vaket, sade jag och skulle precis byta fil och kastade därför ett getöga i backspegeln och såg till min oerhörda förvåning flammande flammor flamma upp, sådär flammigt som bara flammor kan flamma. God damn!
– Bli inte schitzad nu, sade jag med ett stort lugn som plötsligt fyllde och förvånade mig, men om du tittar bakåt så ser du att lukten som jag kände angående brand i själva verket kommer från bakluckan av vår bil.

Linus tittade på mig som om jag hade blivit tappad på huvudet som barn och kastade därefter en blick bakåt.

– För i helvete! Det brinner ju i vår bil, vrålade Linus med en andedräkt som inte klädde honom.

Följ den rafflande fortsättningen imorgon…

5 Comments August 30th, 2006 | Posted in Bitter |

Vindtunnel med stink…

Jag kände ett lågt mullrande läte. Svårt att säga hur det lät, men föreställ er en lågt stämd elbas i frekvensområde ohörbart. Toner så låga så att inte ens en vältränad knölval kan uppfatta det. Där någonstans låg det. Eventuellt kunde en gråval med absoult gehör uppfatta delar av tonerna men då skulle det vara jävligt tyst i omgivningen.

Men hur vet du då att du la en dammare, kanske någon bokstavstolkande jävel tänker. Om inte någon hörde kunde väl inte du höra..?

Det som gjorde att jag blev medveten om detta var att jag kände hur avgasmunstycket baktill började fladdra som ett par gabardinbyxor i motvind och att en av mina favorit-hemorojder sträcktes längs med utblåset likt en trumpetande elefantsnabel.

Ja och?
Vad har detta något med någonting att göra?

Jo du Erik, det här sker alltid när jag sitter ensam i mitt kontor, djupt försjunken i det dagliga arbetet. Fokuserad. Inte en tanke på något annat. Som till exempel “allmänt accepterat beteende i sociala rum” eller “ är du helt ensam går det bra men inte i på ett kontor”. Det som behövs är fokusen på jobbet, den avslappnade attityden till omvärlden, ett kryss som skiter i det mesta och en orolig kista. Som inte hämtat sig från gårdagens förlusterser vid matbordet. Och ohemula mängder alkohol i blandad form. Slutar aldrig väl. Det borde man om inte annat av erfarenhet vid det här laget ha lärt sig.

Med ett ryck dras jag in i den omedelbara verkligheten. Jobbet som bortblåst. Fokusen likaså. In smyger odören. Sprider sig som en blöt kaffefläck på jeansen. Oron kliver också in “shit var det någon som hörde det där?” Först lite pockande sådär, följt av, “Va fan…sket jag i brallorna nu?” Inte så konstigt att den tanken visar upp sitt fula huvud eftersom stolsdynan på ett par sekunder hettades upp till 800 grader. Men när man medelst snabb titt nedåt konstaterat att man denna gång klarat sig från ofrivillg systemtömmning i fast form, kommer en annan känsla insmygande. Den knuffar undan lättnaden och presenter sig som “tjena i stugan, det är jag som är ångesten, läget?”.

Tänk om någon kommer in.

Nu.

Tung känsla som fan. I alla fall någonstans kring 70 kilo.

Ute i korridoren hör jag det käcka klappret av kollega på väg för att konferera. Det finns bara en sak att göra. Mota den jävlen snabbt som fan vid grinden. Med förvånansvärd snabbhet hinner jag med att öppna alla fönster, kasta på mig kavajen och suga tag i kaffekoppen för att kasta mig mot dörren.

– Hej Stefan, jag skulle…
– Anita, kan vi ta det i fikarummet?
– Men det går snabbt…
– Då kan vi ta det på vägen…, säger jag och grabbar tag om axeln på henne och föser henne framför mig bortåt kaffeautomaten.

Bort från Lutzendimman i mitt rum. Bort från ångesten, odören och oron som fortfarande håller sig kvar därinne. Bort från den nakna sanningen att “Steffe är en stinkare av rang”.

Den håller mitt rum gisslan. Den sitter fast i väggarna, i möblerna, i mina pärmar. Jag misstänker att den gömt sig i några filer på datorn också eftersom en del program beter sig som om de mår mycket illa. Som värsta husockupanten. Jag kan bara arbeta under mycket korta stunder.

4 Comments August 29th, 2006 | Posted in Sugsaker |

Bitter…Jag? Ähhh!!! del 42

..forts KAPITEL 18 eller Ursula

Några kvällar senare gled vi ned på ett disko och kollade runt. Vid ett tillfälle kom det upp två brudar till mig och Linus och ville umgås. Den ena var vit och den andra var svart.

– Hi!, sade de.
– Wassup laides, sade Linus filmstjärnecoolt.

Jag nickade bara på huvudet eftersom Linus hade tagit den coola inledningsfrasen från mig.

– How you guys doin?, sade den ljusa bruden till oss.
– Oh… it´s all hangin there, sade Linus hur Clint Eastwood aktigt som helst.

Jag å andra sidan gav den mörka tjejen en outgrundlig blick och svepte med oseende ögon över lokalen. Jag tände en cigg och blåste en mycket laidback rökring.

– What’s up with your friend? Is he retarded or something, sade den ljusa bruden åt Linus och pekade menande mot mig.

Detta var inte riktigt det jag hade in mind så att säga. Att de skulle tro att jag hade talsvårigheter eller var efterbliven på något sätt, menar jag. Jag hostade till eftersom jag hade satt röken i halsen och mina ögon började tåras. Jag insåg att jag var lika cool som en tolvåring.

– Host host…I´m not.. host host retarded. What kind of quiz is that?, sade jag med ögonen rinnandes.

Jag såg ut som om jag grinade. Hur ocool som helst. Ungefär som Argentinas landslag när de förlorar en fotbollsmatch. Dessa män grinar inte över att ett barn dör i svält, men gjuter tårar som om det inte fanns en morgondag om bollen inte rullar in i ett nät. Patetiska avarter till män. Detta misslyckande uppvisande av en cool dude skrämde dem inte utan de slog sig ned och softade bredvid oss och vi snackade om allting. De frågade oss om Sverige och om oss och vi svarade som om vi var med i Jeopardy. Vi hade skitkul fram tills jag berättade om min vita månad som jag hade varje år. Jag tittade på den mörka tjejen och sade:

– Did You know that I always have a white month once a year?
– WHAT! Sade hon och spärrade upp ögonen.
– I said that I …
– I know what you said! How prejudice can you be! That was by far the most stupid thing I have ever heard! C´mon Ann-Lee, let´s go! sade hon och med ett svep var de borta.

Jag fattade ingenting. Jag satt med öppen mun och frågade Linus.

– Va fan hände nu då?
– Min vän. Hörde du själv vad du sade?
– Det är väl klart att jag gjorde. Det var ju jag som sade det. Vad sade jag? Var de påtända eller? Jag fattar ingenting.
– Är du allvarlig? sade Linus och såg ut som om jag var helt bakom flötet.
– Vadå?
– Du sitter mitt emot en vacker mörk kvinna som uppenbarligen är attraherad av dig och säger till henne att en gång om året så har du en vit månad. Hon ser för sitt inre hur ni flyttar ihop och skaffar barn, men en månad om året så har du en vit månad och hoppar i säng med vita kvinnor. Vad skall hon göra? Hur rasistisk är inte du på en skala? Hon duger endast elva månader om året. Detta måste du väl ändå förstå gör henne en smula upprörd.
– Oh…
– Precis! Du måste förstå att du inte kan köra din raka översättningar i parti och minut. A-non-drinking-month hade varit bättre än white month till en svart kvinna. Det heter inte left bushing om man vill säga vänsterprassel för att inte nämna din now-you-out-and-biking om det är någon som är lite lost eller så.
– Åh… fan, sade jag och bet mig fundersamt i underläppen.
– Precis! sade Linus och tog en klunk av sin öl.
– Hmm, sade jag och tog en tankfull klunk av min bira. Godare än att bita sig i läppen menar jag.

Dagen efter nämnde vi för Bill att vi var på väg till Los Angeles efter att ha sett nog av hans Phoenix och frågade honom om han hade lust att köra ut oss till flygplatsen. Hans svar var ett korthugget:
– Why?
– So we can take the flight to LA, sade Linus.
– We will compensate you for the gas of course, sade jag som slagen av en tanke att han kanske inte hade lust att betala bensinen till flygplatsen.

Kommandes från Sverige så är det inte många som jag känner som skulle köra någon polare om man inte betalade bensinen själv, även om det var på vägen. Jag vet inte hur många gånger jag betalade bensin åt idioter jag har arbetat med när jag har frågat dem om jag kunde få åka med dem hem på natten efter jobbet då vi hade slutat och jag visste att de bodde åt samma håll. Okej om det var en omväg, typ jag bodde i Åkersberga och de egentligen skulle till Nynäshamn, men när jag bodde i Telefonplan och de skulle till Fruängen, så kändes det ganska töntigt att ge dem fyrtio spänn i soppapengar. Det var ju så att säga åt samma håll. Så jävla gnidet så att hälften hade varit för mycket. Fast vår gode amerikanske vän Bill gick inte i dessa tankebanor.

– I drive you to L.A, so you don’t need to take no flight, sade vännen Bill.
– No… you don’t have to drive us, we take the flight, sade Linus.
– Thanks friend Bill, sade jag fint direkt översättandes min vana trogen och fortsatte, it’s totally unnecessary, we have standby flight tickets and besides it’s an five hour long drive.
– So?
– Thanks but we be fine if you take us to the airplane place, sade Linus.
– Airport, korrigerade jag Linus.
– Airport, airplane place, home of the wings, Kentucky Fried Chicken… who cares, muttrade Linus som inte gärna gillar att bli korrigerad, speciellt inte efter min white-month-incident.

Bill darrade till och insåg att detta kunde bli en obehaglig scen med mig och Linus på kollisionskurs och avslutade det hela med ett bestämt:

– I drive you to L.A. and that´s my final statement, varpå han försvann in i på sitt rum.

Detta tog udden ur kamplustan mellan Linus och mig och vi såg på varann och bara skakade på huvudet.

– Känner du någon som frivilligt skulle köra någon som de endast har känt ett par dagar till Göteborg från Stockholm, sade Linus.
– Jag säger bara amerikansk gästfrihet och amerikaner. Visst har de brister i sitt system men denna osjälviska handling från gode Bill visar bara att man inte skall vara så snar till att såga USA, sade jag.
– Heja USA, sade Linus.
– Viva La America, sade jag och tände en Marlboro som en tyst hyllning till allt amerikanskt.

Följ den rafflande fortsättningen imorgon…

4 Comments August 29th, 2006 | Posted in Bitter |

Offentliga muggar…

Jag hatar offentliga toaletter.

Hur lätt är det att ställa sig och pinka i en jävla ränna… där vattnet hela tiden rinner förbi, med risk för att få stänkskador på handen. Och det är inte kul att stå längst ned i flodens riktning. För då vet man inte med absolut säkerhet att det är ens eget dropp som hittar handen.

Hur lätt är det att få den första strålen att ta sig ut? Om jag inte visste bättre skulle jag tro att den hade prestationsångest. Men eftersom jag har 10 liter bira i systemet är inte orsaken vätskebrist. Snarare brist på självförtroende. Hur mycket jag en stryker den medhårs och mumlar att “du duger som du är” och favortimantrat “storleken spelar ingen roll” eller uppboostaren “hey kom igen i skarpt läge vet vi båda att ingen hittils har klaget“…bla bla, försvinner dessa uppmuntrade ord med ett litet förskrämt pip när grannen langar fram en meter lång balle och låter som en brandsläckare när vattnet går. Där står man med sin lilla silkesmask som låter som om ljudet man erfar när man släcker en tändsticka i vattnet. De borde portförbjudas eller tvingas in i båsen.

Vad är det för fel på kötthuvudena som varit i båset och gjort 1 o 2 men inte 3. Hur svårt är det att trycka ned den där knappen som spolar? Tro mig – jag är INTE intresserad av att möta dina rester.

Och de som morsar eller ska snacka om vädret. Hallå! Håll i underläppen någon!

MAN SNACKAR INTE PÅ HERRTOALETTEN!

På sin höjd nickar man mot någons skugga men man noterar aldrig varandra.

Och hur vet jag att det blöta handtaget på min väg ut är vatten efter att puckot innan tvättat sina händer eller inte…

17 Comments August 28th, 2006 | Posted in Sugsaker |

Bitter…Jag? Ähhh!!! del 41

..forts KAPITEL 18 eller Ursula

Vi drog till Phoenix och under tre nätter sov vi i hyrbilen eftersom Linus hade kommit fram till att vi inte skulle ha råd med hela trippen om vi konstant skulle hyra bil och bo på hotell. Jag överdriver inte när jag säger att det var en hel del kalla morgnar vi vaknade upp till. Det ironiska var det att Phoenix var en grymt varm stad på dagarna men efter barernas stängning vart det minusgrader under hela natten. Det var också här som vi fick för oss att klättra i stadens högsta berg, efter tips från Bill, som vi bodde hos. Det var devisen: befann man sig i Phoenix hade man inte sett hela staden om man inte hade klättrat upp för den lokala Mount Everesten. Givetvis tog det oss över två timmar att klättra upp för berget och det var ett par gånger inte långt ifrån att Linus eller jag hade fallit nedför berget.

Vi rev oss på kaktusar och såg ormar väsa surt åt vårat håll till, då de blev störda i sitt eftermiddagsslöande, men sent omsider kom vi upp till toppen av berget. Döm om min förvåning när jag med mina sista krafter häver mig upp på platån och där ser en familj sitta med en picknickskorg drickandes läsk ätandes Kentucky Fried Chicken som om det inte fanns annat man kunde göra här i tillvaron. De stirrade på mig som om jag kom ifrån en annan planet. De höjde fint på sina ögonbryn. Jag å andra hand stirrade på dem som om de utsatte mig för ett practical joke. Jag passade också på att sänka mina ögonbryn till det mer för denna situation passande neanderthalarlooken till. Hade jag haft en knölpåk till hands hade jag golvat familjens yngste son eftersom han satt närmast till och ryckt kycklingbenet ur hans medvetslösa hand. Jag var hungrig och sur. Vafan är det så konstigt?

Här hade jag tillbringat en halv eon med att klättra i oändlig terräng och inte fan blev jag glad när jag kommer upp på toppen och får se en lönnfet tonåring med ett kycklingben i handen givandes mig blickar som insinuerade att jag inte var riktigt på i denna tillvaro. Han kunde dra åt helvete!

– Hi there, sade familjens överhuvud och viftade vänligt åt mitt håll med en gladlynt kycklingvinge.

En man med en trind ölmage och en begynnande flint. Det har inte funnits eller kommer att finnas en enda knölpåk som hade gjort någon som helst impact på honom.

– Öh… Hi on your self, sade jag andfått.

Linus hade inte riktigt kommit upp till platån där jag befann mig, men hörde mig svara till mannen. Jag tror inte att Linus hade hört mannen eftersom han surt vrålade nedifrån:

– Har du fått solsting!!?
– Va?, skrek jag.
– Jo… jag sa, har du fått solsting?
– Varför undrar du det?
– Eftersom du pratar med dig själv på engelska. För övrigt vill jag bara tillägga att man inte kan säga, hi on your self, det är grammatisk inkorrekt. Det är svengelska eftersom du fritt översätter hej på dig själv till hi on your self… What the Fuck!!!?, sade Linus som i detta nu hade fått sitt huvud över kanten och fick se samma syn som hade mött mig sekunderna innan.

Hade inte mina händer varit upptagna med att hålla upp mig krampaktigt i klippkanten hade jag svept med dem likt en cirkusartist över denna scen som Linus fick bevittna, samt förmodligen bugat. Jag vet vilka emotioner som böljade genom min gode väns kropp. Vi hade sedan tidens begynnelse svettats, skrapat oss illa, flytt för ovänligt sinnade ormar och klättrat omvägar för äckliga kryp, törstat och förbannat Bill som hade sagt att detta med att klättra i berget var en stor turistattraktion som alla besökare i Phoenix bör göra. Vi förbannade även Bob eftersom han hade den icke goda smaken att vara bror med Bill.

Det visade sig nämligen senare att det fanns en vandringsled rakt upp till toppen kantad av Kentucky Fried Chicken restauranger och McDonald’s så långt ögat nådde. Det var den vägen vi skulle ha gått menade Bill. Jag och Linus hade tagit fel väg upp till toppen. Den amerikanska familjen som satt på toppen skrattade högt och länge åt vårt misstag. Jag och Linus tog en välbehövlig paus innan vi påbörjade vår färd ned för leden. Linus tyckte inte att det var en bra idé att golva dem innan vi stack ned för vandringsleden nedför berget. Som han utryckte det; det finns McD på vägen ned och jag lovar att jag bjuder på Kentucky Fried Chicken med en uppfriskande läsk. Mm… sade jag, och när Linus och familjen sade farväl till varandra och ingen såg åt mitt håll passade jag på att sno åt mig en kycklingvinge. He he.

Vi blev också bjudna på en efterfest efter en natt på disco, med ett par tjejer. En av flickorna skulle ned till sin bil för att hämta någonting och frågade mig om jag hade lust att göra henne sällskap.

– Shure, sade jag gentlemannamässigt och hakade på. Väl nere vid hennes bil ber hon mig sätta mig i passagerarsätet och jag undrar lite i förbifarten för mig själv, what´s goin on here… skall hon suga av mig eller?

Jag blev lite stressad eftersom jag inte visste hur jag skulle rida ut denna situation. Man hade ju sett en och en annan amerikansk film menar jag. Jag hade ju min Urusla back home som jag älskade. Å andra sidan kanske det skulle komma lite free sex, och hur skulle man tackla detta? Situationen löste sig själv genom att flickan frågade mig om jag ville ha lite down´s. Piller i skumma färger som garanterat ger en skum effekt vid invärtes bruk.

– No thank´s, sade jag.
– Why not? It´s gonna make you feel nice, sade hon lätt perplex att någon vid sina sinnens fulla bruk kunde tacka nej.
– I don´t do drugs, sade jag och kände hur socialstyrelsen masserade mina axlar.
– This ain´t no drugs, it´s just some pills.
– Whatever. I dont eat thing´s I haven´t been propaly introduced to, sade jag och skakade nekande på huvudet då hon försökte truga mig.
– Well it´s your loss, sade hon och lade huvudet bakåt och svalde att par av dem. Sen så rullade hon ihop en joint och tände den och erbjöd mig ett bloss.

För andra gången denna kväll fick damen med drogerna sitt livs chock, då jag på nytt tackade nej.

– What is it with you? What’s wrong with some pot?
– Well I don´t smoke weed, försökte jag.
– But you smoke cigarettes!
– Eh… it’s not quite the same, sade jag lamt.
– Smoke is smoke!
– But weed is much more worse to smoke and besides, nobody I know does it.
– In the states everybody has done it sometimes in their lives.
– Where I come from…, försökte jag då hon avbröt mig.
– Whateva, sade hon och gav upp hoppet om mig.

Vi släntrade tillbaka till festen och hon berättade för sin väninna om mig och mitt nekande och mina argument mot droger. De skakade på huvudet åt mig tills Linus bekräftade att i Sverige så ser man mycket hårdare på droger och dess fara än man gör i USA. De hade väldigt svårt att tro på oss men det kändes som om det kvittade. Det mest tragiska i detta är väl att man inser hur mycket intryck socialstyrelsen hade gjort på oss båda två. Vafan, jag tycker inte att jag har fått i mig en riktig frukost förrän jag har petat i mig sex eller sju brödskivor.

Följ den rafflande fortsättningen imorgon…

No Comments August 28th, 2006 | Posted in Bitter |

Coop är dagligvaruhandelns…

…Hizbollah. Folkhemsterrorister.

De håller oss alla fan i mig gisslan. Endast en jävla kassa som är öppen under rusning! Whats up with that? De vet att deras produkter suger, deras service är av ickeexisterande modell men på något avigt sätt verkar den fungera i alla fall. Eftersom vi står där i kön. Den enda. Krumryggade och mentalt rövknullade. En del av kassaköarna har så lite färg i ansiktet så att man tror att de går i svartvit. Det är som en surrealistisk vandring i filmens historia. Speciellt de människor som rör på munnen men där inget ljud kommer ut, det påminner mig om stumfilmens dagar.

En kväll i veckan snor de värdefulla minuter av mitt liv. Torsdagarna är coopdagar. Efter ett hett stalltips är det tydligen melodin för ett långt och lyckligt äktenskap.Det må vara så men coop gör allt i sina makt för att underminera relationen. Man urskiljer lätt amatörerna som parvis böljar igenom lokalerna. Proffsen delar upp sig och möts vid kassan. Jag och frugan har inte kommit dit än men kommer inom kort att skriva varsin lista som vi slaviskt ska följa. Allt för att ge coop så lite av vår tid som möjligt.

Köp 2 Dvd för 99, vrålar en avdelning. Vilken man vill inte hänga på den avdelningen?
Här har vi krysantemium 2 för 69 kr, skriker en annan avdelning. Vilken grönfingrad kvinna vill inte hänga där? Jag vet generaliseringar, so? Med följd att båda går omkring och är småsura…

Minuter jag kunde använda till näspetning, korsordslösning eller navelskådning (vilket har försvårats nämnvärt tack vare dessa köer, som leder till att jag svårt anfrett av leda och irritation köper alla dessa jävla “erbjudanden”, köp 3 kexchocklad för priset av 2, och friskt smaskar i mig härdat fett som lägger sig som en koagulerad kanelbulle kring min flyende midja). Vem ska ersätta mig för dem? Hur jävla många coop-poäng kan man ta med sig till nästa liv?

Och deras endast medlemmar-pris sen? Alltid bara på deras slaggprodukter. Duschkräm 9.90. Skitbilligt. Visst Bosse! Att det sen raspar av dig huden får man som medlem se som en bonus. Coops egna tortilla. Den lilla mexikan man har sig begår mental harakiri bara man går förbi disken.

Och så dessa förbannade jävla väg varan själv, tryck ut prislappen själv, packa vagnen själv, registera alla varor själv, gå till kassan själv för att…

… bli bemött som århundradets snattare. ”Vi har slumpmässig kontroll idag. Vill ni vara så vänlig att lägga alla varor på disken…”

*ggggggggggaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaahhhhhhhhhhhhhhhh*

”Tack för att ni samarbetar med oss på Coop. Ha en bra dag och välkommen åter!”

Man morrar sig hela vägen till parkeringsplatsen för att finna att en riksidiot tycker att hans/hennes bil ska agera siamesisk tvilling till ens bil….

tack till vännen Izzy för rubrik och uppslag

8 Comments August 26th, 2006 | Posted in Sugsaker |

Den sjuka vården…

- Vårdcentralen, du talar med syster Kicki.
– Och du talar med broder Stefan!
– Ursäkta?
– Haha…jag skojar, men uppenbarligen är det bara en av oss som uppskattar skämtet…
– Vad kan jag hjälpa till med?
– Ah…effektivitet är det som gäller. Ok …öh…jag behöver träffa en läkare. Har skitont i axlarna serru.
– Vem är din husläkare?
– Inte en susning.
– Ok… ditt personnummer?
– 123456 streck 7890
– Ett ögonblick
– Självkart Kicki

Vad är grejen med att man blir “Ok, Bosse” eller “Fixar du det Lenny” med folk man inte känner. De har bara sagt sitt namn. Och hur vet jag att de heter så? Själv hade jag hetat olika saker varje dag. Om inte annat för att fucka upp lallarna som ringer hela jävla tiden…

Tillbaka till den sjuka vården. Vi slutade som ni minns med mig sägandes “självklart Kicki”…

Smutt, tänkte jag. Sjukvården lirar ju. Effektiva som satan. Undrar om hon har på sig en grön eller en vit sjuksköterskeuniform. Verkar jag pervo om jag frågar henne det? Det vore en fjäder i hatten. Sjuksystersex, hjälpen skitnära om infarkten skulle kicka in några år innan planerad händelsedatum.

– Din husläkare är dr. Olsson!
– Coolt, när kan jag få en tid?
– Vi har öppen mottagning mellan 9-10.30 alla dagar.
– Ja men jag vill ha en tid. Jag har inte tid att sitta i flera timmar och vänta.
– De brukar gå rätt fort…
– Inte på Greys Anathomy!
– Du vet att det är en teveserie va?
– Ja det vet jag men en realistisk en. Till skillnad från soppan Cityakuten…sen så gillar jag den där skumma serien med killen som talar med sig själv, och vaktmästaren som verkar vara helt rökt. Haja att hamna på en sådan avdelning. Ojdå…nu kom jag av mig. Det måste vara smärtorna i axeln som spökar. I vanliga fall är jag skitfokuserad. Om du slår upp “fokuserad” i ett lexicon så ser du med all säkerhet en bild på mig. Titta nu kom jag av mig igen. Kan du inte hooka upp mig på en tid?
– Då får du ringa doktorn själv och boka
– Ok, kan du koppla mig.
– Han har teletid 8-8.15 på tisdagar.
– …

Alltså doktorn som har minst 400 000 kr i studieskulder och är en hejare på muskelvävnader, galloperande krupp och inre svettningar måste själv sitta och boka sina tider själv.

Wtf?

Vad gör receptionisten för nytta? Hur svårt ska det va att ha en kalender som fylls på allt eftersom sjuklingarna ringer upp? Och hur vet jag att doktorn inte hänger av luren under den där kvarten för att lisma på snygg sköterska i grön uniform? Och att åka dit och hänga på morgonen verkar ju vara förenat med direkt stress. Det känns ju som om man kommer att självläka och på kuppen självdö av tristess…

Det är något sjukt med vården…

6 Comments August 25th, 2006 | Posted in Sugsaker |

Bitter…Jag? Ähhh!!! del 40

..forts KAPITEL 18 eller Ursula

Bakom bartendern var det en lång tvärgående spegel så att man såg hela lokalen och även ingången vid trappan. Jag såg att det kom in en kille som trippade över mot bartendern med ett förtjust litet skrik.

– Todd !!! Skrek han och sträckte sig över och gav bartendern en fet kyss på munnen.

Hallå! Vad är det som sker tänkte jag och kollade intresserat på. Jag gjorde det mycket oskyldigt. Ungefär som om min blick av en slump halkade över dit. På samma sätt som om min blick hade trampat på en oväntad bit tvål i badkaret. Man ville ju inte visa sig vara allt för nyfiken, liksom. Jag lyckades på något sätt nyktra till och spanade över lokalen med djupa outgrundliga ögon ungefär som om jag aldrig hade varit där förut, vilket jag i och för sig aldrig varit. Lägg till detta att par bira som jag och Linus hade klämt i oss innan vi gick skilda vägar och ni förstår att jag hade en något dimmig syn på tillvaron. Samt att cigarettröken fick mina ögon att tåras. Jag var alltså seminykter, såg dimmigt och grinade. En skum kombination, men hallå, jag var ju i New Orleans.

Vid min snubbling med ögonen råkade jag se killen som stod på andra sidan kortändan av baren i ögonen och snubben gav mig ett leende som jag endast ger tjejer som jag hoppas att jag kan få en het natt med. Vi snackar intim blick.

Sängkammarlooken…
Dubbelssängsögonkastet…
Hos mig eller dig blicken…
Love me tender love me true blicken, som jag antar att Elvis delade ut när han gled omkring på scenen i Las Vegas. No matter om de vägde trehundra gram eller trehundra kilon. Bara de hade ett, två eller tre hål.

Det var då, under sammetslooken från snubben mittemot det slog mig att jag befann mig på en gayklubb! Den där snubben som log så schysst emot mig hade en baktanke. Och den bak han tänkte på tillhörde mig. Jag hade ingen lust att förklara att det endast var enkelriktad trafik som var tillåten där och inte som han kanske trodde och önskade, vad vet jag, dubbelriktad. Grymt stressad svepte jag min bira och med en svepande rörelse plockade jag fram cash och degade notan.

Och då kände jag hur en hand parkerade på min rumpa. Jag frös till is, men det verkade inte bekomma handen. Modell stor. Jag harklade mig och sa:

– Sorry but you have your hand on my ass!
– Yes I know, hörde jag en Barry White liknande stämma.
– Eh…but its my ass, and only mine, sade jag och hörde hur fel det lät.
– But maybe we could share it?
– No thanks, sade jag. Vadå thanks? Varför tackade jag?
– Are you sure?
– Very!
– I have a place just around the corner. We could have a drink there.
– And I have a no lust with a drink, sade jag och mixade engelska med svenska.

Stress hade tydligen den inverkan på mig. I kombination med alkoholen. Och handen på röven icke att förglömma. Stor stressfaktor.

– Let me ignite your lust, sade denna uppraggare som inte verkade kunna förstå ett nej.
– No…really. I gotta go. There´s someone waiting for me, ljög jag och vred mig runt killen.

Han hann få till en kärvänlig knådning som mina skinkor registrerade. Lille Luther vred på sig och mumlade ”är det dag igen?” Jag körde ett inre vrål att det var falskt alarm.

– See ya´ lata…, harklade han ur sig.
– Not uf I sii you first , sade jag och kastade mig ut därifrån. Jag hade ingen lust att bita i kudden med vitnande knogar.

Jag smög vidare in på en annan klubb där jag lyckade se det gamla discobandet T-Connection live! Det var fett. När jag sent på natten kom hem så frågade Linus mig var jag hade varit, och om jag hade gått till den där coola klubben. Jag ljög och sade att det såg så trist ut så jag hade bara chillat på en jazzklubb och tagit några bira.

Dagen efter drog vi till Tayler. Jag hade fått nog av New Orleans. Det var här Tom hade träffat Monique när han studerade i staterna. Här hade Tom och Moniquee ett gäng polare som tog hand om oss och vi levde som kungar. Jag fick tennislektioner under tre dagar och Linus smög ned på rektorsexpeditionen där han började kolla på möjligheterna att studera i staterna. Jag kände mig som en skådis i alla dessa John Hughes filmer jag och vännen Denny hade sett genom hela åttiotalet. Jag väntade bara på att Molly Ringwald skulle knacka mig på ryggen och fråga mig vad vi hade för läxa. Några grabbar frågade om vi hade lust att haka p till Austin. ”Shure, we are game” , sade vi.

Vi petade in oss i en liten Honda och drog iväg. Förutom jag och Linus var det Simon, Craig Bob i bilen. Austin är känd för sina bluesklubbar och man hade inte varit i Amerika om man inte hade sett en bluesartist på en klubb i Austin. Det första vi såg när vi rullade in i staden var en snubbe som stod utanför ett ställe och spelade gitarr. Det visade sig vara Albert Collins och vi klev in och fick se en blueslegend spela skiten ur allting. Det visade sig senare på kvällen att det inte fanns ett enda hotellrum ledigt i staden eftersom det var en kongress på gång så vi fick helt enkelt sova i bilen. Fem storväxta män i en liten Honda. Det låter som en skön filmtitel men det var en pärs.

Som tur var så hade vi petat i oss så många bira så det var bara att böja fram nacken och duna in. Bilen luktade inte fräscht på morgonen när vi mosiga stirrade in i varandras röda ögon. Det var ju en och en annan fis som hade letat sig ut under nattens gång och beblandat sig med de andra fisarna som hade sluppit ur sina fängelser och konserverat sig hårt. Som en stor hemlig fisarnas sammankomst. Vi snackar en stinkarkongress. Fem storväxta män med fem taskiga andedräkter och tvåhundra fisar i en Honda. Den mixen av dofter, odörer och lukter skulle förmodligen om man hade blandat i lite blixt och dunder lyckats evolvera fram någonting, som kunde ha krävt sina rättigheter att bli betraktad som en individ. Vi avslutade vistelsen i staden med att smita in på Texas Stadium när ingen såg på och kastade frisbee under en timme tills vaktmästaren kom och slängde ut oss.

De körde oss till flygplatsen och vi drog vidare till Memphis. Vi ville inte vara i denna stad eftersom varken jag eller min gode vän Linus ansåg Elvis vara annat än en fotnot i historien och det kändes som om jag och Linus inte brydde oss så mycket om den gamle hamburgarätarens barndomskvarter. Visst hade han gjort en och en annan schysst låt, men ja… typ… världen slutar inte snurra för det. Men vi lyckades fastna eftersom flygbolaget skickade våra väskor till Dallas och oss till Memphis. Som kompensation fick vi gratis hotell och vi spenderade natten i Memphis med att kröka oss dumma i hotellbaren, där Linus småsände på en kvinna över de fyrtio.
Hon var en affärskvinna och om inte Linus hade haft en flickvän hemma i Sverige, med en masterplan, så skulle han ha styrt på där. Rock and Roll liksom. Kool and the Gang rules tyckte jag och Linus ansåg mig missledd som inte fattat storheten hos Ramones. Jag sa att ”Misled” var en låt som Kool & The Gang hade gjort. Som han uttryckte det, det finns inte en skala som Robert Bell och Joe Ramone kan mötas på.

Följ den rafflande fortsättningen i nästa vecka…

No Comments August 25th, 2006 | Posted in Bitter |

Bitter…Jag? Ähhh!!! del 39

..forts KAPITEL 18 eller Ursula

Jag var inte modig i det läget. Ungefär som Dogge i Los Angeles. Men det gick bra och vi fick åka därifrån med en fet bot och en “Have A Nice Day, sir” ringandes i våra öron. Coming to America liksom, på riktigt. Skillnaden mellan Sverige och Amerika är att när myndigheterna rövknullar dig så önskar det dig ändock en trevlig dag. I Sverige får du en sur blick av kärringen på skattekontoret, som om det är ditt fel att hennes liv suger sämre än hon sög av sin före detta man, som lämnade henne just för att hennes sugande sög. Enbart därför skall hon skönstaxera dig med ett par tusen extra.

Den första månaden som Linus och jag var i Florida gjorde vi ingenting förutom sola, söp och softade på. Allt detta ackompanjerades av önskningar om att vi skulle ha ”have a nice day sir”. Vi lyckades samla på oss en del sköna bakfyllor som vi faktiskt namngav. En av de värsta som jag minns kallade jag för “Bakfyllan Boris”, och det var efter en mycket blöt natt på TGI Fridays. Linus och jag lyckades bränna sextio dollar på öl och Margerithas och det minns jag inte ens. Betänk att en bira på stället kostade under en dollar. Vi var fyra personer som drack och åt, varav en kvinna som inte hade lika stor öltarm som vi andra. Inte för att hon var en kvinna, utan för att hon ur fysiskt aspekt var mycket mindre än oss övriga.

Tydligen hade jag pratat med min mor mitt i natten eftersom hon hade ringt men det fanns inget minne av det hos mig dagen efter när Toms blivande mother in law frågade mig hur min mor mådde. Jag tittade oförstående på henne över en mycket frugal knäckemacka som var allt jag kunde förmå mig att äta och då sade Tom till mig att jag hade pratat med min mor i över tio minuter på natten och även varit den som hade kört hem. Förstår ni fyllan och ångesten jag kände dagen efter? Vi samlade krafter och språkerfarenhet för att vara förberedda inför den stora tvåmånaders trippen som vi hade framför oss. Den första trippen vi gjorde var ned till:

Fort Lauderdale där vi gjorde bort oss totalt inför servitrisen som serverade oss frukost varje morgon. Jag och Linus brukade kommentera hennes utseende lite soft sådär på svenska så att hon inte skulle fatta vad vi sade. Hon var väldigt vacker och vi hade våra teorier om henne och vad man skulle kunna göra med henne. Som tur var så var det endast positiva words vi sade och väldigt oskyldigt. Den sista dagen vi satt och väntade på frukosten så gled hon fram till oss och sade på klingande svenska att vi skulle vara lite mer försiktiga med vad vi sade och på vilket språk vi sade det för man vet aldrig vem som förstår. Vi vart grymt generade och ville båda två dö en stilla död. Som tur var så var hon väldigt cool och sa att hon tog allt det vi sagt som komplimanger, vilket det i och för sig var, men vi kunde lika gärna ha varit groteska och allmänt dumma som testostronfyllda unga killar med allt för mycket sädesvätska skvalpandes innanför västen kan vara.

När vi kom till Key West checkade vi in på ett hotell som hette Red Rooster´s Inn. Utanför ingången satt den fetaste man jag någonsin sett och var cool. Med tanke på de kilon han hade att bära kunde han inte annat. Hade han varit en grad mindre cool hade han förmodligen imploderat. Det visade sig att han var ägaren till hotellet och vi hyrde rummet som endast hade en säng, trots att vi inte egentligen ville hyra det. Men eftersom vi hade tvingat upp honom för tre trappor oroade vi oss för att han skulle falla död ned när som helst och kände oss förpliktade att tacka ja till rummet. Vi gled givetvis in på Sloppy Joe´s bar som låg längre ned på en tvärgata till höger om hotellet, och kände oss Hemingwayiska. Förutom det så tycker jag nog att Key West var överreklamerat. Ungefär som Mallis fast utan alla dessa röda tyskar som skriker ut order överallt.

Undrar hur det är att ha sex med en tyska? Bara en massa kommandon och order hela tiden. Nein nicht där, slichen sie die hard, aber uber ober! Jag och Linus satt och hittade på olika fraser som vi trodde att de tyska brudarna kastade fram till sina stackars män under sexakten och garvade så vi kiknade. Det var kul fram tills vi upptäckte att tjejerna som satt bredvid oss kom från Hamburg och förstod att vi hade kul åt deras språk på vårat språk. Ach!

Jehaw Junction, tog en pizza och sen så hade man sett hålan. Ungefär som om Hollywood skulle göra en pastisch på, det värmländska skämtet Arvika.

En kväll så surade Linus ut på mig och vi gick skilda vägar. Detta skedde i den mycket coola staden New Orleans. Han drog hem och jag drog ut på klubb. Jag stack till ett ställe som vi hade sett dagen innan som det var ett otroligt drag på. Men när jag kom in till den första våningen så var det endast en handfull lirare som drack bira. Jag betalade fem dollar och gick upp till våning två där jag trodde att det var mer party och kom upp till en i princip tom lokal. Vad är detta tänkte jag för mig själv och hittade en trappa som ledde mig upp till tredje våningen där jag ytterligare fick punga ut med fem dollars.

Va fan, tänkte jag. Här hostade man upp tie dollars och inte en fest så långt ögat nådde. Jag kände mig lurad. Blåst på konfekten om man så vill. Blådunstad så att mina bruna ögon värkte. Väl däruppe så var det endast en lirare som drack bira i baren som morsade på mig medelst:

– Hi! How are you doin?
– Fine, säger jag och vände mig om till bartendern som frågade mig samma sak och undrade vad jag ville att dricka.
– Fine! One Budweiser please, sade jag och tänkte för mig själv att jag kanske var för tidig och att festen kommer att komma igång.

Jag fick min iskalla bira och drack den soft och kontemplativt. Jag tände en cigg och tittade på rökringarna som likt flyende påtända fjärilar rörde sig uppåt. Jag var fortfarande lite lack på Linus men försökte ignorera ilskan och beställde ytterligare en bira. Den var ta mig fan minst lika kall som den första. Snart borde brudarna komma, tänkte jag och kände mig genast en aning muntrare.

Följ den rafflande fortsättningen imorgon…

4 Comments August 24th, 2006 | Posted in Bitter |

Luft….

…det har kommit till min kännedom att…

… en del…

….tycker att jag skriver för….

kompakt….

…mer luft behövs…..så

….här har ni luft………….

;)

12 Comments August 23rd, 2006 | Posted in Sugsaker |

Det är bara vatten för fan…

Varför har en del paraplyer i storlekar som skulle få vilket radioteleskop som helst grön av avund? Jag skulle förstå det om personen hade en konstitution vars häck börjar 3 år för kristi och slutar någonstans i evigheten. Eller om personen var gjord av mocka. Eller om personen av doktorn var ordinerad – vätaförbud. Men oftast verkar det vara rätt normala lirare. Och ändå vid minsta varning om koncentrerad fukt från himlen vecklar de upp regnskydd som är stort nog att täcka en hel folkgrupp. Allt som oftast är de män. Som försöker kompensera vad..?

Med följd att jag likt vem fan som helst måste zick-zacka mig fram för att inte få ögonen utpetade. Och hur frisk framstår jag som om jag då hookar upp mina svetsgoogles? Jag gör ju det bara för att skydda ögonen, men tjena det verkar ju troligt att folk skulle tycka att jag ser ut som en cool dude med solisar i värsta hällregnet.

Och sedan har vi de som tar med sig halva floder in i bussen och skakar av paraplyet där. Så att man befinner sig under intrycket att man sitter vid Gagnes stränder. Bara därför är man ett snäpp ifrån att konvertera och doppa fötterna, sätta sig i värsta lotusposen, hala fram rökelsen som alltid finns i ryggan enligt devisen “man vet ju aldrig när man kan behöva sådant” och muttrar något om “det inre är det yttre”. Det är först när chauffören ropar “Gärdet” som man rycks ur drömmen. Snyggt liksom. Skaka av skiten utanför.

Det är med all sannolikhet samma puckon som glatt kastar sig i första bästa algöverblommade jävla insjö den första isfria dagen på året. Men vari består skillnaden mellan väta uppifrån och nerifrån?

14 Comments August 23rd, 2006 | Posted in Sugsaker |

Bitter…Jag? Ähhh!!! del 38

…forts KAPITEL 18 eller Ursula

Som tur var så var hennes morsa inte hemma så vi kunde utan att skämmas eller ta hänsyn till några sovande människor i huset hänge åt oss varandra och lära känna varandra lite närmare. På det där manliga och kvinnliga sättet. Hårt men samtidigt mjukt. Utan att gå in på några grafiska detaljer så kan jag bara säga att jag var tjugotvå år och hon nitton och då kan ni kanske föreställa er att det var en mycket bra, hetsig och svettig natt. Ungdomens glöd så att säga. Ack hur mycket saknar inte jag den. Speciellt nu när det känns som om Lill-Luther likt Refaat El Sayed, har dragit sig tillbaka från offentligheten. Mot sin vilja. Rubriken” Lill Luthers stånd bara fake!!!”, skriker emot mig när jag passerar mina mentala tidningslöpsedlar.

Dagen efter vaknade jag upp i hennes säng och hade lite svårt att lokalisera mig och låg och undrade vem jag var och huruvida jag befann mig i samklang med tillvaron. Överallt på väggarna fanns det en massa affischer på typiska åttiotalsartister. Sandra, Sabrina och Samantha Fox ansikten tittade ned på mig. Allting hade en flickrumston över sig. Rosa och mycket kuddar överallt.

Jag hade en liten känsla av att jag inte riktigt befann mig där jag normalt brukade vakna upp. Under tiden som min hjärna försökte ta till sig informationen när och hur jag blev en liten flicka med affischer på artister förutom de nyss nämnda, även Wham och Madonna på väggarna, började resten av min kropp vakna till. Jag sträckte på mig och körde in en hand i någonting mjukt och varmt. Jag flämtade till av förvåning och lyfte på täcket i den förskräckta föreställningen att jag har blivit av med någon kroppsdel.

Till min oerhörda glädje såg jag att det låg en kvinnokropp bredvid mig och nattens händelser sköljde över mig likt en tidvattensvåg. “Ja visst ja” tänkte jag för mig själv, Ursula och jag åkte hem till henne. Hon vaknade upp och kröp närmare mig och gav mig en varm kram. Vi såg varandra i ögonen och jag kände att allting var så bra som det kunde vara. Jag var kär. Fiskmåsen var verkligen passé och glömd.

Detta var starten på en av de bästa förhållanden jag har haft. Under Januari månad sågs vi dagligen eftersom jag hade sagt upp mig från mitt jobb som tidningspackare. Jag sade commitment till polarna. De sade ”Bah…genomsnittlig kåthet”.

Linus höll på och fixa visum till USA och hade lyckats spara ihop fyrtiotusen kronor. Han ringde mig titt som tätt och räknade ned och frågade om jag var på. Det var som att snacka med Houston. Konstanta nedräkningar och systemcheckar. Visst, visst, sade jag och började känna att nu började det brinna runt Luthers kanter. Jag hade inga pengar annat än semesterersättningen som jag hade räknat ut skulle bli cirka sjuttontusen kronor. Dessa växelpengar skulle inte räcka till USA. Det visste jag. Jag visste också att jag inte kunde ställa in trippen utan att bli dissad av Linus fram till pensionen. Vad skulle jag göra?

Som en blixt från en klar himmel kom jag på att jag kanske kunde fråga min gamla skol- och arbetskamrat Olov om jag kunde låna lite cash av honom fram till Augusti. Sagt och gjort. Han sade visst that´s what friends are for och hostade upp femtontusen utan att blinka. Jag gav honom en vänlig klapp på axeln och sade att det är killar som han som gör denna värld till den vackraste plats jag känner till. Visst, Mars är snygg att se på men fan ta mig om inte Tellus är vackrare ändå och det endast för att killar som Olov finns och regerar. Jag tror också att en liten stilla tår smög sig fram. Jag bjöd på valfri fika för att symbolisera min tacksamhet.

Nu fick jag bråttom att styra upp visum och alla nödvändiga papper. Jag hastade till amerikanska ambassaden och sökte visum. Jag trodde inte att jag skulle få ett eftersom jag var sen med min ansökan och att Linus hade haft problem med sitt tillstånd. Jag vet inte riktigt vad som egentligen hände där, men Linus kommentar om att han hade en bror i USA föll inte i god jord. Antar att de trodde att Linus skulle fly till USA eftersom han hade familjemedlemmar där. På ambassaden frågade de mig om jag hade kreditkort och jag halade upp mitt VISA kort och fick ett tillstånd som gällde i sex månader med hur många in och utresor som helst. Linus fick en inresa och en utresa vilket gjorde att vår tripp till norra Kanada och Hawaii fick ställas in. Vi fick ta Grisslybjörnarna nästa gång.

Ett annat mörkt moln på min himmel var att jag inte hade nämnt ett knyst till mitt band SAY What att jag skulle iväg och nu blev skitjobbigt att berätta så jag valde den fega taktiken att inte ens yppa ett ord på engelska så att de inte skulle fatta misstankar.

Linus och jag hade visserligen kommit överens om att inte säga ett jota till någon av våra polare utan vi skulle ringa från staterna och säga “tjena vi är i USA och skall fika ett halvår eller så, vi hör av oss när vi kommer hem”, men jag hade inte riktigt trott att det skulle gå så långt. Inte ens Denny som är min bästa polare visste något. Tyvärr råkade Olov möta Stu i stan och de började snacka om min USA tripp. Stu sade att det är cool för att par veckor eller så och då råkade Olov säga att nä du Luther skall vara borta i sex månader för han lånade femton kalla av mig som han skall betala tillbaka under sommaren.

Detta resulterade givetvis i att bandet hastigt styrde upp ett möte där det klubbades att Luther ej längre var en önskvärd sångare. Fuck him liksom. Jag fick denna information av min syster när jag ringde hem efter ett par veckor av smygande i Florida. Men den mörkaste av moln som gled över min horisont var att jag skulle vara borta i sex månader från min flickvän. Jag var i det nykära stadiet och skulle inte få se eller röra henne på en evighet. Detta knäckte mig något oerhört och dagen för avresa kom närmare och närmare.
Den tjugoåttonde januari stack vi till USA med Iceland Air. Världens i särklass sämsta flygbolag. De gör ta mig fan ingenting rätt. Det är ett under att de lyckas landa planen i rätt land och stad. Jävla inavlade fiskätande klåpare. När vi lämnade Sverige började det snöa och det var cirka tio grader kallt. När vi landade i Florida efter sexton timmars sittande i ett irriterande litet flygplan sken solen och det var cirka trettio grader varmt. Ohh aa…!

Linus bror mötte upp oss på flygplatsen med sin fästmö. Jag var i Amerika och alla min sköna vanföreställningar om den internationella standarden på min engelska for all världens kos. Herregud vad min dialekt sög. Jag kände mig som den svenske kocken i Mupparna. Jag ville inte ens säga hej till Tom och Monique, för att det skorrade i mina öron. Det första som hände efter att vi tagit några tillbakalutade välkommen-till-Amerika-grabbar-bira är, att Tom åkte fast i en hastighetskontroll. Vi åkte över en bro och vid broslutet gömd bakom en buske på det där klassiska amerikanska sättet man ser i filmer stod en polisbil, som mätte upp vår hastighet. Efter det sedvanliga amerikanska siren och blåljus förföljandet blev vi stoppade och snutbilen stannade strax bakom oss. Polisen klev ur sin bil med draget vapen och närmade sig vår bil.

Följ den rafflande fortsättningen imorgon…

2 Comments August 23rd, 2006 | Posted in Bitter |

Med en rullator går det undan…

… att komma undan med rätt så mycket.

När man som ung, frisk man i sina “som sämst bäst före 40 årsdagen”, ska ut och jaga hämtmat finns det ett par tricks som kan förenkla det dagliga brödets krav o ansträngningar på att göra det med så lite energiåtspillan som möjligt. Det får inte heller ta för mycket tid i anspråk eftersom man har ett mission. Kom ihåg att fett bäst växer i absolut stillestånd.

Man kan inte som god samhällsmedborgare i ett ordinärt janteland tränga sig i en kö med någon finess värt namnet. Blickar skickas och hur mycket man än duckar är det alltid en jävel som träffar en med full kraft. Grymtanden som skulle fått en grupp neanderthalare att intresserade försöka smyglyssna hörs i ledet. Nävar knyts i fickor, den allmäna oron breder ut sig likt en illaluktande dygnsgammal fis och dålig stämning poppar upp med ett ” fan va surt” om man bara glider in från flanken. Ursäkter som “jag har bara 3 varor”, “eller bilen står lite illa” faller inte i god jord. De faller bara. Platta.

Har man riktigt jävla otur klumpar muren ihop sig som en enad massa och det finns ingen ficka att smyga in i. Sossar, folkölspartister,moderater, kistdemokrater… partifärgen bleknar som om en intensiv koncentrerad solstråle bleker ut massan till en grå. Då får man snällt krypa tillbaka längs med kön. Skitpinsamt.

Men jag har kommit på lösningen. Nu får ni lova mig att inte missbruka detta, så att den allmäna välviljan hos gemene man urgröps.

Vad man behöver är en rullator. Kostar inte alls mycket. På blocket kan man få förförra årets modell för ett par laxar. Och är man inte i behov av ett kvitto funkar Gula Sidorna skitbra.

Nu kan man inte sätta sig på en fin rullator med bästa gå bort stassen på. Rimmar illa som satan. Oömma jeans, en något fläckig tröja är tricket. Fett hår kan vid vissa lägen vara det avgörande huruvida trängning medelst rullator ska bli framgångsrik. Packa den inbyggda korgen med allehanda varor och sikta in er på den längsta kön. Notera hur oron kliver in längst bak och se den bölja framåt för varje person du passerar. Någon kommer alltid att försöka spela helt oberörd, men tro mig den kassa-stående kund som inte angrips av “shit ska han fråga mig om han får passera ” är än inte född.

Timingen är av yttersta vikt. Det är dömt att glida förbi kärringar i 70-års åldern. Det går bara inte eftersom de till fullo behärskar konsten att tränga sig men aldrig släppa in någon annan. Glöm det. Snubbar i våthala frisyrer och kostymer med så mycket streck i sig så att det är absurt är också svåra att penetrera. Speciellt om de står och ser skitviktiga ut i en svindyr mobil. Alla andra däremot är lätta offer. Sikta in på den person vars panna flödar i svett. Sitting duck liksom.

Det är bara att glida fram och med ett milt knyck på joysticken buffa till personen och fråga “är det ok att jag går före er?” Om man accentruerar det med ett välplacerat drägel och en rullning med valfritt öga är man hemma.

Funkar varenda gång. Det är klart att man inte kan neka en ung man i en rullator någonting. Det mindre schyssta samvetet kickar in och med ett “öh…ähh…visst varsegod” släpps du fram. Det riktigt sköna i allt detta är att personen som släppt fram dig å ena sidan mår fett bra, samaritprylen asså, å andra sidan känner hur blickarna från alla andra bränner i ryggen. Det muttras i kön, men muttret har nu siktet inställt på den schysste. Its a win-win för dig. Plus att du sittandes rullar ut från butiken. Kom ihåg att fett bäst…

För inte fan kan man missunna en ung man i en rullator någonting?

Va?
Hur jag fick tag på en rullator?

– Öh…ok men säg inget till någon …*viskar*…jag hängde vid ett rehabcenter, och där stod de på rad. Bara att välja. Jag tog en RollOver Deluxe, tar kurvorna galant…

…tack till Lunatrixx för uppslaget.

12 Comments August 22nd, 2006 | Posted in Svamp |

Bitter…Jag? Ähhh!!! del 37

…forts KAPITEL 18 eller Ursula

Fältet var fritt! Jag hade fått ok från den gamle före detta påspännaren och det såg ut som om jag skulle få sex inom en inte allt för avlägsen framtid. Jag log åt folk på gatan när jag promenerade hem och det var en del av dem som skyggade förskrämt och kramade extra hårt om sina väskor eller plastpåsar. En ung man som ler mitt i den smällkalla vintern. Det måste per definition vara någonting skumt med detta tycktes de tänka. Säkert en rånare. Om inte annat en våldsverkare i någon form.

Men dessa tankar kunde inte sänka mig eller mitt soliga humör. Och en nyårsfest var på gång i faggorna. Om jag inte kunde fixa ihop det med henne då så skulle jag döpa om mig till Luther den Tafatte. Ho hum vad jag kände mig grym. Jag kramade en snöboll och kastade den tillgivet efter en bortflyende SL-buss.

På nyårsaftonkvällen mötte jag upp Ursula ett par timmar innan festen och vi käkade och softade omkring i det elektriskt laddade fältet som vi båda insåg fanns emellan oss. Vi kunde säkert ha lyst upp en mindre stad i mellansverige. Typ Örebro eller någon likartad håla. Sen så drog vi bort till festen. Jag har för mig att det var borta i Täby Kyrkby någonstans. Jag minns inte så noga och skall jag vara riktigt ärlig så spelar det ingen roll för historien som sådan. Man fattar att det är av vikt att veta huruvida Jesus föddes i Istanbul eller Jerusalem, men huruvida Luther gick på fest med Urusla i Täby Kyrkby eller Åkersberga gör inte att historien tar en annan vändning. Det gäller att ha koll på perspektiven.

Vi träffade upp Stu, BJ med flickvänner och en massa kompisar till BJ som jag hade mött efter spelningar, någonstans i norra Stockholm. Det dansades och söps som om det var de sista timmarna på året, vilket det i och för sig var. Det som var lite genant och i början i alla fall ett otaktiskt drag var att jag hade berättat för mina bandmedlemmar om de emotionella emotioner gentemot Ursula jag hyste. Vi vet ju alla att in vino kommer det upp en massa jobbiga veritas som någon gammal romare som hade fått för mycket i sig hade kommit på.

Grabbarna och deras flickvänner började bearbeta Ursula och berätta för henne vad jag kände och att jag var torsk på henne och hur såg hon på mig, fanns det möjligtvis en chans för Luther hos henne eller var det helt stängt där, han behövde någon annan för att komma över Fiskmåshistorien och hon hade gett honom ett nytt ljus, han hade börjat skriva bättre texter och sjöng med en helt annan glöd nu för tiden och om det fanns en chans hos henne för honom så skulle de bli överlyckliga allihop. Vi snackar in vino veritas i kvadrat här. Nästan upphöjt i tio. Denna massiva kampanj skulle fått mig att erövra presidentpositionen om vi hade haft presidenter i Sverige. Den spöade fiskmåskampanjen i så motto att medan kampanjen för ”Låt Luther Bli Fiskmåsens Pojkvän” höll på över en period av veckor för att inte säga månader, så koncentrerades kampanjen ”Ursula, Låt Luther Få Trycka På Dig Ikväll” till att gälla endast ett par alkoholflödande timmar.

Jag satt mest i ett hörn och såg äggsjuk ut. Min egen tolkning var den att jag uppvisade bilden av en stark fåordig man, ni vet sådana där starka tysta män med rutiga skjortor och lustiga mössor som klättrar i berg, tampas med bistra grisslybjörnar och hugger skog långt borta i norra Kanada. Jag hade alltid haft en dröm att bli en av dem och det närmaste jag kunde komma dem var att, när jag skulle ragga upp brudar eller bara i allmänhet styra upp dem för en natts sex så körde jag alltid den tvärhuggna hakans stil. Manlig med andra ord. Kisade med outgrundliga ögon. Denny frågade mig alltid vid dessa tillfällen om jag hade börjat se dåligt på gamla dar eftersom jag kisade. Ursula tolkade min tystnad och frånvaron av omedelbar närvaro som att jag mådde illa och skulle spy när som helst.

Som vanligt så befann jag mig på en sida av tolkningen medan alla andra befann sig på andra sidor. Subjektiva tolkningar borde i lag förbjudas. Den motsatta sidan har alltid fel. Vad säger man?

Vid tolvslaget skulle alla ut och kolla på raketer och önska varandra gott nytt år och allt det där. Champagnen kom fram och alla skålade vilt med varandra. Jag stod tätt emot Ursula, när jag hör hur alla med en mun säga till oss att kyssa varandra.

– Kyss henne! Kyss henne! Kyss henne!

Jag blev grymt generad och Ursula fick en fin tomatröd nyans i ansiktet. Jag öhh… ähhade och flackade med blicken och ville sjunka genom jorden. ”Kom igen då” ropade alla och jag ville hoppa av planeten. Typ dra till Pluto eller liknande. Nog för att ett uppmuntrande ord då och då kan vara på sin plats men detta var enbart pinsamt. Man kan inte ta ifrån en man hans prerogativ att ta initiativ och om detta inte var att ta bort en mans prerogativ så vet inte jag vad detta skulle kallas. Ursula hade dock tröttnat och tog en stadig tag om min nacke och gav mig den kyss som alla äskade efter. Det busvisslades och det klappades i händer. Mina knän darrade och Lill-Luther vaknade till liv. Ursula gav mig en djup lång blick och jag var lost. Vi var ihop. Denna kyss förseglade vår relation. Romeo och Julia, jävla amatörer. Mitt hjärta bankade och jag var kär. Fiskmåsen försvann med ett förskrämt litet krax. Hon var glömd och det kändes som om jag hade blivit pånyttfödd.

Festen lyfte från detta ögonblick. Spridda delar av bandet kom fram och började massera mig på axlarna och dunka mig i ryggen på det manliga sättet som är någon form av bekräftelse på att man är en manlig man. Jag tror att man måste ha en pung i sin besittning för att förstå denna yttring. Jag har liksom aldrig sett kvinnor göra det. Stu böjde sig fram emot mig och frågade om jag hade kommit ihåg att ta med mig kondomer, vilket jag givetvis totalt hade glömt hemma i min andra jacka. Jag nämnde detta för Stu och han sade att det är coolt och smög ned ett par stycken i min hand. Gamla vän sade jag och han sade att det var så lite så. Lill Luther var överlycklig för det vankades sex om ett par timmar och detta var den bästa start på ett år som man kunde få, tycktes han tänka. Jag stoppade ned handen i fickan och gav honom en vänlig förtroendeingivande knådning.

Vi hoppade in i en taxi någon timme senare och for hem till henne. Fulla, glada och inte minst kåta.

Följ den rafflande fortsättningen imorgon…

No Comments August 22nd, 2006 | Posted in Bitter |

Blixtar är ju positiva…

…och jag har en något negativ laddning.

hur är det nu…plus och minus söker varan….

*zapp*

…gaaaaaaaaaaaaaaaaaafjooommp!!!

3 Comments August 21st, 2006 | Posted in Sugsaker |

Hur mycket vatten kan …

…ett molnhelvete egentligen innehålla?

Det räcker nu!

3 Comments August 21st, 2006 | Posted in Sugsaker |