Sugbloggen är landets roligaste blogg!

Mängden offentliga skitkonversationer måste ha ökat kvadratiskt upphöjt till skitmånga sedan Comviq med flera har gjort det möjligt att snacka i mobil gratis med kompisabbonemangerna. Hade jag haft sådana kompisar hade vänskapen dött rätt så snabbt. Några axplock från den senaste tunnelbaneresan:

- mm…jag gillar inte Anitas gardiner
-….
- ja men gud. hur kunde hon?
-….
- och så e de fluffiga

ett annat.

- tjena
-…
- a jag har varit på banken
-….
- de var skitrevliga
-
-um hmmm
-…
- jovars
-…
- va?
-…
- du skojjar
-…

Utan att ställa någon form av kvalitetskrav på samtalen. Fan hade jag ägt nätet hade jag tagit till skittaxa. Ju fler öh, typ, ba, höhö, va, samtalet innehöll desto tuffare tariff. Samtalade man däremot på SAOL svenska så skulle det vara gratis som fan.

Och återigen ställer jag frågan: Vad är grejjen med att ha “ropa hem korna över nejden” volym när man snackar i mobiltelefon? Om jag inte visste bättre skulle jag tro att hela populationen består av gravt hörselskadade vrålapor. Nu är det ju bara en massa narcississtiska <- (personbästa när det gäller antal S i ett ord) jävla se på mig jag finns eftersom jag hörs egon…

…på mig lite xtra.

Tack Anna

Allvarligt. Hur ofta befinner du dig på en åker med volvon, eller i djupa skogen med saaben? Hur ofta befinner du dig i skyltllös land då en gps är din bästa vän? Snacka om hype. Man kan fan inte gå en meter i Sverige utan att bli attackerad av skyltar som vrålar Sundsvall 40 mil, cykelbana, väjningsplikt, mälarleden eller vad det är nu de propsar på. Att i det läget kitta upp den sunkiga bilen med en gps där ju dyrare desto mer pricksäker verkar ju vara som att kasta pärlor för svin. Eller som att sälja frysklampar till igloouppfinnarna.

Den dagen då Vägverket monterar ned alla skyltar och mitt lokalsinne bedövar sig själv…ja den dagen står jag i butiken och dräglar Garmin NU 2400 eller Garmin nuvi 3170.

Men nu? Då man inte kan ta en fika på ett fik utan att stressas av skylten “rökning förbjuden”, “tolatter endast för betalande gäster” eller “påtår 15 spänn” verkar ju gprs vara helt fel.

Eller är jag bara avundsjuk för att de en gång för alla uppfunnit en produkt jag egentligen skulle vilja ha men som jag inte kan landsätta i den gemensamma hushållskassan eftersom den äkta hälften plötsligt vänder mitt eget argument emot mig.

- Ska du inte enira upp det?
- Lita på farsan jag hittar – man har ju inte budbilat alldeles förgäves!
- Men…
- Inget snack. Karta är för villrådiga mesar. Jag kör på känn!

g(p)rrrrrrrrrrrrrs

Det här är vad jag gör på dagarna. När jag tröttnat på Buubleshooter som Snubben har hookat upp mig på.

Man vet att man inte duschat på några dagar då man legat en stund i badkaret och vid ögonblicket då man ska dra ut proppen hör en guturall våt röst säga ” snälla häll inte ut mig”
- Vem fan e du?
- Jag e du
- Va vadå du är jag? Jag är jag. Ingen annan är jag.
- Mja… ska man vara petig så är jag den skitiga versionen av dig
- På så sätt. Fan va skabbig du e
- Det kostar på att vara skitig och vad tror du att din vedhuggning i förrigår gjorde med mig?
- Visst svettades jag en smula men vi behövde ved. Nåja kul att träffas och allt det där
- Men…
- Försök inte. Det finns en anledning till varför jag lögade mig. Bort ska du!
- Hörru!
- Hörru påre själv! Mors mors!
- Men vänta har du tänkt på konsekvenserna?
- Konsekvenser? Vad menar du?
- Kliver du ut nu som du är kommer du att vara en ren, smooth snubbe.
- Hense badet!
- Men sååååå tråkig. Glöm svordomar!
- Va? Vadå inga svordomar. Jag svär hur mycket jag vill
- Prova får du se
- Jä…jä…men vad är det här?
- Du vill säga jävlar va?
- Jä… jämsans
- Haha…jämsans?
- Jä…jä…för fa…förfa…fuderruttan? Fudderruttan?

Så nu står man här hel, ren och len i käften. Hur attans tjollibamsan är det? Den enda trösten är att om fyra oduschade dagar i det hårda semesterlivet så är jag tillbaka i full förbannad ski…ski…äh smutsig stinkande form…

Tills dess fu…fu…kopulera world!

Där sitter man. I soffan i all godans ro. Med en schysst dipp som matchar de tre olika sorter chips, en trevlig påse jordnötter, några sympatiska ostbågar och några sköna bira till. På teve är det en massa jon som hoppar, skuttar, springer, kastar sig eller kastar något och bara är allmänt svettiga.

Det ser varmt ut. En koll på textteve visar att det är idrottsvm av något slag i varma Osaka.

- Hörru de e ve em, ropar jag
- Åh shit. Det måst vi kolla på
- Pseis min tanke. Kan du ta med dig salta pinnar också
- Självklart.

Och så smyger kärestan ned under filten med en näve salta pinnar och ger mig en öm kram. Jag kramar tillbaka. Givetvis. På teven är det nu ett gäng som springer runt runt runt och hoppar över bockar.

- Ha ha, kolla hoppa bock
- Det heter häck
- Häck? Vad är det för häck med det där
- Men…

Och precis när vi ska ge oss hän fredagsfighten ser vi hur en snubbe kutar rakt in i ett av hindren. Smack bara. Till och med vår teve hickade till. Själv höll jag på att sätta ett elakt flarn av en ostbåge i halsen. Frugan skrek till.

Detta är en grej jag inte fattar. Hur smart är man om man kutar med sina modiga 30 km i timmen rakt in i ett hinder. Smack bara. Speciellt när sporten man utövar och tjänar sitt levebröd på innehåller en del hinder. Som man ska hoppa över. Okej om de touchar det lite med sulan av de sponsrade nikesen och typ haltar till lite…men smask? Rakt in! Och vadå såg han inte att alla andra hoppade? Fan har man inge koll ska man inte ge sig in i denna sport. Och skrämma slag på oss oskyldiga fredagsmysmysare medelst smask in i plank.

Jävla lallare

…är det trots alla guld och rekord. Carro – sportens Carola…

minns var ni läste det först

mja… får kasta in ett litet grattis då så att Jantelagen får sig en sidotackling

Igår kom jag på det. En sak jag funderat på under många långa och mörka nätter. Även dagtid har det ockuperat mitt omedelbara medvetande och deltagit till att fördjupa fårorna i pannan. Det är ingen världsomstörtande fundering mer en fundering som legat och kliat mitt irritationscenter. Nämnligen: varför ligger alla i den mittersta filen på en trefilig motorväg?

I andra länder chillar de långsamma i den innersta filen, de med lite mer mod att pressa på gaspedalen ligger i mitten och daredevilarna i den yttersta. Men i Sverige? Nope alla ligger och fegar i mitten. Även de som ligger 20 under tillåten hastighet. Varför det?

Jo serni. Vi är ju i landet lagom. Där jävligt mycket är kanske, mja, det beror på, vad tycker du, nämen inte ska jag, tja så kan man i och för sig se det, det kan man ju tycka, precis…  osv i linje med menlöshetetens lagar. Och då är det ju nästan ristat in i naturlagarna att man inte vågar sticka ut och ligga i den innersta filen. Vad ska folk tänka? Nä bäst att ligga i mitten och inte sticka ut, dra till sig för mycket uppmärksamhet. Man ska ju som bekant inte förhäva sig.

Och i landet lagom där allt är fucked upp går det faktiskt snabbast i den innersta filen. Det är mig ni ser svischa förbi i 130 blås med bakåtslickat takbox.

En annan sak – varför i helvete gasar alla på när man kommer till omkörningsfilerna på enfiliga motorvägar? Om jag inte var fullt koncentrerad med att pressa pedalen i mattan skulle jag nog skratta högt. Den princip som kickar in här är nog “du ska inte komma här och komma”…

Det är också därför de nya moderaterna kom och plockade röster. De ställde sig upp och sa ” tjena vi är det nya mitten”. Fasade ut det mörkblåa till det lite mer mesiga, mjäkiga babyblåa. Klart de fick röster då. Och vad har vi fått för en statsminister. En som knappt syns, hörs eller gör något…så… mellan liksom…

Nu vet jag varför textraden “har en mild laxerande effekt” finns med på tenoraskarna.

Tenor – makes your ass talk…

Fan jag hade tydligen en något morbid hållning häromdagen om snusandet och hur trist allt är. Bah! Glöm den deppiga tönten. Det är inge jag känns vid idag. En tönt driven och plågad av laster. Möt den nya och enkla Steffe. Supersteffe. Som idag bara nöjjer sig med att kruncha på tenor. Ni vet “makes people talk”… Så jävla smutt.

Föruom att jag numer har en konstant svada, så kan jag peta i mig 2 askar om dagen utan att komma upp i snuset pris. it a fucking win win. Plus att frugan numer inte rynkar på läppen när jag ber om en läpp emot läpp kontakt.

Bara win win win…nikotinabstinens? Bah! tönt under last liksom. Var en man för fan!

…hur hårt man än packar och kramar en bit i size av portionstorlek kan aldrig…jag upprepar aldrig komma upp i samma ge instant lyckorus som en hederlig grov portion…

…för övrig ser man för jävla korkad ut med en bit bröd under läppen

…snus är som kärlek utan kyssar…

Sorgen är enorm. Det känns som om jag har förlorat en broder, en syster, en arm och en del av min tarm. Inget är kul längre. Allt går i moll. Inte så skön moll som i Scorpions drypande ballader. Mer moll i form av den tyska hederliga angsten. Banhofer Zoo angst. Livet är öststatsgrått. Huden sitter lite för tajt. Kroppen känns som någon annans kropp. Jag hatar allt just nu. Alla. Faktum är att jag hyser agg emot Gud. Som har låtit mig falla för frestelsen och sedan ger mig valfriheten att besluta mig för att sluta. Varför det? Varför kan jag bara inte vara beroende utan att försöka göra något av beroendet.

Jag sitter här. Sur som fan. Tvär. Hakan i handen och frustrationen bubblandes. Jag har sugit på en tandpetare till förbannalse. Våldfört mig på en kanelbulle. Seriekäkat Senegea som är det enda lakrits som finns i huset. En postiv spinoff är väl att jag aldrig mer i mitt liv kommer att hosta. Kollat på milleniets skitfilm i en för jävla dålig ställning i soffan.

Drar igång datorn, medelst irriterad kick på startknappen. Kollar lite på nätet. Upptäcker att allt är skit. Susar in på sugbloggen som är mitt hem på nätet, där jag känner mig trygg, älskad, sedd, trodd. Får ett infall och söker på “snus” och får se till min sorg att vid de bästa skaparmomenten i mitt liv har jag varit en sur bloggare driven på en stadig bit portion under läppen…

Bland annat “Jag kutar ifrån dig baklänges lungt bakandes en snus” eller den här klassiska följetongen “och krökade, rökte cigg, snusade baksnus och betalade” för att inte nämna “bara att sluta snusa, sluta röka för att kunna känna dofter“. Vad sägs om denna läskiga närkontakt “Hmrrghhh, muttrade jag och gled iväg på snusjakt” eller posternas post “Det är inte så Humprey att stoppa en Ettans portionssnus under läppen” eller “Händerna skakade av ilska så att jag råkade peta mig i ögat med snuset.“. Och den här situationen hade jag aldrig överlevt om det inte vore just för “muttrade jag och petade in en lugnande ettans portion”

….nu är jag bara sur. Och inte fan har jag stashat en dosa här just för ett krisläge som detta…

Jag klarar inte av idioter som ska försöka vara ironiska. Ironi passerar mig likt god smak passerar Ernst.

- Ursäkta går den här tunnelbanan till Örnsberg?
- Går verkligen en tunnelbana?
- Va?
- Jag var ironisk.

Och det är just det som är grejjen. Kan du inte pulla of med ironin utan måste förklara dig, visar inte det på att din ironiskills inte är mycket att hänga i julgranen. Det är lite likt de som tvångstickande måste häva ur sig “jag ba skojjar”. Haha då rå. Kul. Not!

Häromdagen gled jag fram i korridoren på väg till mitt rum som ligger längst bort och längst in. I det mörka hörnet åt den livligast trafikerade gatan i hela stan till. Hmmm …nu när jag tänker på det så är det förmodligen ett underliggande budskap bakom orsaken till varför jag göms.

Nåväl. Jag gled som sagt korridoren fram, visslandes en munter melodi och var på det hela taget rätt så nöjd med min dag. Plötsligt hör jag det omisskännliga ljudet av en blöt en. En stinkare av rang. Faktum var att jag för ett par sekunder trodde att det var en väldigt våt liten sjö som gav i från sig ett ljud i rummet jag precis passerade. Wtmf, tänkte jag. Där sitter ju den nya superfräscha kollegan ju.

Ho ho det här blir kul. Jag väntade i ungefär de sekunder jag vis av erfarenhet från egna levererade blötisar vet att det krävs för att den ska hinna blomma upp och fylla rummet innan jag vred ned dörrhandtaget och gled in med ett:

- Tjena. Jag heter Stefan. Jag hörde att du börjar idag. Välkommen till skeppet!
- Öh…Liselott. Men jag kallas för Lisen av mina vänner.

Hon klämde fram ett krystat leende. Jag bet mig i tungan för jag var precis på väg att dra iväg ett par snabba rim på just lisen. Textförfattarskada. Tystnaden lägrade sig. Och med tanke på att hon precis hade krystat fram en kristallklar dräpare kändes det som om någon bara behövde tänka heta tankar så skulle hela rummet flyga i luften.

- Jag ser att du fick en Mac. De stinker, sa jag med ett rått flin.
- Öh…tycker du?
- Ja enligt min mening duger de bara som underlägg till doftljus.
- Doftljus?
- Eller vanliga ljus om man inte gillar sådana som luktar.

Jag såg hur ett par droppar svett uppenbarade sig på hennes panna. Jag sniffade ljudligt och rynkade min panna lite sådär förbryllat:

- Ja ja. Du är välkommen hit i alla fall. Jag ville bara morsa. Nu ska jag låta dig arbeta ifred.
- Tack, sa hon och såg lättad ut.
- Det e lungt. Vi ses senare, sa jag och tog tag i dörren för att gå ut. Jag vände mig om i dörren och sa:

- Om du behöver hjälp med något så sitter jag längst ned. Du kan inte missa det. Följ bara doften av nördarna. När du känner att det osar katt har du hittat rätt…

…jag jag jag jag jag ajagajaajaa…

Nu sticker vi ut hakan här på en limb. Sugbloggaren ställer sig frankt rakt fram och ställer frågan som med all säkerhet kommer att få en del i fiendeläge. Men det har aldrig hindrat mig i den riktiga världen och varför skulle då det hindra mig i världen som består av bits och en massa nollor?

Vad får dig att tro att den handlar om din blogg?

Asså den föregående posten om “trista poster” handlade inte om dig eller din blogg. Faktum är att det ingenstans står att din blogg är trist eller att farmor skriver bättre än dig. Jag skrev den med ett ironiskt leende på läpparna. En metapost helt enkelt. En post som syftade till att dra folk hit och just vara det den beskrev. En trist post som farmor hade gjort bättre. Helt i linje med sugbloggens heliga mission att göra livet en smula sugigare.

Öh…eller så är det så att alla driver med mig. Unisont har ni hemligt i kedjeform mailat varandra och kommit överens om att driva med mi… Ah…ha! Så er ju! Nu när jag tänker efter så ser jag ju att det är på det viset. Ha! Trodde du att du kunde driva med mig. Glöm det. Nära ögat men inget som skrämmer en normalfuntad hare.

…för jävla irriterande att ta sig hela vägen till en blogg och upptäcka att:

1. Inget nytt är skrivet
2. Om det är någe nytt så är det
3. ….yxigt…
4. …eller trist…
5. …eller så hade farmor skrivit bättre?

I mitt jobb ingår en hel del social samvaro med kunder. Vi skakar hand snackar en del, tar en fika, frågar hur det är, vet du vad han/hon gör, kul att det går så bra, det är mycket nu men man kör på så länge det går bla bla bla…

Många gånger “fett smutt soft” för att använda kidsens språk. Men det finns tillfällen då jag inte vet vad jag ska göra av en del av mina kropps lustigheter. Ta det där med att näsan odlar kråkor. Varför det? Nu behöver inte en kuvad trött biolog poppa in här och mumla hänfört om att det är kroppens metod att hålla rent och inte suga in skit i det inre mer delikata systemet. Jag fattar det. Många av mina skruvar är åtdragna. Men måste kråkjävlen dyka upp under samtalets gång. Krypa nedåt och bara vara?

Det finns liksom aldrig tillfälle att med en slick manöver dra ut en kråka ur näsan. Det kräver enskildhet, koncentration och ett soft papper man kan smeta ut den på. En gäspning kan man maskera. Hell till och med en fis. Men en kråka i storleksklassen mindre jumbojet. Glöm det.

Och det riktigt sura är att samtalet med personen framför plötsligt blir en lång golgatavandring om jag tillåter mig att göra den jämförelsen. Det tar liksom aldrig slut. Man börjar skita i hur kunden har det, hans/hennes framtidsplaner, hur barnen mår, att de ska skaffa sommarstuga till nästa säsong.

Man sitter där med fula grimaser, rynkar på näsan, kliar sig hårt över vingarna för att försöka pulverisera kråkan, försöker få näshåren att baxa upp den i gången tillbaka till dit den kom ifrån…

Fast man kanske bara ska låta barnet i en komma fram. Trycka in pekfingret, gräva lite och med ett “haha…kolla här” stolt dra fram kråkan och fråga vill du ha? Skrika “haha sike!” och stoppa i sig den hala salta smörjan i käften?

nummer 5000?

UPDATE: Eftersom ingen gör något gratis eller utan frasen “whats in it for me” så måste jag tydligen dela ut något pris.

Seinfeld säsong 6. Något tummad och kollad på så att ni vet, ligger i potten nu.

Update numero 2: Jag kan ju inte kommentera nu eftersom jag riskerar att bli kommentar nummer 5000 själv…och hur skulle det se ut. Gatlopp forever liksom. Men det är nära nu. Just du kan bli den lyckliga vinnaren till DVD samlingen Seinfeld säsong 6!

Update numer 3: Att jämföra riksufot Schulman med världsförbättraren på denna Su(g)perblogg förbättrar näppeligen en dels ( inga namn men i alla fall…) chanser att vinna Seinfeld DVD:n

Update nummer 4: Va! Nej nej! Jag skulle aaaaaldriiiig driva med någon. Och jag fattar verkligen inte att misstankar riktas hitåt. Till denna hyperhederliga bloggare som bara vill göra världen lite ljusare och fokuserar på de fina tingen. Blommorna, barnen, brudarna, brös…öh…

Allvarligt, den där skumma datumräknaren räknar även med Spamkommentarer som inte spamskyddet tar. Vi närmar oss nu kommentar nummer 5000 som räknas av undertecknad.

Update numm 5 : Nu måste jag gå. Det visar sig nämnligen att jag tydligen har ett liv också. Lite insidertips. Det är mer än 9 men mindre än 10 för att forcera 5k….detta skrivet vid 22 lämnade kommentarer.

UPDATE

The winner är JERK ( fast med tanke på mängden kommentarer vill delar av juryn underkänna men va fan…låt gå). En tummad och solkad DVD med Jerry Seinfeld kommer inom kort.

GRAAAAAATIS SOM FAN!

- Wow! Vilken babe! Vi hörs!, hörde jag en väsande röst säga.

Jag kollade runt och tänkte att nu har jag än gång för alla tappat det. Förnuftet menar jag. Humöret brukar jag tappa titt som tätt men på något avigt sätt kommer det alltid tillbaka till mig. Gladare än någonsin. Men att höra röster mitt på ljusa dagen tillhör inte min repertoar.

Jag gled vidare på Odengatan. Lunchturistade lite i Vasastaden. Visslade muntert en melodi och var på det hela taget i samklang med tillvaron. Jag hade väl gått cirka tio meter när jag plötslig hör en risig man säga:

- Hörru! Du har ingen skugga!

Jag kollade och mycket riktigt. Den risiga mannen hade gjort en korrekt analys. Va fan nu då? Var är min skugga? Jag tittade bakåt och såg en skitsnygg tjej komma gåendes emot mig med en ilsken uppsyn.

- Du där. Kan du hålla reda på din snuskiga skugga!
- Öh…?
- Fan han tafsade på min skugga och jag vet inte om jag borde anmäla dig!
- Men va fan! Det är väl inte mitt fel? Och för övrigt borde det väl i logikens namn vara din skugga som ska anmäla?
- Det är väl din skugga!
- Mja…så länge den är i direkt anslutning till min kropp så men…
- Vadå men? Antingen är det din eller inte. Hur ska du ha det, sade hon och stampade ilsket med foten i backen.
- Ja det är väl min då. Men inte fan kan jag lastas för att den tafsar på din skugga. Vad tycker du att jag ska göra?
- Hålla koll. Jag vill inte se den igen komma efter mig.

Hon gled iväg förnärmad som fan och min skugga smög iväg efter henne. Och jag var ju tvungen att haka på.

- Hey! Skuggan. Kom igen du ska vara med mig, viskade jag ut i det blå.

Den konstiga risiga gubben skakade på huvudet med ett ”shit vicke tryck det var i t-spriten idag då”

- Nä. Jag tycker att det är roligare att skugga henne. Kolla här nu får jag bröst och en jävlig läcker rumpa till skillnad från när jag skuggar dig.
- Jaha…så nu duger inte jag som är upphovet till dig. Vad är det för fel på mig?
- Den där magen till exempel. Tycker du att den gör mig rättvisa. Vafan jag har ingen lust att knalla omkring med en sådan kista om jag hellre kan få en snyggare kropp att skugga.
- Men en tjej? Med bröst?
- Så vadå. Hon har en fulare kropp än din menar du?
- Mja…inte riktigt
- Ja men då så. Häng bara med, sade skuggan och gled vidare.

Ja…jag hade inget annat val än att hänga på. Vi förföljde den där stackars snygga tjejen i två kvarter tills en pumigare dam dök upp som skuggan fattade tycke för. Så ser ni en galen man springa efter sin skugga i trakten av Odenplan ( där de snygga tjejerna tydligen hänger) så är det undertecknad. Och är du en snygg tjej så ha förståelse för att det inte är jag som tafsar det är skuggan…

Det där med headset alltså!

Jag stod häromdagen vid rännan på den publika muggen och kastade vatten. I min komplexa komplexfyllda värld är det bara i sig jobbigt att langa fram könet och försöka pressa ut piss. Som tävlingsmänniska vill man kissa längst, ha störst balle och kraftigaste stråle med resultatet att allt låser sig och man står där med en liten pillesnopp som mjäkigt droppar ut några droppar i minuten. Och vips blir man värsta rännhängaren.

Plötsligt sade killen till vänster om mig:
- Tjena! Vad gör du?

Jag svarade något ansträngt
- Öh…samma sak som du?

Och sedan blev det helt tyst. Han zippade upp och precis när han gick iväg såg jag att han hade ett jävla bluetooth headset hängandes på sitt vänstra öra. Och med ens insåg jag att det inte var mig han pratade med. Och vips så blev jag “träffade en skitkonstig kille på muggen idag…“