Sugbloggen är landets roligaste blogg!

Beligiernq µr ett lustigt folk: De har tqngenternq och bokstavernq p^fel stùlle: Det qr dµrfùr dennq post µr helt olµslig:  Men Bryssel ùr en cool stqd fùruto, qtt ,qn fick vµntq p^tqxi i fyrtiofe, ,inuter: Hur fett kµnns det p^en skqlq egentligen:

jqg vµgrqr tq seden dit jqg ko,,er jqg vill hq ,inq ^q ù och ùn so, jqg qlltdi hqr hqft det: och jqg vill vqrq skqpt so, en nors o, jqg skq lùrq ,inq hùnder nyq tqngentborsds,oves: det µr so, ,ed sex: Jqg hqr skills och pqtenterqde ùvningqr och inte fqn ùndrqr jqg de, bqrq fùr qtt det µr n^gon qnnqn (vilket inte ko,,er p^frùgq gift so, ,qn ùr och hederlig° under ;ig:

jqvlq tqngentbordskit1

De gör snygga datorer…
De har gjort mp3-spelaren snygg…
Deras OS är skitsnyggt…
iPhone är läcker…

…men inget av detta spelar någon roll om man som företag är ute efter att fucka upp sina kunder och suga ur dem deras pengar. Jag trodde att Apple var ett soft hedervärt företag som levde på att sälja snygga saker. Men ack så jävla fel man kan ha.

För ett år sedan fick jag för mig att testa .mac och langade in mitt kreditkortsnummer och ansökte. Fine liksom. De drog beloppet och jag insåg efter två inloggningar att .dot mac är lika hett som dhtml. Så segt och fungerar knappt. Serverplats på 10 GB. Gäääsp det är väl bara att dra igång 5 google konton så har man serverplats och därtill gratis. Och innan något pucko kommer dragandes med iWeb så …finns det något segare eller långsammare?

Nåväl. Jag slutade använda detta användarfientliga leksakskonto och trodde att livet var soft. 99 dollar fattigare men inget som skulle få Steffos ekonomi att rämna i botten. Typ en lärpeng.

Döm om min förvåning när banken min skickar kvartalsrapport på 99 Euro dragna i början av november. Jag tänkte va fan nu då? Till saken hör att jag i jobbet använder mitt kreditkort rätt fett och får tillbaka degen av damen med pengarna några dagar senare och tänkte att jag har nog köpt något på apple. Jag började leta efter underlagen men får ingen info annat än apple och datumet och degen. Va fan tänker jag och loggar in på applekontot jag har för att kolla upp. Ingen info där. Hmm…och så släpper jag det med argumentet att jag förmodligen handlat något å jobbets vägnar, fått tillbaka pengarna men att altzheimer har kickat in. Jag kan för mitt liv inte komma på vad det kan va men är nöjd med livet.

Idag så kommer kollegan fram muttrandes att hon inte kan skicka mail och ber mig kolla upp. Som den ambulerande superskillade teknikerwannabeen man är skrider jag till verket med uppdragna axlar och uppvärmda fingrar. Inget gör min dag som att få grotta ned mig i smpt-relay buggar. Jag noterar att hon använder .mac kontot för att skicka mailet och frågar varför. Och får till svar:

- med tanke på att de dragit 99 euro vill man ju använda kontot!

Jag ba: Va! Vänta lite! När då?
Hon ba: I november typ.
Jag ba: Men va fan!
Hon ba: Och sedan får man fakturan efter att de dragit pengarna.
Jag ba: Vart då någonstans.
Hon ba: Ja i din dotmac mail.

Plötsligt gick det upp ett ljus för mig. Jag loggade in på dotmacskitkontot och jypp! Där var den. Först ett litet osynligt mail som säger att “ditt dotmac konto kommer att förnyas inom 30 dagar”, sedan ett “tack för att du har förnyat ditt konto” och därefter fakturan. Ahhh…Apple kör med fulraskmetoder. Men inget hindrar mig. Jag ringer upp Apple support och får höra:

- Men har du inte läst “terms of conditions?” .
- Öh…äh vem fan läser sådant kommer det oslugt från mig.
- Ja där står det klart och tydligt.
- Men vafan! Om ni hade varit ett litet skitföretag i skumraskbranschen så fattar jag konceptet, dvs ge oss ditt kreditkortsnummer så ska vi knulla röven av dig metodiken. Men..
- Ja du kan ju tycka vad du vill.

Alltså Apple kör med opt-out metoden. Det trodde jag inte om detta företag. Speciellt inte med tanke på att de är ett av världens mest ansedda. Men slut med det. Från och med nu är det Microsoft för hela slanten. Inget som Apple gör är …va fan!

Apple suger get! Hela jävla vägen. Steve Jobs är dum i huvudet! Och jag också som låterApple pungslå mig på 99 dollar och sedan 99 euro för en skittjänst som inte närmar sig det Google gör genom att gäspa…

FUCK APPLE!

Det är tomt på ord i mitt huvud. Alfabetet har tagit en semester. Bokstäverna krumma som fan. Fantasin har gått och gängat sig med tråkigheten, så där kommer inget fruktbart ut.

Tråkiga historier…
Meningslösa gnäll…
Patetiska observationer…
Krystade poster…

Nä… detta är inge kul just nu! Jag tar en semester. Jag sätter bloggen på autopilot och den får sköta sig bäst den vill. Fuck den liksom! Om skit publiceras så är det utan mitt medgivande.

Jag behöver sova. Sen ska jag leta upp och därefter marinera några oförätter…

Vi syns framöver/S

Drf jagar undertecknad med att be mig fläka upp väl förborgade hemligheter. Read an weap…

1. Servitriser
Jag måste alltid skoja med restaurangpersonal. Det spelar ingen roll om de är kul, har kul eller ser kul ut. Alltså skämten inte personalen. Hur de ser ut skiter jag fullkomligt i. Jag måste dra ett skämt. Gärna ett gäng om tillfälle ges. Hell jag har till och med några gånger vinkat dem till mig för att leverera några sura tråkigheter som i mina öron är generationsskakande roligheter men i den vanlige mannens på gatans öron helt platta och trista. Och att de himlar med ögonen vässar bara min revanschlusta. Många gånger har polarna begravt sina huvuden i händerna då jag drar några riktiga lågkrypare som har lika mycket skrattfaktor i sig som ett lokalt teveprogram eller skämt leverat av Johan Glans.

2. Taxichaffisar
Jag måste alltid snacka med chaffisen om den snabbaste och smidigaste vägen till målet. Ibland är jag så “du vet som gammal budkille så…” pinsam som tror att vi därför är likar på något plan. Det enda gemensamma vi har är att ha suttit i fordon och transporterat saker och förmodligen lika snabba på att leverera eder över korkade medtrafikanters beteende. Nu tänker säkert någon att taxichaffisar transporterar människor och inte saker. Jag säger bara Fredrik Strage. Det är en konstig sak som åker taxi. Han hade aldrig lyckat lirka sig in i min budbil…

3. Tålamod
Jag har världens längsta tålamod och också paradoxalt nog världen kortaste. Jag har inte ork att förklara det för de som inte fattar i alla fall.

4. Daggmaskar
Du kan jaga mig en mil med daggmask. Du kommer inte ikapp!
Det spelar ingen roll vilken hastighet du uppbådar. Du kommer inte ikapp!
Kommer du upp i ljustes hastighet så byter jag sonika rum. Du kommer inte i kapp!

5. Iguanastyle
Jag kan sitta på en stol i en evighet utan att svettas eller behöva röra en muskel. Kliver in i någon form av Nirvanaläge som Buddha hade gett några liv för att uppnå. Med mitt huvud och mina tankar behöver jag inte ens en omvärld. Det har hänt att tiden har knackat mig på axeln och frågat “tänker du sitta länge till sådär? Det börjar nämnligen bli brist på tid så om jag kunde tänka mig att…”

6. Köper kompisar
Jag är skitsnål när det kommer till mig själv men tvekar inte sekund att styra upp vad polare eller familj behöver. En resa, en dator, en ipod, en kamera, ett jobb…whatever jag kan ordna så gör jag det. Men till mig själv så kan jag sitta och snåldra på huruvida jag ska köpa en kexchoklad för 15 spänn när man kan få 2 stycken dajm för 14 spänn vilket alltid resulterar i att jag går lottlös från butik. Och sur med tanke på att anledningen till att jag gick in i butiken i första läget var det annalkande sockerbortfallet…

7. Dålig lyssnare
Jag har en förmåga att efter några sekunders lyssnade på den babbalande idiotens mun framför mig hamna i en annan värld. I en värld där man slutar lyssna på varandra. Min kropp går in i någon form av automode och “um” , “jamenvisst”, “säger du det”, “visst ere så”. Jag vet inte vad det beror på men jag tror att det är på grund av att jag egentligen inte är intresserad av andras historier…

Det mest makabra är att folk refererar till undertecknad som Steffo the superlistener™

Eftersom halva bloggvärlden blivit utmanad främst av Blogge känner jag att denna gren av utmaningen stannar här. Vill man ta den fine, men ring inte mig och sura om du kommer fram till sjuka saker om dig som stör dig… 

Jag vaknade upp och visste direkt att allt var annorlunda. Men inte annorlunda på ett konstigt sätt utan mer annorlunda med twist. Som en drink med en citron i. Trevligt typ. Skitnice helt enkelt.

- Godmorgon kära hustru, sa jag glatt och tog några snabba moves med fötterna.
- Gmrg…
- Vilken härlig natt!
- Mrnghh…
- Och vilken härlig morgon!
- Jahddc…
- Ahh…livet är fint!
- Grrr…
- Tra la laaaaaa ååååå vilken härliiig daaaag…

Den vakne läsaren fattar direkt att något inte står rätt till i hushållet som befolkas av mr steffo och mrs steffo samt några till. Den neanderthalaktige brukar vara den manlige och den kvittrande fina personligheten brukar vara den kvinnlige medlemmen. Speciellt vid ohemula klockslag som till exempel en vanlig vardagsmorgon vid pass 05.53. Men något fruktansvärt hade hänt under natten.

Någon hade bovat och stulit Steffos väl inarbetade sura morgonversion. Faktum var att inte bara morgonversionen var gone. För fan hela dagens personlighet hade stulits. Och defaultinställningarna hade skridit in och försökte göra det bästa de kunde. Men problemet är att defaulten har det inneboende felet, ett bugg om man så vill, att drivas av glättighet. Jag tror att det är för att enkla och glada människor inte direkt hamnar i skarpt fiendeläge medelst sorglös gladhet. Däremot letade den surt förvärvade sura jäveln efter fiender och brydde sig inte. Med devisen “fuck” och “fuck them alla” kickstartade jag förr dagen med mutter och avslutade med mutter.

Jag visste att gladlyntheten var fel men kunde inte hitta den sura jäveln någonstans. Om han inte blivit stulen vilket alla tecken pekade på (fotspår) satt han säker i något hörn och surade. Well fuck him tänkte default…eller ja det finns inte i defaultens vokabulär utan ett mer “nä men vad trevligt att få styra skutan steffo idag. Vi ska sprida glädje och lycka i världen idag. Undrar om chefen skulle tycka om en blomsterkrans idag? Och att par fina personligt uppgogglade poem till kollgorna. Givetvis printade med ett vänligt och fint typsnitt.”

- Ahhh…kaffe får verkligen igång mig.
- Visst är kaffet idag lite extra gott, kvittrade jag då frugan hade klätt på sig den vanliga fina sköna personligheten som fick mig att en solig dag för några år sedan med tårar i ögonen med darrande röst utmynna i ett ” det kan du fethajja prällen!” på frågan “tager du…”
- Värst vad du verkar glad idag då?
- Jag vet! Vänta lite, sa jag och reciterade en fin dikt som pockade på att bli reciterad…

“Månen är en nagel som flög iväg

himlen är svart te,

stjärnorna sockerbitar.“

- Vad fint!
- Eller hur!
- Du är så … så annorlunda idag.
- Fast det känns fint.
- Till skillnad ifrån i vanliga fall
- Hur menar du?
- Du är så tvär, sur, arg, läxande och mästrande.
- Menar du det? Jag ber så hemskt mycket om ursäkt.
- Ja. Jag gillar den här versionen mycket bättre.
- Jag förstår det. Men var det inte den här du föll för egentligen?
- Mja…den något tvärhuggna hade sin charm han med. Men så här är det bara mysigt och trevligt. Speciellt på morgonen.
- Ja. För en gångs skull är det du som verkar vara den som dragit det kortaste strået vid morgonhumörsappliceringen.
- Wtf? Va men…det hade jag inte tänkt på!
- Du skulle hört dig själv nyss…grmm mgha..jagd…det är ingen lisa på morgonen kan jag be att få upplysa damen om!
- Vänta lite här! Väntaaaaa lite graannannaaa! Kommer du och dissar mig för morgonhumör?!! Nu går det för långt!
- Kan du bara hålla den där tanken ett tag, sa jag och gick fram till Lilleman och gav honom en kram.
- Men va fa…
- Shh…tänk på språket!
- Varför kramar du honom sådär spontant och gulligt?
- Han måste få lite faderlig kärlek också, sa jag.
- Men…
- Jepp nu får du dela med dig.
- Dela med mig?
- Jag behöver också få lite trevlighetspoäng i huset!
- Nä nu får det vara nog! Jag vill ha tillbaka min sure stiffe steffe!
- Visst! Anytime. Varsegod och leta. Jag tror att sursteffo är stulen. Du får nöja dig med solskenssteffe. Nä hur trevligt detta än är så måste jag faktiskt hasta till jobbet. Jag tror att jag ska införa en krama din kollega dag idag. Och att vi ska läsa poem till varandra vid tre fikat.
- Men för sata…
- Ajaj! Språket! Hej hej!, sa jag och gled snabbt ut ut huset. Jag kände att surot var på väg tillbaka och skulle hoppat in om jag fortsatte att jiddra vidare med frugan. Men eftersom jag var så nöjd … eller ja egentligen inte jag utan defautlsteffe var nöjd så tänkte jag låta saken bero och bara följa med på denna resa i trevlighetens tecken. Vem vet jag kanske skulle lära mig ett och ett annat idag.

Jag började med att säga “godmorgon” till busschauffören. Coffeouse by George tjejjen fick några trevliga komplimanger om hur gott kaffe hon gör. Receptionisten vid entrén fick några snabba roliga uppbyggliga historier. Hon skrattade gott när jag klev in i hissen. Jag hoppade av en våning innan för att gå in till företaget under oss och önska dem en trevlig dag. På det hela taget var jag idel glättighet och en fin människa. Jag måste säga att det var lärorikt.

Visste ni att man bemöts som man förtjänar? Det är till exempel jättedumt att ringa till någon helpdesk och vara arg och ilsken. Jag fick fantastisk support bara genom att anlägga en trevlig ton. Och bara på lunchen fick jag extra mycket ris till sushin genom att säga “ni har så god ris här”. Sursteffe hade sagt “Nitti jävla spänn och ni ger mig nitti korn! Sluta snåla på riset för fan!” Och man behöver inte vara en raketbyggare för att förstå att sådant inte går hem. Och att datorer förstår om man vill dem väl hade jag ingen aning om. Både macen och pecen fungerade utan att knorra. Hela dagen gick förvånansvärt snabbt och smidigt.

Men även solen har sina fläckar.

När jag stod tätt sammanpressad med andra översvettiga daglönarna på väg hem i tunnelbanan efter en dag i det breda leendets land, den vänliga blickens grannskap, det snar till glättiga skrattets högkvarter, det pilimariska skojsandet med kollegorna, de fina hålla varandra i handen och recitera vackra drypande poem till varandra vid trefikat på inrådan av mig och det frivilliga åtagandet att gå till brevlådan med alla kollegors utgående post gjorde att den fina defaulten vid 17.10, på tramp på foten av en medresenär exploderade i ett svavelosande:

- Flytta på dina feta fötter!
- Men vad du var trevlig då!
- Inte nu längre!
- Haft en dålig dag va…?
- Nä en fantastisk!

Vi hemkomst stod frugan och såg sur ut. Armarna i kors som Selma i lilla Fridolf.

- Hörru jag var inte klar när du stack!
- Som om jag bryr mig, muttrade jag dovt.
- Ah….du är tillbaka!
- …

Läs även andra bloggares åsikter om morgonhumör, switch, jidder, gnabb, poesi, kärlek, lilla fridolf, selma, tunnelbana, kaffe, buss, kollektivtrafik

- Ni hörde frågan som Eskil ställde. Alltså vad ska man ta med sig till någon som har allt? Ring in och ge oss ditt bästa presenttips. Och nu spelar vi Sven-Bertil Taubes “Rönnedal…”

Jag kom in i köket och hörde radioprataren vråla detta i kanalen. Riksradio. Den stora kanalen. P1. Seriositet och dignitet som rinner över. Präktighet så det stänker över till de närliggande P2 och i viss mån P3. Det är klart man vill vara med i en sån kanal. Jag kan lätt föreställa mig att gemene svenne i landet över 50 sitter och har nummerskivaskador på fingrarna i kampen att få vara med.

- Ja hej det är Astrid!
- Hej Astrid!
- Hej!

Konstig tystnad.

- Du ringer ifrån?
- Maaalung…
- Nä men vad trevligt! Malung som är en så fin stad. Jag minns de goda bakverken på konditoriet på Storgatan, precis bredvid Domus. Jag antar att du varit där också. Och vilket fantastiskt kaffe de serverar. Men nog om det… du har ett bra tips till Eskil som ringde in och ställde frågan “vad man ska ta med sig till någon som redan har allt” förstår jag?
- Ja…jo när jag…

PA PA PA PA!!!

EXTRA NYTT! TRAFIK OLYCKA PÅ VÄG 318! EN LÅNGTRADARE OCH EN BUSS HAR KOMMIT I LUVEN PÅ VARANN. JA ALLTSÅ INTE FORDONEN I SIG UTAN FÖRARANA AV RESPEKTIVE FORDON STÅR OCH DISKUTERAR HÖGERREGLER OCH STÖRST GÅR FÖRST OCH ANNAT. POLISEN ÄR PÅ VÄG. MEN DET BETYDER ATT TRAFIKEN I BÅDA RIKTNINGARNA PÅVERKAS. SÅ KAN DU TA EN ANNAN VÄG REKOMMENDERAS SMITVÄGEN 264!!!

…och så försvann 87 åriga Astrids 15 sekunder i vrålet av ett meningslöst trafikmeddelande. Hon har förmodligen ringt in de senaste trettio åren och denna gång äntligen lyckats komma fram…

…jaja…vad är väl en bal på slottet…

Jag har nu suttit i 32 minuter och tittat på skärmen.  Tomt! Nada!

Jag har googlat som fan för inspiration. Internet är tråkigt som fan visar det sig. Tomt! Nada!

Jag har kastat mig fram och tillbaka på golvet för att irritera någon kroppsdel och på så vis få till något absurt. Tomt! Nada!

Jag har tagit fram digitalkameran för att kanske bli en bildblogg. Tomt! Nada!

Jag har letat bland recept i “konsten att koka koolt käk” i jakten på att bli en receptkonceptblogg. Tomt! Nada!

…allt jag har att säga är att bloggande är för idioter. Man måste vara en idiot för att skriva något som typ fyra personer bryr sig om…

Just nu är jag och en spindel rätt så oense i det passande att hans (jepp jag tror att det är en snubbe) stalkande inte bekommer mig det minsta. Idag är eder kära sugmedborgare nedkommenderad i en övergiven källare och jag visste inte detta men spindlar har en förkärlek till att hänga i övergivna källare.

Jag stampar med fötter.
Jag skriker högt
Jag sjunger konstiga visor med en skräckfylld tenor
Jag hukar lågt

Inget spelar någon roll. Han poppar upp när jag minst anar det. Det skulle inte störa mig så mycket om han hade varit bestrålad och ville överföra en spindels proportonierliga krafter till mig och till skillnad från Spindelmannen skulle jag även vilja ha 8 armar för då skulle jag kunna baka en snus, dricka en kaffe, trycka på fjärkontrollen, ha en hand under pungen och den andra runt roten och ändå ha några händer över, men spindeln här är en elak jävel. Obestrålad och elak.

Han är bara ute efter att skrämma mig och tro mig han lyckas bra.

Agggggggggghhhh…. han kryper på mitt tangt…

Häromdagen klev jag in i en hiss med speglar på alla väggar. Fullt normalt om man jobbar i en cityslick miljö och inget att höja på ögonbrynen för. Dessutom, har man sett en hiss så har man nog förstått konceptet hiss och därför inget större behov av att se dem alla. Jag stod där ensam och noterade direkt att klantverkarna som satt upp speglarna hade missat att sätta dem i räta vinklar vilket gjorde det möjligt att se sig själv i en miljard upplagor.

Speglar är oftast soft för egot. Oftast!

Jag stod där och beundrade mig själv och passade även på att kolla efter externa kråkor. Ett individuellt näshår som utmärkte sig med sin längd och med lite väl mycket ta-sig-plats-attityd fick stryka på foten, med rot och allt. Mina ögon tårades då det visade sig att roten var closed connectad till tårkanalscentralen. Som i en dimma och väldigt oväntat bör jag tillägga, såg jag hur en av spegelbilderna, den åttonde bort i dimensioerna, gjorde ett fuck you tecken till mig.

- Vafan, muttrade jag och såg då hur nummer tio vände sig om till nummer 13 och sa något. Eftersom jag är rätt kass på att läsa allmänna läppar men rätt vass när det gäller varsam behandling av andra läppar kan jag bara gissa vad han sa. Om han var det minsta lik mig så skulle det varit invektivet “dumhuve” eftersom denna veckas invektiv numero uno är “dumhuve”, nästa vecka kör jag “kötthuve” och därefter “knäpphuve”. Den vakne läsaren ser att temat för invektiven 2008 alla innehåller huve.

Men för i helvete tänkte jag och innan jag hann säga något klev nummer 13 ut ur sin dimension och gled fram till nummer 10 och gav honom en bitchslap.

- Va fan gör du?, sa jag chockat.
- Sköt du ditt, sa han.
- Men för fan! Du kan ju inte trotsa naturlagarna och bara kliva ur en spegelvärld till en annan och därtill spöa dig själv!
- Hör du själv hur det där låter?
- Ja, annars skulle jag inte säga det!
- Dessutom förtjänade han…öh.. jag…vi öh…vafan vi skiter i pronomet! Det var välförtjänt. Och du din biaaatch ska inte komma och låtsas ha ballar här. Tönt!

Som vanligt spelar det ingen roll vilken dimensionssteffe man jiddrar med. Det vi alla har gemesamt, förutom den sexiga looken, den fria otyglade fantasin, den generella inställningen att naturlagar är för folk bundna av konventioner är också attityden och snarheten till ilskan. Vi tar inte skit från någon. Allra minst från oss själva. Och innan någon av oss hunnit reagera hade alla vi råkat i luven på varandra.

Tro mig när jag säger att jag hade väldigt svårt att välja sida. För att inte tala om vem jag höll som fightens vinnare. Helt jävla makabert att hålla på sig själv men ändå inte, när man tänker på det. Ännu mer makabert att vara i en gruppliknade situation där gruppen bestod av en massa migs. Yttermeravisso så verkade det som om alla hade en taskig dag. Vi hade alla blivit sura under tunnelbanefärden, en orsak så god som någon. Droppen var när jag såg en steffe lipa åt en annan. Så…så…så omanligt och så olikt mig.

Jag skrek ut:

- Men nu får ni väl ta och ge er!

Det resulterade i att alla samtidigt vände sig om och synade mig uppifrån och ned. Ungefär som om jag kunde psykas bort. Och jag är skapt som en utrotningshotad bergstorsk om jag psykas av en jävla spegelbild. Jag tittade den närmsta steffe frankt i ögat. Vek inte undan en tum. Sköt fram hakan och det gjorde givetvis han också.

- Vaskrugöra, sa han stridslystet.
- Aktare, sa jag och hytte respektingivande med fingret.
- Annars vadå, sa han kaxigt.
- Annars det här, sa jag och med ett “spjooop” gled jag in i spegelbilden och skallade mig själv.
- Men för fan!, skrek en steffe när han såg den skallade steffe sjunka ihop som en sufflé med taffligt vispad äggvita.
- Apapa, sa jag och vände mig om. Jag tar er alla!
- Vet du hur lång tid det skulle ta sa en steffe som hade koll på oändligheten och trodde att det skulle avskräcka mig.
- Trust me, när det gäller till att spöa varenda kaxig självbild så har jag all tid i hela världen. Och där tiden tar slut tar min ilska över så det räcker och blir över. Vem är den förste till rakning!
- Öh…

Och så lugnade sig alla. Det var som att kolla på när havregrynsgröten i mikron sjunker ihop. Lugnare men fortfarande jävlig het stämning. Jag gav alla en bister blick och klev ur på bottenvåningen osandes eder och hytte med näven åt dem alla.

- Ni ska ta det jävligt soft! Det är jag som är orginal och ni är bara spegelbilder! Jag skiter i hur det ser ut från ert perspektiv! Fuck perspektivet. Det finns bara en rätt sida att se på saken och det är ta mig fan min! Passar det inte så dra för fan!

En kvinna tittade konstigt på mig och drog häpet åt sig både andan, hund, päls och handväska. Jag tror knappast att jag lugnade henne med frasen “Se till att hålla ett vaket öga på spegelbilderna därinne. De blir jävligt kaxiga!”

Läs även andra bloggares åsikter om spegel, attityd, personligheter, hiss, grupptryck, slagsmål, naturlagar, självbild,

Jag satt och softade och kollade ut över staden. Ja…kollade och kollade, snarare stirrade med vansinnig blick över söders höjder. Klockan var 05.65. Jag vet att det ser konstigt ut, men det var så jävla tidigt så att klockan 6 ännu inte hade vaknat upp, så 5 fick jobba över. Vid den här tiden stirrar man med oseende ögon. Petade i mig en micrad kaffe från igår. Orka koka kaffe. Precis när jag ska till och bränna mig igen på det övermicrade javat poppade oväntat en liten skum sak upp från flanken och stannade upp hängandes i luften. Jag hörde en liten röst säga ”Shhhit vilken resa. Men vilka brudar det var på den där skumma sidan som försökte pixelnappa mig. Tur att man är…men va fan är det här för ett ställe. Och varför sitter det en snubbe med skenhelig blick och stirrar rakt fram?”.

Jag viftade naturligtvis bort den som jag gör med allt underligt och vände mig om för att fortsätta kickstarten av magen med ett nytt tjäranfall när prickjäveln gled fram och typ vinkade fast utan armar. Fråga mig inte hur det gick till. Vafan, tänkte jag, komma här och störa mitt morgonstå…öh..flyt.

- Hörru vad är du för en konstig prick, sa jag surt.
- Hrmf…jag e faktiskt en pixel!
- Åh fan…?
- Det är väl uppenbart!
- Mja…uppenbart och uppenbart. Säg vad skiljer en pixel ifrån en prick?
- En prick kan bestå av flera pixlar medan en pixel bara är en pixel.
- Åh fan…

Och där dog konversationen. För min del för att jag hade fått de svar jag behövde. Jag var klar med pixeln. Fuck pixeln tänkte jag och smuttade på kaffet och kollade på pixeln under lugg. Han försvann. Skönt tänkte jag. Har man sett en pixel har man sett dem alla liksom.

- Aaaaaauughhh!!!

Hör jag från nör…tekn…da…öh kontoret. Jag kastade mig dit, närapå snavandes på min morgonrocks jävla snöre som inte fattar konceptet hopknutet utan jämt ska knyta upp sig. Jävla Houdini imitatör. Sladdar in och möts av en upprörd darrande konstig prick.

- Vad har du gjort!
- Va?
- Här, sa han och pekade på min datorskärm.
- Öh…
- Är det jordnötssmör där och marmelad…och *sniff* men allvarligt… kaviar?
- Ja men…
- Hur skulle du tycka om att bli insmetad i pålägg?
- Som påläggskalv då hahaha…
- Jag skojar inte och det där var inte kul!
- Tycker jag, sa jag stridslystet.

Ingen jävla prick kommer hem till mig och dissar mig för min humor. Ok att få skit för att man skitar ned, men min humor är det bara jag som får dissa. Det goda humöret kallade in det dåliga humöret som stretchade på sig med ett ”gäääsap…ere inte lite tidigt…” . Det blev genast på dåligt humör. Det visar sig att dåliga humöret också likt mig har ett taskigt morgonhumör. Ser man på liksom.

- Nu tar du och torkar…ahhhhhhhgggg!!!
- Men va e de nu då? Hittade du en kråka eller, sa jag irriterat.

Kan man klandra mig? Jag satt och chillade i mitt eget hem, från ingenjävlastans poppade det upp en pixel och dissade mig och har attityd. Lägg till det även the dramaqueen attackerna med de höga gälla skriken. Om pixeln hade haft en behaglig baryton så hade jag inte klagat, men denna Gadd-lighta falsetten skar verkligen i mina öron.

- Åh…*snyft*
- Vadå snyft?
- Det är en död pixel. Du vet att vi alla är connectade till varandra?
- Alla?
- Alla!
- Även pixlarna på min mac, sa jag och pekade.
- Well macpixlarna är liiiite finare än oss andra normala pixlar, men visst även om en macpixel aldrig skulle erkänna det.

Jag fick en idé.

- Säg kan inte du hoppa in här och ersätta för den döda pixeln?
- Mja…
- Jag lovar att torka av skärmen och aldrig mer äta framför skärmen.
- Aldrig?
- Heders, sa jag och pax vobiskumade som aldrig förr med höger hand, vänster hand korsade fingrarna bakom ryggen.
- Jo men visst. Några timmar bara sedan tänkte jag dra vidare.
- Jasså och vart ska en sån som du ta vägen?
- Jag funderar på om man inte ska ta och hälsa på hos Mymlan?
- Mymlan?
- Ja jag tror att hon har det lite finare hos sig än här.
- Hörru!
- Hörru på dig själv! Frågan är bara hur jag kommer dit? Hos Teflonminne så snubblade jag och hamnade här. Ska man snubbla kanske?
- Beats me. Jag snubblar som fan här men det enda som händer är att mitt goda humör försvinner. Vart vette fan. Men när det kommer tillbaka är det jävligt hemlighetsfullt. Jag tror faktiskt att det brukar dra till Nini, eller så hänger det hos Masjäveln. Ja någonstans roligare än här i alla fall. Vad säger du om att dra dit istället?
- Nä jag vill nog till Mymlan.
- Javisst. Men kan vi ta det lite senare. Jag skulle behöva din hjälp några timmar. Så kan jag fundera på lösningen på hur du ska dra vidare. Det kan inte vara så svårt. Det är ju bara lite elementär dimensionsförflyttning menar jag.
- Ja det borde inte vara så svårt. Ok. Vad ska jag göra?
- Kan du hoppa in där den döda pixeln är. Jag har en film jag behöver kolla på. Och det mest irriterande är att precis den detalj jag vill se är dold bakom den döda pixeln.
- Självklart sa han.
- Ok, sa jag och letade upp Vixenhookers Chocolate Jookers.

Ah…äntligen ska man få se den surt förvär…downloadade filmen, tänkte jag och klappade lovande på ballen, som sträckte lite på sig. Det är inte mycket jag och ballen är överens om på morgonen men vi är som en tanke och handling när det gäller lite morgonrunk som aldrig sitter fel. Knappt hade filmen kommit igång och jag lagt mig i en mycket tillbakalutad position med en stadig hand på den lille vapendragaren förrän jag hör:

- Hörru det här är ju porr!
- Porr och porr! Jag tycker nog mer att det är avancerat naket. Ganska fint faktiskt. Titta på den tjejen. Inte är det porr. Jävligt snyggt filmat. Nästan konstnärligt. Kolla hur ljuset faller.
- Visst tjena…
- Seså tyst nu. Jag vill se filmen!
- Glöm det, sa han och med ett ”pjooop” försvann bilden.
- Vafan har du gjort!
- Kom ihåg vi är alla connectade till varann.
- Sätt på skärmen för fan!
- Du skulle må då va! Pixlarna är avstängda. Även macen, din ipod, mobilen och den där handdatorn du försöker gömma…
- Men…
- Och nu drar vi alla till Mymlan, sa pixeln.

Det gruffades i leden och jag hörde några rösta på Nini, nej Mymlan sa pixeln, glöm det sa några ärrade pixlar. Det blev en hetsig diskussion där förslag kastades upp Mymlan, Deeped, Jerk, BeerBelly, Josh, Pixelmania, Blogge och Andreas var några som föreslogs. En snabb rösträkning och Nini vann med en pixels marignal. På god tvåa kom Mymlan.

- Ok Nini it is!
- Visst lycka till, sa jag. Aldrig att ni lyckas. Nini kommer att fnysa åt er! Hur då om jag får fråga? Hallå…hallå?
- …
- Öh…hallå! Vart tog du…eh…ni vägen…
- …
- Haaaaalåååååååå….

[Regler från Teflonminne som är ursprunget till denna spännande resa som vår lille pixel gör nu...]

Vad jag vill, är att i det här fallet Sugbloggen Nini ska haka fast där PIs resa hos mig tar slut, när han blir oväntat teleporterad bort till fjärran marker, vad som sker sedan är helt upp till Nini på Bad Girl Nini. Man får brodera ut hur mycket man vill men man får även vara kortfattad, men om man känner att man inte har lust alls att utveckla PIs öde ser jag helst att man skickar tillbaka PI till där han kom ifrån och han därifrån får fortsätta sin resa någon annanstans, så länge man ser till att PIs resa fortsätter och han slipper återgå till att bli en ensam stationär pixel utan framtid.

Låt fantasin flöda, man kan göra mycket med en pixel, om du inte gör det för din skull, gör det för PIs!

Så:

1. Låt PIs besök hos dig ta vid där besöket hos den förra tog slut, försök knyta an historien så att man kan läsa den steg för steg utan att känna sig allt för borttappad.
2. Se till att veta vad PI gjort förut! Läs dig bakåt så att du ser vad som hänt tidigare.
3. Länka alltid till den som PI kom ifrån, och den som PI ska resa till, länka även tillbaka till den här posten så att jag kan fylla på PIs äventyr efterhand för de som vill läsa från början.
4. That’s it! Låt PI utvecklas, han är inte bunden att finnas i den extrema pixelform han finns i idag här på min blogg, anledningen till att hans perspektiv är begränsat till pixelnivå här är att han just nu börjat upptäcka världen runtomkring, man behöver inte hålla på och finlira så mycket med honom, men han får inte tappa sin identitet!
5. Ta väl hand om honom!

Läs även andra bloggares åsikter om pixeln, Pi, utmaning, skärmdödare, bråkstake, punkt, dot, censur, pucko