Sugbloggen är landets roligaste blogg!

| Mobile | RSS

Bra start på… #blogg100

…en vecka som förmodligen kommer att gå till historien som en av 2013 års värsta veckor någonsin. En del av er tror säkert att jag är vän av stora ord och åtbörder. Att underteckna har en fablesse för överdrifter. Att få saker berättas utan att kryddas upp en smula. Nej, det är så långt ifrån sanningen man kan komma. Eder humble sugbloggare är en man av små ord, talar helst dovt och som en kompis brukade säga:

– Om du slutade mumla så skulle man kanske någongång få här något av intresse komma ifrån din mun. Man undrar ju om du har virituellt skägg. Maken till småpratare finns nog inte någonstans!

Jag brukar då oftast mumla något ohörbart till svars i linje med min milda hållning till världen och allt. Men idag känner jag att stora ord är befogade.

Det finns inget jävla kaffe på kontoret idag, för kaffemaskinen måste rengöras!

Gahhhhh!!!!

 

No Comments February 11th, 2013 | Posted in Helvete |

Kärlek utan sex…

Det har nu gått en månad sen jag fick för mig att dricka kaffe utan socker. Jag måste erkänna att det är så tråkigt att dricka javat utan socker så jag vet inte vad. Alla ni som påstår att kaffet smakar “sååååå mycket bättre sen jag slutade med socker” måste vara avlönade av anti-sockerbyrån. Alternativt så är ni skickliga på att lura de flesta inklusive er själva. Eller så är ni bara dumma i huvudet.

Kaffe utan socker är inte som kufen i himmelen tänkt sig att vi skulle förtära denna gudomliga dryck. Det smakar ju bara beskt och så går man omkring med en negativ attityd och hållningar till mänskligheten efteråt. För att överhuvudtaget klara av att peta i sig detta hån måste man mula i sig en princessbakelse, kanelbulle och några drömmar. Och vips så blev man en åttioårig tant med grava framtida kolesterolproblem (om det är kolesterol jag tänker på). Jag är helt förvirrad nuförtiden av alla de miljoner bakelser jag måste förtära för att få i mig kaffet med någon form av sötma till.

Ironin är dessutom att jag la av med socker i kaffet för att komma åt den dästa vilande underhudsfettiga köttklumpen kring midjan. Ur askan ur elden någon?

Kaffe utan grädde är ju som bekant som kärlek utan kyssar. Men jag vill uppdatera detta till att påstå att kaffe utan socker är som att vara i ett förhållande där det närmsta man kommer sex är petting utanför byxorna. Som om det inte vore illa nog, dessutom petting med någon som ligger där och drömmer och önskar om att man vore Brad Pitt…

4 Comments January 29th, 2013 | Posted in Funderingar |

Tidsmaskin eller kaffe?

Åh herregud !

Varenda morgon är den första tanke som poppar upp i huvudet  ” varför i hilvede la jag mig inte tidigare igår ?”.  Att jag inte lär mig! Kunde jag fara tillbaka i tiden hade jag tagit en kort tripp på sisådär en knappa nio timmar och bitchslappat gårdagens version av mig rakt ned i bingen med:

– Problemet är inte ditt eftersom du skiter i framtiden men jag vill vara skapt som en mycket trögtänkt bergstorsk som simmar nedåt i strömmen om jag inte passar på att tvinga dig i sängen nu!
– Men jag är inte trött ju!
– Nu nä!
– Men jag skiter väl imorgon!
– Du ja! Seså gå och slagga nu!
– Men
– Inga men!

*smask*

– Aje va fan gör du!
– Och då är det med baksidan av vänsterhand. Vill du känna på höger?
– Jaja…

Jag skulle ge vad som helst för en tidsmaskin eller en oerhört starkt kopp kaffe.

No Comments April 26th, 2012 | Posted in Helvete |

Lite

Varför säger man lite om saker och ting?

Jag ska fika “lite”, det vore gott med “lite” vin till pastan,  “här har du lite mangofrukter”  öh…i det sista exemplet har kanske lite existensberättigande ser jag. Och inte så lite heller kanske. Är det kanske lite för mycket? Jag skulle behöva få lite återkoppling här. Känner att jag är lite vilse.

På ett seminarium går nästan varenda talare upp och öppnar upp anförandet med “Hej jag heter Lars-Olov och ska prata lite om hårklyveri”. I publiken sitter man ditrest, upsliten i ottan, tvångsihopklumpad med lirare man egentligen inte gillar, med en sur kaffesmak i käften och får då kastat i ansiktet att man inte ska få reda på ALLT om hårklyveri. Vafan!

Jag vill inte ha lite – jag vill ha mycket av allt!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

No Comments September 10th, 2010 | Posted in Funderingar |

Jordgubbskaffe

Det sitter en dam på bussen med medhavd kaffekoppsmetalltermos med mönster på. Och det är väl ok. Kaffet menar jag. Metallen som omsätter fikat och håller det varmt med med den inbyggda miljöförstöringen. Till och med det faktum att hela bussen stinker Löfbergs lila är ok. Men det är fan i mig något fundamentalt fel på att mönsterbelägga termosen med jordgubbar. Ni läste rätt: Jordgubbar!

Det är fan inte ok på något plan. Hur tänkte designavdelningen?

– Vi utökat vårt sortiment med termosar och den här gången kommer vi att sälja som smör om vi har jordgubbar som mönster!
– Så så… sommar!
– Haha vad bra!
– Hurraaaaa!

Hur tänkte marknadsavdelningen?

– Det här blir en lätt sak att sälja. Vem vill inte ha jordgubbar som mönster?
– Så så …svensk sommar!
– Haha vad bra!
– Hurraaaaa!

Och sist men inte minst hur tänkte kvinnan som gick  i affären i akt och ledning för att köpa en termos att ha på bussen när hon valde en jordgubbamönstrad historia?

– Men vilken fin termos. Den vill jag ha. Vilket fint jordgubbsmönster. Så så…somrigt! Haha vad bra!

Herrejösses!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

10 Comments September 6th, 2010 | Posted in Funderingar |

Dagens Outfit

Om snygghet är in the eyes of the den där som kollar upp i smyg, så innebär det att jag har en lång resa framför mig.

Idag fick jag för mig att Dagens Outfit™ skulle utgöras av (häng nu med utan att rynka på ögonbrynen och visa att ni är en del av det nya som inte begränsas av det gamla)

  • blommiga kalsonger
  • randig skjorta
  • prickig slips
  • tjock tröja med snedställda rutor
  • kritstrecksrandiga bruna byxor
  • svart kavaj
  • röda skor

Se, jag ville nämligen liva upp mig själv en smula. I dessa dystra fratider kände jag att än så länge kan ingen kontrollera och säga åt mig vad jag ska ha på kroppen. Innan de inför nya K.R.O.P.P (kommunalt reglerad obligatoriskt plagg påbud) vill säga. För den lär ju komma som ett brev på posten. Minns var ni läste det först utan att för den sakens skulle hålla undertecknad ansvarig. Yttermera visso är jag sur på våren som genom sin envishet att inte komma gör mina dagar med vårmönstrade plagg färre till antalet. Man kan se detta som en stilla statement till våren eller ett illa maskerat fuck you vårjävel.

Frugans “jösses amalia“, när jag oanmäld gled in i köket efter att hänsynsfullt smugit förbi de små legobyggandes genkopiorna och på så vis besparat dem om inte men för livet  i alla fall en mardröm mindre, hänvisar jag till den arla morgonens brist på schysst kaffe innanför hennes väst. Med ett “ja ja nu gittar jag till jobbet“, gled jag fram till hallen och drog på mig en:

  • fiskbensmönstrad rock
  • halsduk
  • lovikavantar
  • röd keps

Dagen till ära tog jag fram den metallicblåa ryggsäcken och försvann ut i morgontrafiken efter att jag tryckt in de fint grönt skimrade öronsnäckorna till den överkörningsbara ipoden (givetvis i blästrad tigermönster).

Att jag inte kommit på detta stilistiska grepp tidigare! Jag fick precis hela bakre regionen för mig själv på bussen. Det var som om min kombination av alla, i naturen och av människans uppfinningsförmåga tillgängliga mönster, skapade en sfär runt mig. Ingen släpptes in i min sköna mönstrade värld. Inte ens våren hade kommit in om den så hade fallit på knä och erbjudit mig fellatio (fan… allt finns verkligen på nätet).

Nu ljuger jag (vilket är en sällsynthet här i sanningens högborg). Dileva gled fram och jag kollade riktigt noga, hans fötter svävade tre centimeter ovanför golvet. Med att “mrng brdr” gled han igenom min mur, och visade att han anser vokaler vara onödiga, så som han med all sannolikhet anser smak, flärd, och fjättrande bojor vara. Världarna stod stilla i en nanosekund. En låååååång nanonsekund. Steffo och Dileva i matchande kläder på en folkfull sl-buss driven av en koffeinstärkt rattare. Någonstans i Universum skrek någon oroligt “hur ska det här gå?

Jag morsade ett “snygg kjol” och han replikerade “ere kul att vara second to me eller är det second hand, var har du köpt halsduken” och visade på en skicklig förmåga att anpassa sig genom att utan dialekt langa med vokaler då det verkade vara den rådande normen.  Reviren var inpissade och vi gav varandra respektfulla blickar.

Resan gick som på räls och jag hade inte märkt det men bussen hade förvandlats till en tunnelbana. Innan jag visste ordet av så hade tunnelbanan förvandlats till en flygande matta. Jag frågade diLeva hur detta var möjligt och han vände sig om och sa “eru medveten om att du sitter på min kjol?“. Jag bad naturligtvis om ursäkt. Han muttrade buttert “skrynka upp kjolen sådär. Fyfan va respektlöst!“. “Öh… hörde du inte att jag bad om ursäkt” och han “som om det skulle oskrynkla kjolen, nä här kliver du av ” och med en knyck så hade han kastat av mig från mattan som visade sig vara kjolen och jag fann mig själv hängande ungefär 600 meter i luften. Jag hörde ett “Mors det var inte igår” och såg min polare Jonathan – från den gången jag fick för mig att sluta blogga och måsa istället.” Tjena Jonte, hur mås?“, sa jag. “Hörru kan du hjälpa till här” sa jag när jag insåg att jag i rasande fart var på väg ned mot marken. Självklart sa han och släppte en laddning måskit mitt på huvudet på mig med ett mohahahaha, och flög vidare.

Jag hytte med näven men insåg det meningslösa med detta förfarande för marken kom farande hastighet emot mig. Med ett:

– Gahhhhhhhhhhhhhhhhh….blundade jag för den oundvikliga smask!iga kontakten med cementen och det omedelbara återbesöket i andevärlden.
– Gahhhhh… hörde jag marken säga och med ett “åhej…” langade marken upp mig en bit i luften. Lite som om den inte ville ta i mig. Wtf?
– Gahhhh, vrålade jag när jag på nytt susade ned.
– Gahhh…vrålade marken.
– Gahhh…
– Gahh….
– Gah…
– Ga…

…och så höll vi på tills jag med en mjuk inglidning kunde sätta de röda pjukken på backen. Folk runt omkring kliade sig i huvudet som om de inte riktigt kunde greppa vad som skett i en kvart. Bah! Enkel elementär fysisk anomalitet. Världen försökte mota bort Steffo – that will be the day liksom. Inte ens med gravitationens hjälp kan planethelvetet kasta ut mig. Jag vet att det har med min outfit att göra men mark my words: allt rutigt, randig, tigermönstrat är av denna planet sanktionerat från början. Banne mig om det ska användas för att peta ut mig härifrån. Bah! Jag hytte med näven nedåt bara för att.

Jag gled in på kontoret och slog dövörat till alla kommentarer och satte mig – inte för att arbeta utan för att njuta av livets oförmåga att rubba mina cirklar. Vid hemkomst muttrade frugan att hon ryktesvägen hört att jag bråkat med jorden. Tydligen hade någon gemensam jävel sett mig studsa upp och ned vid Hötorget. Jag förklarade hela storyn och avslutade med  “endast i Stockholm säger jag bara“. Min fru sa “endast i din skalle“.

Poäng? Va?Det finns ingen poäng. Det här är en everydayhistoria. Sugbloggen tar ett nytt blogggrepp (reds anmärkning: kan man verkligen ha tre ggg:n sådär. Min anmärkning: fuck ju jag har hur många gen jag vill) genom att berätta en allmän historia som inte kommer att ha någon betydelse för någon whatsoever. Eventuellt retar det upp skitnödiga störar som Guillou och felfinnaren Marklund men det ser vi bara som en win win. Eller så retar det upp andra modebloggar eftersom vi ger oss in i modebranschen utan att darra på manschetten

Imorgon “mitt makabra möte med mördarmarsvinen“.

Andra bloggar om , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

2 Comments March 26th, 2009 | Posted in Svamp |

Hösten är här nu…

Fan! Hösten är här nu! Igen!

Imorse var jag på vippen att leta upp den ansvarige för det här vi kallar livet och säga några allvarliga, givetvis med näven hårt knuten och ett och ett annat hyttande finger, ord.

Vad nu? Sug sur igen?

Grrrr! Det kan du ta din cellulitmärkta röv och hoppa upp sätta dig på att jag är. Hösten är här nu. Nu när pappaslappisdagarna är slut så är det bara att sälla sig i ledet och knega för deg. Där skiljer undertecknad sig inte från den vanlige medelbegåvade medelmedborgaren. Jag blir lika r.k som alla andra helt enkelt.

Hösten är här nu.

Mitt favoritfik som jag brukar glida förbi i min iver att powerwalka de ömsint under semestern uppsamlade omvandlade kalorierna bort och iväg från trakterna av min midja, hade stängt. På grund av sjukdom. Men jag lovar att det är för att hösten är här nu. Självklar har jag inga bevis annat än ett fruset vittnes vittnesbörd. Jag hytte med en frustruerad frusen näve.

Hösten är här nu.

När jag sålunda kom till bussen fick chaffisen för sig att han skulle strechta ut de nio minuter som den digitala displayen berättade för oss förlorare som stod i nordanvinden att bussen skulle softa. Hösten är här nu. Men inte i den varma bussen där han satt med fötterna uppe på ratten, givetvis läppjande en het kopp java, läsandes skitblaskan Metro.

Det enda bra är att jag nu tre dagar i rad har haft bra ipoddagar. Det verkar som om de bra nedtankade låtarna har gjort en överenskommelse med varandra att sätta ipoddens plocka-fram-skitlåtar-bara randomfunktion ur spel. Just nu dunkar Antiloops “Nowhere to Hide”. Vilket stämmer bra med att hösten är här nu…

Ja och så är hösten här nu…

Andra bloggar om , , , , , ,

9 Comments September 3rd, 2008 | Posted in Mutter |

Morgonhumörsswitchen

Jag vaknade upp och visste direkt att allt var annorlunda. Men inte annorlunda på ett konstigt sätt utan mer annorlunda med twist. Som en drink med en citron i. Trevligt typ. Skitnice helt enkelt.

– Godmorgon kära hustru, sa jag glatt och tog några snabba moves med fötterna.
– Gmrg…
– Vilken härlig natt!
– Mrnghh…
– Och vilken härlig morgon!
– Jahddc…
– Ahh…livet är fint!
– Grrr…
– Tra la laaaaaa ååååå vilken härliiig daaaag…

Den vakne läsaren fattar direkt att något inte står rätt till i hushållet som befolkas av mr steffo och mrs steffo samt några till. Den neanderthalaktige brukar vara den manlige och den kvittrande fina personligheten brukar vara den kvinnlige medlemmen. Speciellt vid ohemula klockslag som till exempel en vanlig vardagsmorgon vid pass 05.53. Men något fruktansvärt hade hänt under natten.

Någon hade bovat och stulit Steffos väl inarbetade sura morgonversion. Faktum var att inte bara morgonversionen var gone. För fan hela dagens personlighet hade stulits. Och defaultinställningarna hade skridit in och försökte göra det bästa de kunde. Men problemet är att defaulten har det inneboende felet, ett bugg om man så vill, att drivas av glättighet. Jag tror att det är för att enkla och glada människor inte direkt hamnar i skarpt fiendeläge medelst sorglös gladhet. Däremot letade den surt förvärvade sura jäveln efter fiender och brydde sig inte. Med devisen “fuck” och “fuck them alla” kickstartade jag förr dagen med mutter och avslutade med mutter.

Jag visste att gladlyntheten var fel men kunde inte hitta den sura jäveln någonstans. Om han inte blivit stulen vilket alla tecken pekade på (fotspår) satt han säker i något hörn och surade. Well fuck him tänkte default…eller ja det finns inte i defaultens vokabulär utan ett mer “nä men vad trevligt att få styra skutan steffo idag. Vi ska sprida glädje och lycka i världen idag. Undrar om chefen skulle tycka om en blomsterkrans idag? Och att par fina personligt uppgogglade poem till kollgorna. Givetvis printade med ett vänligt och fint typsnitt.”

– Ahhh…kaffe får verkligen igång mig.
– Visst är kaffet idag lite extra gott, kvittrade jag då frugan hade klätt på sig den vanliga fina sköna personligheten som fick mig att en solig dag för några år sedan med tårar i ögonen med darrande röst utmynna i ett ” det kan du fethajja prällen!” på frågan “tager du…”
– Värst vad du verkar glad idag då?
– Jag vet! Vänta lite, sa jag och reciterade en fin dikt som pockade på att bli reciterad…

“Månen är en nagel som flög iväg

himlen är svart te,

stjärnorna sockerbitar.

- Vad fint!
– Eller hur!
– Du är så … så annorlunda idag.
– Fast det känns fint.
– Till skillnad ifrån i vanliga fall
– Hur menar du?
– Du är så tvär, sur, arg, läxande och mästrande.
– Menar du det? Jag ber så hemskt mycket om ursäkt.
– Ja. Jag gillar den här versionen mycket bättre.
– Jag förstår det. Men var det inte den här du föll för egentligen?
– Mja…den något tvärhuggna hade sin charm han med. Men så här är det bara mysigt och trevligt. Speciellt på morgonen.
– Ja. För en gångs skull är det du som verkar vara den som dragit det kortaste strået vid morgonhumörsappliceringen.
– Wtf? Va men…det hade jag inte tänkt på!
– Du skulle hört dig själv nyss…grmm mgha..jagd…det är ingen lisa på morgonen kan jag be att få upplysa damen om!
– Vänta lite här! Väntaaaaa lite graannannaaa! Kommer du och dissar mig för morgonhumör?!! Nu går det för långt!
– Kan du bara hålla den där tanken ett tag, sa jag och gick fram till Lilleman och gav honom en kram.
– Men va fa…
– Shh…tänk på språket!
– Varför kramar du honom sådär spontant och gulligt?
– Han måste få lite faderlig kärlek också, sa jag.
– Men…
– Jepp nu får du dela med dig.
– Dela med mig?
– Jag behöver också få lite trevlighetspoäng i huset!
– Nä nu får det vara nog! Jag vill ha tillbaka min sure stiffe steffe!
– Visst! Anytime. Varsegod och leta. Jag tror att sursteffo är stulen. Du får nöja dig med solskenssteffe. Nä hur trevligt detta än är så måste jag faktiskt hasta till jobbet. Jag tror att jag ska införa en krama din kollega dag idag. Och att vi ska läsa poem till varandra vid tre fikat.
– Men för sata…
– Ajaj! Språket! Hej hej!, sa jag och gled snabbt ut ut huset. Jag kände att surot var på väg tillbaka och skulle hoppat in om jag fortsatte att jiddra vidare med frugan. Men eftersom jag var så nöjd … eller ja egentligen inte jag utan defautlsteffe var nöjd så tänkte jag låta saken bero och bara följa med på denna resa i trevlighetens tecken. Vem vet jag kanske skulle lära mig ett och ett annat idag.

Jag började med att säga “godmorgon” till busschauffören. Coffeouse by George tjejjen fick några trevliga komplimanger om hur gott kaffe hon gör. Receptionisten vid entrén fick några snabba roliga uppbyggliga historier. Hon skrattade gott när jag klev in i hissen. Jag hoppade av en våning innan för att gå in till företaget under oss och önska dem en trevlig dag. På det hela taget var jag idel glättighet och en fin människa. Jag måste säga att det var lärorikt.

Visste ni att man bemöts som man förtjänar? Det är till exempel jättedumt att ringa till någon helpdesk och vara arg och ilsken. Jag fick fantastisk support bara genom att anlägga en trevlig ton. Och bara på lunchen fick jag extra mycket ris till sushin genom att säga “ni har så god ris här”. Sursteffe hade sagt “Nitti jävla spänn och ni ger mig nitti korn! Sluta snåla på riset för fan!” Och man behöver inte vara en raketbyggare för att förstå att sådant inte går hem. Och att datorer förstår om man vill dem väl hade jag ingen aning om. Både macen och pecen fungerade utan att knorra. Hela dagen gick förvånansvärt snabbt och smidigt.

Men även solen har sina fläckar.

När jag stod tätt sammanpressad med andra översvettiga daglönarna på väg hem i tunnelbanan efter en dag i det breda leendets land, den vänliga blickens grannskap, det snar till glättiga skrattets högkvarter, det pilimariska skojsandet med kollegorna, de fina hålla varandra i handen och recitera vackra drypande poem till varandra vid trefikat på inrådan av mig och det frivilliga åtagandet att gå till brevlådan med alla kollegors utgående post gjorde att den fina defaulten vid 17.10, på tramp på foten av en medresenär exploderade i ett svavelosande:

– Flytta på dina feta fötter!
– Men vad du var trevlig då!
– Inte nu längre!
– Haft en dålig dag va…?
– Nä en fantastisk!

Vi hemkomst stod frugan och såg sur ut. Armarna i kors som Selma i lilla Fridolf.

– Hörru jag var inte klar när du stack!
– Som om jag bryr mig, muttrade jag dovt.
– Ah….du är tillbaka!
– …

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,

7 Comments January 21st, 2008 | Posted in Svamp |