Sugbloggen är landets roligaste blogg!

Varför säger man lite om saker och ting?

Jag ska fika “lite”, det vore gott med “lite” vin till pastan,  ”här har du lite mangofrukter”  öh…i det sista exemplet har kanske lite existensberättigande ser jag. Och inte så lite heller kanske. Är det kanske lite för mycket? Jag skulle behöva få lite återkoppling här. Känner att jag är lite vilse.

På ett seminarium går nästan varenda talare upp och öppnar upp anförandet med “Hej jag heter Lars-Olov och ska prata lite om hårklyveri”. I publiken sitter man ditrest, upsliten i ottan, tvångsihopklumpad med lirare man egentligen inte gillar, med en sur kaffesmak i käften och får då kastat i ansiktet att man inte ska få reda på ALLT om hårklyveri. Vafan!

Jag vill inte ha lite – jag vill ha mycket av allt!

Läs även andra bloggares åsikter om ordspråk, lite, konstigheter, mangofrukt, kaffe, hårklyveri

Mitt möte med mördarmarssvinen.

Låt mig säga det på en gång, jag vet ingenting om marsvin. Annat än att de är tråkiga håriga saker i burar. Nog om detta men om marssvin har jag en hel del att berätta. Häng med.

Jag gled på gatan ned i min egen värld som vanlig. Klappade mig själv på axeln eftersom ingenting tycktes mig vara omöjligt. Plötsligt när jag passerade en gränd hörde jag några viska åt mitt håll till.

- Psst du där!

Jag kollade och såg två håriga marssvin, stora som vältränade bufflar i tidig medelålder. De signalerade att jag skulle komma till dem med tassarna. “Wtf?” tänkte jag och följde upp med den logiska frågan alla skulle ställt sig, “va vill dom mig?”

- Vaerom, sa jag lojt och ville också tydligt markera något.

Det ena av marssvinen nos ryckte till då han kollade över axeln, ungefär som om han ville försäkra sig om att ingen stod och tjuvlyssnade. Jag kollade också runt, mest för att försäkra mig om att ingen annan stod och kollade upp att jag stod och snicksnackade med ett par stora råttor.

- Du såg ingen arg marskvinna, där ute va?

Jag fattade ingenting, marskvinna.

- Vadå marskvinna, som jag givetvis sa.

De gav varandra menande blickar. Jag fortsatte ignorerades alla blickar. Om jag hade fått en krona för varje menade blick som någonsin avfyrats i min närhet så hade jag lätt haft första platsen som världens rikaste man.

- Hur ser man att det är en kvinna?, sa jag.
- Skojar du eller?
- Ser jag road ut. Dessutom varför skulle hon vara arg?
- Jo vi lyckades döda hennes dröm.
- Och det gör er till mördare

De gav varandra nya blickar och viskade sinsemellan “jag sa ju att han va homo, kan inte se skillnad på män o kvinnor. Om så ett par bröst kom och viftade honom i ansiktet med ett vänligt hej kom och krama, så skulle han säker bara bli rädd“, “ja men vafan han ser normal ut“, “tycker du? Med dom där sluttande axlarna?“.

Wtf igen. Här stod två håriga marssvin och diskuterade mitt utseende, mina sexuella preferenser och trodde dessutom att jag var döv. Jag harklade mig irriterat. De kollade på mig som om jag störde. Vilket jag verkligen hoppades att jag gjorde.

- Vad ere, sa den hårigaste av dem.
- Jo, ni står här håriga råttor och dissar mina preferenser och beter er som skitstövlar både i synnerhet och allmänhet. Och nu gissar jag bara men stå i mörka gränder och jaga kvinnofolk är inget som riktiga män skulle göra. Ni är i sanning äckliga svin.
- Marssvin om jag får be, moppsade den ene av dem, och strök ssig över morrhåren. Redo till fight.
- Jag sa ju det. Jävla marsvvin.
- Hörru!
- Hörru på dig själv, hörde jag en sexig röst säga.

Jag vände mig om och där stod en riktig snygg marsfining. Killarna bakom mig ställde sig i raggläge och deras nosar darrade högst synligt. Hon gav dem en blick, sniffade ljudligt och fnös. Sen vände hon sig om till mig och sa:

- Skönt att höra att alla män i världen inte är svin.
- Vi är inte många men vi är fina,sa jag.
- Fin som fan om jag får säga så, sa hon och hennes blick nagelfor mig från topp till tå.
- Får jag bjuda dig på kaffe sa jag.
- Kaffe är inte min grej, kanske ett salladsblad.
- Vad tänker jag med. Klart vi ska ha sallad…

*piiip*

* piiiiiiiiip*

*piiiIIIIIIIIP*

Jag slog upp ögonen. Klockan var fem, jag svettades ymnigt. Det låg en dräggelfläck i sängen. Jag måste sluta med salladsdieten…gnnnn

Andra bloggar om bantning, marsvin, humor, konstigheter, sömn, drömmar, mardrömmar, sallad, diet, sexuella preferenser, ragga

Andreas har utmanat mig att dissa sådant som jag tycker går bort språkligt. Med tanke på att undertecknad är en nydanare av ord och har böjelser för att ge en del verb hårda grammatiska övningar blir det lite grand som att sitta i ett träd och såga av sig benet och grenen samtidigt. Men jag är alltid game när det gäller smutta saker att förargas över. Det behövs inte mycket. Om det så bara är en ögonbrynsrynkning som konsekvens över något som istället för att förarga bara irriterar så är jag på.

Det finns många saker som jag irriterar mig på när det gäller det nya sättet att skriva på efter det att uppfinningen Internet har gjort intåg i samhället. Några saker är förkortningar som jag inte fattar syftet med. Ok att man kortar av långa ord som “konspiratorisk jävla samhälle”. Man behöver inte vara en stjärna för att fatta att många onödiga knapptryckningar sparas genom att korta av det till “kojs”. Tangentbordet mår bra, fingrarna likaså och så får man inte glömma bort det där med att man inte smutsar ner Internet i onödan. Och tänker man på modemsurfarna är nedladdningstider sådant man inte får ringakta. Viktiga faktorer som fan. Men när man cuttar ned ord som “eller” till “lr”, vad är vunnet med det?

Något jag hade lite svårt för i början av min stapplande internetkarriär var det där med att skriva *fnittrar* eller *ler*, men när jag insåg att det går att fylla mellanrummen mellan *-orna med *garvar läppen av mig så att en oförsvarbar rökare hoppar ut mellan de fuktiga skinkorna och belägrar rummet likt en taskigt lagrad Stilton*, insåg jag med ett galet leende möjligheterna med detta.

Nu är jag en av de främsta i ledet att använda detta. *pekar på mig själv i spegeln och ler brett som fan och upptäcker att en bit spenat hänger lite slarvigt mellan framtänderna*

- Vafan! Och ingen säger något. Nu förstår jag den där brudens stirrande på mig under hela tunnelbaneresan. Hon var alltså inte alls kåt på mig.

*muttrar*

Fast detta skule vara en dissapost och det enda jag kan komma på sådär på en rak arm i mitella är folk som skriver “j*vla sk*t”. Alltså allvarligt vågar man inte skriva ut hela ordet? Varför inte? Det är ju inte så att den som läser det undrar vad som menas. Vadå är man rädd att morsan och fa…öh jag menar ju *hostar menande som fan* far och mor tittar på. Det känns som att det är den typen av människor som när de skrattar för handen mot munnen och “thihiar”.

…j*vla t*ntar…