Sugbloggen är landets roligaste blogg!

Allvarligt talat. Vad i helsefyr betyder det?

Varje gång man kommer till en håla typ Saltsjöbaden och krusar med familjevolvon för att hånle åt de som sover lite sämre om nätterna boendes i allt för stora hus med den flukturerande amerikanska marknaden som orsak så endar man upp på en märkligt skyltad väg som säger lokal slinga.

Jaha…och vad i helvete ska jag göra med den informationen? Det vore en sak om det stod lokal slinga som leder till ett skönt fik. Men bara lokal slinga? Vad är motsatsen? Olokal slinga? Som leder bort då eller?

Hallååååååååååå…

Varför inte bara skylta upp med den något tydligare informationen “väg” eller vill man slå på servicemindedtrumman kan man fläska till med “du e på en väg”.

Och så sitter man i volvon med den trasiga airconditionen, en dålig mage, skrikiga ungar och frusturerad fruga som fnyser åt ens tunna sparkapital som omöjliggör det stora fina huset vid stranden och åker på en lokal jävla slinga i all satans evighet…

jävla idioter

Bloggar om: lokal slinga, Saltsjöbaden, lån, volvo, fik, skrikiga ungar, aircondition, väg, sugbloggen

Hela konceptet fik är väl att ha öppet tidigt på morgonen? Då folk är i kraftigt behov av en stark väck-mig-snabbt-som-fan latte? Vad är poängen med att starta en rörelse som har stängt de kritiska tider då avansen har som störst chans att vara i paritet med ett mindre lands bruttonationalsprodukt.

Jag vaknade inte frivilligt skall det erkännas en arla morgon häromdagen. Det var så in i helvete tidigt så att natten sög tag i täcket och gonade in sig i dunkudden med ett ” jag går inte upp nu men känner du att du måste så tassa på tårna eru snäll”. Jag hade så mycket grus i ögonen så att det skull räckt gott och väl till en tre mil lång grusväg.

Sedan började helvetesvandringen på söders gator. Jag gick exakt 3744 steg. Det här är inte en siffra taget ur luften. Nu vet jag att många i sugblogspubliken häpet kommer att dra efter andan men håll i er. Jag hade satt på mig stegräknaren. 3744×60 cm är ungefär 2.10 kilometer. Haja läget att jag hade passerat ungefär en miljon kafeer och först efter en femtedels mil hittar jag ett fik som är öppet.

Ni som tror att klockan fortfarande är 7 på morgonen kan andas ut. Klockan var nu 9. Och innan någon friskvårdsidiot med fastväxta stavgångsstavar kommer med “va tar det dig 2 timmar att gå 2 kilometer”, säger jag bara “fuck you, jag är glad att jag överhuvudtaget rörde mig”. Klockan 9 en lördagsmorgon finns det bara ett fik öppet på söder.

Och som för att driva in spiken i kistan tog de inte emot kort under 50 spänn heller. Jag fnös bara – ge mig en latte, ta 500 hundra om du vill, men kom ihåg att på den yttersta dagen är jag där och skvallrar.

Bloggar om: fik, morgon, cafe, söder, lördag, stavgång, sugbloggen, stegräknare

Det är inte alla som är medvetna om detta men varje midnatt byts vi ut alla ut till nyare och fräschare version på oss själva. Oftast när vi ligger och slaggar. Då drar den förbrukade dagsversionen iväg och gömmer sig. In skrider dagens version.

Och för gäsphuvudena som poppar in med “jag sover inte vid midnatt“, säger jag bara trodde du ja. I samma sekund som du blinkar vid tolvslaget byts du ut. Kruxet är bara att den version som slängs in inte hinner koppla in sig överallt. Det säger sig självt att det blir ett hafsverk. Men ju tyngre och djupare man sover desto mer förankrad stabil version tar över. Därför kära medlallare är tung sömn av vikt.

Där har du anledningen till varför du känner dig fucked upp vid midnatt. Du är inte riktigt dig själv. Som en av mina morotsvänner utrycker sig ” där har du en som inte bottnar i sig själv“. Egentligen ett ganska dumt uttryck, eftersom jag alltid får en mental bild av en själ som halkar omkring i en något för stor och hal kropp.

Jag är inte mer underlig än den medelmåttige sugoholicaren så i vanliga fall byts jag också ut mot en fräschare version. Men häromdagen bestämde jag mig för att hänga kvar och se vad som hände om jag gled fram och morsade på morgondagssteffe. Förutom det naturliga och absurda i och med att allt som vi håller normalt skulle få sig en ny knäpp på näsan så kunde det vara roligt att se vad som skulle komma ur detta.

Så vid tolvslaget när jag såg den nyare fräschare steffen glida fram som om han ägde hela världen och precis skulle ta kroppen under sin kontroll hoppade jag fram med ett:

- Buuh!!!
- Visst tjena. Som om du kan skrämmas liksom.
- Va fan!
- Med tanke på att du är så jävla igår är du dessutom förutsägbar som få.
- Jag såg nog att du finchade till. Darrålade. Trodde det var omärkligt va. Lallare!
- Hörru!
- Höddu på dig själv!
- Höddu?
- Fan det blev fel det där.
- Det är för att du är slut. Seså stick iväg. Jag tar över nu. Flytta på dig.
- Men jag tänkte haka på dig idag.
- Glöm det. Jag har för mycket att göra utan att behöva ha dig släpandes som en efterbliven…jag men överbliven gårdagsversion av mig själv hängandes i hasorna.
- Vad har du att göra?
- Typ allt du skitit i att göra. Vad sägs om det?
- Öh. Ja…just det. Att göra listan ja…eh…men min gårdagsteffe sket i det. Varför ska då jag anstränga mig?
- Ja lägger du upp det på det viset.
- Precis. Dessutom borde du väl veta att jag inte går omkring och städar upp efter andra. Framförallt inte efter mig själv.
- Ja det förklarar allt jag har att göra men det förklarar inte varför du är här.
- Jag ville jiddra lite.

Morgondagens steffe tittade på mig med glöd i blicken. Om han hade ärvt något av mig så var det just jiddra-med-andra-andan. Den andan kommer jag att ta med mig i graven och ut på andra sidan. Jag känner igen den blicken till och med i ett mörklagt rum. Och så lutade han sig fram och viskade:

- Klart vi ska jiddra.
- Varför viskar du, sa jag och kollade mig omkring.

Rädd att någon skulle hoppa fram. Men vem fan hoppar liksom fram osedd av ingen? I min skalle dessutom. Mitt i natten dessutom? När jag sover dessutom? Jupp! För språkpolisen som precis satte kaffet i vrångstrupen. Det var rea på “dessutom“. Jag fick några jävligt billigt och kommer att dekorera kommande poster med dem. Och kommentarer dessutom!

- Därför att han kan höra oss.
- Vem?
- Gårdagssteffen!
- Men det är ju jag.
- Ja du är min gårdagsteffe men vi ska leta upp din gårdagsteffe och jiddra med honom, dvs förrigårversionen.
- Men varför skulle han höra oss
- Han är här inne, sa han.
- Vardå någonstans?
- Jag vet inte riktigt för som alla andra gårdagsversioner har han också gått och gömt sig.
- Men va fan! Jag är ju gårdagssteffe. Och jag har inte gått och gömt mig.
- När för du är annorlunda. Ja idag är du gårdagssteffe. Men nu är det imorgon.
- Och

Han tittade på mig med en mindre glödande blick. Trött skulle man kunna säga men eftersom hans pass precis hade börjat så var det inte riktigt trött utan mer matt.

- Jag tar det lite långsamt nu. Idag innebär att du är min gårdagsteffe, men för din del så är du bara steffe. Som jag är steffe idag, fast jag samtidigt är din morgondagsteffe. Som du är morgondagsteffe för förrigårsteffe. Och för förrigårsteffe är du övermorgonssteffe.
- Ahh…och imorgon kommer du
- Att vara?
- Gårdagsteffe…
- För att?
- Övermorgonsteffe…
- Precis.
- Som kommer in blir dagsteffe!
- Så enkelt ere! High five fan!, sa morgondagsteffe.

Och så highfivade jag mig självt.

- Bara man har koll på prefixen så ordnar det sig, sa han och stoppade in en prilla.
- Imorgon är en annan dag, sa jag.
- Va?
- Ja…öh en låttext jag anser tillhöra en av de odödligaste någonsin.
- Har jag aldrig hört.
- Va kom igen! Den är för evigt inbränd i mitt huvud.
- Ditt ja, men kom ihåg att jag är en fräsch version av dig. Odödlig sa du?
- Ja visst fan. Ja inte ur perspektivet bra, utan hur fan dödar man den.
- Omöjligt alltså?
- Jupp poppar upp när man minst vill ha den. Trust med den kommer smygandes vid lunchen.
- Dit är det en evighet, ska vi gitta då, sa han

Och så gled vi iväg för att göra dagen sur för gårdagsteffe. Fan om den jäveln hade skitit i att göra allt som hamnade på vårt skrivbord skulle han få sig en jiddrig dag som ingen annan någonsin har haft. Detta resulterar givetvis i att vi skiter i att göra något vettigt idag men det var…öhh blir morgondagens steffes huvudvärk.

- Hur gick den där texten sa du?
- imoooorgooooon är en annnnnan dag
- Jag skulle sjungit “en annans dag”
- Hahaha
- Heheh…på tre…ett två tre…

Imorgoooonnn är en annanssssss daaaaagg….

Andra bloggar om personlighet, morgondag, imorgon, igår, steffe, sugbloggen, att göra lista, sömn

Ere Måndag redan…?

Den här är så soft!

…speciellt de med ett halvuppätet som logotype.

Airport my ass!

“Det är bara att koppla in och köra..”

visst huvudet i väggen. Skitprodukter i snygg förpackning!!!

Andra bloggar om apple, airport, mac, strul, fuck, logotype, sugbloggen

Sudo!

Vad i helvete betyder sudo? Och varför ska den manövern sänka en dator? Jävla sado-kommando.

Jag kan tänka mig hur det lät i jolcolarummet den dagen upphovsmannen till sudo visade sin polare tricket.

- Kolla här.
- Shit! Hur gjorde du det där!?
- Enkelt. Så här.
- Fett!
- Eller hur?
- Vad ska du kalla kommandot?
- Jag vet inte…
- Zapp?
- Nej för banalt.
- Erase and destroy?
- Mja…
- Rövknull medelst långsam stickig påle?
- Nä…sudo
- Sudo?
- Jepp! Sudo. Inte en käft som fattar vad det innebär förrän det är försent.
- Ha ha ha!!!
- Eller hur?
- Men betyder det något?
- Mja…vad sägs om Så Underbart Dumt Ord.
- Hahahahahaha!
- Hahaha…
- Skål!
- Skå…vänta min jolt är slut…vänta jag ska hämta mer!
- Ta åt mig också…

Grrr…jag hatar datorvärlden och dess freaks som har kommit på sina egna makabra kommandon som om de applicerades i det riktiga livet skulle kunna radera en planet från detta kända universum. Hur i helvete kommer man på namnen? Okej om namnet på något vis angav tonen. Jag tänker på kommandon som “kill all“. Då fattar man att utför man den så ryker rätt så mycket. Den snubben som kom på den frasen var inte helt uppväxt på joltcola utan hade förmodilgen en fot förankrad i verkligheten. Men idioten som kom på sudo borde kölhalas långsamt.

Jag satt häromdagen och lekte lite i terminalen på en skarp dator och fick för mig att jag skulle sudo en httpd.config fil. Lite sådär på sennatten. Trixa lite med .htaccess regler. Grejjen är att eftersom jag inte har tummarna mitt i handen anser jag att vardagshacka lite inte är någon större grej, samt att min devis är “det kan ju inte annat än haverera” – så när jag ville kolla en fil öppnade jag den och följde manualen. Till punkt och pricka might I add. Vad kunde gå fel liksom?

Jag läste denna httpd-fil och gjorde inga prylar i den. Bara kollade lite. Sedan beslöt jag mig för att stänga ned den – eftersom jag blev lite darrig då jag insåg att jag satt i skarpt läge.

Väljer kommandot exit – får en märklig varning som säger “spara” eller “spara inte” . Eftersom allt jag hade gjort var att öppna filjäveln så kände jag inget behov av att spara. Så jag väljer det enklaste alternativet “spara inte“. Vad fanns det att spara liksom?

PJOFF!

Och serverjävlen stängde ned sig med ett “tack för det din lallare“. Vafan tänkte jag och terminalade in mig igen för att kolla upp. Filen fanns kvar men den var blank, tom (påminde mig vagt om känslan jag erfor när ett gammalt ex besvarade mitt “hörru ska vi inte flytta ihop” med ett “mja…jag tänkte vi skulle lägga ned denna kadaveraktiga relation“) , inte en rad kod. Alldeles nyss var det en miljon konstiga koder. Det var pre-sudotiden. Tydligen är kommandot sudo ett sådant kommando som tar egna initiativ och tänker “ja eftersom han inte ville spara något så passar vi på att ta bort allt som fanns innnan också“.

Jävla lallare. Det här är precis som en gång då jag satt i en studio och programmerade en av de odödligaste hittar som någonsin har skapats. Med ett felaktigt tryck på en tangentkombination poppade följande dialogruta upp.

“Vill du spara innan du avslutar programmet.”
Ja. Nej.

Jag tänkte “jag vill inte avsluta, inte när jag har ett sådant flyt igång nu” och väljer givetvis Nej. Det kritiska här var “avslutar programmet“. Inte min tolkning eller den jolcoladrickande lallarens användning av det skrivna språket. Han skulle givtevis ha lagt in:

“Oppps! Hörru! Du har råkat komma åt en kombination av tangentnedtryckningar som innebär att programmet kommer att avslutas. Trist ja…men innan du låter blodet rusa så vill jag bara påpeka att ingen höll en pistol mot ditt huvud när du utförde den huvudlösa tangentbordskombinationen. Hur tänkte du då? Men räds icke. Räddningen är faktisk i kvarteret. Det trevliga kvarteret ‘ge snubben en chans’ – kvarteret. Så innan vi stänger ned vill vi ge dig chansen att spara innan. OBS! Det här är skitviktigt! Väljer du nej nu så kommer programmet att avslutas i alla fall. Så tro inte att “nejet” innebär att programmet kör på. Jag vet att detta kanske är en smula övertydligt men vi vill inte att hela den här sessionens arbete bara ska ryka sådär. Vi vet hur det är nämnligen. Seså välj nu “ja” och spara. Sedan startar du om programmet. Ha en bra dag!

Mvh / Kenneth den schyssta programmeraren”

Pjoof och en hit försvann från jordens yta.
Pjoof och en server försvann från Internet.
Pjoof och jag har nu ytterligare en sak att lägga till på att göra listan…

Grrrrrrrrrrrrrr……………..

Andra bloggar om datanördar, hit, joltcola, pjoof, sado, servers, sudo, terminal, sugbloggen

…en dimension kommer man undan med rätt så mycket här i vår trista tredimensionella värld.

Häromdagen stod jag och pressveckade en kostym, skjorta och slips in till tillståndet absoult absurt jävla platt. Jag lyfte upp kostymen för att pressa den andra sidan och som av en händelse vred jag till den i 90 grader och den försvann. Eller ja…försvann och försvann … jag kände tydligt att den hängde i min hand men den syntes inte.

Wtf, tänkte jag och vred på kostymen igen och “pjopp” så poppade den upp. Pressad och fin. Det visade sig att genom att pressa på som fan så lyckades jag tydligen stryka bort en dimension. Jag tänkte inte så mycket på det men när jag plötsligt hörde frugan vråla från köksregionerna att “det är dags att ordna balkongen” såg jag en möjlighet att försvinna. Med ett “vänta lite” gled jag in i den nystrukna kostymen och kände hur den tredje dimensionen försvann. Elller egentligen så var det jag som försvann… eller egentligen så var det en sida av mig som försvann… eller egentligen så var det en dimension som lade ned rörelsen. Var fan är Carl sagan när man behöver honom som bäst? Låt oss nöja oss med att något försvann!

Jag ställde mig rakt framför spegeln och såg mig själv. Slick och citysnygg i en kraftigt rabatterad och pressad Batistini. Därefter vred jag mig 90 grader och såg hur jag försvann från rummet.

“Thi hi“, fnittrade jag för mig själv.

- Var är du någonstans, vrålade frugan när hon sladdade runt hörnet med några blomkrukor, en säck jord, vattenkanna och plasthandskar.
- Här i hallen, sa jag.

Hon kollade runt, jag såg till att befinna mig i 90 graders vinkel från henne.

- Hallå! Vardå någonstans?
- Öh…hallå sa jag, fnittrandes

Hon ryckte till. Självklart. Det hade jag också gjort om jag hade hört en fnittrande mansröst från absolut ingenstans.

- Jaha! Vad har du nu gjort? Jag vet att du är här. Jag känner lukten av besvikelse av krossad dagsplan i form av göra ingenting. Vi ska ordna balkongen och det nu. Kom fram!

Jag vek mig runt min egen axel i 90 grader och poppade upp framför henne med ett “kan vi inte fixa balkongen någon annan dag? Fan snön har ju knappt lättat från balkongen. Jag kände på räcket nyss och det fryser fortfarande. Det huttrade ta mig fan också. Några dagar bara. Jag vill inte göra någonting idag.”

- Varför har du kostym på dig?
- Jag pressade den och det visar sig att den är så pressad av allt så en av dimensionerna packade ihop med ett “ja är jag inte önskvärd här så drar jag“. Skitsmutt! Jag kan poppa upp och poppa bort bara genom att vrida på mig. Kolla här, sa jag och vred skitsnabbt på mig. Jag passade även på att flytta på mig i dolt läge så att jag poppade upp lite här och var i rummet.
- Men sluta!
- Snälla kan inte jag bara få ha den här dagen för mig själv. Jag ska spela spratt med folk.
- Men balkongen då?
- Du gör det så bra själv, jag är bara i vägen. Du vet att jag inte gillar jord. Smutsiga fingrar och så en massa äckliga daggmaskar.
- Det finns verkligen inga daggmaskar i våra blomkrukor.
- Ja du vet vad jag menar.
- Nädu! Vi ska…
- Jaha är det den tonen?
- Men vi har ju skrivit en att-göra-lista.
- Glöm det, sa jag och med ett snabbt vrid och en elak fnittring gled jag ut från lägenheten och duckade vant undan för skuldkänslan som försökte smyga på mig med sin att-göra-lista-angst.

Aldrig att jag lallar runt på en fyra kvadratcentimeter liten jävla balkong och gonar runt med äcklig jord, när jag kan praktikaljoka loss i en kostym som om man synar den i sömmarna saknar en dimension. Dessutom är hela konceptet jord på en balkong så jävla korkat. Varför bygger man balkonger överhuvudtaget? För att lyfta upp jord tre våningar över marken? Skuuuullllle inte tro det!

Jag gled ned på Konsum och gick bakom en tant och kastade in några konserver i hennes vagn. När hon skulle ta tag i dem så sög jag tag i den och den försvann. Tydligen tappade döda material också en dimension i kontakt med mig. Hon höll på att få en mindre attack när burkjävlen försvann framför hennes ögen. Påpassligt nog langade jag in ett metalliskt “hö hö….gone with the wind“. Plötsligt såg jag en vältränad snubbe gå bakom en skitsnygg tjej lite ostentativt sådär. Och man behöver inte ha alla lådor stängda för att fatta att han gled runt henne i hopp om att få kontakt. Jag gled fram precis när han tog mod till sig och skulle fråga henne något taffligt typ “vad är det för skillnad mellan en zuccini och en squash” och lade av en dånande mök.

Givetvis stod jag i stelth mode. Tjejjen såg snubben, hörde ragnarmöken och fnös till “men hur vidrig kan man vara?“. “Det var inte jag“, sade snubben stressat, “nä hä då var det väl jag” sade bruden snabbt. Vaken tjej det där tänkte jag och langade fram en ihåligt “eller så var det jag“. Jag stod precis bakom en ananas så rösten lät som om den kom därifrån.

“Där ser du det var inte jag det var anansen“, sade snubben, “thi hi…eller så var det en annans ass” sade tjejen, “ohh..hahahah“, sade snubben och utan att mena det så hade tydligen mitt joke fört dem närmare varandra. Jag lät det bero. Kanske var det vårkänslor eller det att med en dimension borta så försvann delar av mitt elaka jag. Jag behöver förmodligen tre dimensioner för att vara riktigt taskig. Nu så var jag rätt så soft. Jag vred på mig så att de kunde se mig “ Den snygga vältränade snubben har rätt det var jag” sa jag och vred på mig igen och försvann bort i gångarna. Det sista jag hörde var “vilken platt typ det där var …nåja…öh…säg vet du skillnaden mellan en eggplant och en aubergine“.

Hur kul det än verkar vara att jiddra med lördagshandlande medmänniskor så var det inte så kul egentligen. Jag gled bort till kassorna och flyttade på saker från bandet så att det försvann och kom tillbaka precis när expediten skulle suga tag i det. Men inte ens det var speciellt spännande. Jag blev uttråkad.

Jag beslöt mig för att sjola lite när jag nu hade chansen. Den ultimata tjuvdrömmen är att osedd kunna smyga in i en butik och plocka på sig allehanda godsaker och smyga ut. Visst kommer larmet att tjuta men är jag bara kall nog går jag ut samtidigt som någon som får visa upp sin medhavda kasse. Själv glider jag bara ut. Sagt och gjort. Jag plockade upp en kasse som försvann i samma sekund som jag lade handen på den. Därefter gick jag loss i charkdisken och plockade upp fina ostar, lax, torskpaket och fläskfilér och diverse matvaraor för minst en femhundring och gled fram till utgången. Jag avvaktade lite för att tajma någon som såg suspekt ut och skulle precis glida ut.

Och precis när jag bestämde mig för att glida ikapp en skäggig typ, så bestämde sig kostymen för att ta tillbaka den förlorade dimensionen. Precis när larmet gick återtog den tredje förlorade dimensionen sin plats och med ett “pjopp” gled jag fram fyllt synlig från alla vinklar. Vad annat liksom? Skäggiga typen höll på att hoppa ur skinnet – först för att larmet gick, men den främsta anledningen var nog att från absoult ingenjävlastans poppade jag upp kutryggat och med en välfylld kasse mat. Det vet ju alla att oavsett hur hårt och metodiskt du än pressar en kostym så ger till slut pressvecken upp den ojämna kampen mot fettet innanför. Fettet tryckte på, naturlagarna vägrade spela med och lagen om alltings jävlighet gled fram med ett “busted lallare“. Eller ja det var faktiskt butiksvakten som sa det – men det lät precis som om det var l.o.a. jävlighet som snackade.

-Du följer med här, sa vakten
-Öh …

För att göra en lång historia lite kortare slutade hela skiten med att jag fick lov att ringa frugan. Om hon kunde komma ned och betala så skulle de se mellan fingrarna för denna gång. Jag ringde upp och följande utspelade sig:

- Snälla kom och hämta mig!
- Pftt glöm det!
- Ja men om du inte kommer och betalar för kassen med mat så syr de in mig!
- Med all rätt!
- Hörru!
- Hörru på dig själv!
- Men va fan!
- Jag sitter på balkongen och fikar. Jag kommer och hämtar ut dig imorgon. Hade du varit med och fixat på balkongen hade detta aldrig hänt. Nu fick jag jobba själv. Jag är värd en paus. Tro inte att jag tänker sabba min dag för din skull.
- I vått och torrt!
- Det gällde tydligen inte balkongfixardagen.
- Men jag kan inte slagga över i häktet!
- Det kan du visst!
- Jag har inga sängkläder!
- Ska de inte sy in kostymen oxå?
- Hahahaa liksom! Ja vadådå?
- Då har du gott sällskap och så kan du dra direkt till jobbet imorgon.
- Men…
- Hörru jag har inte tid, solen skiner, och jag ska vattna blommorna. Ha en soft natt.
- Men…

*Klick*

Andra bloggar om Konsum, practikal joke, pressveck, kostym, häkte, sugbloggen