Sugbloggen är landets roligaste blogg!

…dag kvar till årets eller fan vi slår på stort här… milleniets största händelse i bloggvärlden!

Publiken: va fan ge oss en ledtråd!
Stefan: glöm det!
Publiken: snälla ett ord, en konsonant, ett kommatecken…
Stefan: ok ok….det har med tomten att göra…
Publiken: tomten?
Stefan: tomten!
Publiken: som i mark eller som i jul?
Stefan: jag säger inget mer!
Publiken: men va fan!
Stefan: ho ho ho!

På sistone har jag råkat ut för något märkligt. Man kan ju bo inneboende hos någon polare som har ett mer alturistiskt hjärta än undertecknad. Någon som typ bryr sig. Bostadsmarknaden är som bekant fucked upp och då är det rätt naturligt att man delar adress.

Typ care/offar på en adress. Fullkomligt naturligt. Så att företagen vars affärside är att rövknulla folk kan skicka sina saltade jävla räkningar.

Men att care offa en mailadress?

Förklara det för mig någon. Hur tänker man då?

- benny, kan jag få låna din mailadress?
- självklart!
- schysst som fan!
- dont mention it, thats whats friends are for…
- keep smilen kiip…
- shiiineeeing…
- nowin jou kan alwaaaaiss…

öh…

Nåväl, först. Den som lånar adressen har INGET på nätet att göra. Sådana som lägger in annonser på Blocket och skriver “obs lånad mail ring istället” bör få huden avskalad som straff. Varför annonserar du på INTERNET då ditt jävla pucko? Mail kostar ingenting. Det är ett av få saker som är gratis på Internet – hur svårt ska det va? Däremot är de med all säkerhet korkade nog att trycka på länken “free xxx movies here”…

- ja men jag behöver ingen mailadress i vanliga fall

Och? Skaffa en egen mailadress till detta enda tillfälle dårå. Kötthuve.

Sen har vi alla bennysar (det kan vara bosse, anita etc…det är bara ett samlingsnamn här, heter du benny och tar åt dig…fuck you liksom), som är mosiga nog i huvudet och lånar ut sin mailadress. Hur tänker man då?

- shit, det här mailet är till polaren. bäst att vidarebef…ja visst ja. öh…skriva ut det. åka över och lämna det till polaren…

Vad är det för fel på folk!

Få saker är så irriterande som dåligt klippta naglar. Orsaken därtill kan variera. Stress. Kevlarförstärkta naglar eller en slapp och likgiltig nagelsax.

Man hugger av naglarna lite för dåligt, så att små stumpar sitter kvar på sidan av nagelbandet. Tillräckligt små för att nagelsaxen ska släppa förbi dem, men tillräckligt stora för att orsaka ett raspande läte när man tex sticker ned handen i fårskinnsvanten. Jepp… jag har ett par som matchar bilen faktiskt. En gåva till mig själv av en som vet vidden av att det är presenten som räknas.

Så sitter man där på bussen och känner ett fruktansvärt stort behov av att fixa till den trilskande jävla nagelkanstbiten. Med resultat att man sitter där som en satans dräglande dåre med vilt vindandes blick för att få fokus på en bit hårt sammanpressad hårstrå halvvägs upp i käften.

Verkar man vara frisk då?
Skulle ni fråga den mannen om han kunde babysitta över helgen?
Tror ni att busschauffören kastar långa förslutna blickar i backspegeln i valet o kvalet om han ska tillkalla ett par resoluta vakter som inte tar ett “nej jag kliver inte av innan jag får tillbaka min tjuga“?

Och allt detta bara för att de inte kan tilverka nagelsaxar som tar nageln i ett svep. Det värsta är när man får häng på den trilskande lilla biten. Höger övre och nedre huggtand får ett fint resolut grepp och med ett shuwuup drar man av sig gott och väl 3 centimeter schysst täckande hud.

…och tånaglarna ska vi inte ens snacka om…

Ska det vara så jävla svårt att göra en bra nagelsax?

…är väl de som försvinner i några dagar utan ett pip. Och lämnar den törstiga läsekretsen hängandes i tvivlets utkanter…

har han lagt av?

han suger i alla fall

det finns andra bloggar som är ljusår snyggare…

det har med en fluga, sallad och fisk att göra…to be continued ( kolla en cliff hanger)

KAPITEL 41 eller Ja på den vägen är det ungefär…

Prolog: Eller en kort sammanfattning för de som inte orkar läsa skiten eller de som fuskar, typ kollar i slutet på om detta kan vara något att läsa…

…Jag heter Luther. Jag gillar inte mitt liv. Jag gillar inte mitt arbete. Jag gillar inte avgasrör och jag gillar inte att min karriär har havererat. För ett par veckor sedan stod jag på globen och kunde se mig själv i jumbotronen, och jag noterade bland annat att finnarna i ansiktet ser mycket rödare ut förstorade än annars. Idag jobbar jag på posten och sorterar avgasrör. Denna historia är en berättelse om alla de olika förvecklingar som lett dit. Medan jag trodde att jag skulle bli en världsberömd firad superstjärna. Nedan följer det sista avsnittet i denna episka berättelse om en man som är missförstådd av sin generation och sig själv. Vadå?…skulle jag bli en avgasrörssorterare – hade jag missförsått något i mitt liv…

Det är helt otroligt hur trött jag är. Jag har aldrig i hela mitt liv känt mig så trött som jag gör just nu. Det är svårt att tänka klart. Min hjärna känns som ett mosigt fludd. Jag gillar det amerikanska uttrycket “Not a straight thought in his head”. Om man skulle försöka översätta det till det svenska språket skulle det bli ungefär som ” inte en rak tanke i hans huvud”. För att det skall bli begripligt får man föreställa sig en packad man vinglandes på gatorna.

Det känns som om min hjärna är beklädd med en tunn hinna av teflon. Ingenting fastnar. Glömmer fikor med polarna. Tvättider. Missar måltider. Mobiltelefonen hemma på nattdukshyllan. Vad är det som händer?

Hela den här veckan som har varit har jag jobbat från klockan åtta på morgonen till klockan tjugo på kvällen. Det kostar verkligen på. Och den förra helgen hade min syster och hennes kille dopfest åt deras lille son. Ni vet han med barnbidraget. Det var en formidabel tillställning som tog musten ur mig mer än jag hade trott. Jag körde mat och dryck under helgen och var på helspänn i typ fyrtiåtta timmar. Fast festen var en otrolig succé. Det gick åt minst tjugo plattor läsk och ungefär åtta backar bira plus ett par flaskor whiskey. Allt detta på en söndag! Vi räknade ut att det kom drygt tvåhundra personer under de åtta timmars öppet hus vi höll. Med andra ord en schysst fest.

Mitt drama med den tillbakadragna tjejen som inte ens säger bu till en höna, har accelererat till ett makabert tillstånd. Fast i och för sig varför skulle någon vid sina sinnens fulla bruk komma på idén att säga bu till en höna?

Jag brukar i och för sig säga “öh…du…va!” till alla duvor jag möter men det är på skoj. Ingenting allvarligt menat. Lite crazy. Galet. Internt mellan duvorna och mig. Duvorna verkar inte bry sig allt för mycket. Stadsduvorna alltså. Skogsduvorna vet jag inte alls hur de skulle reagera men jag inbillar mig att de är lite mer skygga och inte alls lika hårdkokta som gettoduvorna.

Tillbaka till den skygga damen. Vi gillar varandra och har bekräftat det inför varandra. Vi tog en fika och kom på ett typiskt svensk maner överens om att det inte verkade föreligga några hinder för oss att ingå ett förhållande. Som att sitta vid ett förhandlingsbord liksom. Jag hade inga sjukdomar och inte hon heller. Jag hade inga lik i några garderober och det visade sig att hon inte ens hade garderober. Hur läskigt är inte det då? Inga ben ingenting gömt någonstans.

Scary.

Alla våra polare vet vad som är på gång. Fast ingen av oss vågar ta det först steget. Hur skall det gå egentligen? Jag är ju kär i henne och hon i mig så varför vill hon inte ha mig? Luktar jag illa eller? Är min näsa en aning för bred? Sitter mina ögon något för tätt? Finner hon min panna vara något för hög? Tror hon eventuellt att jag är bög? Hon förvirrar mig så att jag inte vet vad jag heter och hur jag bör bete mig i hennes sällskap.

Till slut kom det till en ohållbar situation en kväll då vi hade pratat med varandra i telefon om vad vi skulle göra under helgen. Det visade sig att hon skulle gå på en fest någonstans och jag skulle för min del sitta hemma och kolla upp teven. Lönehelg ser ni. Då kastade hon fram ett förslag om vi inte kunde ses senare på kvällen eftersom hon inte trodde att hon ville vara kvar på festen hela kvällen. Visst, sade jag, det kan vi väl. Fast jag kommer att vara packad när vi ses, sade hon och då lugnade jag henne med att om det var så, så kunde jag gå ned på min lokala krog och ta mig en bira eller så för att vi skulle komma på samma neanderthalarnivå. Det måste du lova mig att du gör, sade hon. Fint, sade jag och ringde upp vännen Tammi och Stu och bad dem komma ned och dela ett par softa bira med mig till helgen.

Vi möttes upp på lördagskvällen på krogen bredvid mig och snackade skit och drack bira. Vid elvatiden på kvällen kom My med sin polare till krogen och jag hade tänkt, stärkt av alkoholen att jag skulle grabba tag i henne och kyssa henne men vid det kritiska skedet försvann mitt självförtroende som om någon hade stulit det och jag kunde endast skaka fram en mesig kram som hälsning. Jag satt och förbannade mig själv för denna brist på manlighet som jag uppvisade.

Ölen smakade mes.

- Tsk, tsk, sade lejonet inom mig och begrov sitt huvud i sina händer.

Jag för min del hängav mig åt biradrickande och dolda ögonkast åt My till. Hon i sin tur gav mig exakt likadana kast tillbaka med sina stora beslöjade ögon. Jag visste varken in eller ut. Efter någon timme eller så skulle Stu och Tammi dra vidare in till staden för att krypa ned på en klubb. Jag kände att jag inte hade någon lust med det eftersom jag trodde att om vi ramlade ned på stadens klubbar så skulle det bli grymt svårt att ragga på My. Jag visste att jag måste ta kommandot på något sätt. Hon gav mig blickar som jag endast kunde tolka som ett “Kom igen då!!!”

När vi skulle resa på oss och gå vidare så såg jag till att vi, My och jag, hamnade på efterkälken och precis när alla ( alla…två pers liksom) stod utanför och väntade på oss två grabbade jag tag i henne och med ett “Jag pallar inte längre”, drog jag henne in till mig och gav hennes uppåtvända ansikte en passionerad kyss.

- Äntligen, suckade hon.
- Eller hur?, sade jag och adderade att par hundra snabba kyssar.

Varför knussla?

- Det var på tiden, sade hon och kysste mig hett.
- Vi går hem till mig, sade jag full av kommandolusta i allmänhet och bossighet i synnerhet.

Orsaken var att dessa hundra kyssar jag gett henne nyss hade emottagits så tacksamt och gett mig det självförtroende jag behövde för att dra fram grottmannen inom mig som jag hade trott gått och hängt sig för länge sedan eller evolverat sig själv från sidor av min fega personlighet som han tillsammans med Lejonet så innerligt avskydde.

- Ok, sade hon och gav mig en varm kram.

Stu vrålade åt oss från dörröppningen.

- Skall ni med till Spy Bar, eller…?
- Det kan du hoppa upp och fetklappa dig på att vi inte skall, sade jag full av nyss ovan nämnda självförtroende och hjärtat bultande av kärlekslusta.

Samt att blodet hade börjat forsa ned till ställen på min kropp som det var länge sedan de hade varit i närheten av. Lite sömndrucket darrade lill-Luther till och undrade slött om det skulle vankas sex i kväll, fast det hade han varit med om många gånger förut då det hade visat sig vara falskt alarm så han stannade kvar i ett halvstyvt läge och gäspade endast lite lojt. Hade han haft armar hade han sträckt på dem och kliat sig på pungen.

- Ok, sade Stu, lycka till då Luther och grattis My. Gör ingenting som jag inte skulle göra, avslutade han och klev in i en taxi.

Med ett vroom var de borta och där stod jag med My och en stjärnhimmel som verkade blinka åt oss. Någonstans långt bak hörde jag hur tinnitusen gjorde sitt bästa för att låta som en stråke som spelar en menande melodi. Månen log åt oss båda och stjärnorna strålade som om de enbart var gjorda åt oss sedan tidernas begynnelse. Hade fåglarna inte varit djupt upptagna med att sova och samla krafter in för nästa dags maskande eller vad det nu är fåglar gör på dagarna så skulle de ha stämt upp i en fyrstämmig lovsång.

Jag tog ett djupt andetag av den friska luften på Hornsgatan och såg henne djupt och länge i ögonen. En anledning till varför det tog så lång tid var att jag hade en del problem med fokus. Ett tag såg det ut som om hon hade fyra par ögon. Superfett läskigt! När jag väl hade lyckats eliminera två av de överflödiga ögonen kändes det som om jag ville drunkna i hennes två resterande ögon. Jag utgick ifrån att det var en bra känsla.

Vi började gå de arton metrarna till min port enligt överenskommelsen vi hade gjort. Efter att ha bråkat en smula med portkoden och den trilskande dörren gick vi upp en trappa och in i min lägenhet, och där lärde vi känna varandra på ett djupare och finare plan. Fast innan dess öppnade jag upp ett brev från Posten där de krävde tillbaka femtusen kronor för semesterersättning som jag hade tagit. Att betalas tillbaka inom åtta dagar annars skulle det gå till inkasso.

Fuck it, tänkte jag och rev sönder det i småbitar som jag kastade ut från mitt fönster. My undrade vad det stod och jag sade; ingenting som jag kunde göra någonting åt nu och ingenting som jag kommer att göra någonting åt.

Fuck Posten!

Fuck lastkajen!

Fuck truckarna!

Fuck Sätra!

Fuck hela jävla världen!

Luther hade skaffat sig en flickvän och solen sken igen i Luthers liv. Luther var lycklig. Lill Luther var i extas. Lejonet och grottmannen tog en segerbira, inne på en bar som låg på självförtroendets gata. Bar Ego. Bara egon därinne. Livet var fint. Allting var inte så jävla överjävligt egentligen. Luther hade 648 kronor på bankkontot. Luther var kär och hade sagt upp sig från sortering av avgasrör på terminalen i Sätra. Luther behövde aldrig mer träffa de övervintrade halvgamla liken mer. Luther hade 289 låtar som han hade full kontroll över. Och en jävligt bra demo. Allt var bara en fråga om tid.

För att citera min gode vän Stu:

- Ja på den vägen är det ungefär…

- SLUT -

…som är stor nog för dig och den tysta äggfisen som smet ut. Speciellt inte när du står högt upp på en ranglig stege i full färd med att placera sommarskorna för vinterförvaring allra högst upp…

…den kommer ikapp dig.

Det finns vissa saker som jag undrar över hur beslutsfattandet sker. Tex det här med att bli musiker. En fin ide. Med om man lyckas lukurativ framtid. Damer i rader. Beundrande blickar från kreti. Till och med en fanclub som bildas. Få förunnat men i alla fall.

Allt bra så långt. Men och det är här min undrar kickar in.

Varför väljer man ett instrument som nyckelharpa? Hur sexigt är det? Kan man posa med det? Blir brudarna imponerade av en sexig nyckelharpist som i sig är en motsägelse? Sitter kidsen på sina rum och plockar ut solona? Vill de i sin tur bli som sin idol nyckelharpinisten, ser ni återigen en motsägelse.

Ja men Mats Wester då? Min motfråga blir då: är herr Wester sexig, slick, någon man vill vara? Skulle inte tro det. Och Nordman hade aldrig blivit så stort om det inte vore för halvpundaren på micken. Ok att Matte o Py skrev hela skiten (faktum är att undertecknad kände till hela projektet lång innan svennen på gatan nynnade “vandraren”), men det var Håkan Hemlin som leverade skiten. Sen kan Wester stå i skinnbrallor och tro att de trånande blickarna var tillägnade honom och hans nyckelharpa.

Försök posa med en nyckelharpa. Det går inte. Alla nyckelharperister jag har sett ser alldeles för snälla och beskedliga ut. Inga hårda hakor. För evigt tvingad att bära skinnväst, rosiga kinder och en alldeles för mild blick.

fiol
bastuba
mungiga
banjo
ukulele

…eller det där freaket som går i paradorkestern och smäller ihop 2 cymbaler. Verkar det vara en sund sak att ägna sina finniga tonår till?

Dragspel är en annan rysare. Ja men Benny Andersson då, säger någon och menar på “ha ditt argument haltar lallare”. Det gör det inte alls. För att kunna bli så cool som herr Aandersson måste man ha popstjärnat i ett band. Och det vet vi alla att ABBA var ett band av magnitud. Från det till dragspelande är det ingen promenad liksom.

och vem spelar ukulele…Banarne. En man i skabbig apkostym likso…

Say no more.

Andra bloggar om: Nyckelharpa, Nordman, Håkan Hemlin, Mats Wester, Abba

- vi har en databas
- och?
- den innehåller alla buggs du sysselsatt dig med
- alla?
- alla!
- även den med geten?
- ALLA!
- åh fan

att man är allergisk mot fjädrar

att man inte passar i vitt
…eller i kjol, för då ser vaderna feta ut…i …all…satans evighet…

att det enbart är till för medlemmar.
att det tyvärr är fullsatt.

…forts KAPITEL 41 eller minnesgatan

Det är som om himlen börjar gråta över den osannolika fantastiska oturen som en av medlemmarna i det Lutheranska hushållet drabbas utav. Frågar ni Lill–Luther så anser han att det är två medlemmar i hushållet som drabbas. Han svårast eftersom jag inte ser någon form av tröst med casual sex med vem som helst, som han i sin något enfaldiga men kåta värld skulle uppskatta om inte annat som en schysst gest från min sida. Istället för det vanliga runkandet. För honom spelar det inte någon roll vem han får sätta på bara han får kasta sig huvudstupa rakt in i ett gryte. Hon kan vara ful, stor, grotesk, nazist, spetälsk, transylvan bara hon bjuder till. Hon skulle till och med kunna vara transvestit, så länge det erbjuds ett tillhål som består av ett hål.

Öhh…

Som vännen Izzy brukar göra, gå ut och pippa alla brudar som en hämnd för att hans ex hade dumpat honom för typ sju år sedan. Han ser inga problem med casual sex. Lill-Luther tycker att jag har mycket att lära från Izzy och det tycker givetvis även Izzy. Bara blunda och häng in den. Bit ihop, man kommer över konvulsionerna och krampanfallen.

Jag sätter på min minidisk och hoppar fram till en låt med Antiloop. Samma grupp som ligger på mitt föredetta skämtande skivbolag. Jag får så sköna Cerronne vibbar av den här låten. Massa sköna flashbacks till typ nittonhundraåttiotvå då jag jobbade på Postgirot över sommaren och var kär i en tjej som hette Lena som hade ett par fantastiska vader. Det var vader jag gick igång på vid den här tiden i mitt liv, inte så konstigt egentligen eftersom jag inte hade blivit ordentligt presenterad till hugg. Eller bröst. Men efter att det hade skett kom jag till den insikten att visst, vader är coola och allt det där, men fan jag tror nog i alla fall att bröst och hugg smäller snäppet högre. Och sedan dess har jag gjort allt för att få så mycket kontakt med dessa som möjligt.

Närkontakt. Ju närmare kontakt desto bättre.

Hur som helst så, jobbade min mor i Norrtälje på någon skola som utbildade musiker och min syster var på kollo. Jag var ensam i staden och hade min morbror Tore som bodde hos oss, som en övervakare. Jag minns att jag hade en freestyle en Luxor någonting som jag jämt lyssnade på. Det jag frös på var Cerronne och Bob Marley. Jag var verkligen knäckt över denna brud, alltså hon med vaderna. Idag sitter väl hon med tre barn, hus och en make någonstans. Om man slängde henne på mig så skulle jag inte känna igen henne även om jag fick en miljon kalla på ett bräde.

Det får mig att minnas en händelse som jag och Cee ( en av dessa som föll offer för den Lutheranska charmen innan jag tappade bort den bland avgasrören), Stu och Misse var med om på restaurang Angelinas back in the day. Vi satt och chillade och käkade en bit. Typ dubbeldate. Vid bordet bredvid oss satt det ett gäng tjejer och en av dem satt och stirrade på mig. Snygg som jag tyckte att jag var tänkte jag att hon är pladask i mig och att det var kört för hennes del eftersom jag hade Cee med mig.

- Ursäkta, heter inte du Luther, säger hon plötsligt och fixerar mig med en genomträngande blick.
- Öh…jo, svarar jag något perplext.
- Känner du inte igen mig ?
- Borde jag det? svarar jag med en motfråga.

Listigt. Imaginärt klappade jag mig självt på axeln för denna fenomenala handling i tankehastighet. Jag tog en klunk av rödvinet och gav Cee en förstulen blick. Hon såg inte särskilt road ut.

- Det är jag Natalie, sade hon.

Hybris varningen på henne var hög vågar jag påstå. Jag vet inte hur många gånger folk har kommit fram till mig på stan och sagt frasen, det är jag…bla bla bla, som om jag springer omkring med en mental databas på kreti och pleti. Jag lider av dåligt ansiktsminne och det kan jag erkänna utan att skämmas, ungefär som en del har svårt att läsa en flytande text. Det är liksom inget fel på individen, men om man ger personen som säger frasen, ett ansiktuttryck som bör tolkas såsom, vem fan är du, blir man bemött som om man hade en hjärna inte större än en medelmåttig amöbas. En amöba som fick gå om andra klass.

Nåväl. Jag fattade ingenting. Vem fan var detta och hur skall jag förklara detta för Cee? Jag såg en ensam natt i soffan framför mig och investeringen jag gjort i hennes öl fara all världens kos. För att inte tala om det meningslösa besväret att byta lakan. Det skulle inte bli någon sex ikväll. Luther fick sova ensam på grund av denna främmande kvinnas ogenomtänkta utsago.

- Natalie vem?, sade jag i ett försök att rädda vad som kunde räddas av vad kvällen kunde erbjuda i sitt sköte.

Om det inte vart riktig sex kanske man kunde få hångla lite och klämma lite som kompensation. Fast jag skulle inte satsa mina sista pengar på det dock.

- Mirre!

Satan i gatan! Mirre!

Plötsligt insåg jag vem hon var. Detta var den tjej som i princip hade sabbat hela min tillvaro på högstadiet. Detta var samma tjej som jag hade skrivit en låt till. Big Mistake hette den. Detta var den tjej som fick mitt hjärta att fladdra och min mage att banka, eller menar jag tvärtom? Detta var den tjej som jag en natt heligt hade lovat att jag aldrig skulle glömma. Detta var den tjej som fram till Fiskmåsen, en annan crash i c-moll, var mitt livs största kärlek. Detta var den tjej som gav mig ett smycke som var format som ett hjärta, som idag befinner sig i en kartong på vinden någonstans. Så mycket för det löftet jag gav henne att jag skulle bära det runt min hals fram tills jag dog. Detta var samma tjej som jag en natt hade suttit och förklarat min kärlek till mitt i natten i Kungsträdgården, under en fylleblackout. Detta var helt enkelt Mirre som jag inte sett sen jag gick ut högstadiet. Hon såg ut som någon jag aldrig förr hade sett.

Detta var den tjej som tio år senare fullkomligt slog undan benen på mina möjligheter att få lite skön sex med min flickvän, och det enbart genom att säga sitt namn.

Fan, Andy hade rätt, så jävla snygg var hon inte!

Följ den rafflande UPPLÖSNINGEN i nästa vecka…