Sugbloggen är landets roligaste blogg!

är det bara jag som tycker att något är fel med coops medlemserbjudanden?

köp kyckling för 69 kr/kg. pampers medlemspri 99 kr/pkt

låter bra! fan vad trevligt att mitt medlemskap och trohet premeras tänker jag och langar upp 4 kycklingar i vagnen och 4 paket blöjjor. i kassan möts jag av.

max 2 kyckligar/medlem och max 2 pkt blöjjor/hushåll

mff!

vad fan betyder det? vad vill konsum säga mig? kom hit, var trogen, ge fingret åt Ica, spotta utanför Willys, lipa åt hemköp. gå igenom proceduren att fylla i o ansöka om medlemskap. bit på naglarna av nervositet huruvida den där snodda päronspliten ska dyka upp som en black om foten och omöjliggöra medlemskapet. åk flera mil i månaden för att storköpa hos oss.vifta med det där kortet varenda gång så att köerna tar längre tid.

då och då erbjuds du att få köpa något av våra egna blåvita skitprodukter 3 kronor billigare. men då och endast då gäller “max 2 per kund” alternativt “3 per hushåll”.

det märkliga är att det inte gäller icke medlemmarna. kalla mig kokt men borde det inte vara tvärtom? eller är jag helt ute och cyklar?

KAPITEL 41 eller minnesgatan

Jag sitter som sagt på mitt favoritfik och tittar ut genom fönstret och undrar vad det är som gör att jag vill ha en annan person mer än någon annan person. Medan samma person förmodligen vill ha en annan person mer än den vill ha mig. Vad är det selektiva urvalet baserat på? Varför nöjer jag mig inte med det första bästa jag kan erhålla? Varför skulle min och Koko´s vibrationer i både tid och rum sammanflätas till att båda skulle få den känslan till att detta måste vara rätt? Visst är oddsen att det skulle ske en gång oändligt små, för att inte nämna att det skulle ske ytterligare en gång till. Vad fan inbillar jag mig? Vem fan inbillar jag mig att jag är? Snacka om hybris liksom.

Är inte vi alla ett offer för alla dessa smäktande balladers genomskinliga önskan. Jag älskar dig och du älskar mig vrålade Klaus Meine från Scorpions i min stereoanläggning igår kväll. Det gjorde han även under hela min känsliga uppväxt. Då man definerade kärleken via storsvulstiga ballader och amerikanska collagefilmer. Vad vet han och framför allt hur får han mig att tro på det? Jävla sopa! En lastgammal halvflint tysk patetisk hårdrockare i tajta trikåer ger mig råd om kärlek och känslor. Jag kastade ut skivan efter att jag fått nog av hans gnällande ton. Absoult ballader borde heta Absolut bullshit. Är jag så dum så att jag köper hela paketet med hull och hår utan att vara kritisk alls.

Jag kommer ihåg när jag pluggade filosofi på Stockholms Universitet och konstant ifrågasatte allt. Om någon sade godmorgon till mig sade jag honom eller henne vad får dig att tro att detta är en morgon och om det är morgon varför skulle den vara god, defineira god, osv…? Men idag sitter jag och dricker en dyster kopp java och tänker på Koko och vet inte alls varför. Jag har en brinnande känsla djupt begravd inom mig som skriker VORE DU MED HENNE SKULLE ALLTING VARA SJÄLVKLART!!! Huh???

Låt oss anta att jag faktiskt skulle få den stora äran att faktiskt bli ihop med henne igen. Typ rond två. Vad skulle då ske? Skulle jag lägga av med musiken för hennes skull, skulle jag skippa min familj för att hon inte tycker om dem, skulle jag plötsligt fira midsommarfester med henne och hennes familj fast jag innerst inne hatar allt som har med midsommar att göra? Skulle jag plötsligt börja tycka om lutfisk?

Vad i hennes väsen är det som gör att jag skulle kassera alla principer som det har tagit mig ett trettiotal år att applicera och som framför allt definerar mig som den jag är? Varför är jag kär i henne? Är jag kär i henne? Och framför allt varför är inte hon kär i mig längre FAST HON VAR KÄR I MIG FÖRR???

Som sagt jag sitter på mitt favorithak och tar en stilla kopp kaffe och en bagel med färskost och låtsas som om det regnar. Utanför har det precis börjat regna på riktigt så det visar sig att jag inte behöver låtsas utan jag kan ge mig hän åt den storm som rasar i mitt inre. Hur jag än vrider och vänder på mitt mentala jag så finner jag inte något som helst skydd. Det regnar och haglar ungefär som om stormen vill göra sig viktig. Jag knyter min mentala näve och hytter åt regnet utanför, ungefär som om jag vill ha sagt att DU MÅ RASA OCH DU MÅ ÅSKA MEN JAG KOMMER ATT SEGRA TILL SLUT!!! Det mest tragikomiska i detta är att jag har hytt med min mentala näve nu i ca fem år och inte fan verkar det som om stormen skulle bedarra. Blöt är jag i själ och hjärta.

Jag skriver ballader som skulle få Charles Aznavour att rotera i graven av avundsjuka, men det hjälper mig lika långt fram till Koko´s hjärta som det hjälper en dvärg att veta att under andra omständigheter så skulle han (dvärgen alltså), ha kunnat vara cirka hundraåttiotre centimeter lång och världsmästare i höjdhopp. Big tröst för killen liksom.

Servitrisen frågar mig hur det är fatt. Hon tycker att det ser ut som om jag ville ha sällskap och att jag har något som jag vill berätta om. Om hon bara visste att det finns de män som faktiskt har krossade hjärtan så skulle hon förmodligen vara en av de som var orsaken till det. Hon är inte helt oäven, fan nu när jag tänker på det så är hon ju faktiskt skitsnygg. Jag skulle under andra omständigheter faktiskt kunna bli kär i henne, ungefär som dvärgen. Som det är nu är hon bara en väldigt vacker kvinna som det skulle kunna gå att ha skoj med. Plus att skrytfaktorn bland polarna skulle vara stor.

Va var du med henne? Fan hon var ju snygg som fan… bla bla snygga lökar som fan… bla sög hon av dig… bla en inte helt oäven baja har hon ju… osv…
Jag svarar att det är ok, att jag har sovit lite för lite de senaste dagarna eftersom jag arbetar med nytt material inför den nya plattan. Måste liksom hålla skenet uppe. Jag tittar henne i de djuplå ögonen och ber om notan. Det är som om Medelhavet skulle ställa sig upp och kolla dig rakt i ögonen. Jag höll nästan på att drukna. Hon vänder sig om och går till sin kassa. Jag kväver en impuls att sträcka mig ut över bordet för att klämma henne på rumpan eftersom den inbjuder till det.

Vad nytt sen sist? Ingenting speciellt förutom att Koko min så kallade stora kärlek här i livet har funnit sin pojkvän. Som om det inte vore illa nog att jag måste leva med vetskapen att det inte förmodligen kommer att bli vi två som hand i hand skall vandra emot ålderns solnedgång utan hon blir ihop med en god väns bekant som jag i princip egentligen gillar fast nu har jag svårt för honom… fast egentligen inte. Han e jätteschysst och allt det där, har ett bra jobb, bra bostad, bra bil osv… så att jag borde egentligen bli glad å Koko´s vägnar fast jag måste erkänna att det smakar lite fadd när jag ser de lyckligt vandra hand i hand. Förmodligen kommer jag att bli bjuden till deras bröllop som typ best man och jag vet att vore jag ödet så skulle jag sitta och skratta hela tiden. Haja prylen! Och maximera hela förnedringen genom att göra mig till gudfar åt deras son som under andra omständigheter skulle kunnat vara min son, ungefär som dvärgen. Sen toppa det med att få honom att hata mig när han växer upp. Det är så att man kan må illa. Jävla skit!

På en fest för typ ett år sedan fick jag för en gångs skull en chans att tala med hennes kompis som vi inofficiellt kallar tysta My, som jag trodde var kär i mig men oj så fel jag hade när det visade sig att hon fortfarande var kär i Bosse som vi kallade honom och som hon hade varit ihop med i över åtta år. Den relationen eller ickerelationen hade hållt på i flera år, sade hon över en bira.

Detta var flera år innan hon hade tagit bladet från läppen och erkänt sina svallande känslor för mig, fast på det där tvetydiga sättet som gjorde att jag fortfarande idag inte fattar om hon ville ha mig eller inte. Alla andra säger att hon är på men jag fattar fortfarande ingenting.

Det kallar jag drama av den feta klassen,sade jag och hon sade att du då som fortfarande är kär i Koko vad håller du på med. Öh… jag ser henne som en god vän etc… funkade inte riktigt på henne.

Fan jag vet varken ut eller in längre förutom att jag befinner mig i ett hav av emotioner som riktar sig in gentemot Koko. Det mest tragiska är att hon är fullkomligt medveten om det och faktiskt i realtid säger det till mig. Jag vet att du är den bästa man kan få och att jag är totally fucked up som inte tar dig här och nu. Men, säger hon och läger handen över sitt hjärta, du finns inte här och det gör att det inte finns utrymme för dig hos mig annat än på broderlig polarnivå.

Vad säger man? Det är klart att hon inte vill sätta på sin brorsa!

Följ den rafflande fortsättningen imorgon…

Det handlar om hur man presenterar saker och ting. I ett snyggt paket med ett fint litet band kring kan man slå in vilket skit som helst och ändå få ett “tack”. Måhända med biton av avsmak, men i alla fall.

- Vad åt du till lunch idag?
- Öh…få se nu. Sallad, nybakt bröd, färsk spenat, grymma champinjoner, fläskkött, en aning ost, tomatsås, kaffe o vatten.
- Kostcirkeln med andra ord?
- Ja…när du säger det ta mig fan.Precis. Jag var sugen på kaka men tänkte på midjemåttet.
- Det var sunt gjort.
- Eller hur?
- I vilken form då?
- Nu är jag inte med…

Det är klart som fan att jag är med. Man är väl inte född bakom en stubbe liksom, men att från den snygga presentationen ovan behöva förnedra sig till att erkänna att man idag igen petade i sig en pizza är rätt stressande. Och sådant är ju inte bra för hjärtat. Stressen snackar jag om. Speciellt inte om man till det addar kost som per definition är stressande vad avser fysik. Men emotinellt är det givande på alla plan att peta i sig en soft Calzone. De som påstår något annat är dumma i huvudet eller helt enkelt för sunda för sitt eget bästa.

Och jag fattar inte vad problemet är om man i alla fall får i sig kostcirkeln. Om än i kompat form. Visar ju bara på att man försöker vara en effektiv 2000-tals lirare.

Och skiten mals ju och sammanblandas i alla fall 30 cm nedanför munnen. So whats the fuzz om jag låter den mycket kunnige pizzalangaren sköta det från början?

KAPITEL 41 eller minnesgatan

Vad är det att vara kär? Att tråna efter någon annan individ? Att vilja ha någon annan person än den man är i tiden? Till exempel, jag är Luther och jag åtrår Koko nu nådens år nittiontusennittionio efter Kristus. Hon kunde lika gärna vara Amfelia som var slav under romarriket vid Kristus födelse eller vara någon som komma skall år typ tvåtusenfyrahunderatolv efter Kristus enligt den västerländska tideräkningen. Varför inte någon som kommer att födas om ca tiotusen år från nu. Snacka om att missa tåget liksom.

Ungefär som en dag på den mäktiga lastkajen i Sätra liksom. Swossh… vad var det där? Ditt liv grabben… ditt sura miserabla liv. Och inte fan lyckas du komma i tid utan du e tiotusen jävla år för tidigt. Jävla klant! Skyll dig själv.

Vad för mekanism är det som får mig att vilja spendera resten av mitt liv tillsammans med Koko och utesluta alla andra alternativ som jag de facto faktiskt har? Det kan väl inte vara så enkelt som hennes bröst eller hennes häck för det finns ju de kvinnor som har mycket mer så kallade “vackra” bröst än vad hon har om man skall gå efter tidsandan. Idag är det Pamela Anderson idealet som gäller, mycket stora bröst och mycket silikon men ingen som helst hjärna bakom de som de representerar utan att för den sakens skull förringa dem som är begåvade med hjärna och bröst. Det kan väl inte heller vara min egocentriska hållning till tillvaron som innebär att det endast med ett förhållande som jag blir riktig? Ve och fasa!!!!

Vad har Koko som gör mig knäpp så som ingen annan kvinna gör? Varför kan jag tänka mig att gå i döden för hennes skull men inte för t.ex… Lisa som jobbar på Telia som jag inte känner. Nja kanske inte riktigt dö men om inte annat en djup medvetslöshet under att par dagar om det verkligen skulle behövas. Jag refererar till det enda smarta som Magnus Uggla någonsin har sagt ” Varför skall man ta livet av sig om man i alla fall inte kan höra snacket efteråt”.

Efter den frasen har han inte gjort något annat än skaffat sig större bankkonto, större frilla och större glasögon. Musiken? Vilken då? Vrålande förpubertala hockeyrefränger liksom. Punkaren på Djursholm. Finn ett fel i föregående mening. Den mannen har släppt sina ideal så in i helvete hårt så att till och med en som som jag vill kräkas.

Varför är Koko det vackraste jag vet? Varför gör det så ont? Hur gör jag för att komma ifrån det ok hon faktiskt utgör på mina axlar? Det är inte ok att hon utgör ett ok. Varför blir jag inte glad å hennes vägnar när hon ringer mig och säger att hon har träffat en kille som hon älskar och som gör henne lycklig? Varför är jag svartsjuk och bitter? Jag vet ju i mitt hjärta att jag inte kan få henne åter. Varför låter jag mig såras än en gång mot mitt bättre vetande? Varför är jag så jävla korkad? Varför susar det i mitt huvud varje gång vi ses?
Varför upphöjt i en kvadriljon?
Varför, varför, varför?

Dessa små emotionella betraktelser är det jag sitter och grubblar på när jag sitter och fikar omkring på stan under min lediga tid, då avgasrören får klara sig utan min eminenta närvaro. Jag har två dagar kvar på lastkajen. Sedan blir jag den första människan som lyckats lämna ett svart hål.

Servitrisen som serverar mig på mitt nuvarande favorithak rakt över gatan och som faktiskt är väldigt vacker undrar hur jag fixar mitt levebröd. Jag nämner att jag är en musiker som lever på royaltyn och därför inte lever under de flesta människor lagar utan kan göra det som faller mig in. Jag förnekar nämligen existensen av lastkajen så fort jag får en möjlighet. Man far inte med en osanning om man säger att jag ljuger.

Ahh… säger hon och undrar vad jag vill ha. Lill Luther skriker dig… säg dig din dumme fan! Men jag beställer en kopp slät kaffe och ber henne bestämma vad jag borde äta för macka. Under tiden som hon fixar till min frugala frukost ser jag mig omkring och kan inte undgå att se ett förbannat lyckligt par utanför fikafönstret som träffas för att äta lunch antar jag, eftersom klockan visar sig vara cirka tolv då de flesta normalt arbetande människor tar en lunch och vi som tillhör den lallande skaran tar oss en sen frukost.

Killen verkar så jävla lycklig när han med raska steg och kliv närmar sig föremålet för sin ömma låga. Bestämt. Hon springer de sista stegen och formligen kastar sig in i hans armar. De kysser varandra ömt, innerligt och framför allt en lång stund. Det är ta mig fan som på film. Bogart möter Garbo liksom. Fast i färg och 3–D och interaktivt på något sjukt makabert sätt eftersom jag medelst ett “lägg av nu, hör ni!”, kan avbryta dem. Fast det kan man i och för sig göra med filmen också genom att trycka på stoppknappen eller inspelningsknappen. Då har det aldrig skett kan man trösta sig med. Jag känner ett stygn av bitter avundsjuka svepa förbi mitt hjärta.

Besatthet.
Är det det jag är?

Besatt. Eller menar jag förhäxad?

Jag har en god vän som sade mig att hon under närmare fyra år var kär i en kille som inte visste vad hon var värd. Vad han än gjorde så tänkte hon på honom dygnet runt i fyra år. Hon var enligt egna ord totalt besatt i denna person. Varför undrar hon än i dag. För att när det kommer till det fysiska såsom sex till exempel så var det inga problem att styra upp honom, men hon ville mer än så. Som hon själv uttryckte det, visa mig en snubbe som tackar nej till en tjej som villigt särar på benen och hon skulle visa mig en överviktig vandrande pinne.

Hon åtrådde honom av hela sitt hjärta. Hon kunde gå igenom himmel och helvete för hans skull. Fast det stora kruxet var: Vad ville han? Ville han ha detsamma som hon ville? Kunde han tänka sig att gå henne till mötes genom samma himmel och helvete för hennes skull eller ville han bara ha lite skön och easy stargate? Det var den eviga frågan som poppade upp i hennes hjärna under dessa fyra långa kalla fast stormiga år.

Följ den rafflande fortsättningen imorgon…

…göra teve på kanal 8?

Jag råkade halka förbi kanal åtta då Studio Virtanen våldtog min teve och min kväll. Jag sögs in i skiten likt en hypnotiserad stackars liten kanin. Mina händer försökte sträcka sig efter fjärrkontrollen men det var dömt att misslyckas.

Allvarligt! Vad är det för fel på snubben? Vad är det för fel på producenten. Vad är det för fel på folket som kollar på detta. Vad det var för fel på mig vet jag. Jag blev paralyserad över att något så dåligt som inte ens platsar på lokalteve får vara med. Killen kan inte prata, kan inte intervjua och är överlag bara fel för mediet som vi känner på teve.

Han satt med en pekpinne, drog in två avvarter och försökte spela kristian luuk light ( fast med ett par mer kalorier än bengeten luuk som är en historia för sig). Han tittar in fel kamera hela tiden. Snackar med folk i kulisserna och mitt i en intervju med de så kallade gästerna får han för sig att han ska intervjua ett band. Sen vänder han sig om till en snubbe i ful mössa som spelar kock och börjar snacka med honom. För att åter snacka med förlorarna i soffan. Och sedan langar han in en prilla i käften ( fan jag som snusare blir förolämpad och funderar allvarligt på att sluta nu). Hela grejjen med snusandet befläckades när jag fick se idioten sitta och smaska det kokta riset till ackopanjemang av ett taffligt rockband med en prilla i käften!

Är detta nyskapande teve?
Är detta genialt?
Är jag dum i huvvet som inte fattar grejjen?

Jag får Waynes World känsla fast i svennefierad form. Dvs totalt utan humor, lite jävlar annamma eller distans. Lite som Hajk. Lite som Vilse i pannkakan. Lite som Aschberg…fast så jävla mycket sämre.

…och något som är så patetiskt så att det blir charmigt, på gränsen till exotiskt är när Virtanen tittar in i rätt kamera för en gångs skull och säger “Svenska folket var beredda med papper och penna så får ni receptet till det vi ska äta senare i programmet…”

Svenska folket?

Tror han på fullt allvar att “svenska folket” tittar på skiten?

Andra bloggar om: Virtanen, teve 8, kalkonteve

…var god vänta.

du är samtal nummer 24, var god vänta.
du är samtal nummer 24, var god vänta.
du är samtlat nummer 23 var god vänta….

Efter 34 minuter lyckas man stiga upp i graderna så att man är samtal nummer 5…

…o c h…

…då kommer informationen om att det tar cirka 15 minuter innan man få svar.

Wtf?

Varför säger de inte när jag är samtal nummer 24 att det kommer att ta en mansålder innan jag får reda på att jag måste vänta ytterligare 15 minuter efter min död innan någon pucko ids svara på varför nätet inte funkar?

Vad är det för fel på alla dessa jävla helpdeskar? Vilka är det de hjälper? Jag får fan aldrig någon hjälp..annat än hjälp att inse att de är korkskallar allihop.

*morrar*

…KAPITEL 40 eller Hatet!

- Tjena grabben, det är Matte.
- Matte, vem?, sade jag. Jag kände liksom inga Matte och jag hade redan glömt vad budkillen hette. Avgasrören krävde sin tribut liksom.
- Matte från budfrman, Hårda Bud.
- Åh… hallå, läget, sade jag.
- Bra, har du tid en stund, frågade han.
- Hit me, sade jag.
- Jo jag har ett erbjudande till dig. Hur snabbt kan du sluta på ditt jobb?
- Öh… jag jobbar fram till tio ikväll, men kan nog smita iväg lite tidigare om jag ber snällt, vadå har du en nattkörning någonstans?
- Jag menar inte så, utan hur snabbt kan du lägga av på jobbet. Jag behöver en chaufför på heltid från och med måndag nästnästa vecka. På heltid.
- Ah… uha… hmm. Jag har en månads uppsägningstid, samt att jag tagit semester som gör att jag måste jobba in den semesterersättning jag har fått i förskott. Annars blir jag skyldig pengar och det har jag ingen lust med. Om du kan vänta några veckor så är jag på men det tidigast om en månad, sade jag.
- Kan du inte kolla upp upp med chefen hur snabbt du kan sluta. Jag sitter i hissen. Jag betalar bra samt att du får en bil till ditt förfogande och jag inte bryr mig om du åker till Arvidsjaur varje helg bara du befinner dig i Stockholm klockan åtta varje måndag morgon. Tänk igenom det och ring mig så fort du kan. Om inte du kan ta det kanske du har någon som kan jobba åt mig? Min nuvarande chaufför har kommit in på en skola och sade upp sig idag.
- Hårda bud!
- Ja men jag förstår honom, köra bud är ingenting man vill göra hela livet och han har kommit in på en rockmusiker linje och ja… hade det varit jag som hade kommit in hade jag sagt upp mig själv, men det känns som om jag inte säljer in jobbet till dig. Jag är så trött just nu. Men lova att du hör av dig så fort du bara kan, sade Matte.
- Det är ingen fara. Jag har kört bud förut och jag vet hur det kan vara vissa dagar, så du skrämmer inte mig. Jag menar att allting måste vara bättre än det jag sysslar med idag. Vafan att jobba som lik ger större utbyte för en än att såsa omkring bland dessa halvdöda primarter på denna gudsförgätna lastkaj. Jag ringer dig så fort jag vet något.
- Cool!
- Eller hur, sade jag.
- Då säger vi så, sade Matte.
- Precis sade jag.
- Tjena så länge då, sade Matte.
- Tjena och mors, sade jag och samtalet avslutades.

Det är en sak jag funderat mycket på. Jag vet inte om ni tänkt på det någon gång, men varje gång man ser folk snacka med varandra i telefon på film eller teve, så säger de aldrig hejdå, tjena, eller vi hörs. De lägger bara på luren. Finns det ingen hyfs inom filmbranschen eller?
En annan sak jag också funderat över är finns det inga biltjuvar i dessa filmer. Man ser aldrig någon låsa en bil, däremot spänner de på sig sina bilbälten. Som sagt jag funderade en stund efter samtalet och John kom fram till mig och undrade vad som stod på.

- Jag vart erbjuden ett jobb,sade jag.
- Som vadå, frågade John.
- Budbilsdåre, sade jag. Du minns att jag för några dagar sedan körde ett paket till Linköping för en firma som behövde en panikchaufför.
- Visst, sade John.
- Ja…nu ringde killen upp och undrade om jag var intresserad av en heltidstjänst.
- Vad är problemet?
- Ja… problem och problem… han vill att jag skall kliva på om typ två veckor, och det kommer inte att funka eftersom jag tagit betald semester samt har en månads uppsägningstid.
- Det är inga problem, snacka bara med Ronny så löser det sig.
- Tror du det, sade jag skeptiskt.
- Klart att Ronny släpper dig, fast du kanske måste betala tillbaka semesterdegen men det kan det vara värt eller hur?.
- Fem kalla för att sluta på Posten?
- Jag skulle betala en halv mille för att slippa harva här på kajen.
- Luckan i ditt resonemang är att de som har en halv mille knappast skulle hamna här, sade jag.
- Förvisso, men hade jag haft en halv mille kalla och hade jag jobbat här hade jag hostat upp dem för att aldrig mer se ett avgasrör i hela mitt liv. Fan jag skulle hosta upp tre mille kalla på ett bräde, sade John. By the way, tack för filosofilektionerna.
- Mmm…, sade jag fundersamt.

Killen hade trots en makaber logik av sällan skådad art och tankefel ändå fått fram en bra poäng i sitt resonemang. Här hade jag fått mig en chans att skudda lastkajen för min fötter och jag tvekade eftersom det skulle kunna bli en kostsam historia. Hallå! Det var bara att knata upp till Ronny och säga hur läget var, så skulle vi säkert komma fram till någon schysst överenskommelse.

- Precis,sade John.
- Tack min vän , sade jag och gav honom en vänlig klapp på axeln och sedan gled jag iväg till chefen.

Vill passa på att berätta att jag aldrig i hela mitt liv någonsin tagit betald semestar. Jag har mer varit den typen som när jag känt att jag behövde ledigt eller komma ifrån de olika jobb jag haft helt enkelt sagt upp mig och gått därifrån. Så att kliva iväg en vecka eller två med full betalning för att sedan kliva tillbaka hade jag aldrig gjort och nu när jag för en gångs skull gjorde som alla andra människor skulle jag få betala för det. Typiskt min otur menar jag. Jag smög in på chefens kontor och förklarade läget med en omskrivning att, jag hade sökt ett heltidsarbete och att arbetstiderna var bättre på det nya jobbet. Samt att min lön skulle vara nästan dubbelt så mycket som jag hade nu. Chefen fixerade mig med en blick och sade, vad är problemet? När jag föklarade att jag hade tagit ut extra semesterdeg, fnös han bara och sade att det skulle lösa sig med lönekontoret. Jag kunde gör en avbetalning och lösa det på ett par månader. Jag sade att är det inga problem att jag bara lägger av.

Han tittade på mig som en fader som kollar in sin vilsne son och sade att han hoppades att alla skulle kunna komma ifrån lastkajen minst en gång i sitt liv, samt att han respekterade alla som lyckades med det. Jag kunde slut med en veckas varsel. Det var inga problem att få in folk som arbetar extra, eftersom lönen inte var alldeles lysande hög för alla. Jag tackade för hans inställning och gled ut på lastkajen. På något makabert sätt fick jag lite klumpar i halsen när jag insåg att jag aldrig mer skulle sätta min fot där igen efter en vecka från och med nu. Jag nämnde för Percy, Conny och John vad chefen hade sagt och att jag skulle bli den förste av oss som lade av. Percy lade handen över sitt bröst och utbrast på bred finska att han skulle vara den nästa som lade av. John sade, yeah yeah… vi får väl se. Conny sade inte så mycket och det sista jag hörde av honom var att han hade blivit befodrad på lastkajen. Typ arbetsledare eller liknade.

Dagen efter ringde jag Matte och sade att jag kunde kliva på nästa vecka.

- Smutt, sade han
- Eller hur?
- Vore fett smutt om du kunde möta upp Micke på söndag och ta över bilen så slipper jag komma hem från landet för det. Han bor på söder typ sex kvarter från dig.
- Inga problem, sade jag.
- Du skall få telefonnumret via sms.
- Ok. Vad är det för en bil förresten?
- Har inte jag sagt det?
- Nej.
- En Kangoo
- En vadå?

Jag trodde att han snackade om en australiensisk ölsort.

- Kangoo!
- Vad är det för en bil?
- En Renault!
- Skojar du med mig. En grodätarbil?
- Vadå ra? Är det något fel med det?
- Pja …hade jag vetat det så vette fan om jag hade tackat ja till jobbet…
- Va!
- Nä jag bara skojar. Jag är glad att få vilken bil som helst bara jag kommer ifrån detta miserabla hellhole liksom! Den får fan i mig ha på sig en ful basker och hoppa framåt om den vill.
- He he…
- Eller hur!
- Bra då, börjar du på måndag!
- Att jag gör!
- Vi hörs under helgen om detaljer!
- Coolt!
- Tack!
- Det är jag som skall tacka!
- Jag tackar också!
- Då tackar vi båda dårå!
- Tack!
- Tack!
- Jag lägger på nu!
- Jag med, sade jag.

*Klick*

Följ den rafflande fortsättningen imorgon…

Bostads- och intergrationsborgarådet Kristina Alvendal (m)

“Vi har inte för avsikt att behålla några hyresrätter. Men många vill fortsätta hyra så risken för att kommunala hyresrätter ska försvinna är liten”, säger idioten.

Jag får inte ihop det. Man ska inte behålla några hyresrätter. Men eftersom alla inte vill (kan, har möjlighet, får inte lån, har fel efternamn, har inte jobb etc…) så kommer inte alla hyresrätter att försvinna.

Ditt jävla pucko! Det handlar inte om vilja! Eller ja…det beror på vems vilja man diskuterar…

Min morsa kan inte köpa sin lägenhet även om hon vill.
För banken vill inte låna henne pengarna som krävs.
Inte heller min ensamstående granne med 3 ungar även om hon vill.
För Banken vill inte låna henne pengarna som krävs.
Inte heller min polares förtidspensionerade farsa fastän han vill.
För Banken vill inte låna honom pengarna.

Vilka är vi i sammanhanget. Jo kommunen. Dvs medborgarna representanter. Ska INTE intergrationslallaren jobba för att ALLA i kommunen ska ha möjligheter till ett schysst boende? Eller gäller detta bara de som är integrerade nog för att kunna köpa sitt boende?

Och en annan sak…Hur kan det komma sig att borgelighetens “frihet att köpa sig lycklig” är överordnande allt annat? Hur kan det komma sig att “marknaden” är det enda riktiga? Jag anar en fundamentalistisk hållning här. I klass med terroristers mantra att ” gud hit eller gud dit”. Det är exakt samma jävla grej. Att alla ANDRA ska finna sig i detta och leva efter det godtyckliga regelverket. Godtyckligt på så vis att har du cash är världen din. Inget annat. Det är INTE en fråga om valfrihet, det är ett tvång. Hur bra rimmar det med borgarnas “valfrihetsmantra”?

Vad händer med ungdomarna som inte får ett boende när det är dags att flytta hemifrån. Hur många 18 åringar kan hosta upp en mille för en etta på 24 jävla kvadrameter. Hur jävla integrerande är det?

- var bor du?
- jag bor hemma för jag har inte råd att köpa lägenhet.
- ahhh…så du är INTEgrerad.

Jag förstår inte varför inte det nya arbetarpartiet med de ljusblå kopiorna inte bekänner färg hela vägen. Om nu inte kommunen ska ha hyresrätter ( för att vara en garant för att medborgarna som inte har det så fett eller en silversked i käften skall kunna ha en suck i samhället), varför kör man inte racet fullt ut?

Varför lejjer man inte ut Socialtjänsten på privata aktörer?
Varför inte privatisera grundskolan?
Varför inte göra Polisen till ett Aktiebolag?
Varför inte låta Tv3 köpa upp riksteve?
Varför inte låta politiken skötas av ett konsultföretag…

och ytterligare en sak…det är ju inte så att det inte finns bostadsrätter för de som vill köpa lägenheter. De har ju redan sin jävla valfrihet!

Jävla idioter!

…forts KAPITEL 40 eller Hatet!

Jag smög ned till lastkajen efter mötet och kände mig på det hela taget ganska nöjd med tillvaron. Jag sorterade avgasrör och skrattade lite med polarna på kajen om alltings förgänglighet. Några dagar senare någon timme innan jag skulle iväg till döddansarnas hangar, ringde jag upp Solna Skivbolag och undrade var mina mastertejper och sådant var. De svarade att de hade budat iväg det på morgonen och att jag borde ha fått det redan. På frågan vilken budfirma det var sade de att jag kunde få numret eftersom de anlitade en fast budfirma. Fine tänkte jag och ringde upp firman i fråga.

- Hårda Bud, Rickard , sade en röst.
- Tjena, ni vet inte vem jag är och jag vet inte vilka ni är och det känns som om det kvittar. Vad jag vill ha sagt är att jag väntar ett bud från Solna Skivbolag och jag vore tacksam om jag kunde få det så fort som möjligt eftersom jag har ett möte att gå på. Det är viktiga paket ser ni, sade jag.

Sanningen var att jag var tvungen att glida ned på el lastkajos men det ville jag inte att de skulle känna till. Som om det spelade någon roll! Det hade ju liksom inte en susning om vem jag var. Och förmodar jag det spelade inte dem någon som helst roll huruvida jag var en före detta popstjärna eller förste avgassorterare. Vad det anbekom dem kunde jag lika gärna vara en daggmaskuppfödare.

- Åh… vi trodde att det var ”ett under dagen bud” eftersom kunden inte har sagt någonting om leveranstid till oss, vänta skall jag se när bilen kan vara hos dig.
- Visst, sade jag och väntade i luren medan budfirman gjorde efterforskningar på mina paket.
- Hallå, sade killen efter en stund.
- Hallå själv, sade jag.
- Är du kvar?
- Jepp, sade jag.
- Hallå är du kvar?
- Hallå! Hallå!, skrek jag och upptäckte till min fasa att jag hade kommit åt sekretessknappen på min telefon. Jag tryckte på den och vrålade:
- HALLÅ!!!
- Ja ja…ta det lugnt, jag hör dig, sade killen i luren förmodligen gravt hörselskadad efter mitt skrik.

Jag vet ju själv av erfarenhet att det första man gör när någon inte svarar i luren är trycka sitt öra mot luren och höja volymen och då är man liksom inte beredd på ett vrål någonstans kring hundra decibel på andra sidan.

- Oh… sorry, sade jag men jag hade kommit åt sekretessknappen.
- Räka! sade killen.
- Vad sade du? sade jag förvånat.
- Jag sade, det är sådant som händer, sade snubben.
- Hmm… jag tyckte att du sade räka, sade jag förnärmat.
- Jasså det, jag fick någonting i halsen och harklade mig, försökte han med.
- På så vis, sade jag.

Jag var inte riktigt helt övertygad. Visst led jag av tinnitus som kom och försvann likt en månadslön, men inte fan hade jag blivit döv.

- Precis, sade killen. Vi har hur som helst lyckats lokalisera ditt paket och vi kan se till att det finns hos dig om ungefär en kvart från och med nu. Funkar det för dig?, sade killen.
- En kvart alltså?
- På sin höjd en kvart. Kanske kan vi pressa det till tio minuter om det inte finns alldeles för många stoppljus på vägen till dig, sade killen och blev teknisk.

Som om jag brydde mig om det.

- Okej, då väntar jag då, sade jag.
- Bra, sade killen och fortsatte med, tack för ditt samtal och välkommen att beställa bud genom oss.
- Vänta! Hallå…, sade jag som slagen av en tanke.
- Hallå själv, sade killen.
- Ni kanske behöver någon som hoppar in extra ibland?
- Har du körkort?
- Har jag körkort? Rakar sig ett skinhead? Jag har haft körkort sen den sjätte december åttiosex, för övrigt Finlands nationaldag och kört bud åt bland annat Best bud och Adena Pickos och hittar på Stockholms gator som om det var jag som hade byggt upp infrastrukturen, fast jag tar inte på mig skulden för alla sjuka enkelriktningar uppe på Östermalm. Så är det något jag kan här i livet så är det hitta i stan, sade jag fint plussandes mig självt.

Blygsamhet har liksom aldrig varit min starka sida.

- Ja men det låter ju intressant. Jag kan inte lova någonting men ge mig ditt namn och nummer så får vi se vad vi kan ordna, sade killen intresserat.
- Visst sade jag och gav honom de uppgifter han behövde för behandling av mitt ärende.

Jag såg en chans här att komma ifrån tristessen på lastkajen. Visserligen hade jag kört bud förut och slutade med det för att jag hade tröttnat på stressen men jag kände det att allting måste vara bättre än lastkajen. Ingenting kunde vara än lastkajen.

-Vi hör av oss, sade killen och la på luren.

Det tog tre dagar. Jag hade nästan glömt allting när en snubbe som hette Matte ringde på min mobiltelefon och undrade om jag kunde tänka mig att transportera ett paket ned till Linköping. Visst varför inte sade jag? När kan du komma frågade han. Jag frågade om han menade nu? Ju förr desto bättre. Vad sägs om imorgon förmiddag? Visst, sade han det funkar.

Jag bad att få återkomma och sprang in till chefen och frågade om jag kunde få komma in lite senare imorgon. No problemos, sade big boss. Coolt, sade jag och tackade och ringde upp Matte igen. Det bestämdes att jag skulle ta en taxi upp till Solna där de hade sitt huvudkontor och få bil och paket samt adress i Linköping. Jag smög upp och hälsade på killarna i radiorummet och fick en bilnyckel, paket och ett lycka till som avsked. Jag satte mig i en körsbärsröd Passat och krusade ned till Linköping och hittade dit jag skulle och lämnade in paketet. Den som skulle ha paketet var på semester. Suck. För detta fick jag ett par hundralappar eller det jag lyckades tjäna ihop under två långa dagar på lastkajen.

Jag hann till och med till jobbet på lastkajen som börjar klockan fyra. Nödgas erkänna att jag hade en stor lust att sitta på Pizzerian i Sätra och ta en kall bärs i en halvtimme eller så eftersom chefen hade gett mig lite tid att spela på. Plus att degen i fickan pockade på att få bli använda. Det sista Matte sa till mig var att han kommer och ringa igen om det kommer in ett nytt panikjobb. Cool sade jag och tänkte inte något mer på det.

Fast när jag stod med de jävla avgasrörern i min hand tänkte jag på hur skönt det skulle vara att köra bud istället för att jobba med sortering av avgasrör. Friheten, minns jag att jag tänkte. Ensamheten och ingen risk att jag behövde snacka med imbecilla dårar hela dagarna var ett annat plus om jag skulle fixa ett budjobb. Det tog cirka en vecka innan Matte ringde mig igen men denna gång hade han ett helt annat förslag att slänga fram.

Följ den rafflande fortsättningen imorgon…