Sugbloggen är landets roligaste blogg!

| Mobile | RSS

Bitter…Jag? Ähhh!!! del 91

November 8th, 2006 | No Comments | Posted in Bitter

KAPITEL 40 eller Hatet!

Horor är de allihopa! Skivbolagsfolket. Ingen som helst jävla känsla för heder eller stil. Men är det så konstigt när man för dem endast är en leverantör av en produkt som betalar deras löner och förmåner såsom gratisfylla på så kallade showcases och taxiresor i tjänsten? De är ett gäng inkompetenta impotenta viagraknaprande jävla kuksugare allihop. Ingen som helst form av talang besitter dessa avarter av den mänskliga rasen. Det är därför de blir så kallade A & R. De önskar att de hade gåvan att kunna skriva en låt men har kommit fram till att deras begåvning endast sträcker sig så långt till att när det kommer till insmickrande och lismande så är det begåvade men inte på något hedervärt sätt.

Under två års tid har jag suttit och blivit ljugen rakt upp i ansiktet av folk från mitt så kallade skivbolag. Det som stör mig mest är inte själva lögnandet utan det är det att jag inte har satt ned foten för länge sedan och rytit till. Framför allt skulle jag ha tryckt in den i röven på en del jävla ickevarelser. Tyvärr så är det inte min approach till saker och ting så jag antar att jag i en viss mån får skylla mig själv. Jag är trettitre år och har inte lärt mig ett dugg genom åren. Jag känner mig skändad och utnyttjad.

Fy satan vad jag är arg! Generalfel efter generalfel har dessa imbecilla jävla idioter gjort och jag har snällt suttit på läktarplats och kollat på. Hur jävla dum får man bli? Är det inte straffbart på något sätt? Jag fattar inte att de kan leva med sig själva. Fast å andra sidan, deras hela jävla tillvaro består ju utav rövslickning och masserande av axlar på de som det går bra för. Folk som inte har den framgång som de själva önskar att de hade talang till skyggar de för som om de hade spetälska, och att denna talang på något sätt skulle stänka över på dem. Vad säger man egentligen om sådant här? Jag vet inte, förutom att jag anklagar Solna Skivbolag för att ha krossat mitt liv och mina illusioner om att det skall vara kul med musik i första hand.

– Va kan man inte tjäna pengar på det här? Då får det vara, bräker det alla lika enfaldigt och tror att de har koll på livet… Sug min kuk säger jag.

I maj nittioåtta ringde jag upp Solna Skivbolag för att en gång för alla be dem dra åt helvete. Eller i alla fall för att säga upp mitt avtal med dem. Jag hade i två års tid blivit rövknullad av dem och jag började känna mig lite öm i baken. Det blir så utan glidmedel. För att jag på riktigt skulle rulla runt i förödmjukelsens aska, fick jag ta mig till Karlaplan, där min så kallade A&R satt på sitt nya jobb. De hade inte ens anständigheten att möta upp mig på skivbolagets kontor. De skickade en representant som skulle föra deras talan. Snygg ryggrad liksom. Och inte fan heller befann sig mötesplatsen på ett bekvämt avstånd från tunnelbanan. Det var precis lite för kort för att man skulle vänta på bussen och lite för långt för att vara en behaglig promenad dit. Jag var sur, hungrig och svettig när jag äntligen klev in på kontoret vid förorten Karlaplan.

Givetvis fungerade inte heller hissen, utan jag fick ta mig manuellt uppför fyra överjävligt höga våningsplan.

– Hur skall vi göra, sade en av dem riktat till mig.
– Det är väl inte något jag bestämmer eller, sade jag lite stött för att de inte bjöd på kaffe med tilltugg.
– Vi hade tänkt så här, sade Klas min så kallade A&R, vi skickar in dig i en studio tillsammans med Lätt-Produktion killarna. Du får etthundra kakor till ditt förfogande i budget, men då måste ni komma upp med tre stycken världshits.
– Jag hade tänkt så här, sade jag efter en stunds tystnad som förmodligen tolkades helt annorlunda än vad jag hade tänkt mig.

Den tystnad jag visade upp var från min sida ett svagt försök för att få dem att fatta att här satt det en snubbe som hade grava kaffeabstinens.

– Eftersom jag inte hyser det minsta förtroende för någon på Solna Skivbolag, så har jag ingen som helst form av lust att fortsätta detta så kallade samarbete, sade jag en aning trumpet. Ni lovar guld och gröna skogar när ni i själva verker levererar rost och döda grenar för att sedan lova guld och bullshit i samma andetag och jag är så trött på det så att trettioåtta procent av det vore nog. Jag har spelat in det grymmaste albumet som har gjorts i Sverige de sista tio åren och ni tvekar på att släppa det. Snacka om att kolla in i gapet av ett helt stall liksom! Va fan väntar ni på? Ryttaren eller? Albumet är ju en färskvara och redan i början av oktober nittonhundranittiosju var det klart för distribution. Nu sitter vi i maj året efter och ni har mage att be mig skriva nya låtar! Hur i helvete skall ni kunna motivera mig till att skapa nytt material när det jag har svettats med i ett par månader inte ens kommer längre än till erat bord, där ni kvasimusikalsikt sitter och tror att ni har koll på vad som funkar och inte funkar? Jag lovar på min egen grav att ni skulle ha nobbat, Prince, The Beatles och Deep Purple för att de inte hade hits på sina skivor.
– Hmm, tråkigt att du känner så, sade Hasse.
– Det tycker jag med, och tro mig att hela min tid från att jag började spela in singel nummer ett har varit en total waste of time. Hade ni haft lite kurage hade ni sagt till mig redan i initialskedet att ni inte kommer att släppa albumet. Det hade sparat mig en hel del bekymmer och jag hade i alla fall haft kvar mina drömmar. Är jag bara ett skattetekniskt verktyg för er eller?
– På så vis, sade Hasse Kvist och parerade skickligt min fråga. Jag tycker då att vi skall släppa dig fri genom att avsluta samarbetet. Vi skall till och med var schyssta och ge dig rättigheterna till mastertejpen, samt att du får behålla ditt artistnamn. Bilder och sådant äger givetvis fotograferna som har tagit dem men du är fri att använda dem som det behagar dig, om du bara kollar med dem och oss att det är ok. Det enda vi begär är att vi vill behålla alla förlagsrättigheter på albumet samt bestämma vilka bilder du får använda, och sedan vill vi ha sex månaders option på alla dina framtida låtar. Det är en schysst deal och inte många artister som sitter med så mycket ägande på sin stol.
– Schysst som fan och allt det där, sade jag. Jag tackar för mastertejpen men mitt namn är mitt namn och jag vill vara skapt som en gravt efterbliven torsk om jag inte skall få heta det jag är döpt till bara för att några jon på ett skivbolag skulle få för sig något annorlunda. Jag heter Luther, punkt och fett slut. Vad skall ni göra åt det liksom? Vad gäller förlagsrättigheterna så kan ni se er i månen efter dem. Typ Sargassohavets jävla botten. Jag äger alla rättigheter, förutom de tre låtar som släppts ut på marknaden. Det känns liksom ganska meningslöst att skriva över några rättigheter till någon med tanke på att jag inte får något för det. De framtida låtarna kommer jag inte ens att visa för någon på hela Solna Skivbolag. By the way har ni hört mina senaste alster som jag har skickat in till Leo?
– Öhh… vilka då?
– Till exempel ” Låt mig bli din älskare”, ” Livet suger”, “Vad är det?” med flera?
– Öhh…nej…

De tittade hjälplöst på varandra.

Följ den rafflande fortsättningen imorgon…

Leave a Reply