Sugbloggen är landets roligaste blogg!

| Mobile | RSS

FRA o Radiotjänst

Såg denna hos Bengt – ni vet mannen bakom sugbloggens tillblivelse och kunde inte låta bli att länka vidare. Det är när SVT gör så här sköna inlägg som jag funderar på om man inte ska ringa upp Radiotjänst och fråga om man inte kan få göra en stödinbetalning.

– Vadå stöddeg?
– Ja sätta in extra cash till er, fast med ett förbehåll!
– Förbehåll?
– Jupp att cashen öronmärks till China teve!
– Men…
– Ska vi säga 800 spänn? Äh varför snåla. Jag sätter in tusen. En jämn och fin summa!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

7 Comments August 29th, 2008 | Posted in Sugsaker |

Swish swosch

*swish swosch*

Så låter det när jag går gatan fram som en vanlig avlurad surt förvärvade degs medelst bullshitdriven marknadsföring – aka rövknullad konsument. Undertecknad har införskaffat sig en täckjacka. Jag minns nu varför jag dissat alla satans täckjackor genom historien.

*swish swosch*

Inte nog med att morsan då det begav sig lurade ut oss barn till OBS i Fittja för att vinterhandla kläder – hon använde dessutom våra surt inpluggade studiebidrag till detta. Så när retstickorna i plugget fnös “öh…har din morsa betalat den där” så var man ju, ärligt uppfostrad som man var tvungen att säga sanningen. Det var en anledning till oviljan att begagna täckjacka. En annan det faktum att man var lika långt ifrån kreditkort och all den falska trovärdigheten som medföljer som man var ifrån ångande sex.

*swish swosch*

Så ser ni en attitydsburen individ gå med armarna i nitti grader från kroppen så vet ni hur jag ser ut.

*swish swosch*

och hur min jacka låter…

*swish swosch*

Konversation med Fru sug första täckjacksdagen:

- Täckjacka mitt i högsommaren?
– Mode vettu!
– Var då någonstans?
– Jag och Bowie. Rollmodeller. Långt före vår tid!
– Bowie skulle aldrig någonsin bära en täckjacka!
– Ja det förståss. Men då e jag till och med strået coolare än Bowie som vågar bryta mot alla mönster och kör täckjacka!
– Och förmodar jag en smula varmare. Säg svettas du inte?
– Lite men allt för konsten!
– Ja konsten att vara mest udda. Där finns det ingen som kan matcha dig…

swish swosh…

No Comments August 28th, 2008 | Posted in Sugsaker |

Fuck off om det inte passar

Bara för att man finns på nätet och att allt man publicerar inte alls kan gillas av alla följer det inte att man ska ta skit. Jag säger: passar det inte?…. well doppa huvudet i en hink! Om du känner för fylla den med avföring innan be my fucking gäst. I dont give a fuck!

Du kallar mig mytoman – jag kallar dig för en obildad okunnig analfabet. Läser du riktigt noga och har vardagskoll på svenska språket så kanske det framgår att jag aldrig påstått att ett enda ord är sant. Ska du läsa mellan raderna så se för fan till att läsa noga.

Du är på min blogg!

M I N B L O G G!
Där jag bestämmer vad jag vill skriva om. Om jag vill skriva om det! Det var väl ingen som höll en pistol mot ditt huvud och tvingade dig att klicka på länken hit? Jag ber inte om att du ska gilla det jag skriver! Det skiter jag fullkomligt i! Jag kräver bara att du ska ha ryggrad och respektera mitt skit. Ska du kritisera så se till att den är konstruktiv på något plan. Till och med bottenplan duger.

Du skulle inte ens ha ryggrad nog att gå fram till bröderna Herreys och säga att de suger eftersom du med all säkerhet hade fått dig en duktig bitchslapp med ena bakhanden av minstingen i gänget. De hade ta mig fan gyllene sko dansat all over your face. Och ja…jag blandar friskt i språket för att jag k ä n n e r för det. Sitt du och onanera dig torr med Saol om det ger dig något.

Passar det inte dra åt helvete… och tro inte för en jävla sekund att du är anonym. Känner jag för det offentliggör jag ditt privatliv innan du hinner dra upp gylfen…

9 Comments August 27th, 2008 | Posted in Va fan |

Ögon i nacken

Jag vaknade upp och insåg genast att allt inte stod rätt till. Insåg och insåg… jag menar att jag förstod att saker och ting inte längre var som de skulle.

Mina ögon hade flyttat på sig under natten. Med en flämtning förstod jag att de inte var kvar där jag hade lämnat dem när jag skulle gnugga dem. Innan någon jävel här tror att Steffo är en glasögaägare och att jag likt pantertanterna skruvar ur ögonen och lägger dem i lag över natten vill jag säga att min blick är frank, rak och falkaktig. Och att ögonen sitter där normala människor har sina ögon.

Jag skulle som sagt min vana trogen gnugga dem för att därefter bistert utbrista “hå hå jajajaaa… ytterligare en jävla dag vad har den i sitt sköte“. Detta är min invanda morgonrutin som jag brukar ägna mig åt. Men något var fel. Fruktansvärt fel! Jag gnuggade händerna i någon köttig massa där ögonen brukade sitta. Hårigt som fan. Skitäckligt innan man fått i sig en stadig kopp te. Jag hann tänka “fan vad semestermuschen måste växt i natt“. Jag lät händerna vandra vidare och kände näsan, pannan, hakan men inga ögon.

Jag slog upp dem och såg rakt in i något kuddaktigt. Jag fattade ingenting. Ett tag trodde att jag var Stevie Wonder. Jag kände nämligen en obehaglig lust att nynna på eposet “I just called to say…“.

– Ahhhhhuuughhhhhh, skrek jag.
– Vaere, muttrade frugan surt.
– Mina ögon!!!
– Va ere med dem, mumlade hon sömndrucket.
– Kolla de är borta!
– Du drömmer!
– Men kolla rå, sa jag.

Hon drog upp sitt huvud och tittade på mig och med ett trött och resignerad suck sa hon, “har du haft bort dem i någon dröm eller?“.

– Visst e dom borta?
– Kanske det.
– Vadå kanske?
– Ja…ser du något?
– Öh…ja en jävla kudde!
– Ahh…prova och lyfta på huvudet, sa hon.

Jag gjorde så och kunde plötsligt se delar av väggen. Jag vände huvudet i riktning bort från frugan och såg henne titta på mig. Trött.

– Va fan, sa jag.
– Hur bär du dig åt?
– Vadå bär mig åt?
– Ja flyttar på ögonen bak i huvudet. Du vet väl att “ögon i nacken” bara är en sägning va?
– Hörru!
– Hörru på dig själv. Ja jag har då ingen lust att titta dig i nacken. Jag vill sova!
– Jaha…och vad ska jag göra åt det då?
– Som du brukar säga “inte mitt problem“, sa hon och med en dåligt dold rysning vek hon ned sig och drog iväg till en drömaktig tillvaro där jag förmodligen, om jag var med vill säga, hade ögonen på mig.

Innan blodet har rört om i grytan är jag en stel jävel. Faktum är att rigor mortis skulle kunna få sig några matnyttiga tips i stelhet om det orkade upp i ottan och kom förbi på studiebesök. Vilket innebar att det där med att vrida på nacken är ett mindre företag vilket resulterade i att jag var tvungen att baklänges gå upp ur sängen. Det kändes som om jag levde i slowmotionad bakåtspolning. Jag stapplade ut i badrummet och hade ett mindr…äh ett medel helvete att kolla mig i ansiktet. Jag noterade däremot med tillfredställese att mitt bakhuvud var rätt så snyggt. Alltid något.

Det är en sak att gå baklänges, men jag säger det att gå baklänges fast framlänges är rubbat märkligt. Min kropp skrek åt mig “men för i helvete…bestäm dig, ska du framåt eller bakåt?” när jag tog några steg fram och gick in i väggen för att därefter gå baklänges och snubbla på mina fötter. Min hjärna och jag var inte överens om innebörden i ordern “bakåt” eller “framåt“. Jag satte mig tungt ned i köket när jag efter en kvarts fipplande med kaffebryggaren och fem skopar kaffe på golvet beslöt mig för att ta en frugal frukost. Vari det frugala bestod av ingenting.

Och idag av alla jävla dagar hade jag en viktig presentation på jobbet. Jag skulle hålla en föreläsning om att det är viktigt att se varandra. Som människor, vänner och kollegor. Att människan är ett djur som törstar efter uppmärksamhet och att vi mår som bäst när vi blir sedda…bla bla. Jag insåg att detta skulle kunna bli en smula problematisk. Jag ramlade baklänges ut i hallen och tryckte en keps långt ned över nacken. Där ögonen skulle ha suttit om det hade varit en normal dag placerade jag ett par grymt stora svart solglasögon. Modell gigantiska. Jag synade mig i nacken och tänkte “det borde gå” och klädde på mig och drog baklänges iväg till jobbet. Som vanligt klev det med hjälp av lagen om alltings jävlighet på en skitsnygg tjej och gled med bestämda steg förbi mig och satte sig på sätet bakom mig. Men denna dag behövde jag inte vrida på huvudet för att låtsas titta bakåt som av en slump. Jag vek bara upp kepsen en smula och kunde sitta och tokstirra på henne hela resan. Alltid något.

Väl på kontoret mumlade jag om en hastig allergisk reaktion som gjorde att jag inte kunde befinna mig i dagsljus men att jobbet och presentationen var viktig och i normala fall skulle jag sjukskriva mig men plikten framförallt och det spelar väl ingen roll om jag har glasögon och keps på mig eftersom det är powerpointen som alla ska kolla på…bla bla. Chefen muttrade något om “men vi släcker ju ned” varpå jag hastigt ljög ihop en tafflig onaturvetenskaplig definition på att mörker är ljus det med om än i mindre dos, men likförbaskat kommer mina ögon att ramla ur sina hålor.

Jag måste säga att ha ögon i nacken är bra vid presentationer, man behöver inte vrida på huvudet och kolla på sliden på väggen. Gjorde att jag framstod som värsta proffset och jag såg nog att någa kollegor var grymt imponerande eftersom det verkade som om powerpointen var ordagrant memorerat av mig. Jag tittade inte på väggen en endaste gång verkade de tänka när det i självaste verket var ett faktum att jag inte gjorde något annat än stirrade in i väggen. Eftersom jag hade allas ögon på mig så såg jag till att det skulle se ut som jag talade direkt till personen och pekade på måfå på någon. Jag tror att det gick bra men undrar fortfarande vad kollegan menade med “nog för att man ska se alla och tala med dem men…yuccapalmen tror jag inte var så intresserad av det viktiga i den personliga bekräftelsen“. Precis när jag skulle gå för dagen så ser jag att vi har en gigantisk yuccapalm på kontoret. Tydligen har jag pekat direkt på den.

Det blir lätt så att om man har ögonen i nacken så kan man inte se framåt – även för en snubbe som undertecknad som gör en stor sak av att se framtiden an.

Andra bloggar om , , , ,

4 Comments August 25th, 2008 | Posted in Svamp |

SugBloggen älskar Maurice White

Yeeeees….

Utmanad av självaste DRF som i sin tur blev utmanad av självaste Aku och som har sitt ursprung hos utmaningsproffset Mymlan. Utmaningen består i att man ska ge en kärleksdefinition eller som Mymlan så fint skriver “Ge mig den bästa finaste kärlekslåten du vet...”

Som Sugarn d.ä. har jag rätt långt till känslor. De som hänger här vet att jag är en barsk man med tvärhuggen haka som fnyser åt sådant som inre emotioner, medkännande, kärlek och sådant. Men jag har inte alltid varit sådan. Back in the days när blodet var ungt och snabbt, vissa kroppsdelar snara till instant svullnad vid olämpliga lägen och hade den väg jag vandrat framför mig så var jag en blödig jävel. Satt hemma i pojkrummet och med bultande hjärta lyssnade till storheter som Dio, KISS och The Ramones taffliga försök att kläda känslor i ord.

Jag visste att något var lite märkligt eftersom mitt hjärta bultade något oregelbundet och jag förstod efter ett tag att det måste vara något med låtarna. Jag bad min gode vän Kärleksfulle Lelle att ge mig tips på feta låtar, då jag precis hade fått ögonen på en fantastisk puma och jag behövde något att sortera och hänga upp känslorna på. Ramones kunde liksom inte kaplsa in mina känslor. Joe Ramone i all ära men…tja…vad vet han om kärlek? Ungdomlig dessutom?

Kärleksfulle Lelle langade fram Maurice White´s magnifika tribut till kärleken med en illa dold darrning. Och sa “Du behöver I Need You. Sitt ned när du lyssnar!” I samma sekund som jag hörde det första “Oh I…” 0,38 sekunder in med triangeln som accentuering …då dog jag. En mindre död. När bryggan inleddes (2,51) insåg jag att jag hade blivit berörd av denne musikaliske gud som exakt pinpointade mina känslor och klädde dem i den sköraste silke. Och vid 3,38 med det underbara wailet – så var det som om Maurice å mina vägnar gav uttryck åt alla mina instängda känslor och jag fick en jag fick en glimt av himlen. Jag visste att denna låt var precis allt som definerade kärleken. Jag ringde Lelle och jag skäms inte erkänna det, hulkandes och tackade honom. Han ba “tacka inte mig tacka Maurice”.

Än idag anser jag att detta är världens bästa kärlekshyllning tätt följd av Pauls Stanleys “Hold Me Touch Me”.

  • Maurice White – legenden som startade Earth Wind & Fire.
  • Maurice White – legenden som fick ordning på bultet i Steffos hjärta.
  • Maurice White – legenden som fick min första kärlek att likt ett ton tegelstenar falla som om någon ryckt undan gravitationen vid första lyssningen

Andra bloggar om , , , ,

4 Comments August 24th, 2008 | Posted in utmaning |

Underbar annons

Check this out.

http://www.blocket.se/vi/17507094.htm

5 Comments August 22nd, 2008 | Posted in PausPost |

Skrivk(r)amp

Fan ere så här skrivkramp känns?

Plötsligt får jag en nyvunnen respekt för alla stackars författare. Taffliga såsom förträffliga. Vilka kval de måste ha lidit. Alla utom undantaget Guillou då för allt han producerar är ju gjort mellan 09-17, vardagar. Och då har man inga kramper, förutom maggramper kanske i möte med denna självgode underarmsposör.

Tillbaka till undertecknads skrivkramp. Jag har nu under ett icke föraktfullt antal dagar suttit framför datorn för att såsa ihop en lite pamflett sådär. Det har bara resulterat i en tom blick och därefter gradvis en fuktigare blick efter det att mina händer färdat mig och min webbläsare på de lite mer mustiga vuxna delarna av Internet. Mina händer trodde uppenbarligen att lite självlek skulle stimulera den berömda inspirationens lilla kula.

In my dreams!

Efter den tredje dagen (jämför detta gärna i termer av vånda moses 40 dagar och nätter, så får ni en bild på hur illa jag tyckt detta har varit) fick jag nog. Av porrsurfandet vill säga. Man kan bara kolla på ett antal ställningar och fetischer för att inse att inget längre förvånar och att vill man ha sin fantasi något så rumsren så ska man undvika siter med de konstiga beteckningarna BDSM – som jag trodde stod för “Bedroom Dreams Soft Moves”. Ack liksom! En del kanske tror att jag bannar min händer men de har bara gjort det de så länge trodde var defaultläget vid datorn. Jag tvår dem bara.

Tillbaka till sugkrampens kamp. Jag drog igång en superhemlig blogg där jag var fri att skriva precis som det föll mig in och inte under oket av Sugbloggarn som måste leverera sjuka bits, crazy stårisar, märkliga anatomiska händelser och nonsens av rang. Om det hjälpte att hemligblogga?

In my fuckin dreams!

Lyssna på den här “i dag är det kalt. tur att man har tjocka byxor. haha. hejdå

Den som vågar påstå att ovanstående är ett epos har för många dubletter av vissa av sina kromosomer. Samt är en jävligt dålig stavare. Kallt stavas väl med två l? Och för de som försöker hitta till den där hemliga bloggen säger jag bara:

lyckis till.haha. not! kram.

Fuck jag har kollat på för många nonsensbloggar i min iver att finna ny inspiration och kraft för att be krampen fara åt helvete. Det enda som hänt är att min oskuldsfulla inställning att bloggar är full av meningsfulla samhällsanalyser och sköna teorier farit åt helskotta. Och varför jag då grubblar och krummar som fan för att skriva just den där posten som skulle förbättra världen en smula är ju bara hybris. Av rang må jag adda.

I samma sekund som jag insåg det, var det som om en port till den avstängda delen av hjärnan vars lösenord är “häromdagen så” kunde jag med rak rygg och barsk röst säga:

Fuck skrivkramp!

Andra bloggar om , , , , , , ,

8 Comments August 20th, 2008 | Posted in Erkännanden |

Mikrovågsugn

Varför måste mikrovågsugnar pipa när man trycker på varenda jävla knapp?

Med tanke på att vi kan flyga till månen (en del utan redskapen rymdskepp, gravitationsberäkningar och mycket pengar på kontot, utan medelst en snabb inhalering av den fina gröna svampen) är det förunderligt att vi inte kommit längre på mikrovågssidan. Eller? Och grejjen som är ännu mer irriterande är varför mikron ska pipa 5 jävla gånger när till exempel gorbyminuten har passerat. Kan den inte bara hosta lite försynt eller meddela med en ironisk robotröst “maten är mikrad din lallare“.

Nädå…vi ska pipa. För vi är en mikro. Det pips när man öppnar luckan, det pips när man stänger luckan, det pips när man vrider om rattjävlen, det pips när man trycker på start, det pips när det har gått en minut, det pips när det har gått två minuter och det pips när skiten är klar.

Varför då?

Och varför piper inte en vanlig ugn i så fall?

Andra bloggar om , , , ,

26 Comments August 19th, 2008 | Posted in Funderingar |

Mås[te] blogga

- Äru säker?
– Jupp!
– Men har vi inte haft kul ihop?
– Skitkul!
– Haha!
– Hehe!
– Vadå är du bra i kistan igen eller?
– Om det ändå vore så väl. Nä du kistan är lika risig som vanligt men jag känner att jag kan detta, sa jag och pekade svepande med en arm på staden under oss. Jag noterade att mina armar hade utvecklat små dunaktiga fjun. Sexigt om man siktar på att styra upp en duva och fortsatte “men det är dags att gå vidare i livet. Hur kul det än är att skita kreti i nacken och dryga pleti i kalufsen så är det som så att …pja… efter den tusende blaffan så tappar det lite liksom. Hajjaru vad jag menar?
– Ja lite trist blir det i längden.
– Dessutom har jag ett patos. Ett kall om man så vill! Folk har ett sug som måste tillfredställas. Mycket kan man skita i men detta är ingen skitsak liksom.
– Men finns det inte andra som tar hand om det nu?
– Inte lika sugande som undertecknad. De få jag har hittat har sugit men inte alls i rang med undertecknads sug.
– Hybris va?
– Man skulle kunna tycka det men så ere! Trust me on this one!
– Tja lycka till då!
– Desamma, sa jag och med ett mjukt glidande så lät jag gravitationen ta mig ned igen bland de vanliga taffliga lallarnas skara.

Kexet i tighta jeans höll på att skita ned sig när jag från ingenstans med ett dovt “aje va fan!” dunsade ned från himlen. Min förmåga att alltid ha en snabb kommentar tillhanda svek mig inte och med ett “Ahh…min gravitationsräkning måste blivit registrerad nu. Whats up babe! Tighta jeans må jag säga. Vadå hällde du dig i dem eller? Synd bara att jag har folk att besöka och saker att uträtta. Annars skulle jag vilja vara med när du hällde dig ur dem ikväll…va säger jag? Jag är ju gift för fan. Sorry! Jag är inte van med så mycket syre. Däruppe var det lite lite av den varan…

*Blaff*

… sa det och jag kände en fet smörjig dos skit landa på huvudet. Klockren träff! Hade inte kunna göra det bättre själv.

Puman i jeansen skrattade till. Jag tittade upp och fick se Jonathan skrattandes fladdra iväg. Jag hytte vänskapligt näven åt honom. Vi går ju ändå way back så lite skit får man ta av sina vänner. Damen gav mig en servett. Jag tackade och med ett “taré lungt“, gled jag stapplandes vidare. Jag kände genast hur tungt allt hade blivit. Jag kollade på min mage och ta mig tusan om inte jag hade ökat i omfång under dessa veckor jag befunnit mig bland måsarnas skara. Mysko som fan eftersom jag inte käkat så mycket. Bara sådant som folk har kastat. Skräpmat i och för sig men som fågel äter man inte så mycket. Fast det var ett konstant käkande i och för sig.

Jajajaa…..

Jag är tillbaka. Mer sugande än någonsin. Kolla blicken! Med tanke på att man har inarbetat ett sugande namn under flera år så kan man inte bara slänga bort det. Dessutom har jag fått för mig att jag ska tjäna pengar på skiten och vad är en bättre plattform än Sugbloggen? Åhlens mumlar någon medlemskortsjävel men jag lystrar inte på det örat. Fuck Åhlens! Det är här den nya ekonomin kommer att rulla igång. Sveriges BNP kommer att lyfta i samma sekund som jag släpper loss årets julklapp. Heck vadå julklapp det är en thanksgiving present. Till och med Krist himmelfärdspresent. Hade Jesus fått lägga vantarna på denna så hade han inte varit så snabb på att hasta iväg himlavart…

Mer om det senare…

Fridens/Stefan

Andra bloggar om , , , , ,

14 Comments August 18th, 2008 | Posted in Svamp |