Sugbloggen är landets roligaste blogg!

Åkte in till jobbet efter en halv dags smygvabbande. Var tvungen att vara med på ett hett viktigt skypemöte. Kastade mig in med andan i halsen och vrålade:

- Jag är här nu! Åkte hela vägen in till stan för att vara närvarande på skypemötet. Snacka om dedikerad va, sa jag med svetten lackandes och förväntade mig en stående ovation av kollegan.
- Har du inte Skype i din dator hemma menar du?
- Va!?
- Menar du att du åkte in till jobbet för att – få se nu att jag har förstått det rätt – vara med på ett d i s t a n s möte på internet med hjälp av d i s t a n s verktyget Skype?
- Öh…
- Hahahaha. Det man inte har i huvudet får man ha på SL-kortet alltså?

Va fan! Jag tycker fortfarande att jag var värd en stående ovation!

…hoppas jag att bloggjävlen inte tar en eon att ladda ned. Enligt beräkningar gjorda av mattesnillehackaren nu så tar det under 2 sek att ned sugbloggen in i dator. Den som tycker att det suger kan maila snabbapånuförfan@heldesk.not . Jag tar inget ansvar för något som vanligt.

Och den nya gröna touchen är för att miljö, grönt och hållbar utveckling är det nya svarta och vi på Sugbloggen™ har nu också gått över från olja till biogas och sådant. En del poster framöver kommer att stinka men så är det med saker som drivs på skit…

rock on/S

UPPDATERING: Grrrr…sökfunktionen lirar inte. Hur fan ska man då hitta något här?!

Det här med att deltidsblogga. Jag fick ju för mig att gå ned på halvfart här och trodde i min enfald att jag skulle ha hur mycket tid som helst att göra något annat. Men tji fick jag. Undertecknad har aldrig bevakat en blogg så hårt som jag med Sugbloggen. Och hur kul är det?

Bloggar som inte uppdateras är lika heta som vinnaren i Idol efter 14 dagar. Lägg därtill faktorn ens egen blogg som är lika död som Frankensteins Moster. Visst måste han haft en moster den gode ihopsatte Frankenstein?

Nåväl jag har nu tagit ett heligt beslut att fortsätta blogga. Jag kommer att blogga till Internet stängs ned. Jag ska också vara med och besudla nätet. Om inte annat för att jävlas med bloggupproret. Den lallaren ska inte tro att han vunnit. Dessutom betalade jag häromdagen 989 spänn för sugdomänen. Hade visst glömt att läsa igenom avtalet med min isp att domänen inklusive hotellkostnad förnyas om man inte säger upp skiten. Och jag vill vara skapt som en väl marinerad nors om jag ska hosta upp närmare en lax utan att utnyttja skiten.

Visserligen behöver jag inte kolla mitt konto lika ofta som back in tha days då man surt vände på varenda krona men fru Sug skulle muttra bittert om hon finge få reda på att vi kunde köpt nästan 5 paket blöjjor för skiten jag inte ens använder. Inte för att eder humble Steffo är stämplad under klacken men allt handlar om att välja sina fighter.

Och den fight jag ämnar köra är den med er och alla sugs som finns i tillvaron. Måhända inte varje dag men var vid gott mod jag e på g.

Ja och så kommer jag att skriva om vad som faller mig in. Jag skiter i patoset och sugbloggstrycket. Nya sugbloggen kommer att bli bloggvärldesn motsvarighet till MacDonalds – enkelt, snabbt, billigt och så har man allt som oftast en fadd smak i käften efter besöket….

Kan jag få ett go Steffo?

Andra bloggar om deltidsbloggande, bloggar, sugbloggen, macdonalds, snabbt, webhotell, isp

Jaha! Så att ligga under en sten och hoppas att folk ska skallgånga efter en är inte lönt mao? Förstå hur det suger att leva i en värld där man tror att man är saknad av allt och alla och att allt och alla kommer att googla som fan för att hitta en…öh…fan va svamligt det här blev…. Vad jag ville säga egentligen är “shit har jag missat denna eminenta superutmaning?“. Dags att börja rss:a alltså?

Nu till Deep|Eds fråga 2: Jag har många nicks (porrnicket är förståeligt nog hemligt, kontakannossökarnicket är gone i och med att jag muttrade “självklart prällen” på frågan “eru riktigt säker på att du fattar det där med tills döden skiljer er åt?”, artistnicket dog då jag bad skivbolaget fara och flyga. Då återstår bara bloggnicket och håll i er nu…. det är inget nick! Jag heter Stefan (fast skulle vilja heta Lazlo eller Luther) och tyckte att det borde fungera även på Internet – det är ju ingalunda ett konstigt namn och borde kunna göra mig rätt så unik om jag bara ser till att vårda namnet. Steffo, Stiffe,Stoffe är bara kära namn på apan i mig.

Fråga 1: Bloggen kom till då Bengt på pekobloggen fångade mig då jag var svårt anfrätt av blodsockerfall och allmän ilska riktad mot i princip hela Universum och i synnerhet till Kexchokladssupplytanten som dagen till ära hade slut på Twix – och tja att därifrån till konceptet att blogga om sugande saker förstår varenda vaken jävel inte var en så lång resa. In på Blogger, regga “sakersomsuger”, skriva en post typ: “Gahhhhh….jag vill ha kexchoklad och hatar hela världen” gjorde jag på under minuten. Bengt rynkade givetvis på ögonbrynen vilket fick mig att posta “varför rynkar folk på ögonbrynen när de vill signalera ogillande?” och well the rest finns i arkivet som vi säger i bloggvärlden.

Men efter ett tag så insåg jag att jag ville skriva lite annat än sugande, illastavade, på gränsen till brottsligt tråkiga pamfletter och började se mig efter ett annat namn. Jag tänkte att om jag bytte namn så skulle poster som inte sög komma och be om att bli skrivna. Eposen skulle rikt en rinnande vårbäck flöda fram och stänka ned besökarna med undersköna adjektiv, porlande verb, magnifika substantiv och droppande anknytningsadverbialer.  Och då blev det Sug – o Godsaker som jag hade ett rent helvete med att marknadsföra muntligt. Speciellt på fyllan.

- Jo då, jag blo…ooggar *hick* shom fan…googla på shag och grisschaker…*hick* jag menar ju seg och shagshex…men va sjhäerj ja…shug o gudshock…men va fan..schug o goshaker…så där ja.
- Shu shaker?
- Shug o sugshaker
- Shukhussaker?
- Fan…jag måschte byta namn på blogghelvetet.
- Det eller schluta blogga!
- Aldrig i helvete att jag schlutar blogga. Blogg är det nya bruna!
- Då schålar vi på namnbyte!
- Att vi gör! Schål ta mig fan!

Sugbloggen ramlade jag över hos Cliffen i någon kommentarstråd då någon hade skrivit “vi snackade om det på sugbloggen” och så klickade jag på länken och hamnade i min lilla vrå av Googles universum. Det var som om en slöja hade fallit från mina ögon. Sugbloggen it is. Ok att blogg i namnet kanske inte är det fetaste och det som marknadsförningsavdelningen rekommenderar…men å andra sidan… detta är en blogg. Den suger.

Sugbloggen helt enkelt!

Andra bloggar om sugbloggen, nicknamn, bloggnamn, bloggosfären, bloggnamn, alias, handle,

Fan ere så här skrivkramp känns?

Plötsligt får jag en nyvunnen respekt för alla stackars författare. Taffliga såsom förträffliga. Vilka kval de måste ha lidit. Alla utom undantaget Guillou då för allt han producerar är ju gjort mellan 09-17, vardagar. Och då har man inga kramper, förutom maggramper kanske i möte med denna självgode underarmsposör.

Tillbaka till undertecknads skrivkramp. Jag har nu under ett icke föraktfullt antal dagar suttit framför datorn för att såsa ihop en lite pamflett sådär. Det har bara resulterat i en tom blick och därefter gradvis en fuktigare blick efter det att mina händer färdat mig och min webbläsare på de lite mer mustiga vuxna delarna av Internet. Mina händer trodde uppenbarligen att lite självlek skulle stimulera den berömda inspirationens lilla kula.

In my dreams!

Efter den tredje dagen (jämför detta gärna i termer av vånda moses 40 dagar och nätter, så får ni en bild på hur illa jag tyckt detta har varit) fick jag nog. Av porrsurfandet vill säga. Man kan bara kolla på ett antal ställningar och fetischer för att inse att inget längre förvånar och att vill man ha sin fantasi något så rumsren så ska man undvika siter med de konstiga beteckningarna BDSM – som jag trodde stod för “Bedroom Dreams Soft Moves”. Ack liksom! En del kanske tror att jag bannar min händer men de har bara gjort det de så länge trodde var defaultläget vid datorn. Jag tvår dem bara.

Tillbaka till sugkrampens kamp. Jag drog igång en superhemlig blogg där jag var fri att skriva precis som det föll mig in och inte under oket av Sugbloggarn som måste leverera sjuka bits, crazy stårisar, märkliga anatomiska händelser och nonsens av rang. Om det hjälpte att hemligblogga?

In my fuckin dreams!

Lyssna på den här “i dag är det kalt. tur att man har tjocka byxor. haha. hejdå“

Den som vågar påstå att ovanstående är ett epos har för många dubletter av vissa av sina kromosomer. Samt är en jävligt dålig stavare. Kallt stavas väl med två l? Och för de som försöker hitta till den där hemliga bloggen säger jag bara:

lyckis till.haha. not! kram.

Fuck jag har kollat på för många nonsensbloggar i min iver att finna ny inspiration och kraft för att be krampen fara åt helvete. Det enda som hänt är att min oskuldsfulla inställning att bloggar är full av meningsfulla samhällsanalyser och sköna teorier farit åt helskotta. Och varför jag då grubblar och krummar som fan för att skriva just den där posten som skulle förbättra världen en smula är ju bara hybris. Av rang må jag adda.

I samma sekund som jag insåg det, var det som om en port till den avstängda delen av hjärnan vars lösenord är “häromdagen så” kunde jag med rak rygg och barsk röst säga:

Fuck skrivkramp!

Andra bloggar om skrivkramp, sugbloggen, porrsurf, Guillou, Internet, prestationsångest, blogg, BDSM

Sugbloggen® fortsätter med konceptet “idiot konversationer på ett kontor“.

wowowowowowwww….we aaaareeee strong…
noooo oneee can teeeel us weerre  wroooong…

- ah… den här låten är fet
- eller hur
- 84- 85 någongång
- precis. fan man stod hela nätterna och dansade hårt på diskotek
- diskotek?
- ja
- diskotek. hahaha vilket töntigt ord.
- vadå ska det heta danshall istället eller?
- jamen…diskotek. diskotek!
- du är konstig
- den konstige är den som stod på diskotek 1984 och dansade hela natten lång…på diskotek…

Ingen av oss har ännu käkat lunch…

Vi börjar väl med en disclaimer. För de som av någon anledning inte tycker om det engelska uttrycket så är det fritt översatt ” trot om ni vill, jag bryr mig ta mig fan inte”

Detta har inte hänt mig, utan en polares arbetskollegas flickväns kusins systers brors kamrats lumparpolare. Jag har bara fått det berättat för mig. Men för att göra det lite mer levande har jag valt att köra i första person singularis. För de som av någon anledning inte ens förstår sådant som enkel grammatik betyder det: jag form. Alla man är jag, fast det är inte jag.

Man ligger där grimaserandes, blundandes, ibland öppnandes ett litet hemligt kisande öga för att säkerställa att allt är som det ska vara. En och en annan svettdroppe rinner sakta ned för näsryggen. Några andra droppar tar vägen över den delvis håriga ryggen. Man tror att man har koll och är allmänt med i gamet. Man juckar, ruckar, sliter, bänder, vrider, flåsar, stannar upp, gasar på och är allmänt No:1 pornstar wannabe.

Precis när man tror att det bara är en promenad i parken till den stora utlösningen som i dagar kommer att tumla omkring i närminnet hos motparten känner man en försiktig “tap tap ” på axeln.

Man fryser till.

Man stannar upp i en hastig rörelse. Centrifugalkraften kommer ikapp och skickar allt blod framåt i det lilla huvudet. Man får ont som fan.

Faktum är att man tror sig höra ett litet sladdande ljud typ “skrriii” vid den hastiga uppbromsningen av den nästsista inåtgående rörelsen. En del av en hinner tänka ” Shit vem fan är det som knackar mig på ryggen” en annan lite mer lössläppt och depraverad tänker ” Ah..en menage a trois på min ära” en tredje lite mer homofob tänker ” Hey…vart tror den där handen att den ska ta vägen” en fjärde ” Vafan i helvete! Komma och störa nu”. Man vänder sig sakta om. Med pulserande blodådror ska man precis ta fajten med vem de än månde vara… och då just då hör man motparten säga lite försynt med en ny tappning på axeln:

- Jag tror inte du är riktigt inne

Det hade inte varit så illa om det inte vore just för den nedvärderande “tap tap” på axeln…

Precis som om han hade läst mina tankar. Kusligt för att inte säga otäckt. Jag nämnde det för Denny och han föll in i en kort men kärnfull monolog som, jag tror handlade om andens makt över materien, parapsykologiska fenomen och något galet om yogans betydelse för det inre lugnet för den moderne stressade storstadsbon. Varför jag är osäker på innehållet om anförandet från den gamle gode vännen var att jag började få problem med hörseln som liksom min syn tenderade till att dimma till lite emellanåt.

- Att va…sa du, sluddrade jag fram.
- Äh! Skitsamma, men vem var den där bruden, sa Denny med en otålig glimt i ögonen.
- Ja du, det är en lång historia, om du har tid och lust att sitta och lyssna så skall det bli ett nöje att berätta om…, började jag och blev bryskt avbruten utav vännen.
- Gör den kort!
- Öh? Sade jag och förstod inte alls vad han menade.
- Gör den kort, upprepade han surt. Totalt oinformativt.
- Göra kort vadå…jag menar göra vadå kort?, sade jag för jag hade totalt tappat den röda tråden.
- Historien för fan! Historien, gör den kort och strunta i att beskriva hårfärg, hennes gröna ögon och allt det där. Herregud! Va fan tror du att jag snackar om, va? Sluta upp med att tramsa och kom till poängen istället. Lång historia mig hit och lång historia mig dit. Herre du min milde skapare!
- Skapare? Är inte du buddist?
- Ja vafan har det med saken att göra?
- Då kan du väl inte snacka om skapare?
- Ja men någon måste väl ha skapat buddisterna. Vadå tror du att vi poppade upp av oss själva eller? Hur som helst! Gör historien kort. Va inte så jävla velig jämt och ständigt. Det är det som är felet med dig. Ärligt talat, om människor slutade att vela omkring så jävla mycket utan istället kom till pudelns kärna, så skulle planeten se mycket bättre ut. Så sluta larva omkring. På bara. Lite mer go Luther och jag tror på dig.
- HALLÅ DÄR!, skrek jag argt.

Inte undra på kanske. Här var man helt inställd på att berätta en grej som hände en tidigare på kvällen, men innan man hunnit till andra stavelsen blev man bryskt avbruten, för att i nästa ögonblick finna sig självt vara föremål för en kritisk personanalys. Så jag anser att min indignation var mer än väl berättigad.

- Öh?, sade Denny.
- Inte ett knyst. Tyst. Om jag för en gångs skull fick tala till punkt utan att bli avbruten med jämna mellanrum av vissa icke namngivna här närvarande individer, så kanske jag inte skulle te mig så velig för att använda ett av dina uttryck. Okej!, sa jag och spände hårt rödsprängda ögon på honom.

Märkligt nog så såg jag två av honom. Och det riktigt märkliga att är att den ena av honom hade en cigg i mungipan medan den andra hade en bira i handen. Jag förmodar att ölen som skvalpade inom mig hade ett och ett annat finger med i spelet. Eller så var mina ögon lite olika fulla. Jag provade att blinka lite med ögonen för att se om det var så och vred samtidigt på huvudet. Jag såg en snubbe vid bordet bredvid och blinkade aningslöst emot honom, vilket fick den följd att han irriterat väste åt mig

- Hörru din fjolla! Sluta flörta hitåt.
- Va? Nej…jag bara blinkar med ögonen, du ser de är…
- Jag skiter i vilket. Ett blink till och du kommer aldrig med att kunna blinka.

Jag vände mig försiktigt om, eftersom den killen hade en försvarlig mängd muskler som hotfullt spände sig emot mig och återupptog diskussionen med Denny.

- Var var jag, sade jag förvirrat.
- Du skulle berätta en kort historia, sade Denny milt.

Så jag gick på i bomullstrumporna.

- Korta versionen då, jag blev uppringd av någon som vill att vi skulle ses på Kaos, vem har jag glömt. Måste ha kröka var tanken som slog mig. Och eftersom bolaget var uteslutet av principskäl så var jag tvungen att hitta en cool krog. Air-landa, nytt fett hak som vi måste gå till någon gång, där jag för övrigt träffade på en dryckesbroder, men det hör inte hit. Hur som helst så krökade jag till på detta nya coola hak. Nästa gång jag slår upp ögonen, befinner sig en brud, ett glas vin med flaskan inom bekvämligt räckhåll bredvid, ett paket cigg, en ask tändstickor i nu nämnd ordning mitt emot mig. Du känner ju mig väl vid det här laget och vet att jag är en man som är en av de mest tillbakalutade individer i min generation. Jag tar situationen så som den kommer och skålar med denna vilt främmande dam, bryter av hennes tändstickor och ler. Jag erinrar mig faktiskt att hon nämnde något om raketost …nä vänta…rabattkuponger…nej ra…rrrää va fan…räkor! Hon snackade om räkor hela jävla tiden. Nåväl. Vinet tar så småningom slut och mitt intresse likaså. Bort från henne är vad jag vill och från ingenstans dyker du upp gamle vän och räddar mig. Snacka om flax. Räddad i elfte timmen och allt det där, avslutar jag och tar en välbehövlig klunk av ölen.
- Skulle det där vara kort?, muttrade Denny bistert och fortsatte, jag tror ta mig fan inte att jag har tillräckligt med liv för att höra den långa versionen så buddist jag är.
- Äh…sluta sura nu, sade jag och höjde handen i en skål varpå jag fortsatte, skål för oss, öl, räkmackor, kypare och gasolbrännare!
- Det var det förnuftigaste du sagt på länge, sade Denny leende. Skål som fan!
- Är det inte skål ta mig fan?
- Visst varför inte. Skål ta mig fan!
- Skål ta mig fan!

Det är vissa saker här i livet som man tror inte skall hända en. En atombomb hemskickad på posten, Keira Knightley ringer hem till en och ber på sina bara knän om en fika på stan, man räddar livet på en multimiljonär som i sin tacksamhet ger en ett par mille sådär, bara för att nämna några osannolika exempel.

Nu när jag är en äldre, mognare och allvarligare man så inser jag att livet allt som oftast är en outgrundlig gåta. Jag menar, där satt jag i en glad väns lag och njöt av livets goda. Men om ni hade kommit in på Kaos och knackat mig på axeln och sagt ”Luther! Luth min vän!…du borde inte dricka så där mycket” så hade jag med ett snett flin sagt ”Pah…eller bah” och krökat vidare ännu vildare.

Ack hur rätt hade ni inte haft! Va? Jag vara frågar. Det finns tydligen vissa gränser här i livet, till exempel att man inte kan kröka hur mycket som helst. Med andra ord det sista jag minns är Dennys ”Skål ta mig fan!”

Vissa fragment dyker upp i huvudet nu när jag sitter här och nedtecknar denna märkliga dryckeshistoria. Bland annat att jag irrade omkring på någon skum bakgata, jag sov en stund på en trapp i en port vid Mariatorget, jag hamnade i dispyt med en vresig tidningsutdelare och jag slogs med en katt om en bit halvuppäten grillad kyckling. Det positiva i kråksången är ju dock att jag har lärt mig någonting. Det är: man kan svinga en eller två bira, men man måste räkna svingarna.

 The End

Den lögn jag hade dragit upp för bartendern var nog en av de bästa jag producerat under min karriär som lögnare. Inte ett sant ord andan från gymnasietiden behärskade jag tydligen fortfarande. Bara sådär. Kom ihåg att allt detta levererades av en otränad snubbe som de sista åren inte gjort annat än levererat tunga sanningar. Och därtill nu på en smula ostabil fyllefot. Om det inte vore för verkligheten och dess begränsningar samt vissa fysikaliska hinder hade jag slickat upp mig själv i brygga. Och förmodligen gått igång ordentligt allt enligt devisen själv är  bäste dräng.

- Jag bara ljög, såg du inte att kyparen under din osmidiga monolog om hans hjärnas vara eller ickevara, började visa tendens att kalla på dörrvakten.
- Dörrvakt? Här? Vilken jävla dörrvakt?, sade Denny som ogillade frågetecken.
- Ja en mycket tråkig individ som inte brydde sig ett smack om min upplysning om hur många kullerstenar det är härifrån till tunnelbanan.
- Det fanns ingen dörrvakt vid någon jävla dörr när jag kom, sade Denny buttert.
- Se så. Klart att det fanns. Skäggig snubbe vid dörren. Missade du honom?
- Noway!
- Jo way då!
- Nehej då!

Plötsligt insåg jag att vi betedde oss som ett par småungar som kivas om vems tur det är att gå ut med hunden eller liknande. Med en lätt rodnad på mina kinder försökte jag att avsluta detta banala trams så snabbt som möjligt.

- Ja ja! Dörrvakt hit eller dörrvakt dit. Skäggig eller oskäggig. Vem bryr sig egentligen? Huvudsaken är att vi får kröka gratis hela kvällen, sa jag.
- Där sa du någe! Jag visste väl att det var något jag vill ha klarhet i men du förvirrade mig bara med din meningslösa historia om dörrvakter. Hur? Vadan vi? Varför? Hur kommer det sig att och allt det där. Kort sagt varför då?, sade Denny med ett snabbt återfall i det gamla nonsens-trams-snackandet.
- Jo serru. Mitt tjejen, bilen, lyan, pluskan och sparken nonsens rörde nog en öm sträng i kyparens hjärta, som inte sett ifrån var jag stod i alla fall såg ut att ha jävligt blanka ögon. Faktum är att jag för ett ögonblick fruktade att han skulle brista ut i gråt. Hur som helst, kontentan är att han blev rörd över ditt tragiska liv, så för gottgöra lite bjuder han oss på fri kröka resten av kvällen, sade jag, lutade mig tillbaka och svalde en försvarlig klunk.

Inget gör öl så gott som kryddan gratis.

- Genialt!, utbrast vännen när denna vision av öl uppenbarade sig i hans något omtöcknade hjärna.
- Ja…du. Jag är faktiskt ganska nöjd över denna oväntade händelseutveckling, sade jag och tände nöjt en Marlboro.
- Suveränt Luther!, skrattade Denny.
- Inte så dumt va, skrockade jag och blåste ut en snygg rökring.
- Faktum är, sade Denny och tog en mun öl, att du är det genialaste geni som någonsin irriterat mig. Einsteins relativitetsteori som alla obildade jävlar åhh:ar om och som man gör ett sådant jävla väsen av skulle vid en jämförelse med denna bragd te sig en smula löjlig. Lite kindergarten matematik liksom. Attila, Alexander, Cesar för att ta några exempel, skulle om de hade fått höra om detta, lyft på hatten och frågat om de möjligtvis kunde få autografen till sina syskonbarn.
- Kanske det, kanske det, vem vet och vem bryr sig? Men skål ta mig tusan, gamle vän. Nu ska vi kröka mer och snacka mindre eller?, sade jag förvånad över dessa berömmande ord.

Jag menar, de flesta av mina vänner när de ser mig komma i närheten skulle med en resignerad suck bara säga ” Ah…Luther! Läget?” och inte som Denny nyss, bli alldeles till sig och skrika ”Luther! Gamla vän! Klippornas klippa! Geniernas Geni”. Då kanske min förvåning inte ter sig så malplacerad.

- Precis, skål och allt det där, sade Denny samtidigt som han svepte det sista av ölet.

Man vill ju inte vara sämre så jag lyfte glaset, log mot Denny och med ett ”in i dimman” lutade jag huvudet bakåt samtidigt som jag gav kyparen ett avancerat tecken med två fingrar som om det tolkades en aning fel kunde leda till att vi fick in varsin plankstek. Som vegetarian är det kast med pärlor för svin.

Samtidigt som kyparen ställde de nya birorna på bordet, slog mig tanken att vart blev det av räkbruden egentligen? Ödet är ta mig fan bra konstigt. Jag menar, där satt man mittemot en kvinna som tydligen ansåg att räkor var en av livets goda ting. Medan man själv är helt oberörd, för att inte säga likgiltig om dessa räkors placering på mackan i fråga. Man finner sig själv då frågandes: vad har jag gjort för fel? Man finner att man är orättvisst behandlad av ödet och man vill bara bort därifrån. Är man en grottmänniska är det ganska lätt gjort. En välriktad klubbning med knölpåken och bekymret är ute ur ens värld. Men är man olyckligtvis född in i en tid då det är civiliserat shit som gäller, så anses det vara föga rumsrent att sträcka sig över bordet och ge bruden den raka höger hon förtjänar. En gentleman ut i fingertopparna skulle inte ens kunna tänka denna hemska tanke fullt ut. Eftersom jag bara är gentleman ut till knogarna hade jag inga problem med tankeexperimentet.

Det är här ödet kommer in. Ena stunden ens fiende och i nästa ens allra förtrognaste bästis. Där sitter jag och vill bara bort från räkfrosserskan, vad gör ödet den gamle vännen? Sitter med armarna i kors och bara avvaktar för att se hur jag klarar bort-ifrån-bruden-utan-att-såra-hennes-känslor situation? Otänkbart! Ödet, den gamle hedersproblemlösaren  skickar istället fram Denny, som i nyktert tillstånd är den oklanderlige gentlemannen. Men ge honom några bira, en eller två flaskor av något vitt i prisklass 60 spänn plus en whiskey och hans grottsida träder fram. Pannan sjunker, likaså hans känsla för det passande och omdöme. Många äro damerna som kan vittna om hur de degraderas till ett par bröst när också hans blick sjunker. Lustigt va? Alltså inte brösten utan ödets trixande.

Det är bara att fint gillandes låta händelserna ha sin gilla gång och man finner att ödet ställer allting till rätta. En liten nätt summering och jag finner att jag är en irriterande brud mindre, men en gammal vän och fri bira rikare. Man kan knappast klaga.

- Förresten, vem var den där bruden? Kom du med henne, sade Denny plötsligt.

Läs den rafflande upplösningen imorgon…

Hjärtat hoppade upp och befann sig i trassel med gomseglet vid detta oväntade skrik och skede i mitt liv. Jag vill minnas att gomseglet muttrade något om ” hörru här finns det inte hjärterum – håll dig på kant”. Därav mitt gutturala läte:

- Grrumaum…uaä…öh?
- Det var inte igår va, eller…va e de för dag idag? Fredag…hm…låt se, då måste det ha varit torsdag igår…och vi fikade ju igår …va eller äh. Skitsamma, kul att se dig gamle vän. Men du svarade inte på min fråga, vad gör du här? Vänta! Vänta låt mig gissa. Förresten så ringde jag dig idag, tänkte att du inte skulle banga en fylla. Gissa vem jag mötte i stan idag? Du kommer inte att tro det, men jag lovar dig att det är dagens sanning. Kross my heart och allt det där. Åh! Marlboros, jag tar en, e så jävla trött på att rulla John Silver, förresten jag tar två, jag menar du kan ju inte röka upp alla på en gång och jorden kanske går under imorgon och hur retligt skulle det inte vara om man hade några oupprökta cigg kvar. Du måste se min nya tavla jag målade inatt. Den är så jävla läcker. Jag kallar den livet. Har du förresten lust att köpa min kamera, du får den för två kalla, jag ska köpa in mig på en pocketkamera istället. Hur går det med bandet förresten. Hälsa gitarristen nästa gång ni repar, jag var nämligen ute och söp med honom häromdagen, en mycket sympatisk snubbe, ska du inte presentera mig?, avslutade Denny sin monolog, som är en utav mina bästa vänner.

Jag känner ingen som kan konsten att leverera så mycket skitsnack på så kort tid utan att behöva andas. Jag har påpekat att han borde lämna in sin kropp till vetenskapen.

- Öh…det här är…eh…vad heter du förresten?
- Marie!, sade räkdamen.
- Hälsa på Marie, sade jag med en teatersvepning till Denny.
- Kul att ses, du är säkert en trevlig person med drömmar och planer och det skulle säkert vara en spännande resa att få ta del av din världsbild någon dag. Kanske nästa gång eller i ett annat liv. Lev väl till dess och allt det där, sade Denny och drog bryskt upp mig ur stolen, varpå han ledde mig till baren.
- Öh! Du där! Just det du i baren, två stora stark och inget knusslande nu, till brädden fyllda glas! Va? Det är klart jag snackar med dig. Herregud! Tror du att jag snackar med mig själv eller…seså lite mer arbete med de grå du borde ha uppe i huvudet om jag får be, tack. Lite tempo också, vi har inte hela dagen på oss. Hasta nu över till kranen och slå upp två, ser du mina fingrar, två, en…två, två stora och inget knussel. Men för fan, du har ju betalt för att jobba så sluta upp med dina fåniga försök att likna en uppstoppad jävla alligator utan…
- Denny, Denny, Denny!, skrek jag.
- Va fan vill du då, ser du inte att jag försöker snacka med pseudokyparen eller…
- Ursäkta min vän, sade jag till kyparen som hade en väldigt ohälsosam röd ton och gav Denny ett betvingande ögonkast, men fortsatte jag, han har haft en hård vecka, tjejen gjorde slut, bilen blev stulen…
- Bil, avbröt Denny, vadå för bi..
- Käften, sa jag, var var jag nu…jo bilen vart snodd, lägenheten brann ned, han har också till råga på eländet tappat plånboken med leg, bankkort, försäkringsbevis och månadskort och pricken över i:et så fick han sparken från sitt jobb, så om jag vore dig skulle jag inte bry mig om hans babblande, avslutade jag och log inställsamt mot kyparen.
- Bergis?, sade kyparen.
- Dagsens sanning och allt det där, sade jag och gav Denny en spark på smalbenet då jag såg att han andades in för att leverera en historia som till stora delar skulle motsätta sig min korta beskrivning ovan.
- Ajee…va fasen, skrek Denny.
- Såja det löser sig nog. Du måste se silverranden i regnmolnet. Bakom molnen och allt. Solen skiner snart över dig igen. Såja, sade jag till Denny och klappade honom medkännande på armen.
- Just det. Det löser sig, sade kyparen. Faktum är att jag bjuder er på ölen resten av kvällen.
- Nä men…det är alldel…
- Jo jo. Jag insisterar. Ni får vad ni vill i drinkväg ikväll. Huset bjuder. Mina sorger och bekymmer är intet gentemot din väns. Jag tror faktiskt att det är i klass med Hamlets om inte värre. Macbeth är vi jämförelse en snubbe som hade mycket att glädjas över. Jag är verkligen ledsen för din skull.

Hade inte bardisken varit emellan oss svär jag på att bartendern hade gett Denny en kram.

- Tack tack, sade jag. Verkligen hyggligt av dig, men kan vi få två stora starka öl till det där bordet. Jag tror att det är bättre om vi sätter oss ned vid ett bord.
- På momangen, ni behöver bara ge mig ett tecken så kommer jag över med den äskade drycken.
- Fint, sade jag och log. Vände mig om till Denny och sade, ska vi sätta oss gamle vän? Jag är här för din skull, idel öron topsade och rengjorda som fan, varpå jag lotsade honom bordvars. Han haltade lite lätt vilket fick mig att inse att jag hade missbedömt kraften av min spark och stålhättans inneboende hårdhet.
- Vadå bil? Vadå pluska…, sade Denny och jag förstod honom såväl.

Följ den rafflande fortsättningen imorgon…