Sugbloggen är landets roligaste blogg!

| Mobile | RSS

Smöra rätt…

Vi bjuds hem till polarna för en chillkväll. Middag, vin och allmänt trevligt. Lite medelålders sådär, känns som om man är statist i “Vuxna Människor”. Samtalsämnen är semestern, valet, blöjmärken och det förbannat höga bensinpriset (ett ämne jag ville vi skulle diskutera medan de övriga ville spela pictonary).

Fram på småtimmarna kom den obligatorisk ostbrickan fram, med olika hårda ostar men även med smör och mjuka ostar i olika byttor. Och härifrån tog kvällen en mollaktig vändning.

Fylleslagsmål? Politisk diskussion som urartade? Kladd på andras fruar? Nosiriba…ännu värre än så. Mycket värre! Slaget vid Hasting 1066 nivå.

Ett smörpaket var orsaken, rektanguljärt till sin form (även om det finns andra former) och att ta smör kan ju inte vara så svårt. Det krävs ingen doktotsexamen menar jag. Men när man hos polaren blir erbjuden en macka och är tvungen att stoppa ned smörkniven i en sörjig fet gegga, med brödsmulor liggandes lite utspritt i smöret nochanlant sådär, havererar ordninsgsinnet i mig och hos frugan. Speciellt om smöret har djupa kratar i sig som skulle få Grand Canyon att avundsjukt häpet dra in luft.

Jag o frugan är lite anala när det gäller sådant. Man tar smör medelst ett mjukt svep längs med hela paketets längdriktning. Inget annat! Inga djupa gropar får göras. Lika förbjudet är att ta mer smör än vad brödbiten kräver.

Det är något som är bannat hos oss. Vi pax vobiskar som satan om det skulle hända hemma. Vilket aldrig händer. Men när det händer befinner sig hushållet i en märklig situation då båda medlemmarna skyller på varandra. Moment 22 in absurdum. Det är…det är som… fan jag hittar ingen bra liknelse…som att hyvla mer ost än man behöver. För att langa den på mackan så att ostskivan får lite marmelad på sig för att sedan lägga tillbaka det på osten. Så gör man väl inte?

Och dödsynden är att dra av smörkniven på smörpaketet. Speciell om man har excessat hårt på knäckebröd. Eller att blanda knivar…från smör till philadelphiapaketet utan att passera en kran och den gröna sidan på svampen.

16 Comments September 30th, 2006 | Posted in Sugsaker |

Nu får hösten ta och …

..skärpa sig för i helvete!

Jag har köpt en höstkollektion, med matchande halsduk. Slicka skinnhandskar. Ska se lite författarsvår ut under hösten var min plan. Med en stor svart rock, som Richard Gere i “En höst i NY” och bara vara allmänt snygg. Och då händer vad?

  • att löven torkar och rasar ned så att man kan svepa fötterna i högarna lite höstlikt under fina promenader för inspiration?
  • att regnet duggar ned så att man kan ta och fälla upp den nya kragen?
  • att kylan kickar in så att man kan trä den nya pullovern över den chict randiga nyinköpta skjortan?

Nähädå…sommaren biter sig fast. Fuck off! Vi har haft nog med soldagar för i år. Sol är ute. Plus 20 oxå. Lägg ned. Packa ned och återkom till nästa sommar. Det är som den sista gästen på festen som inte fattar att man vill bli av med dem. Hur subtilt och tydligt man än gäspande kliver in i pjyamasen.

Skulle inte förvåna mig ett dugg om sommaren och vintern kommer att köra över hösten. Och där står jag med höstkollektion 2006 och är ute.

20 Comments September 29th, 2006 | Posted in Sugsaker |

Bitter…Jag? Ähhh!!! del 63

…forts KAPITEL 24 eller Nittonhundranittioett tror jag

Varpå jag enligt god ton och schysst uppfostran till grund, givetvis släppte in henne för att visa henne min nyinköpta jacka. Det kanske ter sig en aning märkligt att jag har en sådan toppkoll på datumet, men det finns en anledning till det. Jag gillar inte sjuttonde april. Ok för sextonde april, till och med den artonde men sjuttonde får håret på mina armar att krumma sig och min kropp att uppvisa de mest märkliga utslag som finns. Det fanns bara ett sätt att dämpa effekterna av denna dag. Och det var att spendera pengar på något sätt.

Jag hade nämligen passerat en hej-och-hå-vad-skall-vi-lura-dig-på butik på Drottninggatan av en slump på väg hem från en fika i city och likt min vana impulsköpt en jacka. Jag är faktiskt jackornas Imelda Marcos. Jag vet inte hur många jackor jag äger, däremot vet jag att jag måste köpa en ny jacka då och då för att inte skrumpna ihop och dö. En annan aspekt till att jag så lättvindligt släppte in henne i min lägenhet var ju det faktum att hon var min flickvän. Sådant förpliktar liksom. Hon gav mig stargate och jag gav henne tillåtelse att smyga in i min lägenhet. Fast skall sanningen fram så var det nog hon som gav mig tillåtelse att tro att det var jag som bestämde i min lägenhet.

Det jag i princip kan säga för att göra en kort historia kortare, så mumlade hon något om att hon tyckte om mig allt för mycket, jag satsade inte tillräckligt, hon var inte redo, jag var alldeles för över hennes nivå, hon hyste en gigantisk respekt för mig och ville inte såra mig, så därför såg hon sig nödgad att avpollettera mig. Jag har än idag svårt att se hennes logik i resonemanget, men hade väl inte så mycket val än att snyggt acceptera hennes bud och slut vart det så det sjöng om det. Jag vet ännu inte vad jag gjorde som inte föll henne på läppen men något var det, och det är väl allt man kan säga om det. I och för sig tror jag att allting handlade om längden. Hon tyckte nog att det fattades mig några centimeter på längden.

Sålunda singel och relativt problemfri gled jag ett par veckor senare på en fest och blev lite smygsnygg sent på natten, varpå Jamella en kurskamrat som sedermera blev flickvän, blev är väl egentligen ett felaktigt val av tempus, det bör nog vara är, fast när detta skrivs är den korrekta tempusformen en före detta flickvän , tog tillfället i akt och tryckte in mig i ett hörn i baren och sade:

– Nå, var står vi?
– Öh… i baren väl, sade jag och kollade runt så att jag inte hade felaktig rumsinformation.
– Jag menar, du och jag ju!
– Öh… fortfarande i baren, väl, sade jag lite perplex och kollade på nytt runt så att jag inte hade tagit miste och vi faktiskt stod i garderoben eller i restaurangdelen.
– Åh… du e så trög ibland, jag menar var har jag dig?
– Men er´u blind eller? Jag står ju här i baren med dig, vad är problemet?, sade jag lite irriterat, för någonstans kände jag att jag ansågs en aning efterbliven av henne men det var ju hon som hade grava synproblem.

Jag menar jag visste var jag var, jag visste också vad jag gjorde men det jag framför allt inte förstod var vad för form av information hon äskade efter.

– Ok då, låt mig refraisa frågan. Jag gillar dig och jag undrar vad du anser om det och vad du tänker göra åt saken.
– Jag gillar dig också, sade jag.
– Inte på det sättet menar jag. Jag gillar dig mer än så.
– Öh… menar du med gillar dig typ lite mer?
– Men det måste du väl ha fattat?
– Nej, jag trodde bara att vi var polare.
– Är vi det eller vill du något mer, sade hon.
– Vad vill du?
– Jag frågade först!
– Ja men, om jag säger att jag gillar dig, så kanske du säger att du bara skojade, sade jag fegt.
– Det är en risk du får ta, sade hon och log beslöjat samtidigt som hon tog en ny sipp på sin drink.

Hon drack någon skitskum grön melonhistoria som avlägset påminde mig om det som min systerson brukar hitta i sin näsa och sträcka fram till mig med ett lyckligt leende som bara ett barn kan göra över denna underbara upptäckt i omedelbar anslutning till munnen. Plötsligt såg jag henne i ett nytt ljus, visserligen var det för att bargrannen tände en cigg i närheten av oss, men dock ett nytt ljus. Om inte annat så var det väldigt symboliskt. Det jag hade tagit för en soft, cool tjej som jag kunde snacka med om precis vad som helst, var ju egentligen en dam som jag var förälskad i ju. Jag slog en imaginär hand för min panna och bannade mig självt för den emotionella blindhet jag hade levt med.

Alla dessa dagar i skolan då jag blev på dåligt humör om hon inte ägnade hundra procent uppmärksamhet åt mig fick nu sin logiska förklaring. För i helvete jag var ju kär i denna kvinna! Och här står hon framför mig och påstår att hon var kär i mig och att nästa steg var mitt. Med ett nytt motto jag hade anammat bara ett par dagar tidigare, nämligen att man inte skall skåda givna hästar i munnen, jag vet inte exakt vad det betyder men det jag framför allt inte förstår är hur någon vid sina sinnens fulla bruk kan ställa sig och glo in i käften på en häst, men vi är väl alla olika det är väl det som gör en värld…bla bla bla, sade jag till henne:

– Öh… är du sugen på mig så kör vi väl då!

Inte världens mest briljanta början på ett förhållande, men glöm nu inte att jag befann mig under ett kraftigt inflytande av alkohol i dess vidaste och blötaste bemärkelse. Hade jag bara hållit mig till rödvin under kvällen så hade det säkert slunkit ut en skön snygg fransk kommentar, men nu befann sig mitt system upptaget med att bekämpa rödvin, vitt vin, whiskey, ginar och tonicar, kaffedrinkar och coca cola, så tungan och hjärnan fick sköta sig bäst de kunde och resultatet blev därefter.

Men kommentaren verkade falla i god jord, förmodligtvis för att hennes system var lika korrupt som mitt. Vi var som två stycken Microsoftoperativ som möttes i natten. Var och en med sina buggar och konstigheter. Ungefär som om win xp skulle ragga upp nittofemman.

– Mmm… men schå kyssch mig någongång då, sade hon och vände sitt ansikte uppåt.

Följ den rafflande fortsättningen i nästa vecka…

2 Comments September 29th, 2006 | Posted in Bitter |

Vem blir den 100 000:e…

…besökaren???

(sidvisning egentligen men det skiter jag i.)

13 Comments September 28th, 2006 | Posted in Sugsaker |

BBB the saga is not end yet…

The winoff and the spinoff?

Merarbete för packet på BBB. Ytterligare en kostnad i porto tur och retur…mahahaha!

Hittade ett modem i källaren och genast gick hämndmotorn som är dedikerad BBB igång. För fulla segel. Jag kände hur jag blev alldeles varm inombords, dels av rodnad för att man på gamla dagar har gått och blivit grovsoprumsgrävare, men också för den… törs jag säga briljanta idé som ljungande blixtrade upp i undertecknads skalle, efter samtal med vännen Marty McFly.

SKICKA FEL MODEM-TRICKET ®

De som hängt här vet att tanke o handling hos mig är synonymt. Och att småsinthet är en dygd. Och att jag är allt annat än storsint när det gäller BBB. Och att jag har ett rykte att odla vad gäller jävelskap. Högt som lågt.

Nåväl, packade ned det felaktiga modemet i returpaketet som BBB skickat eftersom de ville ha tillbaka sitt sura skitmodem. Gick ned till posten och hivade in det. Posten och posten, ICA-snabben men när det gäller posthanteringen kickar statlig myndighetsbeteende in hos personalen och det tar en kvart att göra något snabbt.

Efter ett par dagar kom det ett hotfullt brev från BBB att de inte fått modemet och att de skulle debba mig med 500. Ringde upp modemavdelningen.

– bbb modem
– a tja, stefan här
– vad kan jag hjälpa till med
– jo ni säger att ni inte fått modemet men jag skickade det i förra veckan
– kundnummer
– 123456
– ett ögonblick

*pausmuzak som får mig att fundera på om jag ska åka till en Telia-butik och be att få låna telefonen och anonymt ringa BBB och bombhota dem*

– ja du skickade visserligen in ett modem men det var inte vårt modem
– nä vad säger du
– ja det är telias modem
– åh så tokigt det kan bli
– jepp
– fan
– så det är därför du fått påminnelsen
– ok. men kan ni skicka tillbaka det till mig så skickar jag det korrekta
– mmm…du vet att det blir merkostnad för oss
– javisst men det är inte min mening. jag ber om ursäkt. men går det att fixa
– ja för den här gången då
– åh va schysst

Det tar aldrig slut. I påminnelsebrevet de skickade gav de mig ytterligare nya idéer på hur jag ska fucka med dem nästa gång…

lämnar er med en…Cliff Hanger…

Efter insp av marty mcfly som oxå har en beef med BBB.

3 Comments September 28th, 2006 | Posted in Sugsaker |

Bitter…Jag? Ähhh!!! del 62

KAPITEL 24 eller Nittonhundranittioett tror jag

- Jag lägger av, sade Jake!
– Va! Varför då?
– Äh… det kommer i alla fall inte att bli någonting med det här bandet, för övrigt skall jag bli läkare.
– Läkare?
– Ja!
– Varför det?
– Det är en framtid.
– Musiken då?
– Nä…
– Men…öh…okej då, sade jag och tänkte att fan den där killen hade inte många skruvar åtdragna rätt i huvudet.

Killen kunde traktera vilket instrument som fanns i hela världen och antog jag även instrument som var byggda för varelser med åtta olika munnar och från andra planeter. Och han gjorde det inte bara hjälpligt utan så in i helvete bra så att om man skivade upp honom i fem olika bitar skulle varje del räcka åt, Beethoven, Prince, Mozart, Bootzy och Rick James. Och vad valde killen att göra?

Jag skall bli läkare. En rockbärare. En stetoskopfjant. En gapa-riktigt-stort-nu-så-skall-vi-se-vad-som-fattas-er sägare. En golfare. En det går tjugo såna som mig på dussinet. En sjuksköterskas våta dröm. En… you get the picture. Förstå mig rätt. Jag gillar läkare, när jag har brutit armen. När jag har ont i balanssinnet, när jag känner för att slösa bort en halv förmögenhet på en person vars främsta kompetens är att hitta jävligt snabbt i Fass. Men jag gillar inte de läkare som utan att det är påkallat be en ung kille med grava magsmärtor vars grund borde sökas i den stressade budkillens leverne och de ohälsosamt många kaffekoppar på springande fot, böja sig framåt och sticka in långa fingrar långt in i röven med oklippta långa naglar. Och det skulle denne mästarkeyboardist eventuellt bli.

Jag sprängde bomben vid nästa rep och killarna kollade på mig som om jag hade smällt av en kinapuff. Vad var problemet tycktes de säga, vi hittar någon annan snart. Hur svårt kan det vara att hamra på några vita tangenter liksom. “Let the fonk liv”, sade de och drog igång trummaskinen.

Ingen verkade förstå vilken förlust för mänskligheten detta var. Jag stapplade hem med ett mentalt sorgband runt armen. Ingenting var roligt längre tyckte jag. Jag funderade på att skriva låter med svensk text. Det var verkligen inte långt ifrån att jag hade blivit en blek variant på Orup. Fast med den goda smaken att inte blanda in en massa djur i mina låtar förstås, samt att det jag hade fått ihop, i sig hade haft en faktor som de flesta människor skulle känna igen som sväng. Hans jävla durtreklangslåtar svängde precis som en metronom. Inte en ton av själ liksom.

Om man kan stämma musiker för att de snor någonting, kan man inte också stämma folk just för att de inte snor någonting. Han kunde gott sno lite talang av någon. Milli Vanilli, Eilert eller Rick Astley. Då hade man sluppit höra nödrysaren ”Stockholm har blivit kallt och jag hittar nästan överallt”.

Hallå kanske en del av er säger. Vad hände med spindelkvinnan? Det undrar jag med? Va, säger en del andra… vem fan är spindelkvinnan? Har jag inte berättat det…? Ni ser… när Jake hoppade av bandet och bandmedlemmarna inte brydde sig speciellt mycket och min filosofilärare bad mig definiera vad jag menade med meningen i livets mening, kände jag att det bara fanns en sak att göra. Jag behövde ta mig en funderare över en öl någonstans. Jag letade upp ett fik mitt i city som senare under kvällen förvandlades likt Hulk till en skum nattklubb. Och jag förvandlades från den halvsorglige småtrasig kavaj pannrynkande fönsterglasögonbärande timide hobbyfilosofen, till mannen utan sorger. Den glade packade fånen med det galna leendet.

Jag hade suttit en stund och blivit mer och mer packad allt eftersom vinet blev mer och mer lättdrucket i takt med att mina smaklökar bedövades. I samma omfattning fuckades mitt seende och omdöme, fast upphöjt i tiopotenser. Jag såg en tjej som hade suttit i princip lika länge som jag på fiket och också druckit nästan lika mycket. Hon hade en massa ben tyckte jag och var spretig och bara var. Jag kände att jag var tvungen att säga det till henne och vecklade upp mina egna ben och gungade dit likt ett aspackat nyförlöst föl. Alla mina ben ville gå i olika riktningar och alla mina armar ville hålla i allt som fanns runt omkring mig. Resultatet var att jag med en massa åtbörder och viftningar vinglade fram till hennes bord, slog ut hennes glas och flaska, missade stolen jag försökte sätta mig på och dröp likt en golvad vit boxare ned framför henne. I fallet han jag sluddra fram,

– Schatan vilka många långa armar och ben du har…oopsch förlåt mig för vinet jag schkall beschtälla in ett nytt glsch…öh…flaschh… flaschka då ere okej om jag schlår mig ned här… och är du enscham… jag tycker du är schkitschnygg och jag är en schångare schom är schingel och schjunger shom är en schångare, vi schpelar näschta vecka på någon krog och jag kan fixa ett gäschtpassh om du vill…

Inte världens bästa raggreplik. Jag vet att det finns en massa grodätande snigelsmaskande fransmän som skulle skaka menande på huvudet implicerandes att så där styr man inte upp en kvinna. Jo det gör man, säger jag och det gör man med kvinnor som har insett att för att bli en fullkomlig behaglig varelse skall man ta bort vartenda hårstrå man har runt omkring groparna under armarna. Det är därför det finns ladyshave.

Hur som helst så föll hon likt en… omdömeslös aspackad… öh brud. Och vem var jag att tacka nej till det? Jag menar en i princip avsvimmad spindelaktig kvinna, vars försvar förlitade sig på först och främst min moraliska spärr för att utnyttja försvarslösa ägare till könsorgan som passade mitt som en handske till handen, och hennes förmåga att få sitt ”nej jag vill inte” att inte låta som ett ”nja varför inte, och jag brukar inte ha schex den förschta kvällen egentligen”.

Vid den här tiden hade jag fått låna en sugande liten etta i Solna och vi tog nattbussen dit och drog igång ett ”stand-back, clear and power on” relation. Hon var precis tre centimeter längre än jag och det fick mig att ständigt gå och sträcka på mig. Jag hade ont i ryggen hela tiden av flera anledningar. Tunga böcker, sträckt rygg, dåliga skor. Öh… den som tror på detta sträck upp en hand… som sagt det var mycket långa ben och armar i vårat förhållande i många konstiga dubbel och trippelvikta ställningar i en alldeles för liten säng. Men jag klagade inte. Det mesta var bra. Man skulle till och med kunna säga schysst. Men givetvis fanns det en sol som lätt kunde förmörkas. Fram med ett litet moln bara. Vilket som helst.

Den sjuttonde april bankade hon på min dörr…

Följ den rafflande fortsättningen imorgon…

11 Comments September 28th, 2006 | Posted in Bitter |

Oklara drömmar…

Jag cyklar nedför en trappa i silke. Makabert nog är den rätt hård, vilket förvånar mig. Cykelstyret är av lakrits och jag tar en tugga, och ut växer en ny del. Solen skiner grönt som en kiwi. På andra sidan gatan står polaren Christian som jag inte gillar med en dykutrustning på och bredvid honom står Halle Berry i en röd tajt flygvärdinnedräkt. Jag plingar med klockan och cykeln utbrister:

– Christian!, med ett konstigt maj7 ackord som bakgrundmatta.

Han vänder sig om. Långsamt eftersom simfötterna sinkar honom och säger:

– Steffo, läget?
– Skitbra, säger jag tuggande lakrits.
– Bor du här, frågar han
– Min cykel är av lakrits, säger jag ovidkommande.
– Åh… är det du som är lakritscykelkillen, säger Halle Berry.
– Men hallå, du är ju…
– Jag vet…
– Vet du att jag…
-…ja jag vet. Men visste du att jag drömt om att få träffa dig. Jag har sagt till Christian i flera år men han har alltid haft något emot dig.
– Men nu är jag här.
– Jag också, sade hon och kröp in i min famn.

Hon vred ned sitt huvud emot mig. För att vara så kort var hon rätt så lång. En orkester bestående av dåligt sminkade clowner uppenbarade sig från ingenstans och spelade en instrumental version av “Fuck Like a Beast“. Jag vred upp mitt huvud och skulle precis placera mina läppar emot…

*piiip*
*piiip*

Varför kan inte drömmar sluta i tid. Man sveps iväg med vakenhetens nödvändighet om att närvaron i den vakna världen är påkallat. Oftast sker det medelst ett irriterande digitalt pipande. Så jävla oelegant. Och alltid i ett kritiskt skede i drömmen.

Man vaknar med en känsla av att ha blivit blåst på pengarna. Cliff hangers utan möjlighet till att kolla hur det gick. Hur kul är det? Och om man mot förmodan skulle lyckas med konststycket att kliva in i “drömmen om Halle Berry 2“, så kan man ge sig fan på att man inte minns ettan. Det är en konstant ickevinstutdelande situation.

Fan nu kan jag inte kolla på film med Halle Berry utan att undra hur det hade gått för oss…

8 Comments September 27th, 2006 | Posted in Sugsaker |

Bitter…Jag? Ähhh!!! del 61

…forts KAPITEL 23 eller Dag 12 på Lastkajen min vän älgen

- Sluta upp med fånerierna. Det där passar sig i en taskig B-rulle, där kärringarna svimmar när de får syn på en råtta. Men grabben, låt mig upplysa dig om att du är en man eller nåja en kille som lever på nittonhundranittiotalet.
– Vad har det med saken att göra, sa jag nu med en dov bultande smärta någonstans åt bakhuvudet till.

Jag kände efter med mina fingrar för att se att det inte hade runnit ut något blod. Till min förvåning måste jag erkänna att det kändes precis som ollonet känns när jag och lille Luther har haft en helkväll, så som bara grabbar kan.

– Killar svimmar inte, framför allt inte i denna tidsålder, sade älgen och jag insåg att han hade mig fast.
– Det beror på, försökte jag.
– Då är man inte en man, sade älgen kort och högg på den svaga punkten i mitt resonemang.
– Men för farao…, började jag men slutade tvärt som om någon hade tryckt på stoppknappen.

Varför det kanske någon undrar. Där ligger jag i trapphuset, med bultande bakhuvud, liggandes i en ful skjorta och en klar kandidat för världsrekordet i “flest antal svimningar i ett trapphus, för män” och talar med en älg. Argumenterar är väl egentligen en mer passande beskrivning för att beskriva scenen. Denna tanke slog mig som en blixt vilken djävla dag som helst. Jag har aldrig fattat varför det heter som en blixt en klar dag, eller är det natt man brukar säga? Det är väl inte så att blixten liksom smyger upp och knackar en på axeln så att man har tid att förbereda sig innan den slår till. Den slår likadant oavsett vilken tid det är på dygnet.

Hur som helst så satte jag mig upp och lutade mig mot hissdörren och insåg att situationen egentligen krävde en cigg för att bli hanterlig. Jag är en man som tänker en tanke och sedan utför den. Tänker jag hoppa, så följs det av ett hopp. Jag frågar inte hur högt. Detta var under mina yngre år. Nuförtiden följs alla tankar åt med frasen, varför det egentligen? Och i så fall är det värt det? Med en svepande rörelse drog jag fram mitt Marlboropaket, skakade ur en cigg och skulle just till att stoppa ned paketet i skjortfickan när älgen med ett förvånat utrop brister i ett:

– Marlboror! Åh” scyssta… får jag tigga en tagg?

Utan att tänka mig för hivar jag över paketet och min Zippo till älgen. Han tänder en cigg, andas in djupt och sluter ögonen.

– Fy fan, vad gott, säger han och släpper ut ett blåaktigt rökmoln genom näsborrarna.

Vid det här laget borde jag ju ha egentligen ha hunnit svimma ett dussin gånger till, men jag vet inte om det var tryggheten jag erfor i att själv blossa på en gammal hederlig Marlboro som gjorde att jag inte brydde mig något nämnvärt i att älgen framför mig rökte. Eller det faktum att han pratade kanske förringade den chock jag borde ha ådragit mig. På något lustigt sätt började jag finna någonting smålustigt i situationen. Jag tror att det var då jag tillät mig att skratta till lite grand.

– Ha! skrattade jag.
– Va, utbrast älgen mellan blossen.
– Ha! återupprepade jag.
– Vad är det som är så roligt, undrade älgen.
– Är inte du en älg? sade jag.
– Jo visst, syns inte det? sade älgen förvånat och jag klandrar inte honom.
– Jo men, jag vill bara vara säker, sade jag för att klargöra att jag inte hade grava synproblem förutom en del tendenser att svimma i tid och otid.
– På så sätt, sade älgen.
– Precis, sade jag.
– Ahha…, sade älgen.
– Men, rätta mig om jag har fel, sade jag och efter en kort men talande tystnad fortsatte med, röker du?
– Som du ser, sade älgen.
– Hmm…
– Ursäkta sa du något, sade älgen.
– Jag sade hmm…
– Aha, sade älgen och tog ett nytt bloss.
– Röker älgar, sade jag.
– En del gör det en del andra gör det inte. Jag för min del försöker sluta men det är inte det lättaste precis, sade älgen.
– Jag vet precis vad du menar, sade jag eftersom jag själv hade brottats med detta problem ett tag nu.

Innan jag visste ordet av satt vi där invecklade i hur svårt det var att sluta röka bara för att det var så jävla gott. Jag upplyste älgen, som för övrigt presenterade sig som Moosie, att jag nog måste ha slutat röka ett par hundra gånger nu vid det här laget, men att så fort jag sätter mig bakom en kall bira så sitter det likt förbaskat en nytänd Marlboro i min vänstra hand. Och då är man där igen, fast.

– Cigg och bira, bira och cigg en oslagbar kombination, sade jag sammanfattningsvis.
– Eller hur, sade han och gav mig en vänskaplig box på kinden. Det var som att bli smekt av en kennel. Så in i helvete massa hår.

Med ett ryck vaknade jag upp ur efter middagsluren. Panikartat insåg jag att jag skulle bli fyrtio minuter sen till lastkajen. Helvete också! Jag skulle inte hinna få i mig en pizza idag. Och vad betydde den där drömmen egentligen? Var det dags att kolla upp en bra terapeut? Höll jag på att bli galen. Var det alla dessa jävla avgasrör som slutligen höll på att driva mig över gränsen. Jag måste ta mig fan bort därifrån. Skägget hade börjat klia riktigt ordentligt nu. Halva mitt ansikte var nedsölad med drägel. Jag hade tydligen sovit med en öppen mun. Inte så värst trevligt men om alternativet var att sova med en öppen röv i en park så…

Följ den rafflande fortsättningen imorgon…

No Comments September 27th, 2006 | Posted in Bitter |

Skolfröken med is i magen…

Respekt säger jag bara.

Att under en hel arbetsdag ta hand om andras osnutna jävla ungar är något som borde betalas mycket bättre än vad det görs idag. Och premieras. Kanske man skulle ha en gala för bästa pedagogen, läckraste läxan, fetaste tålamodet, coolaste utflykten…

Jag bor vid en slutstation eller förststation beroende på hur man ser det och är alltid först på bussen eller sist av bussen. Får alltid min favvoplats, där jag kan sitta och fundera över vad som ska gå snett under dagen. Blänga på folk så att de inte vågar sitta bredvid mig. Men jag har nu under två dagar varit föremål för en rokad från den yngre delen av världen. Ni vet hur det är. Bussen sladdar in och man ser ett hav av toppluvor som böljar fram o tillbaka vid hållplatsen. Den enda tanken man har på morgonkvisten är “hoppas de ska med nästa buss, så jag kan mysa med ipoden i lugn o ro“. För kids bryr sig inte om blängande blickar. De sätter sig åtta stycken på sätet bredvid och bara finns. Med varsin ohemult® stor jävla ryggsäck.

– Ok allihop. Det är vår buss hoppa in!!!
– Yeahhah…

Och in kliver 300 ungar…
*…nintendo.., min mobil e en eriksson.., å då ba jag ba att han va ba.., nya psp 3 e fetare.., lägg av ra.., erik sluta knuffa amanda.., det var hon som började.., mamma ska köpa en.., vi har en sådan volvo.., hahaha.., adam sandler är så cool…*

Inte ens KISS på max volym i iPodden lyckas dränka bullret. Detta får jag uppleva under 5 stationer och jag är helt slut, betänk då personalen som ska ha koll på varje unge. Vara där som stöd, tröst, förebild o bara finnas till. Och en del av kidsen kan man ju inte ens gilla. Bortskämda jävla spolningar. Kaxiga glin. Dryga puckon…

Och den där volymen. Hela jävla dagen.

Sen ska läraren hem till sin kula. Laga mat, hämta sina egna telningar och vara en bra förälder också. När min dator hakar upp sig på jobbet kan jag svära åt den en stund. Ge den ett rätt så meningslöst finger. Köra en mental roundkick. Boota om och ta en java så länge.

Och så tycker jag att det arbete jag utför är märkfärdigt…

10 Comments September 26th, 2006 | Posted in Sugsaker |

Bitter…Jag? Ähhh!!! del 60

KAPITEL 23 eller Dag 12 på Lastkajen min vän älgen

Jag fattar inte varför den här jävla horvattenfestivalen skall vara i Stockholm? Skicka den till någon stad som vill ha den. De flesta besökare som kollar upp idiotfestivalen är ju folk från landet som inte har en susning om hur man beter sig i staden. Träningsoveraller och fula dialekter överallt. Flytta ut skiten där den hör hemma så blir alla glada. Det finns ingen jag känner som tycker att Wasserskiten belongs in Stockholm så jag fattar inte vad den skall göra i huvudstaden? Move it away fan! Varför skall Stockholm stängas av för att ett gäng bönder skall komma upp eller ned och äga Drottninggatan? Låt de smyga omkring på Gärdet för de ser ingen jävla skillnad på betong eller asfalt. Fan vad jag hatar skiten!

Jag blir så trött på skiten så att jag rollerbladar hem och tar en powernap. Jag hinner sova i en halvtimme innan jag måste iväg till helveteshålan. Bönderna sög verkligen musten ur mig. Eller var det den där skumma plesckaviskan som den kutryggige försäljaren lurade på mig vid djurgårdsfärjan? Jag somnar in och det nästa jag hör är hur min mor ber mig klippa vår gräsmatta.

– Varför då,? Var mitt gnälliga svar då jag nyss hittat en serietidning jag bara hade läst cirka trettiotre gånger, lite chips, en cola och en bekväm ställning i våran för sjuttiotalet tidstypiska soffa.
– Gör det!, befallde morsan från de bakre regionerna. Detta var på den tid vi levde i en stor fyra på hundra kvadratmeter.
– Men… åh… mutter… okej då, sade jag resignerat och såg ett gyllene tillfälle att slappa försvinna med ett hånleende på läpparna.

Jag kliver upp, tar på mig en skjorta. En sådan där byggnadsarbetarerutig och tar hissen ned till bottenvåningen. I samma ögonblick som jag kliver ut från porten inser jag att vi bor i ett hyreshus på fjärde våningen och sålunda inte är innehavare utav någon gräsmatta. Än mindre behövde den klippas eftersom det var senvinter.

– Men va fan, vi bor ju i ett betongkloster ju. Vi har väl ingen jävla gräsmatta, var min något förbittrade kommentar.

Så som jag ofta gör slår jag en imaginär hand för min panna och vänder mig om för att kliva in i hissen igen för att åka upp till fjärde våningen och föreslå morsan ett litet billigt rehabcenter någonstans i norra norrland, när jag hör en röst bakom mig väsa lite hest:

– Psst grabben. Jag vänder mig om och ser till min oerhörda fasa en älg i farstun.

Va fan skall morsan till ett rehabhem för, hon som är så skärpt. Jag behöver pengarna bättre till ett besök på sluten avdelning en tio år eller så med den obligatoriska vita tröjan med de förlängda armarna på. Det är fullt normalt att man får en störning och ber sin son klippa en gräsmatta som man inte äger mitt i vintern när man bor i ett hyreshus. Men om man börjar se talande älgar i trapphuset så har man fan i mig gått över gränsen för det acceptabla. Allvarlig hjärnupplösning utan hjälpmedel med thinner, var den snabba reflektion jag gjorde samtidigt som håret tröttnade på att vara kvar på huvudet och likt råttorna gjorde sitt bästa för att lämna det sjunkande vraket och ögongloberna rullade runt ett par varv eller så. Allting blev svart som man säger i de stora romanerna. För min del nöjer jag mig med att konstatera att jag var i full färd med att svimma. Jag hann konstatera, jasså det är så här det känns när man svimmar.

Dunk! Mitt huvud slog i hissdörren. Antar jag. Det kan jag ju egentligen inte veta eftersom jag hade svimmat. Jag vet inte hur länge jag låg där avsvimmad men när jag slår upp ögonen igen så står älgen där lutad över mig med ett bekymrat uttryck dragandes över sitt ansikte och jag gör det logiska i sådana här sammanhang och svimmar på nytt.

Ytterligare en stund måste ha gått om man accepterar tidens linjära rörelse. Hur som helst tröttnade medvetslösheten och kallade in medvetandet igen. Jag upp med mina ögon. Älgen var kvar. Zip ned med ögonlock och in i svimvärlden igen, Sådär höll jag väl på cirka fyra eller fem gånger tills älgen tröttande och när jag precis skulle svimma igen utbrast:

– Men herregud! Nu får du ta och skärpa dig. Är du en man eller mus?
– Vad har det med saken att göra, bet jag av irriterat.

Huvudet bultade och jag var törstig och sur. Ingen ifrågasätter mitt man eller mus komplex. Framförallt inte en älg i mitt eget trapphus! Mitt och mitt, vi delade det med sju andra familjer men jag tyckte nog att i fråga om vems det var mellan älgen och mig var det fullt adekvat att säga att det var mitt eftersom jag var den enda representanten av de närvarande som hade om inte annat ett blodsbandsaktigt förhållande till hyresavin.

Följ den rafflande fortsättningen imorgon…

2 Comments September 26th, 2006 | Posted in Bitter |

Hästkött

Läser på paketet med hästkött :

ingrediens 85% hästkött

Wtf?

Vilken jävla häst består av 85 procent häst? Som före detta vegetarian är detta en helt ny värld som öppnar sig för en där kött är under 100 procent i köttprodukter. I den fina gröna världen är en tomat 100% tomat.

12 Comments September 25th, 2006 | Posted in Sugsaker |

Bitter…Jag? Ähhh!!! del 59

..forts KAPITEL 22 eller Allt för konsten

Jag minns att han var eld och lågor över en ny basist som han hade sett någonstans som var en talang och som skulle gå långt inom svensk funk och dansmusik. Jag vill minnas att jag sade att je… je… det krävs mer än bara talang för att lyckas, man skall också ha rätt attityd. Varenda gång jag hör hans låtar på radion idag så känns det som om jag får dessa ord nedtryckta i halsen. Anyway how så spenderade vi ett par dagar i studion och spelade in låten.

Jag tog ledigt från skolan ett par dagar för att koncentrera mig på musiken och började så smått att lära mig att improvisera svar för en massa fejkade journalister. God christ vad jag levde i en dröm! Jag borde ha anat oråd att det inte skulle gå vägen när jag fick reda på att omslagsbilden skulle vara ett svartvitt foto taget på oss direkt efter tävlingen. Jag och hela bandet var svettiga och det var ett katastrofalt foto på oss. Halva mitt ansikte var borta och slagverkarens panna var bortklippt. Och det var det som skulle vara vårt omslagsfoto! Det skulle bli för dyrt med en fotosession tyckte skivbolaget. Vilka jävla klåpare egentligen.

Det är väl klart som fan att det inte kan bli någon som helst jävla output om man inte lägger in lite arbete och kostnad i det! Hur skall man motivera folk att köpa produkten om kunden faktiskt ser att det verkar suga om produkten. Tyvärr så lever vi inte i en värld där kvalité besegrar skit utan det behövs alla nivåer för att sälja in saker också. Med det menar inte jag att det vi spelade in var skitdåligt eller så, utan jag menar bara det att hur skulle vi lyckas komma fram i den massiva flod av skit som releasas samtidigt som vår låt, om vi till det adderar den totala frånvaron av tanke, strategi och handlingsplan bakom skivan. Vem vill köpa vår skiva om det i facket bredvid vårt namn satt en platta som det skivbolaget bakom hade lagt ned lite pengar och marknadsföring bakom? Fy och fan och alla hans jävla mostrar och obskyra släktingar!!!

Fuck allt och alla och de flesta!

Följ den rafflande fortsättningen imorgon…

5 Comments September 25th, 2006 | Posted in Bitter |

Bilfri dag betyder köer…

…spyende avgaser, trängsel, kaos och en massa ilska. Vafan vi behöver ingen attack av terrorister i stan. Låt lokaldårarna fortsätta besluta som de gör så uppnår de ännu mer skada än vilken jävla terrorattack som helst…

Endast i Stockholm, Sverige får man för sig att stänga av en vital genomfartsled (för reparation..visst tjena lena), stänga av varenda jävla större led för att det skall byggas cykelbanor på dem (att staden i 8 månader är för kall för cykling verkar inte ha någon betydelse) och i samma veva genomföra den galanta idén bilfri innerstad och passa på att stänga av de resterande jävla möjligheterna för att ta sig fram.

Utan att i n f o r m e r a folket.

Oj…nu var jag taskig, information gav faktiskt, idag när man satt i dessa satans jävla köer, och i metro på SL´s reklamsida. Heja!

I rättvisans namn borde man införa : kollektivfri dag, cykelfri dag och idiotfri dag.

10 Comments September 22nd, 2006 | Posted in Sugsaker |

Bitter…Jag? Ähhh!!! del 58

…forts KAPITEL 22 eller Allt för konsten

Efter två deltävlingar gick vi segrande ur popbandsstriden. Vi fattade ingenting. Men vi hade vunnit den stora talangjakten och knäckt alla band som var med. Vi mötte upp skivbolaget efter sommaren för att diskutera hur vi skulle gå tillväga med inspelningen av singeln. Det var förstapriset samt ett skivkontrakt med det lilla skit…förlåt mig skivbolaget. Jag minns att jag hade sagt till bandet att vi skulle vara stenhårda i de stundande förhandlingarna och inte gå med på vad skit som helst. Visst sade de alla men när vi satt där kring det runda bordet och skivbolagsbossen sade att han egentligen inte tyckte att vi var bra och att han helst hade sett ett annat band vinna så var vi inte så kaxiga längre. Vi fick höra att den enda anledningen till varför vi överhuvudtaget fick spela in en singel var att han hade deltagit i tävlingen som en sponsor.

Alla vår krav på att styra upp affischer och marknadsföring var som vatten för en alkis. Han lyssnade inte på det örat och sade att vi skulle vara jävligt tacksamma för att han slösade bort pengar och tid på oss. Det fick bli femhundra singlar och sålde det något så skulle han fundera på huruvida han såg någon form av intresse för att trycka upp flera exemplar. Han sade också att vi kunde se oss i himlen efter att få spela in två låtar som jag ville. Och som alla andra artister på denna sida om stenkakan gjorde.

Nope, det skulle bli för dyrt så vi fick bara spela in en låt och på baksidan skulle det finnas en instrumental version av samma låt. Detta av ingen annan anledning än för att spara pengar och slippa lägga ned mer investering på en låt till med alla kostnader som det skulle innebära. Visst ja! Vi skulle också skriva på förlagsavtal på alla våra låtar som vi hade skrivit på och sen så skulle de ha option på alla våra framtida låtar.

– Varför skall du ha det om du i alla fall tycker att vi suger, detta förstår inte jag och det är helt enkelt väldigt ologiskt resonemang, sade jag.

Jag kunde inte följa med i resonemanget alls. Till saken hör att jag precis hade börjat studera filosofi och ville ha raka svar som var konkreta och framför allt logiska. Dagen efter att jag hade åkt fast med min budbil så fick jag ett bud som ledde mig till Stockholms Universitet. Vad var mer logiskt än att jag sökte in. Det enda som fanns till buds var emellertid bara filosofi. Varför inte, sade jag och for iväg för att säga upp mig. Jag lämnade in bilen i maj. Jobbade under sommaren på DN och började i plugget i augusti. Jag kände mig utvilad och skarp i hjärnan. Här skulle förhandlas.

– Man vet aldrig. Jag tycker att ni suger men ni kanske får in en hit och då vill jag försäkra mig om att jag inte har gjort en tabbe som en del förläggare har gjort förr. Jag tänker då på bland annat på managern för Beatles på den tiden det begav sig, sade han och tände en cigarr.

Så otroligt skivbolagsbossigt.

– Jag ser ingen anledning till varför vi skall skriva över alla våra låtar på dig, när vi endast får spela in en låt. Det är ju helt jävla absurt, sade jag och petade in en portionssnus.

Kände mig inte lika manlig som jag hade gjort om jag hade tänt en cigg eller liknande, men jag hade slagit vad med grabbarna i orkestern att om vi skulle vinna tävlingen så skulle jag sluta röka på stående fot. Det var min andra månad utan cigg. Jag var lätt stingslig. Lägg till detta min nyfunna aversion mot Kant, den jävla skuggfilosofen som jag för mitt liv inte kunde fatta hade gjort sådant intryck på världsfilosofin. Med vadå? Sina korkade imperativ hit och dit.

– Det är så det går till i branschen, grabben och det skall du ha jävligt klart för dig, sade han, inte alls van vid att få mothugg från folk som var yngre än han själv.
– Jag tycker att vi gör så här, sade jag. Vi skriver på förlagsavtalet på den första singeln och sen så har du option i sex månader på våra nya låtar. Det tycker jag är en fair deal. Sen så får du se det så här, funkar det mellan oss så stannar vi kvar hos dig, det finns ju ingen anledning att byta bolag liksom, men kraschar det så måste vi ju kunna bryta avtalet och kunna gå vidare utan att vi har signat upp oss för resten av livet. Jag tänker då på till exempel Led Zeppelin, som har blivit totalt blåsta av sin manager genom hela sin karriär.

Detta fick honom att lugna ned sig något. Jag ville inte visa att vi var helt bakom flötet. Jag ville inte heller visa att vi var totalt ovilliga att samarbeta, utan jag ville bara att det skulle vara raka rör mellan oss så att det inte skulle kunna uppkomma några oförutsedda krökta rör senare. Killarna i bandet tyckte att jag var för kaxig och att vi skulle vara glada som fick spela in en låt i alla fall. Jag var av den motsatta åsikten att det var han som skulle vara glad som fick den stora äran att arbeta med oss och att det var på den nivån man skulle vara popstjärna.

Det jag menar är att jag hellre vill bli sedd död i ett dike än går med på att det är vi musikerna och kreatörerna som skall vara glada att det finns folk som vill investera i vårt arbete. Det folk på skivbolag och bokförlag inte fattar är att utan vår talang så skulle dessa dagdrivare vara sysslolösa och utan någon som helst form av försörjning. Det är de som skall vara glada att jag kommer dit med mitt alster. Hur svårt är det att sälja en låt? Hallå!!! Prova att skriva en låt så får du se hur jävla svårt det är. Att skapa någonting ur ingenting annat än inspiration och talang, det är svårt. Att nasa en låt eller en bok är det minsta problemet. Som om det skulle vara svårt att vara en krämare på något sätt.

Det som gör mig så jävla lack är att när det går bra för artisten så tar skivbolaget åt sig hela äran, men så fort det lutar uppåt och det blåser snålt så är det för att artisten inte har skrivit en hit. Jag förstår inte hur det å ena sidan kan vara artistens fel att det fuckar och å andra sidan vara skivbolagets insatser som är det som gör att det inte fuckar. Det är väl för fan deras ansvar att det inte floppar. Det är ju det som är deras arbete!

Om de inte kan höra att en låt redan på initialplanet inte är en så kallad hit, så är de helt fel ute redan där. Om låten är en hit så är det väl för att artisten med sitt arbete har fått fram en “bra” produkt. Det skivbolagen skall ta cred för är i sådana fall sin marknadsföringsskicklighet och inte sno cred från artistens talang, så som de snor andelar av hans royalty. Eller? Hur som helst så klev vi ned i en studio på södermalm och började spela in, vad vi trodde skulle bli vår genombrottssingel. Vi fick möta upp en berömd före detta popstjärna, Paul Rein som skulle bli vår producent. Killen som var tekniker och co proddade med producenten hette Klas Wikberg och jobbar idag tätt ihop med den svenske fakefunkaren Gadd.

Följ den rafflande fortsättningen i nästa vecka…

3 Comments September 22nd, 2006 | Posted in Bitter |

Det finns en anledning…

till varför finnarna är rätt ledande på många områden. Lite snack och mycket gjort liksom.

I spanien förra veckan hittade jag inte ett enda internetfik. Och när jag till slut hittade ett hotel med trådlös nät så kunde “man inte koppla in sig annat än från rummet” och när jag sa att det är trådlöst, att själva meningen med trådlöst är var somhelst när som helst så tittade de på mig som om det var jag som var dum i huvdet. Sen så tog de en siesta fram till 17.00.

Servicenada

Idag klev jag in på första bästa fik i Helsinki och såg att de hade datorer. Jag frågade vad det kostade surfa med dem och deras svar var “gratis så länge du köper något” . Jag köpte en kopp kaffe 20 kr, och kopplade upp mig med min egen laptop utan problem. Och inte en enda sur blick. Att min kaffekopp sedan 2 timmar är tom spelar ingen roll.

Serviceanda!

…och bägge länderna är med i EU?

*senaste nytt*

Hela jävla stan är ju för fan trådlös. Gratis! Snacka om att man slipper jiddra med tex…BBB, Telia och så vidare…och i Stockholm? Ja vi har ju en spot vid stureplan….

lallare

7 Comments September 21st, 2006 | Posted in Sugsaker |

Bitter…Jag? Ähhh!!! del 57

KAPITEL 22 eller Allt för konsten

Jag var ganska nöjd med tillvaron och trivdes på bra eftersom det inte krävde något mer av mig än i princip att jag var fysiskt närvarande. Vad gällde det mentala planet betalade inte arbetsgivaren mig för att vara kreativ eller komma upp med nya idéer. Detta betydde att jag kunde ägna mer kraft åt bandet och vi började få en massa spelningar. Vi ställde även upp i en rikstäckande talangjakt som var sponsrad av en TV-kanal och ett bryggeri.

Tricket för att få bli uttagen var att man skulle spela in en egen låt och göra en cover på ”Alright now”. Någon gammal sur låt från sextiotalet eller så. Vi slaktade den helt och gjorde en synkoperad funkvariant som borde gett oss första pris i kategorin ”så långt bort från originalet som möjligt”. Döm om vår förvåning när vi fick ett brev att vi hade gått vidare till delfinal i stockholmsregionen och skulle vara med i direktsänd lågbudget kabel-TV. Så mellan repningarna och jobbet gick jag och min bästa vän Denny ut och barhoppade.

Han jobbade som en bartender på denna tid och hade schyssta deg liksom jag hade och vi spenderade en herrans massa cash på olika sorters fyllor. Vi började umgås med en polare som heter Eskil och jobbade på SL som tunnelbaneförare. Han jobbade också natt och var ledig ungefär samtidigt med oss. Han hade en schysst lägenhet vid Hornstull som vi alltid satt i och filosoferandes eller bara hängde i. Slackers. Det var alltid öppet hus hos honom och man droppade alltid förbi där ett par gånger i veckan.

Vid ett tillfälle var vi inne i stan på ett café och började snacka om konsten och dess betydelse för mänskligheten. Dagen slutade med att vi satt på en krog och bestämde oss för att vi själva i akt och mening, för att vi skulle förstå innebörden bakom konstnärskapandet, för en dag skulle vara konstnärer. Sagt och gjort. Vi bestämde möte hemma hos Eskil dagen efter. Denny skulle styra upp dukar och färger. Eskil skulle fixa spriten medan det föll på min lott att styra upp vibbarna.

Jag åkte till Buttricks och köpte helskägg till oss alla och baskrar som vi skulle ha under skapandet. När jag kommer hem till Eskil under eftermiddagen så hade ett par andra kamrater till Eskil dykt upp och skakade på huvudet åt mig när jag snubblar in bärandes ett galet rött helskägg som täckte mitt ansikte från ögonbrynen ned till midjan. Jag såg ut som sjörövaren, Dr Hook, eller hette han kapten Hook?

Vi garvade allihop och började supa och måla små timida fega streck på dukarna. Klockan tickade på och vi blev mer och mer konstnärer och det blev mer och mer höga diskussioner om hur strecken skulle dras. Jag tröttnade och gick in på muggen för att ta en pinkpaus. Där inne ser jag en hel vit vägg som bara skriker åt mig. Jag kände mig som vad heter han Blogh… ni vet han med örat. Fan att jag aldrig kan hans namn. Sogh? Kogh? Fan jag blir så arg. Fan! Han heter ju Gogh, ju. Van Gogh inte fan Gogh utan Van Gogh ungefär som Van Morrison han som jag alltid tror är Jon Voight, the Man, fast man uttalar det som fan! Vilken passus!

Hur som helst så raglade jag på ett packat vis ut i köket där alla satt och frågade snällt, med en något stirrig blick gömt djupt ned bakom skägget, om jag fick måla ett litet träd på hans helvita vägg i badrummet. Jag var mycket för att måla träd under denna period i mitt liv, förmodligen finns det någon kvasipsykologisk förklaring om att jag kände mig rotlös i tillvaron. Hans flickvän skrek att nej där var gränsen fan i mig nådd. Ack… man skall inte försöka binda oss konstnärsjälar.

Vi tittade på varandra och som om vi var en kropp gick vi in i badrummet och målade det största träd jag någonsin har sett. Jag, Denny, Eskil och den något lugnare vännen Patrik. De siamesiska fyrlingarna. Patriks och Eskils flickvänner satte sig i protest i köket och krökade upp det sista av spriten. Jag tror att trädet faktiskt är kvar på väggen. Jag har i efterhand fått det berättat för mig att jag sedan vaknade upp i hallen bland Eskils skor. Min vän Denny mindes inte sin hemadress, så han hamnade i Hammarby hamnen efter en snurrig taxifärd på någon konstig, som han sade ”klubb”. Jag tror att han var på en porrklubb. Men visst jag kan acceptera termen ”klubb”.

Följ den rafflande fortsättningen imorgon…

3 Comments September 21st, 2006 | Posted in Bitter |

Fegt kanske…

…men jag håller alltid på den som vinner….

vilket är skitjobbigt när Reinfeld med Brunskjortan Lejjonborg vann skiten i helgen…

5 Comments September 20th, 2006 | Posted in Sugsaker |

Bitter…Jag? Ähhh!!! del 56

KAPITEL 21 eller Dag 11 på Lastkajen

På måndagen under en paus i arbetet med de aldrig sinande avgasrören, gled jag fram till Percy och sade:

– Tänk om en människa från typ sextonhundratalet plötsligt damp ned här och nu nittonhundranittionio. I Stockholm på Sergelplattan.
– Och?, sade Percy likgiltigt.
– Undrar du inte hur han eller hon skulle reagera. Jag menar tänk dig chocken! Stressade människor som har bråttom till what so fuckin ever, tutande bilar, byggarbetsplatser som väsnas, flygplan som vrålande skär igenom Stockholms stads luftrum, alla dessa enorma båtar som brölar med sina horn. Neonljusen som skriker ut sitt budskap, likt blinkande stjärnor i natten. Skinheads, punkare, hip-hopare, folk från alla delar av världen, hårdrockare och vanliga Svenssons i en aldrig sinande ström. Ungdomar som åker skateboards, rollerblades, enhjulingar, mountienbikes, bärandes på enorma ghettoblasters eller minidiskar djupt inkörda i öronen. Den enormt förorenade luften som är full av avgaser och parfymer, damm och gifter av olika slag, alla dessa okända storstadsljud som dränker naturens musik.

Percy stirrade på mig som om jag hade tappat det mesta av mitt förstånd, men jag bara fortsatte.

– Det vi barn av nittonhundratalet tar för helt givet såsom, mobiltelefon, faxar, freestyles, telefoner, Internet, datorer, tv och video, bio, elgitarrer, cd-skivor, tv spel, radio etc. Det måste för en människa från sextonhundratalet vara rena rama underverken. Han eller hon måste tro att de har kommit till en annan planet och inte bara blivit förflyttad ynka trehundra år framåt i tiden. Detta får mig att undra hur världen kommer att se ut i framtiden. Hur många av djuren på vår planet kommer fortfarande att existera om trehundra år från nu? Hur många träd, sjöar och floder kommer att finnas då? Hur kommer luften att vara? Kan människor andas ute på gatorna eller måste man bära frisk luft med sig i en behållare på ryggen? Vad kommer en sådan tub att kosta och kommer alla att ha råd med det eller blir det ytterligare ett sätt att segregera folk? Kommer jorden att existera om trehundra år?
– Vänta lite… helt ärligt, jag jobbar på posten och sorterar avgasrör… tror du att jag bryr mig? sade Percy och tittade på mig som om jag hade förvandlats till Beppe Wolgers.
– Kom igen, Percy. Du kan inte helt ärligt mena att du inte bryr dig om dina framtida barns tillvaro, försökte jag.

Han gav mig en blick. En blick som man skulle ge en utomjording.

– Ahh… Jag vet var skon klämmer. Var inte du på en fest i helgen?
– Jovisst men, vad har det med saken att göra? sade jag en aning konfunderad.

Är det så märkligt? Här kommer man in på lastkajen full av diskussionslusta om framtiden och allting och då frågar Percy mig om saker som skett i det förflutna. Jag trodde att vi diskuterade det kommande.

– Missförstå mig korrekt nu… men helt ärligt, visst var det att tag sedan du hade sex med en kvinna va?
– Jag kan inte se att det har ens en skugga av relevans här.
– Jag tror att det är så här, Luther gled in på fest, Luther såg en dam som han ville styra upp, Luther gick fram för att styra upp och fick en utav de kallaste händer som någon kvinna någonsin har utdelat. Du åkte hem och runkade och bittrade ihop och i en skum föreställning om att du inte kunde bry dig hårdare så applicerar du en galen teori om polare som poppar upp från förr för att i någon mån intellektuellt kompensera det du förlorade fysiskt i lördags… eh?, avslutade han med sina händer svepande utåt från midjan som den värsta italienaren.
– Så var det inte alls, sade jag buttert.

För visst hade killen på något avigt sätt slagit spiken på huvudet, men det vill jag inte erkänna.

– Det är i alla fall vad jag tror. För övrigt vill jag bara att du skall ha det klart för dig att jag inte bryr mig det minsta om vad som sker om trehundra jävla satans skitår. Om trehundra år ligger jag eller resterna av mig fyra meter under mark och om det då regnar avgasrör från himlen så tror jag inte att det rör mig särskilt mycket i ryggen!
– Du fattar ju ingenting!
– Detta fattar jag dock. Bakom dig fyra meter bort kom det nyss in trehundra avgasrör som vi skall sortera! sade han och med detta dröp han bort åt år avgasrören till.

Jag suckade och tänkte tyst för mig själv vad skall allt detta tjäna till.

Följ den rafflande fortsättningen imorgon…

No Comments September 20th, 2006 | Posted in Bitter |

Sluta larva dig…

…sade frugan, och ät din broccoli.
– Men för fan! Jag är vuxen och behöver inte äta sådant som buggar!
– Det är bra med broccoli för det innehåller järn och det behöver du!
– Så jag rostar fortare va?
– Ha ha…så rolig man kan kan vara då!

Och där satt jag, med en massa jävla bitar broccoli till fiskgratängen med dillen. I mitt stilla sinne tänkte jag medan jag tog en trotsig tugga, att fan här finns det en massa dolda platser för allehanda kryp att gömma sig i. Knappt hade jag hunnit tänka tanken förrän jag under det största broccolit såg ett par ben ligga gömda. Lite sådär dåligt, som en person som gömmer sig bakom en gardin och glömmer bort att dojjorna syns.

Wtf?

….gled upp och parkerade sig med stora röda lysande bokstäver i min järnberikade hjärna. Blinkade och neonbestrålade hela mitt synfält. Ett par sekunder trodde jag att en porrbutik hade öppnat i mitt huvud. Med en darrig hand skar jag upp biten.

När jag käkar broccoli kör jag principen “minska pinan” genom att ta varje gigantisk bukett och med två snabba tuggor hårt svälja ned det. Men denna gång fick jag för mig att syna och skära upp broccolit och vad finner mitt norra öga.

Ett par ben? Mer än så!

Lägg till en miljon och ni fattar att jag hittade en tusenfoting, lugnt chillandes i min broccoli, bredvid min fisk i dill. Oinbjuden. Ett utav benen gjorde “fuck you” tecken också. Och förmodligen kommer någon håvbärandes jävla insektssamlandes dåre att säga att det är en larv, men det skiter jag i. Mer än fyra ben och man är enligt undertecknad en tusenfoting.

Vafan om man nu ska sälja frusen broccoli är det för mycket begärt att de kollar igenom vartenda broccolihuvud och skiljer ut djuren från grönsakerna? En annan läskig tanke är ju…att jag har käkat broccoli i pajjer, i woks, i soppor säkert en miljon gånger. Hur många kryp har smugit ned. Utan tillsånd?

Bildbevis? Självklart. Man vill ju inte anklagsas för att vara en påhittare av ohejdade mått. Check it out…

28 Comments September 19th, 2006 | Posted in Sugsaker |

Bitter…Jag? Ähhh!!! del 55

…forts KAPITEL 20 eller Ebba the movie

Jag fladdrade upp på Norrbro i grannskapet nittio kilometer i timmen, bytte tillbaka till vanlig körfält i exakt åtta sekunder för att tvärt kasta mig tillbaka till bussfilen för att kunna köra rakt igenom korsningen som endast SL´s bussar fick. Ni vet in pararellt med Kungsträdgården. Jag kollade upp i backspegeln igen mer av en ren reflex än av någon annan orsak och tänkte att ”fan vad skumt att den där Forden fortfarande ligger efter mig”. När jag har kommit halvvägs på Västra Kungsträdgårdsgatan hörde jag en jävligt påtagligt siren tjuta. Jag gjorde som man alltid gör i dessa tillfällen. Kollade framåt, till höger, sedan vänster för att avsluta det med att kolla i backspegeln och det är då jag blir varse att den Ford som har hängt efter mig som en elakartad könssjukdom i själva verket var en civil snutbil. Helvete också! De hade petat på sin lilla blåljuslampa, i äkta Kojak stil.

Jag hade inte så mycket val än att stanna upp min bil. Jag insåg till min skam att jag blev stående precis utanför Vau De Ville. Jag insåg också att all personal står lutad mot fönstret för att ta reda på vad det var som skedde samt att alla lokala gäster också slängde nyfikna blickar åt mitt håll. Ibland gör insikter ont. Ut ur bilen kastade sig två snutar ut. Den gode och den onde. Den onde började.

– Vad i helvete tror du att du håller på med?
– Öh…, jag menar vad fan hade jag att säga till mitt försvar.
– Vad fan har du att säga till ditt försvar, gastade han på.

Jag nödgas erkänna att jag trots min belägenhet hann uppleva en känsla av oro inför den högröda nyans hans ansikte uppvisade. Jag minns att jag hann tänka att där inne bankar ett hjärta som skulle må bättre av ett par mindre antal pizzor och donuts, samt att en mer stressfri tillvaro skulle rekommenderas av vilken läkare som helst. Man kanske skulle bjuda på en Novalucol. Fast det kanske skulle tolkas som ett mutförsök av en statlig tjänsteman. Den rödbrusiges kollega hade förmodligen samma känsla som jag. Han bröt in med den godes attityd.

– Benny, seså ta det lite lugnt, sade han till sin kollega.
– För i helvete Bosse, såg du hur han körde, sade Benny till Bosse.

Det är inte sant. De heter Bosse och Benny. Hur cliche kan det bli liksom?

– Får vi se ditt körkort, sade de vänlige liraren Bosse.
– Öh… sade jag och halade fram mitt förarbevis.
– Strax tillbaka, sade Bosse och gled iväg till sin bil.

Jag noterade att det där blåljuset de hade på taket var en publikmagnet om något. Det rasade till tittare från alla håll och kanter. Ungefär som om Påven var på besök. Vi kanske skulle ha sådan på scenen. Bandet alltså. Under tiden stod Benny kvar och tuggade lite kraftlöst på sin mustasch. Jag såg att han var rov för känslor som var starka. Han fixerade mig med en blick som jag antar att lejon ger sina offer innan delar ut dödstöten.

– Vill du veta en sak, sade han och halade fram en cigg.
– Öh… sade jag. Det kändes som om jag inte kunde säga så värst mycket.

Ett “öh” var enligt min mening neutralt laddat såtillvida att det kunde tolkas som ett bevis på efterblivenhet eller så kunde det tolkas som ett bevis på flathet alternativt ett medhåll.

– Jo serdu, jag skiter fullkomligt i om du smetar dig jämn gentemot en bergsvägg. I couldnt careless liksom. Du kan fan i mig ta och köra ned för ett stup och jag skulle bry mig precis lika mycket om det som jag bryr mig om dammet jag knäpper bort från min skjorta. Men och det är nu du skall lyssna, när du kör i stan bland en massa andra människor som skall ut och fika eller handla, eller rasta sina hundar, alternativt ut och gå med sina kära, så skall du ta mig fan visa respekt för dem. Du har ett socialt kontrakt att fullfölja. De har precis lika mycket rätt att vistas i trafiken som du. Du skall nämligen ha det jävligt klart för dig att det är jag och mina kollegor som får skrapa upp resterna av den barnvagn du mosar och förklara för de anhöriga vad som har hänt. Fattar du det? Kör ihjäl dig själv om du vill. I dont give a fuck, men du skall ta mig fan inte köra ihjäl de medborgare jag har svurit att skydda.

Jag förväntade mig att se ett S -märke på hans bröst, eftersom han lät som en pastich på en seriefigur, men jag skall erkänna att hans ord gjorde djupa intryck på mig. Speciellt det faktum att han inte brydde sig ett dugg om mig. Denna episod fick mig att dyrt lova att jag skulle lägga av med budbilandet nästa gång jag åkte fast. Det tog väl tre veckor så var jag där igen, men denna gång så åkte jag till chefen och sade upp mig.

Benny the polis hade gjort ett intryck på mig. Bennys argumentering vann. Det och att den vänlige Bosse lät mig slippa bot och prickar. De släppte iväg mig med en varning. Som Bosse sade, när de klev in i bilen.

– Låt detta bli dig en läxa och låt oss också hoppas att våra vägar inte kommer att korsas i trafiken.

Det sista jag såg av dem var en vänlig vinkning av Bosse, samt en tungsint blick av Benny, ungefär som om han var offer för motstridiga känslor. Eller så var han bara hungrig.

Det som kan tyckas vara ödets nyck var att i det band som Ebba sjöng i var det en keyboardist som hette Jucy. Han blev senare en medlem i SAY What. I samma gala var det ett annat band som spelade. De spelade soulbaserad pop har jag för mig. I det bandet var det en trummis och saxofonist som senare skulle bli fasta medlemmar i SAY What. Det visar att musikvärlden i Stockholm egentligen inte är större än skiten under mina naglar efter en het natt på lastkajen i Sätra industriområde.

Åh… vad jag hatar allting! Och det värsta är att det är reflexivt eftersom allting verkar hata mig.

Följ den rafflande fortsättningen imorgon…

1 Comment September 19th, 2006 | Posted in Bitter |