Sugbloggen är landets roligaste blogg!

Vi bjuds hem till polarna för en chillkväll. Middag, vin och allmänt trevligt. Lite medelålders sådär, känns som om man är statist i “Vuxna Människor”. Samtalsämnen är semestern, valet, blöjmärken och det förbannat höga bensinpriset (ett ämne jag ville vi skulle diskutera medan de övriga ville spela pictonary).

Fram på småtimmarna kom den obligatorisk ostbrickan fram, med olika hårda ostar men även med smör och mjuka ostar i olika byttor. Och härifrån tog kvällen en mollaktig vändning.

Fylleslagsmål? Politisk diskussion som urartade? Kladd på andras fruar? Nosiriba…ännu värre än så. Mycket värre! Slaget vid Hasting 1066 nivå.

Ett smörpaket var orsaken, rektanguljärt till sin form (även om det finns andra former) och att ta smör kan ju inte vara så svårt. Det krävs ingen doktotsexamen menar jag. Men när man hos polaren blir erbjuden en macka och är tvungen att stoppa ned smörkniven i en sörjig fet gegga, med brödsmulor liggandes lite utspritt i smöret nochanlant sådär, havererar ordninsgsinnet i mig och hos frugan. Speciellt om smöret har djupa kratar i sig som skulle få Grand Canyon att avundsjukt häpet dra in luft.

Jag o frugan är lite anala när det gäller sådant. Man tar smör medelst ett mjukt svep längs med hela paketets längdriktning. Inget annat! Inga djupa gropar får göras. Lika förbjudet är att ta mer smör än vad brödbiten kräver.

Det är något som är bannat hos oss. Vi pax vobiskar som satan om det skulle hända hemma. Vilket aldrig händer. Men när det händer befinner sig hushållet i en märklig situation då båda medlemmarna skyller på varandra. Moment 22 in absurdum. Det är…det är som… fan jag hittar ingen bra liknelse…som att hyvla mer ost än man behöver. För att langa den på mackan så att ostskivan får lite marmelad på sig för att sedan lägga tillbaka det på osten. Så gör man väl inte?

Och dödsynden är att dra av smörkniven på smörpaketet. Speciell om man har excessat hårt på knäckebröd. Eller att blanda knivar…från smör till philadelphiapaketet utan att passera en kran och den gröna sidan på svampen.

..skärpa sig för i helvete!

Jag har köpt en höstkollektion, med matchande halsduk. Slicka skinnhandskar. Ska se lite författarsvår ut under hösten var min plan. Med en stor svart rock, som Richard Gere i “En höst i NY” och bara vara allmänt snygg. Och då händer vad?

• att löven torkar och rasar ned så att man kan svepa fötterna i högarna lite höstlikt under fina promenader för inspiration?
• att regnet duggar ned så att man kan ta och fälla upp den nya kragen?
• att kylan kickar in så att man kan trä den nya pullovern över den chict randiga nyinköpta skjortan?

Nähädå…sommaren biter sig fast. Fuck off! Vi har haft nog med soldagar för i år. Sol är ute. Plus 20 oxå. Lägg ned. Packa ned och återkom till nästa sommar. Det är som den sista gästen på festen som inte fattar att man vill bli av med dem. Hur subtilt och tydligt man än gäspande kliver in i pjyamasen.

Skulle inte förvåna mig ett dugg om sommaren och vintern kommer att köra över hösten. Och där står jag med höstkollektion 2006 och är ute.

…forts KAPITEL 24 eller Nittonhundranittioett tror jag

Varpå jag enligt god ton och schysst uppfostran till grund, givetvis släppte in henne för att visa henne min nyinköpta jacka. Det kanske ter sig en aning märkligt att jag har en sådan toppkoll på datumet, men det finns en anledning till det. Jag gillar inte sjuttonde april. Ok för sextonde april, till och med den artonde men sjuttonde får håret på mina armar att krumma sig och min kropp att uppvisa de mest märkliga utslag som finns. Det fanns bara ett sätt att dämpa effekterna av denna dag. Och det var att spendera pengar på något sätt.

Jag hade nämligen passerat en hej-och-hå-vad-skall-vi-lura-dig-på butik på Drottninggatan av en slump på väg hem från en fika i city och likt min vana impulsköpt en jacka. Jag är faktiskt jackornas Imelda Marcos. Jag vet inte hur många jackor jag äger, däremot vet jag att jag måste köpa en ny jacka då och då för att inte skrumpna ihop och dö. En annan aspekt till att jag så lättvindligt släppte in henne i min lägenhet var ju det faktum att hon var min flickvän. Sådant förpliktar liksom. Hon gav mig stargate och jag gav henne tillåtelse att smyga in i min lägenhet. Fast skall sanningen fram så var det nog hon som gav mig tillåtelse att tro att det var jag som bestämde i min lägenhet.

Det jag i princip kan säga för att göra en kort historia kortare, så mumlade hon något om att hon tyckte om mig allt för mycket, jag satsade inte tillräckligt, hon var inte redo, jag var alldeles för över hennes nivå, hon hyste en gigantisk respekt för mig och ville inte såra mig, så därför såg hon sig nödgad att avpollettera mig. Jag har än idag svårt att se hennes logik i resonemanget, men hade väl inte så mycket val än att snyggt acceptera hennes bud och slut vart det så det sjöng om det. Jag vet ännu inte vad jag gjorde som inte föll henne på läppen men något var det, och det är väl allt man kan säga om det. I och för sig tror jag att allting handlade om längden. Hon tyckte nog att det fattades mig några centimeter på längden.

Sålunda singel och relativt problemfri gled jag ett par veckor senare på en fest och blev lite smygsnygg sent på natten, varpå Jamella en kurskamrat som sedermera blev flickvän, blev är väl egentligen ett felaktigt val av tempus, det bör nog vara är, fast när detta skrivs är den korrekta tempusformen en före detta flickvän , tog tillfället i akt och tryckte in mig i ett hörn i baren och sade:

- Nå, var står vi?
- Öh… i baren väl, sade jag och kollade runt så att jag inte hade felaktig rumsinformation.
- Jag menar, du och jag ju!
- Öh… fortfarande i baren, väl, sade jag lite perplex och kollade på nytt runt så att jag inte hade tagit miste och vi faktiskt stod i garderoben eller i restaurangdelen.
- Åh… du e så trög ibland, jag menar var har jag dig?
- Men er´u blind eller? Jag står ju här i baren med dig, vad är problemet?, sade jag lite irriterat, för någonstans kände jag att jag ansågs en aning efterbliven av henne men det var ju hon som hade grava synproblem.

Jag menar jag visste var jag var, jag visste också vad jag gjorde men det jag framför allt inte förstod var vad för form av information hon äskade efter.

- Ok då, låt mig refraisa frågan. Jag gillar dig och jag undrar vad du anser om det och vad du tänker göra åt saken.
- Jag gillar dig också, sade jag.
- Inte på det sättet menar jag. Jag gillar dig mer än så.
- Öh… menar du med gillar dig typ lite mer?
- Men det måste du väl ha fattat?
- Nej, jag trodde bara att vi var polare.
- Är vi det eller vill du något mer, sade hon.
- Vad vill du?
- Jag frågade först!
- Ja men, om jag säger att jag gillar dig, så kanske du säger att du bara skojade, sade jag fegt.
- Det är en risk du får ta, sade hon och log beslöjat samtidigt som hon tog en ny sipp på sin drink.

Hon drack någon skitskum grön melonhistoria som avlägset påminde mig om det som min systerson brukar hitta i sin näsa och sträcka fram till mig med ett lyckligt leende som bara ett barn kan göra över denna underbara upptäckt i omedelbar anslutning till munnen. Plötsligt såg jag henne i ett nytt ljus, visserligen var det för att bargrannen tände en cigg i närheten av oss, men dock ett nytt ljus. Om inte annat så var det väldigt symboliskt. Det jag hade tagit för en soft, cool tjej som jag kunde snacka med om precis vad som helst, var ju egentligen en dam som jag var förälskad i ju. Jag slog en imaginär hand för min panna och bannade mig självt för den emotionella blindhet jag hade levt med.

Alla dessa dagar i skolan då jag blev på dåligt humör om hon inte ägnade hundra procent uppmärksamhet åt mig fick nu sin logiska förklaring. För i helvete jag var ju kär i denna kvinna! Och här står hon framför mig och påstår att hon var kär i mig och att nästa steg var mitt. Med ett nytt motto jag hade anammat bara ett par dagar tidigare, nämligen att man inte skall skåda givna hästar i munnen, jag vet inte exakt vad det betyder men det jag framför allt inte förstår är hur någon vid sina sinnens fulla bruk kan ställa sig och glo in i käften på en häst, men vi är väl alla olika det är väl det som gör en värld…bla bla bla, sade jag till henne:

- Öh… är du sugen på mig så kör vi väl då!

Inte världens mest briljanta början på ett förhållande, men glöm nu inte att jag befann mig under ett kraftigt inflytande av alkohol i dess vidaste och blötaste bemärkelse. Hade jag bara hållit mig till rödvin under kvällen så hade det säkert slunkit ut en skön snygg fransk kommentar, men nu befann sig mitt system upptaget med att bekämpa rödvin, vitt vin, whiskey, ginar och tonicar, kaffedrinkar och coca cola, så tungan och hjärnan fick sköta sig bäst de kunde och resultatet blev därefter.

Men kommentaren verkade falla i god jord, förmodligtvis för att hennes system var lika korrupt som mitt. Vi var som två stycken Microsoftoperativ som möttes i natten. Var och en med sina buggar och konstigheter. Ungefär som om win xp skulle ragga upp nittofemman.

- Mmm… men schå kyssch mig någongång då, sade hon och vände sitt ansikte uppåt.

Följ den rafflande fortsättningen i nästa vecka…

…besökaren???

(sidvisning egentligen men det skiter jag i.)

The winoff and the spinoff?

Merarbete för packet på BBB. Ytterligare en kostnad i porto tur och retur…mahahaha!

Hittade ett modem i källaren och genast gick hämndmotorn som är dedikerad BBB igång. För fulla segel. Jag kände hur jag blev alldeles varm inombords, dels av rodnad för att man på gamla dagar har gått och blivit grovsoprumsgrävare, men också för den… törs jag säga briljanta idé som ljungande blixtrade upp i undertecknads skalle, efter samtal med vännen Marty McFly.

SKICKA FEL MODEM-TRICKET ®

De som hängt här vet att tanke o handling hos mig är synonymt. Och att småsinthet är en dygd. Och att jag är allt annat än storsint när det gäller BBB. Och att jag har ett rykte att odla vad gäller jävelskap. Högt som lågt.

Nåväl, packade ned det felaktiga modemet i returpaketet som BBB skickat eftersom de ville ha tillbaka sitt sura skitmodem. Gick ned till posten och hivade in det. Posten och posten, ICA-snabben men när det gäller posthanteringen kickar statlig myndighetsbeteende in hos personalen och det tar en kvart att göra något snabbt.

Efter ett par dagar kom det ett hotfullt brev från BBB att de inte fått modemet och att de skulle debba mig med 500. Ringde upp modemavdelningen.

- bbb modem
- a tja, stefan här
- vad kan jag hjälpa till med
- jo ni säger att ni inte fått modemet men jag skickade det i förra veckan
- kundnummer
- 123456
- ett ögonblick

*pausmuzak som får mig att fundera på om jag ska åka till en Telia-butik och be att få låna telefonen och anonymt ringa BBB och bombhota dem*

- ja du skickade visserligen in ett modem men det var inte vårt modem
- nä vad säger du
- ja det är telias modem
- åh så tokigt det kan bli
- jepp
- fan
- så det är därför du fått påminnelsen
- ok. men kan ni skicka tillbaka det till mig så skickar jag det korrekta
- mmm…du vet att det blir merkostnad för oss
- javisst men det är inte min mening. jag ber om ursäkt. men går det att fixa
- ja för den här gången då
- åh va schysst

Det tar aldrig slut. I påminnelsebrevet de skickade gav de mig ytterligare nya idéer på hur jag ska fucka med dem nästa gång…

lämnar er med en…Cliff Hanger…

Efter insp av marty mcfly som oxå har en beef med BBB.

KAPITEL 24 eller Nittonhundranittioett tror jag

- Jag lägger av, sade Jake!
- Va! Varför då?
- Äh… det kommer i alla fall inte att bli någonting med det här bandet, för övrigt skall jag bli läkare.
- Läkare?
- Ja!
- Varför det?
- Det är en framtid.
- Musiken då?
- Nä…
- Men…öh…okej då, sade jag och tänkte att fan den där killen hade inte många skruvar åtdragna rätt i huvudet.

Killen kunde traktera vilket instrument som fanns i hela världen och antog jag även instrument som var byggda för varelser med åtta olika munnar och från andra planeter. Och han gjorde det inte bara hjälpligt utan så in i helvete bra så att om man skivade upp honom i fem olika bitar skulle varje del räcka åt, Beethoven, Prince, Mozart, Bootzy och Rick James. Och vad valde killen att göra?

Jag skall bli läkare. En rockbärare. En stetoskopfjant. En gapa-riktigt-stort-nu-så-skall-vi-se-vad-som-fattas-er sägare. En golfare. En det går tjugo såna som mig på dussinet. En sjuksköterskas våta dröm. En… you get the picture. Förstå mig rätt. Jag gillar läkare, när jag har brutit armen. När jag har ont i balanssinnet, när jag känner för att slösa bort en halv förmögenhet på en person vars främsta kompetens är att hitta jävligt snabbt i Fass. Men jag gillar inte de läkare som utan att det är påkallat be en ung kille med grava magsmärtor vars grund borde sökas i den stressade budkillens leverne och de ohälsosamt många kaffekoppar på springande fot, böja sig framåt och sticka in långa fingrar långt in i röven med oklippta långa naglar. Och det skulle denne mästarkeyboardist eventuellt bli.

Jag sprängde bomben vid nästa rep och killarna kollade på mig som om jag hade smällt av en kinapuff. Vad var problemet tycktes de säga, vi hittar någon annan snart. Hur svårt kan det vara att hamra på några vita tangenter liksom. “Let the fonk liv”, sade de och drog igång trummaskinen.

Ingen verkade förstå vilken förlust för mänskligheten detta var. Jag stapplade hem med ett mentalt sorgband runt armen. Ingenting var roligt längre tyckte jag. Jag funderade på att skriva låter med svensk text. Det var verkligen inte långt ifrån att jag hade blivit en blek variant på Orup. Fast med den goda smaken att inte blanda in en massa djur i mina låtar förstås, samt att det jag hade fått ihop, i sig hade haft en faktor som de flesta människor skulle känna igen som sväng. Hans jävla durtreklangslåtar svängde precis som en metronom. Inte en ton av själ liksom.

Om man kan stämma musiker för att de snor någonting, kan man inte också stämma folk just för att de inte snor någonting. Han kunde gott sno lite talang av någon. Milli Vanilli, Eilert eller Rick Astley. Då hade man sluppit höra nödrysaren ”Stockholm har blivit kallt och jag hittar nästan överallt”.

Hallå kanske en del av er säger. Vad hände med spindelkvinnan? Det undrar jag med? Va, säger en del andra… vem fan är spindelkvinnan? Har jag inte berättat det…? Ni ser… när Jake hoppade av bandet och bandmedlemmarna inte brydde sig speciellt mycket och min filosofilärare bad mig definiera vad jag menade med meningen i livets mening, kände jag att det bara fanns en sak att göra. Jag behövde ta mig en funderare över en öl någonstans. Jag letade upp ett fik mitt i city som senare under kvällen förvandlades likt Hulk till en skum nattklubb. Och jag förvandlades från den halvsorglige småtrasig kavaj pannrynkande fönsterglasögonbärande timide hobbyfilosofen, till mannen utan sorger. Den glade packade fånen med det galna leendet.

Jag hade suttit en stund och blivit mer och mer packad allt eftersom vinet blev mer och mer lättdrucket i takt med att mina smaklökar bedövades. I samma omfattning fuckades mitt seende och omdöme, fast upphöjt i tiopotenser. Jag såg en tjej som hade suttit i princip lika länge som jag på fiket och också druckit nästan lika mycket. Hon hade en massa ben tyckte jag och var spretig och bara var. Jag kände att jag var tvungen att säga det till henne och vecklade upp mina egna ben och gungade dit likt ett aspackat nyförlöst föl. Alla mina ben ville gå i olika riktningar och alla mina armar ville hålla i allt som fanns runt omkring mig. Resultatet var att jag med en massa åtbörder och viftningar vinglade fram till hennes bord, slog ut hennes glas och flaska, missade stolen jag försökte sätta mig på och dröp likt en golvad vit boxare ned framför henne. I fallet han jag sluddra fram,

- Schatan vilka många långa armar och ben du har…oopsch förlåt mig för vinet jag schkall beschtälla in ett nytt glsch…öh…flaschh… flaschka då ere okej om jag schlår mig ned här… och är du enscham… jag tycker du är schkitschnygg och jag är en schångare schom är schingel och schjunger shom är en schångare, vi schpelar näschta vecka på någon krog och jag kan fixa ett gäschtpassh om du vill…

Inte världens bästa raggreplik. Jag vet att det finns en massa grodätande snigelsmaskande fransmän som skulle skaka menande på huvudet implicerandes att så där styr man inte upp en kvinna. Jo det gör man, säger jag och det gör man med kvinnor som har insett att för att bli en fullkomlig behaglig varelse skall man ta bort vartenda hårstrå man har runt omkring groparna under armarna. Det är därför det finns ladyshave.

Hur som helst så föll hon likt en… omdömeslös aspackad… öh brud. Och vem var jag att tacka nej till det? Jag menar en i princip avsvimmad spindelaktig kvinna, vars försvar förlitade sig på först och främst min moraliska spärr för att utnyttja försvarslösa ägare till könsorgan som passade mitt som en handske till handen, och hennes förmåga att få sitt ”nej jag vill inte” att inte låta som ett ”nja varför inte, och jag brukar inte ha schex den förschta kvällen egentligen”.

Vid den här tiden hade jag fått låna en sugande liten etta i Solna och vi tog nattbussen dit och drog igång ett ”stand-back, clear and power on” relation. Hon var precis tre centimeter längre än jag och det fick mig att ständigt gå och sträcka på mig. Jag hade ont i ryggen hela tiden av flera anledningar. Tunga böcker, sträckt rygg, dåliga skor. Öh… den som tror på detta sträck upp en hand… som sagt det var mycket långa ben och armar i vårat förhållande i många konstiga dubbel och trippelvikta ställningar i en alldeles för liten säng. Men jag klagade inte. Det mesta var bra. Man skulle till och med kunna säga schysst. Men givetvis fanns det en sol som lätt kunde förmörkas. Fram med ett litet moln bara. Vilket som helst.

Den sjuttonde april bankade hon på min dörr…

Följ den rafflande fortsättningen imorgon…

Jag cyklar nedför en trappa i silke. Makabert nog är den rätt hård, vilket förvånar mig. Cykelstyret är av lakrits och jag tar en tugga, och ut växer en ny del. Solen skiner grönt som en kiwi. På andra sidan gatan står polaren Christian som jag inte gillar med en dykutrustning på och bredvid honom står Halle Berry i en röd tajt flygvärdinnedräkt. Jag plingar med klockan och cykeln utbrister:

- Christian!, med ett konstigt maj7 ackord som bakgrundmatta.

Han vänder sig om. Långsamt eftersom simfötterna sinkar honom och säger:

- Steffo, läget?
- Skitbra, säger jag tuggande lakrits.
- Bor du här, frågar han
- Min cykel är av lakrits, säger jag ovidkommande.
- Åh… är det du som är lakritscykelkillen, säger Halle Berry.
- Men hallå, du är ju…
- Jag vet…
- Vet du att jag…
-…ja jag vet. Men visste du att jag drömt om att få träffa dig. Jag har sagt till Christian i flera år men han har alltid haft något emot dig.
- Men nu är jag här.
- Jag också, sade hon och kröp in i min famn.

Hon vred ned sitt huvud emot mig. För att vara så kort var hon rätt så lång. En orkester bestående av dåligt sminkade clowner uppenbarade sig från ingenstans och spelade en instrumental version av “Fuck Like a Beast“. Jag vred upp mitt huvud och skulle precis placera mina läppar emot…

*piiip*
*piiip*

Varför kan inte drömmar sluta i tid. Man sveps iväg med vakenhetens nödvändighet om att närvaron i den vakna världen är påkallat. Oftast sker det medelst ett irriterande digitalt pipande. Så jävla oelegant. Och alltid i ett kritiskt skede i drömmen.

Man vaknar med en känsla av att ha blivit blåst på pengarna. Cliff hangers utan möjlighet till att kolla hur det gick. Hur kul är det? Och om man mot förmodan skulle lyckas med konststycket att kliva in i “drömmen om Halle Berry 2“, så kan man ge sig fan på att man inte minns ettan. Det är en konstant ickevinstutdelande situation.

Fan nu kan jag inte kolla på film med Halle Berry utan att undra hur det hade gått för oss…

…forts KAPITEL 23 eller Dag 12 på Lastkajen min vän älgen

- Sluta upp med fånerierna. Det där passar sig i en taskig B-rulle, där kärringarna svimmar när de får syn på en råtta. Men grabben, låt mig upplysa dig om att du är en man eller nåja en kille som lever på nittonhundranittiotalet.
- Vad har det med saken att göra, sa jag nu med en dov bultande smärta någonstans åt bakhuvudet till.

Jag kände efter med mina fingrar för att se att det inte hade runnit ut något blod. Till min förvåning måste jag erkänna att det kändes precis som ollonet känns när jag och lille Luther har haft en helkväll, så som bara grabbar kan.

- Killar svimmar inte, framför allt inte i denna tidsålder, sade älgen och jag insåg att han hade mig fast.
- Det beror på, försökte jag.
- Då är man inte en man, sade älgen kort och högg på den svaga punkten i mitt resonemang.
- Men för farao…, började jag men slutade tvärt som om någon hade tryckt på stoppknappen.

Varför det kanske någon undrar. Där ligger jag i trapphuset, med bultande bakhuvud, liggandes i en ful skjorta och en klar kandidat för världsrekordet i “flest antal svimningar i ett trapphus, för män” och talar med en älg. Argumenterar är väl egentligen en mer passande beskrivning för att beskriva scenen. Denna tanke slog mig som en blixt vilken djävla dag som helst. Jag har aldrig fattat varför det heter som en blixt en klar dag, eller är det natt man brukar säga? Det är väl inte så att blixten liksom smyger upp och knackar en på axeln så att man har tid att förbereda sig innan den slår till. Den slår likadant oavsett vilken tid det är på dygnet.

Hur som helst så satte jag mig upp och lutade mig mot hissdörren och insåg att situationen egentligen krävde en cigg för att bli hanterlig. Jag är en man som tänker en tanke och sedan utför den. Tänker jag hoppa, så följs det av ett hopp. Jag frågar inte hur högt. Detta var under mina yngre år. Nuförtiden följs alla tankar åt med frasen, varför det egentligen? Och i så fall är det värt det? Med en svepande rörelse drog jag fram mitt Marlboropaket, skakade ur en cigg och skulle just till att stoppa ned paketet i skjortfickan när älgen med ett förvånat utrop brister i ett:

- Marlboror! Åh” scyssta… får jag tigga en tagg?

Utan att tänka mig för hivar jag över paketet och min Zippo till älgen. Han tänder en cigg, andas in djupt och sluter ögonen.

- Fy fan, vad gott, säger han och släpper ut ett blåaktigt rökmoln genom näsborrarna.

Vid det här laget borde jag ju ha egentligen ha hunnit svimma ett dussin gånger till, men jag vet inte om det var tryggheten jag erfor i att själv blossa på en gammal hederlig Marlboro som gjorde att jag inte brydde mig något nämnvärt i att älgen framför mig rökte. Eller det faktum att han pratade kanske förringade den chock jag borde ha ådragit mig. På något lustigt sätt började jag finna någonting smålustigt i situationen. Jag tror att det var då jag tillät mig att skratta till lite grand.

- Ha! skrattade jag.
- Va, utbrast älgen mellan blossen.
- Ha! återupprepade jag.
- Vad är det som är så roligt, undrade älgen.
- Är inte du en älg? sade jag.
- Jo visst, syns inte det? sade älgen förvånat och jag klandrar inte honom.
- Jo men, jag vill bara vara säker, sade jag för att klargöra att jag inte hade grava synproblem förutom en del tendenser att svimma i tid och otid.
- På så sätt, sade älgen.
- Precis, sade jag.
- Ahha…, sade älgen.
- Men, rätta mig om jag har fel, sade jag och efter en kort men talande tystnad fortsatte med, röker du?
- Som du ser, sade älgen.
- Hmm…
- Ursäkta sa du något, sade älgen.
- Jag sade hmm…
- Aha, sade älgen och tog ett nytt bloss.
- Röker älgar, sade jag.
- En del gör det en del andra gör det inte. Jag för min del försöker sluta men det är inte det lättaste precis, sade älgen.
- Jag vet precis vad du menar, sade jag eftersom jag själv hade brottats med detta problem ett tag nu.

Innan jag visste ordet av satt vi där invecklade i hur svårt det var att sluta röka bara för att det var så jävla gott. Jag upplyste älgen, som för övrigt presenterade sig som Moosie, att jag nog måste ha slutat röka ett par hundra gånger nu vid det här laget, men att så fort jag sätter mig bakom en kall bira så sitter det likt förbaskat en nytänd Marlboro i min vänstra hand. Och då är man där igen, fast.

- Cigg och bira, bira och cigg en oslagbar kombination, sade jag sammanfattningsvis.
- Eller hur, sade han och gav mig en vänskaplig box på kinden. Det var som att bli smekt av en kennel. Så in i helvete massa hår.

Med ett ryck vaknade jag upp ur efter middagsluren. Panikartat insåg jag att jag skulle bli fyrtio minuter sen till lastkajen. Helvete också! Jag skulle inte hinna få i mig en pizza idag. Och vad betydde den där drömmen egentligen? Var det dags att kolla upp en bra terapeut? Höll jag på att bli galen. Var det alla dessa jävla avgasrör som slutligen höll på att driva mig över gränsen. Jag måste ta mig fan bort därifrån. Skägget hade börjat klia riktigt ordentligt nu. Halva mitt ansikte var nedsölad med drägel. Jag hade tydligen sovit med en öppen mun. Inte så värst trevligt men om alternativet var att sova med en öppen röv i en park så…

Följ den rafflande fortsättningen imorgon…

Respekt säger jag bara.

Att under en hel arbetsdag ta hand om andras osnutna jävla ungar är något som borde betalas mycket bättre än vad det görs idag. Och premieras. Kanske man skulle ha en gala för bästa pedagogen, läckraste läxan, fetaste tålamodet, coolaste utflykten…

Jag bor vid en slutstation eller förststation beroende på hur man ser det och är alltid först på bussen eller sist av bussen. Får alltid min favvoplats, där jag kan sitta och fundera över vad som ska gå snett under dagen. Blänga på folk så att de inte vågar sitta bredvid mig. Men jag har nu under två dagar varit föremål för en rokad från den yngre delen av världen. Ni vet hur det är. Bussen sladdar in och man ser ett hav av toppluvor som böljar fram o tillbaka vid hållplatsen. Den enda tanken man har på morgonkvisten är “hoppas de ska med nästa buss, så jag kan mysa med ipoden i lugn o ro“. För kids bryr sig inte om blängande blickar. De sätter sig åtta stycken på sätet bredvid och bara finns. Med varsin ohemult® stor jävla ryggsäck.

- Ok allihop. Det är vår buss hoppa in!!!
- Yeahhah…

Och in kliver 300 ungar…
*…nintendo.., min mobil e en eriksson.., å då ba jag ba att han va ba.., nya psp 3 e fetare.., lägg av ra.., erik sluta knuffa amanda.., det var hon som började.., mamma ska köpa en.., vi har en sådan volvo.., hahaha.., adam sandler är så cool…*

Inte ens KISS på max volym i iPodden lyckas dränka bullret. Detta får jag uppleva under 5 stationer och jag är helt slut, betänk då personalen som ska ha koll på varje unge. Vara där som stöd, tröst, förebild o bara finnas till. Och en del av kidsen kan man ju inte ens gilla. Bortskämda jävla spolningar. Kaxiga glin. Dryga puckon…

Och den där volymen. Hela jävla dagen.

Sen ska läraren hem till sin kula. Laga mat, hämta sina egna telningar och vara en bra förälder också. När min dator hakar upp sig på jobbet kan jag svära åt den en stund. Ge den ett rätt så meningslöst finger. Köra en mental roundkick. Boota om och ta en java så länge.

Och så tycker jag att det arbete jag utför är märkfärdigt…

KAPITEL 23 eller Dag 12 på Lastkajen min vän älgen

Jag fattar inte varför den här jävla horvattenfestivalen skall vara i Stockholm? Skicka den till någon stad som vill ha den. De flesta besökare som kollar upp idiotfestivalen är ju folk från landet som inte har en susning om hur man beter sig i staden. Träningsoveraller och fula dialekter överallt. Flytta ut skiten där den hör hemma så blir alla glada. Det finns ingen jag känner som tycker att Wasserskiten belongs in Stockholm så jag fattar inte vad den skall göra i huvudstaden? Move it away fan! Varför skall Stockholm stängas av för att ett gäng bönder skall komma upp eller ned och äga Drottninggatan? Låt de smyga omkring på Gärdet för de ser ingen jävla skillnad på betong eller asfalt. Fan vad jag hatar skiten!

Jag blir så trött på skiten så att jag rollerbladar hem och tar en powernap. Jag hinner sova i en halvtimme innan jag måste iväg till helveteshålan. Bönderna sög verkligen musten ur mig. Eller var det den där skumma plesckaviskan som den kutryggige försäljaren lurade på mig vid djurgårdsfärjan? Jag somnar in och det nästa jag hör är hur min mor ber mig klippa vår gräsmatta.

- Varför då,? Var mitt gnälliga svar då jag nyss hittat en serietidning jag bara hade läst cirka trettiotre gånger, lite chips, en cola och en bekväm ställning i våran för sjuttiotalet tidstypiska soffa.
- Gör det!, befallde morsan från de bakre regionerna. Detta var på den tid vi levde i en stor fyra på hundra kvadratmeter.
- Men… åh… mutter… okej då, sade jag resignerat och såg ett gyllene tillfälle att slappa försvinna med ett hånleende på läpparna.

Jag kliver upp, tar på mig en skjorta. En sådan där byggnadsarbetarerutig och tar hissen ned till bottenvåningen. I samma ögonblick som jag kliver ut från porten inser jag att vi bor i ett hyreshus på fjärde våningen och sålunda inte är innehavare utav någon gräsmatta. Än mindre behövde den klippas eftersom det var senvinter.

- Men va fan, vi bor ju i ett betongkloster ju. Vi har väl ingen jävla gräsmatta, var min något förbittrade kommentar.

Så som jag ofta gör slår jag en imaginär hand för min panna och vänder mig om för att kliva in i hissen igen för att åka upp till fjärde våningen och föreslå morsan ett litet billigt rehabcenter någonstans i norra norrland, när jag hör en röst bakom mig väsa lite hest:

- Psst grabben. Jag vänder mig om och ser till min oerhörda fasa en älg i farstun.

Va fan skall morsan till ett rehabhem för, hon som är så skärpt. Jag behöver pengarna bättre till ett besök på sluten avdelning en tio år eller så med den obligatoriska vita tröjan med de förlängda armarna på. Det är fullt normalt att man får en störning och ber sin son klippa en gräsmatta som man inte äger mitt i vintern när man bor i ett hyreshus. Men om man börjar se talande älgar i trapphuset så har man fan i mig gått över gränsen för det acceptabla. Allvarlig hjärnupplösning utan hjälpmedel med thinner, var den snabba reflektion jag gjorde samtidigt som håret tröttnade på att vara kvar på huvudet och likt råttorna gjorde sitt bästa för att lämna det sjunkande vraket och ögongloberna rullade runt ett par varv eller så. Allting blev svart som man säger i de stora romanerna. För min del nöjer jag mig med att konstatera att jag var i full färd med att svimma. Jag hann konstatera, jasså det är så här det känns när man svimmar.

Dunk! Mitt huvud slog i hissdörren. Antar jag. Det kan jag ju egentligen inte veta eftersom jag hade svimmat. Jag vet inte hur länge jag låg där avsvimmad men när jag slår upp ögonen igen så står älgen där lutad över mig med ett bekymrat uttryck dragandes över sitt ansikte och jag gör det logiska i sådana här sammanhang och svimmar på nytt.

Ytterligare en stund måste ha gått om man accepterar tidens linjära rörelse. Hur som helst tröttnade medvetslösheten och kallade in medvetandet igen. Jag upp med mina ögon. Älgen var kvar. Zip ned med ögonlock och in i svimvärlden igen, Sådär höll jag väl på cirka fyra eller fem gånger tills älgen tröttande och när jag precis skulle svimma igen utbrast:

- Men herregud! Nu får du ta och skärpa dig. Är du en man eller mus?
- Vad har det med saken att göra, bet jag av irriterat.

Huvudet bultade och jag var törstig och sur. Ingen ifrågasätter mitt man eller mus komplex. Framförallt inte en älg i mitt eget trapphus! Mitt och mitt, vi delade det med sju andra familjer men jag tyckte nog att i fråga om vems det var mellan älgen och mig var det fullt adekvat att säga att det var mitt eftersom jag var den enda representanten av de närvarande som hade om inte annat ett blodsbandsaktigt förhållande till hyresavin.

Följ den rafflande fortsättningen imorgon…