Läser på paketet med hästkött :
ingrediens 85% hästkött
Wtf?
Vilken jävla häst består av 85 procent häst? Som före detta vegetarian är detta en helt ny värld som öppnar sig för en där kött är under 100 procent i köttprodukter. I den fina gröna världen är en tomat 100% tomat.
Jag minns att han var eld och lågor över en ny basist som han hade sett någonstans som var en talang och som skulle gå långt inom svensk funk och dansmusik. Jag vill minnas att jag sade att je… je… det krävs mer än bara talang för att lyckas, man skall också ha rätt attityd. Varenda gång jag hör hans låtar på radion idag så känns det som om jag får dessa ord nedtryckta i halsen. Anyway how så spenderade vi ett par dagar i studion och spelade in låten.
Jag tog ledigt från skolan ett par dagar för att koncentrera mig på musiken och började så smått att lära mig att improvisera svar för en massa fejkade journalister. God christ vad jag levde i en dröm! Jag borde ha anat oråd att det inte skulle gå vägen när jag fick reda på att omslagsbilden skulle vara ett svartvitt foto taget på oss direkt efter tävlingen. Jag och hela bandet var svettiga och det var ett katastrofalt foto på oss. Halva mitt ansikte var borta och slagverkarens panna var bortklippt. Och det var det som skulle vara vårt omslagsfoto! Det skulle bli för dyrt med en fotosession tyckte skivbolaget. Vilka jävla klåpare egentligen.
Det är väl klart som fan att det inte kan bli någon som helst jävla output om man inte lägger in lite arbete och kostnad i det! Hur skall man motivera folk att köpa produkten om kunden faktiskt ser att det verkar suga om produkten. Tyvärr så lever vi inte i en värld där kvalité besegrar skit utan det behövs alla nivåer för att sälja in saker också. Med det menar inte jag att det vi spelade in var skitdåligt eller så, utan jag menar bara det att hur skulle vi lyckas komma fram i den massiva flod av skit som releasas samtidigt som vår låt, om vi till det adderar den totala frånvaron av tanke, strategi och handlingsplan bakom skivan. Vem vill köpa vår skiva om det i facket bredvid vårt namn satt en platta som det skivbolaget bakom hade lagt ned lite pengar och marknadsföring bakom? Fy och fan och alla hans jävla mostrar och obskyra släktingar!!!
Fuck allt och alla och de flesta!
Följ den rafflande fortsättningen imorgon…
…spyende avgaser, trängsel, kaos och en massa ilska. Vafan vi behöver ingen attack av terrorister i stan. Låt lokaldårarna fortsätta besluta som de gör så uppnår de ännu mer skada än vilken jävla terrorattack som helst…
Endast i Stockholm, Sverige får man för sig att stänga av en vital genomfartsled (för reparation..visst tjena lena), stänga av varenda jävla större led för att det skall byggas cykelbanor på dem (att staden i 8 månader är för kall för cykling verkar inte ha någon betydelse) och i samma veva genomföra den galanta idén bilfri innerstad och passa på att stänga av de resterande jävla möjligheterna för att ta sig fram.
Utan att i n f o r m e r a folket.
Oj…nu var jag taskig, information gav faktiskt, idag när man satt i dessa satans jävla köer, och i metro på SL´s reklamsida. Heja!
I rättvisans namn borde man införa : kollektivfri dag, cykelfri dag och idiotfri dag.
Efter två deltävlingar gick vi segrande ur popbandsstriden. Vi fattade ingenting. Men vi hade vunnit den stora talangjakten och knäckt alla band som var med. Vi mötte upp skivbolaget efter sommaren för att diskutera hur vi skulle gå tillväga med inspelningen av singeln. Det var förstapriset samt ett skivkontrakt med det lilla skit…förlåt mig skivbolaget. Jag minns att jag hade sagt till bandet att vi skulle vara stenhårda i de stundande förhandlingarna och inte gå med på vad skit som helst. Visst sade de alla men när vi satt där kring det runda bordet och skivbolagsbossen sade att han egentligen inte tyckte att vi var bra och att han helst hade sett ett annat band vinna så var vi inte så kaxiga längre. Vi fick höra att den enda anledningen till varför vi överhuvudtaget fick spela in en singel var att han hade deltagit i tävlingen som en sponsor.
Alla vår krav på att styra upp affischer och marknadsföring var som vatten för en alkis. Han lyssnade inte på det örat och sade att vi skulle vara jävligt tacksamma för att han slösade bort pengar och tid på oss. Det fick bli femhundra singlar och sålde det något så skulle han fundera på huruvida han såg någon form av intresse för att trycka upp flera exemplar. Han sade också att vi kunde se oss i himlen efter att få spela in två låtar som jag ville. Och som alla andra artister på denna sida om stenkakan gjorde.
Nope, det skulle bli för dyrt så vi fick bara spela in en låt och på baksidan skulle det finnas en instrumental version av samma låt. Detta av ingen annan anledning än för att spara pengar och slippa lägga ned mer investering på en låt till med alla kostnader som det skulle innebära. Visst ja! Vi skulle också skriva på förlagsavtal på alla våra låtar som vi hade skrivit på och sen så skulle de ha option på alla våra framtida låtar.
- Varför skall du ha det om du i alla fall tycker att vi suger, detta förstår inte jag och det är helt enkelt väldigt ologiskt resonemang, sade jag.
Jag kunde inte följa med i resonemanget alls. Till saken hör att jag precis hade börjat studera filosofi och ville ha raka svar som var konkreta och framför allt logiska. Dagen efter att jag hade åkt fast med min budbil så fick jag ett bud som ledde mig till Stockholms Universitet. Vad var mer logiskt än att jag sökte in. Det enda som fanns till buds var emellertid bara filosofi. Varför inte, sade jag och for iväg för att säga upp mig. Jag lämnade in bilen i maj. Jobbade under sommaren på DN och började i plugget i augusti. Jag kände mig utvilad och skarp i hjärnan. Här skulle förhandlas.
- Man vet aldrig. Jag tycker att ni suger men ni kanske får in en hit och då vill jag försäkra mig om att jag inte har gjort en tabbe som en del förläggare har gjort förr. Jag tänker då på bland annat på managern för Beatles på den tiden det begav sig, sade han och tände en cigarr.
Så otroligt skivbolagsbossigt.
- Jag ser ingen anledning till varför vi skall skriva över alla våra låtar på dig, när vi endast får spela in en låt. Det är ju helt jävla absurt, sade jag och petade in en portionssnus.
Kände mig inte lika manlig som jag hade gjort om jag hade tänt en cigg eller liknande, men jag hade slagit vad med grabbarna i orkestern att om vi skulle vinna tävlingen så skulle jag sluta röka på stående fot. Det var min andra månad utan cigg. Jag var lätt stingslig. Lägg till detta min nyfunna aversion mot Kant, den jävla skuggfilosofen som jag för mitt liv inte kunde fatta hade gjort sådant intryck på världsfilosofin. Med vadå? Sina korkade imperativ hit och dit.
- Det är så det går till i branschen, grabben och det skall du ha jävligt klart för dig, sade han, inte alls van vid att få mothugg från folk som var yngre än han själv.
- Jag tycker att vi gör så här, sade jag. Vi skriver på förlagsavtalet på den första singeln och sen så har du option i sex månader på våra nya låtar. Det tycker jag är en fair deal. Sen så får du se det så här, funkar det mellan oss så stannar vi kvar hos dig, det finns ju ingen anledning att byta bolag liksom, men kraschar det så måste vi ju kunna bryta avtalet och kunna gå vidare utan att vi har signat upp oss för resten av livet. Jag tänker då på till exempel Led Zeppelin, som har blivit totalt blåsta av sin manager genom hela sin karriär.
Detta fick honom att lugna ned sig något. Jag ville inte visa att vi var helt bakom flötet. Jag ville inte heller visa att vi var totalt ovilliga att samarbeta, utan jag ville bara att det skulle vara raka rör mellan oss så att det inte skulle kunna uppkomma några oförutsedda krökta rör senare. Killarna i bandet tyckte att jag var för kaxig och att vi skulle vara glada som fick spela in en låt i alla fall. Jag var av den motsatta åsikten att det var han som skulle vara glad som fick den stora äran att arbeta med oss och att det var på den nivån man skulle vara popstjärna.
Det jag menar är att jag hellre vill bli sedd död i ett dike än går med på att det är vi musikerna och kreatörerna som skall vara glada att det finns folk som vill investera i vårt arbete. Det folk på skivbolag och bokförlag inte fattar är att utan vår talang så skulle dessa dagdrivare vara sysslolösa och utan någon som helst form av försörjning. Det är de som skall vara glada att jag kommer dit med mitt alster. Hur svårt är det att sälja en låt? Hallå!!! Prova att skriva en låt så får du se hur jävla svårt det är. Att skapa någonting ur ingenting annat än inspiration och talang, det är svårt. Att nasa en låt eller en bok är det minsta problemet. Som om det skulle vara svårt att vara en krämare på något sätt.
Det som gör mig så jävla lack är att när det går bra för artisten så tar skivbolaget åt sig hela äran, men så fort det lutar uppåt och det blåser snålt så är det för att artisten inte har skrivit en hit. Jag förstår inte hur det å ena sidan kan vara artistens fel att det fuckar och å andra sidan vara skivbolagets insatser som är det som gör att det inte fuckar. Det är väl för fan deras ansvar att det inte floppar. Det är ju det som är deras arbete!
Om de inte kan höra att en låt redan på initialplanet inte är en så kallad hit, så är de helt fel ute redan där. Om låten är en hit så är det väl för att artisten med sitt arbete har fått fram en “bra” produkt. Det skivbolagen skall ta cred för är i sådana fall sin marknadsföringsskicklighet och inte sno cred från artistens talang, så som de snor andelar av hans royalty. Eller? Hur som helst så klev vi ned i en studio på södermalm och började spela in, vad vi trodde skulle bli vår genombrottssingel. Vi fick möta upp en berömd före detta popstjärna, Paul Rein som skulle bli vår producent. Killen som var tekniker och co proddade med producenten hette Klas Wikberg och jobbar idag tätt ihop med den svenske fakefunkaren Gadd.
Följ den rafflande fortsättningen i nästa vecka…
till varför finnarna är rätt ledande på många områden. Lite snack och mycket gjort liksom.
I spanien förra veckan hittade jag inte ett enda internetfik. Och när jag till slut hittade ett hotel med trådlös nät så kunde “man inte koppla in sig annat än från rummet” och när jag sa att det är trådlöst, att själva meningen med trådlöst är var somhelst när som helst så tittade de på mig som om det var jag som var dum i huvdet. Sen så tog de en siesta fram till 17.00.
Servicenada
Idag klev jag in på första bästa fik i Helsinki och såg att de hade datorer. Jag frågade vad det kostade surfa med dem och deras svar var “gratis så länge du köper något” . Jag köpte en kopp kaffe 20 kr, och kopplade upp mig med min egen laptop utan problem. Och inte en enda sur blick. Att min kaffekopp sedan 2 timmar är tom spelar ingen roll.
Serviceanda!
…och bägge länderna är med i EU?
*senaste nytt*
Hela jävla stan är ju för fan trådlös. Gratis! Snacka om att man slipper jiddra med tex…BBB, Telia och så vidare…och i Stockholm? Ja vi har ju en spot vid stureplan….
lallare
Jag var ganska nöjd med tillvaron och trivdes på bra eftersom det inte krävde något mer av mig än i princip att jag var fysiskt närvarande. Vad gällde det mentala planet betalade inte arbetsgivaren mig för att vara kreativ eller komma upp med nya idéer. Detta betydde att jag kunde ägna mer kraft åt bandet och vi började få en massa spelningar. Vi ställde även upp i en rikstäckande talangjakt som var sponsrad av en TV-kanal och ett bryggeri.
Tricket för att få bli uttagen var att man skulle spela in en egen låt och göra en cover på ”Alright now”. Någon gammal sur låt från sextiotalet eller så. Vi slaktade den helt och gjorde en synkoperad funkvariant som borde gett oss första pris i kategorin ”så långt bort från originalet som möjligt”. Döm om vår förvåning när vi fick ett brev att vi hade gått vidare till delfinal i stockholmsregionen och skulle vara med i direktsänd lågbudget kabel-TV. Så mellan repningarna och jobbet gick jag och min bästa vän Denny ut och barhoppade.
Han jobbade som en bartender på denna tid och hade schyssta deg liksom jag hade och vi spenderade en herrans massa cash på olika sorters fyllor. Vi började umgås med en polare som heter Eskil och jobbade på SL som tunnelbaneförare. Han jobbade också natt och var ledig ungefär samtidigt med oss. Han hade en schysst lägenhet vid Hornstull som vi alltid satt i och filosoferandes eller bara hängde i. Slackers. Det var alltid öppet hus hos honom och man droppade alltid förbi där ett par gånger i veckan.
Vid ett tillfälle var vi inne i stan på ett café och började snacka om konsten och dess betydelse för mänskligheten. Dagen slutade med att vi satt på en krog och bestämde oss för att vi själva i akt och mening, för att vi skulle förstå innebörden bakom konstnärskapandet, för en dag skulle vara konstnärer. Sagt och gjort. Vi bestämde möte hemma hos Eskil dagen efter. Denny skulle styra upp dukar och färger. Eskil skulle fixa spriten medan det föll på min lott att styra upp vibbarna.
Jag åkte till Buttricks och köpte helskägg till oss alla och baskrar som vi skulle ha under skapandet. När jag kommer hem till Eskil under eftermiddagen så hade ett par andra kamrater till Eskil dykt upp och skakade på huvudet åt mig när jag snubblar in bärandes ett galet rött helskägg som täckte mitt ansikte från ögonbrynen ned till midjan. Jag såg ut som sjörövaren, Dr Hook, eller hette han kapten Hook?
Vi garvade allihop och började supa och måla små timida fega streck på dukarna. Klockan tickade på och vi blev mer och mer konstnärer och det blev mer och mer höga diskussioner om hur strecken skulle dras. Jag tröttnade och gick in på muggen för att ta en pinkpaus. Där inne ser jag en hel vit vägg som bara skriker åt mig. Jag kände mig som vad heter han Blogh… ni vet han med örat. Fan att jag aldrig kan hans namn. Sogh? Kogh? Fan jag blir så arg. Fan! Han heter ju Gogh, ju. Van Gogh inte fan Gogh utan Van Gogh ungefär som Van Morrison han som jag alltid tror är Jon Voight, the Man, fast man uttalar det som fan! Vilken passus!
Hur som helst så raglade jag på ett packat vis ut i köket där alla satt och frågade snällt, med en något stirrig blick gömt djupt ned bakom skägget, om jag fick måla ett litet träd på hans helvita vägg i badrummet. Jag var mycket för att måla träd under denna period i mitt liv, förmodligen finns det någon kvasipsykologisk förklaring om att jag kände mig rotlös i tillvaron. Hans flickvän skrek att nej där var gränsen fan i mig nådd. Ack… man skall inte försöka binda oss konstnärsjälar.
Vi tittade på varandra och som om vi var en kropp gick vi in i badrummet och målade det största träd jag någonsin har sett. Jag, Denny, Eskil och den något lugnare vännen Patrik. De siamesiska fyrlingarna. Patriks och Eskils flickvänner satte sig i protest i köket och krökade upp det sista av spriten. Jag tror att trädet faktiskt är kvar på väggen. Jag har i efterhand fått det berättat för mig att jag sedan vaknade upp i hallen bland Eskils skor. Min vän Denny mindes inte sin hemadress, så han hamnade i Hammarby hamnen efter en snurrig taxifärd på någon konstig, som han sade ”klubb”. Jag tror att han var på en porrklubb. Men visst jag kan acceptera termen ”klubb”.
Följ den rafflande fortsättningen imorgon…
…men jag håller alltid på den som vinner….
vilket är skitjobbigt när Reinfeld med Brunskjortan Lejjonborg vann skiten i helgen…
På måndagen under en paus i arbetet med de aldrig sinande avgasrören, gled jag fram till Percy och sade:
- Tänk om en människa från typ sextonhundratalet plötsligt damp ned här och nu nittonhundranittionio. I Stockholm på Sergelplattan.
- Och?, sade Percy likgiltigt.
- Undrar du inte hur han eller hon skulle reagera. Jag menar tänk dig chocken! Stressade människor som har bråttom till what so fuckin ever, tutande bilar, byggarbetsplatser som väsnas, flygplan som vrålande skär igenom Stockholms stads luftrum, alla dessa enorma båtar som brölar med sina horn. Neonljusen som skriker ut sitt budskap, likt blinkande stjärnor i natten. Skinheads, punkare, hip-hopare, folk från alla delar av världen, hårdrockare och vanliga Svenssons i en aldrig sinande ström. Ungdomar som åker skateboards, rollerblades, enhjulingar, mountienbikes, bärandes på enorma ghettoblasters eller minidiskar djupt inkörda i öronen. Den enormt förorenade luften som är full av avgaser och parfymer, damm och gifter av olika slag, alla dessa okända storstadsljud som dränker naturens musik.
Percy stirrade på mig som om jag hade tappat det mesta av mitt förstånd, men jag bara fortsatte.
- Det vi barn av nittonhundratalet tar för helt givet såsom, mobiltelefon, faxar, freestyles, telefoner, Internet, datorer, tv och video, bio, elgitarrer, cd-skivor, tv spel, radio etc. Det måste för en människa från sextonhundratalet vara rena rama underverken. Han eller hon måste tro att de har kommit till en annan planet och inte bara blivit förflyttad ynka trehundra år framåt i tiden. Detta får mig att undra hur världen kommer att se ut i framtiden. Hur många av djuren på vår planet kommer fortfarande att existera om trehundra år från nu? Hur många träd, sjöar och floder kommer att finnas då? Hur kommer luften att vara? Kan människor andas ute på gatorna eller måste man bära frisk luft med sig i en behållare på ryggen? Vad kommer en sådan tub att kosta och kommer alla att ha råd med det eller blir det ytterligare ett sätt att segregera folk? Kommer jorden att existera om trehundra år?
- Vänta lite… helt ärligt, jag jobbar på posten och sorterar avgasrör… tror du att jag bryr mig? sade Percy och tittade på mig som om jag hade förvandlats till Beppe Wolgers.
- Kom igen, Percy. Du kan inte helt ärligt mena att du inte bryr dig om dina framtida barns tillvaro, försökte jag.
Han gav mig en blick. En blick som man skulle ge en utomjording.
- Ahh… Jag vet var skon klämmer. Var inte du på en fest i helgen?
- Jovisst men, vad har det med saken att göra? sade jag en aning konfunderad.
Är det så märkligt? Här kommer man in på lastkajen full av diskussionslusta om framtiden och allting och då frågar Percy mig om saker som skett i det förflutna. Jag trodde att vi diskuterade det kommande.
- Missförstå mig korrekt nu… men helt ärligt, visst var det att tag sedan du hade sex med en kvinna va?
- Jag kan inte se att det har ens en skugga av relevans här.
- Jag tror att det är så här, Luther gled in på fest, Luther såg en dam som han ville styra upp, Luther gick fram för att styra upp och fick en utav de kallaste händer som någon kvinna någonsin har utdelat. Du åkte hem och runkade och bittrade ihop och i en skum föreställning om att du inte kunde bry dig hårdare så applicerar du en galen teori om polare som poppar upp från förr för att i någon mån intellektuellt kompensera det du förlorade fysiskt i lördags… eh?, avslutade han med sina händer svepande utåt från midjan som den värsta italienaren.
- Så var det inte alls, sade jag buttert.
För visst hade killen på något avigt sätt slagit spiken på huvudet, men det vill jag inte erkänna.
- Det är i alla fall vad jag tror. För övrigt vill jag bara att du skall ha det klart för dig att jag inte bryr mig det minsta om vad som sker om trehundra jävla satans skitår. Om trehundra år ligger jag eller resterna av mig fyra meter under mark och om det då regnar avgasrör från himlen så tror jag inte att det rör mig särskilt mycket i ryggen!
- Du fattar ju ingenting!
- Detta fattar jag dock. Bakom dig fyra meter bort kom det nyss in trehundra avgasrör som vi skall sortera! sade han och med detta dröp han bort åt år avgasrören till.
Jag suckade och tänkte tyst för mig själv vad skall allt detta tjäna till.
Följ den rafflande fortsättningen imorgon…
…sade frugan, och ät din broccoli.
- Men för fan! Jag är vuxen och behöver inte äta sådant som buggar!
- Det är bra med broccoli för det innehåller järn och det behöver du!
- Så jag rostar fortare va?
- Ha ha…så rolig man kan kan vara då!
Och där satt jag, med en massa jävla bitar broccoli till fiskgratängen med dillen. I mitt stilla sinne tänkte jag medan jag tog en trotsig tugga, att fan här finns det en massa dolda platser för allehanda kryp att gömma sig i. Knappt hade jag hunnit tänka tanken förrän jag under det största broccolit såg ett par ben ligga gömda. Lite sådär dåligt, som en person som gömmer sig bakom en gardin och glömmer bort att dojjorna syns.
….gled upp och parkerade sig med stora röda lysande bokstäver i min järnberikade hjärna. Blinkade och neonbestrålade hela mitt synfält. Ett par sekunder trodde jag att en porrbutik hade öppnat i mitt huvud. Med en darrig hand skar jag upp biten.
När jag käkar broccoli kör jag principen “minska pinan” genom att ta varje gigantisk bukett och med två snabba tuggor hårt svälja ned det. Men denna gång fick jag för mig att syna och skära upp broccolit och vad finner mitt norra öga.
Ett par ben? Mer än så!
Lägg till en miljon och ni fattar att jag hittade en tusenfoting, lugnt chillandes i min broccoli, bredvid min fisk i dill. Oinbjuden. Ett utav benen gjorde “fuck you” tecken också. Och förmodligen kommer någon håvbärandes jävla insektssamlandes dåre att säga att det är en larv, men det skiter jag i. Mer än fyra ben och man är enligt undertecknad en tusenfoting.
Vafan om man nu ska sälja frusen broccoli är det för mycket begärt att de kollar igenom vartenda broccolihuvud och skiljer ut djuren från grönsakerna? En annan läskig tanke är ju…att jag har käkat broccoli i pajjer, i woks, i soppor säkert en miljon gånger. Hur många kryp har smugit ned. Utan tillsånd?
Bildbevis? Självklart. Man vill ju inte anklagsas för att vara en påhittare av ohejdade mått. Check it out…
Jag fladdrade upp på Norrbro i grannskapet nittio kilometer i timmen, bytte tillbaka till vanlig körfält i exakt åtta sekunder för att tvärt kasta mig tillbaka till bussfilen för att kunna köra rakt igenom korsningen som endast SL´s bussar fick. Ni vet in pararellt med Kungsträdgården. Jag kollade upp i backspegeln igen mer av en ren reflex än av någon annan orsak och tänkte att ”fan vad skumt att den där Forden fortfarande ligger efter mig”. När jag har kommit halvvägs på Västra Kungsträdgårdsgatan hörde jag en jävligt påtagligt siren tjuta. Jag gjorde som man alltid gör i dessa tillfällen. Kollade framåt, till höger, sedan vänster för att avsluta det med att kolla i backspegeln och det är då jag blir varse att den Ford som har hängt efter mig som en elakartad könssjukdom i själva verket var en civil snutbil. Helvete också! De hade petat på sin lilla blåljuslampa, i äkta Kojak stil.
Jag hade inte så mycket val än att stanna upp min bil. Jag insåg till min skam att jag blev stående precis utanför Vau De Ville. Jag insåg också att all personal står lutad mot fönstret för att ta reda på vad det var som skedde samt att alla lokala gäster också slängde nyfikna blickar åt mitt håll. Ibland gör insikter ont. Ut ur bilen kastade sig två snutar ut. Den gode och den onde. Den onde började.
- Vad i helvete tror du att du håller på med?
- Öh…, jag menar vad fan hade jag att säga till mitt försvar.
- Vad fan har du att säga till ditt försvar, gastade han på.
Jag nödgas erkänna att jag trots min belägenhet hann uppleva en känsla av oro inför den högröda nyans hans ansikte uppvisade. Jag minns att jag hann tänka att där inne bankar ett hjärta som skulle må bättre av ett par mindre antal pizzor och donuts, samt att en mer stressfri tillvaro skulle rekommenderas av vilken läkare som helst. Man kanske skulle bjuda på en Novalucol. Fast det kanske skulle tolkas som ett mutförsök av en statlig tjänsteman. Den rödbrusiges kollega hade förmodligen samma känsla som jag. Han bröt in med den godes attityd.
- Benny, seså ta det lite lugnt, sade han till sin kollega.
- För i helvete Bosse, såg du hur han körde, sade Benny till Bosse.
Det är inte sant. De heter Bosse och Benny. Hur cliche kan det bli liksom?
- Får vi se ditt körkort, sade de vänlige liraren Bosse.
- Öh… sade jag och halade fram mitt förarbevis.
- Strax tillbaka, sade Bosse och gled iväg till sin bil.
Jag noterade att det där blåljuset de hade på taket var en publikmagnet om något. Det rasade till tittare från alla håll och kanter. Ungefär som om Påven var på besök. Vi kanske skulle ha sådan på scenen. Bandet alltså. Under tiden stod Benny kvar och tuggade lite kraftlöst på sin mustasch. Jag såg att han var rov för känslor som var starka. Han fixerade mig med en blick som jag antar att lejon ger sina offer innan delar ut dödstöten.
- Vill du veta en sak, sade han och halade fram en cigg.
- Öh… sade jag. Det kändes som om jag inte kunde säga så värst mycket.
Ett “öh” var enligt min mening neutralt laddat såtillvida att det kunde tolkas som ett bevis på efterblivenhet eller så kunde det tolkas som ett bevis på flathet alternativt ett medhåll.
- Jo serdu, jag skiter fullkomligt i om du smetar dig jämn gentemot en bergsvägg. I couldnt careless liksom. Du kan fan i mig ta och köra ned för ett stup och jag skulle bry mig precis lika mycket om det som jag bryr mig om dammet jag knäpper bort från min skjorta. Men och det är nu du skall lyssna, när du kör i stan bland en massa andra människor som skall ut och fika eller handla, eller rasta sina hundar, alternativt ut och gå med sina kära, så skall du ta mig fan visa respekt för dem. Du har ett socialt kontrakt att fullfölja. De har precis lika mycket rätt att vistas i trafiken som du. Du skall nämligen ha det jävligt klart för dig att det är jag och mina kollegor som får skrapa upp resterna av den barnvagn du mosar och förklara för de anhöriga vad som har hänt. Fattar du det? Kör ihjäl dig själv om du vill. I dont give a fuck, men du skall ta mig fan inte köra ihjäl de medborgare jag har svurit att skydda.
Jag förväntade mig att se ett S -märke på hans bröst, eftersom han lät som en pastich på en seriefigur, men jag skall erkänna att hans ord gjorde djupa intryck på mig. Speciellt det faktum att han inte brydde sig ett dugg om mig. Denna episod fick mig att dyrt lova att jag skulle lägga av med budbilandet nästa gång jag åkte fast. Det tog väl tre veckor så var jag där igen, men denna gång så åkte jag till chefen och sade upp mig.
Benny the polis hade gjort ett intryck på mig. Bennys argumentering vann. Det och att den vänlige Bosse lät mig slippa bot och prickar. De släppte iväg mig med en varning. Som Bosse sade, när de klev in i bilen.
- Låt detta bli dig en läxa och låt oss också hoppas att våra vägar inte kommer att korsas i trafiken.
Det sista jag såg av dem var en vänlig vinkning av Bosse, samt en tungsint blick av Benny, ungefär som om han var offer för motstridiga känslor. Eller så var han bara hungrig.
Det som kan tyckas vara ödets nyck var att i det band som Ebba sjöng i var det en keyboardist som hette Jucy. Han blev senare en medlem i SAY What. I samma gala var det ett annat band som spelade. De spelade soulbaserad pop har jag för mig. I det bandet var det en trummis och saxofonist som senare skulle bli fasta medlemmar i SAY What. Det visar att musikvärlden i Stockholm egentligen inte är större än skiten under mina naglar efter en het natt på lastkajen i Sätra industriområde.
Åh… vad jag hatar allting! Och det värsta är att det är reflexivt eftersom allting verkar hata mig.
Följ den rafflande fortsättningen imorgon…
som kollat läget idag