…forts KAPITEL 23 eller Dag 12 på Lastkajen min vän älgen
– Sluta upp med fånerierna. Det där passar sig i en taskig B-rulle, där kärringarna svimmar när de får syn på en råtta. Men grabben, låt mig upplysa dig om att du är en man eller nåja en kille som lever på nittonhundranittiotalet.
– Vad har det med saken att göra, sa jag nu med en dov bultande smärta någonstans åt bakhuvudet till.
Jag kände efter med mina fingrar för att se att det inte hade runnit ut något blod. Till min förvåning måste jag erkänna att det kändes precis som ollonet känns när jag och lille Luther har haft en helkväll, så som bara grabbar kan.
– Killar svimmar inte, framför allt inte i denna tidsålder, sade älgen och jag insåg att han hade mig fast.
– Det beror på, försökte jag.
– Då är man inte en man, sade älgen kort och högg på den svaga punkten i mitt resonemang.
– Men för farao…, började jag men slutade tvärt som om någon hade tryckt på stoppknappen.
Varför det kanske någon undrar. Där ligger jag i trapphuset, med bultande bakhuvud, liggandes i en ful skjorta och en klar kandidat för världsrekordet i “flest antal svimningar i ett trapphus, för män” och talar med en älg. Argumenterar är väl egentligen en mer passande beskrivning för att beskriva scenen. Denna tanke slog mig som en blixt vilken djävla dag som helst. Jag har aldrig fattat varför det heter som en blixt en klar dag, eller är det natt man brukar säga? Det är väl inte så att blixten liksom smyger upp och knackar en på axeln så att man har tid att förbereda sig innan den slår till. Den slår likadant oavsett vilken tid det är på dygnet.
Hur som helst så satte jag mig upp och lutade mig mot hissdörren och insåg att situationen egentligen krävde en cigg för att bli hanterlig. Jag är en man som tänker en tanke och sedan utför den. Tänker jag hoppa, så följs det av ett hopp. Jag frågar inte hur högt. Detta var under mina yngre år. Nuförtiden följs alla tankar åt med frasen, varför det egentligen? Och i så fall är det värt det? Med en svepande rörelse drog jag fram mitt Marlboropaket, skakade ur en cigg och skulle just till att stoppa ned paketet i skjortfickan när älgen med ett förvånat utrop brister i ett:
– Marlboror! Åh” scyssta… får jag tigga en tagg?
Utan att tänka mig för hivar jag över paketet och min Zippo till älgen. Han tänder en cigg, andas in djupt och sluter ögonen.
– Fy fan, vad gott, säger han och släpper ut ett blåaktigt rökmoln genom näsborrarna.
Vid det här laget borde jag ju ha egentligen ha hunnit svimma ett dussin gånger till, men jag vet inte om det var tryggheten jag erfor i att själv blossa på en gammal hederlig Marlboro som gjorde att jag inte brydde mig något nämnvärt i att älgen framför mig rökte. Eller det faktum att han pratade kanske förringade den chock jag borde ha ådragit mig. På något lustigt sätt började jag finna någonting smålustigt i situationen. Jag tror att det var då jag tillät mig att skratta till lite grand.
– Ha! skrattade jag.
– Va, utbrast älgen mellan blossen.
– Ha! återupprepade jag.
– Vad är det som är så roligt, undrade älgen.
– Är inte du en älg? sade jag.
– Jo visst, syns inte det? sade älgen förvånat och jag klandrar inte honom.
– Jo men, jag vill bara vara säker, sade jag för att klargöra att jag inte hade grava synproblem förutom en del tendenser att svimma i tid och otid.
– På så sätt, sade älgen.
– Precis, sade jag.
– Ahha…, sade älgen.
– Men, rätta mig om jag har fel, sade jag och efter en kort men talande tystnad fortsatte med, röker du?
– Som du ser, sade älgen.
– Hmm…
– Ursäkta sa du något, sade älgen.
– Jag sade hmm…
– Aha, sade älgen och tog ett nytt bloss.
– Röker älgar, sade jag.
– En del gör det en del andra gör det inte. Jag för min del försöker sluta men det är inte det lättaste precis, sade älgen.
– Jag vet precis vad du menar, sade jag eftersom jag själv hade brottats med detta problem ett tag nu.
Innan jag visste ordet av satt vi där invecklade i hur svårt det var att sluta röka bara för att det var så jävla gott. Jag upplyste älgen, som för övrigt presenterade sig som Moosie, att jag nog måste ha slutat röka ett par hundra gånger nu vid det här laget, men att så fort jag sätter mig bakom en kall bira så sitter det likt förbaskat en nytänd Marlboro i min vänstra hand. Och då är man där igen, fast.
– Cigg och bira, bira och cigg en oslagbar kombination, sade jag sammanfattningsvis.
– Eller hur, sade han och gav mig en vänskaplig box på kinden. Det var som att bli smekt av en kennel. Så in i helvete massa hår.
Med ett ryck vaknade jag upp ur efter middagsluren. Panikartat insåg jag att jag skulle bli fyrtio minuter sen till lastkajen. Helvete också! Jag skulle inte hinna få i mig en pizza idag. Och vad betydde den där drömmen egentligen? Var det dags att kolla upp en bra terapeut? Höll jag på att bli galen. Var det alla dessa jävla avgasrör som slutligen höll på att driva mig över gränsen. Jag måste ta mig fan bort därifrån. Skägget hade börjat klia riktigt ordentligt nu. Halva mitt ansikte var nedsölad med drägel. Jag hade tydligen sovit med en öppen mun. Inte så värst trevligt men om alternativet var att sova med en öppen röv i en park så…
Följ den rafflande fortsättningen imorgon…