Sugbloggen är landets roligaste blogg!

| Mobile | RSS

Relationsexperten…eller dr. love. DEL 9

9. DÅD. GÖRANDEN. FIXNINGAR.

Det motsatta könet har två fickor där de placerar saker och ting. Imaginära fickor vill säga men likväl reella. Den ena fickan har ett hål som gör att allt som läggs där i försvinner. Lite svart hål varning på detta fenomen. Den andra fickan däremot har inget hål och har den märkliga egenskapen att den aldrig kan bli full. Man tycker ju att naturlagen här ska komma till ens undsättning och mumla något om rum och tid och fysikalsk omöjlighet men glöm det. Inte ens vetenskapen kan här finna ett svar på vilken princip det är som gäller i denna ficka.

Jag vill hävda att den princip som ännu inte har upptäckts borde kallas för oförglömnskans princip. D.v.s i denna fick läggs alla fel du gjort, kommer att göra, kan eventuellt i en pararell framtid kunna tänkas göra, skulle ha gjort om du inte gjorde rätt för en gångs skull. Den uppmärksamme märker att alla tempusformer som finns kan appliceras i denna ficka. Inget som placeras här försvinner. När du sitter på altanen med en kall bira och njuter av livet så räkna med att något ur denna ficka hoppar upp och knackar dig i nacken.

– får jag fråga en sak?
– shoot bebe! fan vicken god bira det här är!
– vad menade du när du sa att skulle hon aldrig märka något om du snedsprångade?
– wtf. det sa jag till ett ex ju. har inget med dig att göra
– ja men i alla fall!
– måste vi…
– ja det måste vi…

Och varför gör vi detta? Ger oss in i relationer? Jo för det är nyckeln till stjärneporten. Använd dessa råd väl och du får sex med regelbundenhet…

[tags] samlevnad, dåd, fixningar, dr.love [/tags]

16 Comments July 31st, 2007 | Posted in Funderingar |

Suicidal telesvarare

fristående fortsättning på Autoektomaten.

“Detta är Eko-Kennys automatiska samtalsregistrator som drivs på ren välvilja. Hur som helst så kan jag inte ta emot ditt samtal just nu, förmodligen är jag ute och återvinner gamla fiskkonserver, eller odlar biodynamiska blomkålshuvuden. Är det riktigt bråttom så kanske du hittar mig kramades ett träd nu under krama ett lokalt-träd festivalen som går av i första bästa skog. Nåväl. Innan signalen kommer vill jag gärna påtala att denna telefonsvarare är tillverkad i 100 procent återvunnet material från gamla volvo-amazon dörrar”

*piiiiip*

Fan också, tänkte jag. Hoppas inte Eko-Kenny har lagt in en steffoindikator på denna enhet. Jag provade försiktigt:

– Öh..Hallå?

Inget svar. Inget pip. Inget meddelande om att jag inte kunde lämna ett meddelande. Perfekt.

– Tjena Eko-Kenny. Steffo här.Det var inte igår. Kollar du lavar nu eller är det träd som är på tapeten? Hörru jag är orolig över vår gamla pascha Rock-Arne. Jag har nu från en säker källa fått höra att han funderar på att börja lyssna på klassisk musik. Och kruxet är att han fått för sig att han ska göra det genom att lyssna på gamla kassetter. Och i dessa moderna tider och med tanke på miljön och allt så tycker jag att han i alla fall borde ha den goda smaken att lyssna på digital sådan smörja. Magneter och band. Det är väl inte riktigt p.k nu förtiden? Jag slet mitt hår på hur jag skulle kunna omvända vår på väg att omvändas vän till andra tankar. Hur som helst är det som den gamla berömda senapstuben har gått av på mitten. Ketchup överallt.
– Senap menar du väl, svarade telefonsvararen.
– Senap, ketchup, tandkräm. Va fan det är samma sak. Jag pratar bildligt, sade jag och fortsatte “Hur ska vi göra. Köpa en digital spelare åt honom, eller leda in honom på den rätta vägen medelst mild våld och tvinga honom att lyssna på Kool & the Gang, innan J.T hoppade på eller..”
– Detta meddelande är rent nonsens och kommer följdaktligen inte att spelas in, avbröt svararen.

Wtmf?

– Nä vänta här nu lite grann!, skrek jag.
– Du har en chanser till att tala in ett vettigt och informativt meddelande, sade den före detta volvodörren.
– Ha! Meningsbyggnadsfel eller grammtik error, eller tempus omvändning! Det heter inte ” en chanser” din gamla plåtburk!
– Eh… det blev lite väl mycket whiskey igår, ursäktade sig svararen.
– Hör inte hit, sa jag fint triumfierandes, men om du låter mitt orginalmeddelande förmedlas till Eko-Kenny så…
– Nä, sade dörrdjävlen. Det är verkligen inte tänkbart!
– Jaså, sade jag. Det menar du?
– Ja det menar jag!
– Hörru din dörr, då är krig krig och jag har en bestämd uppfattning om att jag kommer att få dig att vandra vidare.
– Hur då? Du är inte här och kan följdaktligen inte nå mig, sade plåtbiten kaxigt.
– Vi får se. Vi får se, sade och forsatte i snabb takt “analys av fuktbarthetsgudinnans atonala emotionella status göres därmed på sin höjd icke delgivandes de onärvarande berörda parter vars tvist av karaktär allt som oftast benäms som prejudicerande av hävd åtbörad historisk kvarlåtenskap där det tillstyrkes emedan det annorstädes behandlas av sekrettesbelagd pajkastning av politsk hävd och bör tilläggas inte enbart en utan tvenne gånger i alla fall under tidsåtgång som uppskattas av objektiva bisittande besmittade avarters om ursprung än idag diskuteras i rum bortom här och då..”

Svararen försökte avbryta, men var redan för svag.

– Inte säga meningslösa….saker…krkita…kan inte tänka. Osammanhängande mening…hj…krkt…ahhh… error… f..ö..r mycket nons*xrts*ens….hj…öäålp

Dags att göra slut på den självcensurerade plåtburken en gång för alla, tänkte jag nöjd och klämde i med :

– Funnen av hävd bör acceptans därmed göres ej gillandes där metall med medar möter massivt motstånd mot markplan halvar delar karvar televisonsapparat med kanaldigitalvalmöjlighet …”

Här dog svararen med ett svagt gnäll.

– gahhhh

*poff*

Uppfylld av tillfredställelse hängde jag upp. Men jag undrar vad den före detta dörren a.k.a före detta telefonsvararen med i och för sig jävlig smutt feature om den bara hade haft lite taktkänsla nu ska återvinnas till. En annan sak jag undrar är var hittar Eko-Kenny dessa prylar?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

2 Comments July 30th, 2007 | Posted in Svamp |

Bloggandets gissel

Ibland hatar jag verkligen att blogga. Hatar? Bah för mjäkigt, avskyr! Kräks på det. Köra in knytnäven i skärmen-varning på det. Man sitter där på sin kammare och svettas ut bokstäver, formuleringar, historier och fan och hans fula moster. Man får ihop en liten historia som lyser upp ens kväll och är värt ansträngningen av att sitta i en obekväm ställning i ett mörkt jävla rum. Till råga också dåligt ventlilerat bara för att.

Man skrattar skrockandes för sig själv när man klickar på publicera knappen. Den blåa snygga.

– Mhhhahahaha…shit folk kommer att smälla av. Pulizerprize varning på denna…mahahaha…fan jag e kung och alla andra loosers…meheheh.

…och så klappar man sig självt på axeln för att man är så jävla bra. Man njuter. Trots den höga halten kolmonoxid.

Vad händer?

Inte en käft kommenterar. Milleniets post passerar som en osynlig kvävd gäspning.

Wtmf?

Man trippelkollar med 15 olika webbläsare, kvalitetsäkrar genom att läsa om posten. Funderar på att ringa upp WordPress och väsa lite. Men inte ett knyst. Inte ett pip.

Då är det inte långt till tryck på knappen “are you sure you want to erase your blog?”

Dagen efter skriver man en skitpost. Tar exakt 8 sekunder. Man lägger lika mycket jobb på den som ett oinspirerat one night ligg med dålig andedräkt och driven på alldeles för många GT´s… då tar det hus i helsike bland kommentarerna.

Vad ere om? Har jag tappat fingertoppskänslan? Suger jag? Dags att lägga ned eller ?

[tags] bloggande, blogga, bloggandets gissel [/tags]

8 Comments July 28th, 2007 | Posted in Funderingar |

Räkna svingarna… del 5

Precis som om han hade läst mina tankar. Kusligt för att inte säga otäckt. Jag nämnde det för Denny och han föll in i en kort men kärnfull monolog som, jag tror handlade om andens makt över materien, parapsykologiska fenomen och något galet om yogans betydelse för det inre lugnet för den moderne stressade storstadsbon. Varför jag är osäker på innehållet om anförandet från den gamle gode vännen var att jag började få problem med hörseln som liksom min syn tenderade till att dimma till lite emellanåt.

– Att va…sa du, sluddrade jag fram.
– Äh! Skitsamma, men vem var den där bruden, sa Denny med en otålig glimt i ögonen.
– Ja du, det är en lång historia, om du har tid och lust att sitta och lyssna så skall det bli ett nöje att berätta om…, började jag och blev bryskt avbruten utav vännen.
– Gör den kort!
– Öh? Sade jag och förstod inte alls vad han menade.
– Gör den kort, upprepade han surt. Totalt oinformativt.
– Göra kort vadå…jag menar göra vadå kort?, sade jag för jag hade totalt tappat den röda tråden.
– Historien för fan! Historien, gör den kort och strunta i att beskriva hårfärg, hennes gröna ögon och allt det där. Herregud! Va fan tror du att jag snackar om, va? Sluta upp med att tramsa och kom till poängen istället. Lång historia mig hit och lång historia mig dit. Herre du min milde skapare!
– Skapare? Är inte du buddist?
– Ja vafan har det med saken att göra?
– Då kan du väl inte snacka om skapare?
– Ja men någon måste väl ha skapat buddisterna. Vadå tror du att vi poppade upp av oss själva eller? Hur som helst! Gör historien kort. Va inte så jävla velig jämt och ständigt. Det är det som är felet med dig. Ärligt talat, om människor slutade att vela omkring så jävla mycket utan istället kom till pudelns kärna, så skulle planeten se mycket bättre ut. Så sluta larva omkring. På bara. Lite mer go Luther och jag tror på dig.
– HALLÅ DÄR!, skrek jag argt.

Inte undra på kanske. Här var man helt inställd på att berätta en grej som hände en tidigare på kvällen, men innan man hunnit till andra stavelsen blev man bryskt avbruten, för att i nästa ögonblick finna sig självt vara föremål för en kritisk personanalys. Så jag anser att min indignation var mer än väl berättigad.

– Öh?, sade Denny.
– Inte ett knyst. Tyst. Om jag för en gångs skull fick tala till punkt utan att bli avbruten med jämna mellanrum av vissa icke namngivna här närvarande individer, så kanske jag inte skulle te mig så velig för att använda ett av dina uttryck. Okej!, sa jag och spände hårt rödsprängda ögon på honom.

Märkligt nog så såg jag två av honom. Och det riktigt märkliga att är att den ena av honom hade en cigg i mungipan medan den andra hade en bira i handen. Jag förmodar att ölen som skvalpade inom mig hade ett och ett annat finger med i spelet. Eller så var mina ögon lite olika fulla. Jag provade att blinka lite med ögonen för att se om det var så och vred samtidigt på huvudet. Jag såg en snubbe vid bordet bredvid och blinkade aningslöst emot honom, vilket fick den följd att han irriterat väste åt mig

– Hörru din fjolla! Sluta flörta hitåt.
– Va? Nej…jag bara blinkar med ögonen, du ser de är…
– Jag skiter i vilket. Ett blink till och du kommer aldrig med att kunna blinka.

Jag vände mig försiktigt om, eftersom den killen hade en försvarlig mängd muskler som hotfullt spände sig emot mig och återupptog diskussionen med Denny.

– Var var jag, sade jag förvirrat.
– Du skulle berätta en kort historia, sade Denny milt.

Så jag gick på i bomullstrumporna.

– Korta versionen då, jag blev uppringd av någon som vill att vi skulle ses på Kaos, vem har jag glömt. Måste ha kröka var tanken som slog mig. Och eftersom bolaget var uteslutet av principskäl så var jag tvungen att hitta en cool krog. Air-landa, nytt fett hak som vi måste gå till någon gång, där jag för övrigt träffade på en dryckesbroder, men det hör inte hit. Hur som helst så krökade jag till på detta nya coola hak. Nästa gång jag slår upp ögonen, befinner sig en brud, ett glas vin med flaskan inom bekvämligt räckhåll bredvid, ett paket cigg, en ask tändstickor i nu nämnd ordning mitt emot mig. Du känner ju mig väl vid det här laget och vet att jag är en man som är en av de mest tillbakalutade individer i min generation. Jag tar situationen så som den kommer och skålar med denna vilt främmande dam, bryter av hennes tändstickor och ler. Jag erinrar mig faktiskt att hon nämnde något om raketost …nä vänta…rabattkuponger…nej ra…rrrää va fan…räkor! Hon snackade om räkor hela jävla tiden. Nåväl. Vinet tar så småningom slut och mitt intresse likaså. Bort från henne är vad jag vill och från ingenstans dyker du upp gamle vän och räddar mig. Snacka om flax. Räddad i elfte timmen och allt det där, avslutar jag och tar en välbehövlig klunk av ölen.
– Skulle det där vara kort?, muttrade Denny bistert och fortsatte, jag tror ta mig fan inte att jag har tillräckligt med liv för att höra den långa versionen så buddist jag är.
– Äh…sluta sura nu, sade jag och höjde handen i en skål varpå jag fortsatte, skål för oss, öl, räkmackor, kypare och gasolbrännare!
– Det var det förnuftigaste du sagt på länge, sade Denny leende. Skål som fan!
– Är det inte skål ta mig fan?
– Visst varför inte. Skål ta mig fan!
– Skål ta mig fan!

Det är vissa saker här i livet som man tror inte skall hända en. En atombomb hemskickad på posten, Keira Knightley ringer hem till en och ber på sina bara knän om en fika på stan, man räddar livet på en multimiljonär som i sin tacksamhet ger en ett par mille sådär, bara för att nämna några osannolika exempel.

Nu när jag är en äldre, mognare och allvarligare man så inser jag att livet allt som oftast är en outgrundlig gåta. Jag menar, där satt jag i en glad väns lag och njöt av livets goda. Men om ni hade kommit in på Kaos och knackat mig på axeln och sagt ”Luther! Luth min vän!…du borde inte dricka så där mycket” så hade jag med ett snett flin sagt ”Pah…eller bah” och krökat vidare ännu vildare.

Ack hur rätt hade ni inte haft! Va? Jag vara frågar. Det finns tydligen vissa gränser här i livet, till exempel att man inte kan kröka hur mycket som helst. Med andra ord det sista jag minns är Dennys ”Skål ta mig fan!”

Vissa fragment dyker upp i huvudet nu när jag sitter här och nedtecknar denna märkliga dryckeshistoria. Bland annat att jag irrade omkring på någon skum bakgata, jag sov en stund på en trapp i en port vid Mariatorget, jag hamnade i dispyt med en vresig tidningsutdelare och jag slogs med en katt om en bit halvuppäten grillad kyckling. Det positiva i kråksången är ju dock att jag har lärt mig någonting. Det är: man kan svinga en eller två bira, men man måste räkna svingarna.

 The End

3 Comments July 27th, 2007 | Posted in Erkännanden |

Räkna svingarna… del 4

Den lögn jag hade dragit upp för bartendern var nog en av de bästa jag producerat under min karriär som lögnare. Inte ett sant ord andan från gymnasietiden behärskade jag tydligen fortfarande. Bara sådär. Kom ihåg att allt detta levererades av en otränad snubbe som de sista åren inte gjort annat än levererat tunga sanningar. Och därtill nu på en smula ostabil fyllefot. Om det inte vore för verkligheten och dess begränsningar samt vissa fysikaliska hinder hade jag slickat upp mig själv i brygga. Och förmodligen gått igång ordentligt allt enligt devisen själv är  bäste dräng.

– Jag bara ljög, såg du inte att kyparen under din osmidiga monolog om hans hjärnas vara eller ickevara, började visa tendens att kalla på dörrvakten.
– Dörrvakt? Här? Vilken jävla dörrvakt?, sade Denny som ogillade frågetecken.
– Ja en mycket tråkig individ som inte brydde sig ett smack om min upplysning om hur många kullerstenar det är härifrån till tunnelbanan.
– Det fanns ingen dörrvakt vid någon jävla dörr när jag kom, sade Denny buttert.
– Se så. Klart att det fanns. Skäggig snubbe vid dörren. Missade du honom?
– Noway!
– Jo way då!
– Nehej då!

Plötsligt insåg jag att vi betedde oss som ett par småungar som kivas om vems tur det är att gå ut med hunden eller liknande. Med en lätt rodnad på mina kinder försökte jag att avsluta detta banala trams så snabbt som möjligt.

– Ja ja! Dörrvakt hit eller dörrvakt dit. Skäggig eller oskäggig. Vem bryr sig egentligen? Huvudsaken är att vi får kröka gratis hela kvällen, sa jag.
– Där sa du någe! Jag visste väl att det var något jag vill ha klarhet i men du förvirrade mig bara med din meningslösa historia om dörrvakter. Hur? Vadan vi? Varför? Hur kommer det sig att och allt det där. Kort sagt varför då?, sade Denny med ett snabbt återfall i det gamla nonsens-trams-snackandet.
– Jo serru. Mitt tjejen, bilen, lyan, pluskan och sparken nonsens rörde nog en öm sträng i kyparens hjärta, som inte sett ifrån var jag stod i alla fall såg ut att ha jävligt blanka ögon. Faktum är att jag för ett ögonblick fruktade att han skulle brista ut i gråt. Hur som helst, kontentan är att han blev rörd över ditt tragiska liv, så för gottgöra lite bjuder han oss på fri kröka resten av kvällen, sade jag, lutade mig tillbaka och svalde en försvarlig klunk.

Inget gör öl så gott som kryddan gratis.

– Genialt!, utbrast vännen när denna vision av öl uppenbarade sig i hans något omtöcknade hjärna.
– Ja…du. Jag är faktiskt ganska nöjd över denna oväntade händelseutveckling, sade jag och tände nöjt en Marlboro.
– Suveränt Luther!, skrattade Denny.
– Inte så dumt va, skrockade jag och blåste ut en snygg rökring.
– Faktum är, sade Denny och tog en mun öl, att du är det genialaste geni som någonsin irriterat mig. Einsteins relativitetsteori som alla obildade jävlar åhh:ar om och som man gör ett sådant jävla väsen av skulle vid en jämförelse med denna bragd te sig en smula löjlig. Lite kindergarten matematik liksom. Attila, Alexander, Cesar för att ta några exempel, skulle om de hade fått höra om detta, lyft på hatten och frågat om de möjligtvis kunde få autografen till sina syskonbarn.
– Kanske det, kanske det, vem vet och vem bryr sig? Men skål ta mig tusan, gamle vän. Nu ska vi kröka mer och snacka mindre eller?, sade jag förvånad över dessa berömmande ord.

Jag menar, de flesta av mina vänner när de ser mig komma i närheten skulle med en resignerad suck bara säga ” Ah…Luther! Läget?” och inte som Denny nyss, bli alldeles till sig och skrika ”Luther! Gamla vän! Klippornas klippa! Geniernas Geni”. Då kanske min förvåning inte ter sig så malplacerad.

– Precis, skål och allt det där, sade Denny samtidigt som han svepte det sista av ölet.

Man vill ju inte vara sämre så jag lyfte glaset, log mot Denny och med ett ”in i dimman” lutade jag huvudet bakåt samtidigt som jag gav kyparen ett avancerat tecken med två fingrar som om det tolkades en aning fel kunde leda till att vi fick in varsin plankstek. Som vegetarian är det kast med pärlor för svin.

Samtidigt som kyparen ställde de nya birorna på bordet, slog mig tanken att vart blev det av räkbruden egentligen? Ödet är ta mig fan bra konstigt. Jag menar, där satt man mittemot en kvinna som tydligen ansåg att räkor var en av livets goda ting. Medan man själv är helt oberörd, för att inte säga likgiltig om dessa räkors placering på mackan i fråga. Man finner sig själv då frågandes: vad har jag gjort för fel? Man finner att man är orättvisst behandlad av ödet och man vill bara bort därifrån. Är man en grottmänniska är det ganska lätt gjort. En välriktad klubbning med knölpåken och bekymret är ute ur ens värld. Men är man olyckligtvis född in i en tid då det är civiliserat shit som gäller, så anses det vara föga rumsrent att sträcka sig över bordet och ge bruden den raka höger hon förtjänar. En gentleman ut i fingertopparna skulle inte ens kunna tänka denna hemska tanke fullt ut. Eftersom jag bara är gentleman ut till knogarna hade jag inga problem med tankeexperimentet.

Det är här ödet kommer in. Ena stunden ens fiende och i nästa ens allra förtrognaste bästis. Där sitter jag och vill bara bort från räkfrosserskan, vad gör ödet den gamle vännen? Sitter med armarna i kors och bara avvaktar för att se hur jag klarar bort-ifrån-bruden-utan-att-såra-hennes-känslor situation? Otänkbart! Ödet, den gamle hedersproblemlösaren  skickar istället fram Denny, som i nyktert tillstånd är den oklanderlige gentlemannen. Men ge honom några bira, en eller två flaskor av något vitt i prisklass 60 spänn plus en whiskey och hans grottsida träder fram. Pannan sjunker, likaså hans känsla för det passande och omdöme. Många äro damerna som kan vittna om hur de degraderas till ett par bröst när också hans blick sjunker. Lustigt va? Alltså inte brösten utan ödets trixande.

Det är bara att fint gillandes låta händelserna ha sin gilla gång och man finner att ödet ställer allting till rätta. En liten nätt summering och jag finner att jag är en irriterande brud mindre, men en gammal vän och fri bira rikare. Man kan knappast klaga.

– Förresten, vem var den där bruden? Kom du med henne, sade Denny plötsligt.

Läs den rafflande upplösningen imorgon…

No Comments July 26th, 2007 | Posted in Erkännanden |

Räkna svingarna… del 3

Hjärtat hoppade upp och befann sig i trassel med gomseglet vid detta oväntade skrik och skede i mitt liv. Jag vill minnas att gomseglet muttrade något om ” hörru här finns det inte hjärterum – håll dig på kant”. Därav mitt gutturala läte:

– Grrumaum…uaä…öh?
– Det var inte igår va, eller…va e de för dag idag? Fredag…hm…låt se, då måste det ha varit torsdag igår…och vi fikade ju igår …va eller äh. Skitsamma, kul att se dig gamle vän. Men du svarade inte på min fråga, vad gör du här? Vänta! Vänta låt mig gissa. Förresten så ringde jag dig idag, tänkte att du inte skulle banga en fylla. Gissa vem jag mötte i stan idag? Du kommer inte att tro det, men jag lovar dig att det är dagens sanning. Kross my heart och allt det där. Åh! Marlboros, jag tar en, e så jävla trött på att rulla John Silver, förresten jag tar två, jag menar du kan ju inte röka upp alla på en gång och jorden kanske går under imorgon och hur retligt skulle det inte vara om man hade några oupprökta cigg kvar. Du måste se min nya tavla jag målade inatt. Den är så jävla läcker. Jag kallar den livet. Har du förresten lust att köpa min kamera, du får den för två kalla, jag ska köpa in mig på en pocketkamera istället. Hur går det med bandet förresten. Hälsa gitarristen nästa gång ni repar, jag var nämligen ute och söp med honom häromdagen, en mycket sympatisk snubbe, ska du inte presentera mig?, avslutade Denny sin monolog, som är en utav mina bästa vänner.

Jag känner ingen som kan konsten att leverera så mycket skitsnack på så kort tid utan att behöva andas. Jag har påpekat att han borde lämna in sin kropp till vetenskapen.

– Öh…det här är…eh…vad heter du förresten?
– Marie!, sade räkdamen.
– Hälsa på Marie, sade jag med en teatersvepning till Denny.
– Kul att ses, du är säkert en trevlig person med drömmar och planer och det skulle säkert vara en spännande resa att få ta del av din världsbild någon dag. Kanske nästa gång eller i ett annat liv. Lev väl till dess och allt det där, sade Denny och drog bryskt upp mig ur stolen, varpå han ledde mig till baren.
– Öh! Du där! Just det du i baren, två stora stark och inget knusslande nu, till brädden fyllda glas! Va? Det är klart jag snackar med dig. Herregud! Tror du att jag snackar med mig själv eller…seså lite mer arbete med de grå du borde ha uppe i huvudet om jag får be, tack. Lite tempo också, vi har inte hela dagen på oss. Hasta nu över till kranen och slå upp två, ser du mina fingrar, två, en…två, två stora och inget knussel. Men för fan, du har ju betalt för att jobba så sluta upp med dina fåniga försök att likna en uppstoppad jävla alligator utan…
– Denny, Denny, Denny!, skrek jag.
– Va fan vill du då, ser du inte att jag försöker snacka med pseudokyparen eller…
– Ursäkta min vän, sade jag till kyparen som hade en väldigt ohälsosam röd ton och gav Denny ett betvingande ögonkast, men fortsatte jag, han har haft en hård vecka, tjejen gjorde slut, bilen blev stulen…
– Bil, avbröt Denny, vadå för bi..
– Käften, sa jag, var var jag nu…jo bilen vart snodd, lägenheten brann ned, han har också till råga på eländet tappat plånboken med leg, bankkort, försäkringsbevis och månadskort och pricken över i:et så fick han sparken från sitt jobb, så om jag vore dig skulle jag inte bry mig om hans babblande, avslutade jag och log inställsamt mot kyparen.
– Bergis?, sade kyparen.
– Dagsens sanning och allt det där, sade jag och gav Denny en spark på smalbenet då jag såg att han andades in för att leverera en historia som till stora delar skulle motsätta sig min korta beskrivning ovan.
– Ajee…va fasen, skrek Denny.
– Såja det löser sig nog. Du måste se silverranden i regnmolnet. Bakom molnen och allt. Solen skiner snart över dig igen. Såja, sade jag till Denny och klappade honom medkännande på armen.
– Just det. Det löser sig, sade kyparen. Faktum är att jag bjuder er på ölen resten av kvällen.
– Nä men…det är alldel…
– Jo jo. Jag insisterar. Ni får vad ni vill i drinkväg ikväll. Huset bjuder. Mina sorger och bekymmer är intet gentemot din väns. Jag tror faktiskt att det är i klass med Hamlets om inte värre. Macbeth är vi jämförelse en snubbe som hade mycket att glädjas över. Jag är verkligen ledsen för din skull.

Hade inte bardisken varit emellan oss svär jag på att bartendern hade gett Denny en kram.

– Tack tack, sade jag. Verkligen hyggligt av dig, men kan vi få två stora starka öl till det där bordet. Jag tror att det är bättre om vi sätter oss ned vid ett bord.
– På momangen, ni behöver bara ge mig ett tecken så kommer jag över med den äskade drycken.
– Fint, sade jag och log. Vände mig om till Denny och sade, ska vi sätta oss gamle vän? Jag är här för din skull, idel öron topsade och rengjorda som fan, varpå jag lotsade honom bordvars. Han haltade lite lätt vilket fick mig att inse att jag hade missbedömt kraften av min spark och stålhättans inneboende hårdhet.
– Vadå bil? Vadå pluska…, sade Denny och jag förstod honom såväl.

Följ den rafflande fortsättningen imorgon…

2 Comments July 25th, 2007 | Posted in Erkännanden |

Räkna svingarna… del 2

Tungan gned sina händer och kände att händelserna artade sig och att vi bara var några nedsättande epitet ifrån en ny bira.

– Nej… eh… jag menade…vänta, försökte jag och insåg att mina chanser att bekanta mig lite med hennes troskant senare ikväll reducerades till det absolut minimala.
– Haru sett dig själv i spegeln, va, skrek hon upprört.
– Ha ha, gurglade jag fram, med förhoppningen att hon skulle finna det komiska i situationen.

Grejen är att när jag väl har fått vittring på ett par troskanter släpper jag inte bytet hur lätt som helst. Jag lovar att lejoninnor skulle kunna få ett par matnyttiga tips hos mig angående jakt, strategi och fokus vid nedläggning av byte. Få kvinnor har överlevt charmattacken jag är i stånd att leverera om det vankas handpåläggning med inbyggt avlirkning av ett par stringtrosor i storleken förnuftsvidrig small.

– Håll käft!, skrek hon hysteriskt.

Vilket fick mig att minnas min gamla hund Dino, som när han ville sköta sin toalett inte nöjde sig med att titta mig milt och tillgivet i ögonen och med ett gnyende påpeka för mig att han inte skulle förakta ett träd eller två. Nä då. Dino, som för övrigt var en Nordkanadensisk vårtvinsströvare av den mindre rasen, levde enligt devisen: NU! Inget trams med att gny och fåna sig. Ett skutt upp i mitt knä, fixera närmsta kind, ett spott i nävarna för att därefter ge mig en vinge, under tiden givandes sig själv uppmuntrande rop som lät ungefär som ” voff, vov, voooov, vaoff. Voooov!”. Jag tror att det betyder i nu nämnda ordning ” Heja! Mera! På´n ba! Sicken pärla! Kom igen din lallare!” Dessa tvekamper som Dino och jag hade på den gamla goda tiden fick mig alltid att känna mig illa till mods. Tjejen mittemot mig gav mig dessa likvärdiga illa-till-mods-känslor.

– Om jag såg ut som en äggsjuk höna vilket du gör, fortsatte hon, så skulle jag tänka ett par gånger innan jag delade med mig av mina åsikter. Vem fan gav dig luft!

Ilskan hon gav prov på förstärkte bara mina misstankar att trosorna med all säkerhet satt jävligt tight.

– Höna? Men va fan! Jag är ju en man! Äggsjuk tupp menar du väl ändå?
– Vilken jävla tupp lägger ägg?
– Jaså är det det det betyder? Jag trodde att det var någon som var trött på ägg alternativt ätit för många ägg, sade jag fundersamt. Och fortsatte vadå ser ut som?
– Du hörde vad jag sa!
– Men…
– Förresten tar jag tillbaka äggsjuk höna, du ser mer ut som en föräldralös binnikemask, som till råga på eländet mist aptiten.
– Gör jag, undrade jag häpet.

Jag menar jag har alltid tycket att jag inte ser allt för illa ut. Okej, naturen kunde ha varit lite mer frikostig och inte knusslat så när den byggde upp kroppen. Lite mer generositet med triceps och biceps omfånget och jag skulle gett tummen upp åt naturen. Faktum är att det skulle ha besparat mig en del obehagligheter under min skolgång.

– Värsta losermasken. En tafatt jävla…
– Näpen, avbröt jag
– Va?, sa hon och såg ut som ett frågetecken.

Här såg jag min chans att rädda masken, alltså inte binnikemasken, fuck den! Utan den bildliga masken och situationen. Med ett av min outgrundliga leenden kombinerad med en lätt darrning på höger ögonbryn sa jag:

– Näpen!, och för att undvika alla eventuella missförstånd klämde jag in ett nytt ”näpen”.
– Va sade hon och såg ut som ett pocherat ägg
– Jo, så här är det. Jag skulle säga näpen men i hastigheten vart det nipprig så istället för du är det näpnaste jag sett blev det du är den nipprigaste jag sett, log jag.
– Vadå näpen, och hennes likhet med ett pocherat ägg blev riktigt twilightläskigt.
– Du e den näpnast tjej jag har sett idag, klargjorde jag en gång för alla.
– Åh…hi hihi, fnittrade hon då hon insåg att allt bara var ett enkelt missförstånd.

Nöjd över att våra misshälligheter var ett minne blott förslog jag en delning av en flaska vin. Förslaget stöddes enhälligt av båda parter.

Om jag lite lätt i förbigående nämner att den följande konversationen i stort sett handlade om räkmackor, ansjovissmörgåsar, skinkmackor och liknade, så kanske ni förstår den ångest som hemsökte mig och knackade på i samma sekund som jag insåg att hon arbetade som kallskänka. Med ett halvt öra lyssnades till hennes osammanhängande pladder om hav av räkor, oceaner av ansjovisar, sjöar av majonnäs, jobbade jag in en koncentration på vinflaskan på bordet. Det tog inte lång stund innan jag beställde in en ny flaska. När den var uppdrucken och efter att ha eldat upp alla hennes tändstickor fann jag mig vara ett offer för en smygande känsla av tristess. Med andra ord, jag ville bort från denna räkbegeistrade dam. Räkor i all ära men de ska helst hålla sig på havsbotten. Inte vi ett rendez-vous på en rockklubb. Jag började tappa intresset för att lirka in mig på insidan av hennes trosor. Förmodligen skulle jag hitta något räkskal där strax bredvid musslan och det vette fan om jag var intresserad av. Så långt allt väl men hur ska jag komma ifrån henne utan att såra hennes känslor. Noblesse oblige menar jag.

– Luther! Din gamla räv! Vad gör du här?, skrek någon plötsligt snett bakom mig.

Följ den rafflande fortsättningen imorgon…

5 Comments July 24th, 2007 | Posted in Erkännanden |

Räkna svingarna… del 1

- Shhynssss va?
– Att vi gör!
– Hahj fajv!
– Achses haigh!

Han kan inte vara riktigt klok den där, tänkte jag och gled lallande och sjungandes iväg från den nyfunna krogen med den nyfunna dryckesbrodern.

I tunnelbanan på väg till restaurang Kaos försökte jag charma en mycket vacker kvinna. Jag kan inte svära på att hon skulle vara lika vacker under nyktrare omständigheter men …vad då då? Jag bara frågar? Vadå? Om jag säger att det vore lättare att lirka av ett leende från Kleopatra i likläge så kanske gemene man fattar att jag ficka iskalla handen. Faktum är att det var den kallaste hand som någonsin blivit utdelat. Det kändes som om en bit betongvägg slet sig loss och plötsligt kutade rakt i in pannan på mig.

Färden blev bryskt avbruten då det klev in en ABAB-vakt och kastade ut mig. Jag fann det ganska irriterande och skulle precis påpeka det för vakten medelst några väl valda glosor. Sträckte mig sålunda till min fulla längd och letade efter dräpande kommentarer där utseende, intellekt och härkomst skulle nagelfaras. Jag hade även några ord på lut angående hans Dna-uppsättning. Precis när jag skulle kasta den första av de dräpande kommentarerna fastnade min blick, givetvis en aning ostadigt, på en trevlig informativ skylt. Eftersom jag fann det en smula ansträngande att läsa vad det stod på skylten, frågade jag vakten vad det stod.

– Vad säger schylten, sluddrade jag fram.
– Va, sa han undrade.
– Shhylten! Och för att få honom att finna ovannämnda skylt pekade jag åt det hållet.
– Gamla stan, sade han stelt. Och jag visste med ens var någonstans han hade stoppat upp batongen. För sådär stel kan ingen man naturligt vara.
– Gamle hederspascha! Schnyggt! Bra! Tack shka du ha. Hyggligt shom fan, utbrast jag glatt.
– Äh? sade han.

Jag fann att en förklaring inte skulle vara så dum. Jag kastade in en förklaring och tackade på nytt vakten för hans ridderliga insats. Fan annars hade jag åkt för långt. Det sista jag mumlade var något i stil med ”Om fler mänschor var shom du schylle världen vara en finare plastch, gamle vän. Och var du shtoppar batongen är din enschak. Vem är jag att döma?”

Gångavståndet till Kaos är på sin höjd tvåhundra meter från tunnelbana till port, men likt förbaskat tog det mig drygt en halvtimma att gå den sträckan. Här borde någon som inte sov sig igenom grundskolematten, höja lite lätt på ögonbrynen och tvivla på att tvåhundra meter tar en halvtimme att avverka. Men visualisera x antal starkbärs, tvåhundra meter sträcka, ett oräkneligt antal kullerstenar, en ganska besvärande fylla och en begynnande törst. Helt oväntat fick jag för mig att jag skulle räkna alla kullerstenar. Oväntat på så vis att jag mer eller mindre själv blev tagen på sängen över detta hastiga beslut. Men jag är den jag är och alla andra inte mig. Sagt och gjort. Jag började räkna. Kanske bör jag inflika att jag tappade räkningen efter tre meter, men sådant bryr man sig inte om i fyllevillan. För övrigt gjorde det inget eftersom jag vid framkomst till entrén totalt hade glömt bort vad det var jag räknade.

Jag försökte tala om för dörrvakten att det var 644 kullerstenar eller kullager, men han suckade bara uppgivet och sa att det sket han fullkomligt i. Ska du in eller ut, sa han. Moloken och sårad samlade jag ihop mina ben och armar, som hade fått ett eget liv, och vi gled på ett högfärdigt sätt in i lokalen.

En tanke gled förbi och försökte pocka på uppmärksamhet. Jag sket i den. Den försökte på nytt. Jag fnös bort den. Den gav sig inte och poppade upp sägandes ”Hallå!!!” och med ett ”Va i helvetes fans jävlar vill du?” stirrade jag den rätt i fejset.
– Va fan gör vi här, sa den.
– Den som det visste, muttrade jag. Jag har för mig att jag ska träffa någon men vem minns jag inte.
– Så typiskt.
– Sköt dig själv, sa jag och slog mig ned vid ett hörnbord och tände en Marlboro. Beställde en stor men hederlig öl. Drack en välbehövlig klunk av den beska stämningshöjaren.

Stället var packat. Det myllrade av folk. Medan jag glatt hällde i mig den kalla biran kom jag att tänka på den indokinesiska folkvandringen och att det måste ha sett ut ungefär så här. Plötsligt blev jag medveten om att en vän brud tittade engagerat åt mitt håll. Och inte bara åt mitt håll utan även på mig. Mer än så behöver jag inte. Med ett ”man tager vad man haver” inbjöd jag mig själv till hennes bord.

– Morsch! sa jag med ett snett leende.

Det kanske inte är världens bästa inledningsfras om man har för avsikt att ragga. Men eftersom jag inte ville att tjejen skulle tro att jag raggade upp henne så fann jag att ett tillbakalutat ”mors” uttalat med ett av min outgrundliga leenden, var det som situationen krävde.

Hon sa inte halvsju. Vilket också är ett jävla uttryck. Varför skulle någon någonsin säga halvsju? Speciellt om klockan är närmare midnatt på en packad klubb.

– Du är det nipprigaste jag sett, fortsatte jag.

Det var ju inte precis det jag ville ha fram. Någonstans på vägen från tanke till tal slog det slint. Hjärnan skickade en signal, ryggmärgen gav sitt samtycke och tyckte att det var lugnt, ordförrådet sorterade allting rätt men det var också allt. Tungan, denna guds galna skapelse drog åt sig öronen och lade in en protest. Det hade gått för lång tid mellan klunkarna, påstod tungan. Man måste se det från tungans synvinkel. Ponera att jag, det första jag gör är bort mig, trampar över eller klantar till det. Vad är det oundvikliga scenariot? Pang! En örfil över höger kind, några väl valda ord med en kritisk ton från motparten, ett kraftlöst försök från min sida att försöka förklara med ett överslätande skratt, vilket givetvis totalt misslyckas, som resulterar i att jag med en resignerad suck och axelryckning går till baren och tröstdricker. Inte så dum strategi va? Faktum är att grodlårsälskaren Napoleon hade behövt min tungas skarpa analys som bisittare. Då hade aldrig Abba vunnit schlagerfestivalen och världen hade förmodligen varit lite snyggare.

– VA!?, skrek hon.

Följ den rafflande fortsättningen imorgon…

3 Comments July 23rd, 2007 | Posted in Erkännanden |

Dikt

dra barnvagn genom byn
utan skam
maj
och morsdag

känna sig ung
som sjutton

hoppa hage bakom staketet
medan ungen sov

ulla ekh (poesi på väg)

Va? Va fan betyder detta? Jag satt i 24 stationer och försökte luska ut betydelsen. Jag håller författaren och SL ansvariga för att jag med råge missade min destinationsort och var tvungen att åka 22 stationer tillbaka. Poesi på väg? Knappast, snarare fängelse på väg. Ok jag vet att jag har det lite svårt med språket. Stavar som en kratta och kan knappt formulera en sammanhängande mening så att folk fattar. Mitt språk är för övrigt så fattigt så att om det fanns Sida stöd för någe sådant så skulle jag vara en av de stora bidragsslukarna. Låt det även bli känt att jag skulle vara en korrupt jävel. Men jag vet när ett ja är ett ja och vad ett nej betyder.

Men detta ovan?

– Ja men det är dikter, mumlar någon mjuk jävel i mjuka velorbyxor och fortsätter “det är fint och inte ämnat att vem son helst ska förstå. Det tarvas insikt, inställning och inlevelseförmåga”.
– Bah! Säger jag bara!

Poeter! Jävla mjuka värderingar posörer. Sätt på er ett par jeans och bygg ett hus för fan. Tänk om alla pratade och formulerade sig så.

Man får ett brev med sirkliga bokstäver och en omisskännlig doft av syren från CSN.

medel studera
avbrott avgrund avböjt

studier går sin tid
eon fribelopp medges
tlll styrkes jakande
måhända

Eller när man står rådvill vid busshållplatsen och frågar chaffisen.

– Ursäkta går den här bussen till norrtull
– Färden. Enda vägen. Det fler finnes. Möjligt byte framöver. Resan målet må vara.
– Va?

Skulle man hoppa in i den bussen förvissad om att man kom fram till den planet man klev på? Fan vem behöver käka svamp. Sitt på t-banan och luska ut vad dagens dikt försöker säga. Förmodligen fuck you men så subtilt så att flyktiga gaser skulle ansöka om att få gå kurs.

Och så sitter de i bokträffar, i små cirklar och lyssnar glosögt på den arbetslöse lallaren som lyckats hitta en nisch och kallar sig för de oskrivna ordens käril och dricker te i minimala jävla koppar och krunchar på trekantiga rostade bitar formbröd. Och känner sig utvalda…

Snarare är ni utfrysta…

[tags] dikter, diktsamling, poesi på väg, SL [/tags]

9 Comments July 20th, 2007 | Posted in Funderingar, Sugsaker |

Vi syns…

…sa han.

inte om jag ser dig först,tänkte jag.

man behöver inte vara det bäst brinnande ljuset i paketet för att fatta att jag inte gillade honom värst mycket

3 Comments July 19th, 2007 | Posted in Mutter, Sugsaker |

Nedladdning

Jag snackade med en polare häromdagen om fildelning, bittorrent och nedladdning av filmer, musik och fan och hans moster. Det visade sig att han hade precis samma funktionsfel som jag har. Jag är inte unik (vilket kanske får en del att andas ut men mig in i ett sinnesmood på hur jag ska slipa mer på mitt unikum så att jag blir en vassare och bättre steffe än medelssteffarna) utan det visade sig sen när jag lobbade frågan att alla i sällskapet hade precis samma symptom. Man är så jävla medellagom så att man går på Dressman och köper Batisitiniskjortor.

Vi hänger på Siba och köper oss blåa på tomma dvdskivor, testar de bästa brännarprogrammen som finns och är allmänt fokuserade när det gäller att sortera och kategorisera alla nedladdade hembrända jävla filmer. Det är alla delar av startrek this generation, next generatiion och farafars generation. Sagor om ringar, matrixar osv som alla laddas ned till den enkla humbla lyan. Kalkoner i kvadrat och b,c rullar till förbannelse.

Frugan muttar:
– Va fan, nytt storpack dvdskivor igen?
– Ja men det var värsta rean. Bara 180 för 5 st!

…och det är det som är grejjen. Filmindustrin behöver inte vara orolig. De borde istället köpa in sig i dvd-tillverkar branschen. Det är där the big bucks finns. Säg den man som laddat ned en miljard filmer och sedan satt sig för att kolla på skiten. Vem fan har tid?

– Ja men du kollar ju aldrig på filmerna, muttrar frugan surt.
– Jajaja…

Ja men hur har du tid att ladda ned då, frågar någon som inte fattar vad begreppet bredband innebär.

– Jo du. Filmerna laddar jag ned på nätterna när jag slaggar. Men glöm att jag har tid att kolla på dem.

[tags] bittorrent, nedladdning, filmer, dvd, matrix, sagan om ringen [/tags]

5 Comments July 18th, 2007 | Posted in Sugsaker |

Blåtandad blådåre

Jag vet att du vet att jag fejkar samtalet jag för med min imaginära kollega via blåtandsuthänget jag kittat upp mig med. Men i min värld måste jag ha en anledning att bära på skiten utan att känna mig tekniknördig…

Och det kommer att snöa på din balkong i juli innan jag erkänner att jag fejkar mina samtal på tunnelbanan. Om du bara visste att jag har en extra mobil att ringa upp mig själv med så skulle du veta hur mycket vikt jag lägger på att hålla skenet uppe.

För helt ärligt talat…det är inte en käft som ringer mig på mobilen, men det hindrar inte mig att blåtanda mig blå i en blå tunnelbanevagn….

*ring*

– vänta det ring…

4 Comments July 17th, 2007 | Posted in Erkännanden |

Bloggtorka…

…fan är alla på semester eller?

[tags] semester, bloggtorka[/tags]

13 Comments July 16th, 2007 | Posted in Sugsaker |

Jag fnyser…

…åt de så kallade äventyrarna som med ögonbindel klättrar upp för vilket berg som helst. Och tror att de är någe. De har inte förstått vikten av “rush” innan de pressat gårdagens rester i ett regnfuktigt utedass dit allehanda fän flytt semestervädret. Den riktiga rushen är att känna något krypa ned för ryggslutet och inte kunna avgöra om det är en svettdroppe eller en levande varelse med fler ben än två ute på inspektionsrunda…

5 Comments July 13th, 2007 | Posted in Mutter |

Rapport från vildmarken…

- Men grillat nu igen?
– Ja men nu är det fläskfile.
– Och?
– Ja. Det är ju inte kyckling direkt.
– Nähä! Men att få igenom den humbla önskningen från en i princip döende man, och peta i sig pizza tre dagar i rad går inte. Skörbjuggsvarning my ass.
– Det är en annan sak. Du är knappast döende med den där magen.
– Precis samma sak. Den där magen är det som håller mig kvar på den här sidan. Vad är skillnaden mellan pizza 3 dagar i rad med olika toppingar och grillat 3 dagar i rad?
– Skillnaden är sommar…

Och det är just det. Så fort shortsen kommer fram. Så fort Ledin plågar de osaliga andarna med sommaren är kort eposet. Så fort väderdårarna får ohemult mycket uppmärksamhet i tevesoffan ja då är det sommar. Då ska det grillas.

Häromdagen kom det fram en galen man till mig när jag stod och valde mellan bricketter och kol på Coop.

– Om du frågar mig är bricketterna bäst, mumlade han med ett galet lovleende.
– Ser jag ut som en som frågar idioter i för korta shorts, muttrade jag sammanbitet.
– Kom igen killen! Det är ju sommar! Bjud på ett leende vettja!
– Du får leendet om du går härifrån nu. Ett hjärtligt till och med, men står du kvar lär inte din lyckofe le annat åt den stora tur du hade som kom undan med blotta förskräckelsen, sa jag och sög hotfullt tag i kolpaketet. Han fattade piken och flip-floppade på ett ostentativt sätt sårat iväg.

Och när jag kom hem till stugan får jag “Kol? Jag sa ju att du skulle köpa bricketter istället. Fan kan du inte göra något rätt!“. Mitt eld som eld bemöttes med att det är godare med brickettgrillad bit än med koleldat. Jag säger bara visa upp en vedungsbakad pizza på bricketter och jag ska hala fram den sista emun ur min sidoficka på de urtvättade sommarshortsen. Och bara så att allmänheten vet, I dont give a fuck när det gäller ozonhålet.

Och så står man där i ett jävla hällregn, hukandes, viftandes, svärandes och bevakandes några sjöblöta bitar kött. Med jämna mellanrum hörs från köksregionerna “går det bra? och glöm nu inte att lägga bitarna i folie så att de får vila lite“. Varför ska en död köttbitsjävel vila sig? Fan det är ju jag som har semester. Jag är den som behöver vila. Och den bästa vilan är att slippa stå i karg jävla lantlivsmiljö och grilla mat som i alla fall 3 sekunder efter att den med ett torrt vidbränt smask landat på tallriken kommer att vara kall, hård och bortom all igenkänning huruvida det är ko, gris eller kyckling. Fan den skulle vara varmare och mörare om man gled fram till första bästa ko och bet av en bit.

– Muuu…aje! Va fan gör du?
– Håll käften!
– Komma här och tugga och ha attityd. Hur skulle du gilla om jag bet av en bit av dig?
– Visst tjena lena! Du är en ko. Jag är en människa. Rovdjur. Jag har vassa tänder och du tuggar sidledes. Do the fucking math. Seså langa fram bogfläsket!
– Bogfläsk? Hörru jag är en ko!
– Ja sa ju det. Seså…
– Men vafan. Du kan inte bara…
– Snacka med evolutionen. Inte med mig.
– Muuu…aje! Hörru! Fan det där gör ont!
– Shhh…inte pjåska sig…bara några tuggor till. Stå still bara. Det går över.
– Muu…för i helvete!

Och frasen “mat smakar så gott när man äter utomhus” är feltolkad. Det ska vara “mat smakar gott när man äter ute“. Kryddan där är att man slipper laga till skiten, handla ingredienser, duka upp, slåss med mördarsniglar, ducka för mördarbin och sist men inte minst slippa stå och diska i iskallt vatten. I och för sig behöver man inget diskmedel eftersom matresterna förfryser bort. Alltid något i dessa live earth-tider…

Ja de e sommar, ja de e sommaaaaa …

[tags] sommar, grill, koleldat, vildmark, coop [/tags]
5 Comments July 11th, 2007 | Posted in Mutter |

Ibland…

…så ler jag och nickar jag när jag talar i telefon.

Varför då?

10 Comments July 10th, 2007 | Posted in Funderingar |

Wet look…

Man går flankerandes i parken, sjungades en munter melodi och ser till sin glädje en dricksvattensfontän. Du vet en sådan där man trycker ned ett handtag på vid sidan om och så kommer det lite livsgivande kallt vatten. Mums för måns liksom.

Helt oanandes trycker man ned handtaget med en öppen mun och förväntar sig en stilig stråle rakt ned i gapet men istället får fontänjäveln fnatt och doserar en halv ocean över en. Givetvis är det inte en käft som ser på.

När man sedan går till parkförvaltningen för att klaga är man plötsligt den galne idioten med våt frisyr. Jag hatar dessa tillfällen….

3 Comments July 9th, 2007 | Posted in Mutter |

Håkan the hakan

Jag har nu under 48 timmar blivit kallad för Håkan under en konferens. Trots den stora blaffiga namnskylten som skulle kvalat in mig på vilken första maj parad som helst.

Vad i mitt fejs framkallar denna lust att ändra den snygga bokstavskombinationen s t e f a n till den oheliga alliansen av märkliga tecken som bildar håkan? Eller är det direkt kopplat till mitt beteende. Den framåtskjutna hakan som trotsigt sitter där under protest.

[tags] håkan, stefan, namnskylt, konferens[/tags]

4 Comments July 6th, 2007 | Posted in Sugsaker |

Att den har mage

Jag hatar när min mage mullrar för sig självt. Hatar är ju ett så rätt starkt ord…jag menar nog ogillar skarpt. Speciellt när den gör det i tysta sammahang. Ni vet i ett knäpptyst konferensrum. När det är sådär tyst så att tystnaden nästan ber om ursäkt för den tryckande stämningen. Men magen bullrar på. Skiter fullkomligt i allt vad takt och ton är. I princip är det en intern mök som vrider sig likt en loj sjöko inombords. Som jag inte kan kontrollera. Och varför kan man inte svettas ut fisen? Vad är grejjen med att ha en vattentätkropp? I små puffar ut bara. Nä dä…för vi skapar en kropp där gaserna samlas helst vid tillfällen som är olämpliga. Vid konferenser, vid uppraggningläge, vid mysig middag med familjen, vid känslig löneförhandling.

Och det riktigt rikssura är att jag är fullt medveten om att alla i rummet unisont tänker “hoppas den där röven håller tätt och att inte en molekyl slipper ut för då dör vi alla instant“. De av naturliga orsaker jag av skam. Tänk att gå till historien som mannen som massmördade massa människor medelst mäktig mök. Mmmmm…mara…bu. Ragnarmök liksom…

Om jag inte visste bättre skulle jag tro att kistan gör så på ren och skär jävla jävelskap…eller ja det vet jag ju att den gör. Jävlas menar jag. Jag hade gjort detsamma om jag varit i min mages kläder.

Jag skulle boxat den om det inte hade varit för att det i sällskapet hade varit olämpligt och att jag är nästa man på talarlistan…

Andra bloggar om , , , , ,

7 Comments July 5th, 2007 | Posted in Sugsaker |

Saker som inte…

…suger. Eller stör mig. Eftersom det här är sugbloggen och varumärket bland annat innebär att jag plikttroget måste ta upp ämnen som stör, jiddrar, irriterar eller på något vis gnager i mig tänkte jag göra en helomvändning. Som en hal ko på isen bara vända runt innan någon hinner ropa “yo brorsan…se upp”.

Jag tänker lista 10 saker som inte stör eller rör mig i ryggen. Here we go:

1. Semestervädret
2. Spicegirls återförening
3. Vegetarinarer
4. Ljusa nätter
5. Husvagnar på vägarna.
6. Misantroper
7. Wikipedia
8. Sista betalningsdatum.
9. Cyklister.
10. …och fan…jag kommer inte på något men det stör mig inte heller…

Vad stör dig inte?

[tags] saker som inte suger [/tags]

10 Comments July 4th, 2007 | Posted in Sugsaker |