Jag hatar när min mage mullrar för sig självt. Hatar är ju ett så rätt starkt ord…jag menar nog ogillar skarpt. Speciellt när den gör det i tysta sammahang. Ni vet i ett knäpptyst konferensrum. När det är sådär tyst så att tystnaden nästan ber om ursäkt för den tryckande stämningen. Men magen bullrar på. Skiter fullkomligt i allt vad takt och ton är. I princip är det en intern mök som vrider sig likt en loj sjöko inombords. Som jag inte kan kontrollera. Och varför kan man inte svettas ut fisen? Vad är grejjen med att ha en vattentätkropp? […]