Sugbloggen är landets roligaste blogg!

| Mobile | RSS

God Jul

Mohahahaha

God jul och gott nytt kära hangarounds. Tack som fan
till alla er som orkar läsa, kommentera och feedbacka.
Värsta drivmedlet för en introvert liten navelrensande grabb
i just kanske ditt kvarter!

Tack för i år.

Det har varit skitkul. Faktiskt!
Jag lovar! Helt ärligt!

 

 

Vi syns på den andra sidan.

/Steffo

28 Comments December 23rd, 2007 | Posted in Sugsaker |

Julrimmarn

Jävla Andreas! Utmanade mig att knåpa ihop ett rim till en bränd jävla skiva han gratisladdat ned för att ge bort till någon stackare. Men som Sugbloggare finner vi en ära i att sitta kutryggiga i en dragig källare, med fuktiga armhålor och jobba hela kvällen lång för att cut´n´copy ihop ett rim. Kan han kan jag.

Nåväl, mission jävla completed. Jag som hade tänkt vuxensurfa liksom…

som bekant är jag ingen rimmare
många andra gör irriterande nog,grymmare
däremot på torrentspy, en baddare
alla där är inte illegala nedladdare

många timmars letande gav resultat
det bästa som finns med omsorg valt
hårda toner, absoult inget skval
ligger laddade inuti detta fodral

kanske tycker du att rimmet suger™
men säger “oh nejdå” och sugande™ dåligt ljuger
kom igen, var ärlig du blir nog förlåten
säg visst är den bra, du vet den tredje…?

Från flanken kommer Drf och langar upp 2000 talets Überrim. Ungefär som ett “take a pictua of this motafucka!”

Sedan ska man straffa andra att utföra rim åt en. Säg varför rimmar man inte själv? Jag tycker att det rimmar illa. Men jag gör som jag blir tillsagd och utmanar:

Nini att skriva rim på en platt Teve
BeerBelly på fyra Nokian vinterdäck
Jerk på en GPS

Jyp! Klapparna är till mig om ni inte fattat det. Men det är värsta överraskningen…eller jag det är det ju inte eftersom jag har handlat dem själv men jag lovar att jag ska spela överraskad. Om inte annat kommer frugan att bli överraskad :)

20 Comments December 21st, 2007 | Posted in Sugsaker |

Låtsaskompisen

När jag var liten så hade jag en låtsaskompis. Innan Sugoholic™pöbeln glider ned för “va fan nu då? läser vi en låtsaskompislallerbloggares blogg? Hur ska vi då vet att Sugarn själv inte är på låtsas” autostradan för att därefter klicka på första bästa länk härifrån, vill undertecknad ta tillfället i akt att visst, jag låtsas en massa. Ljuger ihop slutrapporter, googlar upp årsredovisningar som medelst lite avancerad klipp och klistra in kan tas för ett orginal. Fejkat några utlösningar i mina dagar och till min oerhörda förvåning lyckas komma utan att gå samt har ett lögnaktigt förhållningssätt till livet och döden. Om det må det inte råda något tvivel. Faktum är att jag är riktigt stolt över en del av ovanstående prestationer. Men jag vill förtydliga att jag är inte på låtsas. Jag finns faktiskt i samma verklighet som er. Måhända lyser solen lite vänligare på mig men det är för att jag och solen har en tumme upp med varandra.

Nåväl, jag var väl runt sju bast, vägde tjugosju kilo, ny framtand på ingång och allmänt tillbakalutad med all den attityd som en sjuåring rimligtvis kan uppbåda och satt i en gunga. Kontemplativt gungandes. Helt ensam. När jag växte upp kunde en sjuåring leka på gården själv. Plötsligt så såg jag någon i periferin, strax utanför lekparksstängslet ståendes tittandes på mig. Jag stirrade tillbaka.

Ah…jag minns den tiden med ett sting i mitt hjärta. Man fick faktiskt stirra på någon med vansinnigt förbryllad blick utan att det var socialt icke okej. Prova det i dag på tunnelbanan och du får dig en åthutning medelst “ va fan stirrar du på. titta bort annars!“. Vi tittade på varandra en stund. Typ tokpsykade varann. Plötsligt kom han fram till mig.

– Mghaa kdkak k
– Va?
– Jdag dejao…
– Hörru snacka svenska!
– Aj..väna..venta. Hrrrm! Så dirja. Hej va?
– Hej va på dig själv…
– Jug hitter eskavsnta!
– Va e det för ett jävla namn?
– Som um stifan e sjå jevla båttre!

Som den vakne läsaren förstår så började vi inte alls på rätt fot med varandra. Och den vakne kaffedrickande läsaren undrar hur det kan komma sig att han visste mitt namn. Nu när jag tänker efter borde jag ju ha ställt den frågan. Men va fan jag var bara sju bast. Men redan på den här tiden visste jag vad jag ogillade och sade med en sjuårings hela övertygelse:

– Du e dum!
– Du e dum du också!

Och man behöver inte ha en examen i psykologi A för att fatta att detta var på väg att barka åt helvete. Hade man jobbat med betting hade oddsen till omedelbar slagsmål varit lågt värderade.

– Stick!
– Jeag kan inet även om jag vuill!
– Va?

Och är det så konstigt att jag reagerade som jag gjorde. Jag menar, jag såg ju att han inte satt fast på något vis. Det var väl bara att ta sin osnutna näsa och dra. Jag ville inte hindra honom.

– Seså! Det är bara att gitta. Jag var här först så jag bestämmer.
– Men jag kaän inute…
– Om inte du drar så drar jag. Flytta på dig. Vi syns när vi syns och får jag syn på dig först syns vi inte alls, sa jag och gled iväg.

Jag gick iväg och hade väl hunnit runt hörnet på huset och ser till min förvåning hur han står där framför mig. Tjugo meter längre fram. Va fan tänker jag. Han måste ha kutat runt kvarteret snabbt som fan. Jag gled fram för att tillrättavisa honom om att ville han ha någon att leka med så fick han dra någon annanstans. Jag ville inte umgås med honom.

– Hörru, hörde du inte vad jag sa?
– Jodå.
– Ja men då så!
– Tror du jag bett om detta? Fick jag bestämma skulle jag vara någon annans kompis.
– Öh..shit. Vilken bra svenska du snackar plötsligt, sa jag.
– Jag visste inte att vi var i Sverige. Jag heter Anders.
– Men du sa ju att du hette…
– Ja ja…jag vet att jag sa ett annat namn. Men om du låter mig prata utan att avbryta så ska jag förklara reglerna för dig. Du är Stefan. Jag heter Anders. Jag är din beställda låtsaskompis.
– Jag har inte beställt någon jävla låtsaskompis!
– Jo då. Kolla här, sa han och drog fram en ordersedel och visst.

Mitt namn stod där. En stycke låtsaskompis, helst en tjej som var skitstark och rolig. Hon skulle gilla att leka med playmobilgubbar och inte skratta åt mig när jag skrikande flydde ifrån daggmaskar. En mindre rogivande fobi jag tvingades ägna mig åt regniga dagar. Faktum var att hon skulle mosa dem, eftersom jag inte tordes närma mig en daggmask även om den vinkade vänligt.

– Men du är ju inte en…
– Ja vet. Vi hade slut på felkonfigurerade småflickor. Du får leva med mig.
– Men…
– Kolla disklaimern. Om kompisen inte finns i lager så skickas en motsvarande, sa han och pekade på finstilt jävla text.
– Det där kan man ju inte se!
– Precis. Det är det som är tanken med disclaimers.
– Men…
– Såere. Vad ska vi göra idag? Och bara så att du vet, du tar hand om dina jävla daggmaskar själv. Är du man eller mus?
– Öh…pojke.
– Jag talar bildligt. Åh…det här blir en kul tillvaro. Får väl låtsas att det är kul…

Och där stod jag. Med en låtsaskompis jag inte kunde låtsas inte fanns. De hade täckt det kryphålet också. Vakna lirare de där. Som uppenbarligen inte verkade gilla mig och uppdraget. Jag försökte muta honom med en halvuppäten slickepinne men han bara fnös och sa att han behövde bara låtsas så hade han alla slickepinnar i världen. Jag bad honom låtsas att jag inte fanns men si de gick inte det heller. Tydligen kan inte låtsaskompisar låtsas att riktiga kompisar inte finns. Det strider tydligen mot förnuftet sa han. Jag retade honom men han låtsades inte om det, jag sparkade honom på knät. Jag pruttade honom i ansiktet. Helt jävla förgäves. Han behövde bara låtsas att det inte bekom honom och så gjorde det det inte.

Jag försökte i alla fall låtsas som om han inte fanns. Funkade inte alls. Jag skrek åt honom:

– Men fatta att du ska dra ditt pucko!

Och då kommer min morsa från absolut ingenstans och säger:

– Ska man säga så till sin mor!
– Öh..hej mamma. Jag sa inte till dig.
– Ooookeeej, sa hon och himlade lite med ögonen. En ovana hon precis hade börjat odla och sedan dess förädlat vid kontakt med mig och mina fuckups.
– Jag lovar. Jag snackar med honom, sa jag och pekade på låtsaslallaren som intresserat stod och lyssnade till mor och son konversationen.
– Vem då?
– Han, sa jag på nytt och pekade.

Plötsligt gick det upp för mig att det var bara jag som kunde se låtsaslallaren. Han pekade med ett flin på en punkt i ordersedeln som sa ” Låtsaskompisar ses bara av de som låtsas om dem. För alla andra är låtsaskompisen osynlig. Om den riktige kompisen framhärdar i sina försök att övertyga omvärlden om låtsaskompisens existens finns risk att den riktige kompisen tas för dum i huvudet eller på hallogena.

Jag fnös högt. Morsan fnös hon också. Anders fnös. En buss en bit bort pyste till. Det verkade som om hela världen var ett enda jävla fnysande.

– Min son, du verkar inte vara riktigt klok i huvudet. Det finns ingen där.
– Jo men du ser inte honom.
– Jaaa….nu är jag med, sa hon och lade huvudet på sned. Haaar duuuu en låtsaskoooompiiiis. Vad gulligt. Vad heter han?
– Anders, sa jag trumpet.
– Hej Anders, sa hon i fel riktning.
– Nej där, sa jag och pekade.
– Ja haha…jag såg inte att han stod där. Hej Anders. Du verkar vara en trevlig pojke. Jag heter Stefans mamma och lagar goda bullar. Vill du följa med hem och dricka mjölk och äta bullar?

Jag höll på att smälla av när han sken upp i ett “ha!”. Plötsligt slog det mig hur jag skulle finta puckot. Redan som sjuåring hade jag det. Skillet att blåsa folk.

– Mamma, jag och Anders ska bara reda ut lite saker så kommer vi sedan.
– Ok. Visst. Ta den tid ni behöver men var inte borta för länge. Man vet ju inte om bullarna finns kvar tills ni ämnar komma hem. Man ska inte slå sig för bröstet men damn vilka goda bullar jag bakat idag. See ya lata boys, sade hon prehip-hop med ungefär tjugo år, och gled iväg. Jag hörde henne sjunga “en sockerbagare hon bor i närförorten hon bakar grymma…

Jag väntade tills hennes bärande stämma försvunnit runt hörnet innan jag vände mig om till Anders och sa,” vi går den här vägen hem. Den kallas för den hemliga och är jätteläskig“. Ok sa Anders och så gled vi iväg. Inte hem. Nope! Man är väl inte född igår. Jag släpade honom hem till en klasskamrat som jag tyckte var lite väl klängig och läskig. Han verkade liksom se saker ingen annan såg. Jag ringde på och när han öppnade dörren sa jag “brorsan! tjena! är morsan hemma“. Hans “öh…äh” ignorerade jag som brudarna ignorerade mig och gled in i lägenheten. Jag slängde av mig skorna som om jag var hemma och sa jag måste kissa och snabbt som en råtta smet jag in i muggen och parkerade. Till min oerhörda glädje hittade jag en Buster jag inte läst och softade en lång stund inne på muggen ivrigt studerande Benny Guldfots magiska trick med trasan.

Jag hörde hur min klasskamrat började snacka med någon. Efter några trevande fraser hörde jag ett “jaså du heter Anders” och visste att saken var biff. Han hade sett min låtsaskompis från hell och nu skulle han aldrig släppa honom. Om limföretagen hade fått analysera hans förmåga att klänga sig på folk skulle mången onödiga djurförsök kunnat undvikas. Nu behövde jag bara bida min tid. Jag hörde ett “vill du se mina frimärken” och ett “frimärken. är du helt töntig?“, “ja men de är fräcka från Zanzibar. kom med här” och så ett “glöm det…” och så ett ” seså det tar bara några sekunder“, .”men…“.

Jag väntade tio sekunder, öppnade dörren försiktigt som fan och kollade att kusten är omolnlig, hoppade in i dojjorna och svepte med lågt hukande steg ned för trappan och ut i det fria. Jag kastade upp ett getöga och såg hur Anders förtvivlat stirrade på mig genom fönstret. Med ett vänligt vink galopperade jag bort i horisonen.

– Var är din kompis Anders, sade morsan när jag kom hem.
– Åh..öh..äh han hittade någon annan att leka med.
– Men va synd. Han verkade så trevlig. Tyst kanske men snäll.
– Ja vi kan ju låtsas det. Finns det bullar kvar?

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

15 Comments December 21st, 2007 | Posted in Svamp |

Fredagsmys med Anita och James

Världens bästa sångerska möter världens mest underskattade sångare. Detta är en lisa för själen. Vid 3.22 dog jag en smula…

Faktum är att undertecknad bilade hela vägen till Köpenhamn en midsommarafton för många år sedan, utan en biljett på fickan till en utsåld konsert och lyckades köa till mig en plats på 8 bänk. Ahh…vilka minnen.

Ahh…vilken kvinna…

Amen…

3 Comments December 21st, 2007 | Posted in Sugblogen Approved |

KontorsKonversationer #5

Sugbloggen® fortsätter med konceptet “idiot konversationer på ett kontor“.

wowowowowowwww….we aaaareeee strong…
noooo oneee can teeeel us weerre  wroooong…

– ah… den här låten är fet
– eller hur
– 84- 85 någongång
– precis. fan man stod hela nätterna och dansade hårt på diskotek
– diskotek?
– ja
– diskotek. hahaha vilket töntigt ord.
– vadå ska det heta danshall istället eller?
– jamen…diskotek. diskotek!
-
du är konstig
– den konstige är den som stod på diskotek 1984 och dansade hela natten lång…på diskotek…

Ingen av oss har ännu käkat lunch…

8 Comments December 20th, 2007 | Posted in Erkännanden |

Luktarn

Oooohaaaa!!!

Okej! Jag försökte! Det erkännes! Men inte mer än ett enkelt “ja ja ja”. Att vara en tillbakalutad, blyg velig person är inte min påse. Ok…vännen Denny kanske fixar det och tror att det går hem hos det täckta könet i stugorna. Men Luther? No! Nope! Njet! Nein! Nej! Vad jag vill ha sagt är att man kan få tigern att prova vegetariskt som alternativ när savannen bara består av gräs. Man kan få den att gå på bakbenen, majua till och med och med lite skickligt lirkande även få på den en frack och slips. Men och det är det här som är det viktiga. Ränderna går aldrig ur och det är det som räknas. Eller låt mig säga så här: zebra är lunch, Eiffeltornat är skithögt, Elvis är kung, tv3 är kass, Stones är passé, cash is king, Atlanten är rätt så fuktigt och Luther är lejon!

Precis! Vissa saker går inte att ändra på. Det är som en naturlag. Jag är ett lejon (som ibland har lamm tendenser).

Ännu än gång finner jag mig själv ståendes vid självförtroendets lotto-utdelningsgala vilt lyckoönskandes mig själv för att jag återigen roffat åt mig jackpotten. Satan vad jag är bra! Självförtroendet fullkomligt osar ur mina porer. Tjejerna på jobbet lutar sig emot mig och undrar vad min parfym heter:

– Självförtoende!
– Mmm, säger de och ritar små näpna cirklar med skospetsarna. Bland oss lejon är det ett osvikligt tecken på att man har flytet på gång.
– Hur är det med Bosse, Lennart och Erik, säger jag taktiskt.

En av grundreglerna i lejonens ”Raggning från Anna-Karin till Özis” är att om man visar att man känner sig ohotad från pojkvännerna, så har man något som Bosse, Lennart eller Erik mfl inte har. Man blir gräs. Lite grönare och framförallt ståendes på den andra sidan. Har man då också tillgång till och är stolt innehavare av Luthers Late Love – total satisfaction guarantee- skills och diplom är man ju helt enkelt a dream come true. En på miljonen… kanske till och med en på miljarden. Man utklassar dem alla.

– Det är inte så bra mellan oss, svara de alla i kör.
– Man kan inte få allt här i livet svarar jag kallt och visar att jag dessutom är innehavare av en sällans sedd mängd med likgiltighet.
– Vad ska du göra ikväll, frågar de.

*POFF*

Problemet jag led av förut, har jag vid en introvert analys kommit fram till, bestod av samma fenomen som hundar erfar när de möter någon som är rädd för dem. De känner på sig när någon rädd jävel kommer och stinker skräck. Och på någon subatomär partikelnivå känner det täckta könet ungefär samma sak. Man kan försöka maskera det med olika attribut tex, AXE ”tar fram djungeln i dig”, BOSS ”visar att du chefar över tillvaron”, OLD SPICE ”nej det är inte den sjätte medlemmen i Spice girls” osv, men under denna dimma av eau-de-olika-dofter fanns Luther det darrande rådjuret (snar till krumaktiga språng vid oväntade ljud och händelseutvecklingar). Damerna kände till detta. Något jävla skitföretag hade tryckt upp t-shirts med det något förolämpande “rädda pojkar får inte kyssa vackra flickor”.

Jag kände mig alltid som vid ett möte med en lapp-lisa, vad man än säger, vilka argument man än langar fram, hur man än lirkar, oavsett vilken barndom man referear till, vilka trauman man än hänvisar till så ser hon igenom en och konstaterar krasst att:

– Men du har ju parkerat fel!
– Öh…åh…men… jag…. vill…kan…inte-… förstå … klockan …. Uh … bråttom … lastzon? …. vardå….ser du inte att….um…aahhh….mobbad….snälla…tolvhundra jävla spänn…snygg fisyr….pleas…..livet….uh…men….allla…inte min bil….ok….jag borde veta …. kom igen….jävla padda….du borde….nu missförstår du….öh…vad gör du ikväll…..oh nej …. inte sa jag så……äh…uh….kom igen nu…..vis lite hänsy…..min ekonomi …. förlov ….. röda korset…..ja ja jag vet…..min tjej….oh…livet…..respekt för lagen…..alla lika men olika ….varför inte…..kom igen snälla…..aldrig mer ….oh…pappersarbete…..polisen skulle vara snällare…öh…nä men…kom igen…..ser du inte….öh…äh….gaaaaaa….

-POFF-

Detta var exakt vad som skedde denna ödesdigra disiga dag någongåg i slutet på förra veckan. Jag hade lånat en Porsche Targa av en ytlig bekant i periferin, Pundar-Leif för att stila lite och spela allan ballan. Jag kröp in i bilen osande av olika dofter vilket var min nyfunna taktik för att få kyssa snygga tjejer. Lukt-Luther helt enkelt. Jag porschade upp till Östermalm (where the fine babes at). Jag kände mig fräsch. Stark. Snygg. Viril. Axig. Bossig. Old spiceyig. Förträfflig. A dream come true. Inte ett moln på min himmel. Solen sken i mitt inre. Det var säker någon jävla fågel som kvittrade ute i skogen någonstans. Någon gnolade en vacker visa på radion. Om sol och doft och samarin. Jag ville sjunga om Katarina men kom på att jag inte kände någon så jag släppte denna omanlig känsla av vekhet.

Jag parkerade bilen, klev ut och såg en flicka i gabardin. Jag rös till men kvävde denna välbekanta känsla av tveksamhet när jag såg henne vädra runt i sina försök att lokalisera denna plötsliga explosion av dofternas ursprung. Hon vände sig om och när hon såg mig i dimman av odörer sken hon upp. Ungefär som om hon hade vunnit en miljon. Och i ordets doftliga bemärkelse hade hon ju precis mött en miljonär. Lukt-Luther helt enkelt.

Jag var en mänsklig doftgran. Alla bilburna raggares våta dröm. Peta in mig i en upphottad volvo 240 DL med sänkt tak, kassettbandspelare och rattmuff och du har den ultimata raggarbilen. Jag såg till att balansera parfymtillverkarnas budgetunderskott. På mina axlar vilade paryfymhandlarnas öden och många familjer var beroende av mig. Jag osade budgetöverskott. Borgs balle blev diamanthård när han läste stadskassans kontoutdrag efter det att jag excessat i doftavdelningen på Åhlens.

– Milda makter! Ere nån där inne i dimman?
– Host host. Jag. Host, lyckades jag få fram.

En snabb tanke ilade förbi min dimridåhöljda hjärna: fan Luther, nu har du tagit för mycket av Boss igen. Lite sans skulle inte vara fel!

– Nu ser jag…mmm I like what I see sade hon och började le.
– Eller hur, svarade jag och kände att flytet var på igen. Hon måste ha känt AXEn nu.
– Fan jag måste gå på halogena, sade hon högt för sig självt varpå hon fortsatte ”jag hör ta mig fan röster i dimman”.

Till min enorma förvåning gled hon förbi mig som om jag vore osynlig och ställde sig framför porschen. Hon svepte fram ett block och började anteckna. Jag hörde ett elakt ”ha…lallaren står på lastzon” och sedan såg jag hur pennan började arbeta. Jag fattade ingenting.

– Hallå där, skrek jag.

Hon hoppade högt upp i luften likt en skrämd katt och vände sig om. Darrandes likt en överförfriskad Bambi, stressad likt en Gnu med att hungrigt lejon smygandes i närheten. Mitt i naturen liksom. Då såg jag att det jag hade trott var en megababe var en lapp-lisa. Absolut inte en lisa för mina ögon. Vad göra? Panik i kubik!

Plötsligt insåg jag vad jag var tvungen att göra. A man has got to do ibland sådant han egentligen inte har lust med men got to i alla fall. Jag gick fram till henne och hon ryggade bakåt. Jag gick närmare och hon backade ytterligare. Min taktik var att tränga in henne i ett hörn. Det hon såg var ett lokalt litet moln närma sig mot henne. Själv var jag tydligen osynlig för det vanliga ögat. Hade hon haft på sig sina doftglasögon hade hon med lätthet sett mig. Jag pressade mig närmare henne och med ett ”Pjoff” gled hon in i min personliga doftdimma.

– Åh…det finns en människa här inne, sa hon när hon vågade slå upp ögonen.
– You bet babe, sade jag stinkandes.
– Men jag höll på att lappa en bil.
– Jag vet, min bil men glöm det, sa jag osandes.
– Jaha och vad ska du göra för att hindra mig, sa hon trotsigt. Jag såg på hennes blick att hon lätt hade kunnat stå ut med denna dimma till den skingrades och därefter lägga lappen på bilen. Inte så konstigt eftersom det mesta luktade gott.

Jag visste att jag måste ersätta henne för förlusten av lappandet av min öh…eller Pundar-Lefis bil. Men Lukt-Luther var inte situationen mogen. Han kunde bara vara här så länge det luktade gott. Men i samma sekund som dofterna hade flytt så stod jag där helt mol allena. Djupt inom mig kände jag att någon behövde få utrymme. Han knuffade undan den stinkande fegisen och Sell-Out-Luther gjode entré.

– Fan jag tycker att ni gör ett bra jobb! Snygga är ni också! Till och med killarna. Inte för att jag är en sån men i alla fall. Alldeles för underbetalda. Snyggt klädda jämt. En av mina hemliga drömmar är att få till det med en lapplisa. Säg kan inte du och jag ha en mysig kväll där jag parkerar fel så kan du lappa mig. Till och med kanske ge en skarp reprimand. Har du möjligtvis handklovar? Och batong? Vad säger du?
– Thihi…

Jag hade henne i min hand. Allt jag behövde göra nu var bara att lirka in henne i porschen, smyga hemåtvart och sedan låta henne lappa mig tillfredsställd.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , ,

9 Comments December 19th, 2007 | Posted in Svamp |

Bankmannen ringer alltid…

…skitsent men bara en gång.

*ring*

– Hallå?
– Hej. Det här är Pascal från Swedbank.
– Ok?
– Ja är det Stefan jag talar med?
– Öh…ja?
– Har du tid en minut?
– Jag har en fråga…
– Öh…visst
– Jag undrar vad Swedbank vill mig klockan åtta på kvällen?
– Ja hehe…vi ringer fram till nio.
– Ja du det var inte svaret på min fråga. Dina arbetstider skiter jag fullständigt i. Vill ni mig något så ringer ni mig på kontorstid. Eller så kan väl jag ringa dig hem när jag börjar mitt arbete imorgon klockan sju.
– Ja det var inte meningen att störa…
– Klockan åtta på kvällen stör man varenda käft om syftet är att sälja något skit.
– Då du inte verk…

*klick*

Helt jävla ärligt, vad är det för fel på idioterna på banken eller skitföretagen som köper in sådan här “tjänster”. Jag vill inte att ett jävla pucko ska ringa mig hem på kvällen sekunderna innan dubbelavsnitt av Ugly Betty och sabba min highlight of the fuckin week. Gaaaaaaa!!! Det är så jävla korkat att tro att folk köper banktjänster eller vill boka in tid med en “personlig bankman” läs; en person dedikerad att fucka upp din ekonomi, på kvällen.

Vill jag banken något så ringer jag väl dem? Eller går in på hemsidan och skickar ett mail! Jag vägrar tro att det finns en bank som verkligen vill att jag ska ha en bra ekonomi. Kanske mycket pengar hos dem. Nä! De vill endast ha en lifelong jävla kund så de kan ränta ur en så som man karvar ur en kiwi.

Fan nu måste man nästan byta bank…

10 Comments December 19th, 2007 | Posted in Mutter |

Frisk fläkt…

- aaaaaatchoooo
– va nu då
– jag blev sjuk
– av vadå
– vinden
– vilken vind
– den som precis svepte förbi
– du menar fläkten
– ja ja vind, fläkt
– ja men det var ju en frisk fläkt
– inte den där…aaaathsiooo
– hypokondriker
– lall…aaaatishoooo…re

8 Comments December 18th, 2007 | Posted in Funderingar, Mutter |

Kontorsmoments…

I Sugbloggens serie den märkliga människokroppen kommer vi att ta upp och belysa saker Gud glömde ordna på ett hederligt sätt. Gud är en elak jävel som gjorde precis som jag hade gjort om jag haft makten. Jag hade även placerat rövhålet i anslutning till mun och näsa – allt i linje med att jävlas som fan. Medan Guds vägar är outgrundliga är mina motiv och vägval i livet kraftigt belysta och tydligt utmärkta.

Jag hatar att behöva smyga iväg till där kopieatorn står och låtsas som om jag utför ett kontorsrelaterat arbete. Typ kopierar något viktigt dokument. Står där och ser spänd ut, med sammanbiten haka och fjärrskådande blick. Viktigpetter no1. När hela mitt svåra armod egentligen har sitt ursprung i att jag kniper ihop hårt som fasen för att den lilla fis som ligger på insidan och kickbackar mot den hårt arbetande ringmuskeln inte ska få vinna. Men som alla fisnödiga människor kan vittna om går alltid gasen vinnade ur striden. Kommer den inte ut där så kommer den upp munnen som en högst ofrivillg rap vid middagsbordet med svärföräldrarna. Mot biologins, fysikens, de sociala och kemins lagar står sig till och med Steffos röv slätt.

I kopieringshörnet är det tomt. Jag ser min chans gasar på och sladdar in, kollar förstulet runt omkring, rynkar på ögonbrynen som för att visa att jag har stora tankar och inte vill bli störd och lättar lite på muskeln. Om röven hade kunnat tala hade den gjort mig jävligt uppmärksam på vådan av överansträngning och mjölksyra.

Med ett tyst “ahhh” släpper jag ut den lilla fisen. Jag andas in snabbt som fan några gånger för att försöka avgöra om det är en stinker eller bara en glad liten vinker som med snabba vift drar iväg. Känner ingenting och andas ut. Jag går iväg bortåt kontoret där mitt rum finns. Jag till och med trudeluttar lite. Precis när jag ska in i rummet ja.. då… jadå jävlar kommer fisen ikapp. Först bara lite knackande på axeln. Den hade lite svårt att hitta ut från kalsongerna, de kevlarförstärkta långkalsongerna och Dunderdombyxorna. Entre gör lagen om alltings jävlighet med ett käckt:

– Tjena killen!
– Oh nej är det du?
– Yup! Nu ska vi se vilket jävelskap vi ska trolla fram.
– Hörru kan du inte vara lite schysst?
– Stör mig inte…hokus pokus filmjölksrus, säger han och

…ser till att chefen kommer runt hörnet med ett

– Stefan. Där är du!
– Öh…
– Jag vill prata med dig om den här rapporten!
– Men…
– Kom med här!

Och så följer jag efter. Fisen med. Vi går där alla tre. Hela korridoren osar. Plötsligt noterar jag hur lång korridoren är. Alla vet att jag åt pizza till lunch idag. Luften runt omkring mig har en omisskänlig odör av en lite väl snabb ämnesomsatt Al Tonno. Några dörrar stängs på ett ostenativt vis. Någon ger mig en blick. Någon annan hostar.

Jag hatar sådana här kontorsmoments…

14 Comments December 17th, 2007 | Posted in Mutter |

Måndag

- Tjena!
– Öh hej?
– Jag e måndag
– Jaha…och?
– Jag tänkte hänga här resten av dagen och fucka upp din tillvaro lite sådär på en höft.
– Och hur hade du tänkt göra det?
– Genom att flytta fram deadlinen för projektet du håller på med redan till denna eftermiddag. Kolla där kommer chefen galloperandes.
– Bah! Jag gjorde klart skiten i fredags.
– Åh fan! Ja men då fucker jag upp mjölken så att den skär sig till morgonkaffet!
– To late. Jag har slutat dricka kaffe.
– Tet då?
– Har ingen mjölk i te.
– Hm…då ska jag se till att din lunch bränns vid i micron.
– Hahaha…idag har jag med mig sallad. Be my gäst liksom.
– Men va fa…ok då ser jag till att bussen är full när du ska hem.
– Jag ska inte åka buss hem.
– Tunnelbanan kommer att vara överfull.
– Som om jag bryr mig. Jag ska promenera.
– Batteriet i din mobil tar slut…nu!
– Smutt! Då slipper jag snacka med idoterna som har mitt mobilnummer.
– Helv…ja men då kommer jag imorgon och sabbar som fan.
– Imorgon är det tisdags dag.
– Visst fan!
– Du tänkte inte på det va?
– Ja vafan. Då kommer jag tillbaka nästa vecka.
– Du är så välkommen.

Det sista han sa var att jag var en svår jävel. Och då sa jag att ska han komma och jiddra med mig och vara en fucked upp jävla måndag då ska det vara knockouter istället för små tafatta bugupps som havererande mjölk, eller stress på jobbet. Jävla lightmåndag. Fan om man inte ska ta sig en kopp kaffe i alla fall…

1 Comment December 17th, 2007 | Posted in Svamp |

Metrobloggare förbryllar

Med risk för att dra igång en helig fatwa mellan eder vänlige kvarterssugbloggare och metrobloggarna i gemen ställer jag nu en fråga. Vad är grejjen med att svara på en kommentar i frågeställarens blogg?

Jag har nu ett par gånger sett det fenomenet. Första gången var hos Andreas ( som för övrigt antog den störda utmaningen på ett stoiskt sätt) då ett tvärkorkat sluthuvve kastade in en pamflett i Andreas blogg, givetvis helt ovidkommande till posten han lämnade kommentaren på. Med ett “wtf handlar det där om” så var man ju tvungen att klicka på idiotens länk och sedan gick halva kvällen åt att lokalisera den post som Andreas hade lämnat en kommentar hos tv.sluthuve´s blog för att överhuvudtaget förstå sammanhanget. Jag vägrar givetvis lämna länk till denna idiots blogg men fenomenet har jag sett nu några gånger hos andra metrobloggare.

Därmed inte sagt att alla metrobloggare gör så eller är korkade. Fan en av mina nya bloggidoler(Masjäveln) kör metro, så tro inte att detta är diss av metrobloggare per se. Ni hittar fler i länklistan som jag läser med behållning.

Grejjen är ju att om man lämnat en kommentar och förväntar sig ett svar så kommer man ju att återkomma till just den specifika post man lämnat kommentar på. Annars är det ju ingen som helst idé att överhuvudtaget lämna kommentar. Dessutom förvirrar man andra läsare. Ovanpå det stökar man till i själva kontexten och bloggvärlden och vi vet ju alla att jag vill ha den ordnad och fin. Helst i bokstavsordning.

Låt mig exemplifiera: Jag skriver en kommentar i en bloggpost. Som handlar om miljö till exempel. Min kommentar är av det retoriska slaget vilket innebär att jag förväntar mig ett svar (under förutsättning att bloggägaren bryr sig).
Stefan säger:
Ja så kan man ju resonera men tycker inte du att alla kineser ska ha samma rättigheter att äga bilar som vi har i Sverige?

Sedan skriver jag i min egen blogg en post som handlar om att “kattägare borde skärpa sig och lära sina katter att inte kissa i lekparkernas sandlådor”. Jag får en massa kommentarer som alla handlar om katter, sandlådor, parklekar eller att hundar är coolare. Man fattar som inglidande läsare att alla snackar om ungefär samma sak. Men! Plötsligt som en katt bland hermelinerna (oh…I crank myself up) dyker en kommentar upp som svarar på miljökommentaren i en helt annan del av blogguniversum.
Metrobloggare muttrar: Ditt pucko. Om alla kineser körde bilar skulle ju världens syreförråd….bla bla bla…

Liksom. Hallåååå?

Jag fattar inte grejjen…

16 Comments December 16th, 2007 | Posted in Funderingar |

Tusse batong

Poliser som stannar upp hela gatan. Är inte det bara en show för galleriet? För att visa att skattepengen går till brottsbekämpning och inte som vissa rykten förtäljer att mumsa kråset på sockrade donutar?

Vi på Sugbloggen® gillar egentligen polisen. Folk som valt att se till att regelverket följs är sugbloggen approvade så att säga. Så att man som ett medelålders presumtivt brottsoffer kan flanera på gatan i lugn förvisning att om en dum jävel kommer då kan man alltid lita på farbror blå. Ett kort gällt rop på hjälp och han kommer ur det blå och frågar vad som står på.

Fast i dessa genuskänsliga tider ser vi egentligen hellre att snygga sexiga polisinnor kommer och räddar oss. Vi skulle heller inte vara helt främmande för en mjuk tillrättavisning medelst smisk av batong över stuss, då det tillhör en av de våtare drömmarna…Det är det skattedegen ska gå till.

Och visst är vi även de första att erkänna behovet av coolt skyltade, snabba bilar, med airkonditoin och skinnsäten. Inga problem där inte.  Faktum är att man ibland funderat att göra något som föranleder påtvingad färd i målad bil. Tyvärr är konsekvenserna för svåra att hantera. Och det pinsamma i att förklara för familjen har hindrat oss från att till exempel “panga en ruta” eller dylikt. Som ni förstår är vi noviser på brottets bana. Till och med när vi stal en cykel i ungdomligt oförstånd lyckades vi med bragdmanövern att stjäla grannens två trappor neds nyinköpta cykel. Gud straffade oss direkt den gången.

Vi tycker också att det är märkligt att lidingösnutarna har en flådig jeep. Vi är å de bestämdaste övertygade om och tror att de fnyser åt svenssonpolisen i Volvon.

Men vi tycker att det är en smula överdrivet (snygga bilar till trots, de snygga uniformerna, rätten att göra lite som man vill) när de stoppar en hel jävla gata bara för att kolla någons körkort eller frånvaron av skattemärke. Ställer bilen på tvären över en och en halv körbana, på med siren, blåljus och sirener. Allt detta skapar enligt en ovanligt enad sugbloggare bara en massa ondiga gloköer.

Vi skulle vilja se lite mer “ursäkta att vi måste stoppa en misstänkt stulen bil men vi ska flytta oss åt sidan så fort som möjligt. Med hopp om att ni överser med detta. Vänligen kvartersplitarna” anda. Och skulle de droppa frasen “får vi erbjuda en donut medan ni sitter i kön?” skulle vi å det bestämdaste ge tummen upp.

Man har ju sett bad boys på zteve och förstår vikten av att kunna närma sig samhällets kufa typer så visst har vi förståelse för vissa saker. Men allvarligt måste man verkligen stoppa hela Valhallavägen för en misstänkt bilskattfuskare under rusningstrafik…?

8 Comments December 14th, 2007 | Posted in Sugsaker |

Fredagsmys med Iron Maiden

Jag säger bara Paul di Anno på sång! Den nye bleke är trist men Paul vilken atttityd i rösten! Och så var de hungriga på den här tiden. Det hörs bland annat i Steve Harris frentiska basgång. För övrigt är Harris en av de coolare basisterna och underskattad som få.

Clive Burr var inte heller en trist trummis. Har ni inte lyssnat på låten Killers så gör det…så…så grym…

1 Comment December 14th, 2007 | Posted in Sugblogen Approved |

Störd utmaning

Hej hej i stugorna!

Nu utmanar jag alla som har alldeles för lite att göra på dagarna på en rätt så idiotisk och onödig utmaning. Passar bra sådär i slutet på veckan då arbetsveckans måsten har pileat upp sig i en liten oöverkomlig hög. Vad är då bättre sysselsättning än nedanstående? Kommer chefen på dig desto bättre för tro mig du kommer att ordineras på akut ledighet med omedelbums verkan. Och är du en chef borde du beodra staben till att göra denna uppgift.

1. skriv ditt namn med lillfingret:
stefan

2. skriv ditt namn med armbågen:
stgefan

3. skriv ditt namn med pannan:
w56342qwj

4. skriv ditt namn med hälen:
sdt5ergftrasnmhj

5. skriv ditt namn med näsan:
swt6e3fraqjn

6. skriv ditt namn med örat:
evtnfs

7. skriv ditt namn med munnen:
stefan

8. skriv ditt namn med ballen/muttan :
ENORMUS

– va! Stefan heter jag ju!
– du ja!
– vadå enormus?
– ja det eller gigantus rexus enormus!
– men lägg av!
– lägg av själv!

Nu utmanar jag Nini, Mymlan, DiscoBoll,BeerBelly, Drf, Raggoparden, Trams o Gnäll och Blue Ola. Ni ska i er tur utmana Nin..öh jag menar ju vem ni vill. Den vakne ser att det är åtta punkter och åtta utmanade…do the math liksom. Och så vill jag ha rapport här så att jag kan kolla upp era svar.

Jag vill inte veta av någe fusk! Just punkt nummer åtta (8) är skitviktig att den verkligen utförs med könet. Kan man använda kollegans dator får man stilpoäng och kollegan får ett ollat eller muttat tangentbord. Detta är för övrigt skrivet på kollegans dator som gör stor sak av att äta med all lunch med fingrarna …om hon bara visste….

– Stefan vad gör du med min dator?
– Öh…hej. Tjena…jag ville bara kolla en grej
– *sniff* luktar lite funky här va
– *sniffar* gör det? *svettas*
– Ja…så bekant…men…
– Hörru! Det är lunch nu!
– Va! Shit! Cool. Idag ska jag äta kycklingklubba. Finns det någe mer fingerätarvänlig mat? Kan jag bara kolla mina mail?
– Öh…det är ju din dator. Du behöver inte fråga. Varsegod…
– Tack

*knattrar på datorn*

Själv glider jag mohiihiandes iväg in till lunchrummet och drar upp gylfen…

utmaningens ursprung: baramatilda.blogg.se

UPPDATERAD: De som gjort utmaningen
Andreas
Mymlan
BeerBelly
Teflonminne
Raggoparden
Finns det fler som gjort den och vill vara med på denna störda lista så lämna komment eller maila till “sugbloggen elfantsnabela gmail punkt com”

24 Comments December 13th, 2007 | Posted in Sugsaker |

Gotta luv…

wordpress!

lite svett, nagelbandsbitande och man är i full gång igen…

se upp världen jag och wordpress är tillbaka…!!!

UPPDATERAD: GRRRR sedan att min fina handkodade varumärkesbärande design sa “fuck you wp 2.3.1″ och jag måste leva med denna öken design till jag får liiiite mer tid att handledsnärta till den gamla sugiga designen är sådant man (ni) får leva med…

2 Comments December 12th, 2007 | Posted in Sugblogen Approved |

Hardcore uppdatering av bloggen

just nu…

krashar skiten lägger jag ned. det är inget hot utan ett heligt löfte…

1 Comment December 12th, 2007 | Posted in Sugsaker |

5 saker som suger…

…just nu.

1. Folk som frågar vad klockan är och gestaltar frågan med en pekning på handleden. Jävla pucko, jag vet väl var jag har min klocka! Vadå står det idiot på min panna och att jag behöver all hjälp som rimligen kan ges i en social kontext eller? Bara därför har jag numer börjat sätta fast klockan runt vaden.

En fråga som genast poppar upp är om det är ok då att jag vid fråga var muggen är greppar mig om ballen, så att man fattar att det är det verktyg jag använder när jag kissar…

2. När man springer efter hissen och ser hur den stängs igen och på andra sidan står en förlorare med ett stifft fejs som ska signalera “nej jag hör eller ser inget”. Hur kan man inte höra ett desperat vrål ” HÅLL HISSEN! JAG SKA MED! ”

Den där knappen med öppna dörrar på har en funktion …

3. När en kollega kommer in och slår sig ned precis när du sitter och skriver en bloggpo…öh..ett viktigt mail med frågan “hoppas jag inte stör men kan du kolla på det här?” och kastar fram ett dokument utan att vänta på svaret.

4. Den andre kollegan som lagar till en mindre kulinarisk explosion till varenda jävla lunch. Det skulle inte störa så mycket om det stank apröv men det är just det det inte gör. Värst är det de dagar då jag har förra veckans medhavda rester att roa mig med under lunchen…

5. Att sakersomsuger.blogspot.com ligger före sugbloggen när man googlar på sugbloggen. Vad handlar det om?

och viktigpettrar som talar alla programdialekter fram och baklänges som “hmmm..det verkar som om du inte sökoptimerar sugbloggen…vänta så ska jag kolla koden…ahh….där har vi en grej…hmm och där en annan…du vet väl att man inte skriver taggar med stora bokstäver längre va… ojdå…ligger alla bilder i rotkalogen och inte i en egen mapp…tsk tsk…hmm…med tanke på att bloggen verkar vara kodad med armbågarna är det ett under att någon hittat hit överhuvudaget…

6. Folk som skriver j*vlar, h*lv*te, s*tan eller liknande. Vad är grejjen med det? Om du inte vågar skriva ut det ska du väl inte ens visa att du tänker ordet. Jag fattar inte. Jag tror alltid att det är ett dolt budskap, en rebus eller liknade och det tog många läsningar innan jag fattade att f*tta inte är fatta utan fitta. Fatta chocken när jag insåg att k*k inte är kök…

UPPDATERAD
7. Folk som inte kan räkna.

9 Comments December 12th, 2007 | Posted in Sugsaker |

Koma…

Jag hatar att sitta framför datorn med en miljon ogjorda saker som ska göras innan hemgång och känna den där smygande känslan av koma inglidandes från flanken. Ni vet vilken jag menar.

Man gäspar.
Man sträcker på sig.
Man kollar ut genom fönstret.
Man drar igång iTunes och börjar radera sugande låtar.
Man börjar goggla.
Man börjar faceboka som fan.
Man gäspar.
Man kollar bloggar.
Man reser på sig och konstaterar att kaffebryggaren är tom.
Man muttrar.
Man diskar matlådan.
Man går in på toaletten och kollar pormaskar.
Man börjar sortera gem.
Man kollar nagelbanden.
Man kollar inboxen i mobilen.
Man kastar gamla sms.
Man rensar bland gamla visitkort.
Man gäspar igen.
Man kollar klockan och inser att det är dags att glida hemåt.

Man har lyckats lura koman den sista arbetstimmen. Man vet att imorgon börjar dusten redan vid klockan 09.00. Men det är en annan historia…

4 Comments December 11th, 2007 | Posted in Mutter |

Kuken vinner alltid…

Jag väcktes upp ur en orolig slummer av att något pockade på min uppmärksamhet.

“Wtf nudå” tänkte jag och med ett resolut rusk på huvudet skakade jag loss resterna av en aldrig mer återkommande dröm. Jag slog upp de bruna med strängt rynkade ögonbryn och insåg det meningslösa eftersom hela rummer låg i mörker. Jag tände lampan och höll på att studsa till av förskräckelse när jag blev medveten om att någon hård, stiff sak blängde på mig. Med ett öga. I det sömndruckna tillstånd jag befann mig i trodde jag att det var en nattlig rånare utan armar och en sjörövarlapp som våldgästade mitt hem.

– Åh…är det bara du, mumlade jag.
– Hörru! Vi behöver prata du och jag!
– Men ser du inte att jag sover?
– Det skiter jag i! Jag behöver rastas!
– Nu?
– Nä i nästa vecka. På tisdag. Döhh! Va fan tror du?, sa han och hade han haft armar hade han sträckt sig fram och knäppt mig på näsan. Bara för att irritera honom sträckte jag mig fram och knäppte till honom.

– Aje! Va fan görru?

Jag knäppte till några gånger igen. Det spelar ingen roll vem som stör mig i min sömn. Jag lackar direkt. Att han är kött och blod ursäktar inte. Han borde ta mig fan veta bättre. Han försökte ducka undan och om det inte vore för det helt inkonsekventa med en liknelse lite längre ned i texten skulle jag vilja säga att han såg ut som en spattig jävla dansande kobra som försökte värja sig. Jag hade lätt kunnat sälja ett par armar till honom för att par mille.

– Vad tror du, sa jag. Fint knäppandes.
– Lägg av! Annars jävlar skaru få se!
– Ohh va rädd jag blir. Vad ska du göra? Falla platt ner eller…
– Dont even go there, jag behöver bara ta sats så…
– Uhoh…ok. Sorry! Vad kan jag hjälpa dig med, sade jag plötsligt förbindlig som fan.

Man ville ju inte ha en nattlig ejukalation i medvetet tillstånd splattlandandes på magen. Vis av erfarenhet visste jag att det inte var läge för att kliva in i en konflikt. Jag förlorade alltid den kampen, vilket många gånger har varit förklaringen till en del träsktroll som passerat revy genom åren. Jag minns starkt den gången han inte vek ned sig på flera timmar då jag och mina händer strejkade bara för att liksom. Jag är smärtsamt medveten om vad begreppet “blå ballar” till fullo innebär.

– Jo, jag har funderat lite och kommit fram till att jag är rätt överflödig som det är nu. Jag har skills som fått mången dam att darra av tillfredställelse. En del moves och lirkningar är föremål för patentansökan och så funderar jag på om vi borde varumärkeskydda “inåut”. Men på senare tid har jag funnit mig själv lite hängig, seg, inge geist, blodfattig och rätt överflödig.
– Ja du. Det låter ju tråkigt. Jag tycker precis tvärtom. Att det är rätt så soft att du e rätt så soft nuförtiden. Ingen jakt. Ingen hets. Vi har det bra nu. Du e mjuk och soft när du inte är så stiff liksom.
– Haha va kul du va då, sade han darrande.

Det var den ena av oss i boxningsringen. 80 pannor lättja klädd i en matchande boxardess i den becha färgen bekvämlighet. Gäspandes som fan. I den andra har vi liten (bildligt som fan) men naggande god (enligt säkra källor. Jag skulle vilja säga opartiska men eftersom de åsikterna framfördes i relationer så hade de nog en uns av självbevarande lögn i sig) – den lille vapendragaren. Ja lille och lille liksom. Föreställ er en något småväxt stabbig boaconstriktor med attityd så får ni en vag bild.

– Nej. Jag skojjar inte. Allvarligt när du är så där tillbakalutad behöver jag inte känna en press på att jaga damer. Jag kan nu fokusera på jobbet, den där databasen från hell, skriva i bloggen, hänga på gymmet, ta långsamma promenader och förundras över hur fin den här planeten är och kanske skriva några dikter om det. Det är som om jag har blod och ork för andra värden i livet. Klart jag förstår att du känner dig överflödig men för vad det är värt så är du min allra bästaste polare. Det vet du, och om min sinnesro är något värd för dig kan du inte bara krypa tillbaka in i kalsipperna så kan vi ta den här diskussionen en annan gång.
– Ja när du lägger upp det på det viset så…
– Jag visste att du skulle förstå mig! Jag behöver verkligen sova nu.
– Visst visst! Självklart men….kan du inte bara hålla om mig en stund?
– Självklart. Så här?
– Uh..ah..Lite hårdare.
– Är det här bra?
– Mmmm ah…lite upp där.
– Typ så här?
– Och så ner…ahhahhhh…aaAAaAGGHHHHH
– Öh..hörr…

*splatt*

– Men för fan!

*splatt*

– Va gö…

*splatt*

– För i helvete!
– Ha! Där fick du!
– Men!
– Komma här och komma! Vadå databas? Vadå skriva fjolliga poem? Vadå såsa omkring promenerandes? Menar du att det är viktigare än mina behov?
– Yeoww! På magen också! Fy vad gross!
– Jag siktade på håret och tapeten. Men som jag sa har jag ingen geist kvar.
– Jävla kukhuve!
– Fuck you too, sa han och rullade ihop sig i en våt liten hög.

Han vinner varenda jävla gång.

Andra bloggar om , , , , , , ,

28 Comments December 10th, 2007 | Posted in Svamp |

Ren vs. falsk sång

Det är skönt att svenska folket fortfarande har någon form av tonkänsla. Ifos kan man passa på att dissa de 49 % tondöva idioterna som röstade på spöket som slaktade Elvis men hoppet finns…

Sen det extrabonusiga i det hela är att idoljuryfreaksen återigen fick fel…

…bara så att du vet Amanda, det är fler som spelat i Globen och så jävla stort är det inte. Kom och snacka när du horat på Balders i Sollentuna…

[tags] idol 2007, idolfinal, marie picasso (skoja att hon kommer att klättra på tags- och sökhimlen nu),  amanda jenssen, idoljury, globen [/tags]

6 Comments December 7th, 2007 | Posted in Mutter |