Sugbloggen är landets roligaste blogg!

Limpa is the shit! FÄRSK limpa – det slår nog det mesta i Universum.

- mkxxlkapt kd=982!!öds
- Va?
- *kslkd/%sjk ¤% j d?1öa=)sa lslasas…
- Hörru din…öh…ditt öh…svårt med pronomen här… alien. Har du inte en sådan översättarhistoria man kan peta in i öronen så man fattar ditt tugg?
- oh?!##…?
- Precis en sådan menar jag!
- jdksjdk…
- Men vänta tills jag petat in den i örat för fan!

Inte nog med att du är ful. Har du bråttom också? Komma här och stressa upp mig, muttrade jag vis om att även om han förstod vad jag sa skulle inte innebörden kicka in förrän jag hade petat in översättargrunkan in i örat.

- Hjhaa…sorry. Tänkte inte på det.
- Nå vad vill du?
- Du får en superchans att som första människan i historien haka på till min planet och representera mankind.
- Mja…
- Vadå tvekar du. Om du är rädd så ere lungt. Vi har feta rymdskepp som…
- Rädd? Jag? Ser jag ut som en hare?
- Men varför tvekar du då?
- Frågan jag ställer  mig är om ni har hembakad limpa på er planet
- Bröd har vi.
- Ja men jag menar hembakat.
- Någonstans bakas det ju
- Ja det är ifos sant. Men bakas det hemma?
- Ja men herrejösses! Du får resa ljusår och jiddrar om en bit bröd!
- Limpa!
- Gnnhhh
- Gnhhh på dig själv…
- Ja passar det inte så
- Nej det gör ju inte det. Seså stick iväg. Jag ska äta en limpmacka med en kopp het ojboj till.

Begreppet himmelskt god borde breddas en aning så att universum och färsk hembakad limpa får plats i det…

Läs även andra bloggares åsikter om macka, limpa, univesum, förbrödring, alien, rymdskepp

Häromdagen när jag gick på stan hörde jag en hes viskning bakom min rygg.

- Här går en snål jävel som kallar sig generös och i med det begår ett grovt begreppsövervåld.

Jag ryckte till och vände mig om men såg ingen. En illavarslande känsla om att en öm tå kommer att uppstå inom kort manifesterade sig vagt borta vid den mentala horisonten. Jag vaggade vidare i min värld men nu med öronen på helspänn. Jag hade känt igen den dryga tonen i rösten och hade knappt satt en fot framför den andra innan jag på nytt hörde:

- Tror han är vass och rapp i käften också.

Den här gången vände jag mig inte om utan kollade på spegelbilden i ett fönster vem som stod bakom mig och döm om min förvåning när jag varseblir att det var skitsnackarn vi alla har inom oss. Ni vet han/hon den där lömske fan som smyger bakom ryggen. Skitig, ful i mun och dessutom orakad. Jag vände mig hastigt runt med ett:

- Hörru din backstabbande skitsnackande orakade fula jävla lallare!
- Hörru på dig själv, sa han så iskallt så att jag för ett ögonblick trodde att ismannen faktiskt finns på riktigt.

Tagen på bar gärning men likt alla andra avarter av min delfragmenterade personlighet snabb som fan på att finna sig i själv i situationer. Följer väl av alla de oväntade erfarenheter som runnit under broarna genom åren.

- Vafan går du och snackar skit för? sa jag upprörd.
- Döhhh jag ju skitsnackarn. Du vet väl att vi alla har en i oss.
- Ja det vet jag men inte fan ska du gå och snacka skit om mig bakom min egen rygg.
- Varför inte?
- Nä nä, den där argumentationstekniken funkar inte på mig. Vafan det ju jag som har patent på det. Ge mig ett skäl tilll varför du ska gå och snacka skit bakom min egen rygg?
- Är det inte du som kallar dig broder av reflexivitet?
- Nästan uppfinnarn, sa jag.
- Var det inte din bror?
- Ja men om min bror är brorsa med mig så är jag broder med min brolla och alltså kan jag med gott samvete säga att jag uppfunnit detta.
- Öh…ok…om du tycker så så är det så.
- Hur skulle det annars vara?
- Ja ja…med andra ord vill du säga att om en sak gäller alla så gäller den alla?
- Så kan man se det. Lite lekmannamässigt uttryckt, men alla är inte lika oklent begåvade som oss i huvet.
- Så om man kan snacka skit om DRF bakom hans rygg så borde man i rimlighetens namn kunna snacka skit bakom Åsiktskanonens, Mymlans, MikeBike eller till o med Joshen?
- Psis!
- Då följer det härav att man borde kunna snacka skit bakom din egen rygg.
- Öh?!
- Ja  vad är det som gör dig bättre än de ovanstående nämnda eller Nini?
-  Hörrududu! Dra inte in minNini i det här!
- Ok, jag kan se att ingen av oss har ryggrad nog att dra storisar om nini bakom någons rygg whatsoever.  Men alla andra då?
- Men hela poängen med att snacka bakom ryggen är ju att vederbörande inte ska höra!
- Så nu är du feg oxå?
- Men va fan, sa jag och insåg att han hade mig fast.

Men det ska till två tisdagar under samma dygn för att knäcka mig. Jag sänkte rösten till en dov viskning, vis om att skitsnackaren hade hörselfel, eftersom han många gånger snackat vitt o brett om saker han inte hade hört talas om. Jag såg att han blev brydd och obetänksamt närmade sig mig för att höra bättre och när han var en perfekt dansk skalles avstånd ifrån tjongade jag till honom med kraft med pannan.
*SMASK*

- Aje, vafan gör du, sa han och tog sig om ansiktet.
- Dansk skallar dig!
- Men det är ju för fan inte ens ett ord, väste han, än mindre ett verb
- Gör det ont i hakan, sa jag
- Det kan du tjockhaja.
- Se det som ett adjektiv då, sa jag och gned pannan.
- Du vet att jag kommer att berätta bakom din och alla andras ryggar att du inte ryggar för att slåss när orden tryter…
- Så länge du har fog för snacket bakom min rygg skiter jag fulkomligt i innehållet sa jag och gled iväg.

Japp! Det går rykten i bloggsfären att sugbloggarn´ har laget ned nu igen. Lögn och förbannad dikt! Undertecknad har bara lite för få timmar kvar till sitt förfogande. Jag är nu i hårda förhandligar med the “time master” för att få köpa loss några minuter för inte allt för stora belopp. Snål jävel ska ja be att få meddela – men vi kämpar på. Senaste nytt är att jag skulle kunna få några extra timmar per dygn mot att jag drog av på de år jag har kvar att leva, och jag är skapt om en ovanligt obegåvad nors om jag skulle gå med på att minska på mina sköna pensionärsår för att blogga nu. Vad skulle den äldre versionen av mig tycka om time master gled fram flankerad av hin håle med ett “dags att lägga ned nu”

- Man jag har många år kvar
- Nope
- Vadådådå?
- Du gav bort år i din ungdom för att få blogga
- Men det var ju inte jag
- Heter inte du stefan
- Jo ja det gör jag ju
- Ja men då så
- Men är ni säkra på att det är rätt Stefan
- Jupp
- Ok. Kan jag bara..
- Pfft glöm det

Ja typ.  Nu har jag inte tid längre måste gitta…

Häromdagen fick jag för mig att jag skulle utöva partnerbyte på nätet. I det ofarligt virtuella givetvis. Aldrig att någon skulle få lägga sina skabbiga händer på fru Sug. Eller för den delen heller herr Sug. Aldrig säger jag bra! Så de sugbloggoholicer som sitter och har våta drömmar om hur smutt det vore att ha haft närkontakt av den fjärde graden med undertecknad kan se sig blåst på det i alla falla under detta liv. I nästa liv kanske. Som man säger i filmerna “dont hold your breathe – unless you have borstat tänderna vill säga”.

Hur som helst. I det nya svarta som det virituella är så kan man göra allting på nätet nuförtiden. Bara en sådan sak som Josh som hade värsta fyllefesten på twitter och fejsbook igår vittnar ju om att allting är möjligt. Och om det är möjligt att fyllna till på nätet så kan man säkert få till det på nätet också. Sagt och gjort. Jag surfade runt tills jag hittade en skum sida som sade att man kunde byta partners. Lite som köttets Blocket. Med den enda skillnaden att det inte kostade några kronor samt att man slapp gå ned till Posten och hämta ut ett defekt paket. Och även då kommer jag att blåneka så att ni tror att Sugarn är mer blå än en normal blåval eller en ordinär blåmoderat.

Hur som helst så loggade jag in för att utöva partnerbyte. Grejen är att jag kommit på tricket att luras i det virtuella. Ingen vet ju om det är sant att den partner jag byter bort finns. Att dikta upp en partner var gjort i ett nafs. Tre snabba klick och Amanda 27, välsvarvad,villig, våt och vild var skapad. Jag har alltid haft en fablesse för namnet Amanda – faktum är att den dagen jag ska till och transa på riktigt så kommer jag att gå under namnet Amanda. En fråga till publiken är om ni anser att Amanda kan bära blått eller passar det bättre med lila? Svara gärna på enkäten nedan:

Jag passade på att ange att Amanda gillade lite ruffa grejer och inte alls hade något emot fler deltagare i den virtuella bingen än som får plats i en handflata. När jag ändå satt och räknade på handen kastade jag in parametern deltidsflata också. The more the merrier liksom. Det tog inte lång stund innan jag och Amanda fick en massa förfrågningar. Lite som i Fejsbooken, en massa kåta förlorare som skickade förfrågningar på huruvida vi var på eller av. Någon kastade dildosar på oss, någon annan kuddar, och så fick vi riktad reklam från RFSU att “det visst behövs kondomer även på nätet“. Weird men RFSU har säkert rätt. Jag köpte några för säkerhets skull. Blev lite purken när XXL-påsarna var slut så jag fick nöja mig med EXL Gum – for the Big Bois. Om de där micropåsarna anses räcka till för oss storväxta vill jag inte veta måtten på de småväxta stackarnas storlekar.

Nåväl jag satt för glatta livet och tackade ja till alla förslag. Innan jag visste ordet av så hade jag gruppsex med förtitvå skitsnygga damer, förmodligen gled en och en annan planhalvebytare med av bara farten, men på något avigt sätt kändes det ok. Jag menar ska man sväva ut i de mörkare delarna av könsträsket så ska man väl göra det med de som tror att det är på riktigt. Jag vet inte med jag tror att det krävs mer för att kunna ställa sig i Pridefestivalens främsta led än att man låtsas vara gay. Jag fick i alla fall fett mycket utdelning. Och allt till priset av en låtsasfigur som hette Amanda. Om alla de andra bara visste hur jag lurades så skulle jag få så mycket bysmisk så att det hade räckt och blivit över.

Har ni inte provat så gör det. Virtuell partnerbyte is the shit. Men akta er för att hooka upp med Amanda 27, välsvarvad, villig, våt och vild – för hon finns inte på riktigt. Bara så att ni vet…

Andra bloggar om humor, pride, gay, partnerbyte, flata, transa, fejk, facebook, gruppsex, virituell sex, dildo, välutrustad, internet

Mitt möte med mördarmarssvinen.

Låt mig säga det på en gång, jag vet ingenting om marsvin. Annat än att de är tråkiga håriga saker i burar. Nog om detta men om marssvin har jag en hel del att berätta. Häng med.

Jag gled på gatan ned i min egen värld som vanlig. Klappade mig själv på axeln eftersom ingenting tycktes mig vara omöjligt. Plötsligt när jag passerade en gränd hörde jag några viska åt mitt håll till.

- Psst du där!

Jag kollade och såg två håriga marssvin, stora som vältränade bufflar i tidig medelålder. De signalerade att jag skulle komma till dem med tassarna. “Wtf?” tänkte jag och följde upp med den logiska frågan alla skulle ställt sig, “va vill dom mig?”

- Vaerom, sa jag lojt och ville också tydligt markera något.

Det ena av marssvinen nos ryckte till då han kollade över axeln, ungefär som om han ville försäkra sig om att ingen stod och tjuvlyssnade. Jag kollade också runt, mest för att försäkra mig om att ingen annan stod och kollade upp att jag stod och snicksnackade med ett par stora råttor.

- Du såg ingen arg marskvinna, där ute va?

Jag fattade ingenting, marskvinna.

- Vadå marskvinna, som jag givetvis sa.

De gav varandra menande blickar. Jag fortsatte ignorerades alla blickar. Om jag hade fått en krona för varje menade blick som någonsin avfyrats i min närhet så hade jag lätt haft första platsen som världens rikaste man.

- Hur ser man att det är en kvinna?, sa jag.
- Skojar du eller?
- Ser jag road ut. Dessutom varför skulle hon vara arg?
- Jo vi lyckades döda hennes dröm.
- Och det gör er till mördare

De gav varandra nya blickar och viskade sinsemellan “jag sa ju att han va homo, kan inte se skillnad på män o kvinnor. Om så ett par bröst kom och viftade honom i ansiktet med ett vänligt hej kom och krama, så skulle han säker bara bli rädd“, “ja men vafan han ser normal ut“, “tycker du? Med dom där sluttande axlarna?“.

Wtf igen. Här stod två håriga marssvin och diskuterade mitt utseende, mina sexuella preferenser och trodde dessutom att jag var döv. Jag harklade mig irriterat. De kollade på mig som om jag störde. Vilket jag verkligen hoppades att jag gjorde.

- Vad ere, sa den hårigaste av dem.
- Jo, ni står här håriga råttor och dissar mina preferenser och beter er som skitstövlar både i synnerhet och allmänhet. Och nu gissar jag bara men stå i mörka gränder och jaga kvinnofolk är inget som riktiga män skulle göra. Ni är i sanning äckliga svin.
- Marssvin om jag får be, moppsade den ene av dem, och strök ssig över morrhåren. Redo till fight.
- Jag sa ju det. Jävla marsvvin.
- Hörru!
- Hörru på dig själv, hörde jag en sexig röst säga.

Jag vände mig om och där stod en riktig snygg marsfining. Killarna bakom mig ställde sig i raggläge och deras nosar darrade högst synligt. Hon gav dem en blick, sniffade ljudligt och fnös. Sen vände hon sig om till mig och sa:

- Skönt att höra att alla män i världen inte är svin.
- Vi är inte många men vi är fina,sa jag.
- Fin som fan om jag får säga så, sa hon och hennes blick nagelfor mig från topp till tå.
- Får jag bjuda dig på kaffe sa jag.
- Kaffe är inte min grej, kanske ett salladsblad.
- Vad tänker jag med. Klart vi ska ha sallad…

*piiip*

* piiiiiiiiip*

*piiiIIIIIIIIP*

Jag slog upp ögonen. Klockan var fem, jag svettades ymnigt. Det låg en dräggelfläck i sängen. Jag måste sluta med salladsdieten…gnnnn

Andra bloggar om bantning, marsvin, humor, konstigheter, sömn, drömmar, mardrömmar, sallad, diet, sexuella preferenser, ragga

För ett tag sen fick jag en uppenbarelse. Jag var klädd i struken skjorta, pressade byxor och allmänt påstruken. Kort sagt full o go. I dimman gled det fram en historia och sa “berätta mig” och när jag dragen sluddrade “schhh inte nu. Jag feschtar och är ledig. Kom tillbaka imorgon”, sa den “nu eller aldrig”.

- men jag har ingen penna eller papper, mumlade jag.

För de nya hängarna här vill jag kort redogöra för att denna blogg drivs på en del ilska, konstanta hugg i ryggen av lagen om alltings jävlighet samt mycket papper och penna. Det där med internet, word och tangentbord har vi inte mycket till övers för. Det är bara datanördar som använder sig av IT. Här skrivs varenda bokstav på präglat papper med gåspenna i skum belysning. Endast då vet vi att det som levereras är kvalitativt. Svett och tårar. En del blod (eftersom papper har en tendes att skära upp djupa sår vid ovarsam hantering). Med detta sagt fortsätter historien.

- Penna?
- Jupp. Kan inte blogga utan penna och papper.
- Men du har ju värsta mobilen
- Och
- Spela in mig vettja, sen kan du sitta i din dova kammare och ta diktamen.
- Schå smart
- Eller hur, sa storyn.

Efter en stunds fipplande med inspelningskvalité, nivåer och rösttest så började jag spela in historien. När allt var inspelat tackade jag för historien och den tackade mig för att jag tog mig tid att lyssna på den. Dagen efter vaknade jag bakfull som en medelålders gnu och lyssnade på historien. Jag skrattade så jag grät. Det är ta mig fan det roligaste jag hört. Jag tog fram papper och penna för att föreviga den och dela med mig av den till världen. Tryckte på repeat och ta mig fan, den var roligare andra lyssningen. Jag hann skriva ned tre meningar och sedan låg jag som ett litet kolli och vred mig i kramper. Galet skrattandes. Frugan kom galloperandes och undrade vad som stod på.

Jag tryckte på play och vi låg båda två och skrek av skratt. Mellan attackerna vrålade fugan “det…hahah…är …hahahah…det …sjukast..haha..e..hah…oh…jag dör….“och jag frustade fram”var…hahah…får….jag..allt….hahah….i..från….det borde…hihihih…vara…olagligt…att….“.

För att göre en lång historia kort. Det är det roligaste, sjukaste, galnaste som någonsin har blivit skrivet. Synd bara att det slutar med att jag ligger i fosterställning skrikandes efter min mamma, varenda gång jag ska försöka återge den till omvärlden.

Jag tycker synd om världen som aldrig kommer att få ta del av denna lilla historia…

Andra bloggar om historia, story, berättelse, diktamen, fylla, nonsens, världen, bloggosfären

Om snygghet är in the eyes of the den där som kollar upp i smyg, så innebär det att jag har en lång resa framför mig.

Idag fick jag för mig att Dagens Outfit™ skulle utgöras av (häng nu med utan att rynka på ögonbrynen och visa att ni är en del av det nya som inte begränsas av det gamla)

• blommiga kalsonger
• randig skjorta
• prickig slips
• tjock tröja med snedställda rutor
• kritstrecksrandiga bruna byxor
• svart kavaj
• röda skor

Se, jag ville nämligen liva upp mig själv en smula. I dessa dystra fratider kände jag att än så länge kan ingen kontrollera och säga åt mig vad jag ska ha på kroppen. Innan de inför nya K.R.O.P.P (kommunalt reglerad obligatoriskt plagg påbud) vill säga. För den lär ju komma som ett brev på posten. Minns var ni läste det först utan att för den sakens skulle hålla undertecknad ansvarig. Yttermera visso är jag sur på våren som genom sin envishet att inte komma gör mina dagar med vårmönstrade plagg färre till antalet. Man kan se detta som en stilla statement till våren eller ett illa maskerat fuck you vårjävel.

Frugans “jösses amalia“, när jag oanmäld gled in i köket efter att hänsynsfullt smugit förbi de små legobyggandes genkopiorna och på så vis besparat dem om inte men för livet  i alla fall en mardröm mindre, hänvisar jag till den arla morgonens brist på schysst kaffe innanför hennes väst. Med ett “ja ja nu gittar jag till jobbet“, gled jag fram till hallen och drog på mig en:

• fiskbensmönstrad rock
• halsduk
• lovikavantar
• röd keps

Dagen till ära tog jag fram den metallicblåa ryggsäcken och försvann ut i morgontrafiken efter att jag tryckt in de fint grönt skimrade öronsnäckorna till den överkörningsbara ipoden (givetvis i blästrad tigermönster).

Att jag inte kommit på detta stilistiska grepp tidigare! Jag fick precis hela bakre regionen för mig själv på bussen. Det var som om min kombination av alla, i naturen och av människans uppfinningsförmåga tillgängliga mönster, skapade en sfär runt mig. Ingen släpptes in i min sköna mönstrade värld. Inte ens våren hade kommit in om den så hade fallit på knä och erbjudit mig fellatio (fan… allt finns verkligen på nätet).

Nu ljuger jag (vilket är en sällsynthet här i sanningens högborg). Dileva gled fram och jag kollade riktigt noga, hans fötter svävade tre centimeter ovanför golvet. Med att “mrng brdr” gled han igenom min mur, och visade att han anser vokaler vara onödiga, så som han med all sannolikhet anser smak, flärd, och fjättrande bojor vara. Världarna stod stilla i en nanosekund. En låååååång nanonsekund. Steffo och Dileva i matchande kläder på en folkfull sl-buss driven av en koffeinstärkt rattare. Någonstans i Universum skrek någon oroligt “hur ska det här gå?”

Jag morsade ett “snygg kjol” och han replikerade “ere kul att vara second to me eller är det second hand, var har du köpt halsduken” och visade på en skicklig förmåga att anpassa sig genom att utan dialekt langa med vokaler då det verkade vara den rådande normen.  Reviren var inpissade och vi gav varandra respektfulla blickar.

Resan gick som på räls och jag hade inte märkt det men bussen hade förvandlats till en tunnelbana. Innan jag visste ordet av så hade tunnelbanan förvandlats till en flygande matta. Jag frågade diLeva hur detta var möjligt och han vände sig om och sa “eru medveten om att du sitter på min kjol?“. Jag bad naturligtvis om ursäkt. Han muttrade buttert “skrynka upp kjolen sådär. Fyfan va respektlöst!“. “Öh… hörde du inte att jag bad om ursäkt” och han “som om det skulle oskrynkla kjolen, nä här kliver du av ” och med en knyck så hade han kastat av mig från mattan som visade sig vara kjolen och jag fann mig själv hängande ungefär 600 meter i luften. Jag hörde ett “Mors det var inte igår” och såg min polare Jonathan – från den gången jag fick för mig att sluta blogga och måsa istället.” Tjena Jonte, hur mås?“, sa jag. “Hörru kan du hjälpa till här” sa jag när jag insåg att jag i rasande fart var på väg ned mot marken. Självklart sa han och släppte en laddning måskit mitt på huvudet på mig med ett mohahahaha, och flög vidare.

Jag hytte med näven men insåg det meningslösa med detta förfarande för marken kom farande hastighet emot mig. Med ett:

- Gahhhhhhhhhhhhhhhhh….blundade jag för den oundvikliga smask!iga kontakten med cementen och det omedelbara återbesöket i andevärlden.
- Gahhhhh… hörde jag marken säga och med ett “åhej…” langade marken upp mig en bit i luften. Lite som om den inte ville ta i mig. Wtf?
- Gahhhh, vrålade jag när jag på nytt susade ned.
- Gahhh…vrålade marken.
- Gahhh…
- Gahh….
- Gah…
- Ga…

…och så höll vi på tills jag med en mjuk inglidning kunde sätta de röda pjukken på backen. Folk runt omkring kliade sig i huvudet som om de inte riktigt kunde greppa vad som skett i en kvart. Bah! Enkel elementär fysisk anomalitet. Världen försökte mota bort Steffo – that will be the day liksom. Inte ens med gravitationens hjälp kan planethelvetet kasta ut mig. Jag vet att det har med min outfit att göra men mark my words: allt rutigt, randig, tigermönstrat är av denna planet sanktionerat från början. Banne mig om det ska användas för att peta ut mig härifrån. Bah! Jag hytte med näven nedåt bara för att.

Jag gled in på kontoret och slog dövörat till alla kommentarer och satte mig – inte för att arbeta utan för att njuta av livets oförmåga att rubba mina cirklar. Vid hemkomst muttrade frugan att hon ryktesvägen hört att jag bråkat med jorden. Tydligen hade någon gemensam jävel sett mig studsa upp och ned vid Hötorget. Jag förklarade hela storyn och avslutade med  “endast i Stockholm säger jag bara“. Min fru sa “endast i din skalle“.

Poäng? Va?Det finns ingen poäng. Det här är en everydayhistoria. Sugbloggen tar ett nytt blogggrepp (reds anmärkning: kan man verkligen ha tre ggg:n sådär. Min anmärkning: fuck ju jag har hur många gen jag vill) genom att berätta en allmän historia som inte kommer att ha någon betydelse för någon whatsoever. Eventuellt retar det upp skitnödiga störar som Guillou och felfinnaren Marklund men det ser vi bara som en win win. Eller så retar det upp andra modebloggar eftersom vi ger oss in i modebranschen utan att darra på manschetten

Imorgon “mitt makabra möte med mördarmarsvinen“.

Andra bloggar om galet, dileva, modeblogg, kaffe, sl, gravitation, flygande matta, klädsnobb, dagens outfit, marklund, guillou, fra, mås, second hand, svamp, humor, nonsens, ipod, vårkänslor

Den vakna Sugblogoholicen™, vet att det är något av ett signum det där med “hörru” på denna blogg och att det oftast får stopp på meningslöst dravel och leder den meningslösa historien vidare så att vi kan komma till ett meningsfullt avslut, så att var och en av oss kan gå vidare med våra patetiska meningslösa liv. Men denna gång spårade det ur eftersom det fanns fyra av oss som skulle köra “hörru” processen. Pavlovs hundar på steroider typ. Om ni inte hänger med så är det helt ok. Jag hängde inte med och inte heller det sunda förnuftet. Logiken och naturens lagar hade båda två för länge sedan gått och tagit en bira på krogen med ett “Herregud! Allvarligt varför försöker man överhuvudtaget resonera och sätta gränser med den här motvalsskapelsen?“. Varpå Gud givetvis svarade “Heeeey! Håll för fan inte mig ansvarig för allt skit, och tro inte att jag inte ser att ni himlar med ögonen era lallare“.

Gör som jag; fnys åt naturen, peka finger åt logiken, ge tummen upp till Gud som inte kan ha det lätt, luta dig tillbaka, langa in en snus och go with the flow. “Det löser sig nog “sa hon som simmade med en lös mage i den publika simhallen…

- Hörru!
- Hörru på dig själv!
- Hörru du du…
- Nä hörru!
- Jag sa hörru först!
- Ja men jag menar hörru mer än dig!
- Hörru det heter du!
- Hörru ni båda!
- Hörru vem e du?
- Hörnu på här!
- Hör på den!
- Höhö!
- HÖR NU UPP ALLIHOP, dånade den som avslutade kampen om vem av oss som hade rätten att säga hörru till mig själv. Mästerminden. Själv känner jag bara att kvoten “hörru” är fylld för en lång tid framöver.

Och tja… mästerminden vinner ju. Inte på grund av naturliga skäl eftersom naturen hade börjar sjunga dumma fyllevisor, utan på grund av volymen i rösten. Dessutom kände nog både jag och vi andra oss en aning obekväma i rollen som gäster i vårt undermedvetna. Låt det bli känt att jag aldrig är till min fördel om jag inte är så att säga rotad i mig själv. Och det gäller givetvis för undermedvetna medvetna jag också. Faktum är att det för en gångs skull var lite skönt att bli åthutad åt. Jag fejsbookade med Nini häromdagen och ondgjorde mig över att jag inte kan hytta med näven åt mig själv men se på fan, det går hur bra som helst!

Och det var riktigt skönt att bli hyttad åt av någon som jag respekterar. Inte varje dag det händer. En annan sak jag noterade var att den inre mästerminden hade massa hår på huvudet och när vi frågade varför så förklarade han “att mot väder och vind, naturens lagar och genslarvandet kan jag inte råda på, men det ska fan till om jag ska gå och bli flintis i min egen föreställningsvärld. Aldrig säger jag bara!” Man kan inte annat än hysa respekt för en sådan taktfast karaktär.

Kruxet nu var bara att det fanns två Steffes som var i skarp drift för att använda en dataterm. Vilken av oss skulle vara den som tog över? Undermedvetne jag brydde sig inte alls eftersom han hade sitt på det torra. Jag kollade på den andre versionen. Steffe 2.0. Han såg fin och pigg ut. Nyfiken, hungrig och hade vakna ögon. Det var verkligen inte alls som att se sig i spegeln. Mästeminden sa att “detta var ju en delikat historia. Hur ska vi lösa detta?” Ett förslag om vi kunde tänka oss att turas om så att Steffo 2.0 tog udda dagar och undertecknad jämna dagar dryftades. Ett bra förslag men jag kände att om jag inte är fullblodssteffe alla dagar i veckan så kan det nog vara. Och plötsligt slog det mig att “vafan jag behöver en semester från mig själv. Jag signar off”, sa jag.

Trots en hastigt uppkommen protestmarsch och en massiv kampanj blev det som jag ville. Få saker kan ändra mig när jag bestämt mig. Inte ens jag själv kan göra detta. Grejen är att hur mycket 2.0 och mästerminden än slet så hade de inget att sätta emot när jag slog an den tonen. Det blir så. Jag drar mig tillbaka.

Det har varit kul det här med att vara chefssteffe, men det är dags att lämna över stafettenpinnen till en piggare och hungrigare mig. Steffe 2.0:an. Behandla honom inte alls väl. Behandla honom som mig så blir det precis som vanligt. Jag lovar ni kommer inte att märka skillnaden. Migreringen kommer att ske glitchfritt.

Kungen är död!
Länge leve Kungen!

*viskar*

- Säg hej till pöbeln nu!
- Vadå död?
- Det är sådant man säger!
- Och sen leve Kungen?
- Jaja…vinka nu.
- Men han var ju död nyss!
- Det är bara ett uttryck. Haka inte upp dig på småsaker nu.
- Ett dumt jävla uttryck om du frågar mig.
- Jaja, jag drar mig tillbaka nu. Seså vinka nu. Var snäll mot minNini! Och extra schysst till Cliff för Hanging med så länge…
- Vem fan e Nini och vad är Cliff  för ett jävla namnf?
- Du lär bli varse…hej hej

och med ett klick stängde jag av mig själv.

- Öh…eh… Kan jag få er uppmärksamhet! Jag är inte så bra på att hålla tal (varför säger alla jävla talhållare alltid så), men ska ändå göra försöka att säga några ord. Som ni vet så har Steffe hoppat av tåget och tar en kortare paus vilket för erat vidkommande inte innebär någon förändring. Men för min del så ser jag detta som en utmaning. Att få ta vid och föra sugfacklan vidare. Jag lovar på heder och samvete att vi ska hålla oss till vardagsvidrigheter, ilandsknas och saker som ligger under skinnet. Och med de orden vill jag tacka steffo 1.0 för det tusen poster han mäktat leverera (varav merparten sugit men det kan vi hålla för oss själva).

Skål!

Andra bloggar om Absurd, apelsin, mastermind, olycka, pavlov, steffo, undermedvetna, humor, röster

Häromdagen snavade jag på en apelsin och föll handlöst till golvet. Inte vilket golv som helst utan det nylagda stenhårda klinkersgolvet i vårt state of the art kök.

*Smack*, sa det och jag svimmade.

De flesta som svimmar (i filmer i alla fall) brukar rulla ögonen uppåt och inåt och försvinna bort från denna verklighet. Det gjorde även jag. Men jag försvann inte utan gled in i en djupare och finare verklighet. Eller ja verklighet är väl egentligen fel ordval utan mer overklighet. Vad som hände var att mitt medvetna jag med ett “aldrig att jag står till svars för att ha halkat på en apelsin” stängde av sig. Och då borde jag rimligtvis ha legat nedsläckt likt en golvad medelmåttig boxare och chillat fram till tio med sikte på hundra. Tycker man ju.

Men inte eder undertecknade otecknade jävel inte. Jag fortsatte som om ingenting hade hänt. Med ett “jävla apelsinskalshelvetsfanskapskit” borstade jag av mig smulorna från frukosten och såsade vidare.

Det som förvånade mig mest var att allting verkade så fräscht. Jag såg allt med nya ögon. Borta var tinnitusen, stressen, defaultilskan men framförallt känslan av att ha blivit lurad till det vi kallar livet av ett halt lömskt jävla ägg var som bortblåst. Jag skulle ha tänkt “va fan nu då” om jag hade varit den gamle Steffe, men mitt nya jag hade inte sådana barska ord i sin vokbulär. Nosörribobaa!

Men jag visste att något var fruktansvärt fel. Jag kände mig liksom inte hemma i mig själv. Det här med att bottna i sig självt ni vet. Det där som träd- och morots-kramarna hyllar. Och beviset för att jag inte var den som nyss hade snavat över apelsinskalet manifesterade sig omedelbart då jag på nytt satte stödjefoten på apelsinskalshelvetsfanskapskiten och med ett “åh…hej vad det går mellan pattar och lår” flög jag upp i luften, viftade förgäves på armarna i ett misslyckat försök att få gravitationen att titta bort en stund och föll likt en golvad oxe ned i backen. Igen. Smack. Igen. In i dimman. Igen. Men denna gång fick jag en glimt av vad som skett. Där inne i mitt undermedvetna såg jag mig själv. Äldre, mer sliten, garvad och inte så död blick might I add. Jag såg också förvirrad ut. Inte så konstig kanske när en nyare fräckare version poppade upp från ingenstans.

- Hey…, sa jag
- Va fan vill du då, sa jag.
- Vad gör jag här?
- Jag undrar också vad jag gör här?
- Nu sa jag det först!
- Ja men jag var här först.

Som den vakne läsaren förstår var detta en av de mest absurda dialoger som har skett någonsin någonstans. Jag kollade runt och sa var är jag? Och svarade själv jag är i mitt undermedvetna. Hur vet man att det är ett undermedvetet sa jag. Det vet man inte, svarade jag. Det är det som är poängen, fortsatte jag.  Hur kan jag då vara här, sa jag på nytt.

Jag hörde en röst dåna.

- OPPPS! NU VART DET VISST LITE FEL I MASKINERIET! HUR FAN HAR DETTA GÅTT TILL? VI KAN JU INTE HA TVÅ MEDVETNA STEFFES HOS STEFFES UNDERMEDVETNA. NÅGON HAR KLANTAT TILL SIG.

Vi uppenbarligen medvetna oss i det undermedvetna mig vände oss om och såg en mörk jävel komma haltandes med en svansade inställsam snubbe bakom sig. Han va jävligt lik oss. En av oss tre sa:

- Och vem fan e du?
- Inte den tonen!
- Jag har vilken jävla ton jag vill. Hur fan kan du komma här och se ut som mig och ha attityd, sa den andre av mig.
- Hörru!
- Hörru…, sa jag
- …på dig själv, fyllde den andre i.

Den vakna Sugblogoholicen™, vet att…

I linje med gammal god hederlig Cliff Hangeranda ber vi nu er att följa den spännande delen och rafflande avslutet av post nummer 999 i morgon…

- Men va fan en cliffhanger? När det flyter på så bra?
- Oh…hahaha så jävla kul!!!
- Men om inte folk kommer tillbaka imorgon då?
- De kommer alltid tillbaka! Eller hur visst kommer ni tillbaka imorgon? Snälla snäääällllaaa…
- Pft patetiskt att böna och be
- Jaja…

Andra bloggar om Absurd, apelsin, mastermind, olycka, pavlov, steffo, undermedvetna, humor, röster

Häromdagen kom en liten bullshithistoria och nafsade mig i vaden när jag stod i köket och arbetade fram en motivation för att ge mig i kast med diskhon och dess innehåll. Jag kollade ned, läste överskådligt av den och avfärdade den som något bland det mesigaste och löjligaste jag varit i begrepp att vara upphovsman till. Om jag inte minns helt fel så fnös jag till och körde en ghettobaserad roundkick på den så att den tumlade runt i rummet.

Jag hade viktigare saker för mig än att larva mig med simpla vardagsbetraktelser. Som om det inte kryllar av sådana ändå. Disken hade högat upp sig i drivor och tre till odiskade grejer i köket och en spontan revolt skulle med all sannolikhet dragit igång i köket. Jag såg redan att några koppar hade författat banderoller med, “det är all koppar rätta bli diskade för i helvet”. Förutom att de var skitiga, fula i mun och oborstade så stavade de som krattor. Vill man vara lustig skulle man dra till med att grammatik inte var deras kopp of te. Hö hö!

Var var jag nu? Jo denna lilla historia som ville bli berättad. Den hade en genomgående tes att det var länge sedan jag hade skrivit något vettigt på bloggen. Något roligt, med kryddorna absurdism, konstigheter och den sura eftersmaken av ställa saker på sin spetsigheter.

- Jaha och? sa jag.
- Jamen du har ett ansvar!
- Mot vem, bloggpubliken? Den kan dra något gammalt över sig. Vem bryr sig om dem. Fuck blggpubliken, sa jag.
- Nej inte bloggpubliken! Fuck dem och alla rss:are, sa den lilla obetydliga historien med hetta. Du har ett ansvar till oss små historier, som finns till för att förgylla vardagen åt alla satars misära vardagar.
- Vadå är jag en jävla liten gnida-på-huvudet-och-så-blir dagen-genast-bättre-lallare historieberättare?
- Nej nu missförstår du mig. Vem fan vill gnida dig på huvudet? Du är ett käril för oss historier. Den som ger oss en röst…eller egentligen ord, så att vi får blomma ut i all vår härlighet och finnas till. En gottgörare. Dileva light. En historieberättare av rang.
- Rang minsann? Tja när du lägger upp det på det viset så…
- Precis!
- Men det är en sak jag inte förstår. Hur ska jag kunna gestalta dig? Med tanke på att, ta nu inte illa upp men, du är nog ta mig tusan bland det tråkigaste jag sett.
- Det är min lott. Jag är bara en tråkig påminnnelse åt mina bröder och systrar…
- Systrar? Vadå är ni könsindelade också?
- Om du bara tog modet till dig att sjunka in i dina känslor skulle du se att några av de finaste och bästa historerna du skrivt bottnar i ditt kvinnliga inre!
- Åh fan?
- Jupp!
- Så jag kan…
- Nej det kan du inte. Att hoppa in i frugans stass på fredagskvällarna gör inte en man tll en kvinna. Snarare bara en läskig man till ett läskigt pervo.
- Hörru!
- Hörru på dig själv! Dessutom är det inte sexigt. Adamsäpplet, de håriga skinkorna och pungkulorna om varsin sida av stringen som faktiskt ska vara på andra sidan ger det hela en obehaglig touch.
- Jaså!
- En sån historia vill man inte offentliggöra!
- Vill man inte? Så…öh… det stannar mellan oss?
- Helst så stannar det bara hos dig. Jag dör gärna med vetskapen om att jag aldrig egentligen vetat detta.
- Men finns det några sexiga historier då? sa jag.

Tanken slog mig att om historierna var könsindelade så måste det finnas några läckerbitar till historier i undertecknads mentala filarkiv. Och om det nu är är så, varför hänga på google och skumma torrentsiter för att dra hem sådant som jag inte vet om jag gillar, förräns jag fått ned skiten och klickat på det? Inte vill man slita på internetsladden heller. Dessutom borde historierna inombords vara saker som verkligen får igång mig. Om det är någon som på ett övergripande plan borde veta vad jag gillar så är det väl mitt undermedvetna jag?

- Skojar du?
- Med mycket naket, mustiga uttryck och fuktiga…
- Apapa! Tänk på att du är en famijefar.
- Inte alla timmar på dygnet. Frampå småtimmarna så…
- Hörru!
- Hörru på dig själv. Vad är det för fel att ge sig hän på de mustigare delarna av Internet?
- Du frågar mig?
- Ja jag gör ju det!
- Men jag är ju bara en oskyldig lite historia. Inte kan väl jag veta det. Gräv ner dig och botanisera lite bland dina perversa hoods i ditt inre så hittar du säker en smutsig historia som kan berätta det för dig eller leda dig framåt på redlight distriktet ditt.
- Hur hittar jag dem?
- Fan vet. Kanske om du sätter på dig strin…
- Att jag ska! Du ser det kom något gott ur det här med att jag bär tangas.
- Hu!

Så efter att vi skakat hand och gnidit tumme med varandra om att jag ska ge alla historier en chans drog den lilla historen bort. Den lovade mig att säga att “alla har en historia att berätta“. Och tja det har vi väl. Vad är din historia…

Andra bloggare om ia, sugbloggen, tangas, disk