Sugbloggen är landets roligaste blogg!

Det har kommit till min kännedom att det finns en version av mig i ett parallelluniversum som inte alls ser på livet på samma sätt som jag gör. Som tycker att naturlagar skall följas och att allt som har minsta antydning till absurdism medelst kraft ska bekämpas. Det som gör det så irriterande är att eftersom de flesta andra versioner av mig är rätt så lika mig, dvs snara till skratt och ser hela tiden efter möjligheter att fucka upp tillvaron och om inte det lyckas i alla fall försöka reta upp universum en smula, och när vi säger retas så gör vi det multiplicerat med oändligheten, så är denna träige versionsjävel precis tvärtemot mig.

Med tanke på att det faktiskt var universum som började så anser alla vi oändliga oss att vi har rätt att jiddra en smula med allt och alla. Ja utom denne triste jävel då. Jag fick ett anonymt tips av mig själv från dimensionen bredvid att jag borde hasta över och se till att han ställer sig i ledet. På något avig vis gör ju denne triste jävel allting lite absurt genom att sticka ut från alla versioner av mig genom att inte vara som mig. Bara en sådan sak borde få honom att inse det motsägelsefulla i att inte vara som alla andra.

Det här med dimensionsförflyttning kanske en del tycker är lite trixigt och det är det om man inte vet hur man ska göra. Det man behöver är ett a) öppet sinneslag, b) en slö dag och c) en hjärna som hakar på. En hjärna som inte räds utmaningar. Som inte går in i väggen för minsta lilla omöjlighet. Som ser logik som ett hinder man kan blunda för. Som ser normalitet som något trendigt. Som anser att sunt förnuft är som en illa konfigurerad gratis brandvägg. Som fnyser åt det till synes omöjliga.

Har man lite tuggbar svamp så kan det hjälpa till att förhöja resandet. Men det är av vikt att man tar rätt dos. Tar man för mycket kan man i värsta fall dyka upp i en parallell värld där man inte alls är i samklang med parametrarna i det luddiga skikt som definierar jaget och plötsligt befinna i sig i den oangenäma situationen att vara någon annan. En gång dök jag upp som Magnus Betnér och tro mig det var inget kul. Han verkar ha ett trist liv i alla dimensioner. Fast nu när jag tänker efter så måste Magnus vid det tillfället dykt upp som mig i denna dimension? Summan av allt är konstant liksom. Det förklarar det där konstiga (s)pöket som fortfarande än idag ringer mig och vill ha closure. Och jag vill vara skapt som en gravad lax innan jag clousrar något jag inte ens påbörjat.

Nåväl. Jag vet vad som krävs för att inte vara Magnus Betnér så med ett mjukt *pjoop* gled jag in till nästa värld. Det coola är att man inte behöver leta upp sig självt eftersom man landar i sig självt eller bredvid sig. Jag sa:

- Hörru! Ditt tristo!, till mig själv, som hoppade högt när jag dök upp från ingenstans. Hade det varit jag hade jag inte ryckt till det minsta, men detta vittnar om att denne dimensionsversion är en smula harigare och räddare än mig för oväntade uppdykanden av mig. Men han fann sig snabbt dock.
- Hörru på dig själv. Fel plats. Fel dimenson. Fel snubbe, jävla räka sa parallelle jag.
- Opps, sorry, sa jag.
- Your bad!
- Eller hur?
- Hehe. Du skulle svängt vänster därborta.
- Ahh…det förklarar saken. Tyckte väl att allt var som det skulle när jag kom hit.
- Det kan du fethajja.
- Ska du inte haka på?
- Mja…det är mycket nu…
- Visst. Tjena. Jag känner dig. Ska du porrsurfa nu igen?
- Öh…
- Försök inte ljuga för mig. Kom igen. De nakna sidorna kommer att finnas kvar när du kommer tillbaka. Dessutom kan jag ge dig heta tips på feta fina nya siter.
- Va?, sa han och jag såg på hans blick att han insåg vidden av att de tips jag skulle leverera var några som han med absolut sannolikhet inte skulle fnysa åt. Han tänkte om det var någon som visste vad jag höll på med och gillade så var det väl jag.
- Jupp. Med så mycket naket så att det räcker och till och med spiller över till denna dimension…
- Vad väntar vi på, sa han och innan jag hann säga “uhm shanti shanti” så gled vi båda två med ett bestämt “pjoop” in i den triste parellelle lelles universa. Vi landade i hans nörd…öh…*host *..eh…arbetsrum. Han var inte där. Förmodligen på jobbet. Bara en sådan sak som att vara på jobbet alla timmar chefen betalar en för.

Jag såg genast att allt var grått. Inga färger. Skivsamlingen han hade var hör och häpna: Bon Jovis samlade verk. Gahhhh! Dvd hyllan bestod av en miljon skitfilmer. Det där var en som inte laddade hem filmerna – utan köpte skiten för dyra pengar. Jösses liksom. Den andre mig ropade ” Men kolla. Hans jävla browser har inga bookmärken av det mustigare slaget. Bara aktiebörs, nyhetsidor och cd-on. Va fan!“.

Hel, ren nykter och moralisk oförkastlig version av mig. Kunde man vara tristare? Som förmodligen inte gick mot röd gubbe om det var en barnfamilj som väntade på grön gubbe. Allt enligt devisen “föregå med gott exempel“. Vi rotade runt en stund och förfasades över de tråkiga fotoalbumen, där han stelt med en vansinnig skenhelig blick log stelopererat på varje bild. Plötsligt hör vi dörren öppnas och in kliver den tristaste version av mig själv som universum mäktade plocka fram. Han stannade och gav oss en förbryllad blick. Munnen öppnades. Han stirrade. Munnen stängdes. Han blundade och satte sig i yogaställning.

- Yoga?, vrålade jag. Säg att du skämtar med mig!
- Ummmm…., hörde vi.
- Jag tror inte han kan skoja, sa paralelle mig.
- Men yoga? För fan det är inte tänkbart i någon version av mig i någon dimension under någon tidsera. Det är helt enkelt otänkbart och omöjligt, sa jag buttert.
- Vänta lite, sa paralelle lallaren och hoppade upp ur yogaposen. Kommer du hit…
- Öh…ni, sa paralelle mig. Likt mig ville han vara en som räknades.
- Ja ja…ni då. Var var jag…jo…kommer ni hit genom något hål i logiken och säger att jag är omöjlig, när det i själva verket är ni som är omöjliga?
- Öh…
- Alla dina jävla trista, korrekta, hyfsade, uppfostrade sidor måste ju ta vägen någonstans – och eftersom summan av allt är konstant så kanaliseras de alla bort genom varenda blek versionskopia av dig i dimensionerna och manifisteras i mig. Tro mig jag tycker inte att det är så jävla kul att vara den siste triste versionen. Fan fick jag bestämma skulle allt bli uthärdligare om du och alla andra av mig kunde dra sitt strå till den kollektiva stacken av oss och bära bördan. Men jag är inte förvånad. Nä hä då! Med tanke på hur jävla egosistisk du är och multiplicerat med alla så är jag helt enkelt konsekvensen av dina och alla andra jävla versioners konsekventa vägran att vara…
- Uh oh, sa parallelle mig och gav mig en förfärad blick.

Han hade förstått att detta var en arg version med en mängd uppdämda känslor som hade ett och ett annat att säga och eftersom han likt mig inte ville klä skott för opåkallat skit försvann han bort med ett diskret poff. Jag skulle precis göra samma sak, när jag känner hur parallelle lallaren sög tag i min arm med ett” nä nä…försök inte!” och fortsatte sin monolog. För att vara en tråkig version av mig hade han förvånanstvärt bra ordförråd. Blir väl så om man sätter sig och hänger på SAOL istället för svenska folkets sexvanor punkt se.

När han hade skällt en stund satte jag upp en bestämd hand.
- Hör nu! Seså. Tyst ett tag. Jag kan ta mycket men inte hur mycket som helst. Framför allt ifrån mig själv.
- Du ska inte komma hit och ha attityd!!!
- Det må va men hur ska vi lösa detta? Jag har ingen lust att hänga här och ta en massa dynga!

Och eftersom jag är en jävligt bra säljare så följde det ju med detta att han var en minst lika skicklig säljare så han sålde på mig ett avtal som i korthet går ut på att jag ska börja skärpa mig. Vara lite trevligare mot människor. Inte så snar på att döma ut utan ge en hjälpande hand istället och vara grabben hela dagen så mycket jag kunde. Vissa av mina dåliga sidor skulle jag undertrycka och skicka vidare så att han kunde få sig en dos av en dålig sida och på så sätt skulle vi jämna ut skillnaderna mellan oss. Jag hade aldrig ställt upp på detta för någon men eftersom detta a) är en manifestation av mig själv och b) jävligt skicklig säljare, gled jag hem till min dimension med löfte om att bättra mig. Vi tog hand på det och när jag skakar hand med mig själv så menar jag vad jag lovar.

Så nu kommer en trevligare och schysstare Steffe att botanisera i här ett tag…

Andra bloggar om sugbloggen, parallell värld, lelle, dimension, dålig attityd, porr, sexsidor, Steffe, magnus betnér

Häromdagen tröttnade jag på det mesta. Jag hade liksom sett allt och gjort allt kändes det som. Och när sådana känslor kickar in hos undertecknad brukar jag för det mesta bege mig på en inre resa. Det är alltid spännande att se vart det för mig. Och med tanke på alla de sidor man har så är det liksom förenat med värsta äventyret att dra in iväg i sig självt.

De flesta människor är så platta så att vid första försöket studsar det ut från den endimensionella sidan av sig självt och finner sig famlandes utanför sig självt. Ungefär som ett felaktigt inglidande rymdskepp. Det handlar om vinkel allt som oftast men ibland är det bara ytan. Men själv är man så djup så att …äh va fan följ med här istället…

Under höger arm har jag en sidolucka som man med några enkla handgrepp veckar ut till en dörr. Jag öppnade den och klev med ett mjukt *pjooop* in i mig självt. Jag är medveten om att det måste se helt galet ut för betraktaren som ser hur jag vrider mig ett halvt varv, hör ett knastrigt zipp och sedan förfärat ser på hur jag kliver in i sidan på mig självt. Och givetvis är min vän absurdismen med och hjälper till och för att förstärka det hela har han tagit med sig vapenbrodern “det omöjliga” och följeslagaren “lägg av för fan” och med en diskret vinkning försvinner jag.

Undertecknad skiter som vanligt i den som åser och tappar sina skruvar. Fuck him typ.

- Nä men hallå i stugan, säger jag till den förste inre mig jag möter som går och skrotar.
- Va fan nu då, säger den inre av mig själv.
- Mors, säger jag.
- Har inte jag sagt att jag inte vill se dig här, väser den sure inre versionen av mig som också fått för sig att han har ett heligt patos att bevaka mina inre hemligheter och demoner. Sen att han gör ett grovt tankefel och har fått för sig att han ska bevaka dem från mig självt vittnar ett: om att han är lost som fan och två: tar sitt jobb på allvar.

Men jag är inte den som inte tar en fight. Inte ens emot mig själv. I normala fall. Men idag ska jag visa er nya och djupare sidor av mig själv så jag bara:

- Lägg ner, jag vill inte hänga här och med ett snabbt tryck i sidan av honom öppnar jag hans dörr till hans inre som på något avigt plan alla förstår är mitt innerinre. Återigen får vi på Sugbloggen problem med personliga pronomen.
- Va fa…

Är det sista jag hör och med ett swjooop kliver jag in i honom och möter mig själv igen. Men denne version hoppar till. Jag med! Han…öh hon är klädd i kjol! I hennes värld är hon ju djupt begravd i mig självt bakom ett inre skal som ingen borde hitta till. Inte ens jag själv. Speciellt inte den yttersta av mig.

- Men va fan, skrek jag.
- Hörru! Hur i hela friden kom du in här, sa hon med en stadig baryton och försökte skyla sig.
- E du tappad bakom en vagn din äckliga halvtransa och vadå försöker du skyla dig för mig. Som om jag inte sett min egen balle liksom…
- Va? E du jag? Vadå transa?
- Glöm det, ser du några damkläder här eller, sa jag.
- Det är inte som det ser ut, sa hon.
- Nä hä…och hur menar du att det ser ut då?
- Ja…det är ju det där med att du går omkring och är så hundra procent alfa hanne. Någonstans måste alla mjuka  o fina sidor som får på pälsen av dina testostronstinna testostroner ta vägen. Och är det inte ut så är det in de tar sig. Och jag kan inte annat än acceptera dem för att vara en del av mig. Kruxet är bara att de är så starka och förtryckta så jag måste för att hålla dem på gott humör vara dem till viljes. Och om det krävs en kjol, några högklackade och lite smink, så varför inte. En sur du är illa. En sur kvinnlig du går inte att hantera. Vad skulle du gjort om du vore i mina kläder?
- Satt på mig ett par sexigare strings. Allvarligt pungen ska inte hänga på varsin sida om grenen.

Och då slog det mig. Medan jag går omkring och tror att jag är orginalsteffo så är det egentligen precis tvärtom. Den inre damklädde versionen är ju egentligen min saknade hälft. Summan av mannen steffo coh kvinnan steffo…öh…steffi.

Så på fredagskvällarna när jag i min humbla lya vacklar omkring i ett par stabila pumps stl 46 är det alltså ett uttryck för den förtryckta delen av mig och inte alls en fetish som jag trodde att det var. Ser man på liksom.

Den sanne mannen.

Som inte räds sin feminina sida…

Andra bloggar om transa, Absurd, sugbloggen, inre resa, schiztofreni

Jag vaknade upp och insåg genast att allt inte stod rätt till. Insåg och insåg… jag menar att jag förstod att saker och ting inte längre var som de skulle.

Mina ögon hade flyttat på sig under natten. Med en flämtning förstod jag att de inte var kvar där jag hade lämnat dem när jag skulle gnugga dem. Innan någon jävel här tror att Steffo är en glasögaägare och att jag likt pantertanterna skruvar ur ögonen och lägger dem i lag över natten vill jag säga att min blick är frank, rak och falkaktig. Och att ögonen sitter där normala människor har sina ögon.

Jag skulle som sagt min vana trogen gnugga dem för att därefter bistert utbrista “hå hå jajajaaa… ytterligare en jävla dag vad har den i sitt sköte“. Detta är min invanda morgonrutin som jag brukar ägna mig åt. Men något var fel. Fruktansvärt fel! Jag gnuggade händerna i någon köttig massa där ögonen brukade sitta. Hårigt som fan. Skitäckligt innan man fått i sig en stadig kopp te. Jag hann tänka “fan vad semestermuschen måste växt i natt“. Jag lät händerna vandra vidare och kände näsan, pannan, hakan men inga ögon.

Jag slog upp dem och såg rakt in i något kuddaktigt. Jag fattade ingenting. Ett tag trodde att jag var Stevie Wonder. Jag kände nämligen en obehaglig lust att nynna på eposet “I just called to say…“.

- Ahhhhhuuughhhhhh, skrek jag.
- Vaere, muttrade frugan surt.
- Mina ögon!!!
- Va ere med dem, mumlade hon sömndrucket.
- Kolla de är borta!
- Du drömmer!
- Men kolla rå, sa jag.

Hon drog upp sitt huvud och tittade på mig och med ett trött och resignerad suck sa hon, “har du haft bort dem i någon dröm eller?“.

- Visst e dom borta?
- Kanske det.
- Vadå kanske?
- Ja…ser du något?
- Öh…ja en jävla kudde!
- Ahh…prova och lyfta på huvudet, sa hon.

Jag gjorde så och kunde plötsligt se delar av väggen. Jag vände huvudet i riktning bort från frugan och såg henne titta på mig. Trött.

- Va fan, sa jag.
- Hur bär du dig åt?
- Vadå bär mig åt?
- Ja flyttar på ögonen bak i huvudet. Du vet väl att “ögon i nacken” bara är en sägning va?
- Hörru!
- Hörru på dig själv. Ja jag har då ingen lust att titta dig i nacken. Jag vill sova!
- Jaha…och vad ska jag göra åt det då?
- Som du brukar säga “inte mitt problem“, sa hon och med en dåligt dold rysning vek hon ned sig och drog iväg till en drömaktig tillvaro där jag förmodligen, om jag var med vill säga, hade ögonen på mig.

Innan blodet har rört om i grytan är jag en stel jävel. Faktum är att rigor mortis skulle kunna få sig några matnyttiga tips i stelhet om det orkade upp i ottan och kom förbi på studiebesök. Vilket innebar att det där med att vrida på nacken är ett mindre företag vilket resulterade i att jag var tvungen att baklänges gå upp ur sängen. Det kändes som om jag levde i slowmotionad bakåtspolning. Jag stapplade ut i badrummet och hade ett mindr…äh ett medel helvete att kolla mig i ansiktet. Jag noterade däremot med tillfredställese att mitt bakhuvud var rätt så snyggt. Alltid något.

Det är en sak att gå baklänges, men jag säger det att gå baklänges fast framlänges är rubbat märkligt. Min kropp skrek åt mig “men för i helvete…bestäm dig, ska du framåt eller bakåt?” när jag tog några steg fram och gick in i väggen för att därefter gå baklänges och snubbla på mina fötter. Min hjärna och jag var inte överens om innebörden i ordern “bakåt” eller “framåt“. Jag satte mig tungt ned i köket när jag efter en kvarts fipplande med kaffebryggaren och fem skopar kaffe på golvet beslöt mig för att ta en frugal frukost. Vari det frugala bestod av ingenting.

Och idag av alla jävla dagar hade jag en viktig presentation på jobbet. Jag skulle hålla en föreläsning om att det är viktigt att se varandra. Som människor, vänner och kollegor. Att människan är ett djur som törstar efter uppmärksamhet och att vi mår som bäst när vi blir sedda…bla bla. Jag insåg att detta skulle kunna bli en smula problematisk. Jag ramlade baklänges ut i hallen och tryckte en keps långt ned över nacken. Där ögonen skulle ha suttit om det hade varit en normal dag placerade jag ett par grymt stora svart solglasögon. Modell gigantiska. Jag synade mig i nacken och tänkte “det borde gå” och klädde på mig och drog baklänges iväg till jobbet. Som vanligt klev det med hjälp av lagen om alltings jävlighet på en skitsnygg tjej och gled med bestämda steg förbi mig och satte sig på sätet bakom mig. Men denna dag behövde jag inte vrida på huvudet för att låtsas titta bakåt som av en slump. Jag vek bara upp kepsen en smula och kunde sitta och tokstirra på henne hela resan. Alltid något.

Väl på kontoret mumlade jag om en hastig allergisk reaktion som gjorde att jag inte kunde befinna mig i dagsljus men att jobbet och presentationen var viktig och i normala fall skulle jag sjukskriva mig men plikten framförallt och det spelar väl ingen roll om jag har glasögon och keps på mig eftersom det är powerpointen som alla ska kolla på…bla bla. Chefen muttrade något om “men vi släcker ju ned” varpå jag hastigt ljög ihop en tafflig onaturvetenskaplig definition på att mörker är ljus det med om än i mindre dos, men likförbaskat kommer mina ögon att ramla ur sina hålor.

Jag måste säga att ha ögon i nacken är bra vid presentationer, man behöver inte vrida på huvudet och kolla på sliden på väggen. Gjorde att jag framstod som värsta proffset och jag såg nog att någa kollegor var grymt imponerande eftersom det verkade som om powerpointen var ordagrant memorerat av mig. Jag tittade inte på väggen en endaste gång verkade de tänka när det i självaste verket var ett faktum att jag inte gjorde något annat än stirrade in i väggen. Eftersom jag hade allas ögon på mig så såg jag till att det skulle se ut som jag talade direkt till personen och pekade på måfå på någon. Jag tror att det gick bra men undrar fortfarande vad kollegan menade med “nog för att man ska se alla och tala med dem men…yuccapalmen tror jag inte var så intresserad av det viktiga i den personliga bekräftelsen“. Precis när jag skulle gå för dagen så ser jag att vi har en gigantisk yuccapalm på kontoret. Tydligen har jag pekat direkt på den.

Det blir lätt så att om man har ögonen i nacken så kan man inte se framåt – även för en snubbe som undertecknad som gör en stor sak av att se framtiden an.

Andra bloggar om ögon i nacken, sugbloggen, humor, presentation, synvilla

- Äru säker?
- Jupp!
- Men har vi inte haft kul ihop?
- Skitkul!
- Haha!
- Hehe!
- Vadå är du bra i kistan igen eller?
- Om det ändå vore så väl. Nä du kistan är lika risig som vanligt men jag känner att jag kan detta, sa jag och pekade svepande med en arm på staden under oss. Jag noterade att mina armar hade utvecklat små dunaktiga fjun. Sexigt om man siktar på att styra upp en duva och fortsatte “men det är dags att gå vidare i livet. Hur kul det än är att skita kreti i nacken och dryga pleti i kalufsen så är det som så att …pja… efter den tusende blaffan så tappar det lite liksom. Hajjaru vad jag menar?
- Ja lite trist blir det i längden.
- Dessutom har jag ett patos. Ett kall om man så vill! Folk har ett sug som måste tillfredställas. Mycket kan man skita i men detta är ingen skitsak liksom.
- Men finns det inte andra som tar hand om det nu?
- Inte lika sugande som undertecknad. De få jag har hittat har sugit men inte alls i rang med undertecknads sug.
- Hybris va?
- Man skulle kunna tycka det men så ere! Trust me on this one!
- Tja lycka till då!
- Desamma, sa jag och med ett mjukt glidande så lät jag gravitationen ta mig ned igen bland de vanliga taffliga lallarnas skara.

Kexet i tighta jeans höll på att skita ned sig när jag från ingenstans med ett dovt “aje va fan!” dunsade ned från himlen. Min förmåga att alltid ha en snabb kommentar tillhanda svek mig inte och med ett “Ahh…min gravitationsräkning måste blivit registrerad nu. Whats up babe! Tighta jeans må jag säga. Vadå hällde du dig i dem eller? Synd bara att jag har folk att besöka och saker att uträtta. Annars skulle jag vilja vara med när du hällde dig ur dem ikväll…va säger jag? Jag är ju gift för fan. Sorry! Jag är inte van med så mycket syre. Däruppe var det lite lite av den varan…

*Blaff*

… sa det och jag kände en fet smörjig dos skit landa på huvudet. Klockren träff! Hade inte kunna göra det bättre själv.

Puman i jeansen skrattade till. Jag tittade upp och fick se Jonathan skrattandes fladdra iväg. Jag hytte vänskapligt näven åt honom. Vi går ju ändå way back så lite skit får man ta av sina vänner. Damen gav mig en servett. Jag tackade och med ett “taré lungt“, gled jag stapplandes vidare. Jag kände genast hur tungt allt hade blivit. Jag kollade på min mage och ta mig tusan om inte jag hade ökat i omfång under dessa veckor jag befunnit mig bland måsarnas skara. Mysko som fan eftersom jag inte käkat så mycket. Bara sådant som folk har kastat. Skräpmat i och för sig men som fågel äter man inte så mycket. Fast det var ett konstant käkande i och för sig.

Jajajaa…..

Jag är tillbaka. Mer sugande än någonsin. Kolla blicken! Med tanke på att man har inarbetat ett sugande namn under flera år så kan man inte bara slänga bort det. Dessutom har jag fått för mig att jag ska tjäna pengar på skiten och vad är en bättre plattform än Sugbloggen? Åhlens mumlar någon medlemskortsjävel men jag lystrar inte på det örat. Fuck Åhlens! Det är här den nya ekonomin kommer att rulla igång. Sveriges BNP kommer att lyfta i samma sekund som jag släpper loss årets julklapp. Heck vadå julklapp det är en thanksgiving present. Till och med Krist himmelfärdspresent. Hade Jesus fått lägga vantarna på denna så hade han inte varit så snabb på att hasta iväg himlavart…

Mer om det senare…

Fridens/Stefan

Andra bloggar om tillbaka, comeback, mås, sugbloggen, long time no see, saknad

Häromdagen gled jag upp för gatan. Kände mig tyngd av något. Kollade på axlarna för att se om jag ouppmärksamt hade hängt upp en sten eller liknande men såg inget. Varje steg jag tog var som att lyfta fötterna ur sirap blandat med en extrem kärleksfull lera med kvicksandskomplex. Tungt som i jävligt tung stjärna var min värld.

Vad nu! Sugbloggaren deppad?

Nej! Jag är inte deppad. Deppad är för deprimerade lirare. Jag ser på livet med en ljus och frank blick. Framtiden är enbart en outforskad oas och oupplevda fält av möjligheter. Där andra ser problem ser jag lösningar. Där andra ser lösningar ser jag ännu enklare lösningar. Man kan säga att jag och framtiden har en tummen-upp-till-varandra-relation.

Men ändå var det något som tyngde undertecknad. Det här är liksom inget kul längre.

Plaff! sa det och jag kände något vått rinna utför nacken. Jag tog mig där och blev varse en fet blaffig dos fågelbajs. Jag tittade upp och såg en elak mås göra retfulla loopar. Jag hytte med näven och skulle precis brista ut i ett “din jävla måsjävel” när han förekom mig med ett “om du tycker att det där var något så är det inget mot att skita på en nytvättad bil“.

- Öh? Va!??

Och är det så konstigt att jag blev perplex sekunden innan jag skulle osa ut i ett svavelosande verbalt vredesutbrott? Vem fan har hört en mås komma upp, sikta, skita på en och därtill toppa förnedringen med ett “jag skulle kunna ha gjort det ännu elakare“.

Ni känner ju mig. Det finns få saker som jag accepterar. Där en normalbuddist hade satt sig ned i lotusställning med ett “uhm shanti shanti” där slutar jag lyda under naturlagar. Med ett “nä nu jävlar” hoppade jag upp och slet mig loss från gravitationen och seglade upp mot måsen. Alla naturlagar tittade chockat på och med ett “skyll inte på oss” tittade de åt andra hållet.

Naturligtvis blev måsen en smula skärrad och flaxade friskt med vingarna för att komma undan den naturlagstrotsande svärande galningen. Och eftersom den hade fördelen av ett liv fullt med luft under vingarna var det en ganska enkel match för den att hålla sig undan, men jag flaxade våldsamt på mina armar för att hinna ikapp den. Några andra måsar gled förbi något nyfikna på den märkliga situation som hade uppkommit. Någon sa “va mysko, han kan flyga utan vingar“. Jag svarade “Bah! Flyga! Jag flyger inte. Det är väl för fan ingen konst. De som inte kan flyga misslyckas ju bara med att missa marken. Jag är bara så jävla pissed så att det inte finns många naturlagar som orkar hålla emot och gravitationen är ju som vi alla vet en av de svagare krafterna. Inget emot min ilska mot måsjävlen där som skiter mig i nacken“.

Jag hörde hur måsen som var föremål för min jakt gav ett konstigt morse-aktigt krax och plötsligt svärmade en miljard…nåja jävligt många måsar fram och kraxade och flaxade runt mig. Jag tappade givetvis bort den jag jagade och blev hängandes i luften. Jag kollade runt. Under lugg. De kollade alla på mig. Utan lugg. Jag andades hårt genom näsan och skulle precis brista ut i ett” Jaha…ere så ni vill ha det. Jag tar er alla“, när en äldre mås gled upp en armlängd ifrån mig och med en mjuk röst sade:

- Hey…vänta killen. Varför så ilsk?
- Vem fan e du?
- Jag kallas Jonathan.
- Konstigt namn på en mås.
- Ja nåt måste man heta. Menar du att lite fågelbajs i nacken upprör dig så mycket? Förstår inte du att det är just det vi vill.
- Men va fan!
- Det är precis den reaktion som gör måslivet värt alla mödor.
- Vadå så glida runt och skita folk i huvudet är måsarnas uppfattning om rättvis payback för att man föds som en fågeljävel?
- Rättvis payback är om man dessutom är risig i kistan.
- Va!
- Hade det varit jag som hade skitit dig i nacken hade du känt den osande rättvisan.
- Hörru!
- Hörru på dig själv!
- Så jag ska vara typ…nöjd eller?
- Jupp. Lite normal fågelskit kan vem som helst leverera, men det är bara måsar med jävligt dålig attityd som kan sänka inte bara en människa utan ett helt grannskap. Helt ärligt. Hur kul är det att vara en mås? Man är jagad. Man anklagas för att vara skränig. Vilket landskap har en mås på sitt vapen? Eller land för den delen? Men är du en örn slåss länderna om att ha dem som nationalsymboler. Och tro mig att örnar är ena lömska rackare. Ser du några gamla tanter gå ut för att mata måsarna med bröd? Va? Och era jävla ungdomar preparerar gammalt bröd med sprit för att vi ska vingla duktigt i luften. Fan att vi inte skiter ned mer är bara för att vi har så små magar.

På något avigt lät det han sa vettigt. Sett ur ett fågelperspektiv om inte annat. Jag kollade ned och såg en man oroligt titta uppåt och hytta med näven och vråla “våga inte era jävla satar“. Han stod bredvid en nytvättad pizzarac…öh jag menar… bmw. Jag kollade på gammelmåsen. Han log skevt. Plötsligt var det som om våra själar möttes. Han gav mig en blinkning och väste “du eller jag“. Jag sa “öh…jag vet inte“. Han sa “är du risig i kistan?“. Jag ba “skojar du? Tacos, nachos, vin, sprit, choritszo slåss med varandra inombords. Kulinarisk slagfält rentutsagt.“. Han ba “ja men då så, efter dig“. Jag ba “dessutom är jag flygrädd och har svårt för höjder“. Han ba “efter dig min herre” och med de orden svepte vi ned och lämnade skrattande varsitt rykande färskt visitkort på den nytvättade bilen.

Att skita i allt. Så befriande liksom.

När vi seglade upp kände jag att allt det tunga var som bortblåst. Min första reaktion var “jaså…jag var skitnödig. Så enkelt“. Men det visade sig att jag inte bara var lättad i kroppen utan även i själen. Jag kände mig fri som fågeln bredvid mig. Inga måsten. Inga krav. Jag gör precis som jag vill. Jag gör bara det som är kul. Det som är lustfyllt. Det som ger mig något utan att kräva eller kväva. Det är helt enkelt dags att gå…eh…flyga vidare. Jag frågade vad händer nu? Jonte gav mig en blick och sa sen efter en lång stund “vi drar dit vindarna och de nytvättade bilarna för oss…”

EPILOG:
Om du tittar upp och får en laddning måskit i huvudet av en elakt skrattande måsaktig wannabe så ere undertecknad. Vinka bara…du kan inte ta mig. Jag glider vidare med mina nyfunna vänner och vi syns med all säkerhet igen i en blogg framöver…

tack för den här tiden

fridens/S

p.s Bilden är tagen av Danne på Dagens Bild

Andra bloggar om Slut, sugbloggen

Det är inte alla som är medvetna om detta men varje midnatt byts vi ut alla ut till nyare och fräschare version på oss själva. Oftast när vi ligger och slaggar. Då drar den förbrukade dagsversionen iväg och gömmer sig. In skrider dagens version.

Och för gäsphuvudena som poppar in med “jag sover inte vid midnatt“, säger jag bara trodde du ja. I samma sekund som du blinkar vid tolvslaget byts du ut. Kruxet är bara att den version som slängs in inte hinner koppla in sig överallt. Det säger sig självt att det blir ett hafsverk. Men ju tyngre och djupare man sover desto mer förankrad stabil version tar över. Därför kära medlallare är tung sömn av vikt.

Där har du anledningen till varför du känner dig fucked upp vid midnatt. Du är inte riktigt dig själv. Som en av mina morotsvänner utrycker sig ” där har du en som inte bottnar i sig själv“. Egentligen ett ganska dumt uttryck, eftersom jag alltid får en mental bild av en själ som halkar omkring i en något för stor och hal kropp.

Jag är inte mer underlig än den medelmåttige sugoholicaren så i vanliga fall byts jag också ut mot en fräschare version. Men häromdagen bestämde jag mig för att hänga kvar och se vad som hände om jag gled fram och morsade på morgondagssteffe. Förutom det naturliga och absurda i och med att allt som vi håller normalt skulle få sig en ny knäpp på näsan så kunde det vara roligt att se vad som skulle komma ur detta.

Så vid tolvslaget när jag såg den nyare fräschare steffen glida fram som om han ägde hela världen och precis skulle ta kroppen under sin kontroll hoppade jag fram med ett:

- Buuh!!!
- Visst tjena. Som om du kan skrämmas liksom.
- Va fan!
- Med tanke på att du är så jävla igår är du dessutom förutsägbar som få.
- Jag såg nog att du finchade till. Darrålade. Trodde det var omärkligt va. Lallare!
- Hörru!
- Höddu på dig själv!
- Höddu?
- Fan det blev fel det där.
- Det är för att du är slut. Seså stick iväg. Jag tar över nu. Flytta på dig.
- Men jag tänkte haka på dig idag.
- Glöm det. Jag har för mycket att göra utan att behöva ha dig släpandes som en efterbliven…jag men överbliven gårdagsversion av mig själv hängandes i hasorna.
- Vad har du att göra?
- Typ allt du skitit i att göra. Vad sägs om det?
- Öh. Ja…just det. Att göra listan ja…eh…men min gårdagsteffe sket i det. Varför ska då jag anstränga mig?
- Ja lägger du upp det på det viset.
- Precis. Dessutom borde du väl veta att jag inte går omkring och städar upp efter andra. Framförallt inte efter mig själv.
- Ja det förklarar allt jag har att göra men det förklarar inte varför du är här.
- Jag ville jiddra lite.

Morgondagens steffe tittade på mig med glöd i blicken. Om han hade ärvt något av mig så var det just jiddra-med-andra-andan. Den andan kommer jag att ta med mig i graven och ut på andra sidan. Jag känner igen den blicken till och med i ett mörklagt rum. Och så lutade han sig fram och viskade:

- Klart vi ska jiddra.
- Varför viskar du, sa jag och kollade mig omkring.

Rädd att någon skulle hoppa fram. Men vem fan hoppar liksom fram osedd av ingen? I min skalle dessutom. Mitt i natten dessutom? När jag sover dessutom? Jupp! För språkpolisen som precis satte kaffet i vrångstrupen. Det var rea på “dessutom“. Jag fick några jävligt billigt och kommer att dekorera kommande poster med dem. Och kommentarer dessutom!

- Därför att han kan höra oss.
- Vem?
- Gårdagssteffen!
- Men det är ju jag.
- Ja du är min gårdagsteffe men vi ska leta upp din gårdagsteffe och jiddra med honom, dvs förrigårversionen.
- Men varför skulle han höra oss
- Han är här inne, sa han.
- Vardå någonstans?
- Jag vet inte riktigt för som alla andra gårdagsversioner har han också gått och gömt sig.
- Men va fan! Jag är ju gårdagssteffe. Och jag har inte gått och gömt mig.
- När för du är annorlunda. Ja idag är du gårdagssteffe. Men nu är det imorgon.
- Och

Han tittade på mig med en mindre glödande blick. Trött skulle man kunna säga men eftersom hans pass precis hade börjat så var det inte riktigt trött utan mer matt.

- Jag tar det lite långsamt nu. Idag innebär att du är min gårdagsteffe, men för din del så är du bara steffe. Som jag är steffe idag, fast jag samtidigt är din morgondagsteffe. Som du är morgondagsteffe för förrigårsteffe. Och för förrigårsteffe är du övermorgonssteffe.
- Ahh…och imorgon kommer du
- Att vara?
- Gårdagsteffe…
- För att?
- Övermorgonsteffe…
- Precis.
- Som kommer in blir dagsteffe!
- Så enkelt ere! High five fan!, sa morgondagsteffe.

Och så highfivade jag mig självt.

- Bara man har koll på prefixen så ordnar det sig, sa han och stoppade in en prilla.
- Imorgon är en annan dag, sa jag.
- Va?
- Ja…öh en låttext jag anser tillhöra en av de odödligaste någonsin.
- Har jag aldrig hört.
- Va kom igen! Den är för evigt inbränd i mitt huvud.
- Ditt ja, men kom ihåg att jag är en fräsch version av dig. Odödlig sa du?
- Ja visst fan. Ja inte ur perspektivet bra, utan hur fan dödar man den.
- Omöjligt alltså?
- Jupp poppar upp när man minst vill ha den. Trust med den kommer smygandes vid lunchen.
- Dit är det en evighet, ska vi gitta då, sa han

Och så gled vi iväg för att göra dagen sur för gårdagsteffe. Fan om den jäveln hade skitit i att göra allt som hamnade på vårt skrivbord skulle han få sig en jiddrig dag som ingen annan någonsin har haft. Detta resulterar givetvis i att vi skiter i att göra något vettigt idag men det var…öhh blir morgondagens steffes huvudvärk.

- Hur gick den där texten sa du?
- imoooorgooooon är en annnnnan dag
- Jag skulle sjungit “en annans dag”
- Hahaha
- Heheh…på tre…ett två tre…

Imorgoooonnn är en annanssssss daaaaagg….

Andra bloggar om personlighet, morgondag, imorgon, igår, steffe, sugbloggen, att göra lista, sömn

…en dimension kommer man undan med rätt så mycket här i vår trista tredimensionella värld.

Häromdagen stod jag och pressveckade en kostym, skjorta och slips in till tillståndet absoult absurt jävla platt. Jag lyfte upp kostymen för att pressa den andra sidan och som av en händelse vred jag till den i 90 grader och den försvann. Eller ja…försvann och försvann … jag kände tydligt att den hängde i min hand men den syntes inte.

Wtf, tänkte jag och vred på kostymen igen och “pjopp” så poppade den upp. Pressad och fin. Det visade sig att genom att pressa på som fan så lyckades jag tydligen stryka bort en dimension. Jag tänkte inte så mycket på det men när jag plötsligt hörde frugan vråla från köksregionerna att “det är dags att ordna balkongen” såg jag en möjlighet att försvinna. Med ett “vänta lite” gled jag in i den nystrukna kostymen och kände hur den tredje dimensionen försvann. Elller egentligen så var det jag som försvann… eller egentligen så var det en sida av mig som försvann… eller egentligen så var det en dimension som lade ned rörelsen. Var fan är Carl sagan när man behöver honom som bäst? Låt oss nöja oss med att något försvann!

Jag ställde mig rakt framför spegeln och såg mig själv. Slick och citysnygg i en kraftigt rabatterad och pressad Batistini. Därefter vred jag mig 90 grader och såg hur jag försvann från rummet.

“Thi hi“, fnittrade jag för mig själv.

- Var är du någonstans, vrålade frugan när hon sladdade runt hörnet med några blomkrukor, en säck jord, vattenkanna och plasthandskar.
- Här i hallen, sa jag.

Hon kollade runt, jag såg till att befinna mig i 90 graders vinkel från henne.

- Hallå! Vardå någonstans?
- Öh…hallå sa jag, fnittrandes

Hon ryckte till. Självklart. Det hade jag också gjort om jag hade hört en fnittrande mansröst från absolut ingenstans.

- Jaha! Vad har du nu gjort? Jag vet att du är här. Jag känner lukten av besvikelse av krossad dagsplan i form av göra ingenting. Vi ska ordna balkongen och det nu. Kom fram!

Jag vek mig runt min egen axel i 90 grader och poppade upp framför henne med ett “kan vi inte fixa balkongen någon annan dag? Fan snön har ju knappt lättat från balkongen. Jag kände på räcket nyss och det fryser fortfarande. Det huttrade ta mig fan också. Några dagar bara. Jag vill inte göra någonting idag.”

- Varför har du kostym på dig?
- Jag pressade den och det visar sig att den är så pressad av allt så en av dimensionerna packade ihop med ett “ja är jag inte önskvärd här så drar jag“. Skitsmutt! Jag kan poppa upp och poppa bort bara genom att vrida på mig. Kolla här, sa jag och vred skitsnabbt på mig. Jag passade även på att flytta på mig i dolt läge så att jag poppade upp lite här och var i rummet.
- Men sluta!
- Snälla kan inte jag bara få ha den här dagen för mig själv. Jag ska spela spratt med folk.
- Men balkongen då?
- Du gör det så bra själv, jag är bara i vägen. Du vet att jag inte gillar jord. Smutsiga fingrar och så en massa äckliga daggmaskar.
- Det finns verkligen inga daggmaskar i våra blomkrukor.
- Ja du vet vad jag menar.
- Nädu! Vi ska…
- Jaha är det den tonen?
- Men vi har ju skrivit en att-göra-lista.
- Glöm det, sa jag och med ett snabbt vrid och en elak fnittring gled jag ut från lägenheten och duckade vant undan för skuldkänslan som försökte smyga på mig med sin att-göra-lista-angst.

Aldrig att jag lallar runt på en fyra kvadratcentimeter liten jävla balkong och gonar runt med äcklig jord, när jag kan praktikaljoka loss i en kostym som om man synar den i sömmarna saknar en dimension. Dessutom är hela konceptet jord på en balkong så jävla korkat. Varför bygger man balkonger överhuvudtaget? För att lyfta upp jord tre våningar över marken? Skuuuullllle inte tro det!

Jag gled ned på Konsum och gick bakom en tant och kastade in några konserver i hennes vagn. När hon skulle ta tag i dem så sög jag tag i den och den försvann. Tydligen tappade döda material också en dimension i kontakt med mig. Hon höll på att få en mindre attack när burkjävlen försvann framför hennes ögen. Påpassligt nog langade jag in ett metalliskt “hö hö….gone with the wind“. Plötsligt såg jag en vältränad snubbe gå bakom en skitsnygg tjej lite ostentativt sådär. Och man behöver inte ha alla lådor stängda för att fatta att han gled runt henne i hopp om att få kontakt. Jag gled fram precis när han tog mod till sig och skulle fråga henne något taffligt typ “vad är det för skillnad mellan en zuccini och en squash” och lade av en dånande mök.

Givetvis stod jag i stelth mode. Tjejjen såg snubben, hörde ragnarmöken och fnös till “men hur vidrig kan man vara?“. “Det var inte jag“, sade snubben stressat, “nä hä då var det väl jag” sade bruden snabbt. Vaken tjej det där tänkte jag och langade fram en ihåligt “eller så var det jag“. Jag stod precis bakom en ananas så rösten lät som om den kom därifrån.

“Där ser du det var inte jag det var anansen“, sade snubben, “thi hi…eller så var det en annans ass” sade tjejen, “ohh..hahahah“, sade snubben och utan att mena det så hade tydligen mitt joke fört dem närmare varandra. Jag lät det bero. Kanske var det vårkänslor eller det att med en dimension borta så försvann delar av mitt elaka jag. Jag behöver förmodligen tre dimensioner för att vara riktigt taskig. Nu så var jag rätt så soft. Jag vred på mig så att de kunde se mig “ Den snygga vältränade snubben har rätt det var jag” sa jag och vred på mig igen och försvann bort i gångarna. Det sista jag hörde var “vilken platt typ det där var …nåja…öh…säg vet du skillnaden mellan en eggplant och en aubergine“.

Hur kul det än verkar vara att jiddra med lördagshandlande medmänniskor så var det inte så kul egentligen. Jag gled bort till kassorna och flyttade på saker från bandet så att det försvann och kom tillbaka precis när expediten skulle suga tag i det. Men inte ens det var speciellt spännande. Jag blev uttråkad.

Jag beslöt mig för att sjola lite när jag nu hade chansen. Den ultimata tjuvdrömmen är att osedd kunna smyga in i en butik och plocka på sig allehanda godsaker och smyga ut. Visst kommer larmet att tjuta men är jag bara kall nog går jag ut samtidigt som någon som får visa upp sin medhavda kasse. Själv glider jag bara ut. Sagt och gjort. Jag plockade upp en kasse som försvann i samma sekund som jag lade handen på den. Därefter gick jag loss i charkdisken och plockade upp fina ostar, lax, torskpaket och fläskfilér och diverse matvaraor för minst en femhundring och gled fram till utgången. Jag avvaktade lite för att tajma någon som såg suspekt ut och skulle precis glida ut.

Och precis när jag bestämde mig för att glida ikapp en skäggig typ, så bestämde sig kostymen för att ta tillbaka den förlorade dimensionen. Precis när larmet gick återtog den tredje förlorade dimensionen sin plats och med ett “pjopp” gled jag fram fyllt synlig från alla vinklar. Vad annat liksom? Skäggiga typen höll på att hoppa ur skinnet – först för att larmet gick, men den främsta anledningen var nog att från absoult ingenjävlastans poppade jag upp kutryggat och med en välfylld kasse mat. Det vet ju alla att oavsett hur hårt och metodiskt du än pressar en kostym så ger till slut pressvecken upp den ojämna kampen mot fettet innanför. Fettet tryckte på, naturlagarna vägrade spela med och lagen om alltings jävlighet gled fram med ett “busted lallare“. Eller ja det var faktiskt butiksvakten som sa det – men det lät precis som om det var l.o.a. jävlighet som snackade.

-Du följer med här, sa vakten
-Öh …

För att göra en lång historia lite kortare slutade hela skiten med att jag fick lov att ringa frugan. Om hon kunde komma ned och betala så skulle de se mellan fingrarna för denna gång. Jag ringde upp och följande utspelade sig:

- Snälla kom och hämta mig!
- Pftt glöm det!
- Ja men om du inte kommer och betalar för kassen med mat så syr de in mig!
- Med all rätt!
- Hörru!
- Hörru på dig själv!
- Men va fan!
- Jag sitter på balkongen och fikar. Jag kommer och hämtar ut dig imorgon. Hade du varit med och fixat på balkongen hade detta aldrig hänt. Nu fick jag jobba själv. Jag är värd en paus. Tro inte att jag tänker sabba min dag för din skull.
- I vått och torrt!
- Det gällde tydligen inte balkongfixardagen.
- Men jag kan inte slagga över i häktet!
- Det kan du visst!
- Jag har inga sängkläder!
- Ska de inte sy in kostymen oxå?
- Hahahaa liksom! Ja vadådå?
- Då har du gott sällskap och så kan du dra direkt till jobbet imorgon.
- Men…
- Hörru jag har inte tid, solen skiner, och jag ska vattna blommorna. Ha en soft natt.
- Men…

*Klick*

Andra bloggar om Konsum, practikal joke, pressveck, kostym, häkte, sugbloggen

Jag är trött på drömmarna. Som lovar guld och gröna skogar. Som får en att tro att man kan flyga utan en stadig bit svamp i systemet. Trött säger jag. Skittrött. Men inte trött nog att inte konfrontera skiten.

Så jag tog tag i saken och med ett enkelt “pjopp” gled jag in i drömlandet fullt vaken. De flesta vet att detta är kontradiktatoriskt utav bara helvete. Att man måste vara sovande för att kunna glida in i drömlandet. Men har man bara gåvan att se glipan så kan man omärkligt glida in utan att behöva besvära sig med omaket att gå till sängs. Och som de flesta vet är jag en busy man som inte har tid att sova hur mycket som helst. Sömn är för trötta. Inte för oss drivna på en del ilska, en del funderingar och en massa delar gå till botten med saker och ting anda.

Det luktade ta mig tusan hallon. Jag som inte ens gillar hallon. Vadå är det det jag drömmer om? En värld stinkandes som en fruktträdgård? Långt bort spelade en stråke en trist melodi. Vafan var var alla distade gitarrer? Jag lunkade framåt och snavade över en buske full med godisblommor. När jag kollade närmare var det lakritsskruvar som jag har en pakt med i verkligheten. Jag lovar att äta dem så ofta jag kan och de i sin tur lovar att hålla igen sin laxerande effekt. Men någon måtta får det vara på drömmarna. En buske? Jag sparkade undan den. Omärkligt stoppade jag ned några i fickan. Har man gjort sig omaket att drömma fram dem är det synd att bara kasta bort dem. Några kan man ju suga på.

Jag öppnade en dörr och klev in i ett groteskt dunkelt rum utan tak. Eller ja tak var det men ändå inte. Taket var liksom delar av himlen. Lite blått och stort som fan. Alla propotioner lade ned verksamheten med ett “det är inte värt att föröska få ordning på något här. Vi går och fiskar“.

Jag visste direkt att något inte stod rätt till när jag såg mig själv eller ja…drömbilden av mig själv i spegeln. Jag hade hår på huvudet och en massa muskler och längs med låret en boaconstrictor kind of thing aktig sak pulserandes och lovandes en helvetes massa saker utan tillsats av viagra. Med ett “Va fan! Get reel för i helvete!” fick jag spegelbilden att försvinna och ersättas av den reelle riktige hålögde halvflinte versionen av mig som är den fast förankrade i verkligheten. Den jag har lärt mig att gilla. Den alla andra lever med.

Jag vände mig om och såg en flygande sjörövare göra stiliga loopar. Jag ropade ned honom och berättade för honom att sjörövare ska hålla sig till båtar. Hans taffliga “men det är en dröm och jag gör som jag vill” pulveriserade jag med argumentet “inte i min dröm. Ska du flyga får du ta mig fan ordna en egen drömvärld. Här sjörövar man på båtar ingen annanstans“. Och så dagdrömde jag fram ett fult rangligt skepp åt honom och skickade honom i rikting mot Bermuda.

Plötsligt gled det fram några konstiga lirare. En hade fyra armar och tjuvaktigt ton, en annan tre huvuden den tredje ett stult utseende. Han påminde om någon men jag känner ingen som blivit råndad på sitt utseende. Bekant som fan. Jag frågade han med tre skallar om han var släkt med Zaphod men han fnös bara “tvåskallen? den loosern? bah!“. De hade noterat att jag hade kommit in i min egen drömvärld och visste direkt att nu skulle det omöjliga bli svårt att genomföra. De sa att det enda sättet att hålla igång drömmen är om ingen trist jävel med verklighetsförankrade bojjor kommer in och är tråkig. Jag sa:

- Jag är väl för fan inte tråkig.
- Jodu killen, sa den fyrarmade banditen. Kolla bara på dig själv, grå, flint och dissar sjörövaren som inte gjorde någon någonting. Han var bara en glad liten flygande snubbe tills du kom in genom den där olåsta glipan och skickade iväg honom. Vad har han gjort dig.
- Han ska väl inte flyga. Sen när börjar sjörövare flyga omkring?
- Titta nu är du sådär igen. Tråkig och förutsägbar. Varför ska inte en sjörövare kunna flyga?
- Öh…?
- Ja du har inget svar. Det är bara för att du är så tråkig som du inte unnar en sjörövare att flyga.
- …
- Och varför dissar du din egen drömbild av dig själv?
- Men va fan!
- För att du är tråkig. Han var rätt nöjd tills du kom och ersatte honom med en trist tråkig verklig självbild.
- Hörru!
- Hörru på dig själv!

Jag tystnade. Jag börjar bli rätt irriterade på dessa lirare som tog sig friheten att komma fram till mig i min dröm och i mitt vakna fejs langa en massa anklagelser att jag är en trist jävel. I sak hade de ju rätt. Att jag i deras obegränsade värld var en smula fyrkantig och bunden av konventioner såsom naturlag, vana och förutfattade meningar om vad saker och ting är på riktigt. Men jag var ju vaken.

- Jag är ju en vaken snubbe och…
- Precis. Det är därför du sabbar allt här. Varför går du inte ut och kommer tillbaka när du sover?
- Därför att jag är rätt irriterad på en massa skitdrömmar. Jag vill snacka med den ansvarige.

De tittade på varandra. Och med ett skratt sa snubben med det snodda utseendet:

- Du vet väl att det här är din dröm?
- Ja självklart vet jag det.
- Då så!
- Va?
- Vill du snacka med den ansvarige så borde ett enskilt samtal med dig själv lösa hela problemet.

Och då slog det mig att jag knappast kan gå in i en dröm och försöka leta upp den ansvarige. Den ansvarige är ju för fan jag själv. Och eftersom jag inte sover så drömmer jag inte. Och drömmer jag inte så kan jag inte heller nås. Framförallt inte av mig själv. Den vakne versionen kan aldrig träffa den drömmande versionen. Jag kunde bara sabba min dröm genom att gå omkring med kritiska ögon och muttra om oegentligheter och förlämpandet av naturlagarna. Jag tittade på dem. De tittade tillbaka. Full av tillförsikt om att jag var just den typ av snubbe som kunde se saker och ting ur deras perepektiv. Och visst fan kunde jag det. Det var ju skapade av mig …ja den drömmande mig. Inte kunde jag gå omkring och sänka min egen drömvärld. Jag gäspade stort. Jag insåg med ens att jag var rätt sliten. Jag vinglade till på stället.

En av snubbarna, han med fyra armar gled snabbt fram och tog emot mig “och med ett shhh…såja såja…sussa nu…lille drömmarn. Kom tillbaka när du sover. Vi väntar på dig här…vyssan luuuul….” somnade jag in.  Han hade en trevlig baryton. Fick mig att slockna på stället. Och innan jag hann nå djupsömnen mötte jag lirarna på en liten skön äng, full med lakritsblommor och trebenta kexchokladrobotar som det bara var att ta en tugga av. Vi höll om varandra och dansade bort i morgondimmans varma uppgång…

Det jobbiga blir bara att vakna upp i min egen dröm. Men det tar jag då… tills dess sover jag. Jag behöver vila.

syn/S

Andra bloggar om drömmar, sugbloggen, svamp, bandit, lakrits, sömn

Idag upptäckte jag något märkligt när jag tog den dagliga duschen. Eder undertecknade fine supe…sugbloggare stod och tvagade sin torso och sjöng på slagdängan “ska de va så svårt” med och av Sugdam no:1 Bengtzing. Utanför stod fru Sug och skrek:

- Men så skynda sig lite. Och vad är grejjen med att stå och bröla den där antiprismans låtar vid denna okristliga tid!?

Som den vakne läsaren förstår anser fru Sug att Bengtizing är en smula överskattad. Men jag vrålade tillbaka:

- Huuuuur svårt skaaaaaa det va att låta mig dussssssssscha ifrrreeee.

Eftersom jag fick till den där sista tonen beslöt jag mig för att stänga av duschen och kliva ur. Man ska alltid sluta på topp. Sög tag i handuken för att torka den breda bringan och de sexiga bicepserna. Jag gned och nynnade på tonartshöjningen då frugan slet upp dörren med ett “äntligen…men för sjuttsingen! Du har ju inte duschat ens!!!“.

- Det har jag visst, sa jag surt.
- Du e ju helt torr!
- Ja men…pucko jag har precis torkat mig med handuke…men va fan! Den e ju inte ens blöt!
- Så du menar…
- Vänta! Stopp! Stanna! Halt! Kolla i duschen! Ser du inte att den är dyngsur! Faktiskt så våt som en normal insjö är.
- Jaha…så du har stått här vrålandes och låtit det dyrbara vattnet rinna och…
- Men jag har duschat!

Frugan klev närmare och sniffade

*Sniff*

- Och ändå stinker du som om du duschade senast igår!

Jag sniffade jag med

*Sniiiiiiiff*

- Men vad är detta!??, sa jag när odören från igår beblandade sig med odören från idag och spelade en snabb banjo på mina trimmade näshår. Jag luktade illa för minst två personer.

Vad har hänt? Vad var det för fel på vattnet i hushållet? För givetvis var det fel på vattenskiten och inte mig. Jag var ju samma individ idag som igår. Konstant som fan så den obundna variabeln måste härledas till vatten. Eller kanske till duschen. Men inte mig. Fast duschen var ju blöt. Det måste vara vattnet. Vatten har ju, som vi alla vet den egenskapen att den följer strömmen. Om den första droppen tar en annan väg än förväntat följer de andra droppande lallarna med. Utan att ifrågasätta eller fundera på det sunda i vägvalet. De litar blint på den första droppen. Något sådant måste ha skett när jag drog på duschen.

I linje med min naturvetenskapliga hållning till allt insåg jag att jag måste validera denna hastigt uppkomna teori. Jag hällde upp en försvarlig skvätt vatten i handfatet och stoppade ned händerna. Det kändes som om vattnet flyttade på sig. En smula osnyggt må jag tillägga. Ungefär som om det inte ville beblanda sig med mina händer. Som om vattnet tänkte “vem vet var de händerna har varit”. Det såg otroligt märkligt ut att se hur vattnet liksom böjde på sig. Som en backande liten våg bort ifrån mina händer. Jag drog upp dem och de var snustorra.

- Kolla, sa jag till frun.
- Jaha är du nu osams med vattnet också?
- Men jag har inte jiddrat med vatten. Knappt kastat vatten alls. Och förresten vadå också?
- Ja det finns väl inget du inte kan komma i konflikt med!

Jag fnös och gick ut. Här skulle experimenteras. Jag hällde upp ett glas vatten och lutade huvudet bakåt för att ta en zip. Döm om min förvåning när jag såg vattnet stanna upp hängades en centimeter från min vidöppna käft. För att därefter med en märkbar rysning väja undan och rinna ned för min haka, utan att nudda min kropp. Däremot blötte det glatt ned skjortan, slipsen och flanellbyxorna. Jag kollade mig i spegeln och såg ut som om jag sprungit rakt in i vätskekontrollsbåset.

Jag kastade mig i i skafferiet där vi hade vattenkastanjer på burk, öppnade den och kastade i mig en. Den hann inte reagera så den gled rakt in i käften förbi tungan, gomseglet ned för matstrupen och landade hängandes i magsäcken. Nogrann med att inte röra en millimeter av mig. Ägget till frukosten i magsäcken tittade upp på kastanjen och sade till potatislimpmackan “snyggt! fast jag tror det är trick med speglar“.

Och som ett brev på posten knackade törsten på.

- Tjena! Det e Törsten!
- Torsten?
- Törsten!
- Jaha och vafan vill du då?
- Åh..inget speciellt bara kolla läget.
- Jaså?
- Jupp! Och fråga hur du upplevde den salta pinnenkvällen du hade igår?
- Uh…
- Hur mycket chpis petade du i dig egentligen?
- Ugh..
- Och de där superstarka choritzokorvarna sen…
- Jag åt inga korvar!
- Va!? Vänta…, och så bläddrade han i ett litet tummat anteckningsblock och sa “e de inte Stephan?”
- Stefan! Inte med något jävla ph utan ett rakt fan!
- Åh…?
- Precis så du kan dra! Du har kommti till fel snubbe! Där är dörren! Dra nu för helsike!
- Jag kanske tog fel men jag känner igen en törstig kille på tonen. Lite sugen på vatten va?
- Fuck vatten!
- Jordnötter, Tacosskal, Solrosfrön, stark pfefferoni…
- Men stick!
- Visste du att vi består av 70 procent vatten?
- Inte jag!
- Nä för du är en torris…mohahaha I kill myself. En torris… hohoho!!!

Jag knöt nävarna och langade iväg ett par snabba jabs. För att vara en törstig jävel var han snabb som en iller och duckade skickligt undan mina väl inövade Bruce Lee moves. Med ett “tror du att du är den ende som har en dvd eller? Jag har också sett de filmerna” ställde han sig i hörnet och stirrade på mig under en vattenkammad lugg.

Ju mer jag tänkte på det desto mer insåg jag det ohållbara i att gå omkring och vara törstig och stinkande. På teven vrålade väderkillen “idag blir det varmt, se till att dricka mycket“. Frugan gled fuktigt förbi med ett “här står du och torr och trist, vill du ha en kaffe…nä visst nä du kan väl inte dricka något med vatten i“.

Då slog det mig hur jag skulle finta vattnet, törsten och alltings jävlighet. Jag smög in i klädkammaren där jag hade lagrat “bra saker att ha vid atombombssmällen”. Slet upp paketet och under samlingen av vuxentidningarna låg ett torrt fint litet paket. Torkat vatten. Jag köpte det på en bazar i Marocko. De vet hur man torkar vatten de snubbarna. “Bra att ha med om du ska ut i öknen kompis“, sa han och fortsatte “det bästa är att det inte dunstar bort heller“. Jag slog till direkt. Inte för att jag hade för avsikt att strosa över Sahara. Har man sett ett sandkorn i lekparken har man sett tillräckligt många sandkorn för ett helt liv.

Jag öppnade paketet och hällde pulvret i mig. Och på något märkligt sätt så kände jag hur törsten försvann. Med ett torrt frasande vaporerade han bort. Frågan är om han inte dunstade rakt av. Jag kollade mig i spegeln och såg hur håret gradvis blev blötare och efter en liten stund så hade jag en fin liten pöl på golvet under mig. Den innehållda duschens effekt kickade in. Balansen var återställd.

Frugan gled förbi och muttrade “du kunde inte gjort det där i badrummet eller?”

Andra bloggar om vatten, sugbloggen, kastanjer, törst, dusch, Sahara, torrt vatten, vattenskada

-Vad håller du på med, hörde jag frugan muttra bakom den stängda dörr jag precis hade barrikaderat mig.
- Vänta det här blir skitkul, sa jag. Ha tålamod!
- Men vi skulle ju fredagsmysa!
- Ja ja, ta en klunk till av Sangioveset så länge. Jag kommer strax. Jag arbetar!
- Nu! En fredagskväll!
- Låtmejva!

Vad nu? Vad är jag up to? Jobbar en fredagskväll? Jo serni, vi hade slötittat på Ugglas nu-ska-vi-reta-upp-svenska-folket galna show och när han träfffade på freaket som skulle lära honom att buktala så var det som om någonting plötsligt sjöng till i huvudet på undertecknad. Här skulle fredagsmysroas medelst enkel buktaleri.

Och som den artist jag är ut i fingerspetsarna så gör jag inget utan att ha repeterat ordentligt innan. Vem fan vill ge sig ut på scenen och vara förlorad till improvisationen och adhocens stressande värld? Inte jag inte! Jag är en man som känner mig som tryggast om jag har ett manus att luta mig emot. Nu var det inte tänkt att jag skulle författa ihop ett tjockt manus med dialog, scener och bjäfs utan bara testa att tala med öppen respektive stängd mun och olika röstlägen. A och O inom buktaleri. För sådant krävs det enskildhet, fokus, käftkontroll och en defragmenterad personlighet.

Jag hittade en ensam trasig strumpa i byrålådan som jag trädde över högerhanden. Och så började jag.

- Hej!

Jag vet att det var lite trevande men det är inte varenda dag man ställer sig och snackar med en strumpa trädd över handen. Den inbjöd liksom inte till någonting alls. Jag var tvungen att komma i stämning och bestämde mig för att döpa strumpan till Lästen. Personifiera strumpan. Metodakting i dess ädlaste form. Jag försökte föreställa mig hur jag skulle prata om jag var en strumpa trädd över en salongsberusad galnings högerhand en fredagskväll. Inspirationen flödade och med stängd mun och förställd röst som vagt påminde om Robert Aschberg driven på en rejäl laddning helium kom det:

- Hej? Hej på dig själv. Är det så du raggar brudar? Med mesiga “hej”? Fan och så har jag hål i huvudet också! Vad är grejjen med att du jämt med dina naglar ska sprätta upp oss strumpor? Om du bara visste hur det snackas i byrålådan! Jävla looser!

Det här var kanske inte riktigt det jag hade väntat mig vilket resulterade i ett:

- Öh…?
– Du och dina “öh”. Kom igen har du inga bättre ljud för dig? Är det för avancerat för dig med flerstaviga ord?
- Hörru!
– Hörru på dig själv! Och full är du också! Dricka Singiovese på fredagskvällar. Kan man bli mer patetisk än så? Och jag slår vad om att det är samma bagvin som ni öppnade för tre veckor sedan.
- Men va fan! Vad har du för problem, sa jag irriterat.

Jag hade förväntat mig att jag skulle vara en skicklig buktalare. Inget jag gör gör jag halvdant. Inte ens när jag delar en limpa i två halvor blir det halvdant. Men att den buktalande motparten aka strumpan aka Lästen skulle vara en sur jävel var oväntat. Sitta på min hand och dissa mig. I mitt eget hem dessutom. Maken till fräckhet finns inte ens i uppslagsböckerna. Tro mig jag har researchat på det.

- Jo du! Det ska jag tala om för dig. Jag har förlorat min andra hälft, har en massa jävla hål, är luddig som fan och så förnedrar du mig med att peta upp mig på handen och förväntar dig att jag ska vara en tyst strumpa. En som man kan trampa på. Glöm det! Ville du ha en soft jävel kunde du trätt på en socka. Jag är av hårdare virke men tydligen inte hårdare än dina jävla naglar. Är det kevlarförstärkta eller?

Jag så rött. Mest för att jag petat i mig en halv fla…eh…bag in the box eller ja… en halv av en halv av en halv. Strumplästjävlen hade rätt i att vi hade öppnat den för tre veckor sedan och vi hade precis kramat ur påsen på dess sista dyrbara droppar. Men nog om vinet. Jag såg rött. Och är det så konstigt egentligen? Jag hade glatt låst in mig i arbetsrummet med en strumpa för att träna upp mig till helgens underhållning no:1, för att inte säga vilken succé jag skulle göra på personalfesten och så kom jag i konflikt med strumpan inom loppet av en fras. Jag har haft raggförsök som havererat nästan lika snabbt. Och som sugholicdelen av bloggvärlden är medveten om; jag tar inte skit från någon. I alla fall inte en ful strumpa.

Så jag sopade till honom. Eller jag försökte. Min vänsterhand gled graciöst förbi. Först trodde jag att jag var för full så jag försökte igen och såg till min förvåning hur vänsterhanden från knuten-näve-läge slirade upp bredvid strumpan på högerhand med ett fult vuxet pekande långfinger åt mitt håll till.

- Ha. Trdodde du att du kunde sopa till mig eller, sa Lästen.
- Va fan! Hörru vrålade jag åt vänsterhanden. Vad håller du på med? Du ska sopa till honom, sa jag och pekade med…öh hakan.
- Pft! Glöm det. Slåss du med en hand så slåss du med bägge händerna.
- Jävla svartfot!

Nerifrån hör jag “Heeey blanda inte in oss i detta. Den här fighten får du ta hand om själv”.

Ja eftersom händerna hade klinchat emot mig själv och fötterna stod iskallt och betraktade spektaklet kunde jag bara gör en sak och kastade mig över högerhanden.

- Omnff!! Va i helvete gör du?, hörde jag Lästen mumla, när vi i en liten hög dunsade ned på golvet.
- Lär dig en läxa, sa jag och körde en dansk skalle på honom.

Jag duckade skickligt åt sidan när högerhanden kom farandes för att bitschslappa mig i ansiktet och bet den över knogen.

- Aj!
- Så går det, sa jag med en munfull bit skinn i käften.
- Fy så fegt att bitas!
- Kom hit bara om du vågar, sa jag och spottade föraktfullt ut den döda hudfliken på mattan.

Högerhanden under mig försökte kittla mig men som väl är har jag ett skyddande lager späck som inte vidarebefodrar många känslor. Eller för den delen heller närkontakt av något föremål. Jag kan faktiskt ligga i en isvak i timtal. En kittling ska ha bra jävla mycket muskler för att påverka mig. Kanske kunde en retfull grävskopa kittla mig till någon form av sävlig reaktion men en luddig strumpa? Glöm det.

- Men lägg av, mumlade strumpan under mig. Tar man till nävarna är man en förlorare i alla fall.
- Verkar jag ta till nävarna eller?, sa jag och körde upp hakan i handflatan.
- Men för fan!
- Där har du för vindissningen, och det där är för nagelsågningen.

Där låg vi i en liten hög brottandes. Hela tiden med olika röster. Methodacting som fan. Och så plötsligt kände jag att någon stod och tittade på oss. Jag vände mig om och såg en bister fru stå med armarna i kors.

- Och vad är det nu då, sade hon trött
- Men va fan. Det var han som började, sa jag och pekade på Lästen.
– Det var det inte alls, sa han. Du e full.
- Det är jag inte alls! Och vem sa “jävla looser” då?
– Det är bara ett uttryck och inget bokstavligt menat. Du tar åt dig för att du är så packad.
- Lägg av. Jag är inte full.
- Säg sex sexiga sjötungor.
- Vischt som om det finsh secx..sexig sho..sjö..äh. Fuck you!
- Sluddrarn har talat.
- Jag schlludr…

Frugan klev in. Slet av strumpan från min hand och sa. Nu lägger du av. Skaka hand med dig själv, stäng av den där konstiga rösten och mys med mig istället. Och bara så du vet, du kan inte buktala. Det är inte meningen att man bara ska ändra röstläge. Läpparna ska inte röra på sig. Det är det hela illusionen handlar om.

- Men…
- Inga men! Och det kan inte finnas många varelser i Universum som kommer i konflikt med sin taffligt buktalandes hand heller.
- Det var han som började.
- Jaja! Släpp det! Är du medveten om att du blöder på vänsterhanden?
- Öh…

Andra bloggar om buktaleri, magnus uggla, sugbloggen, methodacting, strumpa, vin, fredagskväll, buktalare, fight