Sugbloggen är landets roligaste blogg!

Häromdagen fick jag för mig att jag skulle utöva partnerbyte på nätet. I det ofarligt virtuella givetvis. Aldrig att någon skulle få lägga sina skabbiga händer på fru Sug. Eller för den delen heller herr Sug. Aldrig säger jag bra! Så de sugbloggoholicer som sitter och har våta drömmar om hur smutt det vore att ha haft närkontakt av den fjärde graden med undertecknad kan se sig blåst på det i alla falla under detta liv. I nästa liv kanske. Som man säger i filmerna “dont hold your breathe – unless you have borstat tänderna vill säga”.

Hur som helst. I det nya svarta som det virituella är så kan man göra allting på nätet nuförtiden. Bara en sådan sak som Josh som hade värsta fyllefesten på twitter och fejsbook igår vittnar ju om att allting är möjligt. Och om det är möjligt att fyllna till på nätet så kan man säkert få till det på nätet också. Sagt och gjort. Jag surfade runt tills jag hittade en skum sida som sade att man kunde byta partners. Lite som köttets Blocket. Med den enda skillnaden att det inte kostade några kronor samt att man slapp gå ned till Posten och hämta ut ett defekt paket. Och även då kommer jag att blåneka så att ni tror att Sugarn är mer blå än en normal blåval eller en ordinär blåmoderat.

Hur som helst så loggade jag in för att utöva partnerbyte. Grejen är att jag kommit på tricket att luras i det virtuella. Ingen vet ju om det är sant att den partner jag byter bort finns. Att dikta upp en partner var gjort i ett nafs. Tre snabba klick och Amanda 27, välsvarvad,villig, våt och vild var skapad. Jag har alltid haft en fablesse för namnet Amanda – faktum är att den dagen jag ska till och transa på riktigt så kommer jag att gå under namnet Amanda. En fråga till publiken är om ni anser att Amanda kan bära blått eller passar det bättre med lila? Svara gärna på enkäten nedan:

Jag passade på att ange att Amanda gillade lite ruffa grejer och inte alls hade något emot fler deltagare i den virtuella bingen än som får plats i en handflata. När jag ändå satt och räknade på handen kastade jag in parametern deltidsflata också. The more the merrier liksom. Det tog inte lång stund innan jag och Amanda fick en massa förfrågningar. Lite som i Fejsbooken, en massa kåta förlorare som skickade förfrågningar på huruvida vi var på eller av. Någon kastade dildosar på oss, någon annan kuddar, och så fick vi riktad reklam från RFSU att “det visst behövs kondomer även på nätet“. Weird men RFSU har säkert rätt. Jag köpte några för säkerhets skull. Blev lite purken när XXL-påsarna var slut så jag fick nöja mig med EXL Gum – for the Big Bois. Om de där micropåsarna anses räcka till för oss storväxta vill jag inte veta måtten på de småväxta stackarnas storlekar.

Nåväl jag satt för glatta livet och tackade ja till alla förslag. Innan jag visste ordet av så hade jag gruppsex med förtitvå skitsnygga damer, förmodligen gled en och en annan planhalvebytare med av bara farten, men på något avigt sätt kändes det ok. Jag menar ska man sväva ut i de mörkare delarna av könsträsket så ska man väl göra det med de som tror att det är på riktigt. Jag vet inte med jag tror att det krävs mer för att kunna ställa sig i Pridefestivalens främsta led än att man låtsas vara gay. Jag fick i alla fall fett mycket utdelning. Och allt till priset av en låtsasfigur som hette Amanda. Om alla de andra bara visste hur jag lurades så skulle jag få så mycket bysmisk så att det hade räckt och blivit över.

Har ni inte provat så gör det. Virtuell partnerbyte is the shit. Men akta er för att hooka upp med Amanda 27, välsvarvad, villig, våt och vild – för hon finns inte på riktigt. Bara så att ni vet…

Andra bloggar om humor, pride, gay, partnerbyte, flata, transa, fejk, facebook, gruppsex, virituell sex, dildo, välutrustad, internet

Häromdagen tröttnade jag på det mesta. Jag hade liksom sett allt och gjort allt kändes det som. Och när sådana känslor kickar in hos undertecknad brukar jag för det mesta bege mig på en inre resa. Det är alltid spännande att se vart det för mig. Och med tanke på alla de sidor man har så är det liksom förenat med värsta äventyret att dra in iväg i sig självt.

De flesta människor är så platta så att vid första försöket studsar det ut från den endimensionella sidan av sig självt och finner sig famlandes utanför sig självt. Ungefär som ett felaktigt inglidande rymdskepp. Det handlar om vinkel allt som oftast men ibland är det bara ytan. Men själv är man så djup så att …äh va fan följ med här istället…

Under höger arm har jag en sidolucka som man med några enkla handgrepp veckar ut till en dörr. Jag öppnade den och klev med ett mjukt *pjooop* in i mig självt. Jag är medveten om att det måste se helt galet ut för betraktaren som ser hur jag vrider mig ett halvt varv, hör ett knastrigt zipp och sedan förfärat ser på hur jag kliver in i sidan på mig självt. Och givetvis är min vän absurdismen med och hjälper till och för att förstärka det hela har han tagit med sig vapenbrodern “det omöjliga” och följeslagaren “lägg av för fan” och med en diskret vinkning försvinner jag.

Undertecknad skiter som vanligt i den som åser och tappar sina skruvar. Fuck him typ.

- Nä men hallå i stugan, säger jag till den förste inre mig jag möter som går och skrotar.
- Va fan nu då, säger den inre av mig själv.
- Mors, säger jag.
- Har inte jag sagt att jag inte vill se dig här, väser den sure inre versionen av mig som också fått för sig att han har ett heligt patos att bevaka mina inre hemligheter och demoner. Sen att han gör ett grovt tankefel och har fått för sig att han ska bevaka dem från mig självt vittnar ett: om att han är lost som fan och två: tar sitt jobb på allvar.

Men jag är inte den som inte tar en fight. Inte ens emot mig själv. I normala fall. Men idag ska jag visa er nya och djupare sidor av mig själv så jag bara:

- Lägg ner, jag vill inte hänga här och med ett snabbt tryck i sidan av honom öppnar jag hans dörr till hans inre som på något avigt plan alla förstår är mitt innerinre. Återigen får vi på Sugbloggen problem med personliga pronomen.
- Va fa…

Är det sista jag hör och med ett swjooop kliver jag in i honom och möter mig själv igen. Men denne version hoppar till. Jag med! Han…öh hon är klädd i kjol! I hennes värld är hon ju djupt begravd i mig självt bakom ett inre skal som ingen borde hitta till. Inte ens jag själv. Speciellt inte den yttersta av mig.

- Men va fan, skrek jag.
- Hörru! Hur i hela friden kom du in här, sa hon med en stadig baryton och försökte skyla sig.
- E du tappad bakom en vagn din äckliga halvtransa och vadå försöker du skyla dig för mig. Som om jag inte sett min egen balle liksom…
- Va? E du jag? Vadå transa?
- Glöm det, ser du några damkläder här eller, sa jag.
- Det är inte som det ser ut, sa hon.
- Nä hä…och hur menar du att det ser ut då?
- Ja…det är ju det där med att du går omkring och är så hundra procent alfa hanne. Någonstans måste alla mjuka  o fina sidor som får på pälsen av dina testostronstinna testostroner ta vägen. Och är det inte ut så är det in de tar sig. Och jag kan inte annat än acceptera dem för att vara en del av mig. Kruxet är bara att de är så starka och förtryckta så jag måste för att hålla dem på gott humör vara dem till viljes. Och om det krävs en kjol, några högklackade och lite smink, så varför inte. En sur du är illa. En sur kvinnlig du går inte att hantera. Vad skulle du gjort om du vore i mina kläder?
- Satt på mig ett par sexigare strings. Allvarligt pungen ska inte hänga på varsin sida om grenen.

Och då slog det mig. Medan jag går omkring och tror att jag är orginalsteffo så är det egentligen precis tvärtom. Den inre damklädde versionen är ju egentligen min saknade hälft. Summan av mannen steffo coh kvinnan steffo…öh…steffi.

Så på fredagskvällarna när jag i min humbla lya vacklar omkring i ett par stabila pumps stl 46 är det alltså ett uttryck för den förtryckta delen av mig och inte alls en fetish som jag trodde att det var. Ser man på liksom.

Den sanne mannen.

Som inte räds sin feminina sida…

Andra bloggar om transa, Absurd, sugbloggen, inre resa, schiztofreni