Sugbloggen är landets roligaste blogg!

Samtal mellan mig och skvallervännen Anita, som jag hade ringt upp eftersom jag ville gnugga in att jag sett en kändis. Hon är mycket imponerad av de som sett någon löpsedelshängande individ irl.

- Gissa vem jag såg idag, sa jag.
- Vem då?
- Kungen!
- Kungen? Han är väl duktigt konstig, muttrade Anita surt.

NÅGONSTANS BLINKAR EN LAMPA TILL

- Han är väl som folk är mest, sa jag som kör live and let live till det mesta i livet. Man skulle kunna anklaga mig för att vara en openminded snubbe men det handlar mest om att jag inte ids bry mig om andra människors bugg och icke bugg.
- Allvarligt. Man måste vara slapp i hjärnan om man säger örebroare om västeråsbor, västa Anita och tog ett djupt bloss.

EN ANDRA LAMPA BLINKAR TILL

- Kan väl hända vem som helst, sa jag som under tio års tid trott att vi hängde i Vemdalen på vintrarna när det visar sig att det är Älvdalen skidresorten är.
- Nädu. Jag tror att han har det i blodet. Outspätt som det är, är det ett under att han inte är både bror och far till sig själv…

DEN TREJDE LAMPAN BLINKAR TILL

Reläer hummar igång. Andra system kickar igång sig själva. Operatör kopplas in. En växel ringer upp och bryter in i samtalet:

Det här är SkitsnacksKontrollsMyndigheten. Vi har nu ertappat dig, Anita Andersson, medborgare SE1976-STH760092-EU/*55-353 med att tre gånger vanvörda EU-medlemslandet Sverige rikes förste man. Enligt EU-direktiv X-12/VB, balk 12, beläggs du härmed med omedelbart förbud att bruka alfabetet och dess alla tecken. På alla av EU sanktionerade språk och i alla medlemsländer.

- Va, sa Anita.

Apapaapa! Inga ord. “Va” är ett svenskt ord som du förbjuds att använda. Detta beslut kan överklagas i laga ordning i linje med din euborgeliga rättighet, i exemplar om 3 vidimerade exemplar av behörig myndighetskontrollant. Men det är dock meningslöst eftersom du inte får använda bokstäverna a-ö eller siffrorna 0-9 samt alla övriga tecken. Fortsatt bruk av alfabetet beivras med ytterligare ett år per ord. Förstått?

- Vänta lite…

Och där fick du två år till. Inga ord! Har du någonting att tillägga?

- Men va fan…

Got ya´! Ni går alltid på det. Nu är du avstängd i ytterligare tre år till. Vad i “omedelbart förbud att bruka alfabetet” har du svårt att fatta?

- …

På något avigt sätt hoppas jag att detta kommer att införas. Tänk att få slippa lyssna på Anitas gnäll om kungen. Tänk en hel nation av tystade människor. Lite som norra Finland. Snacka om att vi skulle slippa en massa skitsnack? Men hur gör man med de som talar teckenspråk. Förbjuder dem att vifta med armarna? Vad händer om en stor fet jävla geting dyker upp. Ett obetänksamt skräckslaget vift och man får ett år på rak arm…

Andra bloggar om Absurd, demokrati, eu, fildelning, humor, Internet, lagar, telekompaketet

Den vakna Sugblogoholicen™, vet att det är något av ett signum det där med “hörru” på denna blogg och att det oftast får stopp på meningslöst dravel och leder den meningslösa historien vidare så att vi kan komma till ett meningsfullt avslut, så att var och en av oss kan gå vidare med våra patetiska meningslösa liv. Men denna gång spårade det ur eftersom det fanns fyra av oss som skulle köra “hörru” processen. Pavlovs hundar på steroider typ. Om ni inte hänger med så är det helt ok. Jag hängde inte med och inte heller det sunda förnuftet. Logiken och naturens lagar hade båda två för länge sedan gått och tagit en bira på krogen med ett “Herregud! Allvarligt varför försöker man överhuvudtaget resonera och sätta gränser med den här motvalsskapelsen?“. Varpå Gud givetvis svarade “Heeeey! Håll för fan inte mig ansvarig för allt skit, och tro inte att jag inte ser att ni himlar med ögonen era lallare“.

Gör som jag; fnys åt naturen, peka finger åt logiken, ge tummen upp till Gud som inte kan ha det lätt, luta dig tillbaka, langa in en snus och go with the flow. “Det löser sig nog “sa hon som simmade med en lös mage i den publika simhallen…

- Hörru!
- Hörru på dig själv!
- Hörru du du…
- Nä hörru!
- Jag sa hörru först!
- Ja men jag menar hörru mer än dig!
- Hörru det heter du!
- Hörru ni båda!
- Hörru vem e du?
- Hörnu på här!
- Hör på den!
- Höhö!
- HÖR NU UPP ALLIHOP, dånade den som avslutade kampen om vem av oss som hade rätten att säga hörru till mig själv. Mästerminden. Själv känner jag bara att kvoten “hörru” är fylld för en lång tid framöver.

Och tja… mästerminden vinner ju. Inte på grund av naturliga skäl eftersom naturen hade börjar sjunga dumma fyllevisor, utan på grund av volymen i rösten. Dessutom kände nog både jag och vi andra oss en aning obekväma i rollen som gäster i vårt undermedvetna. Låt det bli känt att jag aldrig är till min fördel om jag inte är så att säga rotad i mig själv. Och det gäller givetvis för undermedvetna medvetna jag också. Faktum är att det för en gångs skull var lite skönt att bli åthutad åt. Jag fejsbookade med Nini häromdagen och ondgjorde mig över att jag inte kan hytta med näven åt mig själv men se på fan, det går hur bra som helst!

Och det var riktigt skönt att bli hyttad åt av någon som jag respekterar. Inte varje dag det händer. En annan sak jag noterade var att den inre mästerminden hade massa hår på huvudet och när vi frågade varför så förklarade han “att mot väder och vind, naturens lagar och genslarvandet kan jag inte råda på, men det ska fan till om jag ska gå och bli flintis i min egen föreställningsvärld. Aldrig säger jag bara!” Man kan inte annat än hysa respekt för en sådan taktfast karaktär.

Kruxet nu var bara att det fanns två Steffes som var i skarp drift för att använda en dataterm. Vilken av oss skulle vara den som tog över? Undermedvetne jag brydde sig inte alls eftersom han hade sitt på det torra. Jag kollade på den andre versionen. Steffe 2.0. Han såg fin och pigg ut. Nyfiken, hungrig och hade vakna ögon. Det var verkligen inte alls som att se sig i spegeln. Mästeminden sa att “detta var ju en delikat historia. Hur ska vi lösa detta?” Ett förslag om vi kunde tänka oss att turas om så att Steffo 2.0 tog udda dagar och undertecknad jämna dagar dryftades. Ett bra förslag men jag kände att om jag inte är fullblodssteffe alla dagar i veckan så kan det nog vara. Och plötsligt slog det mig att “vafan jag behöver en semester från mig själv. Jag signar off”, sa jag.

Trots en hastigt uppkommen protestmarsch och en massiv kampanj blev det som jag ville. Få saker kan ändra mig när jag bestämt mig. Inte ens jag själv kan göra detta. Grejen är att hur mycket 2.0 och mästerminden än slet så hade de inget att sätta emot när jag slog an den tonen. Det blir så. Jag drar mig tillbaka.

Det har varit kul det här med att vara chefssteffe, men det är dags att lämna över stafettenpinnen till en piggare och hungrigare mig. Steffe 2.0:an. Behandla honom inte alls väl. Behandla honom som mig så blir det precis som vanligt. Jag lovar ni kommer inte att märka skillnaden. Migreringen kommer att ske glitchfritt.

Kungen är död!
Länge leve Kungen!

*viskar*

- Säg hej till pöbeln nu!
- Vadå död?
- Det är sådant man säger!
- Och sen leve Kungen?
- Jaja…vinka nu.
- Men han var ju död nyss!
- Det är bara ett uttryck. Haka inte upp dig på småsaker nu.
- Ett dumt jävla uttryck om du frågar mig.
- Jaja, jag drar mig tillbaka nu. Seså vinka nu. Var snäll mot minNini! Och extra schysst till Cliff för Hanging med så länge…
- Vem fan e Nini och vad är Cliff  för ett jävla namnf?
- Du lär bli varse…hej hej

och med ett klick stängde jag av mig själv.

- Öh…eh… Kan jag få er uppmärksamhet! Jag är inte så bra på att hålla tal (varför säger alla jävla talhållare alltid så), men ska ändå göra försöka att säga några ord. Som ni vet så har Steffe hoppat av tåget och tar en kortare paus vilket för erat vidkommande inte innebär någon förändring. Men för min del så ser jag detta som en utmaning. Att få ta vid och föra sugfacklan vidare. Jag lovar på heder och samvete att vi ska hålla oss till vardagsvidrigheter, ilandsknas och saker som ligger under skinnet. Och med de orden vill jag tacka steffo 1.0 för det tusen poster han mäktat leverera (varav merparten sugit men det kan vi hålla för oss själva).

Skål!

Andra bloggar om Absurd, apelsin, mastermind, olycka, pavlov, steffo, undermedvetna, humor, röster

Häromdagen snavade jag på en apelsin och föll handlöst till golvet. Inte vilket golv som helst utan det nylagda stenhårda klinkersgolvet i vårt state of the art kök.

*Smack*, sa det och jag svimmade.

De flesta som svimmar (i filmer i alla fall) brukar rulla ögonen uppåt och inåt och försvinna bort från denna verklighet. Det gjorde även jag. Men jag försvann inte utan gled in i en djupare och finare verklighet. Eller ja verklighet är väl egentligen fel ordval utan mer overklighet. Vad som hände var att mitt medvetna jag med ett “aldrig att jag står till svars för att ha halkat på en apelsin” stängde av sig. Och då borde jag rimligtvis ha legat nedsläckt likt en golvad medelmåttig boxare och chillat fram till tio med sikte på hundra. Tycker man ju.

Men inte eder undertecknade otecknade jävel inte. Jag fortsatte som om ingenting hade hänt. Med ett “jävla apelsinskalshelvetsfanskapskit” borstade jag av mig smulorna från frukosten och såsade vidare.

Det som förvånade mig mest var att allting verkade så fräscht. Jag såg allt med nya ögon. Borta var tinnitusen, stressen, defaultilskan men framförallt känslan av att ha blivit lurad till det vi kallar livet av ett halt lömskt jävla ägg var som bortblåst. Jag skulle ha tänkt “va fan nu då” om jag hade varit den gamle Steffe, men mitt nya jag hade inte sådana barska ord i sin vokbulär. Nosörribobaa!

Men jag visste att något var fruktansvärt fel. Jag kände mig liksom inte hemma i mig själv. Det här med att bottna i sig självt ni vet. Det där som träd- och morots-kramarna hyllar. Och beviset för att jag inte var den som nyss hade snavat över apelsinskalet manifesterade sig omedelbart då jag på nytt satte stödjefoten på apelsinskalshelvetsfanskapskiten och med ett “åh…hej vad det går mellan pattar och lår” flög jag upp i luften, viftade förgäves på armarna i ett misslyckat försök att få gravitationen att titta bort en stund och föll likt en golvad oxe ned i backen. Igen. Smack. Igen. In i dimman. Igen. Men denna gång fick jag en glimt av vad som skett. Där inne i mitt undermedvetna såg jag mig själv. Äldre, mer sliten, garvad och inte så död blick might I add. Jag såg också förvirrad ut. Inte så konstig kanske när en nyare fräckare version poppade upp från ingenstans.

- Hey…, sa jag
- Va fan vill du då, sa jag.
- Vad gör jag här?
- Jag undrar också vad jag gör här?
- Nu sa jag det först!
- Ja men jag var här först.

Som den vakne läsaren förstår var detta en av de mest absurda dialoger som har skett någonsin någonstans. Jag kollade runt och sa var är jag? Och svarade själv jag är i mitt undermedvetna. Hur vet man att det är ett undermedvetet sa jag. Det vet man inte, svarade jag. Det är det som är poängen, fortsatte jag.  Hur kan jag då vara här, sa jag på nytt.

Jag hörde en röst dåna.

- OPPPS! NU VART DET VISST LITE FEL I MASKINERIET! HUR FAN HAR DETTA GÅTT TILL? VI KAN JU INTE HA TVÅ MEDVETNA STEFFES HOS STEFFES UNDERMEDVETNA. NÅGON HAR KLANTAT TILL SIG.

Vi uppenbarligen medvetna oss i det undermedvetna mig vände oss om och såg en mörk jävel komma haltandes med en svansade inställsam snubbe bakom sig. Han va jävligt lik oss. En av oss tre sa:

- Och vem fan e du?
- Inte den tonen!
- Jag har vilken jävla ton jag vill. Hur fan kan du komma här och se ut som mig och ha attityd, sa den andre av mig.
- Hörru!
- Hörru…, sa jag
- …på dig själv, fyllde den andre i.

Den vakna Sugblogoholicen™, vet att…

I linje med gammal god hederlig Cliff Hangeranda ber vi nu er att följa den spännande delen och rafflande avslutet av post nummer 999 i morgon…

- Men va fan en cliffhanger? När det flyter på så bra?
- Oh…hahaha så jävla kul!!!
- Men om inte folk kommer tillbaka imorgon då?
- De kommer alltid tillbaka! Eller hur visst kommer ni tillbaka imorgon? Snälla snäääällllaaa…
- Pft patetiskt att böna och be
- Jaja…

Andra bloggar om Absurd, apelsin, mastermind, olycka, pavlov, steffo, undermedvetna, humor, röster

Jag stod och kollade ut över horisonten som var en blue screen, vilket lämnade mycket utrymme för min fantasi. Och med tanke på var jag var hade fantasin spritt spelrum. Jag visste nämligen inte alls var jag var. Bara att jag var någonstans obehagligt. Känslan av obehag smekte min kropp.

Plötsligt knakade det till. Jag vred på huvudet. Mitt hår på huvudet som omärkligt hade smugit tillbaka efter några års bortavaro och praktik hos en genomsnittsgorilla ryckte till det med. Föga förvånande eftersom håret inte hade hängt med under de senaste läskiga åren. Speciellt inte under ingen-kritaperioden då jag livrädd hade fått pantsätta burkar, gitarrer och delar av mina drömmar. Hänger man bland gorillorna så finns det inte så mycket som kan få känslorna dallring.

Snett bakom mig såg jag en orm. Han såg lömsk ut. Jag darrade till och började smyga iväg. Jag hoppades omärkligt. Jag tittade ned eftersom marken på ett omärkligt sätt förvandlats till sand. Jag såg en skylt sväva ovanför sanden som sa “Sahara”. Varken mer eller mindre. Under sanden däremot såg jag en annan orm. I precis samma färg som kolasnören. Jag hoppade skickligt iväg tre meter och höll sånär på att trampa på en annan orm. Tog på nytt ett nytt skutt och såg till min fasa att under hela sanden kryllade det av ormar. Några ormar stod upp, en del andra satt stilla, någon dansade electric boogie och en orm ramlade uppåt.

Jag hörde ett hest  väsande som jag visste var den första ormen bakom mig. Kolaormen. Med en kraftansträngning stålsatte jag mig då jag kände en annan orm smeka mig runt vaden med sin kalla tunga. Samtidigt som jag dog en mindre död måste jag erkänna att jag blev lite upphetsad. Alla dessa kryllande fallossymboler väckte liv i min egen lilla snok. Jag vred av ballen och kastade den i havet av ormar. Den slingrade sig genast fram till en snygg sexig flat orm och började ragga. Att den aldrig lär sig.

Jag blundade och började jojka med en röst som jag igen kände som Björks. Ormarna stannade upp. Utom ballen och flatan som smög iväg. Jag fick telefonsamtal från samernaa riksförbund som la en kraftigt protest mot att jag missbrukade deras medfödda nationella rätt att jojka. Jag lät min telefonsvarare hantera ärendet. Han som ringde bröt på skånska vilket irriterade min telefonsvarares inbyggda känsla för korrekt ton och delar av kritiken raderades per automatik.

Jag tog ny sats och jojkade loss på Iron Maidens “killers” baklänges. Ormarna försvann. Omar Shariff kom fram och sa att det var skicklig gjort det där med ormarna. Jag neg blygt och tackade med Lena Nymans hesa välbekanta röst. Mina händer darrade tillfredsställda. Omar sa att han hade bokat ett möte med Skansenchefen. Vi gick dit armkrok och satte oss ned på en liten stuga. Hans Alfredssson som alls inte är Skansenchef  materialiserades från tomma intet med ett “häpp“. Jag tände en bakad potatis och lyssnade till vad Omar och Hasse hade att säga.

Jag fick ett ultimatum. Jag fick en chans att spela teater på Skansens röda scen igen mot att jag slutade skicka sexuella trakasserande brev innhållandes ordet vatten. Så fort jag hörde ordet vatten kastade jag mig över Omar med ett hest stönade. Ge mig vatten! Vattan! Vattttuuun, skrek jag. Hasse knäppte med fingrarna och ett S.W.A.T. Team hoppade fram från under verandan, övermannade mig och körde i ilfart iväg till Guantanamobasen där president Obama välkomnade mig med orden “egentligen är det stängt, men för dig har alltid plats“. Han pratade norska och lät glad.

Jag hörde hur dörren smällde igen och nycken vreds om. Jag kollade runt i den minimala cellen och till min oerhörda glädje såg jag ett glas vatten. Jag speglade mig i glaset och såg att jag var nästan mig själv igen. Min näsa, Brad Pitts pitt i pannan och Samuel L Jacksons attityd.

Plötsligt hörde jag en signal. Ett ihärdigt pip. Det var som om hela rummet pep. Telefonen ringde, ringde ,ringde och jag kunde inte hitta den. Jag tittade runt och lokaliserade ljudets ursprung. Det var precis bakom väggen. Jag sträckte mig fram och tryckte till och med ett “pjoop” försvann jag ur cellen, drömmen och fann mig själv sittandes i sängen med sjöblöta lakan, mobilen i handen och en törst som jag visste botemedlet mot…

Fan…Jag måste sluta gå lägga mig för tidigt. Drömmarna får för mycket tid och tar över annars…

Andra bloggar om dröm, orm, mardröm, törst, samuel l jackson, skansen, brad pitt, lena nyman, hans alfredsson, sand, öken, absurd, vatten

Häromdagen tröttnade jag på det mesta. Jag hade liksom sett allt och gjort allt kändes det som. Och när sådana känslor kickar in hos undertecknad brukar jag för det mesta bege mig på en inre resa. Det är alltid spännande att se vart det för mig. Och med tanke på alla de sidor man har så är det liksom förenat med värsta äventyret att dra in iväg i sig självt.

De flesta människor är så platta så att vid första försöket studsar det ut från den endimensionella sidan av sig självt och finner sig famlandes utanför sig självt. Ungefär som ett felaktigt inglidande rymdskepp. Det handlar om vinkel allt som oftast men ibland är det bara ytan. Men själv är man så djup så att …äh va fan följ med här istället…

Under höger arm har jag en sidolucka som man med några enkla handgrepp veckar ut till en dörr. Jag öppnade den och klev med ett mjukt *pjooop* in i mig självt. Jag är medveten om att det måste se helt galet ut för betraktaren som ser hur jag vrider mig ett halvt varv, hör ett knastrigt zipp och sedan förfärat ser på hur jag kliver in i sidan på mig självt. Och givetvis är min vän absurdismen med och hjälper till och för att förstärka det hela har han tagit med sig vapenbrodern “det omöjliga” och följeslagaren “lägg av för fan” och med en diskret vinkning försvinner jag.

Undertecknad skiter som vanligt i den som åser och tappar sina skruvar. Fuck him typ.

- Nä men hallå i stugan, säger jag till den förste inre mig jag möter som går och skrotar.
- Va fan nu då, säger den inre av mig själv.
- Mors, säger jag.
- Har inte jag sagt att jag inte vill se dig här, väser den sure inre versionen av mig som också fått för sig att han har ett heligt patos att bevaka mina inre hemligheter och demoner. Sen att han gör ett grovt tankefel och har fått för sig att han ska bevaka dem från mig självt vittnar ett: om att han är lost som fan och två: tar sitt jobb på allvar.

Men jag är inte den som inte tar en fight. Inte ens emot mig själv. I normala fall. Men idag ska jag visa er nya och djupare sidor av mig själv så jag bara:

- Lägg ner, jag vill inte hänga här och med ett snabbt tryck i sidan av honom öppnar jag hans dörr till hans inre som på något avigt plan alla förstår är mitt innerinre. Återigen får vi på Sugbloggen problem med personliga pronomen.
- Va fa…

Är det sista jag hör och med ett swjooop kliver jag in i honom och möter mig själv igen. Men denne version hoppar till. Jag med! Han…öh hon är klädd i kjol! I hennes värld är hon ju djupt begravd i mig självt bakom ett inre skal som ingen borde hitta till. Inte ens jag själv. Speciellt inte den yttersta av mig.

- Men va fan, skrek jag.
- Hörru! Hur i hela friden kom du in här, sa hon med en stadig baryton och försökte skyla sig.
- E du tappad bakom en vagn din äckliga halvtransa och vadå försöker du skyla dig för mig. Som om jag inte sett min egen balle liksom…
- Va? E du jag? Vadå transa?
- Glöm det, ser du några damkläder här eller, sa jag.
- Det är inte som det ser ut, sa hon.
- Nä hä…och hur menar du att det ser ut då?
- Ja…det är ju det där med att du går omkring och är så hundra procent alfa hanne. Någonstans måste alla mjuka  o fina sidor som får på pälsen av dina testostronstinna testostroner ta vägen. Och är det inte ut så är det in de tar sig. Och jag kan inte annat än acceptera dem för att vara en del av mig. Kruxet är bara att de är så starka och förtryckta så jag måste för att hålla dem på gott humör vara dem till viljes. Och om det krävs en kjol, några högklackade och lite smink, så varför inte. En sur du är illa. En sur kvinnlig du går inte att hantera. Vad skulle du gjort om du vore i mina kläder?
- Satt på mig ett par sexigare strings. Allvarligt pungen ska inte hänga på varsin sida om grenen.

Och då slog det mig. Medan jag går omkring och tror att jag är orginalsteffo så är det egentligen precis tvärtom. Den inre damklädde versionen är ju egentligen min saknade hälft. Summan av mannen steffo coh kvinnan steffo…öh…steffi.

Så på fredagskvällarna när jag i min humbla lya vacklar omkring i ett par stabila pumps stl 46 är det alltså ett uttryck för den förtryckta delen av mig och inte alls en fetish som jag trodde att det var. Ser man på liksom.

Den sanne mannen.

Som inte räds sin feminina sida…

Andra bloggar om transa, Absurd, sugbloggen, inre resa, schiztofreni