Sugbloggen är landets roligaste blogg!

Jag har tänkt mycket och länge på hur jag ska såga suget hellström. Vad det är som stör mig. Jag ville identifiera alla buggs innan man lägger ut en såglista på honom…men det visar sig att det går inte att definiera dem. Allt han gör, allt han har på sig allt han manifisterar är bara skit. Då känns det som om det är för mycket jobb att lägga ned någon form av konstruktiv kritik på det. Det är inte värt det helt enkelt.

När alla i polen simmar bröstsim är jag övertygad om att den jävlen simmar ryggsim bara för att liksom…

Och hur mycket vill skansentönten lundin suga av honom egentligen…?

…forts KAPITEL 12 eller Luther skaffar sig en flickvän

Hon tog mig i handen och ledde mig in i mitt pojkrum, fnös åt soffan, knuffade ned mig i sängen och förförde mig så att jag visste varken fram eller tillbaka. Vid ett par tillfällen kom jag på mig själv att jag hade glömt bort mitt eget namn. Hon visade mig att det visst fanns fler erogena zoner på min kropp än kvarteren kring lill Luther. Detta kan bara inte ske, och om det sker vem fan kommer att tro på detta, tänkte jag. Ingen jag känner kommer att tro på mig. Jag själv skulle inte ha trott på mig själv om jag hade försökt berätta detta för mig själv. Och då är jag själv en snubbe som jag litar på i allra högsta grad.

Jag vaknade upp dagen efter vid tolv och kollade runt i mitt rum och det fanns ingen där. Jag lyfte på täcket och kollade ned som om lille Luther skulle kunna berätta något för mig. Sin vana trogen ignorerade han mig totalt och låg hopvikt likt en liten larv och gav mig ett slött ögonkast, ungefär som om han ville säga “låt mig vara ifred, jag har huvudvärk”. Jag intalade mig att detta var en utav de bästa drömmar jag haft och klev upp ur sängen. Molly kunde gå och dra något luddigt och antikt över sig. Jävligt realistisk om inte annat, med tanke hur öm lille Luther var. Jag noterade att tapeterna var lite fuktiga och att mina krukväxter såg en aning genererade ut men det var inget bevis för att någonting faktiskt hade skett.

Jag hoppade in i mina kläder och smög ut i köket och till min oerhörda förvåning satt min mor och Kajsa över en kopp kaffe, och snackade om allt mellan himmel och jord. Min mor log emot mig ungefär som om hon hade vunnit en miljon och jag fattar idag varför hon verkade så lättad. Det visade sig att hon varit lite konfunderad över min totala brist av intresse för det täckta könet och att hon någonstans långt inne hade en liten George Michael vibb av sin son. Det vart ju aldrig något varaktigt med Irma och detta hade gnagt på min mor sedan dess. Vad jag aldrig riktigt klargjorde för min mor back in the day var det faktum att jag satsade allting på musiken och att tjejerna kom någonstans lång bort i periferin.

Min tanke var ju den att när jag blev den firade superstjärnan jag av ödet var förutbestämd att bli, skulle jag ha ett oräkneligt antal brudar hängandes efter mig. Detta visste inte min mor och det var därför hon var så lättad över att se en kvinna kliva ut ur mitt rum. En kvinna med rosiga kinder och blanka ögon. En tillfredställd ung dam.

Min mor var stolt över sin son. Det gick ett sus över landet. Luther hade haft sex. Fan killen kunde ju! Tapeterna i mitt rum var fuktiga på riktigt. Exibit A som man säger i amerikanska filmer. Det var inte inbillning. Fåglarna sjöng, solen sken och katten solade sig i gasset. Min mor kunde återigen se sina väninnor i ögonen vid frågan hur hennes barn mådde och om Luther hade skaffat en flicka eller så. Kajsa reste sig upp och sa att hon skulle ta en dusch och gav mig en puss på munnen. Hon sade också att hon måste hem men att vi skulle ses senare.

Jag befann mig fortfarande i ett tillstånd fullt av chock. Jag visste inte vad som riktigt skedde runt omkring mig. Var vi ihop? Och i sådana fall när blev vi det? Räcker det att man sticker in lill Luther in i en kvinna så är man typ förlovad. Vad var det som egentligen skedde. Hallå? Morsan min ordnade den bästa frukost jag någonsin har ätit och pysslade om mig och gav mig ett par hundra om vi skulle ut under kvällen. Jag åt slött de stekta äggen som smalt i min mun och stoppade med en disträ åtbörd ned hundralapparna i byxfickan. Med ett mummel om att jag skulle ta en promenad tog jag adjö av morsan och stack över till min kamrat Linus.

Jag hann inte mer än kliva in i Linus lägenhet förrän han utbrast:

- Grattis gamle vän!
- Öh…va, sade jag.
- Försök inte. Jag ser att du har bedrivit älskog, man kan också säga pippat, eller om man så vill knullat, en del säger haft sex, medan andra tycker om uttrycket tömt, somliga föredrar gnidit kött, medan det finns de fåtal som gillar talesättet stargate, eller haft närkontakt av den fjärde graden, eller på amerikanska bumpat och grindat. Jag själv tycker bäst om satt på och på god andra plats kommer hängt in den etc…etc. Berätta gamle vän. Och än en gång grattis!, sade han och dunkade mig i ryggen.
- Hur fan vet du detta?, undrade jag.
- De glansiga ögonen, den darriga gången, det rufsiga håret, de enorma påsarna under ögonen, sugmärket som är lika stort som norra Senegal och den omisskännliga doften av kön som osar runt dig. Vad är det för fel på en dusch…är en fråga som stilla flankerar förbi min något omtumlade hjärna, sade Linus och rynkade på näsan tändandes en cigg. Allt i en rörelse.
- Visst fan jag hann inte duscha ju, sade jag som slagen av en tanke.
- Det blir så när man sover bortamatch ibland, sade vännen Linus ungefär som om han vore någon sorts expert på bortasex.
- Nä jag sov faktiskt hemma och hade grym sex i natt i min säng faktiskt, sade jag och tog tacksamt emot ciggen som Linus räckte mig.
- Berätta allt och uteslut inga detaljer. Jag ser att du lider av den stora massiva ångest som man alltid erfar dagen efter det stora uttömmandet. Berätta för mig så skall jag se vad för råd jag kan ge dig, gamle vän, sade Linus och öppnade fönstret på ett signifikativt sätt som jag inte kunde missförstå.

Han tyckte uppenbarligen att det luktade för mycket gammal sex runt omkring hans vän och hade svårt med att utstå doften från mötet mellan en man och en kvinna dagen innan dagen efter så att säga. Så jag berättade allting och jag såg till min fasa att den gode vännen hade svårt att tro på min historia. Va fan jag själv hade svårt att tro det själv! Det var här Linus sade att om detta är sant så ring henne och boka träff. Jag kom på mig själv sägandes att jag inte hade hennes nummer och fann mig stå inför Linus skeptiska blick. Ungefär som om han ville säga “gamle vän, du behöver inte ljuga för mig, fan vi är ju polare och nästan som bröder”. Jag droppade allting och sade till honom att jag hade fått ett par kalla hundringar av morsan och att vi istället skulle gå ut och ta en bärs. Detta var mer hans i linje med hans filosofi.

Jag lånade hans dusch och en t-shirt som hade ett makabert tryck för något tennisföretag och vi softade ut och tog ett par softa sensommarkvällsöl. Vi blev ganska packade och vid tiotiden på kvällen skildes vi åt som goda vänner och Linus fick mig att lova att aldrig berätta detta för någon, för om han, Linus inte kunde tro att detta var sant hur skulle då de andra polarna reagera? Jag löftade, har ett vagt minne att jag gjorde scouttecknet och drog mig hemåt. När jag kommer hem hör jag att det sitter folk i köket och skrattar och har sig. Jag går in dit för att hälsa i tron att det är vänner till min mor och tappar nästan hakan när jag ser Kajsa sitta där fräschare än någonsin med morsan och syrran.

- Öh…äh…hej, säger jag febrilt letande efter ett coolt ansiktsuttryck.
- Älskling, utbrister Kajsa och kastar sig i min famn.

Så som man ser sköna väna brudar göra i svartvita filmer från förr. Jag kände mig som Bogart. Hade jag haft en cigg så hade illusionen varit perfekt, tyvärr rökte jag inte framför min mor av någon missriktad respekt. Som sagt, Kajsa kysste mig och jag såg i ögonvrån hur min mor stolt knäppte händerna som om hon bad en stilla tacksam bön till tjommen där uppe att hennes son inte var lagd åt Jonas Gardell hållet till. Det verkar som om hon bad en likadan stilla tacksam bön till samme man att den som hennes son stod och kysste inte var Jonas Gardell. Även jag själv skickade en stilla tacksam tanke uppåt att det inte var Jonas Gardell jag stod och kysste. Kajsa å sin tur verkade vara glad att hon inte var Jonas Gardell. Å andra sidan hade hon nog velat vara Jonas Gardell om jag hade varit lagd åt det hållet. Det verkar som om jag befann mig i ett rum fullt av glädje över att Jonas Gardell inte var bland de närvarande. Frågade man Jonte är förmodligen han ganska glad över att han inte var där denna dag.

Följ den rafflande fortsättningen imorgon…

*kaaa…tjoff*

…sa det och precis allting slocknade. Ett tag trodde jag att det var mina ögon som tagit ett halvt varv innåt och fastnat där. Shit tänkte jag, vilken osympatisk själ jag hade då…

- Va fan nu då, muttrade jag när jag insåg att det inte alls var en introvert kupp jag råkat utför.
- Man får inte säga fan, sa ett utav barnen.
- Jag e rädd för Åskar, sa ett annat.
- Ojdå, sa frugan
- Vilken asacool blixt, sa en tredje unge.

Jag studsade upp ur den halvliggande dästa position jag placerat min lunchstinna kropp i. Fett mår bäst i vila. Letade efter proppskåpet och kunde konstatera att propparna var softa. Men elen var gone. Jävla fortum och deras skitkablar! Efter 3 timmars ihällande regn med matchande muller och blixtar, och en konstant strömfrånvaro började orosmolnen hopas. Men vänta lite, vad händer med frysvarorna? Och kaffet efter maten, nu när vattenpumpen chillade. Biran i kylen då…varm jävla öl. Fy fan!

Jag kallade till rådslag.Kvinnorna tyckte att jag var lite väl orolig. Frysen skulle hålla kylan minst hela natten, sas det. Strömmen kommer tillbaka snart, sa någon annan. Kom igen, Fortum har koll sa någon med allt för stort förtroende till trötta företag, vars affärside är att rövknulla packet.

- Vi måste ha vatten till vällingen, sa jag.
- Det fixar sig, sa frugan.
- Och våtservetter för att torka händerna.
- Det e lungt, sa syrran.
- Och gasol till gasolköket.
- Vi kan äta kallskuret ikväll, sa väninnan.

Jag kände att ingen tog krisläget på allvar. Va fan, vi borde delegera arbetsuppgifter, samla ved och börja ransonera burkarna.

- Hur som helst, sade jag och fortsatte, I fix, no sweat jag gittar över till coop och styr upp!

Jag kände hur manligheten knackade mig på axeln med ett “svik oss inte nu”.

- Men ska du inte vänta lite innan du sticker. Elen kanske kommer tillbaka, sa frugan
- Nä du. Det måsta hamstras nu. Annars kanske allt är slut.
- Men ere så klokt, sa vänninnan.
- Ta det lungt ni. Jag har koll.
- Men…
- Inget snack. Inget jävla velande. Jag löser det här, sa jag och om det inte vore för att Birkenstock knappast signalerar pondus, skulle jag stampat foten i backen.

Jag kände hur min mentala lejonman växte. Om det inte vore för att jag har ett rätt så omfångsrikt vokabulär skulle jag blottat framgaddarna och utbrustit i ett “rooooaar”. Tar med mig kreditkort (klorna) och hoppar in bilen (jaktredskapet) och far till coop (jaktmarken) för att köpa gas till gasolköket och vatten (villebrådet).

Vi var ett gäng män som cirkulerade omkring på coop. Givandes varandra respektfulla blickar. Alla var där för att ordna för de sina. I kassorna jämförde man kreditkorten med varandras. Amex Guld smällde högre än Coops medlemshistoria, fick jag lära mig. Så med bilen fullastad med varor som skulle räcka åt en belägrad stad drog jag tillbaka till stugan. Jag tuggade i mig en kexchocklad under färden, för att bygga upp fettreserverna. 5 för priset av 3. Jag gömde undan 2 till bistra tider.

I samma jävla sekund som jag äntrar tomten fullastad med ramlösa, coops våtservetter och en flaska temul, tänds lamporna ungefär som om om naturen vill säga “det här hade du inte mycket för va, jävla lallare”. Honorna satt på verandan och drack vin och hånlog lite spefullt.

Men jag säger bara: vänta till nästa strömavbrott så ska ni få se om ni får ta del av mitt survivalkit…

…jag har en liten fundering:

vet galna människor om att de är galna…?
och är det ett medvetet beslut de tar eller sker det gradvis…?

…om det är ett medvetet beslut, så är det inte alldeles osannolikt att jag en dag kliver över…bara för att liksom…

Fram för mer galna människor. Skulle göra världen en smula mer oberäknelig…

En sak som länge brytt min hjärna är korv. Korv som man själv har koll på vid tillagningen är på något plan ok. Sen att innehållet till 99 procent är vatten och resten rester av en salig blandning av hädangångna stackares leftovers är en annan sak.

Men att ramla ut från en nattklubb och ställa sig i en kö, där det serveras korv av en svettig langare, fattar inte jag. Det måste bero på alkohol och att man inte fick med sig någe ragg. Typ ballens protest “om inte jag får någe, ska i alla fall magen få sig något”. Kanske en elakartad magåkomma? Omdömet är ju redan rökt, vilket de sista ragglande raggförsöken vittnar om. Och bakfyllan håller på att strecha och värma upp för en hel dags grovjobb. Ångesten…tja den smyger in vid sen lunch med ett “mors grabben…var det så smart att ragga på transvestiten…vilka tecken behöver du…räcker det inte med adamsäpple, basröst och skägg?”

Nä… då skulle jag hellre bli sedd död i ett dike än petar i mig korv från dessa osande grillwannabies. Vem vet hur de värmer sina händer under de kalla timmarna innan de djupt packade kunderna behagar dyka upp. Och hur vet man att grillen är ren? Hur vet man att den rostade löken inte är rostig egentligen? Hur vaken är ens luktcentra så att man kan urskilja det mögliga brödet, som medelst en snabb liggning på grillen får en känsla av nybakat bröd?

Och vad är det för priser? 30 jävla spänn! För en torr jävla bit bröd, gammal lök och kadaverdelar?

- ja men det är natttaxa!
- det är det inte alls, du tar bara betalt för att du inte får vistats bland männsikor under dagtid!

Det finns en anledning till varför korvarna är så jävla hårt kryddade, nästan så att kryddorna själva tycker att det är för starkt. Hur fan ska man kunna urskilja att korven är skum, när varenda smakcell får sig en dos medvetslöshet?

Sen så har vi pressbyrå/Sven Eleven och bensinmacksrysarna också. Hur galen mage har man som vågar beställa något som legat och rullat i fettbadet de snurrar omkring i. Snacka om celluliterkatalysator. En sådan korv går direkt och lägger sig på låret utan att gå förbi gå. Och den ber inte om lov. Nosiriboba.

Nä…jag skulle inte peta i mig en korv från en mack om så hela planetens väl och ve hängde på det.

- Ät korv eller så spränger vi planeten!
- Vill ni ha hjälp med avtryckaren?
- Men alla människor kommer att dö!
- Ser jag ut som en som bryr sig?
- Träden också!
- Bah…bara en massa pollen och trädmaskar!
- Och alla djuren!
- Ormar, sniglar, getinger…känns som om jag kan leva utan dem!
- Du kommer också att ryka med!!!
- Ser jag ut som om det kommer att påverka mig?

Vaknar upp och inser att jag inget ser.

- Wtf…är jag Steve Wonder nu? Om så varför har jag ingen melodi i huvudet? Det där suset låter inte alls lika hittigt som “I just called”.

Med en kvissla i ögat som i form och massa inte är större än en fis i rymden, inser jag att denna dag kommer att gå i sughetens tecken. Och eftersom den k ä n n s som isbiten som sänkte Titanic for jag sålunda till ögonakuten vid Fridhemsplan. Superspännande att köra bil med ett öga, folk tyckte att jag kom in lite väl hastigt till övergångsställena. Jag önskar att jag kunde säga att jag hade koll.

Kliver in med bandage för ena ögat (ska det vara akut skall det fan i mig göras med stil). Hade jag haft en sjörövarlapp hade jag hookat upp den innan någon hade hunnit säga “död mans kista”.

Först ska man ta en nummerlapp. Efter en eon av letande hittar jag den lilla röda enheten längst in i rummet. Korkat att inte ha den direkt när man kommer in menar jag. Sedan ska man fylla i en papperslapp som i storlek påminner om post-it lapparna. Inte den vanliga sizen utan ekonomistorleken. Mini. Vitt papper, vitt skrivbord…Visst här tänker man på kontrasterna.

- Va fan! Hur ska jag se vad jag ska fylla i, tänker jag högt och försöker kolla med det friska ögat. Jag känner hur det metamorferas till det onda ju mer jag inser att jag inget ser.

I ögonvrån ser jag en rutinerad old lady som halar upp förstoringsglaset ur handväskan. En av 5 saker jag önskar att jag hade haft i ryggan. Tålamod är ett annat. Med ett brett förtroendeingivande leende frågar jag om jag kan låna det av henne. Jag hör ett mummel från hennes håll som jag tolkar som ett ja och rycker det ur händerna på henne. Vet fortfarande inte om det var hon eller stolen som knarrade men va fan det lät som ett “varsegod”.

* nummer 419 *

Ah…min tur. Fan va snabbt det gick, tänker jag och påbörjar processen “ta sig fram till kassan”. När en dimension är kokt är det inte så enkelt som man kan tro. Jag visste att jag hade gått en aaaaning för långt när jag hör det platta klanget från panna möter glasfönster.

* goodaiifkaatjooff *

Med ett generat leende halar jag fram patientbrickan. Och jag vet idag varför det heter så. Patient = tålmodig, vänta eller vem fan har bråttom. Det är helt enkelt en rak översättning från engelskan och betyder sitt du och torka in i väntrummet. Vi ropar upp dig kanske om vi är kvar under dagen.

- ok, då ropar vi upp dig när det är din tur.
- men va fan! varför tog jag då en nummerlapp?
- den är till denna kassa.
- menar du att jag tar nummerlapp för att lämna in en ännu mindre jävla lapp?
- så ere. regler grabben regler. sitt ner o vänta!
- men va ska jag göra under tiden?
- vi har massor med tidningar på hyllan där bakom dig… det finns säkert något som passar dig.
-…?

Jag kastar ett öga på hyllan. Den bågnar något ohemult. Alltså…vänta lite…greppa det här… på ögonkliniken har man alla sorters tidningar. Ta mig fan ett större utbud än Coops. Varför då? Är man ironisk? Vill man jävlas med alla halvblinda jävlar? Tror ni mig när jag säger att inte en käft kollade i någon blaska?

Och hur skulle det se ut om man satt djupt insjunken i en artikel om Inkafolket när läkaren ropar upp en.

- Jo jag lovar jag ser inget, jag bara låtsas läsa…
- Visst kyss mig snett!
- Men…
- NÄSTA!

Belysningen skulle man ju tro vore på sin höjd ledljusaktigt. Men nähä då. Bam! På med allt ljus så att det friska ögat får stressymptom och går in i väggen. Med resultat att man själv kvaddar in i väggen. Pink floyds ljuskille skulle lätt få komplex.

En och en halv timme senare ropas jag upp. Jag satt och psykkollade en snubbe rakt in i hans enda öga i 53 minuter, eftersom han inte vek undan blicken. Men la av med det i samma sekund som jag lyckades snappa upp konversationen med hans granne som innehöll meningen “jo visst… det är ett glasöga, faktiskt inte många som ser det”. Pinsamt som fasen.

Nåväl. Jag leds in i ett litet rum där det motsatta förhållandet råder som är i ett svart hål. Varenda jävla ljuspartikel i universum är ta mig fan samlat i detta rum. Värsta ljuspartyt. Läkaren låser fast mitt huvud i någon skruvstädsliknande apparat och droppar något jävla hopkok som närpå får det friska ögat att hoppa ur. Och använder lika mycket tryck som får allt klotter jag någonsin sett att försvinna. Tack och hej till den “tag-karriären” liksom. Om det inte vore för att jag tycker att huvudet matchar kroppen hade jag vridit loss kroppen och med ett “varsegod, gör va fan du vill med skallen” klivit ur rummet.

- så, då var vi klara!
- vi och vi. varför säger folk i vita rockar alltid vi?
- jag e klar med mitt och du e klar med ditt. det är lika med att vi är klara.
- ja…lägger du upp det på det viset så, men jag ser ingenting.
- det går över om ett par timmar.
- du säger det.
- ja jag gör ju det.

260 kr och lite sterilt vatten och fortfarande lika mycket ledsyn som en jävla fladdermus med långt gången starr. Well fuck you aswell. Fast med tanke på trycket i sköljen får jag nog vara glad att läkaren inte sköljde bort ögonvitorna.

Som en stilla protest snodde jag med mig slitz, kamratposten och pc-guiden. Senare under kvällen frågade frugan “varför har du ett förstoringsglas som det står Kerstin E. på?”

…forts KAPITEL 12 eller Luther skaffar sig en flickvän

Det hela började med att jag och min syster bestämde oss för att fika en fredag efter jobbet inne i Kungsan. Det var fullsatt överallt och vi såg två tjejer som satt vid ett bord så jag gick fram till dem och frågade om det fanns plats för mig och min syster där och de sade visst varsågoda och pekade på de två lediga stolarna. Hur som haver så satt vi där och snackade, jag och min syster för oss själva och dessa främmande flickor snackade för sig själva. Vid ett tillfälle råkade jag snappa upp att de snackade om filosofi och jag hade precis börjat filosofera lite på hobbynivå så jag kunde inte motstå att fråga dem vad de snackade om. Vi började konversera med varandra och det visade sig att vi hade en del gemensamma vänner och gick på samma klubbar. Tjejerna hette Anita och Kajsa och hela tiden som vi satt där och snackade satt Kajsa och glodde på mig.

Vid denna tid var jag ganska så osäker på om jag hade tjejtycke. Och eftersom jag inte hade fått de tjejer jag var kär i förr, trodde jag att hon glodde på mig för att hon tyckte jag var ful eller så. Alternativt att hon tyckte att min näsa hade passat bättre på ett större ansikte, i storleksklassen Runar Söörgard. Och om hon tyckte att jag var snygg så sade den minimala självkänsla som jag hade vid denna period i mitt liv att hon då måste vara sinnesslö eller lida av grava synbesvär. Och vem fan ville vara ihop med en tjej som hade lika mycket intellekt som en efterbliven sjöhäst eller som såg mig lika mycket som Stevie Wonder skulle göra en mörk natt i ett mörkt rum. Efter ett par timmars pratande skildes vi åt och jag och syster min for hem.

Syrrans bästa polare skulle komma hem till oss senare på kvällen och sova hos oss för att hennes pappa var bortrest. Jag hade ingen lust att gå ut så jag satt med dem och kollade på video. Vi tittade på Sixteen Candles med Molly Ringwald. En av världshistoriens mest underskattade filmer. Eller menar jag minst överskattade? Molly är ju skyldig till en och en annan ofrivillig, under en djup sömn framkallad nattlig ejukalation. När reklamen sade mmm… marabou, tänkte jag mmm… molly.

Vid elvatiden på kvällen ringde det på dörren och jag frågade min syster om det skulle komma någon kompis till dem varpå hon svarade, inte vad hon vet. Vår mor var på någon fest så hon skulle inte komma hem förrän sent på morgonen. Jag gick fram till dörren och frågade genom dörrbladet vem det var och hörde till min förvåning en kvinnlig stämma säga “det är jag, Kajsa”. Vi hade inget titthål. Jag öppnar dörren och där stod Kajsa, med en flaska vin i en påse och undrade om hon fick komma in.

Vad kunde jag säga?

Hon klev in och vi tog oss in till köket. Jag frågade henne vad hon gjorde där och hur hon visste var jag bodde. Det visade sig att hon hade suttit kvar med sin väninna borta i Kungsan och blivit total kär i mig. De hade rådslagit och satt sig och druckit vin och kommit fram till att det bästa hon( Kajsa) kunde göra var att ringa runt lite bland sina polare för att få min adress. Sagt och gjort. De hade åkt hem till Anita som bodde bara ett par tunnelbanestationer ifrån mig och peppat upp Kajsa medelst ett par jamare. Och inga mjuka huskattmjaus eller så utan vi snackar lejonvarianten. Istället för Whiskas valde hon Djungelvrål som motivator. Jag var tvungen att försöka smälta detta och bad henne göra sig hemmastadd. Jag gav henne en vinöppnare och två glas och bad henne hälla upp medan jag skulle kolla en pryl. Jag sprang in i toaletten och ställde mig att begrunda det ansiktet som jag hade blivit ganska bekant med nu. Svårt liksom. Jag såg ingenting speciellt som skulle kunna få en väldigt vacker tjej att göra dessa konstigheter, för hon var så snygg så att klockan gick några sekunder fortare.

Jag menar hur normalt är det att en tjej åkte hem till en vilt främmande kille klockan elva en fredag kväll med ett par groggar i trosorna samt ytterligare en flaska med sig i handen för att säkerställa uppmjukningen och blodtillförseln till det nedre organet, samt vältningen av offret? Fast jag hade gått igång på ett glas mineralvatten om det vankades sex. Jag var inte nödbedd vid denna tid i mitt liv. Eller jag är inte nödbedd alls vid någon fas av mitt liv. Det kanske låter stort, men även för all framtid som komma skall kommer jag inte att var nödbedd.

Vad ville hon mig?

Jag skickade in min syster och hennes väninna att gå och lägga sig och tog vardagsrummet i besittning och sade till Kajsa att vi kunde kolla video eller så. Hon accepterade och vi började tömma vinaren hon hade med sig. Filmen? Som om jag ens noterade den. Min tanke var den att hon visst kunde få softa här ett tag men att hon skulle hem med den sista tunnelbanan. Det var inte hennes plan visade det sig. Vid typ två på natten frågade jag henne var hon bodde någonstans lite finkänsligt implicerandes att nu var det nog dags att tänka på refrängen. Hon sade att hon bodde i Vällingby.

- Ahh… sade jag hur hade du tänkt komma hem… taxi eller…?, undrade jag.
- Jag tänkte sova här hos dig sade hon.

Jag blev helt ställd och sade att visst det går bra om du kan tänka dig att sova på soffan. Då lutade hon sig fram emot mig och tittade mig djupt i ögonen med sina gröna ögon och sade “min plan är att vi skall sova i samma säng när vi har älskat färdigt…”

Följ den rafflande fortsättningen nästa vecka…

Hur full är man när man cirklar kring ett par som står och argumenterar med en varsin laddad fylla i sig utanför klubben?

Som precis stängt.

I hopp om att damen ska bli så jävla förbannad på sin snubbe så att hon följer med en hem.
Typ uppraggad i protest liksom.

Då vet man att man gett fem över 3-ragget ett ansikte…

KAPITEL 12 eller Luther skaffar sig en flickvän

Efter att the Invaders hade splittrats var jag ganska villrådig över vart mitt liv var på väg. Vad ville jag? Vad kunde jag? Vad borde jag? Skulle jag fortsätta med musiken eller skulle jag klippa mig och satsa på en civilingenjörsutbildning? Min mor ville se mig i hög hatt på en avslutning som kursetta. Jag själv hade som sagt ingen susning. Jag hade dock kontakt med killarna i the Invaders och vi var bra polare och är det än idag. Den jag började umgås med var Alf som kom in sist i bandet. Vi var ute på en del öldrickning och jag lärde känna en del av hans polare, som kom från en annan förort än mina polare.

En kväll satt vi hemma hos Dego som var en fotograf och helt galen i Coca Cola och porrfilmer. Snygg kombination. Vi satt och snackade skit och drack whiskey och kollade porrfilmer. Framåt små timmarna kom gitarrerna fram och vi jammade och ur detta startade bandet Stockholm Dolls. Det vi saknade var en trummis och vi dryftade hur vi skulle lösa detta dilemma genom att peta i oss mera alkohol och kolla på fler filmer. Kopplingen mellan Mary och alkohol hade en naturlig förklaring. Ju mer jag drack desto längre bakåt i tiden brukade jag färdas. Ni vet vägen som på engelska kallas memory lane. Jag hade en tendens att börja minnas mina gamla hjärtsmärtor i takt med att alkoholmängden ökade.

Jag satt här med min nyfunna polare och blev mer och mer packad och kutade nedför memorybacken tills jag träffade på gamla kära Mary, som jag hade en krasch till back in tha days. Hon stod där i hörnet mellan elva och tolv år och bara var söt. Ungefär som Mauoro´s Sara vid Seven Eleven. Fast snyggare.

Jag föreslog att vi skulle ta in Mary på trummor. Det var min systers trummis som inte hade något band eftersom det aldrig blev något av Rock Island. Det bästa med Mary förutom att hon var grym på trummor, var det att hon hade fått förtur till Fryshuset som då byggdes. De ville ha in tjejband eftersom målet var att ha spridning bland könen såväl som musikstilar. Förslaget klubbades igenom, och jag ringde henne mitt i natten och sluddrade fram förfrågan. Hon tackade ja. Vi lät Mary vara bandansvarig och på så sätt var vi bland de första som började repa på Fryshuset. Vi var till och med och byggde i vad som senare skulle bli vår replokal. Dego sjöng, jag spelade gitarr, Alf spelade gitarr och vi letade upp två killar som var polare till Dego som spelade keyboard och bas. Keyboardisten hette Hasse och basisten Åke. Det enda vi gjorde under ett halvår var att repa och skriva låtar. Det fanns ingen i bandet som var driftig nog för att fixa ett gig så innan vi fick en spelning hade Hasse och Dego hoppat av. Hasse fick fast jobb på Posten och såg en framtid där… suck.

Som vanligt när det gällde att styra upp gig blev det den gamle gode John från the Invaders som fixade det. Vi fick vara förband till hans W.A.S.P coverband i Sätra ungdomsgård. Cirkeln knöts på nytt liksom. Sommaren kom och gick och vi gjorde ett uppehåll. När hösten kom så hade Åke fått nog och hoppade av. Vi andra tre resterande bandmedlemmar bet ihop och jag bestämde mig för att sjunga och spela gitarr, så vi behövde enbart jaga en ny basist. Vi testade ett gäng basister och jag minns bara en av dem. Jag hade pratat med honom i telefon och bokat upp möte i replokalen en Söndag, vi andra tre möts upp innan för att iordningställa och för att förbereda oss.

Mitt under värsta slammret öppnades replokalsdörren och in klev ett par tre skinheads. Jag kände bokstavligen talat hur mitt skinn alternativt ville hoppa av och lämna kroppen eller likt en kameleont byta färg och smälta in med den vita väggen, men jag behöll fattningen och frågade dem om vi kunde hjälpa dem på något sätt… typ var vill ni att jag skall placera hakan för bästa effekt.

- Öh…är ni Stockholm Dolls?
- Jepp in real life as you can see, sade Alf kaxigt.
- Ok…vem e Luther´ra?
- Öh…det är jag, sade jag och kände hur döden min gamle polare, med ett muntert “Hallå där…det var ett tag sedan”, flåsade mig i nacken.
- Ah…jag e Micke och skall testa att spela bas med er, sade den mest rakade av dem.

De andra sysselsatte sig med att blänga på mig. De ingen lugg men de blängde på som om de gjorde det under lugg. Det måste man kredda dem för.

- Hmm…missförstå mig rätt här, sade jag, men är inte ni typ skinheads?, sade jag lätt oroad.
- Vadå syns det inte!?, morrade en av dessa åt mitt håll och kastade med den imaginära luggen.

Jag försökte gömma mig bakom min gitarr och gitarren i sin tur gjorde sitt bästa för att se så liten och harmlös ut som den kunde, ungefär lika farlig som en ukulele. Fyratusenfemhundra spänn kostade den mig och gjorde inget försök att rädda sin husse eller är det matte jag är?

- Jag vill inte vara den som dömer folk för hur de ser ut bara, sade jag i ett försök att gjuta olja på vågorna.
- Men va fan, ni är ju hårdrockare ju, sade en av dem oslugt, och man såg en antydan till ett ljus i hans ögon över denna insikt.

Där inne under den rakade skallen gick det inte fort. Trots att det inte kunde finnas många kurvor och vindlingar. Formel noll liksom.

- Du har just vunnit priset “Veckans Vaknaste Vattenskalle”, sade Alf och fortsatte nu riktad mot Micke the Skin, vi tror inte att detta kommer att funka, men tack för visat intresse och vi kommer att höra av oss till dig inom en vecka eller så. Ring inte oss för vi ringer dig och bakom dig om du vänder dig om ser du stor rektangulär sak som man kallar dörr som jag tror att du och dina polare skall göra er närmare bekanta med. Med andra ord Hej DÅ!

Och med dom orden ringandes i sina öron dröp de av. Om jag säger att jag och bandet repade till typ midnatt så var det inte för att vi kände oss särskilt kreativa utan det var mest för att vi inbillade oss att inte fan kunde skinnen stå utanför Fryshuset och vänta hela dagen. Vid midnatt smög vi ut från frysen tillsammans med de ansvariga vuxna för att på så sätt få fri lejd till bussen. Fegt kanske men jag är fortfarande vid liv. Hellre finner jag mig själv springandes fort som fasen, trots att det är bland det värsta jag vet, än finner mig själv sittandes vid frukostbordet läsandes min egen dödsruna. Det kan sabba vilken dag som helst att vakna upp och finna att man igår blev ihjälslagen på grund av att man har ett nitarmband. Det är ju inte så att jag precis hade en hemlig passion för det och samlade på dem, likt en rubbad frimärksamlare. Men jag gillade mina nitarmband och var en hårdrockare. Men att gå i döden för dem var en smula magstarkt. Skinnhuven och hårdrockare gick inte ihop så bra förr. I och för sig är det inte mycket som går ihop med skinnskallar överhuvudtaget.

Vi hade året innan spelat på denna fest med the Invaders och Mustafa gillade mig och ville ha mitt nya band på festen. Sagt och gjort. Vi for dit denna gång med Mary på trummor, jag på gitarr och sång och Alf på bas, eftersom vi inte hade fixat någon basist. Vis av erfarenheten från förra gången vi var där hade Mustafa låst in alla bira och gav oss nu endast typ fyra bira var eller så. Detta var gig nummer två med detta band och efter det så bestämde jag mig för att lägga av med musiken.

Jag led jämt av en stor höstdepression som svepte in vid mitten av september som alltid hade med sig samma kalla känsla att det nog inte kommer att bli någonting vettigt av mig. Jag skaffade en flickvän som efter en två-timmars fika i kungsan flyttade in hemma hos mig i mitt pojkrum…

Följ den rafflande fortsättningen imorgon…

Efter en sur blick av grannen som jag tolkade som “lite väl mycket savann på er tomt, dags att ansa lite va…” körde jag gräsklipparen häromdagen och hoppade nästan lika högt som platt-orm-fast-det-är-en-ödla epsioden, när det med ett…

*quaaanngg….thhhlliisshhliip…schlip…schlip*

…rasslade ut allehanda delar av en föredetta orm/ödla ur baksprutet på gräsklipparen. Under ett par sekunder undrade jag om det var min fot som kom ut i en sörjande form. Men det visade sig vara en lågt hukande ormjävel. Tydligen inte tillräckligt lågt.

Vafan! Om man nu hör hur det dånar kring en, och att något med ett swchoss-schwoss kommer emot en tar man väl och lägger benen på ryggen? Och har man inga ben så lägger man väl sig på mage och drar bort från farans riktning. Att ligga där och softa och hoppas på att faran skall glida vidare är ju rätt korkat.

Och vad är resultatet tror ni?
Att ormarna skall fatta vinken att dessa grannskap är inget att hänga i?
Att Steffe är någon man ska hålla sig långt bort ifrån om man e en orm?
Att jag gör åtskillnad på ödla utan ben eller orm med ben?

Nähädå…Varenda jävla kamikazeorm är nu på tomten. Som om det är ett party. Ett B.Y.O.B. Bring Your Orm Buddy liksom. Några av dem verkar vara släktingar till den hädangräsklippte stackaren. Jag ser dem ligga och lura kring hörnet. De ska hämnas. En sitter på trappan ned till källaren i värsta Bruce Lee pozen. En annan har tagit kobraläge och en tredje sitter och skallrar. Men det ser ut som om den har snott lillemans skallra och fejkar. Men jag vågar inte närma mig så pass så att jag kan utröna om det är skallran. Vi hittar den inte, men med all sannolikhet är det skallran. Den är misstänkt skarpt signalblå.

Vi snackar blodsfejd. Jag for med en rasande Volvo…öh…vänta nu…rasande fart med min Volvo… in till det lokala coop och införskaffade mig gummistövlar som räcker mig strax under öronen (vi snackar fiskarechic), och nu går jag omkring på tomten och stampar med fötterna. Men de ligger där. Helt iskalla och väntar på att jag ska softa ut i ett par Birkenstock.

Usch jävla ormar/ödlor eller som syrran sa “spelar roll om de har ben eller inte…de är ju lika läskiga ändå”…