KAPITEL 12 eller Luther skaffar sig en flickvän
Efter att the Invaders hade splittrats var jag ganska villrådig över vart mitt liv var på väg. Vad ville jag? Vad kunde jag? Vad borde jag? Skulle jag fortsätta med musiken eller skulle jag klippa mig och satsa på en civilingenjörsutbildning? Min mor ville se mig i hög hatt på en avslutning som kursetta. Jag själv hade som sagt ingen susning. Jag hade dock kontakt med killarna i the Invaders och vi var bra polare och är det än idag. Den jag började umgås med var Alf som kom in sist i bandet. Vi var ute på en del öldrickning och jag lärde känna en del av hans polare, som kom från en annan förort än mina polare.
En kväll satt vi hemma hos Dego som var en fotograf och helt galen i Coca Cola och porrfilmer. Snygg kombination. Vi satt och snackade skit och drack whiskey och kollade porrfilmer. Framåt små timmarna kom gitarrerna fram och vi jammade och ur detta startade bandet Stockholm Dolls. Det vi saknade var en trummis och vi dryftade hur vi skulle lösa detta dilemma genom att peta i oss mera alkohol och kolla på fler filmer. Kopplingen mellan Mary och alkohol hade en naturlig förklaring. Ju mer jag drack desto längre bakåt i tiden brukade jag färdas. Ni vet vägen som på engelska kallas memory lane. Jag hade en tendens att börja minnas mina gamla hjärtsmärtor i takt med att alkoholmängden ökade.
Jag satt här med min nyfunna polare och blev mer och mer packad och kutade nedför memorybacken tills jag träffade på gamla kära Mary, som jag hade en krasch till back in tha days. Hon stod där i hörnet mellan elva och tolv år och bara var söt. Ungefär som Mauoro´s Sara vid Seven Eleven. Fast snyggare.
Jag föreslog att vi skulle ta in Mary på trummor. Det var min systers trummis som inte hade något band eftersom det aldrig blev något av Rock Island. Det bästa med Mary förutom att hon var grym på trummor, var det att hon hade fått förtur till Fryshuset som då byggdes. De ville ha in tjejband eftersom målet var att ha spridning bland könen såväl som musikstilar. Förslaget klubbades igenom, och jag ringde henne mitt i natten och sluddrade fram förfrågan. Hon tackade ja. Vi lät Mary vara bandansvarig och på så sätt var vi bland de första som började repa på Fryshuset. Vi var till och med och byggde i vad som senare skulle bli vår replokal. Dego sjöng, jag spelade gitarr, Alf spelade gitarr och vi letade upp två killar som var polare till Dego som spelade keyboard och bas. Keyboardisten hette Hasse och basisten Åke. Det enda vi gjorde under ett halvår var att repa och skriva låtar. Det fanns ingen i bandet som var driftig nog för att fixa ett gig så innan vi fick en spelning hade Hasse och Dego hoppat av. Hasse fick fast jobb på Posten och såg en framtid där… suck.
Som vanligt när det gällde att styra upp gig blev det den gamle gode John från the Invaders som fixade det. Vi fick vara förband till hans W.A.S.P coverband i Sätra ungdomsgård. Cirkeln knöts på nytt liksom. Sommaren kom och gick och vi gjorde ett uppehåll. När hösten kom så hade Åke fått nog och hoppade av. Vi andra tre resterande bandmedlemmar bet ihop och jag bestämde mig för att sjunga och spela gitarr, så vi behövde enbart jaga en ny basist. Vi testade ett gäng basister och jag minns bara en av dem. Jag hade pratat med honom i telefon och bokat upp möte i replokalen en Söndag, vi andra tre möts upp innan för att iordningställa och för att förbereda oss.
Mitt under värsta slammret öppnades replokalsdörren och in klev ett par tre skinheads. Jag kände bokstavligen talat hur mitt skinn alternativt ville hoppa av och lämna kroppen eller likt en kameleont byta färg och smälta in med den vita väggen, men jag behöll fattningen och frågade dem om vi kunde hjälpa dem på något sätt… typ var vill ni att jag skall placera hakan för bästa effekt.
– Öh…är ni Stockholm Dolls?
– Jepp in real life as you can see, sade Alf kaxigt.
– Ok…vem e Luther´ra?
– Öh…det är jag, sade jag och kände hur döden min gamle polare, med ett muntert “Hallå där…det var ett tag sedan”, flåsade mig i nacken.
– Ah…jag e Micke och skall testa att spela bas med er, sade den mest rakade av dem.
De andra sysselsatte sig med att blänga på mig. De ingen lugg men de blängde på som om de gjorde det under lugg. Det måste man kredda dem för.
– Hmm…missförstå mig rätt här, sade jag, men är inte ni typ skinheads?, sade jag lätt oroad.
– Vadå syns det inte!?, morrade en av dessa åt mitt håll och kastade med den imaginära luggen.
Jag försökte gömma mig bakom min gitarr och gitarren i sin tur gjorde sitt bästa för att se så liten och harmlös ut som den kunde, ungefär lika farlig som en ukulele. Fyratusenfemhundra spänn kostade den mig och gjorde inget försök att rädda sin husse eller är det matte jag är?
– Jag vill inte vara den som dömer folk för hur de ser ut bara, sade jag i ett försök att gjuta olja på vågorna.
– Men va fan, ni är ju hårdrockare ju, sade en av dem oslugt, och man såg en antydan till ett ljus i hans ögon över denna insikt.
Där inne under den rakade skallen gick det inte fort. Trots att det inte kunde finnas många kurvor och vindlingar. Formel noll liksom.
– Du har just vunnit priset “Veckans Vaknaste Vattenskalle”, sade Alf och fortsatte nu riktad mot Micke the Skin, vi tror inte att detta kommer att funka, men tack för visat intresse och vi kommer att höra av oss till dig inom en vecka eller så. Ring inte oss för vi ringer dig och bakom dig om du vänder dig om ser du stor rektangulär sak som man kallar dörr som jag tror att du och dina polare skall göra er närmare bekanta med. Med andra ord Hej DÅ!
Och med dom orden ringandes i sina öron dröp de av. Om jag säger att jag och bandet repade till typ midnatt så var det inte för att vi kände oss särskilt kreativa utan det var mest för att vi inbillade oss att inte fan kunde skinnen stå utanför Fryshuset och vänta hela dagen. Vid midnatt smög vi ut från frysen tillsammans med de ansvariga vuxna för att på så sätt få fri lejd till bussen. Fegt kanske men jag är fortfarande vid liv. Hellre finner jag mig själv springandes fort som fasen, trots att det är bland det värsta jag vet, än finner mig själv sittandes vid frukostbordet läsandes min egen dödsruna. Det kan sabba vilken dag som helst att vakna upp och finna att man igår blev ihjälslagen på grund av att man har ett nitarmband. Det är ju inte så att jag precis hade en hemlig passion för det och samlade på dem, likt en rubbad frimärksamlare. Men jag gillade mina nitarmband och var en hårdrockare. Men att gå i döden för dem var en smula magstarkt. Skinnhuven och hårdrockare gick inte ihop så bra förr. I och för sig är det inte mycket som går ihop med skinnskallar överhuvudtaget.
Vi hade året innan spelat på denna fest med the Invaders och Mustafa gillade mig och ville ha mitt nya band på festen. Sagt och gjort. Vi for dit denna gång med Mary på trummor, jag på gitarr och sång och Alf på bas, eftersom vi inte hade fixat någon basist. Vis av erfarenheten från förra gången vi var där hade Mustafa låst in alla bira och gav oss nu endast typ fyra bira var eller så. Detta var gig nummer två med detta band och efter det så bestämde jag mig för att lägga av med musiken.
Jag led jämt av en stor höstdepression som svepte in vid mitten av september som alltid hade med sig samma kalla känsla att det nog inte kommer att bli någonting vettigt av mig. Jag skaffade en flickvän som efter en två-timmars fika i kungsan flyttade in hemma hos mig i mitt pojkrum…
Följ den rafflande fortsättningen imorgon…