Glöm att jag har energi och driv nog för att skriva nya poster som handlar om hur mycket livet suger utan snus! Det är skrev jag förra gången jag slutade snusa. Håll tillgodo!

Mumrik utan…

…snus är som kärlek utan kyssar…

Sorgen är enorm. Det känns som om jag har förlorat en broder, en syster, en arm och en del av min tarm. Inget är kul längre. Allt går i moll. Inte så skön moll som i Scorpions drypande ballader. Mer moll i form av den tyska hederliga angsten. Banhofer Zoo angst. Livet är öststatsgrått. Huden sitter lite för tajt. Kroppen känns som någon annans kropp. Jag hatar allt just nu. Alla. Faktum är att jag hyser agg emot Gud. Som har låtit mig falla för frestelsen och sedan ger mig valfriheten att besluta mig för att sluta. Varför det? Varför kan jag bara inte vara beroende utan att försöka göra något av beroendet.

Jag sitter här. Sur som fan. Tvär. Hakan i handen och frustrationen bubblandes. Jag har sugit på en tandpetare till förbannalse. Våldfört mig på en kanelbulle. Seriekäkat Senegea som är det enda lakrits som finns i huset. En postiv spinoff är väl att jag aldrig mer i mitt liv kommer att hosta. Kollat på milleniets skitfilm i en för jävla dålig ställning i soffan.

Drar igång datorn, medelst irriterad kick på startknappen. Kollar lite på nätet. Upptäcker att allt är skit. Susar in på sugbloggen som är mitt hem på nätet, där jag känner mig trygg, älskad, sedd, trodd. Får ett infall och söker på “snus” och får se till min sorg att vid de bästa skaparmomenten i mitt liv har jag varit en sur bloggare driven på en stadig bit portion under läppen…

Bland annat “Jag kutar ifrån dig baklänges lungt bakandes en snus” eller den här klassiska följetongen “och krökade, rökte cigg, snusade baksnus och betalade” för att inte nämna “bara att sluta snusa, sluta röka för att kunna känna dofter“. Vad sägs om denna läskiga närkontakt “Hmrrghhh, muttrade jag och gled iväg på snusjakt” eller posternas post “Det är inte så Humprey att stoppa en Ettans portionssnus under läppen” eller “Händerna skakade av ilska så att jag råkade peta mig i ögat med snuset.“. Och den här situationen hade jag aldrig överlevt om det inte vore just för “muttrade jag och petade in en lugnande ettans portion”

….nu är jag bara sur. Och inte fan har jag stashat en dosa här just för ett krisläge som detta…

Allas vår mymlan, mike på bloggfrossa och johnny på stationsvakt är nominerade i kategorin vardag. Kul att tre av de jag läser med behållning togs sig in bland top 5 i landet.

Ska bli spännande att se vem som ror hem priset.

Sen att jag hytter med näven knuten i byxfickan åt att kategorin “sugande bloggar” förbises…eller om jag ska vara frank som fan negligeras får väl hänvisas till den djupa avundsjukan. Tillika bör läggas att jag är en smula irriterad eftersom det tacktal jag skrivit nu plötsligt måste kasseras. Och är det något vi i sugbloggsvärlden inte gillar är de få gånger då vi sliter hund med författandet av tacktal och så finns det ingen jävla plattform eller för den delen heller publik.

Gnnnn!

Säljes: Briljant tacktal. Innehåller bra text. Snygga pauser. Steg-för-steg instruktion för hur man får fram ett ödmjukt fnissande. Grymt avslut. Vid snabb affär ingår även en något begagnad näsduk.

Jag funderar nu på att dra igång en egen tävling. Årtusendets Sugblogg™

- Öh Steffo, varför inte årligen?
- Va fan! Man vill väl inte petas ned nästa år av någon annan sämre jävla blogg!
- Vad får dig att tro att du kommer att vinna detta pris?
- Jag har tumme med domaren!
- Korrumperade domare?
- Korrumperade låter så hårt. Låt oss kalla det domare som fattar grejen med rätt beslut.
- Så lågt
- Tyst nu, jag måste bestämma ett pris.
- Vad sägs om äran
- Ära!? Bah! Vem fan blir glad av lite jävla ära. Nehej du! Det ska vara ett pris som jag vill ha. Jag vet! En plattteve!
- Men om någon annan vinner priset så…
- Men har du inte hört på. Domaren och jag goes way back
- Vem är förresten domaren
- Det är hemligt. Plattteve it is.

Så nu vill jag att ni röstar på årets…öh årtusendets Sugblogg. Jag kommer att stalka den jävlen som vågar rösta på annan än undertecknads blogg. Basaåattnivet….

Andra bloggar om bloggpris, stora bloggpriset, mymlan, bloggfrossa, plattteve, stationsvakt, domare, ära, årtusendets sugblogg, tävling, bloggosfären, bloggar, bah

Idag har jag ägnat en god timme åt att rycka ut näshår. Låt det bli kännt att en del satt så hårt och långt inne så att en del av mina sköna historier i lagret skräckslaget drog iväg.

min näsa värker och mina poster är borta…

Andra bloggar om näshår, ryck och slit, fredag, sugbloggen, meningslös jävla post

KAPITEL 41 eller Ja på den vägen är det ungefär…

Prolog: Eller en kort sammanfattning för de som inte orkar läsa skiten eller de som fuskar, typ kollar i slutet på om detta kan vara något att läsa…

…Jag heter Luther. Jag gillar inte mitt liv. Jag gillar inte mitt arbete. Jag gillar inte avgasrör och jag gillar inte att min karriär har havererat. För ett par veckor sedan stod jag på globen och kunde se mig själv i jumbotronen, och jag noterade bland annat att finnarna i ansiktet ser mycket rödare ut förstorade än annars. Idag jobbar jag på posten och sorterar avgasrör. Denna historia är en berättelse om alla de olika förvecklingar som lett dit. Medan jag trodde att jag skulle bli en världsberömd firad superstjärna. Nedan följer det sista avsnittet i denna episka berättelse om en man som är missförstådd av sin generation och sig själv. Vadå?…skulle jag bli en avgasrörssorterare – hade jag missförsått något i mitt liv…

Det är helt otroligt hur trött jag är. Jag har aldrig i hela mitt liv känt mig så trött som jag gör just nu. Det är svårt att tänka klart. Min hjärna känns som ett mosigt fludd. Jag gillar det amerikanska uttrycket “Not a straight thought in his head”. Om man skulle försöka översätta det till det svenska språket skulle det bli ungefär som ” inte en rak tanke i hans huvud”. För att det skall bli begripligt får man föreställa sig en packad man vinglandes på gatorna.

Det känns som om min hjärna är beklädd med en tunn hinna av teflon. Ingenting fastnar. Glömmer fikor med polarna. Tvättider. Missar måltider. Mobiltelefonen hemma på nattdukshyllan. Vad är det som händer?

Hela den här veckan som har varit har jag jobbat från klockan åtta på morgonen till klockan tjugo på kvällen. Det kostar verkligen på. Och den förra helgen hade min syster och hennes kille dopfest åt deras lille son. Ni vet han med barnbidraget. Det var en formidabel tillställning som tog musten ur mig mer än jag hade trott. Jag körde mat och dryck under helgen och var på helspänn i typ fyrtiåtta timmar. Fast festen var en otrolig succé. Det gick åt minst tjugo plattor läsk och ungefär åtta backar bira plus ett par flaskor whiskey. Allt detta på en söndag! Vi räknade ut att det kom drygt tvåhundra personer under de åtta timmars öppet hus vi höll. Med andra ord en schysst fest.

Mitt drama med den tillbakadragna tjejen som inte ens säger bu till en höna, har accelererat till ett makabert tillstånd. Fast i och för sig varför skulle någon vid sina sinnens fulla bruk komma på idén att säga bu till en höna?

Jag brukar i och för sig säga “öh…du…va!” till alla duvor jag möter men det är på skoj. Ingenting allvarligt menat. Lite crazy. Galet. Internt mellan duvorna och mig. Duvorna verkar inte bry sig allt för mycket. Stadsduvorna alltså. Skogsduvorna vet jag inte alls hur de skulle reagera men jag inbillar mig att de är lite mer skygga och inte alls lika hårdkokta som gettoduvorna.

Tillbaka till den skygga damen. Vi gillar varandra och har bekräftat det inför varandra. Vi tog en fika och kom på ett typiskt svensk maner överens om att det inte verkade föreligga några hinder för oss att ingå ett förhållande. Som att sitta vid ett förhandlingsbord liksom. Jag hade inga sjukdomar och inte hon heller. Jag hade inga lik i några garderober och det visade sig att hon inte ens hade garderober. Hur läskigt är inte det då? Inga ben ingenting gömt någonstans.

Scary.

Alla våra polare vet vad som är på gång. Fast ingen av oss vågar ta det först steget. Hur skall det gå egentligen? Jag är ju kär i henne och hon i mig så varför vill hon inte ha mig? Luktar jag illa eller? Är min näsa en aning för bred? Sitter mina ögon något för tätt? Finner hon min panna vara något för hög? Tror hon eventuellt att jag är bög? Hon förvirrar mig så att jag inte vet vad jag heter och hur jag bör bete mig i hennes sällskap.

Till slut kom det till en ohållbar situation en kväll då vi hade pratat med varandra i telefon om vad vi skulle göra under helgen. Det visade sig att hon skulle gå på en fest någonstans och jag skulle för min del sitta hemma och kolla upp teven. Lönehelg ser ni. Då kastade hon fram ett förslag om vi inte kunde ses senare på kvällen eftersom hon inte trodde att hon ville vara kvar på festen hela kvällen. Visst, sade jag, det kan vi väl. Fast jag kommer att vara packad när vi ses, sade hon och då lugnade jag henne med att om det var så, så kunde jag gå ned på min lokala krog och ta mig en bira eller så för att vi skulle komma på samma neanderthalarnivå. Det måste du lova mig att du gör, sade hon. Fint, sade jag och ringde upp vännen Tammi och Stu och bad dem komma ned och dela ett par softa bira med mig till helgen.

Vi möttes upp på lördagskvällen på krogen bredvid mig och snackade skit och drack bira. Vid elvatiden på kvällen kom My med sin polare till krogen och jag hade tänkt, stärkt av alkoholen att jag skulle grabba tag i henne och kyssa henne men vid det kritiska skedet försvann mitt självförtroende som om någon hade stulit det och jag kunde endast skaka fram en mesig kram som hälsning. Jag satt och förbannade mig själv för denna brist på manlighet som jag uppvisade.

Ölen smakade mes.

- Tsk, tsk, sade lejonet inom mig och begrov sitt huvud i sina händer.

Jag för min del hängav mig åt biradrickande och dolda ögonkast åt My till. Hon i sin tur gav mig exakt likadana kast tillbaka med sina stora beslöjade ögon. Jag visste varken in eller ut. Efter någon timme eller så skulle Stu och Tammi dra vidare in till staden för att krypa ned på en klubb. Jag kände att jag inte hade någon lust med det eftersom jag trodde att om vi ramlade ned på stadens klubbar så skulle det bli grymt svårt att ragga på My. Jag visste att jag måste ta kommandot på något sätt. Hon gav mig blickar som jag endast kunde tolka som ett “Kom igen då!!!”

När vi skulle resa på oss och gå vidare så såg jag till att vi, My och jag, hamnade på efterkälken och precis när alla ( alla…två pers liksom) stod utanför och väntade på oss två grabbade jag tag i henne och med ett “Jag pallar inte längre”, drog jag henne in till mig och gav hennes uppåtvända ansikte en passionerad kyss.

- Äntligen, suckade hon.
- Eller hur?, sade jag och adderade att par hundra snabba kyssar.

Varför knussla?

- Det var på tiden, sade hon och kysste mig hett.
- Vi går hem till mig, sade jag full av kommandolusta i allmänhet och bossighet i synnerhet.

Orsaken var att dessa hundra kyssar jag gett henne nyss hade emottagits så tacksamt och gett mig det självförtroende jag behövde för att dra fram grottmannen inom mig som jag hade trott gått och hängt sig för länge sedan eller evolverat sig själv från sidor av min fega personlighet som han tillsammans med Lejonet så innerligt avskydde.

- Ok, sade hon och gav mig en varm kram.

Stu vrålade åt oss från dörröppningen.

- Skall ni med till Spy Bar, eller…?
- Det kan du hoppa upp och fetklappa dig på att vi inte skall, sade jag full av nyss ovan nämnda självförtroende och hjärtat bultande av kärlekslusta.

Samt att blodet hade börjat forsa ned till ställen på min kropp som det var länge sedan de hade varit i närheten av. Lite sömndrucket darrade lill-Luther till och undrade slött om det skulle vankas sex i kväll, fast det hade han varit med om många gånger förut då det hade visat sig vara falskt alarm så han stannade kvar i ett halvstyvt läge och gäspade endast lite lojt. Hade han haft armar hade han sträckt på dem och kliat sig på pungen.

- Ok, sade Stu, lycka till då Luther och grattis My. Gör ingenting som jag inte skulle göra, avslutade han och klev in i en taxi.

Med ett vroom var de borta och där stod jag med My och en stjärnhimmel som verkade blinka åt oss. Någonstans långt bak hörde jag hur tinnitusen gjorde sitt bästa för att låta som en stråke som spelar en menande melodi. Månen log åt oss båda och stjärnorna strålade som om de enbart var gjorda åt oss sedan tidernas begynnelse. Hade fåglarna inte varit djupt upptagna med att sova och samla krafter in för nästa dags maskande eller vad det nu är fåglar gör på dagarna så skulle de ha stämt upp i en fyrstämmig lovsång.

Jag tog ett djupt andetag av den friska luften på Hornsgatan och såg henne djupt och länge i ögonen. En anledning till varför det tog så lång tid var att jag hade en del problem med fokus. Ett tag såg det ut som om hon hade fyra par ögon. Superfett läskigt! När jag väl hade lyckats eliminera två av de överflödiga ögonen kändes det som om jag ville drunkna i hennes två resterande ögon. Jag utgick ifrån att det var en bra känsla.

Vi började gå de arton metrarna till min port enligt överenskommelsen vi hade gjort. Efter att ha bråkat en smula med portkoden och den trilskande dörren gick vi upp en trappa och in i min lägenhet, och där lärde vi känna varandra på ett djupare och finare plan. Fast innan dess öppnade jag upp ett brev från Posten där de krävde tillbaka femtusen kronor för semesterersättning som jag hade tagit. Att betalas tillbaka inom åtta dagar annars skulle det gå till inkasso.

Fuck it, tänkte jag och rev sönder det i småbitar som jag kastade ut från mitt fönster. My undrade vad det stod och jag sade; ingenting som jag kunde göra någonting åt nu och ingenting som jag kommer att göra någonting åt.

Fuck Posten!

Fuck lastkajen!

Fuck truckarna!

Fuck Sätra!

Fuck hela jävla världen!

Luther hade skaffat sig en flickvän och solen sken igen i Luthers liv. Luther var lycklig. Lill Luther var i extas. Lejonet och grottmannen tog en segerbira, inne på en bar som låg på självförtroendets gata. Bar Ego. Bara egon därinne. Livet var fint. Allting var inte så jävla överjävligt egentligen. Luther hade 648 kronor på bankkontot. Luther var kär och hade sagt upp sig från sortering av avgasrör på terminalen i Sätra. Luther behövde aldrig mer träffa de övervintrade halvgamla liken mer. Luther hade 289 låtar som han hade full kontroll över. Och en jävligt bra demo. Allt var bara en fråga om tid.

För att citera min gode vän Stu:

- Ja på den vägen är det ungefär…

- SLUT -

…forts KAPITEL 41 eller minnesgatan

Det är som om himlen börjar gråta över den osannolika fantastiska oturen som en av medlemmarna i det Lutheranska hushållet drabbas utav. Frågar ni Lill–Luther så anser han att det är två medlemmar i hushållet som drabbas. Han svårast eftersom jag inte ser någon form av tröst med casual sex med vem som helst, som han i sin något enfaldiga men kåta värld skulle uppskatta om inte annat som en schysst gest från min sida. Istället för det vanliga runkandet. För honom spelar det inte någon roll vem han får sätta på bara han får kasta sig huvudstupa rakt in i ett gryte. Hon kan vara ful, stor, grotesk, nazist, spetälsk, transylvan bara hon bjuder till. Hon skulle till och med kunna vara transvestit, så länge det erbjuds ett tillhål som består av ett hål.

Öhh…

Som vännen Izzy brukar göra, gå ut och pippa alla brudar som en hämnd för att hans ex hade dumpat honom för typ sju år sedan. Han ser inga problem med casual sex. Lill-Luther tycker att jag har mycket att lära från Izzy och det tycker givetvis även Izzy. Bara blunda och häng in den. Bit ihop, man kommer över konvulsionerna och krampanfallen.

Jag sätter på min minidisk och hoppar fram till en låt med Antiloop. Samma grupp som ligger på mitt föredetta skämtande skivbolag. Jag får så sköna Cerronne vibbar av den här låten. Massa sköna flashbacks till typ nittonhundraåttiotvå då jag jobbade på Postgirot över sommaren och var kär i en tjej som hette Lena som hade ett par fantastiska vader. Det var vader jag gick igång på vid den här tiden i mitt liv, inte så konstigt egentligen eftersom jag inte hade blivit ordentligt presenterad till hugg. Eller bröst. Men efter att det hade skett kom jag till den insikten att visst, vader är coola och allt det där, men fan jag tror nog i alla fall att bröst och hugg smäller snäppet högre. Och sedan dess har jag gjort allt för att få så mycket kontakt med dessa som möjligt.

Närkontakt. Ju närmare kontakt desto bättre.

Hur som helst så, jobbade min mor i Norrtälje på någon skola som utbildade musiker och min syster var på kollo. Jag var ensam i staden och hade min morbror Tore som bodde hos oss, som en övervakare. Jag minns att jag hade en freestyle en Luxor någonting som jag jämt lyssnade på. Det jag frös på var Cerronne och Bob Marley. Jag var verkligen knäckt över denna brud, alltså hon med vaderna. Idag sitter väl hon med tre barn, hus och en make någonstans. Om man slängde henne på mig så skulle jag inte känna igen henne även om jag fick en miljon kalla på ett bräde.

Det får mig att minnas en händelse som jag och Cee ( en av dessa som föll offer för den Lutheranska charmen innan jag tappade bort den bland avgasrören), Stu och Misse var med om på restaurang Angelinas back in the day. Vi satt och chillade och käkade en bit. Typ dubbeldate. Vid bordet bredvid oss satt det ett gäng tjejer och en av dem satt och stirrade på mig. Snygg som jag tyckte att jag var tänkte jag att hon är pladask i mig och att det var kört för hennes del eftersom jag hade Cee med mig.

- Ursäkta, heter inte du Luther, säger hon plötsligt och fixerar mig med en genomträngande blick.
- Öh…jo, svarar jag något perplext.
- Känner du inte igen mig ?
- Borde jag det? svarar jag med en motfråga.

Listigt. Imaginärt klappade jag mig självt på axeln för denna fenomenala handling i tankehastighet. Jag tog en klunk av rödvinet och gav Cee en förstulen blick. Hon såg inte särskilt road ut.

- Det är jag Natalie, sade hon.

Hybris varningen på henne var hög vågar jag påstå. Jag vet inte hur många gånger folk har kommit fram till mig på stan och sagt frasen, det är jag…bla bla bla, som om jag springer omkring med en mental databas på kreti och pleti. Jag lider av dåligt ansiktsminne och det kan jag erkänna utan att skämmas, ungefär som en del har svårt att läsa en flytande text. Det är liksom inget fel på individen, men om man ger personen som säger frasen, ett ansiktuttryck som bör tolkas såsom, vem fan är du, blir man bemött som om man hade en hjärna inte större än en medelmåttig amöbas. En amöba som fick gå om andra klass.

Nåväl. Jag fattade ingenting. Vem fan var detta och hur skall jag förklara detta för Cee? Jag såg en ensam natt i soffan framför mig och investeringen jag gjort i hennes öl fara all världens kos. För att inte tala om det meningslösa besväret att byta lakan. Det skulle inte bli någon sex ikväll. Luther fick sova ensam på grund av denna främmande kvinnas ogenomtänkta utsago.

- Natalie vem?, sade jag i ett försök att rädda vad som kunde räddas av vad kvällen kunde erbjuda i sitt sköte.

Om det inte vart riktig sex kanske man kunde få hångla lite och klämma lite som kompensation. Fast jag skulle inte satsa mina sista pengar på det dock.

- Mirre!

Satan i gatan! Mirre!

Plötsligt insåg jag vem hon var. Detta var den tjej som i princip hade sabbat hela min tillvaro på högstadiet. Detta var samma tjej som jag hade skrivit en låt till. Big Mistake hette den. Detta var den tjej som fick mitt hjärta att fladdra och min mage att banka, eller menar jag tvärtom? Detta var den tjej som jag en natt heligt hade lovat att jag aldrig skulle glömma. Detta var den tjej som fram till Fiskmåsen, en annan crash i c-moll, var mitt livs största kärlek. Detta var den tjej som gav mig ett smycke som var format som ett hjärta, som idag befinner sig i en kartong på vinden någonstans. Så mycket för det löftet jag gav henne att jag skulle bära det runt min hals fram tills jag dog. Detta var samma tjej som jag en natt hade suttit och förklarat min kärlek till mitt i natten i Kungsträdgården, under en fylleblackout. Detta var helt enkelt Mirre som jag inte sett sen jag gick ut högstadiet. Hon såg ut som någon jag aldrig förr hade sett.

Detta var den tjej som tio år senare fullkomligt slog undan benen på mina möjligheter att få lite skön sex med min flickvän, och det enbart genom att säga sitt namn.

Fan, Andy hade rätt, så jävla snygg var hon inte!

Följ den rafflande UPPLÖSNINGEN i nästa vecka…

KAPITEL 41 eller minnesgatan

Jag sitter som sagt på mitt favoritfik och tittar ut genom fönstret och undrar vad det är som gör att jag vill ha en annan person mer än någon annan person. Medan samma person förmodligen vill ha en annan person mer än den vill ha mig. Vad är det selektiva urvalet baserat på? Varför nöjer jag mig inte med det första bästa jag kan erhålla? Varför skulle min och Koko´s vibrationer i både tid och rum sammanflätas till att båda skulle få den känslan till att detta måste vara rätt? Visst är oddsen att det skulle ske en gång oändligt små, för att inte nämna att det skulle ske ytterligare en gång till. Vad fan inbillar jag mig? Vem fan inbillar jag mig att jag är? Snacka om hybris liksom.

Är inte vi alla ett offer för alla dessa smäktande balladers genomskinliga önskan. Jag älskar dig och du älskar mig vrålade Klaus Meine från Scorpions i min stereoanläggning igår kväll. Det gjorde han även under hela min känsliga uppväxt. Då man definerade kärleken via storsvulstiga ballader och amerikanska collagefilmer. Vad vet han och framför allt hur får han mig att tro på det? Jävla sopa! En lastgammal halvflint tysk patetisk hårdrockare i tajta trikåer ger mig råd om kärlek och känslor. Jag kastade ut skivan efter att jag fått nog av hans gnällande ton. Absoult ballader borde heta Absolut bullshit. Är jag så dum så att jag köper hela paketet med hull och hår utan att vara kritisk alls.

Jag kommer ihåg när jag pluggade filosofi på Stockholms Universitet och konstant ifrågasatte allt. Om någon sade godmorgon till mig sade jag honom eller henne vad får dig att tro att detta är en morgon och om det är morgon varför skulle den vara god, defineira god, osv…? Men idag sitter jag och dricker en dyster kopp java och tänker på Koko och vet inte alls varför. Jag har en brinnande känsla djupt begravd inom mig som skriker VORE DU MED HENNE SKULLE ALLTING VARA SJÄLVKLART!!! Huh???

Låt oss anta att jag faktiskt skulle få den stora äran att faktiskt bli ihop med henne igen. Typ rond två. Vad skulle då ske? Skulle jag lägga av med musiken för hennes skull, skulle jag skippa min familj för att hon inte tycker om dem, skulle jag plötsligt fira midsommarfester med henne och hennes familj fast jag innerst inne hatar allt som har med midsommar att göra? Skulle jag plötsligt börja tycka om lutfisk?

Vad i hennes väsen är det som gör att jag skulle kassera alla principer som det har tagit mig ett trettiotal år att applicera och som framför allt definerar mig som den jag är? Varför är jag kär i henne? Är jag kär i henne? Och framför allt varför är inte hon kär i mig längre FAST HON VAR KÄR I MIG FÖRR???

Som sagt jag sitter på mitt favorithak och tar en stilla kopp kaffe och en bagel med färskost och låtsas som om det regnar. Utanför har det precis börjat regna på riktigt så det visar sig att jag inte behöver låtsas utan jag kan ge mig hän åt den storm som rasar i mitt inre. Hur jag än vrider och vänder på mitt mentala jag så finner jag inte något som helst skydd. Det regnar och haglar ungefär som om stormen vill göra sig viktig. Jag knyter min mentala näve och hytter åt regnet utanför, ungefär som om jag vill ha sagt att DU MÅ RASA OCH DU MÅ ÅSKA MEN JAG KOMMER ATT SEGRA TILL SLUT!!! Det mest tragikomiska i detta är att jag har hytt med min mentala näve nu i ca fem år och inte fan verkar det som om stormen skulle bedarra. Blöt är jag i själ och hjärta.

Jag skriver ballader som skulle få Charles Aznavour att rotera i graven av avundsjuka, men det hjälper mig lika långt fram till Koko´s hjärta som det hjälper en dvärg att veta att under andra omständigheter så skulle han (dvärgen alltså), ha kunnat vara cirka hundraåttiotre centimeter lång och världsmästare i höjdhopp. Big tröst för killen liksom.

Servitrisen frågar mig hur det är fatt. Hon tycker att det ser ut som om jag ville ha sällskap och att jag har något som jag vill berätta om. Om hon bara visste att det finns de män som faktiskt har krossade hjärtan så skulle hon förmodligen vara en av de som var orsaken till det. Hon är inte helt oäven, fan nu när jag tänker på det så är hon ju faktiskt skitsnygg. Jag skulle under andra omständigheter faktiskt kunna bli kär i henne, ungefär som dvärgen. Som det är nu är hon bara en väldigt vacker kvinna som det skulle kunna gå att ha skoj med. Plus att skrytfaktorn bland polarna skulle vara stor.

Va var du med henne? Fan hon var ju snygg som fan… bla bla snygga lökar som fan… bla sög hon av dig… bla en inte helt oäven baja har hon ju… osv…
Jag svarar att det är ok, att jag har sovit lite för lite de senaste dagarna eftersom jag arbetar med nytt material inför den nya plattan. Måste liksom hålla skenet uppe. Jag tittar henne i de djuplå ögonen och ber om notan. Det är som om Medelhavet skulle ställa sig upp och kolla dig rakt i ögonen. Jag höll nästan på att drukna. Hon vänder sig om och går till sin kassa. Jag kväver en impuls att sträcka mig ut över bordet för att klämma henne på rumpan eftersom den inbjuder till det.

Vad nytt sen sist? Ingenting speciellt förutom att Koko min så kallade stora kärlek här i livet har funnit sin pojkvän. Som om det inte vore illa nog att jag måste leva med vetskapen att det inte förmodligen kommer att bli vi två som hand i hand skall vandra emot ålderns solnedgång utan hon blir ihop med en god väns bekant som jag i princip egentligen gillar fast nu har jag svårt för honom… fast egentligen inte. Han e jätteschysst och allt det där, har ett bra jobb, bra bostad, bra bil osv… så att jag borde egentligen bli glad å Koko´s vägnar fast jag måste erkänna att det smakar lite fadd när jag ser de lyckligt vandra hand i hand. Förmodligen kommer jag att bli bjuden till deras bröllop som typ best man och jag vet att vore jag ödet så skulle jag sitta och skratta hela tiden. Haja prylen! Och maximera hela förnedringen genom att göra mig till gudfar åt deras son som under andra omständigheter skulle kunnat vara min son, ungefär som dvärgen. Sen toppa det med att få honom att hata mig när han växer upp. Det är så att man kan må illa. Jävla skit!

På en fest för typ ett år sedan fick jag för en gångs skull en chans att tala med hennes kompis som vi inofficiellt kallar tysta My, som jag trodde var kär i mig men oj så fel jag hade när det visade sig att hon fortfarande var kär i Bosse som vi kallade honom och som hon hade varit ihop med i över åtta år. Den relationen eller ickerelationen hade hållt på i flera år, sade hon över en bira.

Detta var flera år innan hon hade tagit bladet från läppen och erkänt sina svallande känslor för mig, fast på det där tvetydiga sättet som gjorde att jag fortfarande idag inte fattar om hon ville ha mig eller inte. Alla andra säger att hon är på men jag fattar fortfarande ingenting.

Det kallar jag drama av den feta klassen,sade jag och hon sade att du då som fortfarande är kär i Koko vad håller du på med. Öh… jag ser henne som en god vän etc… funkade inte riktigt på henne.

Fan jag vet varken ut eller in längre förutom att jag befinner mig i ett hav av emotioner som riktar sig in gentemot Koko. Det mest tragiska är att hon är fullkomligt medveten om det och faktiskt i realtid säger det till mig. Jag vet att du är den bästa man kan få och att jag är totally fucked up som inte tar dig här och nu. Men, säger hon och läger handen över sitt hjärta, du finns inte här och det gör att det inte finns utrymme för dig hos mig annat än på broderlig polarnivå.

Vad säger man? Det är klart att hon inte vill sätta på sin brorsa!

Följ den rafflande fortsättningen imorgon…

KAPITEL 41 eller minnesgatan

Vad är det att vara kär? Att tråna efter någon annan individ? Att vilja ha någon annan person än den man är i tiden? Till exempel, jag är Luther och jag åtrår Koko nu nådens år nittiontusennittionio efter Kristus. Hon kunde lika gärna vara Amfelia som var slav under romarriket vid Kristus födelse eller vara någon som komma skall år typ tvåtusenfyrahunderatolv efter Kristus enligt den västerländska tideräkningen. Varför inte någon som kommer att födas om ca tiotusen år från nu. Snacka om att missa tåget liksom.

Ungefär som en dag på den mäktiga lastkajen i Sätra liksom. Swossh… vad var det där? Ditt liv grabben… ditt sura miserabla liv. Och inte fan lyckas du komma i tid utan du e tiotusen jävla år för tidigt. Jävla klant! Skyll dig själv.

Vad för mekanism är det som får mig att vilja spendera resten av mitt liv tillsammans med Koko och utesluta alla andra alternativ som jag de facto faktiskt har? Det kan väl inte vara så enkelt som hennes bröst eller hennes häck för det finns ju de kvinnor som har mycket mer så kallade “vackra” bröst än vad hon har om man skall gå efter tidsandan. Idag är det Pamela Anderson idealet som gäller, mycket stora bröst och mycket silikon men ingen som helst hjärna bakom de som de representerar utan att för den sakens skull förringa dem som är begåvade med hjärna och bröst. Det kan väl inte heller vara min egocentriska hållning till tillvaron som innebär att det endast med ett förhållande som jag blir riktig? Ve och fasa!!!!

Vad har Koko som gör mig knäpp så som ingen annan kvinna gör? Varför kan jag tänka mig att gå i döden för hennes skull men inte för t.ex… Lisa som jobbar på Telia som jag inte känner. Nja kanske inte riktigt dö men om inte annat en djup medvetslöshet under att par dagar om det verkligen skulle behövas. Jag refererar till det enda smarta som Magnus Uggla någonsin har sagt ” Varför skall man ta livet av sig om man i alla fall inte kan höra snacket efteråt”.

Efter den frasen har han inte gjort något annat än skaffat sig större bankkonto, större frilla och större glasögon. Musiken? Vilken då? Vrålande förpubertala hockeyrefränger liksom. Punkaren på Djursholm. Finn ett fel i föregående mening. Den mannen har släppt sina ideal så in i helvete hårt så att till och med en som som jag vill kräkas.

Varför är Koko det vackraste jag vet? Varför gör det så ont? Hur gör jag för att komma ifrån det ok hon faktiskt utgör på mina axlar? Det är inte ok att hon utgör ett ok. Varför blir jag inte glad å hennes vägnar när hon ringer mig och säger att hon har träffat en kille som hon älskar och som gör henne lycklig? Varför är jag svartsjuk och bitter? Jag vet ju i mitt hjärta att jag inte kan få henne åter. Varför låter jag mig såras än en gång mot mitt bättre vetande? Varför är jag så jävla korkad? Varför susar det i mitt huvud varje gång vi ses?
Varför upphöjt i en kvadriljon?
Varför, varför, varför?

Dessa små emotionella betraktelser är det jag sitter och grubblar på när jag sitter och fikar omkring på stan under min lediga tid, då avgasrören får klara sig utan min eminenta närvaro. Jag har två dagar kvar på lastkajen. Sedan blir jag den första människan som lyckats lämna ett svart hål.

Servitrisen som serverar mig på mitt nuvarande favorithak rakt över gatan och som faktiskt är väldigt vacker undrar hur jag fixar mitt levebröd. Jag nämner att jag är en musiker som lever på royaltyn och därför inte lever under de flesta människor lagar utan kan göra det som faller mig in. Jag förnekar nämligen existensen av lastkajen så fort jag får en möjlighet. Man far inte med en osanning om man säger att jag ljuger.

Ahh… säger hon och undrar vad jag vill ha. Lill Luther skriker dig… säg dig din dumme fan! Men jag beställer en kopp slät kaffe och ber henne bestämma vad jag borde äta för macka. Under tiden som hon fixar till min frugala frukost ser jag mig omkring och kan inte undgå att se ett förbannat lyckligt par utanför fikafönstret som träffas för att äta lunch antar jag, eftersom klockan visar sig vara cirka tolv då de flesta normalt arbetande människor tar en lunch och vi som tillhör den lallande skaran tar oss en sen frukost.

Killen verkar så jävla lycklig när han med raska steg och kliv närmar sig föremålet för sin ömma låga. Bestämt. Hon springer de sista stegen och formligen kastar sig in i hans armar. De kysser varandra ömt, innerligt och framför allt en lång stund. Det är ta mig fan som på film. Bogart möter Garbo liksom. Fast i färg och 3–D och interaktivt på något sjukt makabert sätt eftersom jag medelst ett “lägg av nu, hör ni!”, kan avbryta dem. Fast det kan man i och för sig göra med filmen också genom att trycka på stoppknappen eller inspelningsknappen. Då har det aldrig skett kan man trösta sig med. Jag känner ett stygn av bitter avundsjuka svepa förbi mitt hjärta.

Besatthet.
Är det det jag är?

Besatt. Eller menar jag förhäxad?

Jag har en god vän som sade mig att hon under närmare fyra år var kär i en kille som inte visste vad hon var värd. Vad han än gjorde så tänkte hon på honom dygnet runt i fyra år. Hon var enligt egna ord totalt besatt i denna person. Varför undrar hon än i dag. För att när det kommer till det fysiska såsom sex till exempel så var det inga problem att styra upp honom, men hon ville mer än så. Som hon själv uttryckte det, visa mig en snubbe som tackar nej till en tjej som villigt särar på benen och hon skulle visa mig en överviktig vandrande pinne.

Hon åtrådde honom av hela sitt hjärta. Hon kunde gå igenom himmel och helvete för hans skull. Fast det stora kruxet var: Vad ville han? Ville han ha detsamma som hon ville? Kunde han tänka sig att gå henne till mötes genom samma himmel och helvete för hennes skull eller ville han bara ha lite skön och easy stargate? Det var den eviga frågan som poppade upp i hennes hjärna under dessa fyra långa kalla fast stormiga år.

Följ den rafflande fortsättningen imorgon…

…KAPITEL 40 eller Hatet!

- Tjena grabben, det är Matte.
- Matte, vem?, sade jag. Jag kände liksom inga Matte och jag hade redan glömt vad budkillen hette. Avgasrören krävde sin tribut liksom.
- Matte från budfrman, Hårda Bud.
- Åh… hallå, läget, sade jag.
- Bra, har du tid en stund, frågade han.
- Hit me, sade jag.
- Jo jag har ett erbjudande till dig. Hur snabbt kan du sluta på ditt jobb?
- Öh… jag jobbar fram till tio ikväll, men kan nog smita iväg lite tidigare om jag ber snällt, vadå har du en nattkörning någonstans?
- Jag menar inte så, utan hur snabbt kan du lägga av på jobbet. Jag behöver en chaufför på heltid från och med måndag nästnästa vecka. På heltid.
- Ah… uha… hmm. Jag har en månads uppsägningstid, samt att jag tagit semester som gör att jag måste jobba in den semesterersättning jag har fått i förskott. Annars blir jag skyldig pengar och det har jag ingen lust med. Om du kan vänta några veckor så är jag på men det tidigast om en månad, sade jag.
- Kan du inte kolla upp upp med chefen hur snabbt du kan sluta. Jag sitter i hissen. Jag betalar bra samt att du får en bil till ditt förfogande och jag inte bryr mig om du åker till Arvidsjaur varje helg bara du befinner dig i Stockholm klockan åtta varje måndag morgon. Tänk igenom det och ring mig så fort du kan. Om inte du kan ta det kanske du har någon som kan jobba åt mig? Min nuvarande chaufför har kommit in på en skola och sade upp sig idag.
- Hårda bud!
- Ja men jag förstår honom, köra bud är ingenting man vill göra hela livet och han har kommit in på en rockmusiker linje och ja… hade det varit jag som hade kommit in hade jag sagt upp mig själv, men det känns som om jag inte säljer in jobbet till dig. Jag är så trött just nu. Men lova att du hör av dig så fort du bara kan, sade Matte.
- Det är ingen fara. Jag har kört bud förut och jag vet hur det kan vara vissa dagar, så du skrämmer inte mig. Jag menar att allting måste vara bättre än det jag sysslar med idag. Vafan att jobba som lik ger större utbyte för en än att såsa omkring bland dessa halvdöda primarter på denna gudsförgätna lastkaj. Jag ringer dig så fort jag vet något.
- Cool!
- Eller hur, sade jag.
- Då säger vi så, sade Matte.
- Precis sade jag.
- Tjena så länge då, sade Matte.
- Tjena och mors, sade jag och samtalet avslutades.

Det är en sak jag funderat mycket på. Jag vet inte om ni tänkt på det någon gång, men varje gång man ser folk snacka med varandra i telefon på film eller teve, så säger de aldrig hejdå, tjena, eller vi hörs. De lägger bara på luren. Finns det ingen hyfs inom filmbranschen eller?
En annan sak jag också funderat över är finns det inga biltjuvar i dessa filmer. Man ser aldrig någon låsa en bil, däremot spänner de på sig sina bilbälten. Som sagt jag funderade en stund efter samtalet och John kom fram till mig och undrade vad som stod på.

- Jag vart erbjuden ett jobb,sade jag.
- Som vadå, frågade John.
- Budbilsdåre, sade jag. Du minns att jag för några dagar sedan körde ett paket till Linköping för en firma som behövde en panikchaufför.
- Visst, sade John.
- Ja…nu ringde killen upp och undrade om jag var intresserad av en heltidstjänst.
- Vad är problemet?
- Ja… problem och problem… han vill att jag skall kliva på om typ två veckor, och det kommer inte att funka eftersom jag tagit betald semester samt har en månads uppsägningstid.
- Det är inga problem, snacka bara med Ronny så löser det sig.
- Tror du det, sade jag skeptiskt.
- Klart att Ronny släpper dig, fast du kanske måste betala tillbaka semesterdegen men det kan det vara värt eller hur?.
- Fem kalla för att sluta på Posten?
- Jag skulle betala en halv mille för att slippa harva här på kajen.
- Luckan i ditt resonemang är att de som har en halv mille knappast skulle hamna här, sade jag.
- Förvisso, men hade jag haft en halv mille kalla och hade jag jobbat här hade jag hostat upp dem för att aldrig mer se ett avgasrör i hela mitt liv. Fan jag skulle hosta upp tre mille kalla på ett bräde, sade John. By the way, tack för filosofilektionerna.
- Mmm…, sade jag fundersamt.

Killen hade trots en makaber logik av sällan skådad art och tankefel ändå fått fram en bra poäng i sitt resonemang. Här hade jag fått mig en chans att skudda lastkajen för min fötter och jag tvekade eftersom det skulle kunna bli en kostsam historia. Hallå! Det var bara att knata upp till Ronny och säga hur läget var, så skulle vi säkert komma fram till någon schysst överenskommelse.

- Precis,sade John.
- Tack min vän , sade jag och gav honom en vänlig klapp på axeln och sedan gled jag iväg till chefen.

Vill passa på att berätta att jag aldrig i hela mitt liv någonsin tagit betald semestar. Jag har mer varit den typen som när jag känt att jag behövde ledigt eller komma ifrån de olika jobb jag haft helt enkelt sagt upp mig och gått därifrån. Så att kliva iväg en vecka eller två med full betalning för att sedan kliva tillbaka hade jag aldrig gjort och nu när jag för en gångs skull gjorde som alla andra människor skulle jag få betala för det. Typiskt min otur menar jag. Jag smög in på chefens kontor och förklarade läget med en omskrivning att, jag hade sökt ett heltidsarbete och att arbetstiderna var bättre på det nya jobbet. Samt att min lön skulle vara nästan dubbelt så mycket som jag hade nu. Chefen fixerade mig med en blick och sade, vad är problemet? När jag föklarade att jag hade tagit ut extra semesterdeg, fnös han bara och sade att det skulle lösa sig med lönekontoret. Jag kunde gör en avbetalning och lösa det på ett par månader. Jag sade att är det inga problem att jag bara lägger av.

Han tittade på mig som en fader som kollar in sin vilsne son och sade att han hoppades att alla skulle kunna komma ifrån lastkajen minst en gång i sitt liv, samt att han respekterade alla som lyckades med det. Jag kunde slut med en veckas varsel. Det var inga problem att få in folk som arbetar extra, eftersom lönen inte var alldeles lysande hög för alla. Jag tackade för hans inställning och gled ut på lastkajen. På något makabert sätt fick jag lite klumpar i halsen när jag insåg att jag aldrig mer skulle sätta min fot där igen efter en vecka från och med nu. Jag nämnde för Percy, Conny och John vad chefen hade sagt och att jag skulle bli den förste av oss som lade av. Percy lade handen över sitt bröst och utbrast på bred finska att han skulle vara den nästa som lade av. John sade, yeah yeah… vi får väl se. Conny sade inte så mycket och det sista jag hörde av honom var att han hade blivit befodrad på lastkajen. Typ arbetsledare eller liknade.

Dagen efter ringde jag Matte och sade att jag kunde kliva på nästa vecka.

- Smutt, sade han
- Eller hur?
- Vore fett smutt om du kunde möta upp Micke på söndag och ta över bilen så slipper jag komma hem från landet för det. Han bor på söder typ sex kvarter från dig.
- Inga problem, sade jag.
- Du skall få telefonnumret via sms.
- Ok. Vad är det för en bil förresten?
- Har inte jag sagt det?
- Nej.
- En Kangoo
- En vadå?

Jag trodde att han snackade om en australiensisk ölsort.

- Kangoo!
- Vad är det för en bil?
- En Renault!
- Skojar du med mig. En grodätarbil?
- Vadå ra? Är det något fel med det?
- Pja …hade jag vetat det så vette fan om jag hade tackat ja till jobbet…
- Va!
- Nä jag bara skojar. Jag är glad att få vilken bil som helst bara jag kommer ifrån detta miserabla hellhole liksom! Den får fan i mig ha på sig en ful basker och hoppa framåt om den vill.
- He he…
- Eller hur!
- Bra då, börjar du på måndag!
- Att jag gör!
- Vi hörs under helgen om detaljer!
- Coolt!
- Tack!
- Det är jag som skall tacka!
- Jag tackar också!
- Då tackar vi båda dårå!
- Tack!
- Tack!
- Jag lägger på nu!
- Jag med, sade jag.

*Klick*

Följ den rafflande fortsättningen imorgon…

…forts KAPITEL 40 eller Hatet!

Jag smög ned till lastkajen efter mötet och kände mig på det hela taget ganska nöjd med tillvaron. Jag sorterade avgasrör och skrattade lite med polarna på kajen om alltings förgänglighet. Några dagar senare någon timme innan jag skulle iväg till döddansarnas hangar, ringde jag upp Solna Skivbolag och undrade var mina mastertejper och sådant var. De svarade att de hade budat iväg det på morgonen och att jag borde ha fått det redan. På frågan vilken budfirma det var sade de att jag kunde få numret eftersom de anlitade en fast budfirma. Fine tänkte jag och ringde upp firman i fråga.

- Hårda Bud, Rickard , sade en röst.
- Tjena, ni vet inte vem jag är och jag vet inte vilka ni är och det känns som om det kvittar. Vad jag vill ha sagt är att jag väntar ett bud från Solna Skivbolag och jag vore tacksam om jag kunde få det så fort som möjligt eftersom jag har ett möte att gå på. Det är viktiga paket ser ni, sade jag.

Sanningen var att jag var tvungen att glida ned på el lastkajos men det ville jag inte att de skulle känna till. Som om det spelade någon roll! Det hade ju liksom inte en susning om vem jag var. Och förmodar jag det spelade inte dem någon som helst roll huruvida jag var en före detta popstjärna eller förste avgassorterare. Vad det anbekom dem kunde jag lika gärna vara en daggmaskuppfödare.

- Åh… vi trodde att det var ”ett under dagen bud” eftersom kunden inte har sagt någonting om leveranstid till oss, vänta skall jag se när bilen kan vara hos dig.
- Visst, sade jag och väntade i luren medan budfirman gjorde efterforskningar på mina paket.
- Hallå, sade killen efter en stund.
- Hallå själv, sade jag.
- Är du kvar?
- Jepp, sade jag.
- Hallå är du kvar?
- Hallå! Hallå!, skrek jag och upptäckte till min fasa att jag hade kommit åt sekretessknappen på min telefon. Jag tryckte på den och vrålade:
- HALLÅ!!!
- Ja ja…ta det lugnt, jag hör dig, sade killen i luren förmodligen gravt hörselskadad efter mitt skrik.

Jag vet ju själv av erfarenhet att det första man gör när någon inte svarar i luren är trycka sitt öra mot luren och höja volymen och då är man liksom inte beredd på ett vrål någonstans kring hundra decibel på andra sidan.

- Oh… sorry, sade jag men jag hade kommit åt sekretessknappen.
- Räka! sade killen.
- Vad sade du? sade jag förvånat.
- Jag sade, det är sådant som händer, sade snubben.
- Hmm… jag tyckte att du sade räka, sade jag förnärmat.
- Jasså det, jag fick någonting i halsen och harklade mig, försökte han med.
- På så vis, sade jag.

Jag var inte riktigt helt övertygad. Visst led jag av tinnitus som kom och försvann likt en månadslön, men inte fan hade jag blivit döv.

- Precis, sade killen. Vi har hur som helst lyckats lokalisera ditt paket och vi kan se till att det finns hos dig om ungefär en kvart från och med nu. Funkar det för dig?, sade killen.
- En kvart alltså?
- På sin höjd en kvart. Kanske kan vi pressa det till tio minuter om det inte finns alldeles för många stoppljus på vägen till dig, sade killen och blev teknisk.

Som om jag brydde mig om det.

- Okej, då väntar jag då, sade jag.
- Bra, sade killen och fortsatte med, tack för ditt samtal och välkommen att beställa bud genom oss.
- Vänta! Hallå…, sade jag som slagen av en tanke.
- Hallå själv, sade killen.
- Ni kanske behöver någon som hoppar in extra ibland?
- Har du körkort?
- Har jag körkort? Rakar sig ett skinhead? Jag har haft körkort sen den sjätte december åttiosex, för övrigt Finlands nationaldag och kört bud åt bland annat Best bud och Adena Pickos och hittar på Stockholms gator som om det var jag som hade byggt upp infrastrukturen, fast jag tar inte på mig skulden för alla sjuka enkelriktningar uppe på Östermalm. Så är det något jag kan här i livet så är det hitta i stan, sade jag fint plussandes mig självt.

Blygsamhet har liksom aldrig varit min starka sida.

- Ja men det låter ju intressant. Jag kan inte lova någonting men ge mig ditt namn och nummer så får vi se vad vi kan ordna, sade killen intresserat.
- Visst sade jag och gav honom de uppgifter han behövde för behandling av mitt ärende.

Jag såg en chans här att komma ifrån tristessen på lastkajen. Visserligen hade jag kört bud förut och slutade med det för att jag hade tröttnat på stressen men jag kände det att allting måste vara bättre än lastkajen. Ingenting kunde vara än lastkajen.

-Vi hör av oss, sade killen och la på luren.

Det tog tre dagar. Jag hade nästan glömt allting när en snubbe som hette Matte ringde på min mobiltelefon och undrade om jag kunde tänka mig att transportera ett paket ned till Linköping. Visst varför inte sade jag? När kan du komma frågade han. Jag frågade om han menade nu? Ju förr desto bättre. Vad sägs om imorgon förmiddag? Visst, sade han det funkar.

Jag bad att få återkomma och sprang in till chefen och frågade om jag kunde få komma in lite senare imorgon. No problemos, sade big boss. Coolt, sade jag och tackade och ringde upp Matte igen. Det bestämdes att jag skulle ta en taxi upp till Solna där de hade sitt huvudkontor och få bil och paket samt adress i Linköping. Jag smög upp och hälsade på killarna i radiorummet och fick en bilnyckel, paket och ett lycka till som avsked. Jag satte mig i en körsbärsröd Passat och krusade ned till Linköping och hittade dit jag skulle och lämnade in paketet. Den som skulle ha paketet var på semester. Suck. För detta fick jag ett par hundralappar eller det jag lyckades tjäna ihop under två långa dagar på lastkajen.

Jag hann till och med till jobbet på lastkajen som börjar klockan fyra. Nödgas erkänna att jag hade en stor lust att sitta på Pizzerian i Sätra och ta en kall bärs i en halvtimme eller så eftersom chefen hade gett mig lite tid att spela på. Plus att degen i fickan pockade på att få bli använda. Det sista Matte sa till mig var att han kommer och ringa igen om det kommer in ett nytt panikjobb. Cool sade jag och tänkte inte något mer på det.

Fast när jag stod med de jävla avgasrörern i min hand tänkte jag på hur skönt det skulle vara att köra bud istället för att jobba med sortering av avgasrör. Friheten, minns jag att jag tänkte. Ensamheten och ingen risk att jag behövde snacka med imbecilla dårar hela dagarna var ett annat plus om jag skulle fixa ett budjobb. Det tog cirka en vecka innan Matte ringde mig igen men denna gång hade han ett helt annat förslag att slänga fram.

Följ den rafflande fortsättningen imorgon…

…forts KAPITEL 40 eller Hatet!

Med en avmätt nick på huvudet åt Klas vände jag mig om och gled ut på Karlavägen. Jag hade som en personlig hämnd lyckats sno med mig en snygg Parkerpenna från kontoret. Jag tittade på den och letade upp en kloak och släppte ned den. Jag har sedan dess inte sett någon på Solna Skivbolag förutom då jag började köra bud ett par veckor senare och till min fasa insåg att Solna Skivbolag använde min firma som budleverantör. Den yttersta förnedringen liksom.

Där stod jag skivkontraktslös eller skivkontraktsfri eftersom man skall vända sina negativa tankar till soliga tankar. Detta enligt vännen Dennys livsfilosofi. Man gör livet till vad det blir. Det handlar om energier. Att göra dem positiva. Du är det du vill bli. Allting handlar om att välja sin egen framtid. Tänd en rökelse och låt den brinna. Sandelträ. Jag säger: Fuck You! Jag minns att jag tänkte att nu börjar ett nytt kapitel i Luthers musikaliska liv. Positiv energi! Jag satt på en mastertejp som hade kostat en halv mille att spela in och alla rättigheter på min sida. Positiv energi i kvadrat! Kort sagt satt jag med en jävligt bra demo till mitt förfogande. Jag var helt övertygad om att alla andra skivbolag skulle bjuda över varandra för att få ge ut mitt alster. Den var klar och det var bara att ge ut den utan större kostnader än tryckning och distrubution. Nu kunde det bara gå uppåt för gamle Luther.

Ack om jag finge en krona för varje gång jag tänkt denna förrädiska så hade jag haft ett bankkonto som skulle fått första bästa shejk att darra till. Fast detta kanske ligger i människans natur. Att alltid försöka se silverranden bakom de mörka moln som fördunklar vår syn på tillvaron med jämna mellanrum.

Undrar om en ko någonsin tänker så? Fan, idag var gräset på den här kullen surt, att man aldrig skall ha något flyt! Men imorgon skall jag se till att jag hamnar först i ledet och styra upp a-kullen där borta. Livet blir inte bättre än man gör det till och med dessa tankar ta en sista fridfull kvällstugga av det sura gräset och bege sig hemåt till spiltan eller stallet. Ni vet stället där korna tillbringar sina nätter.

På något sätt kände jag mig ändå ganska lättad. Fri! Free! Frei! No bands till någon. Lite storstadscowboy liksom. Den svenske John Travolta, fast i en lovande film med chans till en uppföljare. Visserligen var det ett trist faktum att jag nu tillhörde den skara loosers av människor som nästan hade tagit sig upp på Traxlistan, men lättad och fri kände jag mig ändå.

Va fan! Jag hade i nästan två års tid befunnit mig i en situation som bestod av konstanta bortförklaringar och försvar av ett skit… öh jag menar ett skivbolag. Alla min vänner och bekanta var på mig konstant om när mitt album skulle släppas. Skulle jag göra en video? Skulle jag ut på turné? Varför satsas inga pengar från skivbolaget på reklam? Varför var jag inte med på TV? Varför det och varför inte det? Varför han men inte du? Varför, varför och varför? Och så vidare.

Vid alla dessa tillfällen kände jag mig som jag föreställer mig att en diplomat gör som hade omotiverade förhållningsregler från högre ort till sitt enda försvar. Det var med en skön klarhet jag insåg att jag inte var skyldig någon på Solna Skivbolag någonting. Nada! Zit! Ingenting! Bladen från mina läppar kunde äntligen tas bort utan någon form av ångest någonstans. Det värsta de kunde göra mot mig var ju att stoppa skivan.

Ha!

Jag själv hade ju stoppat den och på så sätt eliminerat deras vapen. Hur coolt var inte det på en skala? Om jag ville kunde jag lägga upp varenda låt på Internet. Jag minns att jag nämnde det för dem på mötet och noterade hur de märkbart darrade till inför den möjligheten. Livet var vackert! Fåglarna kvittrade säkert. Jag minns inte så noga. Jag höll på att bli överkörd av en SL-buss när jag tog ett par glada danssteg utan att se mig för ut på gatan. Jag var så nöjd över att jag inte hade gått på den niten att emotta förskottsroyalty från dem. Jag var inte skyldig en cent. Det finns många artister jag känner som sitter fast i förskottsträsket utan en möjlighet att bryta sig fria från sina kontrakt. De var i princip livegna. Jag var min egen! Jag kunde ta mig på ballen när och hur som helst utan att vara rädd för att en skivbolagssnubbe skulle hoppa fram ur någon mörk vrå och säga; Aja baja , vi äger rättigheterna till den ballen och du måste ha tillstånd att tafsa på den!

Tack Solna Skivbolag för att ni har sett till att hela min tilltro till människor fuckades upp. Det tog er bara tjugofyra månader att fixa detta. Jag har under trettiotre års tid byggt upp en form av hållning till livet i synnerhet och människor i allmänhet som jag hade trivts med och det lyckades ni rasera på en kvart. Jag hoppas verkligen inte att ni sover gott om nätterna eftersom ni inte förtjänar det!

Era jävla horor och kuksugare!!!

Följ den rafflande fortsättningen i nästa vecka…