Sugbloggen är landets roligaste blogg!

| Mobile | RSS

Don’t quit your day time…

…job.

Ringde SAMI:

– Har ni deg ni är skyldiga mig?
– Personnummer?
– 1234567890
– MEN! Är det du som är Kahsay!!?
– Jupp!!! ( här någonstans började undertecknad visualisera scenen med chefen. Chefen! Fuck you och alla andra! I quit!!!)
– Jodå! Vi har cash som studsat tillbaka då kontonumret är avslutat.
– Visst fan! Bytte ju bank för några år sedan.
– Det förklarar allt.
– Men hur mycket är det!
– Kan inte säga det över telefon.
– Kan du inte bollparka mellan finger och tummen?
– Låt mig säga så här: don’t quit your day time job.
– …oh
– Precis. Du kan logga in och se själv hur mycket pengar det är.
– Kan jag?
– Visst regga dig bara.
– Att jag ska!

En kvart senare: 142 kronor!

No Comments September 10th, 2013 | Posted in Bitter |

Saker som kan få mig att gå …gnnnhhh #blogg100

1. När någon tutar på mig att jag ska köra för att det för en microsekund sedan blev grönt ljus, som resulterar i att jag reflexmässigt råkar släppa upp kopplingen för fort med motorstopp som följd. Och som ett brev på posten kommer nästa tutning, nu lite högre och längre.

2. Folk som står och snackar med varandra utbredda över hela trottoaren som gör att jag måste zick-zacka mig förbi dem.

3. Dörrar som det står drag på men som logiskt sett är skjut.

4. Tandläkare som har munskydd men allt sitt jävla hår i mitt ansikte.

5. Att det inte går att spola förbi DVD filmernas jävla start info om illegal nedladdning. Allvarligt behöver jag som sitter med en köpt version få detta uppkört i mitt ansikte. Varje jävla gång dessutom?

6. Youtube-klipp som inte får visas i min region.

7. Strumpor som konstant hasar ned i skorna.

8. 2 exakt lika långa köer på Posten eller MacDonalds. Jag vet att jag kommer att välja fel oavsett.

9. Folk som inte accepterar faktum i en diskussion. Typ “Jorden är rund” bemöts med ett “tycker du jaa…”

10. När iphonen glider ned mellan sätena i bilen då man drar fram i tvåhundra och får ett samtal…

2 Comments February 1st, 2013 | Posted in Bitter |

repostarn

Glöm att jag har energi och driv nog för att skriva nya poster som handlar om hur mycket livet suger utan snus! Det är skrev jag förra gången jag slutade snusa. Håll tillgodo!

Mumrik utan…

…snus är som kärlek utan kyssar…

Sorgen är enorm. Det känns som om jag har förlorat en broder, en syster, en arm och en del av min tarm. Inget är kul längre. Allt går i moll. Inte så skön moll som i Scorpions drypande ballader. Mer moll i form av den tyska hederliga angsten. Banhofer Zoo angst. Livet är öststatsgrått. Huden sitter lite för tajt. Kroppen känns som någon annans kropp. Jag hatar allt just nu. Alla. Faktum är att jag hyser agg emot Gud. Som har låtit mig falla för frestelsen och sedan ger mig valfriheten att besluta mig för att sluta. Varför det? Varför kan jag bara inte vara beroende utan att försöka göra något av beroendet.

Jag sitter här. Sur som fan. Tvär. Hakan i handen och frustrationen bubblandes. Jag har sugit på en tandpetare till förbannalse. Våldfört mig på en kanelbulle. Seriekäkat Senegea som är det enda lakrits som finns i huset. En postiv spinoff är väl att jag aldrig mer i mitt liv kommer att hosta. Kollat på milleniets skitfilm i en för jävla dålig ställning i soffan.

Drar igång datorn, medelst irriterad kick på startknappen. Kollar lite på nätet. Upptäcker att allt är skit. Susar in på sugbloggen som är mitt hem på nätet, där jag känner mig trygg, älskad, sedd, trodd. Får ett infall och söker på “snus” och får se till min sorg att vid de bästa skaparmomenten i mitt liv har jag varit en sur bloggare driven på en stadig bit portion under läppen…

Bland annat “Jag kutar ifrån dig baklänges lungt bakandes en snus” eller den här klassiska följetongen “och krökade, rökte cigg, snusade baksnus och betalade” för att inte nämna “bara att sluta snusa, sluta röka för att kunna känna dofter“. Vad sägs om denna läskiga närkontakt “Hmrrghhh, muttrade jag och gled iväg på snusjakt” eller posternas post “Det är inte så Humprey att stoppa en Ettans portionssnus under läppen” eller “Händerna skakade av ilska så att jag råkade peta mig i ögat med snuset.“. Och den här situationen hade jag aldrig överlevt om det inte vore just för “muttrade jag och petade in en lugnande ettans portion

….nu är jag bara sur. Och inte fan har jag stashat en dosa här just för ett krisläge som detta…

3 Comments December 7th, 2009 | Posted in Bitter |

Stora Bloggpriset vs. Årtusendets Sugblogg™

Allas vår mymlan, mike på bloggfrossa och johnny på stationsvakt är nominerade i kategorin vardag. Kul att tre av de jag läser med behållning togs sig in bland top 5 i landet.

Ska bli spännande att se vem som ror hem priset.

Sen att jag hytter med näven knuten i byxfickan åt att kategorin “sugande bloggar” förbises…eller om jag ska vara frank som fan negligeras får väl hänvisas till den djupa avundsjukan. Tillika bör läggas att jag är en smula irriterad eftersom det tacktal jag skrivit nu plötsligt måste kasseras. Och är det något vi i sugbloggsvärlden inte gillar är de få gånger då vi sliter hund med författandet av tacktal och så finns det ingen jävla plattform eller för den delen heller publik.

Gnnnn!

Säljes: Briljant tacktal. Innehåller bra text. Snygga pauser. Steg-för-steg instruktion för hur man får fram ett ödmjukt fnissande. Grymt avslut. Vid snabb affär ingår även en något begagnad näsduk.

Jag funderar nu på att dra igång en egen tävling. Årtusendets Sugblogg™

– Öh Steffo, varför inte årligen?
– Va fan! Man vill väl inte petas ned nästa år av någon annan sämre jävla blogg!
– Vad får dig att tro att du kommer att vinna detta pris?
– Jag har tumme med domaren!
– Korrumperade domare?
– Korrumperade låter så hårt. Låt oss kalla det domare som fattar grejen med rätt beslut.
– Så lågt
– Tyst nu, jag måste bestämma ett pris.
– Vad sägs om äran
– Ära!? Bah! Vem fan blir glad av lite jävla ära. Nehej du! Det ska vara ett pris som jag vill ha. Jag vet! En plattteve!
– Men om någon annan vinner priset så…
– Men har du inte hört på. Domaren och jag goes way back
– Vem är förresten domaren
– Det är hemligt. Plattteve it is.

Så nu vill jag att ni röstar på årets…öh årtusendets Sugblogg. Jag kommer att stalka den jävlen som vågar rösta på annan än undertecknads blogg. Basaåattnivet….

Andra bloggar om , , , , , , , , , , , ,

13 Comments January 14th, 2009 | Posted in Bitter |

Näsryck

Idag har jag ägnat en god timme åt att rycka ut näshår. Låt det bli kännt att en del satt så hårt och långt inne så att en del av mina sköna historier i lagret skräckslaget drog iväg.

min näsa värker och mina poster är borta…

Andra bloggar om , , , ,

5 Comments April 11th, 2008 | Posted in Bitter |

Bitter…Jag? Ähhh!!! del 99

KAPITEL 41 eller Ja på den vägen är det ungefär…

Prolog: Eller en kort sammanfattning för de som inte orkar läsa skiten eller de som fuskar, typ kollar i slutet på om detta kan vara något att läsa…

…Jag heter Luther. Jag gillar inte mitt liv. Jag gillar inte mitt arbete. Jag gillar inte avgasrör och jag gillar inte att min karriär har havererat. För ett par veckor sedan stod jag på globen och kunde se mig själv i jumbotronen, och jag noterade bland annat att finnarna i ansiktet ser mycket rödare ut förstorade än annars. Idag jobbar jag på posten och sorterar avgasrör. Denna historia är en berättelse om alla de olika förvecklingar som lett dit. Medan jag trodde att jag skulle bli en världsberömd firad superstjärna. Nedan följer det sista avsnittet i denna episka berättelse om en man som är missförstådd av sin generation och sig själv. Vadå?…skulle jag bli en avgasrörssorterare – hade jag missförsått något i mitt liv…

Det är helt otroligt hur trött jag är. Jag har aldrig i hela mitt liv känt mig så trött som jag gör just nu. Det är svårt att tänka klart. Min hjärna känns som ett mosigt fludd. Jag gillar det amerikanska uttrycket “Not a straight thought in his head”. Om man skulle försöka översätta det till det svenska språket skulle det bli ungefär som ” inte en rak tanke i hans huvud”. För att det skall bli begripligt får man föreställa sig en packad man vinglandes på gatorna.

Det känns som om min hjärna är beklädd med en tunn hinna av teflon. Ingenting fastnar. Glömmer fikor med polarna. Tvättider. Missar måltider. Mobiltelefonen hemma på nattdukshyllan. Vad är det som händer?

Hela den här veckan som har varit har jag jobbat från klockan åtta på morgonen till klockan tjugo på kvällen. Det kostar verkligen på. Och den förra helgen hade min syster och hennes kille dopfest åt deras lille son. Ni vet han med barnbidraget. Det var en formidabel tillställning som tog musten ur mig mer än jag hade trott. Jag körde mat och dryck under helgen och var på helspänn i typ fyrtiåtta timmar. Fast festen var en otrolig succé. Det gick åt minst tjugo plattor läsk och ungefär åtta backar bira plus ett par flaskor whiskey. Allt detta på en söndag! Vi räknade ut att det kom drygt tvåhundra personer under de åtta timmars öppet hus vi höll. Med andra ord en schysst fest.

Mitt drama med den tillbakadragna tjejen som inte ens säger bu till en höna, har accelererat till ett makabert tillstånd. Fast i och för sig varför skulle någon vid sina sinnens fulla bruk komma på idén att säga bu till en höna?

Jag brukar i och för sig säga “öh…du…va!” till alla duvor jag möter men det är på skoj. Ingenting allvarligt menat. Lite crazy. Galet. Internt mellan duvorna och mig. Duvorna verkar inte bry sig allt för mycket. Stadsduvorna alltså. Skogsduvorna vet jag inte alls hur de skulle reagera men jag inbillar mig att de är lite mer skygga och inte alls lika hårdkokta som gettoduvorna.

Tillbaka till den skygga damen. Vi gillar varandra och har bekräftat det inför varandra. Vi tog en fika och kom på ett typiskt svensk maner överens om att det inte verkade föreligga några hinder för oss att ingå ett förhållande. Som att sitta vid ett förhandlingsbord liksom. Jag hade inga sjukdomar och inte hon heller. Jag hade inga lik i några garderober och det visade sig att hon inte ens hade garderober. Hur läskigt är inte det då? Inga ben ingenting gömt någonstans.

Scary.

Alla våra polare vet vad som är på gång. Fast ingen av oss vågar ta det först steget. Hur skall det gå egentligen? Jag är ju kär i henne och hon i mig så varför vill hon inte ha mig? Luktar jag illa eller? Är min näsa en aning för bred? Sitter mina ögon något för tätt? Finner hon min panna vara något för hög? Tror hon eventuellt att jag är bög? Hon förvirrar mig så att jag inte vet vad jag heter och hur jag bör bete mig i hennes sällskap.

Till slut kom det till en ohållbar situation en kväll då vi hade pratat med varandra i telefon om vad vi skulle göra under helgen. Det visade sig att hon skulle gå på en fest någonstans och jag skulle för min del sitta hemma och kolla upp teven. Lönehelg ser ni. Då kastade hon fram ett förslag om vi inte kunde ses senare på kvällen eftersom hon inte trodde att hon ville vara kvar på festen hela kvällen. Visst, sade jag, det kan vi väl. Fast jag kommer att vara packad när vi ses, sade hon och då lugnade jag henne med att om det var så, så kunde jag gå ned på min lokala krog och ta mig en bira eller så för att vi skulle komma på samma neanderthalarnivå. Det måste du lova mig att du gör, sade hon. Fint, sade jag och ringde upp vännen Tammi och Stu och bad dem komma ned och dela ett par softa bira med mig till helgen.

Vi möttes upp på lördagskvällen på krogen bredvid mig och snackade skit och drack bira. Vid elvatiden på kvällen kom My med sin polare till krogen och jag hade tänkt, stärkt av alkoholen att jag skulle grabba tag i henne och kyssa henne men vid det kritiska skedet försvann mitt självförtroende som om någon hade stulit det och jag kunde endast skaka fram en mesig kram som hälsning. Jag satt och förbannade mig själv för denna brist på manlighet som jag uppvisade.

Ölen smakade mes.

– Tsk, tsk, sade lejonet inom mig och begrov sitt huvud i sina händer.

Jag för min del hängav mig åt biradrickande och dolda ögonkast åt My till. Hon i sin tur gav mig exakt likadana kast tillbaka med sina stora beslöjade ögon. Jag visste varken in eller ut. Efter någon timme eller så skulle Stu och Tammi dra vidare in till staden för att krypa ned på en klubb. Jag kände att jag inte hade någon lust med det eftersom jag trodde att om vi ramlade ned på stadens klubbar så skulle det bli grymt svårt att ragga på My. Jag visste att jag måste ta kommandot på något sätt. Hon gav mig blickar som jag endast kunde tolka som ett “Kom igen då!!!”

När vi skulle resa på oss och gå vidare så såg jag till att vi, My och jag, hamnade på efterkälken och precis när alla ( alla…två pers liksom) stod utanför och väntade på oss två grabbade jag tag i henne och med ett “Jag pallar inte längre”, drog jag henne in till mig och gav hennes uppåtvända ansikte en passionerad kyss.

– Äntligen, suckade hon.
– Eller hur?, sade jag och adderade att par hundra snabba kyssar.

Varför knussla?

– Det var på tiden, sade hon och kysste mig hett.
– Vi går hem till mig, sade jag full av kommandolusta i allmänhet och bossighet i synnerhet.

Orsaken var att dessa hundra kyssar jag gett henne nyss hade emottagits så tacksamt och gett mig det självförtroende jag behövde för att dra fram grottmannen inom mig som jag hade trott gått och hängt sig för länge sedan eller evolverat sig själv från sidor av min fega personlighet som han tillsammans med Lejonet så innerligt avskydde.

– Ok, sade hon och gav mig en varm kram.

Stu vrålade åt oss från dörröppningen.

– Skall ni med till Spy Bar, eller…?
– Det kan du hoppa upp och fetklappa dig på att vi inte skall, sade jag full av nyss ovan nämnda självförtroende och hjärtat bultande av kärlekslusta.

Samt att blodet hade börjat forsa ned till ställen på min kropp som det var länge sedan de hade varit i närheten av. Lite sömndrucket darrade lill-Luther till och undrade slött om det skulle vankas sex i kväll, fast det hade han varit med om många gånger förut då det hade visat sig vara falskt alarm så han stannade kvar i ett halvstyvt läge och gäspade endast lite lojt. Hade han haft armar hade han sträckt på dem och kliat sig på pungen.

– Ok, sade Stu, lycka till då Luther och grattis My. Gör ingenting som jag inte skulle göra, avslutade han och klev in i en taxi.

Med ett vroom var de borta och där stod jag med My och en stjärnhimmel som verkade blinka åt oss. Någonstans långt bak hörde jag hur tinnitusen gjorde sitt bästa för att låta som en stråke som spelar en menande melodi. Månen log åt oss båda och stjärnorna strålade som om de enbart var gjorda åt oss sedan tidernas begynnelse. Hade fåglarna inte varit djupt upptagna med att sova och samla krafter in för nästa dags maskande eller vad det nu är fåglar gör på dagarna så skulle de ha stämt upp i en fyrstämmig lovsång.

Jag tog ett djupt andetag av den friska luften på Hornsgatan och såg henne djupt och länge i ögonen. En anledning till varför det tog så lång tid var att jag hade en del problem med fokus. Ett tag såg det ut som om hon hade fyra par ögon. Superfett läskigt! När jag väl hade lyckats eliminera två av de överflödiga ögonen kändes det som om jag ville drunkna i hennes två resterande ögon. Jag utgick ifrån att det var en bra känsla.

Vi började gå de arton metrarna till min port enligt överenskommelsen vi hade gjort. Efter att ha bråkat en smula med portkoden och den trilskande dörren gick vi upp en trappa och in i min lägenhet, och där lärde vi känna varandra på ett djupare och finare plan. Fast innan dess öppnade jag upp ett brev från Posten där de krävde tillbaka femtusen kronor för semesterersättning som jag hade tagit. Att betalas tillbaka inom åtta dagar annars skulle det gå till inkasso.

Fuck it, tänkte jag och rev sönder det i småbitar som jag kastade ut från mitt fönster. My undrade vad det stod och jag sade; ingenting som jag kunde göra någonting åt nu och ingenting som jag kommer att göra någonting åt.

Fuck Posten!

Fuck lastkajen!

Fuck truckarna!

Fuck Sätra!

Fuck hela jävla världen!

Luther hade skaffat sig en flickvän och solen sken igen i Luthers liv. Luther var lycklig. Lill Luther var i extas. Lejonet och grottmannen tog en segerbira, inne på en bar som låg på självförtroendets gata. Bar Ego. Bara egon därinne. Livet var fint. Allting var inte så jävla överjävligt egentligen. Luther hade 648 kronor på bankkontot. Luther var kär och hade sagt upp sig från sortering av avgasrör på terminalen i Sätra. Luther behövde aldrig mer träffa de övervintrade halvgamla liken mer. Luther hade 289 låtar som han hade full kontroll över. Och en jävligt bra demo. Allt var bara en fråga om tid.

För att citera min gode vän Stu:

– Ja på den vägen är det ungefär…

- SLUT -

32 Comments November 20th, 2006 | Posted in Bitter |

Bitter…Jag? Ähhh!!! del 98

…forts KAPITEL 41 eller minnesgatan

Det är som om himlen börjar gråta över den osannolika fantastiska oturen som en av medlemmarna i det Lutheranska hushållet drabbas utav. Frågar ni Lill–Luther så anser han att det är två medlemmar i hushållet som drabbas. Han svårast eftersom jag inte ser någon form av tröst med casual sex med vem som helst, som han i sin något enfaldiga men kåta värld skulle uppskatta om inte annat som en schysst gest från min sida. Istället för det vanliga runkandet. För honom spelar det inte någon roll vem han får sätta på bara han får kasta sig huvudstupa rakt in i ett gryte. Hon kan vara ful, stor, grotesk, nazist, spetälsk, transylvan bara hon bjuder till. Hon skulle till och med kunna vara transvestit, så länge det erbjuds ett tillhål som består av ett hål.

Öhh…

Som vännen Izzy brukar göra, gå ut och pippa alla brudar som en hämnd för att hans ex hade dumpat honom för typ sju år sedan. Han ser inga problem med casual sex. Lill-Luther tycker att jag har mycket att lära från Izzy och det tycker givetvis även Izzy. Bara blunda och häng in den. Bit ihop, man kommer över konvulsionerna och krampanfallen.

Jag sätter på min minidisk och hoppar fram till en låt med Antiloop. Samma grupp som ligger på mitt föredetta skämtande skivbolag. Jag får så sköna Cerronne vibbar av den här låten. Massa sköna flashbacks till typ nittonhundraåttiotvå då jag jobbade på Postgirot över sommaren och var kär i en tjej som hette Lena som hade ett par fantastiska vader. Det var vader jag gick igång på vid den här tiden i mitt liv, inte så konstigt egentligen eftersom jag inte hade blivit ordentligt presenterad till hugg. Eller bröst. Men efter att det hade skett kom jag till den insikten att visst, vader är coola och allt det där, men fan jag tror nog i alla fall att bröst och hugg smäller snäppet högre. Och sedan dess har jag gjort allt för att få så mycket kontakt med dessa som möjligt.

Närkontakt. Ju närmare kontakt desto bättre.

Hur som helst så, jobbade min mor i Norrtälje på någon skola som utbildade musiker och min syster var på kollo. Jag var ensam i staden och hade min morbror Tore som bodde hos oss, som en övervakare. Jag minns att jag hade en freestyle en Luxor någonting som jag jämt lyssnade på. Det jag frös på var Cerronne och Bob Marley. Jag var verkligen knäckt över denna brud, alltså hon med vaderna. Idag sitter väl hon med tre barn, hus och en make någonstans. Om man slängde henne på mig så skulle jag inte känna igen henne även om jag fick en miljon kalla på ett bräde.

Det får mig att minnas en händelse som jag och Cee ( en av dessa som föll offer för den Lutheranska charmen innan jag tappade bort den bland avgasrören), Stu och Misse var med om på restaurang Angelinas back in the day. Vi satt och chillade och käkade en bit. Typ dubbeldate. Vid bordet bredvid oss satt det ett gäng tjejer och en av dem satt och stirrade på mig. Snygg som jag tyckte att jag var tänkte jag att hon är pladask i mig och att det var kört för hennes del eftersom jag hade Cee med mig.

– Ursäkta, heter inte du Luther, säger hon plötsligt och fixerar mig med en genomträngande blick.
– Öh…jo, svarar jag något perplext.
– Känner du inte igen mig ?
– Borde jag det? svarar jag med en motfråga.

Listigt. Imaginärt klappade jag mig självt på axeln för denna fenomenala handling i tankehastighet. Jag tog en klunk av rödvinet och gav Cee en förstulen blick. Hon såg inte särskilt road ut.

– Det är jag Natalie, sade hon.

Hybris varningen på henne var hög vågar jag påstå. Jag vet inte hur många gånger folk har kommit fram till mig på stan och sagt frasen, det är jag…bla bla bla, som om jag springer omkring med en mental databas på kreti och pleti. Jag lider av dåligt ansiktsminne och det kan jag erkänna utan att skämmas, ungefär som en del har svårt att läsa en flytande text. Det är liksom inget fel på individen, men om man ger personen som säger frasen, ett ansiktuttryck som bör tolkas såsom, vem fan är du, blir man bemött som om man hade en hjärna inte större än en medelmåttig amöbas. En amöba som fick gå om andra klass.

Nåväl. Jag fattade ingenting. Vem fan var detta och hur skall jag förklara detta för Cee? Jag såg en ensam natt i soffan framför mig och investeringen jag gjort i hennes öl fara all världens kos. För att inte tala om det meningslösa besväret att byta lakan. Det skulle inte bli någon sex ikväll. Luther fick sova ensam på grund av denna främmande kvinnas ogenomtänkta utsago.

– Natalie vem?, sade jag i ett försök att rädda vad som kunde räddas av vad kvällen kunde erbjuda i sitt sköte.

Om det inte vart riktig sex kanske man kunde få hångla lite och klämma lite som kompensation. Fast jag skulle inte satsa mina sista pengar på det dock.

– Mirre!

Satan i gatan! Mirre!

Plötsligt insåg jag vem hon var. Detta var den tjej som i princip hade sabbat hela min tillvaro på högstadiet. Detta var samma tjej som jag hade skrivit en låt till. Big Mistake hette den. Detta var den tjej som fick mitt hjärta att fladdra och min mage att banka, eller menar jag tvärtom? Detta var den tjej som jag en natt heligt hade lovat att jag aldrig skulle glömma. Detta var den tjej som fram till Fiskmåsen, en annan crash i c-moll, var mitt livs största kärlek. Detta var den tjej som gav mig ett smycke som var format som ett hjärta, som idag befinner sig i en kartong på vinden någonstans. Så mycket för det löftet jag gav henne att jag skulle bära det runt min hals fram tills jag dog. Detta var samma tjej som jag en natt hade suttit och förklarat min kärlek till mitt i natten i Kungsträdgården, under en fylleblackout. Detta var helt enkelt Mirre som jag inte sett sen jag gick ut högstadiet. Hon såg ut som någon jag aldrig förr hade sett.

Detta var den tjej som tio år senare fullkomligt slog undan benen på mina möjligheter att få lite skön sex med min flickvän, och det enbart genom att säga sitt namn.

Fan, Andy hade rätt, så jävla snygg var hon inte!

Följ den rafflande UPPLÖSNINGEN i nästa vecka…

6 Comments November 17th, 2006 | Posted in Bitter |

Bitter…Jag? Ähhh!!! del 97

KAPITEL 41 eller minnesgatan

Jag sitter som sagt på mitt favoritfik och tittar ut genom fönstret och undrar vad det är som gör att jag vill ha en annan person mer än någon annan person. Medan samma person förmodligen vill ha en annan person mer än den vill ha mig. Vad är det selektiva urvalet baserat på? Varför nöjer jag mig inte med det första bästa jag kan erhålla? Varför skulle min och Koko´s vibrationer i både tid och rum sammanflätas till att båda skulle få den känslan till att detta måste vara rätt? Visst är oddsen att det skulle ske en gång oändligt små, för att inte nämna att det skulle ske ytterligare en gång till. Vad fan inbillar jag mig? Vem fan inbillar jag mig att jag är? Snacka om hybris liksom.

Är inte vi alla ett offer för alla dessa smäktande balladers genomskinliga önskan. Jag älskar dig och du älskar mig vrålade Klaus Meine från Scorpions i min stereoanläggning igår kväll. Det gjorde han även under hela min känsliga uppväxt. Då man definerade kärleken via storsvulstiga ballader och amerikanska collagefilmer. Vad vet han och framför allt hur får han mig att tro på det? Jävla sopa! En lastgammal halvflint tysk patetisk hårdrockare i tajta trikåer ger mig råd om kärlek och känslor. Jag kastade ut skivan efter att jag fått nog av hans gnällande ton. Absoult ballader borde heta Absolut bullshit. Är jag så dum så att jag köper hela paketet med hull och hår utan att vara kritisk alls.

Jag kommer ihåg när jag pluggade filosofi på Stockholms Universitet och konstant ifrågasatte allt. Om någon sade godmorgon till mig sade jag honom eller henne vad får dig att tro att detta är en morgon och om det är morgon varför skulle den vara god, defineira god, osv…? Men idag sitter jag och dricker en dyster kopp java och tänker på Koko och vet inte alls varför. Jag har en brinnande känsla djupt begravd inom mig som skriker VORE DU MED HENNE SKULLE ALLTING VARA SJÄLVKLART!!! Huh???

Låt oss anta att jag faktiskt skulle få den stora äran att faktiskt bli ihop med henne igen. Typ rond två. Vad skulle då ske? Skulle jag lägga av med musiken för hennes skull, skulle jag skippa min familj för att hon inte tycker om dem, skulle jag plötsligt fira midsommarfester med henne och hennes familj fast jag innerst inne hatar allt som har med midsommar att göra? Skulle jag plötsligt börja tycka om lutfisk?

Vad i hennes väsen är det som gör att jag skulle kassera alla principer som det har tagit mig ett trettiotal år att applicera och som framför allt definerar mig som den jag är? Varför är jag kär i henne? Är jag kär i henne? Och framför allt varför är inte hon kär i mig längre FAST HON VAR KÄR I MIG FÖRR???

Som sagt jag sitter på mitt favorithak och tar en stilla kopp kaffe och en bagel med färskost och låtsas som om det regnar. Utanför har det precis börjat regna på riktigt så det visar sig att jag inte behöver låtsas utan jag kan ge mig hän åt den storm som rasar i mitt inre. Hur jag än vrider och vänder på mitt mentala jag så finner jag inte något som helst skydd. Det regnar och haglar ungefär som om stormen vill göra sig viktig. Jag knyter min mentala näve och hytter åt regnet utanför, ungefär som om jag vill ha sagt att DU MÅ RASA OCH DU MÅ ÅSKA MEN JAG KOMMER ATT SEGRA TILL SLUT!!! Det mest tragikomiska i detta är att jag har hytt med min mentala näve nu i ca fem år och inte fan verkar det som om stormen skulle bedarra. Blöt är jag i själ och hjärta.

Jag skriver ballader som skulle få Charles Aznavour att rotera i graven av avundsjuka, men det hjälper mig lika långt fram till Koko´s hjärta som det hjälper en dvärg att veta att under andra omständigheter så skulle han (dvärgen alltså), ha kunnat vara cirka hundraåttiotre centimeter lång och världsmästare i höjdhopp. Big tröst för killen liksom.

Servitrisen frågar mig hur det är fatt. Hon tycker att det ser ut som om jag ville ha sällskap och att jag har något som jag vill berätta om. Om hon bara visste att det finns de män som faktiskt har krossade hjärtan så skulle hon förmodligen vara en av de som var orsaken till det. Hon är inte helt oäven, fan nu när jag tänker på det så är hon ju faktiskt skitsnygg. Jag skulle under andra omständigheter faktiskt kunna bli kär i henne, ungefär som dvärgen. Som det är nu är hon bara en väldigt vacker kvinna som det skulle kunna gå att ha skoj med. Plus att skrytfaktorn bland polarna skulle vara stor.

Va var du med henne? Fan hon var ju snygg som fan… bla bla snygga lökar som fan… bla sög hon av dig… bla en inte helt oäven baja har hon ju… osv…
Jag svarar att det är ok, att jag har sovit lite för lite de senaste dagarna eftersom jag arbetar med nytt material inför den nya plattan. Måste liksom hålla skenet uppe. Jag tittar henne i de djuplå ögonen och ber om notan. Det är som om Medelhavet skulle ställa sig upp och kolla dig rakt i ögonen. Jag höll nästan på att drukna. Hon vänder sig om och går till sin kassa. Jag kväver en impuls att sträcka mig ut över bordet för att klämma henne på rumpan eftersom den inbjuder till det.

Vad nytt sen sist? Ingenting speciellt förutom att Koko min så kallade stora kärlek här i livet har funnit sin pojkvän. Som om det inte vore illa nog att jag måste leva med vetskapen att det inte förmodligen kommer att bli vi två som hand i hand skall vandra emot ålderns solnedgång utan hon blir ihop med en god väns bekant som jag i princip egentligen gillar fast nu har jag svårt för honom… fast egentligen inte. Han e jätteschysst och allt det där, har ett bra jobb, bra bostad, bra bil osv… så att jag borde egentligen bli glad å Koko´s vägnar fast jag måste erkänna att det smakar lite fadd när jag ser de lyckligt vandra hand i hand. Förmodligen kommer jag att bli bjuden till deras bröllop som typ best man och jag vet att vore jag ödet så skulle jag sitta och skratta hela tiden. Haja prylen! Och maximera hela förnedringen genom att göra mig till gudfar åt deras son som under andra omständigheter skulle kunnat vara min son, ungefär som dvärgen. Sen toppa det med att få honom att hata mig när han växer upp. Det är så att man kan må illa. Jävla skit!

På en fest för typ ett år sedan fick jag för en gångs skull en chans att tala med hennes kompis som vi inofficiellt kallar tysta My, som jag trodde var kär i mig men oj så fel jag hade när det visade sig att hon fortfarande var kär i Bosse som vi kallade honom och som hon hade varit ihop med i över åtta år. Den relationen eller ickerelationen hade hållt på i flera år, sade hon över en bira.

Detta var flera år innan hon hade tagit bladet från läppen och erkänt sina svallande känslor för mig, fast på det där tvetydiga sättet som gjorde att jag fortfarande idag inte fattar om hon ville ha mig eller inte. Alla andra säger att hon är på men jag fattar fortfarande ingenting.

Det kallar jag drama av den feta klassen,sade jag och hon sade att du då som fortfarande är kär i Koko vad håller du på med. Öh… jag ser henne som en god vän etc… funkade inte riktigt på henne.

Fan jag vet varken ut eller in längre förutom att jag befinner mig i ett hav av emotioner som riktar sig in gentemot Koko. Det mest tragiska är att hon är fullkomligt medveten om det och faktiskt i realtid säger det till mig. Jag vet att du är den bästa man kan få och att jag är totally fucked up som inte tar dig här och nu. Men, säger hon och läger handen över sitt hjärta, du finns inte här och det gör att det inte finns utrymme för dig hos mig annat än på broderlig polarnivå.

Vad säger man? Det är klart att hon inte vill sätta på sin brorsa!

Följ den rafflande fortsättningen imorgon…

13 Comments November 16th, 2006 | Posted in Bitter |

Bitter…Jag? Ähhh!!! del 96

KAPITEL 41 eller minnesgatan

Vad är det att vara kär? Att tråna efter någon annan individ? Att vilja ha någon annan person än den man är i tiden? Till exempel, jag är Luther och jag åtrår Koko nu nådens år nittiontusennittionio efter Kristus. Hon kunde lika gärna vara Amfelia som var slav under romarriket vid Kristus födelse eller vara någon som komma skall år typ tvåtusenfyrahunderatolv efter Kristus enligt den västerländska tideräkningen. Varför inte någon som kommer att födas om ca tiotusen år från nu. Snacka om att missa tåget liksom.

Ungefär som en dag på den mäktiga lastkajen i Sätra liksom. Swossh… vad var det där? Ditt liv grabben… ditt sura miserabla liv. Och inte fan lyckas du komma i tid utan du e tiotusen jävla år för tidigt. Jävla klant! Skyll dig själv.

Vad för mekanism är det som får mig att vilja spendera resten av mitt liv tillsammans med Koko och utesluta alla andra alternativ som jag de facto faktiskt har? Det kan väl inte vara så enkelt som hennes bröst eller hennes häck för det finns ju de kvinnor som har mycket mer så kallade “vackra” bröst än vad hon har om man skall gå efter tidsandan. Idag är det Pamela Anderson idealet som gäller, mycket stora bröst och mycket silikon men ingen som helst hjärna bakom de som de representerar utan att för den sakens skull förringa dem som är begåvade med hjärna och bröst. Det kan väl inte heller vara min egocentriska hållning till tillvaron som innebär att det endast med ett förhållande som jag blir riktig? Ve och fasa!!!!

Vad har Koko som gör mig knäpp så som ingen annan kvinna gör? Varför kan jag tänka mig att gå i döden för hennes skull men inte för t.ex… Lisa som jobbar på Telia som jag inte känner. Nja kanske inte riktigt dö men om inte annat en djup medvetslöshet under att par dagar om det verkligen skulle behövas. Jag refererar till det enda smarta som Magnus Uggla någonsin har sagt ” Varför skall man ta livet av sig om man i alla fall inte kan höra snacket efteråt”.

Efter den frasen har han inte gjort något annat än skaffat sig större bankkonto, större frilla och större glasögon. Musiken? Vilken då? Vrålande förpubertala hockeyrefränger liksom. Punkaren på Djursholm. Finn ett fel i föregående mening. Den mannen har släppt sina ideal så in i helvete hårt så att till och med en som som jag vill kräkas.

Varför är Koko det vackraste jag vet? Varför gör det så ont? Hur gör jag för att komma ifrån det ok hon faktiskt utgör på mina axlar? Det är inte ok att hon utgör ett ok. Varför blir jag inte glad å hennes vägnar när hon ringer mig och säger att hon har träffat en kille som hon älskar och som gör henne lycklig? Varför är jag svartsjuk och bitter? Jag vet ju i mitt hjärta att jag inte kan få henne åter. Varför låter jag mig såras än en gång mot mitt bättre vetande? Varför är jag så jävla korkad? Varför susar det i mitt huvud varje gång vi ses?
Varför upphöjt i en kvadriljon?
Varför, varför, varför?

Dessa små emotionella betraktelser är det jag sitter och grubblar på när jag sitter och fikar omkring på stan under min lediga tid, då avgasrören får klara sig utan min eminenta närvaro. Jag har två dagar kvar på lastkajen. Sedan blir jag den första människan som lyckats lämna ett svart hål.

Servitrisen som serverar mig på mitt nuvarande favorithak rakt över gatan och som faktiskt är väldigt vacker undrar hur jag fixar mitt levebröd. Jag nämner att jag är en musiker som lever på royaltyn och därför inte lever under de flesta människor lagar utan kan göra det som faller mig in. Jag förnekar nämligen existensen av lastkajen så fort jag får en möjlighet. Man far inte med en osanning om man säger att jag ljuger.

Ahh… säger hon och undrar vad jag vill ha. Lill Luther skriker dig… säg dig din dumme fan! Men jag beställer en kopp slät kaffe och ber henne bestämma vad jag borde äta för macka. Under tiden som hon fixar till min frugala frukost ser jag mig omkring och kan inte undgå att se ett förbannat lyckligt par utanför fikafönstret som träffas för att äta lunch antar jag, eftersom klockan visar sig vara cirka tolv då de flesta normalt arbetande människor tar en lunch och vi som tillhör den lallande skaran tar oss en sen frukost.

Killen verkar så jävla lycklig när han med raska steg och kliv närmar sig föremålet för sin ömma låga. Bestämt. Hon springer de sista stegen och formligen kastar sig in i hans armar. De kysser varandra ömt, innerligt och framför allt en lång stund. Det är ta mig fan som på film. Bogart möter Garbo liksom. Fast i färg och 3–D och interaktivt på något sjukt makabert sätt eftersom jag medelst ett “lägg av nu, hör ni!”, kan avbryta dem. Fast det kan man i och för sig göra med filmen också genom att trycka på stoppknappen eller inspelningsknappen. Då har det aldrig skett kan man trösta sig med. Jag känner ett stygn av bitter avundsjuka svepa förbi mitt hjärta.

Besatthet.
Är det det jag är?

Besatt. Eller menar jag förhäxad?

Jag har en god vän som sade mig att hon under närmare fyra år var kär i en kille som inte visste vad hon var värd. Vad han än gjorde så tänkte hon på honom dygnet runt i fyra år. Hon var enligt egna ord totalt besatt i denna person. Varför undrar hon än i dag. För att när det kommer till det fysiska såsom sex till exempel så var det inga problem att styra upp honom, men hon ville mer än så. Som hon själv uttryckte det, visa mig en snubbe som tackar nej till en tjej som villigt särar på benen och hon skulle visa mig en överviktig vandrande pinne.

Hon åtrådde honom av hela sitt hjärta. Hon kunde gå igenom himmel och helvete för hans skull. Fast det stora kruxet var: Vad ville han? Ville han ha detsamma som hon ville? Kunde han tänka sig att gå henne till mötes genom samma himmel och helvete för hennes skull eller ville han bara ha lite skön och easy stargate? Det var den eviga frågan som poppade upp i hennes hjärna under dessa fyra långa kalla fast stormiga år.

Följ den rafflande fortsättningen imorgon…

No Comments November 15th, 2006 | Posted in Bitter |

Bitter…Jag? Ähhh!!! del 95

…KAPITEL 40 eller Hatet!

– Tjena grabben, det är Matte.
– Matte, vem?, sade jag. Jag kände liksom inga Matte och jag hade redan glömt vad budkillen hette. Avgasrören krävde sin tribut liksom.
– Matte från budfrman, Hårda Bud.
– Åh… hallå, läget, sade jag.
– Bra, har du tid en stund, frågade han.
– Hit me, sade jag.
– Jo jag har ett erbjudande till dig. Hur snabbt kan du sluta på ditt jobb?
– Öh… jag jobbar fram till tio ikväll, men kan nog smita iväg lite tidigare om jag ber snällt, vadå har du en nattkörning någonstans?
– Jag menar inte så, utan hur snabbt kan du lägga av på jobbet. Jag behöver en chaufför på heltid från och med måndag nästnästa vecka. På heltid.
– Ah… uha… hmm. Jag har en månads uppsägningstid, samt att jag tagit semester som gör att jag måste jobba in den semesterersättning jag har fått i förskott. Annars blir jag skyldig pengar och det har jag ingen lust med. Om du kan vänta några veckor så är jag på men det tidigast om en månad, sade jag.
– Kan du inte kolla upp upp med chefen hur snabbt du kan sluta. Jag sitter i hissen. Jag betalar bra samt att du får en bil till ditt förfogande och jag inte bryr mig om du åker till Arvidsjaur varje helg bara du befinner dig i Stockholm klockan åtta varje måndag morgon. Tänk igenom det och ring mig så fort du kan. Om inte du kan ta det kanske du har någon som kan jobba åt mig? Min nuvarande chaufför har kommit in på en skola och sade upp sig idag.
– Hårda bud!
– Ja men jag förstår honom, köra bud är ingenting man vill göra hela livet och han har kommit in på en rockmusiker linje och ja… hade det varit jag som hade kommit in hade jag sagt upp mig själv, men det känns som om jag inte säljer in jobbet till dig. Jag är så trött just nu. Men lova att du hör av dig så fort du bara kan, sade Matte.
– Det är ingen fara. Jag har kört bud förut och jag vet hur det kan vara vissa dagar, så du skrämmer inte mig. Jag menar att allting måste vara bättre än det jag sysslar med idag. Vafan att jobba som lik ger större utbyte för en än att såsa omkring bland dessa halvdöda primarter på denna gudsförgätna lastkaj. Jag ringer dig så fort jag vet något.
– Cool!
– Eller hur, sade jag.
– Då säger vi så, sade Matte.
– Precis sade jag.
– Tjena så länge då, sade Matte.
– Tjena och mors, sade jag och samtalet avslutades.

Det är en sak jag funderat mycket på. Jag vet inte om ni tänkt på det någon gång, men varje gång man ser folk snacka med varandra i telefon på film eller teve, så säger de aldrig hejdå, tjena, eller vi hörs. De lägger bara på luren. Finns det ingen hyfs inom filmbranschen eller?
En annan sak jag också funderat över är finns det inga biltjuvar i dessa filmer. Man ser aldrig någon låsa en bil, däremot spänner de på sig sina bilbälten. Som sagt jag funderade en stund efter samtalet och John kom fram till mig och undrade vad som stod på.

– Jag vart erbjuden ett jobb,sade jag.
– Som vadå, frågade John.
– Budbilsdåre, sade jag. Du minns att jag för några dagar sedan körde ett paket till Linköping för en firma som behövde en panikchaufför.
– Visst, sade John.
– Ja…nu ringde killen upp och undrade om jag var intresserad av en heltidstjänst.
– Vad är problemet?
– Ja… problem och problem… han vill att jag skall kliva på om typ två veckor, och det kommer inte att funka eftersom jag tagit betald semester samt har en månads uppsägningstid.
– Det är inga problem, snacka bara med Ronny så löser det sig.
– Tror du det, sade jag skeptiskt.
– Klart att Ronny släpper dig, fast du kanske måste betala tillbaka semesterdegen men det kan det vara värt eller hur?.
– Fem kalla för att sluta på Posten?
– Jag skulle betala en halv mille för att slippa harva här på kajen.
– Luckan i ditt resonemang är att de som har en halv mille knappast skulle hamna här, sade jag.
– Förvisso, men hade jag haft en halv mille kalla och hade jag jobbat här hade jag hostat upp dem för att aldrig mer se ett avgasrör i hela mitt liv. Fan jag skulle hosta upp tre mille kalla på ett bräde, sade John. By the way, tack för filosofilektionerna.
– Mmm…, sade jag fundersamt.

Killen hade trots en makaber logik av sällan skådad art och tankefel ändå fått fram en bra poäng i sitt resonemang. Här hade jag fått mig en chans att skudda lastkajen för min fötter och jag tvekade eftersom det skulle kunna bli en kostsam historia. Hallå! Det var bara att knata upp till Ronny och säga hur läget var, så skulle vi säkert komma fram till någon schysst överenskommelse.

– Precis,sade John.
– Tack min vän , sade jag och gav honom en vänlig klapp på axeln och sedan gled jag iväg till chefen.

Vill passa på att berätta att jag aldrig i hela mitt liv någonsin tagit betald semestar. Jag har mer varit den typen som när jag känt att jag behövde ledigt eller komma ifrån de olika jobb jag haft helt enkelt sagt upp mig och gått därifrån. Så att kliva iväg en vecka eller två med full betalning för att sedan kliva tillbaka hade jag aldrig gjort och nu när jag för en gångs skull gjorde som alla andra människor skulle jag få betala för det. Typiskt min otur menar jag. Jag smög in på chefens kontor och förklarade läget med en omskrivning att, jag hade sökt ett heltidsarbete och att arbetstiderna var bättre på det nya jobbet. Samt att min lön skulle vara nästan dubbelt så mycket som jag hade nu. Chefen fixerade mig med en blick och sade, vad är problemet? När jag föklarade att jag hade tagit ut extra semesterdeg, fnös han bara och sade att det skulle lösa sig med lönekontoret. Jag kunde gör en avbetalning och lösa det på ett par månader. Jag sade att är det inga problem att jag bara lägger av.

Han tittade på mig som en fader som kollar in sin vilsne son och sade att han hoppades att alla skulle kunna komma ifrån lastkajen minst en gång i sitt liv, samt att han respekterade alla som lyckades med det. Jag kunde slut med en veckas varsel. Det var inga problem att få in folk som arbetar extra, eftersom lönen inte var alldeles lysande hög för alla. Jag tackade för hans inställning och gled ut på lastkajen. På något makabert sätt fick jag lite klumpar i halsen när jag insåg att jag aldrig mer skulle sätta min fot där igen efter en vecka från och med nu. Jag nämnde för Percy, Conny och John vad chefen hade sagt och att jag skulle bli den förste av oss som lade av. Percy lade handen över sitt bröst och utbrast på bred finska att han skulle vara den nästa som lade av. John sade, yeah yeah… vi får väl se. Conny sade inte så mycket och det sista jag hörde av honom var att han hade blivit befodrad på lastkajen. Typ arbetsledare eller liknade.

Dagen efter ringde jag Matte och sade att jag kunde kliva på nästa vecka.

– Smutt, sade han
– Eller hur?
– Vore fett smutt om du kunde möta upp Micke på söndag och ta över bilen så slipper jag komma hem från landet för det. Han bor på söder typ sex kvarter från dig.
– Inga problem, sade jag.
– Du skall få telefonnumret via sms.
– Ok. Vad är det för en bil förresten?
– Har inte jag sagt det?
– Nej.
– En Kangoo
– En vadå?

Jag trodde att han snackade om en australiensisk ölsort.

– Kangoo!
– Vad är det för en bil?
– En Renault!
– Skojar du med mig. En grodätarbil?
– Vadå ra? Är det något fel med det?
– Pja …hade jag vetat det så vette fan om jag hade tackat ja till jobbet…
– Va!
– Nä jag bara skojar. Jag är glad att få vilken bil som helst bara jag kommer ifrån detta miserabla hellhole liksom! Den får fan i mig ha på sig en ful basker och hoppa framåt om den vill.
– He he…
– Eller hur!
– Bra då, börjar du på måndag!
– Att jag gör!
– Vi hörs under helgen om detaljer!
– Coolt!
– Tack!
– Det är jag som skall tacka!
– Jag tackar också!
– Då tackar vi båda dårå!
– Tack!
– Tack!
– Jag lägger på nu!
– Jag med, sade jag.

*Klick*

Följ den rafflande fortsättningen imorgon…

3 Comments November 14th, 2006 | Posted in Bitter |

Bitter…Jag? Ähhh!!! del 94

…forts KAPITEL 40 eller Hatet!

Jag smög ned till lastkajen efter mötet och kände mig på det hela taget ganska nöjd med tillvaron. Jag sorterade avgasrör och skrattade lite med polarna på kajen om alltings förgänglighet. Några dagar senare någon timme innan jag skulle iväg till döddansarnas hangar, ringde jag upp Solna Skivbolag och undrade var mina mastertejper och sådant var. De svarade att de hade budat iväg det på morgonen och att jag borde ha fått det redan. På frågan vilken budfirma det var sade de att jag kunde få numret eftersom de anlitade en fast budfirma. Fine tänkte jag och ringde upp firman i fråga.

– Hårda Bud, Rickard , sade en röst.
– Tjena, ni vet inte vem jag är och jag vet inte vilka ni är och det känns som om det kvittar. Vad jag vill ha sagt är att jag väntar ett bud från Solna Skivbolag och jag vore tacksam om jag kunde få det så fort som möjligt eftersom jag har ett möte att gå på. Det är viktiga paket ser ni, sade jag.

Sanningen var att jag var tvungen att glida ned på el lastkajos men det ville jag inte att de skulle känna till. Som om det spelade någon roll! Det hade ju liksom inte en susning om vem jag var. Och förmodar jag det spelade inte dem någon som helst roll huruvida jag var en före detta popstjärna eller förste avgassorterare. Vad det anbekom dem kunde jag lika gärna vara en daggmaskuppfödare.

– Åh… vi trodde att det var ”ett under dagen bud” eftersom kunden inte har sagt någonting om leveranstid till oss, vänta skall jag se när bilen kan vara hos dig.
– Visst, sade jag och väntade i luren medan budfirman gjorde efterforskningar på mina paket.
– Hallå, sade killen efter en stund.
– Hallå själv, sade jag.
– Är du kvar?
– Jepp, sade jag.
– Hallå är du kvar?
– Hallå! Hallå!, skrek jag och upptäckte till min fasa att jag hade kommit åt sekretessknappen på min telefon. Jag tryckte på den och vrålade:
– HALLÅ!!!
– Ja ja…ta det lugnt, jag hör dig, sade killen i luren förmodligen gravt hörselskadad efter mitt skrik.

Jag vet ju själv av erfarenhet att det första man gör när någon inte svarar i luren är trycka sitt öra mot luren och höja volymen och då är man liksom inte beredd på ett vrål någonstans kring hundra decibel på andra sidan.

– Oh… sorry, sade jag men jag hade kommit åt sekretessknappen.
– Räka! sade killen.
– Vad sade du? sade jag förvånat.
– Jag sade, det är sådant som händer, sade snubben.
– Hmm… jag tyckte att du sade räka, sade jag förnärmat.
– Jasså det, jag fick någonting i halsen och harklade mig, försökte han med.
– På så vis, sade jag.

Jag var inte riktigt helt övertygad. Visst led jag av tinnitus som kom och försvann likt en månadslön, men inte fan hade jag blivit döv.

– Precis, sade killen. Vi har hur som helst lyckats lokalisera ditt paket och vi kan se till att det finns hos dig om ungefär en kvart från och med nu. Funkar det för dig?, sade killen.
– En kvart alltså?
– På sin höjd en kvart. Kanske kan vi pressa det till tio minuter om det inte finns alldeles för många stoppljus på vägen till dig, sade killen och blev teknisk.

Som om jag brydde mig om det.

– Okej, då väntar jag då, sade jag.
– Bra, sade killen och fortsatte med, tack för ditt samtal och välkommen att beställa bud genom oss.
– Vänta! Hallå…, sade jag som slagen av en tanke.
– Hallå själv, sade killen.
– Ni kanske behöver någon som hoppar in extra ibland?
– Har du körkort?
– Har jag körkort? Rakar sig ett skinhead? Jag har haft körkort sen den sjätte december åttiosex, för övrigt Finlands nationaldag och kört bud åt bland annat Best bud och Adena Pickos och hittar på Stockholms gator som om det var jag som hade byggt upp infrastrukturen, fast jag tar inte på mig skulden för alla sjuka enkelriktningar uppe på Östermalm. Så är det något jag kan här i livet så är det hitta i stan, sade jag fint plussandes mig självt.

Blygsamhet har liksom aldrig varit min starka sida.

– Ja men det låter ju intressant. Jag kan inte lova någonting men ge mig ditt namn och nummer så får vi se vad vi kan ordna, sade killen intresserat.
– Visst sade jag och gav honom de uppgifter han behövde för behandling av mitt ärende.

Jag såg en chans här att komma ifrån tristessen på lastkajen. Visserligen hade jag kört bud förut och slutade med det för att jag hade tröttnat på stressen men jag kände det att allting måste vara bättre än lastkajen. Ingenting kunde vara än lastkajen.

-Vi hör av oss, sade killen och la på luren.

Det tog tre dagar. Jag hade nästan glömt allting när en snubbe som hette Matte ringde på min mobiltelefon och undrade om jag kunde tänka mig att transportera ett paket ned till Linköping. Visst varför inte sade jag? När kan du komma frågade han. Jag frågade om han menade nu? Ju förr desto bättre. Vad sägs om imorgon förmiddag? Visst, sade han det funkar.

Jag bad att få återkomma och sprang in till chefen och frågade om jag kunde få komma in lite senare imorgon. No problemos, sade big boss. Coolt, sade jag och tackade och ringde upp Matte igen. Det bestämdes att jag skulle ta en taxi upp till Solna där de hade sitt huvudkontor och få bil och paket samt adress i Linköping. Jag smög upp och hälsade på killarna i radiorummet och fick en bilnyckel, paket och ett lycka till som avsked. Jag satte mig i en körsbärsröd Passat och krusade ned till Linköping och hittade dit jag skulle och lämnade in paketet. Den som skulle ha paketet var på semester. Suck. För detta fick jag ett par hundralappar eller det jag lyckades tjäna ihop under två långa dagar på lastkajen.

Jag hann till och med till jobbet på lastkajen som börjar klockan fyra. Nödgas erkänna att jag hade en stor lust att sitta på Pizzerian i Sätra och ta en kall bärs i en halvtimme eller så eftersom chefen hade gett mig lite tid att spela på. Plus att degen i fickan pockade på att få bli använda. Det sista Matte sa till mig var att han kommer och ringa igen om det kommer in ett nytt panikjobb. Cool sade jag och tänkte inte något mer på det.

Fast när jag stod med de jävla avgasrörern i min hand tänkte jag på hur skönt det skulle vara att köra bud istället för att jobba med sortering av avgasrör. Friheten, minns jag att jag tänkte. Ensamheten och ingen risk att jag behövde snacka med imbecilla dårar hela dagarna var ett annat plus om jag skulle fixa ett budjobb. Det tog cirka en vecka innan Matte ringde mig igen men denna gång hade han ett helt annat förslag att slänga fram.

Följ den rafflande fortsättningen imorgon…

No Comments November 13th, 2006 | Posted in Bitter |

Bitter…Jag? Ähhh!!! del 93

…forts KAPITEL 40 eller Hatet!

Med en avmätt nick på huvudet åt Klas vände jag mig om och gled ut på Karlavägen. Jag hade som en personlig hämnd lyckats sno med mig en snygg Parkerpenna från kontoret. Jag tittade på den och letade upp en kloak och släppte ned den. Jag har sedan dess inte sett någon på Solna Skivbolag förutom då jag började köra bud ett par veckor senare och till min fasa insåg att Solna Skivbolag använde min firma som budleverantör. Den yttersta förnedringen liksom.

Där stod jag skivkontraktslös eller skivkontraktsfri eftersom man skall vända sina negativa tankar till soliga tankar. Detta enligt vännen Dennys livsfilosofi. Man gör livet till vad det blir. Det handlar om energier. Att göra dem positiva. Du är det du vill bli. Allting handlar om att välja sin egen framtid. Tänd en rökelse och låt den brinna. Sandelträ. Jag säger: Fuck You! Jag minns att jag tänkte att nu börjar ett nytt kapitel i Luthers musikaliska liv. Positiv energi! Jag satt på en mastertejp som hade kostat en halv mille att spela in och alla rättigheter på min sida. Positiv energi i kvadrat! Kort sagt satt jag med en jävligt bra demo till mitt förfogande. Jag var helt övertygad om att alla andra skivbolag skulle bjuda över varandra för att få ge ut mitt alster. Den var klar och det var bara att ge ut den utan större kostnader än tryckning och distrubution. Nu kunde det bara gå uppåt för gamle Luther.

Ack om jag finge en krona för varje gång jag tänkt denna förrädiska så hade jag haft ett bankkonto som skulle fått första bästa shejk att darra till. Fast detta kanske ligger i människans natur. Att alltid försöka se silverranden bakom de mörka moln som fördunklar vår syn på tillvaron med jämna mellanrum.

Undrar om en ko någonsin tänker så? Fan, idag var gräset på den här kullen surt, att man aldrig skall ha något flyt! Men imorgon skall jag se till att jag hamnar först i ledet och styra upp a-kullen där borta. Livet blir inte bättre än man gör det till och med dessa tankar ta en sista fridfull kvällstugga av det sura gräset och bege sig hemåt till spiltan eller stallet. Ni vet stället där korna tillbringar sina nätter.

På något sätt kände jag mig ändå ganska lättad. Fri! Free! Frei! No bands till någon. Lite storstadscowboy liksom. Den svenske John Travolta, fast i en lovande film med chans till en uppföljare. Visserligen var det ett trist faktum att jag nu tillhörde den skara loosers av människor som nästan hade tagit sig upp på Traxlistan, men lättad och fri kände jag mig ändå.

Va fan! Jag hade i nästan två års tid befunnit mig i en situation som bestod av konstanta bortförklaringar och försvar av ett skit… öh jag menar ett skivbolag. Alla min vänner och bekanta var på mig konstant om när mitt album skulle släppas. Skulle jag göra en video? Skulle jag ut på turné? Varför satsas inga pengar från skivbolaget på reklam? Varför var jag inte med på TV? Varför det och varför inte det? Varför han men inte du? Varför, varför och varför? Och så vidare.

Vid alla dessa tillfällen kände jag mig som jag föreställer mig att en diplomat gör som hade omotiverade förhållningsregler från högre ort till sitt enda försvar. Det var med en skön klarhet jag insåg att jag inte var skyldig någon på Solna Skivbolag någonting. Nada! Zit! Ingenting! Bladen från mina läppar kunde äntligen tas bort utan någon form av ångest någonstans. Det värsta de kunde göra mot mig var ju att stoppa skivan.

Ha!

Jag själv hade ju stoppat den och på så sätt eliminerat deras vapen. Hur coolt var inte det på en skala? Om jag ville kunde jag lägga upp varenda låt på Internet. Jag minns att jag nämnde det för dem på mötet och noterade hur de märkbart darrade till inför den möjligheten. Livet var vackert! Fåglarna kvittrade säkert. Jag minns inte så noga. Jag höll på att bli överkörd av en SL-buss när jag tog ett par glada danssteg utan att se mig för ut på gatan. Jag var så nöjd över att jag inte hade gått på den niten att emotta förskottsroyalty från dem. Jag var inte skyldig en cent. Det finns många artister jag känner som sitter fast i förskottsträsket utan en möjlighet att bryta sig fria från sina kontrakt. De var i princip livegna. Jag var min egen! Jag kunde ta mig på ballen när och hur som helst utan att vara rädd för att en skivbolagssnubbe skulle hoppa fram ur någon mörk vrå och säga; Aja baja , vi äger rättigheterna till den ballen och du måste ha tillstånd att tafsa på den!

Tack Solna Skivbolag för att ni har sett till att hela min tilltro till människor fuckades upp. Det tog er bara tjugofyra månader att fixa detta. Jag har under trettiotre års tid byggt upp en form av hållning till livet i synnerhet och människor i allmänhet som jag hade trivts med och det lyckades ni rasera på en kvart. Jag hoppas verkligen inte att ni sover gott om nätterna eftersom ni inte förtjänar det!

Era jävla horor och kuksugare!!!

Följ den rafflande fortsättningen i nästa vecka…

2 Comments November 10th, 2006 | Posted in Bitter |

Bitter…Jag? Ähhh!!! del 92

KAPITEL 40 eller Hatet!

– Precis! Om jag skriver låtar och skickar in dem till er är det minsta jag begär att de som skall vara ansvariga för min karriär åtminstone lyssnar på låtarna.
– När skickade du in dem?
– Typ för tre månader sedan. Och jag väntar fortfarande på en reaktion från någon. I ljuset av detta undrar jag varför jag skulle ge er den ynnesten att låta er ha sex månaders option på mina alster när ingen lägger två strån i kors för att ens lyssna på det jag skickar in, sade jag triumfistiskt.

Kan man säga så?

– Jo men vi har ju ett avtal och det serru, grabben går inte att bryta hur som helst. Det skulle du ha tänkt på när du skrev under det. Vi försöker vara schyssta här men om du vill gå den hårda vägen ser vi till att binda upp dig så att du inte kan gå till något annat bolag under ett par års tid. Det skulle du ha tänkt på när du skrev under det, sade Hasse så där skivbolagsdrygt som bara de som tror att de är något fast de egentligen är de största lallarna kan göra.

Jag log ett skevt leende alla Sylvester Stallone och sade.

– Skrev på vadå?
– Förlagsavtalet mellan oss!
– Det enda avtal jag har skrivit på för er är ett artistavtal, och det är det jag vill säga upp med omedelbar verkan så att jag kan kontakta andra skivbolag. Att då ge er förlagsrättigheterna verkar vara som att gräva sin egen grav eller stoppa huvudet i en hink. Välj själv! Vilket annat bolag skulle vilja kontraktera en artist vars låtar ägs av ett konkurrerande skivbolag?, sade jag triumfartat.

Fanfarer i bakgrunden. Jag hörde en folkmassa jubla inom mig och lejonet Luther klappade händer med ett guturallt “Bra, killen. Jag e stolt över dig!” Eftersom det var så tidigt på morgonen och jag inte hade fått en java i systemet var lejonets röst en aning hest. Ouppsjungen om man så vill.

– Men vi skickade ett förlagsavtal till dig. Jag vet det eftersom det var jag som skickade det hem till dig, sade Hasse Kvist.
– Det stämmer men jag skickade tillbaka det till er omedelbart, eftersom det fanns vissa paragrafer i det som jag inte gillade och då sade Klas till mig att ni skulle kolla på det och skicka ett nytt avtal till mig och jag ljuger inte om jag säger att jag fortfarande väntar på det. Fast jag skulle ljuga om jag sade att jag skulle skriva under det idag.
– Varför har du inte sagt någonting om detta till mig, sade Hasse.
– Är du min A & R?
– Nä men…
– Då så! Jag fick klara förhållningsregler med vem jag skulle ha kontakt med och jag har fullgjort mina åtaganden. Jag kan inte rå för att logistiken inte fungerar på Solna Skivbolag, speciellt inte sedan min A & R bytt arbete men fortsätter vara min kontakt in till er. Det känns inte som om det är mitt problem i någon omfattning, liksom.
– Jo men du skulle ha gjort det ändå, sade Hasse.
– Varför skulle jag det? Det ligger liksom inte i mitt intresse att handha era affärer. Det är på något sätt ni som är skivbolaget och inte jag. Fast det verkar det vara olika uppfattningar om förstår jag nu. Framför allt borde det ligga i erat intresse att se till att alla viktiga avtal är skrivna och klara innan ni skickar in artisterna till studion.
– Är detta sant, sade Hasse till Klas.
– Hum… jag minns inte så noga.
– Inte så jävla konstigt kanske, eftersom du slutade på skivbolaget för snart ett och ett halvt år sedan, sade jag bittert.
– Öh… Det var ju så länge sedan men, jag har för mig att jag skickade ett nytt avtal till dig Luther.
– Om det är sant så har ni ett avtal hos er som jag inte kan bryta, men tro mig när jag säger att ni aldrig kommer att hitta det. Det eftersom jag aldrig fick ett sådant från er. Framför allt vet jag att jag aldrig skrev på ett sådant och skickade det till er. Men om ni inte tror mig kan ni gärna kolla upp det. Jag har väntat ett par år på att ni skall kamma till er, så jag kan vänta ett par veckort till för att ni skall få se att jag sitter inne med fakta som ni inte har koll på. Detta förvånar inte mig det minsta.
– Ja ja, sade Hasse Kvist nu vänd emot mig, du förstår väl att du måste skriva på förlagsavtalet innan vi kan släppa dig fri.
– Varför det, sade jag totalt förlorad bland den massiva närvaron av fundamental frånvaro av logik i hans resonemang.

Varför skulle jag skriva på ett bindande avtal med någon jag inte ville se mer i mitt liv? Jag förstod ingenting. Var det i mitt huvud eller i hans huvud det stod still?

– Men det måste du väl ändå förstå!? Vi har ju lagt ned drygt en halv miljon kalla i produktionskostnad bara för inspelningen av albumet. Det är väl klart att vi måste ha rättigheterna. Det är ju solklart!
– Självklart, höll Klas med.
– Hmm… skulle liksom inte tro det, sade jag kallt.

Jag tänkte ge dem en liten stund att fundera lite över situationen så att de på egen hand skulle komma till insikt att jag inte på något sätt var skyldig till någonting.

– Jag förstår dig faktiskt, sade Hasse Kvist. Du behöver inte skriva på ett jota. Det är vi som har fuckat upp oss själva. Man får helt enkelt gratulera dig. Låt mig också till protokollet tillägga att vi på Solna Skivbolag är helt vibblösa emot dig och önskar dig lycka till i framtiden. Jag skall följa din framtida bana med intresse. Det är inte många artister som äger sina låtar i den utsträckning som du gör.
– En helt medveten strategi från min sida, sade jag.
– Som sagt lycka till, är det någonting vi kan göra ytterligare innan vi skiljs, sade Hasse Kvist.

Jag var jävligt sugen på ett be om en kopp kaffe, men det kändes lite som att gratta Ben Jonson trots att man visste att allt inte stod riktigt rätt till.

– Visst, det vore guld om ni kunde buda över master tejperna och ett par hundra ex av albumet till mig så fort som möjligt.
– Se det som gjort. Jag vet inte hur många ex vi har kvar av albumet eftersom det är makulerat, men jag skall göra det bästa jag kan, sade Hasse Kvist.

Makulerat! De hade åkt till ett möte med mig med den vetskapen att mitt album hade blivit makulerat. Jävla horor! Och så ville de att jag skulle skriva nya låtar. Varför?

– Tack, sade jag, med ett leende så falskt så att det nästan blev äkta.
– Lycka till då, sade Hasse Kvist och la fram näven.
– Coolt, sade jag och tog i hand.

Följ den rafflande fortsättningen imorgon…

6 Comments November 9th, 2006 | Posted in Bitter |

Bitter…Jag? Ähhh!!! del 91

KAPITEL 40 eller Hatet!

Horor är de allihopa! Skivbolagsfolket. Ingen som helst jävla känsla för heder eller stil. Men är det så konstigt när man för dem endast är en leverantör av en produkt som betalar deras löner och förmåner såsom gratisfylla på så kallade showcases och taxiresor i tjänsten? De är ett gäng inkompetenta impotenta viagraknaprande jävla kuksugare allihop. Ingen som helst form av talang besitter dessa avarter av den mänskliga rasen. Det är därför de blir så kallade A & R. De önskar att de hade gåvan att kunna skriva en låt men har kommit fram till att deras begåvning endast sträcker sig så långt till att när det kommer till insmickrande och lismande så är det begåvade men inte på något hedervärt sätt.

Under två års tid har jag suttit och blivit ljugen rakt upp i ansiktet av folk från mitt så kallade skivbolag. Det som stör mig mest är inte själva lögnandet utan det är det att jag inte har satt ned foten för länge sedan och rytit till. Framför allt skulle jag ha tryckt in den i röven på en del jävla ickevarelser. Tyvärr så är det inte min approach till saker och ting så jag antar att jag i en viss mån får skylla mig själv. Jag är trettitre år och har inte lärt mig ett dugg genom åren. Jag känner mig skändad och utnyttjad.

Fy satan vad jag är arg! Generalfel efter generalfel har dessa imbecilla jävla idioter gjort och jag har snällt suttit på läktarplats och kollat på. Hur jävla dum får man bli? Är det inte straffbart på något sätt? Jag fattar inte att de kan leva med sig själva. Fast å andra sidan, deras hela jävla tillvaro består ju utav rövslickning och masserande av axlar på de som det går bra för. Folk som inte har den framgång som de själva önskar att de hade talang till skyggar de för som om de hade spetälska, och att denna talang på något sätt skulle stänka över på dem. Vad säger man egentligen om sådant här? Jag vet inte, förutom att jag anklagar Solna Skivbolag för att ha krossat mitt liv och mina illusioner om att det skall vara kul med musik i första hand.

– Va kan man inte tjäna pengar på det här? Då får det vara, bräker det alla lika enfaldigt och tror att de har koll på livet… Sug min kuk säger jag.

I maj nittioåtta ringde jag upp Solna Skivbolag för att en gång för alla be dem dra åt helvete. Eller i alla fall för att säga upp mitt avtal med dem. Jag hade i två års tid blivit rövknullad av dem och jag började känna mig lite öm i baken. Det blir så utan glidmedel. För att jag på riktigt skulle rulla runt i förödmjukelsens aska, fick jag ta mig till Karlaplan, där min så kallade A&R satt på sitt nya jobb. De hade inte ens anständigheten att möta upp mig på skivbolagets kontor. De skickade en representant som skulle föra deras talan. Snygg ryggrad liksom. Och inte fan heller befann sig mötesplatsen på ett bekvämt avstånd från tunnelbanan. Det var precis lite för kort för att man skulle vänta på bussen och lite för långt för att vara en behaglig promenad dit. Jag var sur, hungrig och svettig när jag äntligen klev in på kontoret vid förorten Karlaplan.

Givetvis fungerade inte heller hissen, utan jag fick ta mig manuellt uppför fyra överjävligt höga våningsplan.

– Hur skall vi göra, sade en av dem riktat till mig.
– Det är väl inte något jag bestämmer eller, sade jag lite stött för att de inte bjöd på kaffe med tilltugg.
– Vi hade tänkt så här, sade Klas min så kallade A&R, vi skickar in dig i en studio tillsammans med Lätt-Produktion killarna. Du får etthundra kakor till ditt förfogande i budget, men då måste ni komma upp med tre stycken världshits.
– Jag hade tänkt så här, sade jag efter en stunds tystnad som förmodligen tolkades helt annorlunda än vad jag hade tänkt mig.

Den tystnad jag visade upp var från min sida ett svagt försök för att få dem att fatta att här satt det en snubbe som hade grava kaffeabstinens.

– Eftersom jag inte hyser det minsta förtroende för någon på Solna Skivbolag, så har jag ingen som helst form av lust att fortsätta detta så kallade samarbete, sade jag en aning trumpet. Ni lovar guld och gröna skogar när ni i själva verker levererar rost och döda grenar för att sedan lova guld och bullshit i samma andetag och jag är så trött på det så att trettioåtta procent av det vore nog. Jag har spelat in det grymmaste albumet som har gjorts i Sverige de sista tio åren och ni tvekar på att släppa det. Snacka om att kolla in i gapet av ett helt stall liksom! Va fan väntar ni på? Ryttaren eller? Albumet är ju en färskvara och redan i början av oktober nittonhundranittiosju var det klart för distribution. Nu sitter vi i maj året efter och ni har mage att be mig skriva nya låtar! Hur i helvete skall ni kunna motivera mig till att skapa nytt material när det jag har svettats med i ett par månader inte ens kommer längre än till erat bord, där ni kvasimusikalsikt sitter och tror att ni har koll på vad som funkar och inte funkar? Jag lovar på min egen grav att ni skulle ha nobbat, Prince, The Beatles och Deep Purple för att de inte hade hits på sina skivor.
– Hmm, tråkigt att du känner så, sade Hasse.
– Det tycker jag med, och tro mig att hela min tid från att jag började spela in singel nummer ett har varit en total waste of time. Hade ni haft lite kurage hade ni sagt till mig redan i initialskedet att ni inte kommer att släppa albumet. Det hade sparat mig en hel del bekymmer och jag hade i alla fall haft kvar mina drömmar. Är jag bara ett skattetekniskt verktyg för er eller?
– På så vis, sade Hasse Kvist och parerade skickligt min fråga. Jag tycker då att vi skall släppa dig fri genom att avsluta samarbetet. Vi skall till och med var schyssta och ge dig rättigheterna till mastertejpen, samt att du får behålla ditt artistnamn. Bilder och sådant äger givetvis fotograferna som har tagit dem men du är fri att använda dem som det behagar dig, om du bara kollar med dem och oss att det är ok. Det enda vi begär är att vi vill behålla alla förlagsrättigheter på albumet samt bestämma vilka bilder du får använda, och sedan vill vi ha sex månaders option på alla dina framtida låtar. Det är en schysst deal och inte många artister som sitter med så mycket ägande på sin stol.
– Schysst som fan och allt det där, sade jag. Jag tackar för mastertejpen men mitt namn är mitt namn och jag vill vara skapt som en gravt efterbliven torsk om jag inte skall få heta det jag är döpt till bara för att några jon på ett skivbolag skulle få för sig något annorlunda. Jag heter Luther, punkt och fett slut. Vad skall ni göra åt det liksom? Vad gäller förlagsrättigheterna så kan ni se er i månen efter dem. Typ Sargassohavets jävla botten. Jag äger alla rättigheter, förutom de tre låtar som släppts ut på marknaden. Det känns liksom ganska meningslöst att skriva över några rättigheter till någon med tanke på att jag inte får något för det. De framtida låtarna kommer jag inte ens att visa för någon på hela Solna Skivbolag. By the way har ni hört mina senaste alster som jag har skickat in till Leo?
– Öhh… vilka då?
– Till exempel ” Låt mig bli din älskare”, ” Livet suger”, “Vad är det?” med flera?
– Öhh…nej…

De tittade hjälplöst på varandra.

Följ den rafflande fortsättningen imorgon…

No Comments November 8th, 2006 | Posted in Bitter |

Bitter…Jag? Ähhh!!! del 90

KAPITEL 39 eller Dag 20 på Lastkajen Den sociala strukturen

Hej, jag heter Luther och är trettiotre år och en glad social enstöring. Detta kallades jag av en före detta flickvän tidigare idag. Hon menade på att jag är en varelse som helst sitter i min ensamhet och softar fram tills det krävs något annat av mig. Jag för min del anser att jag mer tillhör kategorin social kamelont, som byter sinnestämmning allt efter humör och social struktur i min omedelbara närhet. Är det något fel med det eller?

Jag anser att man visst kan ha en olika former av hållningar gentemot sina bekanta och vänner utan att de för den sakens skull skall eller bör ta illa upp. Vad jag med detta menar är egentligen det enkla faktum att man visst kan omfatta en hållning gentemot sin omedelbara omgivning som inte skall missförstås. Jag kan ta ett banalt exempel. Under att par tillfällen i mitt liv har jag kommit på mig själv fint finnades i situationer som per definition jag inte bör gilla. Jag har suttit framför en dam av det täckta könet som har framställt ett eller annat problem för mig. I min enfald har jag trott att de frågeställningar som jag har fått presenterade för mig skall lösas eller så och med ett” jag har det” glatt kastat mig in i problemlösarbiten.

Ack så fel man kan ha… det damerna, eftersom de är fler än en till antalet och eftersom det har hänt mer en flera gånger, här äskar efter egentligen inte är en lösning på problemet utan det enda de önskar ett eller ett annat lyssnande öra till sitt förfogande. Detta har jag kommit på så här i eftertankens kranka nakenhet. Eller man kan även säga på senålderns höst. Om jag finge en krona för varje situation jag haft framför mig vore jag inte bara rik utan så rik så att det faktiskt fysiskt hade gjort ont. Ni vet vilken smärta jag menar, eller det kan ni inte egentligen veta om ni inte sitter på erat privata jetflyg till någon fin söderhavsö någonstans. Bill Gates tät.

Häromdagen tog jag en städ i lyan och tänkte va… fan, hur länge sedan är det sedan jag städade under soffan? Typ dammsög alltså? Sagt och gjort. Jag plockade fram den maskinella varianten av en polare på krogen och lyfte upp soffan. Döm om min förvåning när jag hittade en porrtidning som varit försvunnen i över ett år minst. Så pinsamt! Speciellt med tanke på att jag anklagde min föredetta rumskamrat för dess försvinnande. Jag rodnade men kvävde snabbt dessa omanliga känslor och tog tag i min manlighet. Slängde in dammsugaren och satte mig att runka istället. Mycket roligare. Fast i och för sig inte om man är en spermie.

Sen var det dags att ta tricken till jobbet. Nu har jag varit här i tjugo arbetsdagar. Det har inte blivit bättre. Avgasrören har inte minskat nämnvärt i antal. Mitt skägg har blivit mycket värre. Jag har börjat skaffa mig vänner här, gelikar om man så vill. Vi har varit ute en gång och druckit bira för vår skämtsamma lön. Jag hatar mitt liv. Jag trodde inte att man kunde hata sitt liv så mycket som jag just nu gör. Jag hatar det så mycket så att jag inte ens kan ta livet av mig, eftersom jag finner det vara ett värre straff för livet som fenomen att jag fortfarande lever än är död, eller är jag mer död en levande. Fan vet. Och vidare undrar jag vem som egentligen är den straffade här.

Inte nog med att jag inte har hår på huvudet, ett brutet skivkontrakt, ett förlorat åttiotal och krossad stortå. Jag kan inte knulla längre eftersom lille Luther inte har någon lust längre.

Å andra sidan vet jag ju inte vad tysta My vill…

Följ den rafflande fortsättningen imorgon

5 Comments November 7th, 2006 | Posted in Bitter |

Bitter…Jag? Ähhh!!! del 89

KAPITEL 38 eller Vad skall det bli av mig?

– Chefen, jag tänkte lägga ned detta.
– Ok! Men gör färdigt det du håller på med så kan du gå lite tidigare idag.
– Du missförstår mig min vän. Jag menar att jag säger upp mig. I had enough för att citera Freddie Mercury, du vet sångaren i Queen. Jag är ämnad för större saker än att jiddra med småskurna skitiga håriga små krögare som inte vill betala en cent för att få underhållning till sina krogar.
– Du kan inte lägga av nu. Vi är precis på gränsen till att få företaget flytande och jag vill ha dig kvar här i familjen.

Detta är början på någonting stort, sade bossen och tittade för första gången sedan jag börjat här upp från sin datorskärm. Det visade sig att han hade bruna ögon. Där ser man. Lite hedrande eftersom det inte var mycket som fick honom distraherad från hans Mac. Samt att jag hade lite nytt skvaller till lunchen, typ att han verkade skela lite när han kollade lite vänster.

– Mmm… fast det känns som om jag slösar med mitt liv här. Jag är ingen säljare och framför allt får jag inte in en spänn här. Du vet lika väl som jag att jag bara har lallat runt den sista tiden. Jag sitter bara och tittar upp i taket och buggar med datorn. Om jag jämför mig med Henrik så har jag ingen chans. Han har tålamod nog att försöka övertyga vilken krögare som helst att det han har att erbjuda är det krögaren egentligen vill ha. Jag orkar inte försöka övertyga imbecilla korkade gnidiga krögare att jag vet vad de vill ha och varför de skall ha det jag har att erbjuda… det är för mycket trams helt enkelt. Till det kommer det faktumet att jag inte drar in pengar till företaget vilket betyder att den plats jag upptar bättre kan utnyttjas av någon som brinner mer för detta än vad jag gör. Jag glöder inte ens för detta yrke. Jag är som en hora som inte gillar prostitutionens natur.
– Kan jag inte övertyga dig att stanna kvar?
– Nope!
– Vad skall du göra nu ?
– Jag skall koncentrera mig på att skriva låtar och jobba med webprogrammering för min polare DJ Led har ett gäng hemsidejobb jag kan få.
– Men kan du inte sitta här och göra jobbet, fan jag gillar dig och tycker att du är en så jävla cool kille.
– Vad är haken?
– Jag styr upp det du behöver i maskinväg och skanners och allt du behöver. Du kan till och med få sitta här inne på mitt kontor och göra dina prylar mot att du fixar uppdatering av vår hemsida och hjälper till med inskanning och uppdatering av databasregistret.
– Hur mycket får jag i lön för detta?
– Lön… nja… min tanke var den att du här får gratis Internet och behöver inte sitta hemma och surfa så den kostnaden minskar ju och kommer det in något hemsidejobb så får du göra det mot hälften av vinsten.
– Så ingen grundlön för att jag sitter här och daterar upp registers alltså?
– Du måste se till fördelarna här. Gratis Internet!
– Jag måste fortfarande ha en uppkoppling till nätet hemma.
– Arbetspolarna!
– Känns som om det kvittar!
– Ny Macintosh!
– Jag kommer bara att göra hemsidor i PC… och för övrigt börjar jag anse att Macintosh smygsuger.
– Du menar ingen deal alltså?
– Nej… jag måste ha in cash för att kunna betala min hyra och så länge jag sitter här och arbetar åt Syrebanjo så lägger jag in min tid. Min tid är det enda jag har att erbjuda och för den vill jag ha fett betalt. Annars kan jag lika gärna sitta hemma peta mig i röven och titta upp i taket. Skillnaden är då att jag kanske gillar rövpetningen för den kan jag välja att avbryta hur som helst… men jag tror inte att du skulle tycka att det var cool att jag ibland inte dök upp. Cashar du mig så har du mig sittandes varenda dag för den tid du betalar. Detta kallas anställning eller lön för mödan…
– Det är ditt sista bud?
– Jäpp!
– För till protokollet att jag gärna vill ha dig kvar och att det inte är några vibbar alls från min sida!
– Noterat, sade jag och tog på mig jackan och lämnade Syrebanjo.

Som vanligt missade jag bussen med fyra minuter och fick snällt stå i novemberblåsten och vänta på nästa buss i tugosex minuter. Sen lämnade jag Tyresö, för all om jag får välja framtid. Va fan skall jag dit och göra?

Jaha. Once again stod jag vid livets korsning och tänkte vilken väg skall jag nu ta. Den till vänster kanske leder framåt i min karriär men den kan lika gärna vara en återvändsgränd och då vet vi som min gode vän DJ Led skulle säga. Å andra sidan kanske vägen till höger är den som faktiskt tar mig framåt eller så kan den lika gärna leda bort till en annan återvändsgränd.
Jag stod alltså där med inga pengar på fickan, ingen flickvän som väntade där hemma med en god middag som tröst eller ens ett hem som jag kunde kalla mitt eget. Jag bodde i min gode vän Linus lägenhet mitt på söder och var inne på mitt nionde år som andrahandshyresgäst. En hyra på fyratusen fyrahundrafyra kronor stod inför dörren. Livet sög och det var inte en av dessa avsugningar som man skryter om inför polarna på fyllan utan det var mer subtilt. En nivå man inte var stolt över.

Någonstans långt bak i huvudet hörde jag Paul Stanley vråla refrängen till “Rock Bottom”. Först Skifs och nu Stanley, hur långt skall det gå? Jag kommer att sätta en pistol för pannan om jag hör något av Orup eller Strömstedt. Jag hade verkligen nått bottennivån. Kunde saker och ting annat än gå uppåt från och med nu?

Detta var ett par år och lite fler hårstrån på huvudet innan jag hamnade på postterminalen i Sätra och sorterade avgasrör för femtionio kronor i timmen. Den formen av existens fanns inte i mitt medvetande, varken som begrepp, teori eller ironi och sålunda kunde jag inte heller framställa den bilden av mig själv. Vad göra tänkte jag för mig själv?

Jag for hem till min unkna lilla svindyra lya och kollade igenom min ekonomi. Jag hade ett par hundra kvar i fickan att leva för. Det kändes inte så spännande utan jag ville göra något drastiskt och idiotiskt. Kanske ta mig en fylla?

Fint ofräsch fylla kom, fint ofräsch Luther föddes efter endast tre ynkliga mellanöl, fint ofräscha teorier kom och analyserades, fint ofräscha kärringar kom och smekte mig på benen, fint ofräsch vingling presterades av Luther på rollerblades vid ett på natten på hemväg.

Fy satan i gatan.

Följ den rafflande fortsättningen imorgon…

3 Comments November 6th, 2006 | Posted in Bitter |

Bitter…Jag? Ähhh!!! del 88

KAPITEL 37 eller Dag 19 på Lastkajen

PIAGET!

Jag vet inte riktigt vad jag tycker, men kan du anklaga mig för det? No and jag menar Icke, för ty den som dväljes under lärdomens hårda ok är den som på den yttersta dagen skall säga “Ha va vade jag sa!”. Satan vad jag kraftigt tror att jag ogillar pedagogik!

Jag funderar på om jag ska studera IT-Pedagogik med betoning på IT och lite mindre fokus på vad gamla senila gubbar sade för ungefär hundra år sedan, jag säger vem bryr sig om dem? Ty de hade grava fel om människor och man kan inte dra några generella slutsagor om människors beteende, since varenda enskild individ visar sig sitta med en hel massa obundna variabler till sitt förfogande att bruka efter sitt humör och efter den tid som de råkar befinna sig i.

Fanns datorer för hundra år sedan? Nej och åter No är mitt svar som logiskt leder mig till att fråga vad dessa mossiga gubbars galna teorier har för relevans i det moderna snabba IT samhället vi just nu befinner oss i… God Damit! Skulle jag träffa på Piaget skulle han hastigt få ducka för att undvika min snabbt inkommande högerkrok… jävla gubbe! Usch! Och då har jag bara läst lite om honom på nätet. Den här jävla kursen säger att Piagets teorier är fundamentet för it-pedagogiken.

Shit! Dags att dra till looserhangaren igen. Fast nu går jag dit med lite mindre tunga steg. Hoppas hoppas jag kommer in på kursen. Annars kommer jag att bombhota mig in på kriminlogi, arkelogi eller någon annan jävla låtsaskurs för att kunna skrubba avgassystemen från mitt system.

Jag önskar i bland att mitt huvud voro byggt av Microsoft, för då vet jag att det bara vore en tidsfråga tills mitt huvud skulle krasha och jag vore tvungen att installera om allting och då vill jag bara betona att filerna med avgasperioden inte skulle reinstalleras. Jag skulle nog också se mig tveksam till att installera en del pinsamheter som jag tyvärr minns än idag.

Fan att det ska ta en sådan lång tid att få ett antagningsbesked!

Följ den rafflande fortsättningen imorgon…

2 Comments November 3rd, 2006 | Posted in Bitter |

Bitter…Jag? Ähhh!!! del 87

…forts KAPITEL 36 eller Brevet

Detta gav en krusning på vattenytan. Bolaget kallade till stormöte och jag, VD:n Motor Ola, A& R Klas Andresson och vice VD Hasse Kvist möttes upp en disig tisdag i Solna. Jag blev inte lovad guld och skogar men fick mig en injektion i form av en massa positiva vibbar och har jag senare nu kommit fram till rena lögner för att hålla mig glad och på mattan serverade. Med hull och hår svalde jag detta och smög hem och skrev ett par nya heta hits. Jag var så jävla glad och hade fått löfte om att nu skall vi satsa på Luther. Jag hade fått en budget på hundratusen kakor för att spela in nya låtar i studion. Vi snackar högsta prioritet på Skivbolaget. Jag blev lovad att jag prioriterades framför storsäljande artister som E-type, Cardigans och Antiloop.

I ungefär en vecka höll denna drift mig flytande och lugn. Jag började bli misstänksam när jag inte hörde någonting från bolag eller producenter. Jag tog det rätt coolt dock eftersom detta var strax innan jul och jag tänkte det att, nu är det helg och jag få väl softa ett tag. Den dagen jag började misstänka att saker och ting inte riktigt var som de skulle var när Integritets Luther försvann den där ödesdigra Tisdagen i Sätra. Vi snackar april!

Jag har fram tills nu inte fått ett enda samtal ifrån Solna Skivbolag, alla kontakter med dem har jag själv styrt upp. Är jag dum? Susar det i mitt huvud? Går inte hissen ända upp hos mig? Står allting rätt till hos Luther även känd under sitt alterego det vandrande dumhuvudet? Det är nästan så att jag tror att detta är fallet eftersom jag inte hittar några som helst goda argument till Solna Skivbolags agerande. Jag känner mig som en kvinna som tar på sig skulden när hennes man har varit otrogen med argumentet att hade hon varit bättre i sängen så hade han inte hoppat i säng med den yppiga blondinen, som är tio år yngre än henne.

Se där, ett exempel på modens ponens. Filosofin var uppenbarligen inte helt bortkastad. Jipii light.

Solna Skivbolag har investerat nästan en miljon kronor på mig och mitt soloalbum med produktionskostnader och video. Jag har sålt cirka tiotusen exemplar av min första singel och någonstans runt fyratusen exemplar av min tredje singel. Bolaget kan inte ha fått tillbaka ens tio procent av vad de har lagt ut. Varför vill de inte ha tillbaka sina pengar? Eller är det så att jag har blivit ett avskrivningsobjekt för dem. De använder mig och min talang endast som någon form av skatteteknisk verktyg. Se här gick vi minus och mot det kan vi balansera artisten E-Types enorma vinster.

Jag kan inte tänka mig något mer förnedrande än, att det som har tagit mig sjutton år att utveckla som låtskrivare används som balansräkning för en av Sveriges mest överskattade artister. Jag menar bara att ha mage att döpa sig efter ett bilmärke och tycka att det är cool gör ju att man vill sticka ned huvudet i sanden och vänta tills någon vettig människa blåser faran är över. Han kunde lika gärna ha kallat sig för Lada.

Visst kan jag tycka att E-Type är smart men var har han sin stolthet? Jag menar killen är ett vandrande åttiotalstals pudelrock de ja vu som visserligen tjänar mer pengar på en kväll än vad jag gör på looserkajen under tolv månader, men han är ju falsk gentemot allt han egentligen gillar. Hur skulle folk reagera om Ghandi egentligen tyckte om boxning och blodiga biffar men sade sig stå bakom ickevåldsprincipen och vegetarianismen för att göra karriär? Ungefär som den gästrikländske skenheliga velourjesus som härskade på lisorna för ett par år sedan.

Det förefaller som att i showbiz kan du vara vilken hora som helst och om du horar mest och särar på benen vidast så är du den som respekteras. Detta mäts endast i kraft av försäljningssiffror och inte med någon form av kvalitativ ansats. Lite rannsakan skulle vara på sin plats tycker jag. Nu dissar inte jag dem som på fullt allvar tycker om det de gör men som inte nödvändigtvis faller mig i smaken som tex Drömhus. Den orkestern tål jag inte, men sångerskan säger inte att hon egentligen tycker om opera men gör detta för att det finns en massa pengar att tjäna. Jag tror att hon faktiskt tycker om det hon gör och då kan man endast respektera henne och det hon gör utan att för den sakens skull älska det. Det finns liksom ingen motsättning i det.

Fan vad jag hatar branschen och alla dessa falska jävla asslickers som frodas och lever i den. Den dagen jag har en hit igen på radion kommer de att komma fram krypande från sina stenar och dunka mig i ryggen och säga att de alltid har gillat mig och trott på mig och min musik.

Jävla avarter!

Följ den rafflande fortsättningen imorgon…

4 Comments November 2nd, 2006 | Posted in Bitter |

Bitter…Jag? Ähhh!!! del 86

KAPITEL 36 eller Brevet

Som tur var hade jag ett litet påhugg som webprogrammerare och hade ett jobb jag fått från en polare. Jag hade ett par veckor på mig att fixa det och skulle bli bra betald. Jag fick sjutusen netto för två månaders arbete. Det var inte riktigt dom pengarna jag hade räknat med och än en gång blev jag varse att skall du ha något fixat så skall du se till att du fixar det själv för att de flesta människor är sig själva närmast och ser i första hand om sitt hus.

Jag menar inte att jag är särskilt bitter. Ha! Men jag har fått den uppfostran att om någon gör ett jobb hundra procent så skall han ha hundra procent av betalningen. Visserligen kan jag se och tycka att det är okej att om jag fixar ett jobb åt någon så kan jag vilja ha ett par procent av cashen eftersom det var jag som styrde upp jobbet från början men då snackar vi tio eller tjugo procent. På sin höjd. Vad jag vet så drog mitt arbete som jag lade ned in ca fjortontusen kalla och av det ville uppstyraren ha hälften och det är coolt med mig, men detta innebär att jag inte kommer att göra mer jobb åt honom på denna nivå. Men man lär sig och jag har absolut inga problem med detta men som man säger ”Då vet vi!”

För att ta en parallell så skulle det innebära att av nästan alla gigg i bandet som jag fixade skulle jag ha fått hälften av varje bandmedlems gage eftersom det var jag som hade fixat jobbet. Liksom? Jag kan säga att det hade aldrig funkat med den teorin under de tio år som vi var mest aktiva. Men jag antar att jag inte är funtad som de flesta människor som skulle kunna ge bort sin stolthet bara det genererade some doleros. Pengar kommer och pengar går. Varför göra det till någonting som är den yttersta drivkraften i livet? Det finns andra saker som är viktigare tycker jag.

Sen är jag inte dummare än att jag fattar att det blir en ojämn kamp med hyresvärden om jag säger till honom att”… är det OK om vi hoppar över oktober och november hyran…för att jag anser att det är viktigare att jag mår bra i själen och kan vi lösa detta med din vetskap om att jag faktiskt skulle må bra om jag slapp betala hyran denna gång. Du skulle bli så mycket lyckligare om du hade samma sorts värderingar som jag hade och vi kanske kunde gå ut någon kväll över en soft whiskey så skulle jag glatt förklara för dig om saker och tings egentliga värde…” I dont think so!

Som sagt livet sög och jag satte mig ned och författade ett av dessa fantastiska mail till mitt lallande skivbolag att nu får det vara nog. Det löd som följer:

Till vem fan som helst som bryr sig!

Till att börja med kan jag väl säga att jag är väldigt besviken på Solna Skivbolag. Det har varit en del ljusa stunder under denna period och det skall jag inte sticka under stol med. Ett par gigg som jag har gjort med Solna Skivbolag har varit fantastiska. Tex. Vattenfestivalen 1997. Plus ett par Radio Match happenings har också varit fantastiskt kul att vara med på. Men när det kommer till marknadsföring och informationsbiten finns det en hel del övrigt att önska. Jag har varit och är en tålmodig människa. Det har jag lärt mig genom mina många år i denna bransch. Jag har spelat i diverse band och konstellationer sen jag var 14 år. Det sätter sina spår. Vad jag har som är min stora styrka utan att det för den skull skall låta som skryt är en otroligt stor tilltro till människor. När någon säger till mig att jag skall fixa det eller detta så tror jag på den personen. Jag kräver det av den personen pga av att jag själv aldrig i hela mitt liv skulle lova någon någonting utan att ha täckning för det. I min något enfaldiga värld är detta någonting som jag kräver av mina medmänniskor. Nu vill inte jag påstå att någon på Solna Skivbolag har lovat mig guld och gröna skogar och att jag därför ligger här i min säng och deppar ihjäl mig. Det är jag alldeles för gammal för och jag har gått på alldeles för många nitar genom åren för att det skall ske igen. Vad jag har svårt för att förstå är följande:

Varför spelades det inte in en video på min första singel? Varför släpptes “Kanske är det du” som andra singel när jag och mina producenter från Lätta Produktioner uttryckligen flera gånger sa att vi inte trodde på den som en singel. Jag har också fått veta att NRJ sagt att dom inte skulle spela låten utan de ville istället ha “Skaka på skallen” eller ” Samma jävla historia ” som andra singel och då skulle de spela låten. Jag tror att det var där som min karriär dog. Visserligen är det ingenting som säger att NRJ skulle ha spelat de låtar de ville ha fastän de hade fått som de ville, fast varför inte göra dem till viljes?

Kommer albumet att någonsin släppas? Och om det inte släpps, vad kan man göra för att försöka reparera den skada som redan uppkommit? Är det någonting som är intressant för Solna Skivbolag? Vill Solna Skivbolag ha tillbaka pengarna som det har kostat att spela in albumet? Är det någon ide för mig att sitta ytterligare ett halvår eller år så på att ni skall bestämma er för hur/vad ni skall göra? Tycker Solna Skivbolag att det funkar med att ha en A&R sittandes på en annan arbetsplats?

Jag kan väl tillägga att jag har spelat under sommaren som har varit över hela Sverige och vart jag än har kommit så har jag dragit fullt hus. Denna sk sommarturné, 21 spelningar, har jag själv tillsammans med John Roberts suttit och ringt ihop och varenda gigg har vi fått när bokarna fått en demokassett med låtarna som de känner igen och de undrar alla vad som händer med Luther. Jag har tryckt upp egna affischer utan sponsorer. “Hetta upp mig ” ,”Skaka på skallen” och “Saknar dig” är mycket större än vad jag själv trodde. Trots motsatsen som sägs på listorna. Jag har spelat på Globen inför sextusen ungar som skrek, jag spelade uppe i Östersund utan en singel på radion och drog sexhundra personer, jag spelade i Södertälje en torsdag och fick dit åttahundrafemtio personer… Jag menar bara det att man skall kanske inte stirra sig blind på en massa listor och vara rädd för att folk kanske inte köper albumet.

Vad jag har som många så kallade listettor inte har är en genuin kärlek till musiken och ett par års erfarenhet av scenvana vilket gör mig till en bra artist. Jag är inte heller beroende av några låtskrivare eller textförfattare vilket gör att jag inte hamnar i “vi-kan-ge-honom-den-här-låten” fällan som jag vet att många artister sitter i idag. Med dom musiker jag har i mitt band så vet jag att vi spelar skiten av det mesta som finns idag i Sverige och jag tror att kvaliteten i det långa loppet gör mig till en artist som inte faller bort efter en hit. Det finns otaliga bevis på artister som sålde max ett par tusen av debuten men idag är firade superstjärnor, Per Gessle, Eric Gadd, Dylan etc… Solna Skivbolag sitter på ett guldägg…tappa inte bort chansen för jag har börjat tappa lusten…

Luther

P.S. Jag är medveten om den företagsekonomiska aspekten men jag vet också att utan input ingen som helst output. Man måste våga satsa lite för att kunna komma i position för att få igen det tusenfalt. Vad händer med min karriär? D.S.

Är det någon mer än jag som hatar kursiv jävla text? Man måste luta på huvudet för att läsa skiten. Skulle vilja träffa puckot som kom på det. Skulle slå till honom så att han raknade!

Följ den rafflande fortsättningen imorgon…

2 Comments November 1st, 2006 | Posted in Bitter |

Bitter…Jag? Ähhh!!! del 85

på allmän begäran från goose bjuder Sugbloggen på tidigareläggning av morgondagens kapitel

…forts KAPITEL 35 eller Kiropraktor fixar upp Luther

Hur som helst så hade Energy bjudit in mig för att sitta i tre timmar i direktsändning och bara tycka och tänka om det mesta. Jag åkte dit och träffade faktiskt E-Type där eftersom han hade suttit i passet innan mig och morsade och han slängde med håret och grattade mig till min nya låt som han tydligen hade hört av någon på bolaget. Den var tydligen fet enligt honom. Kul tyckte jag och tackade honom, som seden kräver. Under intervjun/nollsändningen satt jag med radiojockeyn och kommenterade musiken vi spelade och garvade och hade det i största allmänhet fett coolt. Han försökte få mig att typ dissa någon låt här eller någon annan låt där, men jag satt och var typ som en värsta annan Koffi Annan och svarade med svepande argument vad jag tyckte.

Saken är den att jag inte gillade alla artister och låtar som spelades, men jag tycker inte om att sitta i radio och dissa folk för deras musikstil eller låtskrivande. Det har jag alldeles för stor självrespekt för. Och vem är jag att dissa E-Type? Han får väl låta hur han vill och hans låtar kan vara hur dom vill. Det är väl bara att byta kanal eller skita i att köpa skivan om man inte gillar det eller liknande. Men hans arbete för att bli den han är måste man respektera. Det är hårt jobb bakom det och detsamma gäller de flesta musiker eller artister.

De flesta!

Hur som helst red jag ut detta genom att vara fett diplomatisk. Döm om min förvåning när jag sedan helgen efter sitter och lyssnar på hur Gadd, sitter och dissar mig och min låt. Jag höll på att ramla av stolen. Killen sitter i sveriges största reklamradio kanal och sågar mig som om han kände mig. Jävla falsksångare liksom. Hur kul är det på en skala? Det var därför jag med en sur röst bad massören byta kanal när jag hörde den falsksjungande funkförstöraren på just Radio energy.

Fan jag köpte mig en sådan schysst telefon häromdagen. Nokia sjuttioetttio, säger förmodligen ingenting för en del människor, fast det känns som om det riktigt kvittar. Hur som helst så är det den grymmaste nalle som jag har haft i min ägo. Över tusen telefonnummers minne, det går att surfa på den om man så vill, kalenderfunktionen är bland det häftigaste jag sett och sist men inte minst, den är snygg också. Avundsjukan hos mina manliga bekanta står högt i tak, fastän de inte vill erkänna det. Jag vet dock att jag skulle bli makalöst avundsjuk om Denny hade hostat upp en sådan nalle framför mig och sagt: “kolla min nya teori”, med ett litet överlägset hånflin dansades på sina läppar. Jag hade imploderat och med ett litet diskret poff, försvunnit upp i stratosfären.

Följ den rafflande fortsättningen imorgon…

2 Comments October 31st, 2006 | Posted in Bitter |