…forts KAPITEL 40 eller Hatet!
Jag smög ned till lastkajen efter mötet och kände mig på det hela taget ganska nöjd med tillvaron. Jag sorterade avgasrör och skrattade lite med polarna på kajen om alltings förgänglighet. Några dagar senare någon timme innan jag skulle iväg till döddansarnas hangar, ringde jag upp Solna Skivbolag och undrade var mina mastertejper och sådant var. De svarade att de hade budat iväg det på morgonen och att jag borde ha fått det redan. På frågan vilken budfirma det var sade de att jag kunde få numret eftersom de anlitade en fast budfirma. Fine tänkte jag och ringde upp firman i fråga.
– Hårda Bud, Rickard , sade en röst.
– Tjena, ni vet inte vem jag är och jag vet inte vilka ni är och det känns som om det kvittar. Vad jag vill ha sagt är att jag väntar ett bud från Solna Skivbolag och jag vore tacksam om jag kunde få det så fort som möjligt eftersom jag har ett möte att gå på. Det är viktiga paket ser ni, sade jag.
Sanningen var att jag var tvungen att glida ned på el lastkajos men det ville jag inte att de skulle känna till. Som om det spelade någon roll! Det hade ju liksom inte en susning om vem jag var. Och förmodar jag det spelade inte dem någon som helst roll huruvida jag var en före detta popstjärna eller förste avgassorterare. Vad det anbekom dem kunde jag lika gärna vara en daggmaskuppfödare.
– Åh… vi trodde att det var ”ett under dagen bud” eftersom kunden inte har sagt någonting om leveranstid till oss, vänta skall jag se när bilen kan vara hos dig.
– Visst, sade jag och väntade i luren medan budfirman gjorde efterforskningar på mina paket.
– Hallå, sade killen efter en stund.
– Hallå själv, sade jag.
– Är du kvar?
– Jepp, sade jag.
– Hallå är du kvar?
– Hallå! Hallå!, skrek jag och upptäckte till min fasa att jag hade kommit åt sekretessknappen på min telefon. Jag tryckte på den och vrålade:
– HALLÅ!!!
– Ja ja…ta det lugnt, jag hör dig, sade killen i luren förmodligen gravt hörselskadad efter mitt skrik.
Jag vet ju själv av erfarenhet att det första man gör när någon inte svarar i luren är trycka sitt öra mot luren och höja volymen och då är man liksom inte beredd på ett vrål någonstans kring hundra decibel på andra sidan.
– Oh… sorry, sade jag men jag hade kommit åt sekretessknappen.
– Räka! sade killen.
– Vad sade du? sade jag förvånat.
– Jag sade, det är sådant som händer, sade snubben.
– Hmm… jag tyckte att du sade räka, sade jag förnärmat.
– Jasså det, jag fick någonting i halsen och harklade mig, försökte han med.
– På så vis, sade jag.
Jag var inte riktigt helt övertygad. Visst led jag av tinnitus som kom och försvann likt en månadslön, men inte fan hade jag blivit döv.
– Precis, sade killen. Vi har hur som helst lyckats lokalisera ditt paket och vi kan se till att det finns hos dig om ungefär en kvart från och med nu. Funkar det för dig?, sade killen.
– En kvart alltså?
– På sin höjd en kvart. Kanske kan vi pressa det till tio minuter om det inte finns alldeles för många stoppljus på vägen till dig, sade killen och blev teknisk.
Som om jag brydde mig om det.
– Okej, då väntar jag då, sade jag.
– Bra, sade killen och fortsatte med, tack för ditt samtal och välkommen att beställa bud genom oss.
– Vänta! Hallå…, sade jag som slagen av en tanke.
– Hallå själv, sade killen.
– Ni kanske behöver någon som hoppar in extra ibland?
– Har du körkort?
– Har jag körkort? Rakar sig ett skinhead? Jag har haft körkort sen den sjätte december åttiosex, för övrigt Finlands nationaldag och kört bud åt bland annat Best bud och Adena Pickos och hittar på Stockholms gator som om det var jag som hade byggt upp infrastrukturen, fast jag tar inte på mig skulden för alla sjuka enkelriktningar uppe på Östermalm. Så är det något jag kan här i livet så är det hitta i stan, sade jag fint plussandes mig självt.
Blygsamhet har liksom aldrig varit min starka sida.
– Ja men det låter ju intressant. Jag kan inte lova någonting men ge mig ditt namn och nummer så får vi se vad vi kan ordna, sade killen intresserat.
– Visst sade jag och gav honom de uppgifter han behövde för behandling av mitt ärende.
Jag såg en chans här att komma ifrån tristessen på lastkajen. Visserligen hade jag kört bud förut och slutade med det för att jag hade tröttnat på stressen men jag kände det att allting måste vara bättre än lastkajen. Ingenting kunde vara än lastkajen.
-Vi hör av oss, sade killen och la på luren.
Det tog tre dagar. Jag hade nästan glömt allting när en snubbe som hette Matte ringde på min mobiltelefon och undrade om jag kunde tänka mig att transportera ett paket ned till Linköping. Visst varför inte sade jag? När kan du komma frågade han. Jag frågade om han menade nu? Ju förr desto bättre. Vad sägs om imorgon förmiddag? Visst, sade han det funkar.
Jag bad att få återkomma och sprang in till chefen och frågade om jag kunde få komma in lite senare imorgon. No problemos, sade big boss. Coolt, sade jag och tackade och ringde upp Matte igen. Det bestämdes att jag skulle ta en taxi upp till Solna där de hade sitt huvudkontor och få bil och paket samt adress i Linköping. Jag smög upp och hälsade på killarna i radiorummet och fick en bilnyckel, paket och ett lycka till som avsked. Jag satte mig i en körsbärsröd Passat och krusade ned till Linköping och hittade dit jag skulle och lämnade in paketet. Den som skulle ha paketet var på semester. Suck. För detta fick jag ett par hundralappar eller det jag lyckades tjäna ihop under två långa dagar på lastkajen.
Jag hann till och med till jobbet på lastkajen som börjar klockan fyra. Nödgas erkänna att jag hade en stor lust att sitta på Pizzerian i Sätra och ta en kall bärs i en halvtimme eller så eftersom chefen hade gett mig lite tid att spela på. Plus att degen i fickan pockade på att få bli använda. Det sista Matte sa till mig var att han kommer och ringa igen om det kommer in ett nytt panikjobb. Cool sade jag och tänkte inte något mer på det.
Fast när jag stod med de jävla avgasrörern i min hand tänkte jag på hur skönt det skulle vara att köra bud istället för att jobba med sortering av avgasrör. Friheten, minns jag att jag tänkte. Ensamheten och ingen risk att jag behövde snacka med imbecilla dårar hela dagarna var ett annat plus om jag skulle fixa ett budjobb. Det tog cirka en vecka innan Matte ringde mig igen men denna gång hade han ett helt annat förslag att slänga fram.
Följ den rafflande fortsättningen imorgon…