Sugbloggen är landets roligaste blogg!

-Näe jag gör det bara för att det är så snygga bilder!

Vad är det med en del kvinnor och posa i halvporrblaskor? Slitz, Playboy mm? Vafan de hivar fram myset och de två följeslagarna som om livet hängde på det. Visst! Och checkens storlek är nog kopplad till mängden naket hull som visas fram. Om de nu ska visa sig nakna varför inte köra hela racet – och få lite skön påspänning på vägen?

Det märkliga är att de inte verkar fatta att det enda männen som köper dessa blaskor är intresserade av är att få en glimt av hugget eller lökarna.

-Öh…nae jag köper tidningen för att det är så otroligt bra, välskrivna reportage och snygga bilder på bilar!

*himlar med ögonen *

Visst intressanta artiklar! I believe you…NOT! Du köper dom för att du inte vågar köpa porrtidningen hela vägen.

En annan sak… kan inte slitz eller café sälja sitt skit utan att ha en halvnaken kvinna på omslaget? Och pryltidningarna sen? Samma sak där? Vad har en naken brud med en mp3 spelare att göra?

Eftersom det verkar vara ett vinnande concept är det märkligt att inte ”hus o hem” anammat denna idé… eller kamratposten…eller “vi”

…och kan inte NÅGON knuffa Bingo Rimer bort från denna dimension eller tidsålder. Han besudlar ta mig fan 2000-talet med hela sin jävla uppenbarelse!

Andra bloggar om: Bingo Rimer, utvikningsbrudar, Slitz, Café

på allmän begäran från goose bjuder Sugbloggen på tidigareläggning av morgondagens kapitel

…forts KAPITEL 35 eller Kiropraktor fixar upp Luther

Hur som helst så hade Energy bjudit in mig för att sitta i tre timmar i direktsändning och bara tycka och tänka om det mesta. Jag åkte dit och träffade faktiskt E-Type där eftersom han hade suttit i passet innan mig och morsade och han slängde med håret och grattade mig till min nya låt som han tydligen hade hört av någon på bolaget. Den var tydligen fet enligt honom. Kul tyckte jag och tackade honom, som seden kräver. Under intervjun/nollsändningen satt jag med radiojockeyn och kommenterade musiken vi spelade och garvade och hade det i största allmänhet fett coolt. Han försökte få mig att typ dissa någon låt här eller någon annan låt där, men jag satt och var typ som en värsta annan Koffi Annan och svarade med svepande argument vad jag tyckte.

Saken är den att jag inte gillade alla artister och låtar som spelades, men jag tycker inte om att sitta i radio och dissa folk för deras musikstil eller låtskrivande. Det har jag alldeles för stor självrespekt för. Och vem är jag att dissa E-Type? Han får väl låta hur han vill och hans låtar kan vara hur dom vill. Det är väl bara att byta kanal eller skita i att köpa skivan om man inte gillar det eller liknande. Men hans arbete för att bli den han är måste man respektera. Det är hårt jobb bakom det och detsamma gäller de flesta musiker eller artister.

De flesta!

Hur som helst red jag ut detta genom att vara fett diplomatisk. Döm om min förvåning när jag sedan helgen efter sitter och lyssnar på hur Gadd, sitter och dissar mig och min låt. Jag höll på att ramla av stolen. Killen sitter i sveriges största reklamradio kanal och sågar mig som om han kände mig. Jävla falsksångare liksom. Hur kul är det på en skala? Det var därför jag med en sur röst bad massören byta kanal när jag hörde den falsksjungande funkförstöraren på just Radio energy.

Fan jag köpte mig en sådan schysst telefon häromdagen. Nokia sjuttioetttio, säger förmodligen ingenting för en del människor, fast det känns som om det riktigt kvittar. Hur som helst så är det den grymmaste nalle som jag har haft i min ägo. Över tusen telefonnummers minne, det går att surfa på den om man så vill, kalenderfunktionen är bland det häftigaste jag sett och sist men inte minst, den är snygg också. Avundsjukan hos mina manliga bekanta står högt i tak, fastän de inte vill erkänna det. Jag vet dock att jag skulle bli makalöst avundsjuk om Denny hade hostat upp en sådan nalle framför mig och sagt: “kolla min nya teori”, med ett litet överlägset hånflin dansades på sina läppar. Jag hade imploderat och med ett litet diskret poff, försvunnit upp i stratosfären.

Följ den rafflande fortsättningen imorgon…

ja ja ja…jag blandade ihop kapitlena dårå! Stäm mig liksom. Detta skulle varit igår och det som var publicerat igår ska vara idag och…äh…ni fattar.

…forts KAPITEL 33 eller Luther går på Losec

– Gamle vän!, jag måste skaffa mig en brud, sade Denny efter en liten paus.
– Gräset är grönare på den andra sidan, sade jag så där världsvant som bara de som får sex med jämna mellanrum kan vara.
– Åtminstone finns det gräs hos dig, sade Denny. Jag snackar om att jag inte ens ser den berömda gräsmattan. Hajjar du att det i princip var ett år sedan jag hade sex! Vet du hur frustrerande det är att veta att du av alla oss loosers pippar. Det är som om naturlagarna har fått krupp och bara jävlas med mig. Till och med Iztvan ringde upp mig här om veckan och undrade vad det var som stod på. Han hade en teori om att det var något smittsamt och att han var rädd för att umgås med mig. Va fan är det som händer jag har inte haft sex på två veckor snart, sade han och jag ljuger inte när jag säger att jag hörde tårar i hans röst. Det värsta är att det börjar brinna i knutarna. Va fan, de brudar vi kan få nu i vår tragiska ålder är ju bara dårar och schitszofrena leftovers som ingen vill ha, och inte fan vill jag ha dem heller, men det är bara det som finns till vårt förfogande. Det är som Seven Elevens sortiment en söndagskväll. Vi snackar utfiskat vatten. Hajjar du hur tragiskt det är? Som det ser ut idag så har vi drygt femton år kvar tills vi blir femtio, och vi sitter fortfarande kvar och väntar på den stora kärleken ala´ amerikanska Pretty Woman filmer. Kanske dags att skala av denna dröm och se livet som det egentligen är på riktigt. Typ jävligt trist och att det börjar bli bråttom nu.
– Mmm, sade jag.

Och tog en tankfull klunk och stoppade in en grovsnus.

– Kommer du ihåg hur vi på åttiotalet snackade vitt och brett om hur man definerar sin värld och vilka frukter vi skall skörda när vi kommer upp i trettioårsåldern, vad var det som gick snett? Jag menar vi är ju trettiofyra nu. Jag fattar inte det riktigt. Någonstans på vägen vart vi omkörda av alla som har lite hum om hur man styr upp en brud. Hur många brudar har du egentligen satt på fram till idag?
– Öh… arton , nitton, kanske.
– Precis, och det som är så sorgligt i hela den här historien är att vi förmodligen inte kommer att sätta på så många fler i våra dagar. Vi hade vår primtid på åttio och nittiotalet och då satt vi på mystiska krogar och spelade kvasismarta. Jag blir så arg när jag tänker på hur mycket tid vi har slösat bort på metamoraliska kvasiintellektuella floskler, när vi kunde ha knullat oss fram till otaliga orgasmer. Det är det enda som räknas. Den som har knullat mest innan han dör vinner. En annan aspekt som stör mig är att killar som DJ Led och Iztvan någonstans är de som har fattat vad livet handlar om, sex och cash flow. Vi å andra sidan har suttit och snackat om den inre styrkan och modet av att våga lära känna sig självt bla bla bla… fan jag blir så satans lack när jag inser detta. Skulle den yngre versionen av mig kliva in genom dörren där skulle jag trots min ickevåldsprincip inte kunna hindra mig från att klappa ned honom. Det visar sig nu att vi som trodde att det var det intellektuella som gällde egentligen är de största förlorarna. Till och med Bill Gates som inte är den mest bildsköne varelse som har vandrat på denna planet har mer brudar springandes efter sig, fan killen kan inte gå en gata ned utan att få en massa kvinnliga könsdelar att vibrera till. Har vi den effekten på kvinnor. Nej och åter nej. Det enda vi har till vårat förfogande är dessa trista högerhandsäventyr som står till buds under trista ensamma fredagskvällar. Och tro mig när jag säger att jag har haft många trista ensamma sega jävla fredagskvällar!
– Fast fördelen med runkandet är att man slipper kramas efteråt, sade jag.
– Onekligen har du rätt i det, min vän, men jag är av den åsikten idag att det jag vill ha är just kramandet. Gör detta mig till en mjuk kille med homotendeser så gör det mig ingenting. Folk får tro vad de vill…
– Och ändå vill du inte sitta tillsammans med mig i samma soffa, avbröt jag.
– Det är en annan sak, sade han och tog ett irriterat bloss på sin cigg varpå han fortsatte, …det jag pratar om är närheten till en annan människa. Helst en kvinnlig eftersom det är det som är mina preferenser, men jag vill ha en kvinna att älska, gå på bio med, skratta med och gråta ihop med. Om jag inte hittar det så är jag nöjd med själva knullandet även om det inte är den primära definitionen av ett schysst förhållande. Därför, min gamle vän måste jag skaffa mig en kvinna. Hur fan skall jag göra? avslutade han och tog en dyster klunk av ölen.
– Hmm… du har väl en teori som brukar dyka upp då och då ju?
– Ja vet. Men jag vill mer än så.
– Vad sägs om kontaktannonser då? Där kan man ju definiera klart vad man är ute efter. Och jag har kamrater som faktiskt lyckats styra upp på det sättet.
– Jag vet inte vad som är det mest sorgliga. Det faktum att du tipsar mig om kontaktannonser eller det att jag tar det under allvarlig övervägning som en ganska schysst ide. Nog snackat jag vill ha mer bira.
– Där sa du ett sant ord, sade jag och släntrade bort till baren och hämtade ett par nya bira.
– Hur är det med Erika? frågade Denny när han hade tagit en klunk och tänt en cigg.
– Hurså? Bryr du dig?
– Egentligen inte.
– Då så, skål i alla fall.
– Skål!

Följ den rafflande fortsättningen imorgon…

…skrattar konstigast?

Jag har en kollega som skrattar åt allt jag säger. Ryktet har nått mig att jag anses vara en rätt så kulig kuf, vilket jag finner vara en lögn av stora mått och förbannad jävla dikt! Och att jag kan droppa en välplacerad kommentar om något är väl i sig rätt sant, men att därifrån dra slutsatsen att jag är skojjig är fan i mig absurt.

Men det är väl kul att du kan roa, tänker någon med fablesse för roande som konst.
Ja är det det?

Om folk har den goda smaken att le sött, garva fint ( männen med kraftiga disktinkta HA HA och kvinnorna med skönt klingande Thi hi) så vore det en sak. En smutt sak. Kanske till och med något jag skulle finna vara en framtida karriärsmöjlighet. Men när skrattet på mina läppar fryser till is, då vette fan.

Hon (vi kan kalla henne för Gunilla och bara så ni vet jag känner ingen jävla Gunilla utan det är bara för att hon inte ska känna sig träffad som jag hittar på ett nam) garvar med metoden försöka pricka varenda vocal som finns i alfabetet.

Kvartstoner? Självklart!

Toner för rymdvarelser? You bet!

Toner som får hundar att hoppa högt? Fråga dogsen!

Varför kan man inte skratta …öh…eller låt mig reformulera mig. Varför finns det inga regelverk för skratt? Vill du hålla en gaffel korrekt? Inga problem gå en kurs i fint skick. Vill du köra bil? Ring första bästa körskola. Men när det kommer till avdelningen garv verkar det vara vilda västern. Var och en må bli lycklig på sin fason. Det finns inga fel skratt bara felplacerade skratt.

Det finns visst fel skratt! Skratt som får huden på mig att krympa är alltd fel skratt.
Så numer är jag Knäpptyste Kenneth, Lågmälde Lelle, Viskar Ville så fort hon närmar sig mitt sällskap. Jag ser på långt håll att hennes ansiktsmuskler börja röra på sig när hon blir varse mig men hon har inte hört de stårisar jag har som är ena riktiga temperatursänkare…

Från och med nu är jag TråkTore!

KAPITEL 35 eller Kiropraktor fixar upp Luther

Mmm… ryggen fixad hos kiropraktorn idag. Den schysstate kille som jag någonsing har träffat på mycket länge. Vilken hedersknyffel. En klippa. Den mänskliga Gibraltarn liksom. Skulle kunna bli min bästa kompis i en vacker värld. Undrar om homovarningen skulle bli allt för hög om jag bjöd ut honom på en polarbira? Jag vill ju egentligen bara visa honom min tacksamhet medelst en soft bira på tu man hand på en tillbakalutad krog på söder någonstans. Det är inte vilken ryggfixning som helst han gjort, utan den kvalar nog utan några som helst problem in bland topp tio i världen om det nu finns någon sådan topplista. Fast han kanske nog skulle tro att bira utbjudningen var en dåligt maskerad anledning för lite kinky samma sex aktion.

Hmm… det räcker nog trots allt med de trehundrafemtio kalla harrysar jag hostade upp som betalning. Jag menar han lever nog under devisen att money talks och friendship walks.

Medan jag låg där på britsen och blev masserad flödade det upp en massa minnen från min spolierade karriär. Bland annat en sak som fortfarande fett stör mig. En dag ringde mitt skivbolag upp mig och sade att jag skulle vara med på Energy Star Weekend någonting… Kort sagt var det en programidé som Energy hade som gick ut på att de skulle bjuda in de hetaste artisterna i radiostudion för att de skulle sitta med som bisittare likt en halvtrött Glenn Hysén, fast med talang, och välja ut sina favoritlåtar och bara softa i största allmänhet i kanalen. Förutom mig själv var E-type, Antiloop, om inte jag minns helt fel även Cardigans och Eric Gadd, de tillfrågade. Även något pucko som sjöng om någon jävla blå fågel någonstans var med minns jag… men hans namn… vem fan bryr sig!

Klart man kände sig lite grand i smöret. Vafan vad hade du själv gjort?

En annan aspekt var att jag visste med mig själv att jag var gillad av folk på Energy, vilket visade sig i bland annat att min låt, var veckans PowerPlay samma vecka som de hade sin DJ Music Awards eller liknade på Berns i Stockholm, bara några veckor innan radioeventet skedde. Det sköna var att jag själv inte hade en susning om det när jag var där utan det kom fram folk som jag idag har klassiciffierat som rövslickare av rang, och grattade mig och dunkade mig på axlarna som om jag veckans guldgosse eller hade gett dem en avsugning. En del gav mig till och med tummen upp. Jag hade lust att ge dem fingret.

Jag fattade ingenting. Inte ens när dr Alban grattade mig med orden ”kompis grattis till veckans smashit!”, under kristallkronorna på Berns anrika salonger. Jag smög fram till en snubbe som jag ansåg då vara en vän eftersom vi hade känt varandra innan jag hade spelat in singlar och legat på radio, men nu i eftertankens kranka blekhet rangordnar bland top tio assholes i mitt liv, och frågade honom va fan det var fråga om.

– Vafan luther! du har blivit vald till veckans smash-hit!
– E de bra de?
– Så klart! det betyder att din låt är bland de femtitvå bästa detta år!
– Och…?
– Men va fan, om du betänker att det releases tvåtusen låtar i veckan…
– Åh fan!
– Eller hur?
– Fan det är ju skitfett, sade jag.
– Jag har alltid tyckt att du har varit grym.
– Så lät det inte när jag spelade upp Turn i din Van för ett år sedan, sade jag surt.

Det sura var inte att han hade dissat min låt för ett år sedan, eller att han var allmänt dryg sedan han hade blivit en lakej på ett pseudo-skivbolag. Utan det var det faktum att han var på lyset och fint mätt utan att ha betalat en endaste krona, medan jag å andra sidan hade fått betala mina egna öl och en snabb hamburgare på MacDonalds innan jag hade kommit till Berns. Han var också full på mina pengar och min talang. Sådant gör en förbannad. När man ser folk som inte kan skilja på huruvida det är en bilkrash eller ett amoll de hör. Speciellt när de använder sig av bolagets kreditkort för att bli fulla eller ta taxi hem framåt nattkröken när de har varit och representerat… vadå?

Sin jävla obetydelse i talangfulla sammanhang!

De är ta mig fan precis lika existensberättigade som kritiker i en tidning. Ställ dem på rad och pissa på dem, såsom de pissar på talangfulla kreatörer som skapar någonting av ingenting. Vad skapar de? En karriär på att förnedra och såga folk som i alla GÖR någonting. Sug min balle på tvären säger jag!

– Mja…då var det ju, började han och skulle försöka lirka sig ur denna situation när jag avbröt honom.
– Vadå mja… du sade att den sög, att jag inte kunde sjunga och att det inte var en hit, men nu när Dagge och Max proddar den och den spelas på radio… då är man plötsligt full av talang liksom.
– Men vi gör alla misstag.
– Ja ni gör ju det, sade jag avmätt och gick min väg.

Ytterligare en aspekt som retade mig var det att jag inte fick två biljetter till detta event, där jag var veckans smashit utan bara en. Det betydde att jag inte kunde ta med mig någon polare eller flickvän utan fick vara på Berns helt själv. Som tur var hade gitarristen i mitt band sagt att han skulle rasa förbi senare när de släppte in allmänheten för halva priset. Så jag hade inte någon jag kunde dela glädjen med utan fick ringa min syster på min mobilen och berätta detta. Och fira detta med att betala min bira själv.

Den biljett jag fick av mitt sugande skivbolag gjorde det inte heller möjligt för mig att befinna mig innanför avspärrningen som skilde packet från stjärnorna, utan jag fick beblanda mig med pöbeln ute i publikhavet, och receptionisten på skivbolaget satt med delar av mina artistkollegor innanför spärrarna och drack drinkar, käkade mat och solade sig i glansen som rätteligen var mitt.

Va fan var hon bra på? Svara i telefon! Big deal liksom. Vafan, det var ju jag som hade skrivit veckans smashit! Det var ju min röst som hördes mest i etern den veckan! Det var ju min talang som skivbolaghelvetet tjänade pengar på! Och vem ger de biljetter till? En talanglös jävla halvidiot vars främsta merit var att svara i telefon och skicka iväg fax och hennes jävla pojkvän. Och vad hade han gjort för att förtjäna det? Slickat upp henne i en halvtaskig brygga måhända men hur mycket talang krävs det för det? Hit med hugget, ut med tunga och sedan är det bara att köra på… hur svårt kan det vara?

Jag? Jag fick en biljett! En biljett som inte ens gav mig rätten att sitta bland stjärnorna! Som om inte saken sög hårdare än den behövde, spelades min låt senare på kvällen då det var allmän dans över hela lokalen och jag ser dem dansa till den som om det var de som hade skrivit låten. Jag hade lust att går fram till dem och säga åt dem att inte besudla min låt med att sjunga med i min text.

Följ den rafflande fortsättningen imorgon…

Disclamer: Detta har INTE hänt mig, utan en polares polares kusins avlägsna systersons arbetskamrat. Men för enkelhetens skull och för att det är roligare så kommer jag att skriva i första person singularis och för de som sov igenom grammatikdelen i plugget är det ”jag form”. Fast det är inte jag.

– Ska vi inte spica upp sexet lite ikväll, sa hon förföriskt.

WTF? Tänkte jag och funderade på om jag inte hade dragot jackpotten. En brud som ville spice upp sexet. De ramlar fan i mig inte ned från himlen. Andra dejten också. Imorgon är det jag som köper en poskodsmiljonärslott.

– Öh…hur menar du? sade jag försiktigt och sippade på den mörka rommen, som var det som erbjöds till kaffet.

Vi hade redan bekantat oss fint med varsin flaska rött. Jag hade hellre velat haft en whiskey till kaffet. Men va fan. Sprit är sprit.

– Ja…göra det lite schpännade, sluddrade hon.

Fan rommen jobbade bra där också. Tydligt ok att sluddra nu. Jag lät essen löpa amok i käften. Varför lägga band på tungan nu?

– Öh…visscht varför inte?
– Vill du att jag ska schtippa för dig?
– Va?
– Schtrippa menar jag ju, oj då. Jag tror visscht att jag schluddrar lite nu. Thi hi…jag känner mig schå schprallig.

Ah…boozen, sexet i luften, min färska pasta med champinjoner, pinjenötter och spenat nedsköljt av schyssta 150 kr flaskan vinare. Inget kunde gå fel. Jag hade noterat att hon också har levande ljus i sovrummet. Lovande.

– Schtrippa är väl inget, sade jag. Fan schka det schescahs schå scha det sche med besched. Fan va många schs det var i den meningen! Fincsh det verkligen ingen whisky i huset?
– Vill du sche mig leka med en vibrator?
– Nu schnackar vi schesk. Shcesx menar jag.
– Vill du det?
– Scher jag ut att schäga nej på en schån fråga?

Och med de orden och en sista svep av rommen, gled vi in i sovrummet. Fuck whiskeyn. Här skulle fuckas. Gardinerna var fördragna. Jag tror ta mig fan att jag kände en doft av kanel också. Eller så kan det ha varit en rap på villovägar.

Hon knuffade ned mig i fotöljen mittemot sängen och sa: schätt dig tillrätta och njut av schowwen. Dimmade ned rummet ett uns. Precis så mycket så att det lilla ljus som strålade ned från taklampan kunde göra det utan att vara för påträngande eller känna sig som det femte hjulet. I vardagsrummet mullrade Barry White på i valarnas frekvensområde. Fast ett gäng sexigare. Det kändes som om jag hade ett eget litet privat bås på en sexklubb. Inte för att jag vet hur en sådan ser ut, men man har väl hört polarna berätta.

Hon lade sig på sängen. Ålade fram och tillbaka. Sexigt antar jag. Jag ville bara att hon skulle snabba på lite. Förspel liksom. Ja ja…man får väl gilla läget, tänkte jag och smuttade på en öl som jag till min glädje hade hittat stående på det lilla bordet bredvid fotöljen, i en snygg ishink i blästrad stål. Shit hon hade planerat detta. De var iskalla. Heiniken. Smutt.

Nästa gång jag kollade emot sängen såg jag att hon var spritt språngande (heter det så) naken. Förutom de absurt minimala trosorna och en sexig behå. Fin kropp. Ah. Livet är fint. Gud är god. Hon slängde med håret och tittade på mig med vindande ögon. Jag antog att hon försökte se sensuell ut. Men hon såg bara lika packad ut som jag. Hon förde sina händer över brösten och slickade sig om läpparna. Jag var på vippen att fråga om hon ville ha en klunk eftersom jag trodde att hon var törstig. Men något inom mig sade att det var sexigt. Att man gör så. Förmodligen den del som hade sett en miljon porrfilmer. Fan man lär sig visst något av dessa filmer.

– Är du beredd?
– Hit me, sade jag och satte mig tillrätta. Här skulle njutas.
– Schäg att du vill sche mig leka med min vibrator..
– Jag vill sche dig leka med din vibrator, sade jag pappegojaktigt.
– Vill du sche mi..
– Jajaja…mindre schnack och mer schex, sa jag hetsigt.

Not: Jag satt med veckans värsta ribba och hade ingen lust eller för den delen blod nog i huvudet för att ha en konversation med en naken kvinna mitt emot mig.

– Ok…, sade hon och drog fram…

…den största dildon jag någonsin sett. Vi snackar painriche size. Det var som om hon halade fram en SL-buss. Min hand gled omedvetet ned mot min bakficka för att leta efter mitt busskort, men jag insåg snabbt att mina byxor låg i andra änden av rummet. En totempåle skulle avundsjukt frågat vad den käkat för att bli så gigantisk. Stor. Ådrig. Såg ut att ha suttit på en man som var cirka sju meter lång. Den behövde aldrig peta i sig Viagra.

Wtf?

Hur fan ska jag toppa det där? Eller ens matcha det där? Precis samma sak tänkte veckans värsta ribba och morfades i ett snafs till Peter Nicklas. Nej för fan. Jag menar till en Peter Pan. Kröp ihop och gömde sig bakom vänster pungkula. Om jag säger att den är mindre än den högra förstår ni hur liten den blev. Jag nyktrade till som om det gällde livet.

Min första tanke efter det obligatoriska wtf, var: Dra mig baklänges över ett taggtrådsstängsel. Sedan följde i rask takt. Hur är man funtad som skapar sådana monster? Fan säljs de på riktigt? Undrar vad portot kostar? Den är nog större än min arm. Är den i plast? Hoppas inte det är PVC bara. Och vill man ha med sitt namn i databasen på firman “Dildo Delight” som en kund som köper de stora leksakerna? Tänk om man känner någon som jobbar där? Eller tänk om någon som jobbar där känner ens morsa? Och frasen “det är skönare med riktig vara” gills inte. Alls. Speciellt inte när den “riktiga varan” drabbats av akut komplex.

Jag hittade ingen ursäkt, allt var som bortblåst. Inte så konstigt med tanke på att blodet inte visste vart de skulle ta vägen. Stopp neråt och i huvudet upptill susade det bara. För en gångs skull plockade jag fram en sanning.

– Öh…hördu du du. Jag tror inte att detta är en så bra idé.

Ser man på? Jag hade slutat sluddra. Förmodligen chocken. Undrar om det funkar mot hicka också. Det skulle vara en syn att hala fram den när polaren får hicka då vi chillar framför tipslördag.

– Va?
– Nae, sade jag och letade febrilt efter en fras som inte skulle klinga falskt. Hittade ingen så det fick bli, helt ärligt…jag tror att jag måste dra hem.
– Vadå…är det något fel?
– Skojar du?
– Är det…?
– Nej det är inte du. Det är dildon. Jag kan inte hoppa in efter den. Funkar liksom inte. Komplex och allt det där. Manligt pryl. Du förstår säkert inte. Man måste äga en balle för det.
– Men jag kan strunta i den?
– Du kanske kan strunta i den. Men inte jag. Den är ostruntbar. Jag kan inte vara i samma rum som den. Fan jag vill inte ens vara i samma universum. Jag känner mig iaaktagen. Pressen är för stor…haha..öh. Vet du när tunnelbanan går? Äh…strunt i det jag tar taxi om jag missat den. Ah…där är mina byxor. Har du sett min slips. ..never mind, jag ser den. Tack som fan för middagen. Gott som fan. Är jag skyldig dig pengar? Säkert? Ok. Vi syns när vi syns.
– Men är du allvarlig?
– Jepp så ere, sade jag och försvann bort i horisonten.

På väg ned till tunnelbanan kramade jag den lille vapendragaren genom byxfickorna och mumlade “såja såja…i min värld duger du som du är“. Han gav mig en tillgiven sprittning tillbaka.

…min vana trogen missförstår jag allt och drabbas av skrivkramp.

Inte på det skenhelga mesiga viset som…

*himlar med ögonen*

…riktiga författare drabbas av. Jävla gåsleverpastejsätare. Klart man inte kan skriva ett ord om man har ena handen klappandes en gås och den andra handen fipplandes med american express goldcard.

Näpp! Steff drabbas av the opposite till skrivkramp. Dvs mina händer har fastnat i läget konstants skrivandes. Skitjobbigt eftersom det då förstör mina fredagsmys med mig själv och en bra fin tidning. Jag köper de bara för de intressanta artiklarna. Inget annat.

efter tio brandman leder elev transparent visan vattenskalle bubbelplast erotisk kandelaber missa inte placera tryggt förkväll med smhi som alliansen licensskolaker barnmatsburk efterrätt landshövding cykelsadel på en duva takterass på toppen av isberget skorstenen vrider sig vindkraftverket blomma i fönstret lampa på sned leksaker i partier kaffekopp teskedsgumman snusdosa tvättlappar bokningskalender penna broschyr ljusstake kontaksannons femstuens kronor tavelram mattpiska glasdörrar rymdfärder till månen totalförbjuder hembrända mandlar samtal med partner i korridoren som vetter ut mot ingenstans har jag sett något som påminner du inte lite grand om en lärare som är opedagogisk som rimmar på godis ville jag jämt ha när jag var liten var det alltid en kamp mellan mig och sjuksyster som alltid ordinerade ett äpple om dagen håller magen stången och motararbetas jämt och ständigt hur jag ärn förslår en toppkandidat till posten som alltid kommer för sent för ett fuck sa ett fyllo satt på trappan och frågade efter en cigg lade jag av med för tio år sedan då style hade video på dvdhyllan i köket som vetter mot balkongen möblerna måste tas om hand om dig för du är på gränsen till absurda slutsatser om hydromyalgi korgflätning semesterresa bordsunderlägg mobiltelefon är fån utan mobilitet som tolkas som ostabilitet av en enad kritikerrosad kåravgift fri parkering horistonen tar aldrig sluta upp med det där går en naken man sms felaktig brevlådamarodör levertransport en är att vinna deltagande i sorgen….

gahhh…det blir värre och värre….

- Do yo spiik english
– No
– But jo look like you spek inglish, framhärdade han. Även stanken av 8 bira framhärdade.
– Listen. I dont speak english ok!

Han tystnade. Man såg att hans hjärna kopplade ur och lade in en annan växel och bytte spår.

– Ach so. Sprechen sie deutceh?
– Nein. Ich kann das nicht.
– Warum nicht?
– Ich habe nicht Deutsches in der Schule studiert.

Han tystnade. Man såg (vadå man, jag ska det vara) såg att han behövde en stärkande bira. Han tog några diskreta klunkar ur den medhavda prippsen.

– Parlez vouz françias?
– Je ne parle pas français
– Vous avez Paris visité?
– Non, j’ai seulement été à Marsiealle

Han gav upp. Tog ytterigare en klunk och som slagen av en tanke erbjöd han mig en broderlig klunk.

– Vill du ha en jävel?
– Nej tack. Jag är på väg till jobbet.

Han tystnade. Tog en ny klunk. Kliade sig i huvudet. Tittade på mig som om jag var ett Eu-projekt. Dömt att misslyckas. Och just då klickade växeln i hans skall in på rätt läge.

– Men va fan, schnackar du schvenschka?
– Ja man gör det i Sverige.
– Fan jag är nog jävligt blarrig…hahaha.
– Hahaha…Här är min station. Ha det gott, sa jag och reste mig upp.
– Deschamma…schka du inte ha en klunk i alla fall?
– Tack men nej tack.
– Vi sches grabben, sade han.

Inte om jag ser dig först tänkte jag och klev av vagnen.

KAPITEL 33 eller Luther går på Losec

Vad skall man tycka om saker och ting egentligen? Vid trettifyra års ålder finner jag mig själv ståendes vid ingången till vårdcentralen med en värk i magen som endast kan jämföras med hur jag inbillar mig att kvinnor känner när de skall till och föda. Under ett par veckor har jag haft en molnande värk åt magtrakten till som jag har hänvisat till det riktigt fucked upp liv jag lever och mitt misslyckande som en halvtaskigt close-to-the-note-sångare. Shure thing liksom. Det vart inte bättre än så liksom. Livet alltså.

Som vännen Iztvan sade, det kan inte vara lätt att vara coole Luther i denna del av världen. Först har du problemet med storleken. Du skall ha ett fortplantningsorgan som i slakt tillstånd inte får närma sig siffran nitton utan alltid skall var över tjugo och då snackar vi inte centimeter utan det amerikanska hederliga inches, sen skall du kunna dansa och ha rytmen i blodet och det vet vi ju alla att du inte har, sen skall du ovanpå det vara en cool kille. Och så ska du försöka förklara för dig själv att Looserhangaren bara är en passus i livet, att det är bra för ditt konstnärsskap, att du måste leva som den vanlige mannen… inte så konstigt att du har magsår. Du är inget annat än en ovanligt vanlig man. Fy fan jag är inte avundsjuk på dig. Ha ha!

Sålunda trasig på det fysiska planet (magenkaoset, inget hår på huvudet, krossad stortånagel osv), men ganska intakt på det psykiska planet (schysst självförtroende trots precis allting, haft sex i alla fall mer än tio gånger i livet etc), ringde min gode vän Denny och undrade hur jag ställde mig till en stilla bira i gamla goda vänners lag. Fast han presenterade inte förslaget på ovan nämda vis, utan han ringde och sade:

– Tjena Luther, jag skiter i vilket och jag vill inte höra dina det går bort, eller jag har inte lust. Jag vill bara säga att jag kommer att gå ned på Blå Bar och ta en bira och du behöver inte säga att du kommer eller inte kommer eftersom jag skiter i vilket. Jag ville bara berätta detta, så att du vet. Du kommer dit om du har lust eller inte och faktum är att jag skiter i vilket. Vi ses eller så ses vi inte. Tjena!, sade han och lade på luren.

Jag vart givetvis perplex och tänkte att va fan vad det där om? Jag tittade på luren och den var sin vana trogen inte alleles ivrig att förklara för mig vad som nyss utspelats i den andra änden. En lång ton var allt den gav mig. Runt fyrhundrafyrtio megahertz. Musikerskada. Jag blaskade av ansiktet och kastade på mig kläderna och hastade ned till Blå Bar. Jag måste tillstå att efter tio års konstant nekande till alla hans förslag på en soft bira hade killen äntligen kommit på hur han skulle väcka min nyfikenhet.

– Mors, sade han lojt över en soft bira, när jag parkerade min eminenta bak på filosof soffan i hörnet av baren.

Vår favorithörna. Detta föranleder mig till att berätta en gammal historia då Denny liksom av en slump råkade sätta eld på en soffa på en annan krog i Gamla Stan. Detta har fått följder på sådant sätt att han inte gärna sätter sig i soffan utan siktar på att paxa på de hårda icke brännbara stolar som finns på en och en annan krog här i stan. Det är som om det har satt sina spår djupt hos min bäste kamrat. Hans kökssoffa är av det hårda Kronblomslaget och kräver mycket arbete om man vill bränna ned den. En superpyro skulle kanske kunna få fjutt på den. Men inte Denny hur mycket han än försöker. Vi har förmodligen alla vårat ok att bära här i livet.

En annan aspekt till varför han gärna ser till att vi båda inte sitter i samma soffa på offentliga hak är att han har en tendens att tro att homolyktan skulle skina på oss alldeles för klart. Eller som han brukar definiera det, hur ser det ut när två snubbar sitter i samma soffa utan några brudar i närheten och sippar på en varsin bira?

– Mrgg… grymtade jag, och fortsatte, finns det bira här eller är det bara en massa snack från din sida.
– Kul att du kunde komma ned, sade denny och gestikulerade med två fingrar i luften att det var dags för bira hos oss.

Damen med birorna kom sålunda förbi och vi skålade i tyst samförstånd, efter att vi fått in det vi hade beställt samt förklarat för henne att mängden dricks hon skulle få av oss var proportionelig mot det antal sekunder våra glas voro tomma.

Följ den rafflande fortsättningen i nästa vecka…

….och alla andra Hanger-arounds i garaget

Jag måste fan säga det. Jag beundrar alla busschauförer som kör bussar i stan. Speciellt de som kör de blåa dödsmaskinerna. Hur lätt är det att manövrera dessa anabola bussar på gator som är snäppet större än min hall? Och så sitter lallarna på Discovery och tycker “oh…look at that monstermachine!”. Ta bort n:et och min moster skulle kunna köra de där leksakerna med överdimensionerade jävla hjul.

Idag senast var det en snubbe som gissar jag är knappt 20, som lirkade en buss runt en trafikstolpe. Jag var svettig, medresenärerna var svettiga, en man flyttade sig lite ostenativt bort från fönstret där vi alla trodde att bussen och stolpen skulle omfamna varandra kärleksfullt, lilleman satt med stora ögon, gångtrafikanter stannade upp och pekade. Till och med stolpen vek sig en smula ängsligt åt sidan.

Men chaffisen blinkade inte ens. Visslandes soundtracket till Clintans den gode, den onde och den fule vred han runt bussen, medelst några snärta manövrar med växel, broms och backspeglar. Inte en droppe svett på den pannan.

Jag var en millisekund ifrån att applådera men insåg snabbt att då skulle charterstämpellampan lysa på mig. Jag gjorde däremot en mental vågen. Vilken snubbe! Grabben hela dagen! Och jag slår vad om att han inte hade en kaffe i systemet. Fan själv är man glad att man lyckas svänga med i kurvan på en trefilig motorväg. Och det med en ynklig Volvo.

Adda till detta alla jävla vägarbeten, alla satans puckon som tror att bussfil är filen där alla utom bussen ska färdas i och att buss står för Bilar Utan Stora Släp, cyklister som spelar viktiga och tror att de framför ett fordon, sura resenärer som kastar långa blickar på dig för att de missade bussen som gick 5 min innan du kom, eller de i bussen som kastar ännu längre blickar för att du inte kör fort nog. Din pisspaus minskar kvadratiskt med 3 sekunder upphöjt i 2, för varje idiot som inte har degen framme eller ska börja leta efter månadskortet i samma sekund de kliver fram till förarplatsen. En annan såskopp “ska bara åka två hållplatser måste jag betala?” Gamlingar så har så mycket av benen i graven så att döden tror att de redan är hin gågna och därför inte bryr sig om att kontrollera deras status, ska promt sitta innan bussen kan röra sig ur fläcken.

Ve dig om du skrapar bussen emot något, det är mina skattepengar. Och våga bara nudda min volvo. Och ovanpå allt detta kräver vi att du ska köra oss tryggt fram till destinationsorten utan att falling down. Och placera bussen endast ett slick från trottoarkanten så att barnvagnar, rullstolar enkelt ska kunna rulla på/av.

Nä…respekt för er som orkar serva alla idioter som tycker att kollektivtrafiken suger…

…vilket den gör när pendeln kommer en halvtimme försent, bussen uteblir, tomma tunnelbanor som rusar förbi en fullpackad plattform…men det är knappast individen i bussen, t-banan eller pendelns fel.

…forts KAPITEL 32 eller Rakningen som löpte amok

Ett brott hade begåtts!

Jag hade blivit rånad! Jag lyfte upp filten och tittade ner mellan mina ben för att bekräfta med mina ögon det handen redan hade kommit fram till. Där jag förr brukade ha en Amazonas djungel fanns blott en ynklig naken kvist. Vi talar om mänsklig kalhygge. Inte ett hårstrå så långt ögat nådde. Under ett par mikrosekunder funderade jag på om mitt hår hade emigrerat söderut så att säga, men efter en snabb manöver ned under mina pungkulor insåg jag att jag hade lika mycket hår melan mina ben som mellan pung och rövhål. Ingenting. Jag var lika slät som jag antar att en våt säl är. Och norrut upp mot brösten var det lika mycket hår som skinnhuvud har intellekt. Om möjligt ännu färre.

Samtidigt som insikten om min belägenhet sköljde över mig likt en tidsvattenvåg for alla mina illusioner om tjugoåtta centimeter all världens väg, eftersom allt hår som brukade förvränga perspektivet på ett mystiskt vis hade försvunnit.

Det är samma illusion som gör att åran ser böjd ut genom vattenytan. Som det såg ut nu, var jag inte ens på gränsen för att kvala in på EU:s lista över de manliga könsorganets genomsnittlliga medellängd. Plötsligt visste jag hur det kändes att vara medelsvensson! Jag tappade rytmen i blodet just like that. Funken försvann med ett ”fuck you man”. Och allt som behövdes var bara en insikt om att jag inte var så välutrustad som jag hade trott.

Jag slöt mina ögon och skakade på huvudet vilket visade sig inte vara en allt för briljant idé. För det första insåg jag att jag skakade totalt orytmiskt med allting. För det andra kom jag till insikt om att det gjorde något infernaliskt ont. För det tredje begrep jag att jag inte skulle få mer hår tillbaka bara för att jag skakade på huvudet. Jag nöjde mig med att bara stöna.

“Va i helvete har hänt?” for igenom min omtöcknade hjärna med stora brinnande bokstäver. Jag vred vis av erfarenhet försiktigt på huvudet och kollade på Erika. Hon sov djupt. Som en bebis. En ny lyftning på filten och jag såg att hon hade lika mycket hår mellan benen som jag hade. Som två bebisar. Vi hade båda blivit rånade! Som att sno godis från småbarn. Jag vet inte om jag finner liknelsen vara en av de bättre i litteraturhistorien.

– Erika, väste jag fram.
– Mmm…
– Vakna! Va fan… kom igen! Vakna! Jag eller jag menar vi har blivit rånade!
– Mmm…va…saru…jag sover ju…
– För fan, Erika! Vakna jag har inget hår ju!, väste jag stressad och lite irriterad över denna monumentala brist av intresse för ett av mänsklighetens största brott.
– …du har ju nästan inget hår ju…du e ju nästan tretti och halvflint…
– Jag menar inte där utan där! sade jag och pekade ned mellan mina ben vilket var totalt bortkastat eftersom hon fortfarande blundade.
– Jaså… kommer du inte ihåg?
– Kommer ihåg vadå?
– Vi lekte med Astrids rakapparat, mumlade hon sömndrucket.

Jag har aldrig förstått det utrycket. Vadå? Dricka sömn? Kan man då vara sömntörstig? Erika bodde inneboende hos en kärring som hette Astrid som var typ närmare hundra än trettio, fotvårdare och vrålkåt. Hon hade alltid olika män varenda gång jag var där. Hennes stående teori var att alla män är hundar och konstant otrogna. Vilket inte var så konstigt att hon antog om man betänker alla de missfoster hon raggade på som var gifta med typ vandrande lik och som glatt hoppade på henne, för att hon vek upp benen i fallet. Jag menar visa mig en man som vid sina sinnens fulla bruk tackar nej till gratis fitta utan några som helst krav på motprestationer i form av socialt umgänge, presenter eller krav på kramar efter sexakten, och jag skall visa er en intelligent programledare.

Hennes offer, ja just det offer, fann hon sent på nätterna precis innan stängningdags. Vars sinnen istället för att vara fulla vid bruk enbart var aspackade. Hundarna. På olika hotellbarer. Liksom hallå…? En konsekvens av hennes teorier fick mig att konstant förneka att jag någonsin hade varit eller kommer att vara otrogen. Officiellt alltså. Trots att jag var en man.

– Du ville raka mig och jag sa att det måste ju vara reflexivt som du har lärt mig från filosofin du läste. Att allting måste vara reflexivt annars så får det vara, och du tyckte det var logiskt och på den vägen är det.
– Men för fan! Varför stoppade du inte mig? Va fan jag ser ut som en tioårig pojke och känner mig som en plockad kyckling. Och inte fan blir det bättre av att det kliar så förbaskat heller, gnällde jag.
– Mmm… med dom kycklingvaderna en inte helt oväntad feeling, sade hon vände ryggen till och somnade på nytt in. Uppenbarligen törstig på mer sömn.

Jag gav henne ett par förnärmade ögonskast vilket var rätt så bortkastat på henne och klädde på mig och gick ut genom dörren. Jag for hem till min unkna lilla svindyra lya och kollade in mig själv i spegeln.

Nu sög livet ordentligt. Bakis, inga pengar som jag kan kalla mina egna, ingen flickvän, visserligen nytömd men jag kände mig smutsig, nästan utnyttjad. Hemligt förälskad eller det var inte så hemligt mera tragiskt förälskad i min gamla flickvän som tydligen träffar en av mina vänners närmaste polare, en karriär som var horisontell, en illusion fattigare och en grym klåda mellan benen…

Gaaaaahh!!!

Följ den rafflande fortsättningen imorgon…

Vilka bloggsynder begår du?

…i fred för i helvete!

Vad för klåparföretag är det som sysselsätter sig med den formen av reklam? Vad för dårar är det som beställer det? Och hur fan lyckas införsäljningen?

– jodå, vindrutan är fett!
– funkar det verkligen?
– självklart!
– på vilket sätt då?
– jo du, bilägaren kommer fram till bilen, ser något vitt och blir irriterad som fan för han tror att han fått böter, men det visar sig istället att det är en reklamlapp för ditt företag. Positiv affirmation vettu!
– jag men när ska de läsa allting?
– de gör de när de står i bilkön!
– jag tror att de slänger lappen direkt!
– nej du, vi har statistk på att folk inte vill skräpa ned och eftersom det inte finns papperskorgar i närheten så lägger man in det i sin bil…och då har man ju halva foten inne så att säga.
– mja..?
– klart att de läser lappen. ska vi säga 10000 ex? du får skitbra pris eftersom jag gillar dig!
– ja va fan kör i vind!

Och där kommer jag in. Ser lappen. Ser mig omkring för att hitta idioten som tafsat på min bil utan tillåtelse, för att ge honom en avhyvling eller som Skogan (den raka högerns okrönte patentinnehavare) en rak höger. Hittar inte förstås. Kramar ihop lapphelvetet och hivar det bakom mig…

… och nåde den som vågar säga “håll Sverige rent”…;)

…forts KAPITEL 32 eller Rakningen som löpte amok

Jag fann mig själv alltså sittandes aspackad och i det där konstiga stadiet man hamnar i efter cirka sexton bärs som gör att man är beredd att göra vad som helst för att få lite sex. Fan jag hade stuckit in handen i en kängrupung om så krävdes.

– Hallå? sade en röst sömndrucket på den andra sidan.
– Schena, det är jag. Shov du?
– Inte riktigt jag kom precisch hem, sade hon lite lulligt.
– Har du vatt ute och danschat?, frågade jag.
– Någonting like that. Jag drack lite vin och öl ockhså.

Detta var en inbjudan! Visa mig den brud som varit ute och dansat och fått i sig lite alkohol som tackar nej till sex om det serveras på ett fat med sallad till och jag skall visa er att gravitationen inte existerar och sålunda att Newton ljög. Jag visualiserade mig själv liggandes på ett fat helt naken med sallad och dressing till och frestade henne med mig själv, sägandes:

– Scha jag komma över med nyckeln till Stargaten?

Kodspråket för vill du knulla?

– Vill schtarshipen connecta till the motherschep?, hickade hon.

Kodspråk för ”ingen skulle vara gladare än jag om du vill hänga in din rock i garderoben”.

Sextiofyra kronor kostade taxifärden till söder. Det är det sista jag minns. Klockan femton dagen efter vaknade jag upp, fast vaknade är inte riktigt adekvat utan jag liksom gled in i verkligheten. Som min gamla barndomskompis Andy på skolgården då Isse spöade mig. Dimensionsresenerären. Tillvarosurfaren. Till skillnad från honom så kände jag mig inte riktigt välkommen och sålunda gled jag tillbaka in i dvalan. Det var varmare där. Gosigare, samt inte en så hård värld.

När klockan hest flämtade fem på eftermiddagen gjorde jag ett nytt försök och det funkade bättre. Jag kände att jag med lite ansträngning kunde lära mig att åter tycka om mig själv och livet denna dag. Jag hade ju haft sex. Ja. Visserligen mindes jag inte detta men på ett omedvetet plan visste lille Luther att han hade fått hänga in sig. Och denna metainformation hade på ett trancendalt sätt fortplantat sig till varenda cell i min kropp. Jag var nypippad och visste det fast jag inte visste det. Så in i helvete dualistiskt så att ett hälften av det hade varit nog.

Vetenskapsteoretikerna vrider och vänder sig i sina stolar och ryser av obehag över denna definition på kunskap och vetande men jag ger dem fingret och kan bara beklaga om de behöver vidare bevis på sina påsättningar. Jag vet på ett omedvetet sätt att jag vet att jag har pippat. Det medvetna sättet var att lille Luther var öm i huvudet, ungefär som om han hade fått skavsår. Vadå ungefär. Han hade skavisar. Mer behöver jag inte. Andy hade fel, sex är visst allt i livet!

Och om det inte är allt i livet så spelar det inte heller någon som helst roll, eftersom jag i alla fall har pippat. Ser ni hur man än vrider och vänder på detta resonemang så kommer man alltid till det faktum huruvida man har pippat eller inte pippat. Det handlar inte om attityd eller på vilket sätt man har bidragit till freden i världen eller liknande. Det handlar inte heller om hur man genom sina energier förbättrar tillvaron för de spetälska eller krumryggade. Vem fan bryr sig om dem, om man inte får närkontakt med första bästa hugg för sin ansträngning? Man kan rädda valar och man kan krama träd. Men inget av det spelar någon roll om man inte får sex för sina ansträngningar.

Visa mig en strandad val som behöver hjälp. För att jag skall agera vill jag se tillstymmelsen till en chans till att jag får klappa, smeka eller tafsa på ett hugg som är beredd att belöna mig. Om inte det finns någon sådan i närheten, kan valen klara sig själv eller ligga där kippandes efter luft eller vatten. Vem fan bryr sig? Det var ju inte så att jag knuffade upp den på stranden liksom. Fuck it! Rädda Willy? Nä du rädda dig själv. I don’t give a fuck!

Nåväl. Tillbaka till den röda tråden medan jag har den i närheten. Alla män vet hur en snubbe vaknar. Liraren sträcker på sig, han gäspar stort, kliar sig på bröstet och raspar sig i den nattgamla skäggstubben. Tjommen avslutar hela denna varje morgon återkommande process med att klia sig mellan benen. Det är något nedärvt sen grottmannens tid och någonting som alltid har funnits. Jag tror att det på en subatomär psykologisk nivå är en maskulin check av att allt är kvar där man lämnade det. Kontrollbehov.

Få se nu, när jag gick och lade mig hade jag två stycken pungkulor, ett ollon, en pungsäck och lite pubishår som dekoration… bäst att kolla att allting är kvar och att ingen har snott något när jag sov och saknas någonting blir det synd om den jäveln som tog det när jag hittar honom. Fan vad jag skall nita honom. Men denna morgon… eh… uh… jag menar ju eftermiddag, var inte allt som det skulle.

Någonting var fruktansvärt galet!

Följ den rafflande fortsättningen imorgon…

Varför är det alltid rundgång i filmer så fort skådisen ska

1. gå fram till en mic
2. tala i micken
3. skruva på något i närheten av mikrofonen
4. knacka på mikrofonen

Vi fattar att det är en mikrofon och att någon ska tala i den. Varför accenturera det med det oljudet? Vem kom på det? Lever han. Hon? Om så borde personen straffas till ett rum med evig jävla rundgång. I sann illustreraanda borde man då en person ska ringa i telefonen få höra kopplingstonen. Men det sker ju aldrig.

Och en annan grej. Låser man inte bilen i filmer? Min coop-anpassade stationsvagn skulle försvinna snabbare än jag hinner säga försäkringsbolag om jag aldrig låste bilen.

Och varför säger man aldrig ”hej då” när man lägger på luren? Jag vet att många av mina vänner snabbt skulle peta in vokalen o framför prefixet min vän Steffe, på tal om hur jag har det nuför tiden omjag körde den tvärhuggna James Woods stilen.

…forts KAPITEL 32 eller Rakningen som löpte amok

– Du där i grönt… SCHKÅL FÖR FAN!
– What about hon i rött då, Luther ? sa BJ och pekade med dubbelhakan nedåt baren.
– Ja Ja… även du i rött, SCHÅLL och schå vidare! Vad heter du? Suscch… Suschan… äh jag kallar dig för Mikaela ischtället, för många scss i Susanna!

BJ knackade mig på axeln och vrålade en centimeter från mitt öra.

– Kolla bruden me lökarna i hörnet där borta!!!
– Var?
– Där! Fan Luther scher du inte hennesch enorma bomber? The Hiroschima Kataschtropy i real tid, inte schannt! Värschta jag schett nånschin! Fy fan vad vackert. Jag blir alldelesch jävla hålögd… äh tårögd…fan jag menar schelögd!!!
– ÖH…HALLÅ!!! DU DÄR I HÖRNET, JA JUST DET DU JA! VEM TROR DU ATT JAG PEKAR PÅ? SCHKÅL FÖR DINA LÖKAR. THE JOHN ROBERT WETDREAM. OM JAG VID MIN DÖD SCHKALL KOMMA ATT KVÄVAS SCHÅ HOPPASCH JAG ATT JAG KVÄVS UNDER DINA OTROLIGT OFANTLIGT SCHTORA VACKRA OSCHILLATORER. FY FAN! VILKEN VACKER DÖD DET SCHKULLE KUNNA BLI! SCHKÅL IGEN FÖR DEM. FÖRRESCHTEN SCHKÅL FÖR ALLA LÖKAR I HELA DEN FRIA DELEN AV SCHI… CIVILISCH… ÄH… VÄRLDEN..,VARFÖR BEGRÄNSA SCHIG SCHKÅL FÖR ALLA LÖKAR I HELA VÄRLDEN…VA FAN SCHKÅL FÖR ALLA BRÖSCHT I UNIVERSCHUM. ÄVEN DE UTOMJORDISKA! SCHKÅL FÖR ALLA SCHMÅ BRÖST. FÖR ALLA TOPPIGA BRÖSCHT. FÖR ALLA PLATTA BRÖSCHT EN LITEN BLYGSAM SCHKÅL. ÄVEN EN SCHKÅL FÖR ALLA OFÖDDA BRÖSCHT OCH BRÖST SOM HAR VARIT. FYRKANTIGA SCHÅSOM OVALA. SCHKÅL FÖR BRÖSCHT JAG KÄNNER OCH BRÖSCHT SOM MIG FRÄMMANDE ÄR! JAG ÄR INTE BRÖSCHT FIXERAD MEN GILLAR SOM ALLA NORMALA KILLAR BRÖSCHT. DET GÖR MIN EX FLICKVÄN OCKHSÅ. DET ENDA GEMENSCHAMMA VI HADE… MEN HON LÄMMNADE MIG FÖR ATT PAR ANDRA BRÖSCHT OCH DÄR SCHTOD JAG MED TOMMA HÄNDER… HA HA HA! FAST JAG VILL INTE PRATA OM DET. FAN OCH JÄVLAR! SCHKÅL IGEN. SCHKÅL OCH SCHKÅL FÖR ALLT SOM HAR BRÖSSCHT!
– What about bröschtvårtor då, Luther? flikade BJ in när jag tog en kort paus för att andas och beställa en ny bira.
– MIN RASCHIST…VAD SÄGER JAG?… JAG MENAR BASCHISTKAMRAT BJ UNDRAR VARFÖR JAG INTE SCHÅLAR FÖR BRÖSCHTVÅRTOR! DET UNDRAR JAG MED? LÅT DET HÄRMED BLI KÄNT ATT JAG UTBRINGAR EN SCHKÅL FÖR BRÖSCHTVÅRTOR. SCHKÅL FÖR BRÖSCHTVÅRTOR I VÅTT OCH TORRT. SMÅ SCHÅSCHOM SCHTORA. FASCHT JAG GILLAR INTE BRÖSCHTVÅRTOR MED HÅR PÅ OCH DET TYCKER JAG ATT VI SCHKÅLAR PÅ! HA HA!!!
– Fan måschte du alltid rimma?
– Man är väl tecshktförfattare för i helvete, sa jag irriterat.

Biran hade gjort mig snar till utbrott om inte annat vittnar min allmäna bröstdeklaration om stadiet på mitt intellektuella och min emotionella status. Snygg? Ja. Smart? Knappast.

Vi fortsatte att skåla och dricka öl. Vi drack ljusa öl. Starka öl. Öl i burk och öl i flaskor. Mellanöl. Elefantöl. Tysk öl. Ungersk öl. Ubåstöl. Gratis öl. Mulatt öl. Mammut öl. Lugna öl. Fina öl. Bjud öl. Snodda öl. Helt enkelt öl i långa rader. Ibland så lyckades vi beställa en och en annan mellanbira. Fast då var det för att det blev något missförstånd mellan oss och den hyggliga bartendern. Jag började se snett och diskoteket snurrade som om det i själva verket var det som var packat.

Här någonstans någongång försvann BJ bort i periferin och jag fann mig sittandes ensam i baren och grubbla på vad jag nu skulle ta mig till. Jag var alldeles för i stöten för att åka hem och lägga mig. Men jag hade ingen flickvän att åka till och den form jag befann mig i nu skulle inte generera något sex. Kåt var jag så att det osade ur mina porer. Medan jag var full av alkohol var Lille Luther full av iver att hitta något hål, vad som helst i princip.

Min panna var alldeles för låg för att det skulle finnas en enda sunt levande varelse som skulle finna mig attraktiv. Kanske en Neanderthalarhona hade funnit mig snygg och påsättningsbar men de var till min stora sorg utrotade för länge sedan. Darwin och hans jävla evolution! Om det inte vore för det skulle jag jag ha satt på en något hårig dam nu. Och inte fan hade jag behövt ragga medelst slösa pengar på bira, blommor och en massa jävla skitsnack heller. Knocka ned´na ba med en knölpåk, släpa hem´na och sätta på´na ba.

Det fanns helt enkelt inte någon tjej som kunde vara så borta så att hon skulle följa med mig hem eller så. Och om det hade funnits någon som var så packad så hade jag inte velat ha satt på henne i alla fall. Usch en packad brud liksom! Då kunde kall pressad köttfärs vara minst lika bra. Plötsligt kom jag på att jag kanske kunde ringa min gamla flickvän. Genialt på min ära! Hon var inte fullt så osexig som en neandertalare heller. Klart påsättningsbar. En tendens till mustasch men inte på långt när lika mycket hår som neandertalare. Och ett par grader varmare än kylskåpskall pressad köttfärs.

Erika är en ex flickvän till mig som har sina sidor. Det har vi i och för sig alla men hon hade som sagt sina sidor. Det var så många sidor så att hon kunde tas för en mänsklig månghörning. Det mest anmärkningsvärda var att när vi var ihop så närde jag en tanke att förlova mig med henne och typ bilda familj, skaffa taxar samt styra upp en Volvo, men hon var alldeles för nojig och osäker på mig för att det skulle hålla. Hon gjorde slut med mig ett gäng gånger innan jag till slut gav upp hoppet. Hon toppade det hela med att för inte så länge sedan skicka mig ett utav det mastigaste brev jag någonsin erhållit i mitt liv. Skrivet av henne på vanligt brevpapper och med handstil, vilket implicerar att hon var fokuserad. Inga jävla spökskrivare här. Inte många tabbar och felstavningar heller. Den sågningen och kärleksförklaringen är nog det mäktigaste jag hittills fått. Så ologiskt och inkompatibelt. Ungefär som is och brännhet ost. Det värsta är att jag vet att vi skulle fått otroligt vackra barn.

Hur som helst så hade vi kommit in i ett fint vi-behöver-inte-vara-ihop-men-lite-sex-då-och-då-för-gamla-fina-minnens-
skull-är-väl-okej-så-länge-ingen-blir-sårad-väl stadie. Vi hade blivit sängkamrater. En påspännare och påsänds ospännade relation. Fast det var ett tag sen jag hade ringt henne och jag antog att det skulle vara en vild chansning. Jag hittade min mobil efter ett par minuters letande bland alla mina kläders olika fickor och skrymslen och lyckades slå rätt telefonnummer.

Följ den rafflande fortsättningen imorgon…

Om jag hade huvudet under armen så skulle jag tro på nedanstående och säga upp bekantskapen med alla fattiga jävlar som kallar sig mina polare. Ringa Vickan och posse och säga att det är en ny kille i kvarteret. The million pound polare. Vad sägs om lunch i Paris? My treat…visst ta med syrran inga problem…

1. Jag känner inte en käft i frityrlandet
2. Om han nu dog 2005, varför tar det lallarna 2 år att hitta mig?
3. Det är mailat till sugbloggen som är så hemlig som man kan vara
4. Jag hjälper inga less priviligerade…för fan jag själv är ju en less priviligerad.
5. Jag ombedes att INTE offentliggöra detta?
6. Att jag överhuvudtaget orkar…

—-
Attention: Bequest Beneficiary

We act as solicitors and our services have been retained by Henry Cox,now late here in after referred to as our client. On behalf of late Henry Cox, I write to notify you that my late client made you a eneficiary to the bequest sum of One Million Seven Hundred Thousand British Pounds in the codicil to his will and last testament.

Henry Cox, died on 8th day February 2005 after a brief illness at the age of 85. Until his death he was consultant to several oil and gas industries. He had a sojourn in the United States and so many other countries before he came to Cairn Energy PLC an oil and gas exploration and production company based in the United Kingdom. He was a knight in the Church and belonged to several non-governmental and scientific organizations. He was also great philanthropist and a Paul Harris Fellow of the Rotary Club International.

This bequest is to support your activities, humanitarian services and help to the lessprivileged. In accordance with our inheritance laws you are required to apply for claims through this law firm to Finance House United Kingdom, where this fund was deposited. We are perfecting arrangements to complete the transfer of this inheritance to you. You are required to forward the following details of yours; full names, address, occupation, age, phone and fax numbers for verification and reconfirmation.Please acknowledge the receipt of this letter immeditely.

Congratulations!

Yours truly,
Evans Norman Esq.

Dynamic law firm
Solicitors & advocates
Monomark house,25 old glouecster street,
London
wcin 3xx.

Note: As your solicitor I please advice to keep this information from member of the public until your inheritance is duely claimed. You can reach this office Direct no +44 703 194 1090

…. alla ni som gjorde Sugfesten® eller Gnällfestivalen2006 till en sådan succé!

mvh/ Team Sug

KAPITEL 32 eller Rakningen som löpte amok

Skall jag ta och supa upp mina sista pengar eller skall jag gå och handla kattmat till Tessan? Min katt. Eller egentligen farsans som är ute på en seglarsemester med sin hastigt nyfixade fru från absolut ingenstans. En öbo från Danmark, som han träffade på under en segling i somras. De gifte sig lite sådär Tor Heyerdal-aktigt på en flotte i kattegat eller liknade. Jag vet att det låter en aning diffust, men detta är allt jag har fått mig förklarat. Hur som helst.

Jag hann inte ens tänka tanken förrän telefonen min ringde. Jag lyfte upp luren och hörde att det var BJ, den gamle bassisten från förr som ville ta ett par öl i stan, eftersom han plötsligt fann sig vara en gräsis ett par dagar då hans fru hade stuckit iväg någonstans med barnen. Typ bort. Vi bokade träff på Stureplan vid någonstans kring slaget sju på kvällen.Väl där blev vi lite villrådiga på vart vi skulle dra så vi ringde upp Stu och frågade honom om råd. Arnolds sade han var stället att vara på nuförtiden och han borde veta eftersom fylla och utgångar är en hobby för honom. Fast skall sanningen fram är det mer som en livsstil för honom. Sagt och gjort, vi gled in och satte oss ned vid ett bord.

Servitrisen kom fram för att ta en beställning och vi skulle precis beställa varsin stor stark när vi blev upplysta av denna vackra dam att en pint kostade tjugofem kronor. Vad var naturligare än att vi beställde in pint för tvåhundra kronor var?

Det tog oss två timmar att svepa dessa kalla, billiga, goda öl. Stu och Daddy Dee kom förbi någon gång på kvällen och tog varsin lätt bira och jag vill minnas att Stu hade med sig en videokamera som jag hade en dialog med. När klockan hade passerat två på natten, skrek bartendern åt oss att sticka.

– Vill du att vi scha schtika? sluddrade jag fram.
– JA! Stick! Vi har stängt och somliga av oss har ett annat liv än detta!
– Ochey, ochey… fan vi schka schticka. Det e lugnt vi drar. Du var oss en schvå… schv… schnar… snar stchtucken jävel, sade BJ och försökte ge honom en blick men fann sig ha uppenbara problem med fokuseringen vilket resulterade i att han mest såg vindtyrig ut.
– VaschavigöranudåLutherhardunågraschönatipsch? hickade BJ till mig lika synkoperat som Earth Wind & Fire en bra dag.

Jag funderade en stund på vad det var han faktiskt hade sagt och insåg att det endast fanns ett ställe där vi kunde komma in med tanke på den form som vi var i.

– BJ vi drar till Down Town! Jag känner vakterna schå det bör vara lugnt.

Detta var givetvis en lögn. Jag kände inte alls vakterna men jag hade varit där ett par gånger med DJ Led och trodde i min dimmiga värld att vakterna skulle känna igen mig och därför låta oss komma in. In vino veritas, visst men in bira bara bullshit.

– Whatever you schay… Luther. Schnell und raus wir gangen dar ober, mein herr!

När BJ får i sig ett par bira får han för sig att snacka tyska och jag tror att det är för att han innerst inne ville vara en högstadielärare istället för mellanstadielärare som han har denna fascination för det tyska språket. Hur som helst tog vi en taxi till Down Town, en sträcka på exakt trehundra meter från Arnolds. Jag trodde att det skulle göra mer intryck att svepa ur en taxi direkt fram till vakterna och att det skulle hjälpa oss in. Jag hade övetalat BJ att att denna metod garanterat skulle hjälpa oss in. Han tyckte bara att det var bortkastade pengar. Fylle teori liksom. Jag lovade att betala om han bjöd på en öl.

När vi kommer fram står det cirka sjuttio personer i kön före oss men jag är vid det här laget så jävla full så att allt jag förmår är att bara helt kallt glida fram till vakterna medan jag med sammanbitna tänder väser till BJ “sche nykter ut jag fixschar in ossch”. Jag plockade fram ett utav mina sällsynta smöriga leenden snodd från min vän Denny som är de smöriga leendenas okrönte mästare och sade till första bästa vakt:

– Jag vill in…okey… Schena förreshten, det var länge schen. Hur måsch det? Fan vad kallt det är, jag beundrar er schun… schubb… äh jag menar killar för att ni pallar att schtå här bland alla desscha idioter. Mycket folk i schtan va? Fascht det är ju lönehelg schå det är inte schå konschtight antar jag kansche. Jag brukar inte gå ut på lönehelger för det är emot mina prinschiper och tischdagar gillar inte jag allsch. Men va fan jag hade två val antingen schticker jag ut och dricker bira eller schå schiter jag i det. Schom Schakeschpear to beer or not to beer… ha ha ha… Här är jag, livsch levande asch we schpeak. Kolla jag har nya schor… schnygga va? Koschtade bara fyrahundra kalla… värschta rean har koschtat de dubbla sa dom i affaaräen… schexhundra… eller det måschte bli åttahundra. Haha matte var inte min schida i plugget. Kännsch schom ett bra jävla kap i alla fall. Schorna asschå. Varma är dom ockschå. Man måschte vara glad åt att man finnsch och inte att man inte finsch. Fan jag har pluggat filoschfi på univ… universchh… äh den schtora blå schkolan borta vid universitetet schå att jag vet att det är logischt men inte reflexshivt, ungefär schom om du är min schyster schå är jag inte din kuschin. Fascht gubbarna på filoschofin schkulle schtampa mig på pungen för den där liknelschen och schäga att schmärtan inte var reflexiv direkt utan av en mer direkt natur, för annarsch schkulle de ockshå få ont i pungen. Jag e schå glad för att jag har idag har en bra dag och det kännsch schå jävla schönt. Brynäsch kommer att ta SM guld. Fy fan och hansch jävla moschter o syschter och alla hansch konschtiga jävla polare. Förreschten det här är bascissten i mitt band… Leopold… nävissht ja… vänta schäg inget låt mig tänka… Bo… det börjar på Be och schlutar på Ji… eh BJ var det ju… ha ha vad dumt. Förlåt mig BJ men jag är lite förvirrad på namn… Fan mycket tjejer här ikväll… vischt fan du kanschke vill se mitt leg… här… här finns många år på nacken… flint börjar man bli och kalaschkula på gång runt hörnet… mycket pastcha med peschto och…vi sches schen då… tack schom fan… och allt det där…

Genom att fyra av denna massiva flod av nonsens lyckades jag kollra bort dörrvakten så att han inte visste om vi var på väg in eller ut och när han hade kommit på hur det låg till var BJ och jag långt nere i källaren längst in i baren fint hukandes bakom varsin kall bärs. Villt skålandes med alla och allt som kom vår väg.

Följ den rafflande fortsättningen imorgon…

Fan det börjar bli en skön stämmning här på sugets högborg. Detta föranleder oss till att dra igång ett gnälltåg. En sugfest. En karneval i två dygn. Där det är lågt i tak och inga jävla klackar på parketten. Den som vågar ha sådana på sig riskerar att få ett önt öga riktat emot sig. Fan i värsta fall till och med ett ont öga att rikta med.

Vad är då en Sugfest®?

Jo serru på den festen tar man med sig ett gnäll eller ett sug. Det kan vara lokalt, globalt, universiellt eller till och med introvert riktat. Några exempel: fan jag hatar mina grannar, fan jag hatar världen, fan jag hatar universum och den introverta jag hatar mig själv.

Och vad är syftet?

Inget alls, annat än att det måste vara nyttigt att spy ut gallan så att den inte äter upp en innifrån. Binnikiemask de luxe liksom. Kom hit och spy galla! Öppet för alla!

Dresskod?

Ja damerna ska sitta näcka framför datorn och herrarna kan dra åt helvete…haha..öh. Dresskod? Vad är det för en jävla fråga? Jag skiter väl i vad du har på dig. Sitt i dykardräkt om det är din fetish. I dont give a fuck.

Och hur gör man rent praktisk?

Man listar upp sina sugsaker (går bra att göra det på papper innan så att man känner att det är ett bra sug som man ämnar delge världen) . Klickar på kommentarfältet och skriver ned ett valfritt gnäll/sug. OBS! Strikta regler man får inte copycutta någon annans gnäll. Vi strävar efter unikum här. Och man får endast skriva in ett gnäll/sug. De som försökar langa in fler uppmanas att starta egna bloggar och skräpa ned där. Vi vill ha det rent här. Vill man gnälla i grupp är det också välkommet.

Men jag har ingenting att gnälla om?

Det har du visst det! Vädret, maten, teve, Shirley Klamp, gör om hemma programmen, vägsaltet, politiken, telia, kärnkraften, äckligt kaffe, blöjbyten, reklamteve, biosalonger, kommunalt färdmedel, barnvagnar, barn, gamlingar, sjukhusen, polisen, myndigheterna, byråkratin, kortspel, ruttna ägg, Ikea, grannar, passerat datum på mat, Magnus Uggla, pressad potatis, kall pommes frites, ssu, varm jävla sallad, ormar, skalbaggar, ozonhålet, marsmänniskor, saltvatten, radioprogram, turister, advokater, Bredbandsbolaget, parkeringslisor, blödande tandkött, kassa filmer, valet, klåda, båtfolk, älgjakten, hål i strumporna, blödande magsår, idioten i kassan, tuggumi, fis i hissen, aktivister, bruna bananer, skottår, knätofsar, nyckelharpister…….

Andra bloggar om: gnäll, fest, karneval, party, sug, ikea, valet, politik