Disclamer: Detta har INTE hänt mig, utan en polares polares kusins avlägsna systersons arbetskamrat. Men för enkelhetens skull och för att det är roligare så kommer jag att skriva i första person singularis och för de som sov igenom grammatikdelen i plugget är det ”jag form”. Fast det är inte jag.
– Ska vi inte spica upp sexet lite ikväll, sa hon förföriskt.
WTF? Tänkte jag och funderade på om jag inte hade dragot jackpotten. En brud som ville spice upp sexet. De ramlar fan i mig inte ned från himlen. Andra dejten också. Imorgon är det jag som köper en poskodsmiljonärslott.
– Öh…hur menar du? sade jag försiktigt och sippade på den mörka rommen, som var det som erbjöds till kaffet.
Vi hade redan bekantat oss fint med varsin flaska rött. Jag hade hellre velat haft en whiskey till kaffet. Men va fan. Sprit är sprit.
– Ja…göra det lite schpännade, sluddrade hon.
Fan rommen jobbade bra där också. Tydligt ok att sluddra nu. Jag lät essen löpa amok i käften. Varför lägga band på tungan nu?
– Öh…visscht varför inte?
– Vill du att jag ska schtippa för dig?
– Va?
– Schtrippa menar jag ju, oj då. Jag tror visscht att jag schluddrar lite nu. Thi hi…jag känner mig schå schprallig.
Ah…boozen, sexet i luften, min färska pasta med champinjoner, pinjenötter och spenat nedsköljt av schyssta 150 kr flaskan vinare. Inget kunde gå fel. Jag hade noterat att hon också har levande ljus i sovrummet. Lovande.
– Schtrippa är väl inget, sade jag. Fan schka det schescahs schå scha det sche med besched. Fan va många schs det var i den meningen! Fincsh det verkligen ingen whisky i huset?
– Vill du sche mig leka med en vibrator?
– Nu schnackar vi schesk. Shcesx menar jag.
– Vill du det?
– Scher jag ut att schäga nej på en schån fråga?
Och med de orden och en sista svep av rommen, gled vi in i sovrummet. Fuck whiskeyn. Här skulle fuckas. Gardinerna var fördragna. Jag tror ta mig fan att jag kände en doft av kanel också. Eller så kan det ha varit en rap på villovägar.
Hon knuffade ned mig i fotöljen mittemot sängen och sa: schätt dig tillrätta och njut av schowwen. Dimmade ned rummet ett uns. Precis så mycket så att det lilla ljus som strålade ned från taklampan kunde göra det utan att vara för påträngande eller känna sig som det femte hjulet. I vardagsrummet mullrade Barry White på i valarnas frekvensområde. Fast ett gäng sexigare. Det kändes som om jag hade ett eget litet privat bås på en sexklubb. Inte för att jag vet hur en sådan ser ut, men man har väl hört polarna berätta.
Hon lade sig på sängen. Ålade fram och tillbaka. Sexigt antar jag. Jag ville bara att hon skulle snabba på lite. Förspel liksom. Ja ja…man får väl gilla läget, tänkte jag och smuttade på en öl som jag till min glädje hade hittat stående på det lilla bordet bredvid fotöljen, i en snygg ishink i blästrad stål. Shit hon hade planerat detta. De var iskalla. Heiniken. Smutt.
Nästa gång jag kollade emot sängen såg jag att hon var spritt språngande (heter det så) naken. Förutom de absurt minimala trosorna och en sexig behå. Fin kropp. Ah. Livet är fint. Gud är god. Hon slängde med håret och tittade på mig med vindande ögon. Jag antog att hon försökte se sensuell ut. Men hon såg bara lika packad ut som jag. Hon förde sina händer över brösten och slickade sig om läpparna. Jag var på vippen att fråga om hon ville ha en klunk eftersom jag trodde att hon var törstig. Men något inom mig sade att det var sexigt. Att man gör så. Förmodligen den del som hade sett en miljon porrfilmer. Fan man lär sig visst något av dessa filmer.
– Är du beredd?
– Hit me, sade jag och satte mig tillrätta. Här skulle njutas.
– Schäg att du vill sche mig leka med min vibrator..
– Jag vill sche dig leka med din vibrator, sade jag pappegojaktigt.
– Vill du sche mi..
– Jajaja…mindre schnack och mer schex, sa jag hetsigt.
Not: Jag satt med veckans värsta ribba och hade ingen lust eller för den delen blod nog i huvudet för att ha en konversation med en naken kvinna mitt emot mig.
– Ok…, sade hon och drog fram…
…den största dildon jag någonsin sett. Vi snackar painriche size. Det var som om hon halade fram en SL-buss. Min hand gled omedvetet ned mot min bakficka för att leta efter mitt busskort, men jag insåg snabbt att mina byxor låg i andra änden av rummet. En totempåle skulle avundsjukt frågat vad den käkat för att bli så gigantisk. Stor. Ådrig. Såg ut att ha suttit på en man som var cirka sju meter lång. Den behövde aldrig peta i sig Viagra.
Wtf?
Hur fan ska jag toppa det där? Eller ens matcha det där? Precis samma sak tänkte veckans värsta ribba och morfades i ett snafs till Peter Nicklas. Nej för fan. Jag menar till en Peter Pan. Kröp ihop och gömde sig bakom vänster pungkula. Om jag säger att den är mindre än den högra förstår ni hur liten den blev. Jag nyktrade till som om det gällde livet.
Min första tanke efter det obligatoriska wtf, var: Dra mig baklänges över ett taggtrådsstängsel. Sedan följde i rask takt. Hur är man funtad som skapar sådana monster? Fan säljs de på riktigt? Undrar vad portot kostar? Den är nog större än min arm. Är den i plast? Hoppas inte det är PVC bara. Och vill man ha med sitt namn i databasen på firman “Dildo Delight” som en kund som köper de stora leksakerna? Tänk om man känner någon som jobbar där? Eller tänk om någon som jobbar där känner ens morsa? Och frasen “det är skönare med riktig vara” gills inte. Alls. Speciellt inte när den “riktiga varan” drabbats av akut komplex.
Jag hittade ingen ursäkt, allt var som bortblåst. Inte så konstigt med tanke på att blodet inte visste vart de skulle ta vägen. Stopp neråt och i huvudet upptill susade det bara. För en gångs skull plockade jag fram en sanning.
– Öh…hördu du du. Jag tror inte att detta är en så bra idé.
Ser man på? Jag hade slutat sluddra. Förmodligen chocken. Undrar om det funkar mot hicka också. Det skulle vara en syn att hala fram den när polaren får hicka då vi chillar framför tipslördag.
– Va?
– Nae, sade jag och letade febrilt efter en fras som inte skulle klinga falskt. Hittade ingen så det fick bli, helt ärligt…jag tror att jag måste dra hem.
– Vadå…är det något fel?
– Skojar du?
– Är det…?
– Nej det är inte du. Det är dildon. Jag kan inte hoppa in efter den. Funkar liksom inte. Komplex och allt det där. Manligt pryl. Du förstår säkert inte. Man måste äga en balle för det.
– Men jag kan strunta i den?
– Du kanske kan strunta i den. Men inte jag. Den är ostruntbar. Jag kan inte vara i samma rum som den. Fan jag vill inte ens vara i samma universum. Jag känner mig iaaktagen. Pressen är för stor…haha..öh. Vet du när tunnelbanan går? Äh…strunt i det jag tar taxi om jag missat den. Ah…där är mina byxor. Har du sett min slips. ..never mind, jag ser den. Tack som fan för middagen. Gott som fan. Är jag skyldig dig pengar? Säkert? Ok. Vi syns när vi syns.
– Men är du allvarlig?
– Jepp så ere, sade jag och försvann bort i horisonten.
På väg ned till tunnelbanan kramade jag den lille vapendragaren genom byxfickorna och mumlade “såja såja…i min värld duger du som du är“. Han gav mig en tillgiven sprittning tillbaka.