Sugbloggen är landets roligaste blogg!

Ja här går jag igen. Men fan varför ska alltid barnvagnsmorsor köra i bredd för? Sätt upp ett par backspeglar på skiten så ni ser folk som kommer bakom er…

- Ursäkta mig! Kan jag få passera. Tack!

Fan nu e de brått! Undrar om jag hinner med bussen som står inne. Ska jag kuta? Eller. Så jävla pinsamt att komma precis så nära så att man missar den. Och inte kan man låtsas att man skiter idet. Och stå där o svettas i tio minuter till nästa buss. Äh! Skiter i det. Missar jag den så missar jag den. Men…jag kan hinna. Äh släpp det! Det går fler bussar. Gör det? Tänk om det idag är just “det går inga mer bussar dagen“. Lite genomskinligt skulle bossen tycka.

- Jo jag lovar inte en buss!
- Jasååå…?
- Ja men inte skulle jag hitta på en sådan historia!
- Nä hä då!
- Men..
- Om det inte var något mer så har du lite att stå i.

Hm. Nä men ser man på? Jag hann ju. Shit…vänta! Har jag tjugo spänn? Phu! Tänk om jag hade kutat o inte haft det. Sååå jävla pinsamt att behöva backa av då. Jaja!

- Roslagstull tack!

Varför säger jag vart jag ska? Inte fan bryr han sig. Fuck min favvoplats är upptagen. Var ska jag sitta då? Bredvid den snygga tjejen eller den ymnigt svettiga gubben? Oh…vilket svårt val. Not! Snygg tjej here I come. Undrar om jag svepte på för mycket av CK:n? Vill ju inte stinka nattklubb liksom.

- Ursäkta e de ledigt här? Tack!

Men hur svårt är det att säga något. Snygg e du men inte i huvet. Åh…blev det jobbigt att placera Vutton väskan i knät. Jävla tattare! Om du bara visste vem jag är. Men du e säkert flata. Fuck you då.

Oh! Shit. Den cyklisten hade flax. Jag fattar inte att man cyklar utan hjälm i stan. Å andra sidan hade hjälmen knapptast hjälpt om bussen inte girat undan.

*diggili-diggi-lej*

Åh.nej…ska det vara en sån dag? Hatar den där jävla melodin. Och att den alltid poppar upp vid Slussen. Finns inte en ipod som kan blåsa ut den ur huvudet. Nästa gång jag ser någon av Herreys ska jag fan i mig skalla dem. Alla. I bokstavordning. Get even med the source…haha det skulle vara något för media.

*ring*
*ring*

Men så svara då. Och vad e det för en jävla ohemul signal. Shit vad jag gillar ohemul. Sitter klockrent. Undrar bara vad det betyder. Men hur svårt är det att svara. Pucko! Ska den höras till Kina också. Och varför tittar du på din mobil. Du borde väl veta vilken signal du har. Och att ljudet kommer 8 meter bortifrån.

*ring*

HALLÅ!

Oh nej en jävla hög-talare. Ska han vråla sådär hela jävla vägen. Fan man skulle ha en störningsändare. Bara zapp! Bort med mottagningen. Men då skulle han väl tala med ännu större bokstäver. Högt och boldade. Kanske till o med kursiv. Ja… lilla gubben, tror du att volymen och den fula jävla slipsen gör dig viktig. Varför sitter du då på en sl-buss?

Fan nu ska jag strax av. Ska jag plinga? Eller? Så jävla pinsamt om någon trycker på knappen precis när jag ska. Hur mörkar man sånt? Men för fan ska ingen plinga! Fuck. Då får jag göra det då.

*pling*

Shiiiit. Hon var givetvis tvungen att göra det milisekunden innan mig. Dra in armen coolt Steffe. Låtsas kolla på klockan. Så ja. Snyggt. Undrar om någon märkte något. Men vad e det för en jävla lokal skur! Jag som inte hunnit impregnera min mockajacka. Och vad är grejen med att mocka inte tål vatten? Vafan det är väl en ko. Eller? Tror fan att det är en konspiration för att få oss att köpa impregneringsvätska bara.

- Steffe. Go morgon!
- Hej, jag såg dig inte!
- Du verkade försjunken i tankar. Är det mycket nu?
- Nae bara det gamla vanliga. Du vet!
- Fick du med dig matlåda, till personalpicknicken?
- Fuck oxå. Jag visste att det var något.

…och dagen har knappt börjat…

*ring*

*ring*

- Stefan! Kan du svara då!
- Men jag…åhhh!!

*ring*

- Hallå, vem ere?
- Hej Anita! Kan jag få prata med din mamma?
- Aaa.. men! Åh! De e ju Stefan, hör du inte det?
- Oj då. Förlåt jag trodde att…

Jag vaknade upp en dag och insåg att jag hade en röst som inte alls ville hänga i de ton-kvarter som jag förknippade den med. Utan minsta förvarning kunde den gitta över till öfvre soprankvarteren till eller göra studiebesök i de nedre altghettona. Skitjobbigt.

Samma morgon klev jag in i klassrummet och skickade iväg det vanliga “waaasuup suckers…! ” Inte en käft reagerade. Och det var ju inte så märkligt, då min röst levererade det i frekvensområdet som är reserverat för endast väldigt vakna hundar. Jag tog ny sats och nu var det blåvalarna som vände på huvudet och undrade vad det som lät. Om det inte vore för att jag visste att min mun rörde på sig, skulle inte ens jag själv säga att jag sade något. Och då är jag en snubbe som jag hyser stort förtroende för.

Min bästis och jag kunde ibland ha diskussioner med varandra där det inte bara var högt i tak. Även tonläget var ömsom högt omsom lågt. Uttrycket “ingen lyssnar på den andre” fick en väldigt påtaglig innebörd, när bådas röster slingrade sig kring fyrstruckna ciss. När vi hade träningar med fotbollslaget,var det en kakfoni av röster i precis alla register. Vi hade en arab och en indier också och de plockade tonerna vi andra missade. Mycket kvartstoner och pentatoniska skalor när de var med på träningarna. Jag har idag förstått varför lagledaren höll sig om huvudet. Han hade inte alls huvudvärk.

Och vad är prylen med att rösten ska byta skepnad? Varför då? Och speciellt i den sköra tonåren då man har fullt sjå med att fatta vad det är som händer i de nedre regionerna. Är det inte nog att man vinglar omkring i korridorerna som en aspackad Bambi på hal is, då ingen kroppsdel är överens med någon annan. Måste då rösten få för sig att den är en bergsget som hoppar mellan högt och lågt utan ansats? Vadå pubertitet? Skulle pubertiteten komma förbi idag skulle jag ge den en komprimerad näve, för alla onödiga svettningar och pärser jag var tvungen att uthärda.

Inte nog med att rösten levde singelliv. Svettkörtlarna. Vad var det för fel på dem. Varför var de tvungna att rycka ut precis konstant. Vadå brann det någonstans, eller? Fan ett tag trodde jag att jag var en svettkörtel istället för en individ. Endast när någon sade mitt namn insåg jag att jag faktiskt var en person. Hur mycket svett kan man krama ur en fjortonåring?

Ytterligare en sak som langade upp lök på fisken. Brudarna! Varför garvade ni åt oss? När vi försökte hålla coolheten vid liv, trots en ziljon finnar, varaktiga bölder som om man tittade riktigt close ser ut som små jävla minigejsrar, hiva då på tandställningen som skulle göra vilken konstruktionsingenjör som helst grön av avund och toppa det med en röst som har en egen uppfattning om vilka toner den har en date med:

- Öh…
*svettkörtlar på max*
- Öhh…
*finne exploderar*
- Öhhh…
*rodnad kickar in*
- Öhhhh….viiiiiiiiiiiiiiiiil du gååÅÅ på gååååååRDDDeeeeeeeen!!!
- Hi hi…aldrig med en stinkbert som dig!

Well fuck you to!

Och nu har man begåvats med en Barry White röst, och då står flickorna på rad. Och bada vid havet vågar man ju inte göra, för då anklagas man väl för valjakt, då varenda val i närheten kommer att parkera bredvid en så fort man öppnar käften.

…med ett ”nä nu får det ta mig fan vara nog med denna tropiska jävla skithetta” slita av mig den svettiga t-shirten och blotta magen som är byggd inte av öl, inte av chips, inte av pizza utan av ren och (s)kärlek om dess välbefinnande.

När den mullrar stoppar jag i den något som får den att kuttra. När den har ont är det inte långt mellan tanke och varsam handling med Novalucol, när den är orolig går vi gemensamt till toaletten och lättar vad vi har på lager. I vått och torrt liksom.

Men man jobbar på ett kontor med en miljard överhettande datorer….och där serru har vi klädkoder.
- Hur skulle det se ut om alla slet av sig sina tröjjor!
- Mmm vilken vacker dröm det vore att få förverkligad!

Jag hatar denna värme!!!!!

Nä nu har det varit lite för lättsamt på denna blogg. Mörkrets timme är på gång igen. Känner hur bultet® börjar röra på sig igen. Dessa jävla kräldjur som går under namnet kritiker har fått besten att vakna ur sin slumrande rosa pantern sömn. Fuck vad jag hatar dem!

Vad ger dem existensberättigande? Ett gäng talanglösa, korkade jävla låstasbesserwissers. Ta fram en musikkritiker och jag ska peka ut en som inte hör skillnaden mellan en låt och en bilkrash. De bygger hela sin karriär på att såga folk som s k a p a r någonting av ingenting.
Och hylla sådant som vilken normal människa som helst skulle säga:

wtf?

…åt.

Inte för att de själva gillar det. Utan bara för att posera. Oh… jag är så cool om jag droppar att jag gillar “the monstergoats“. Och filmen “under ligan på skoterön“, med skådisen “vadå-budget-Billiam P Farris“. Och boken som ligger vid mitt nattduksbord är lo-fi-hi sluggern “som man bakar smör” av den kritikerrosade författaren Izelm Ykolamnijj. Tyck så om du vill. I dont give a shit. Men håll skiten för dig själv. Ingen orkar i alla fall bry sig om ditt misslyckade liv, som du trycker in i den sura andrahandslägenheten du hyr i SoFo eller Vasastan.

Ingen kritiker vågar skriva sina egentliga åsikter. Att de lyssnar på A-teens, tillbringar sommaren med “Grottbjörnens posse” och så…nä… för då blir de ju vanliga människor. Och att de alla har en jävla consenus om vad som är fett och ofett. Snacka om skråanda. Jag tror fan i mig att de ringer varandra och kommer överens om att såga någon. Hur kan det annars komma sig att alla jävla kritiker gillar Morrisey som inte ens en hyfsad dag skull kunna slänga ihop något som får slicka någon av Princes sämsta låtar i röven? Men Prince är väl för svår för er, byta namn och sådant och väljer vem han vill snacka med. Det går väl inte för sig.

Hur svårt är det att såga (om inte annat är väl denna blogg ett exempel på sågningar, fan jag svettas inte ens) ? Skriv en låt själv då! Fast de har de flesta av dessa misslyckade gjort men lyckligtvis har väl någon med hum om mänsklighetens bästa kväst deras kraxande drömmar om rockstjärneliv för länge, länge sedan. Synd att de bara stannade vid drömmen. Enligt min åsikt kunde de kväst hela deras livslinje. Gärna bakåt några generationer för att eliminera mutant och slumpfaktorn.

Skriv en bok! Och inte någon kvasihistoria om fotbollens betydelse (sammanfatta en massa jävla fakta är INTE att skapa något). Det är att vara en byråkrat, måhända en vaken och semiskapande byråkrat. Men inte en kreativ individ. Så Anrell, Olsson, Strage… era jävla sura böcker om om hur ni samlade LP´s, Cd´s och stod och stalkade artister är bara trista jävla dagböcker. Inge annat!

Ta Anrell som nu plötsligt tror att han är ett sportproffs. Han byggde sitt liv på att hylla Lundell och såga alla andra. Kan det bero på att lundel är en xeroxkopia på allt Springsteen är ( det sista vita hoppet liksom)? Snacka om rövslickning. Och visst fick han sin välförtjänta 7 sekunder i något skitprogram på teve där han var så “läskig”. Jävla skithuve! Du är lika läskig som min 97-åriga grannes pudel. Och vingmuttern Strage, som ska vara så jävla märkfärdig i allt han gör. Hans favorithatlåt är givetvis en obetydlig historia som I N T E en käft bland de levandes skara någonsin har hört. Jävla tattare. Du skulle inte känna igen en harmonisk tonföljd om den så kom o satte sig i ditt knä och sög av dig.

Det finns fler…men värst är nog de kvasimusikaliska lallarna på kultursidorna som tror att ju mer pretto och svårtolkade meningsbyggen de presterar desto kvickare är de. Va fan jag fattar inte om du gillar skiten eller inte. Skriv så man fattar! Eller är det under din nivå? Vem fan skriver du för i så fall? Och varför skriver du i en tidning vars affärside är “sprida ord”. Och vad för pucko anställde dig?

Och sedan har vi lirarna som prompt ska hänvisa till en obskyr konsert de var på i en hemlig källare innan artisten blev s t o r…vad försöker du säga? Att du e så coooool…eller? När sanningen snarare är att normala människor chillar med polarna och inte har behov av att leta upp udda kvällshappening. En del har faktiskt ett socialt fungerande nätverk.

Eller de som svänger sig med att de har sett b-sidor av en maxi singel som bara finns i 8 ex och som förmodligen inte ens artisfan har hört själv.

I din dröm då?

- Köp batterier till ficklampan när du ändå ska köpa snus, sade frugan.
- Hmrrghhh, muttrade jag och gled iväg på snusjakt.

Regnet låg tungt i luften. Huvudvärken stod gömd bakom hörnet. Men jag såg hans fötter sticka fram, och tog en annan väg. Min hy var flagig och torr. Jag såg den obskyra tobaksaffären redan på tvåhundra meters håll. Nikotinbegäret ropade någonstans i de inre regionerna ”men kom igen då, snabba på för fasen”. Butiken låg en halvtrappa ned. Skitskumt. Jag klev in och bländades av mörkret. Såg ingenting de första tre milisekunderna.

Plötsligt ser jag något läskigt uppenbara sig i ansiktshöjd.
- Hej, säger det.

Innan jag hinner reagera organiserar reflexerna organismen i en Chuck Norris position och med ett “hiyyaaaa“, langar jag iväg ett par snabba jabbs. I farans riktning. Jag hann tänka, shit kan jag karate?

- Men kompis va du fan försöka göra du?
- Du har något på huvudet, vrålar jag och langar iväg några Bruce Lee nävar. Nu var det inte reflexerna som styrde, utan de var belöningen för alla de timmar man studerat Brusans move i slowmotions och superslowmotion som payade back. Jag visste väl att jag någon gång skulle få chans att briljera med dem. Klart värt sextusen för den superhitecka videon i oöppnad kartong, jag köpte av snubben med butik i sin baklucka.
- Akta för helvetet! Försöker du mig döda va!
- Va!…nä jag försöker bara döda något som sitter på din skalle!
- Men för satan!
- Om du bara står still så…

…och då såg jag det. Tobakslangaren hade inte alls ett djur på huvudet. Han hade en peruk. Eller på män heter det ju tupé. Alltså vad är det med män i bara-några-år-till-pensions-åldern? Finns det ingen nej-sägare i deras omvärld?

Jag funderar på att skaffa mig en tjusig tupé…
Nej!
Ja men en snygg, som är tonad i rostbrunt…
Nej!
Ser hur äkta ut som helst…
Nej!
Inte en käft som kommer att ana något…
Jo!

Jag kände hur genpoolen bara hoppade upp och skrek. För fan Steffe! Gör en insats! Gör något! Och eftersom jag är en man som inte har speciellt långt från tanke till handling, knappt ett stenkast, så vad var naturligare än att jag hoppade på honom? I akt och mening att göra mänskligheten en tjänst. Jag trodde ju i min värld att det var en stor jävla utter. Hårig. I mörkret såg det ut som om den hade tänder också. Visade sig sedan att snubben hade halva Iraks oljereserver i håret. Det var det som blänkte. Min plan var att slita ned och ställa mig att stampa på tingesten. På stället.

Trodde att jag gjorde en insats för mänsklighetens bevarande och allt det där. Men nä hä då. Till saken hör att jag inte hade snusat på en halvtimme (och de vakna lirarna har redan i inledningen listat ut hela händelsorsaken). Kärnan. De som snusar vet. In vino veritas, in snus sinnesfrid.

Det allmänt kända fenomenet om droger är ju att hallucinationer, fladdrande elefanter och talande ormar oftast uppkommer när man drogar. Men de som snusar vet att om man I N T E snusar på ett par timmar, det är då de riktigt läskiga synerna uppenbarar sig. Från absolut ingenstans. Vi snackar flock med elefanter och ormar som reser sig på alla fyra och frågar om de får låna din mobil. Det är hallisar.

Grava.

Speciellt när du lånar ut mobilen.

Vad är det med män och peruker? Kvinnor som av en eller annan anledning känner att behovet är påkallat att langa upp en peruk på huvudet gör det. Men av en helt annan karaktär. De har den goda smaken att köpa någonting som ser ut som hår. Och sätta det ordentligt på huvudet och det är helt ok. Med riktigt skarpa ögon kan man se att det är fejk, att det förmodligen har suttit på en häst eller likande. Men när en man får för sig att här ska flinten döljas. Inte fan döljer han den. Tvärtom. Just den punkt han vill dölja snarare accentureras med det ohemula monster han får för sig att införskaffa hos närmaste perukgrossist. Någonting stort, hårigt, vilt spretandes och framförallt… verkar det vilja vara någon annanstans.

Och så sitter det alltid lite…inte mycket men… liiiite snett. Det är nästan som om peruken själv skruvar sig en smula som för att säga:
-Ja inte fan är det min idé att hänga här. Finge jag bestämma hade jag hellre suttit i en bar och chillat över en bira. Men vad ska man göra?

En tupé, för att dölja flinten genererar inte budskapet flint dold per automatik. Utan här går en livs levande kyrkogård. Här på mitt huvud ligger gamla rester av något som tillhört något annat levande djur. Misson så jävla okomplited som den bara kan bli.

Inte fan har Kojak en peruk? Och det är en cool man! Slickepinne till trots.

Andra bloggar om: peruk, tupé, humor

hahahahahaha…..

googla upp analfanfar och ni hittar Sugbloggen ® och Bloggfrossa.

…vette fan om man ska va förbannad eller road.

Andra bloggar om: analfanfar, sökord, humor

Nu kommer den ljuva sommartid med färskpotatis. Perfekt storlek och form för att utföra ett practical skitjoke på polarna. Inspirerat av Argaste som är mästare på pjs…

Man tar en potatis, knyter lite björntråd runt den och placerar sig i perfekt hjöd från toasitsen. Ringer upp polaren. Om man är perfektionist kan man köra några provdrops för få in den rätta klangen när potatis möter vattenyta. Här måste man tänka på höjd, ansats, hanledsknix, vinkel och skvättfaktor. Viktigt är även “follow through“.

Det är av vikt att det inte låter “kaabloshhh!!!”. För då fattar lallaren i den andra sidan av luren att det är någe lurt på gång. Det ska vara distinkt och markerat. Ungefär som ett “pjoop”. Toppar man det med en knappt skönjbar paus milisekunden innan i meningen och följer upp det med ett omärkligt “uh” så är illusionen fulländad.

- Men va fan sitter du o skiter?
- Va? ..”pjoop” uh…, va va…nä hur kan du tro något sådant?
- Men jag hörde ett plopp
- Gjorde ..”pjoop” uh… du?
- Det låter precis som om du sitter på skithuset. Värsta ekot.
- Kanske tjall på linan?
- Kanske det…var var vi jo…

Timingen är viktig. Och givetvis frekvensen. Det gäller att varsamt sprida ut dropoutsen under samtalets gång. Jag brukar ha ett manus där jag har stolpat upp ämnesområden jag tar upp. Vid ett tillfälle diskuterade jag Benny guldfot, med en polare som höll tidningen Buster som en av tidernas tidning. Hade jag inte haft ett manus hade jag aldrig pratat mer än 3 minuter och då hinner man inte droppa så mycket. Jag har inte så mycket att säga.

..”pjoop” uh…

- Nä men du sitter ju och krystar ju! För fan Steffe! Så jävla skabbigt!
- Lögn o förbannad dikt. Hörru om jag skulle sitta på muggen skulle jag för fan inte ringa upp!
- Ja men va fan e det som låter då?
- Inte fan ..”pjoop” uh…, vet jag!

När man känner att genomskådningsfaktorn när som helst kan poppa upp med ett “ha busted, jävla lallare. Trodde du att jag skulle gå på det där?”, är det perfekt läge att ljudligt rulla av 18 meter toapapper.

- Men du sitter ju på muggen. Säg att det jag hör inte är toapapper som rivs!
- Du hör inte toapapper som rivs, ser du, hur enkelt som helst att säga det.

Dags att avsluta samtalet. Förslagsvis genom att skylla på att det ringer på andra linjen eller liknade, eller något liknande som visar motparten att något coolare kom upp. Grejen är att lämna dem hängades i tvivlets kvarter. För att befodra tvivlet till mer eller mindre absolut säkerhet, spolar man toan sekunden innan man lägger på luren.

Sen ringar man upp nästa polare. Kör samma trick igen, men avslutar med att nämna att polare A vill att polare B ska ringa upp.

Om man är en riktigt recyklingtyp/kramträdspåve eller liknade och inte har skalat av potäten, går det att återanvända den. Kokas upp och inmudigas med smör förslagsvis. Allt enligt devisen lite skit rensar magen…eller så bjuder man polaren på sill-lunch.

Andra bloggar om: practical-joke, humor

Vad är det med människor som inte förstår att de inte kommer fram fortare för att de knuffar mig i ryggen? Jag står också i kö. Kön där den långsammaste levande varelsen någonsin levt och som lätt skulle ge sengångare en match trrots att sengångaren fick försprång på minus 24 timmar.

Vad är problemet? Hämta paketet. Kollla leget. Stämpla avin och sedan next liksom…

Varför ska det alltid vara en spontan lokal konferens varenda gång jag ska hämta ut ett paket. Och varför ska alltid kötthuvudet i kassan bredvid ha assistans av mongot i min kassa? Och varför är alltid mynten slut i den kassa jag står i…så att jag får växel på 18 kr i femtioöringar?

En annan sugning är de plötsliga interventionerna som glider in från flanken och bara ska ställa en fråga. Vadå satte jag på mig min osylinga mannen kostymen idag? Varför frågar du inte mig? Ser du inte att mr efterbliven har fullt sjå med att inte serva mig…vad får dig att tro att han ska släppa allt han lärt sig och plötsligt bli tillgänglig?

*små grodorna små grodorna…*

Vem fan kom på att den ska ackompanjeras med en sjuk jävla dans och i cirkel dessutom? Och att man ska hålla främlingar i handen? Fan vet var de haft sina händer. Och den här ingenjörsandan som drar igång då gubbarna i grannskapet ska försöka samordna bygget av en ful, vind och skev jävla midsommarstång. Med precis samma approach som fotbollslandslaget “alla på bollen”.

Och landskapsdräktsivrarna sen då?

- Ja jag kommer ifrån Närke, och vill visa min dräkt!
- Ja men håll dig där då!

Och det enda man har som tröst är nubbe för att uthärda skiten. Och vadå sju blommor under huvudkudden? Snacka om att bjuda in varenda obskyr fästing och skabbiga läskiga småkryp in i huset. Och i buskarna hänger läskiga pervon och hoppas få klämma ett bröst. Själv kliver man in och kastar sig ut när man upptäcker att läpparna möter en packad vm-stache. Fy satan och hans posse.

Och maten sen då? Rå jävla firre som inte blir godare hur mycket senap eller gräddfil man än dränker den i. Och trust me…det finns inte tillräckligt mycke gräslök i landet för att dölja smaken av unken fisk. Knäckebröd som fastnar i halsen, och inte en käft i närheten som är nykter nog för att utföra heimlichmanövern. Och dessa oskalade pyttesmå jävla potatisar. Hur mättande är de? Man måste peta i sig minst 24 stycken och då kollar folk på en som om man är värsta bullemicke-mannen. Va fan jag försöker bara stilla hungern och bulla upp fettreserverna för under kvällen, ja…då ska man stå i minusgrader och grilla. Givetvis under hällregn.

Papperstallrikar som fladdrar i vinden. Plastgafflar som med ett snäpp går av och studsar upp i ögonen. Plastmuggar som dansar jitterbugg och häller ut allt innehåll. Små vindbyar som alla slåss om att överraska mig hårdast. Och regndroppar som alla är lika stora som Niagarafallet. Iskalla som norra ishavet och lika pricksäkra som en prickskytt när det gäller att träffa en i nacken. På samma jävla återkommande punkt. Jag menar hur jävla mycket vatten finns det i Universum och varför ska varenda droppe promt ta vägen förbi min nacke. Snacka om center of attention.

I fönstren på höghuset mittemot sitter mussarna tryggt bakom 3-glasfönster med varma pizzor, smutta kebabs och krispiga falafels och skakar på huvudet åt oss. Jag skakar på huvudet jag med men i ren och skär frustration över att jag ska genomlida detta varenda jävla år.

- Men Steffe vi e ju svenskar!
- Nä vi e bara korkade!
- Men det är en tradition!
- Det är det att sitta inomhus också!
- Nu e du sådär igen!
- Kan bero på att min genomfrusna attityd har fått nog!

Och vad är det egentligen vi firar? Jo att dagarna blir kortare…

Tjena lena, vad är det att fira?

Och idag är det 38 plusgrader, sol vart man än tittar, inte ett moln så långt ögat kan nå. Ungefär som om Universum ville säga mig något.

Well fuck you to liksom!

Den vita bilen avslöjade sig. För vanlig. Inga dekaler. Försökte smälta in bland alla andra bilar. Men…och det var där den dabbade sig. Den stod mitt på refugen mot fel färdriktning. Och mannen som hukade hade väldigt mycket polis över sig. Trafikpolis.

Mannen böjde sig fram över sin kamera, när han såg mig o Danne komma farandes i en oehmul® hastighet. Man kunde nästan ana att han tänkte pulizerprize över denna hastighetspic han var about to skjuta. En liten del av honom funderade på huruvida den skära skinnslipsen passade till fracken. För visst hade man väl frack på prisutdelningen?

“Fuck” hann jag tänka.

Nä men hallå där, blev nästa tanke när jag såg en lucka på exakt en volvo 242 café cremefärgad kombi längd uppenbara sig i den högra filen. Med några hastiga fitipaldimoves med ratten gled jag skitsnabbt in i luckan och lirkade mig över till den hårt svängande högerfilen. Däckskrik. Så gjorde även Danne. Men inte alls lika coolt. Mer som skriet från vildmarken.

- Men för fan Steffe, akta min java!
- Ho…shiitt såg du hur snyggt jag gjorde det där? Hahaha där fick han!
- Vem?
- Värsta civilsnubben som försökte plåta mig. Därborta, sade jag och försökte peka med hakan eftersom händerna var fullt sysselsatta med ett smeka ratt och växelspak.
- Ja ja…men du kunde sagt någe, muttrade han och försökte torka bort kaffet från sina chinos.

I backspegeln såg jag i ultrarapid hur polisen vred fram huvudet likt en struts som försöker få fokus. Jag är ingen tankeläsare men jag lovar att de tecken jag kunde skönja uttalades av hans läppar innehöll följande konsonanter:

Wtf?

-Ho ho, sade jag.

Men säg den lycka som varar. 25 meter framför mig stod det ett uppbåd av snutar som vinkade in min bil.

- Det gick lite fort det där!
- Öh…tycker du?
- Jepp. Hur fort körde du?
- Behöver jag upplysa dig om det? Ni har väl det på bild antar jag, sade jag taktiskt.
- Mja…kollegan hann inte få fouks innan du försvann ur bild.
- På så sätt?
- Jag antar att du inte kommer att erkänna någe.
- Jag kommer ju inte det, sade jag och kände mig som värsta herre på täppan. Lallarna i helvetet kommer att konvertera till hinduism innan jag erkänner något utan bevis, sa jag. Skitkaxig.
-På så sätt, sa han, och körde ett go-ahead-punk-make-my-day-smile.

Skitcoolt på film, med en trygg cocacola light och popcorn i famnen. En nyans mindre coolt när en trafikpolis säger det irl. Jag dämpades en aning. Kollade på Danne och han gjorde allt enligt regelverket för hur man uppnår absolut osynlighet. Snuten kollade också dit men kunde inte avgöra om det satt nån där eller inte. Nästan som om han bytte dimension.

- Öh…nu har jag lite bråttom, försökte jag…så om det inte är någe mer så…
- Ap pa pa…inte så brått. Vi ska nog ta och kolla lite på din bil.

Och så började han kolla vindrutan, regskyltarnas mått, varningstriangel och fan och hans moster. I ett sengångartempo. En sengångare skulle kunnat få in några feta tips på vad man kan göra långammare.

Varför hade jag bråttom, undrar säker någon som tycker att tid har man mycket av.
Jo serni… jag körde bud och i bilen hade jag 160 liter glass som skulle till polishusets fik. Tror ni att de var glada när jag svängde in med en kylväska som led av desillusionen av att vara en pizzabagares bästa polare?

- Men sa du inte att du hade glass till oss i bilen?
- Jo…men konstapel Olsson sket i det.

…den jäveln ska få när han kommer in hörde jag hur man muttrade bland de glassugna lagkollarna.