Sugbloggen är landets roligaste blogg!

KAPITEL 40 eller Hatet!

- Precis! Om jag skriver låtar och skickar in dem till er är det minsta jag begär att de som skall vara ansvariga för min karriär åtminstone lyssnar på låtarna.
- När skickade du in dem?
- Typ för tre månader sedan. Och jag väntar fortfarande på en reaktion från någon. I ljuset av detta undrar jag varför jag skulle ge er den ynnesten att låta er ha sex månaders option på mina alster när ingen lägger två strån i kors för att ens lyssna på det jag skickar in, sade jag triumfistiskt.

Kan man säga så?

- Jo men vi har ju ett avtal och det serru, grabben går inte att bryta hur som helst. Det skulle du ha tänkt på när du skrev under det. Vi försöker vara schyssta här men om du vill gå den hårda vägen ser vi till att binda upp dig så att du inte kan gå till något annat bolag under ett par års tid. Det skulle du ha tänkt på när du skrev under det, sade Hasse så där skivbolagsdrygt som bara de som tror att de är något fast de egentligen är de största lallarna kan göra.

Jag log ett skevt leende alla Sylvester Stallone och sade.

- Skrev på vadå?
- Förlagsavtalet mellan oss!
- Det enda avtal jag har skrivit på för er är ett artistavtal, och det är det jag vill säga upp med omedelbar verkan så att jag kan kontakta andra skivbolag. Att då ge er förlagsrättigheterna verkar vara som att gräva sin egen grav eller stoppa huvudet i en hink. Välj själv! Vilket annat bolag skulle vilja kontraktera en artist vars låtar ägs av ett konkurrerande skivbolag?, sade jag triumfartat.

Fanfarer i bakgrunden. Jag hörde en folkmassa jubla inom mig och lejonet Luther klappade händer med ett guturallt “Bra, killen. Jag e stolt över dig!” Eftersom det var så tidigt på morgonen och jag inte hade fått en java i systemet var lejonets röst en aning hest. Ouppsjungen om man så vill.

- Men vi skickade ett förlagsavtal till dig. Jag vet det eftersom det var jag som skickade det hem till dig, sade Hasse Kvist.
- Det stämmer men jag skickade tillbaka det till er omedelbart, eftersom det fanns vissa paragrafer i det som jag inte gillade och då sade Klas till mig att ni skulle kolla på det och skicka ett nytt avtal till mig och jag ljuger inte om jag säger att jag fortfarande väntar på det. Fast jag skulle ljuga om jag sade att jag skulle skriva under det idag.
- Varför har du inte sagt någonting om detta till mig, sade Hasse.
- Är du min A & R?
- Nä men…
- Då så! Jag fick klara förhållningsregler med vem jag skulle ha kontakt med och jag har fullgjort mina åtaganden. Jag kan inte rå för att logistiken inte fungerar på Solna Skivbolag, speciellt inte sedan min A & R bytt arbete men fortsätter vara min kontakt in till er. Det känns inte som om det är mitt problem i någon omfattning, liksom.
- Jo men du skulle ha gjort det ändå, sade Hasse.
- Varför skulle jag det? Det ligger liksom inte i mitt intresse att handha era affärer. Det är på något sätt ni som är skivbolaget och inte jag. Fast det verkar det vara olika uppfattningar om förstår jag nu. Framför allt borde det ligga i erat intresse att se till att alla viktiga avtal är skrivna och klara innan ni skickar in artisterna till studion.
- Är detta sant, sade Hasse till Klas.
- Hum… jag minns inte så noga.
- Inte så jävla konstigt kanske, eftersom du slutade på skivbolaget för snart ett och ett halvt år sedan, sade jag bittert.
- Öh… Det var ju så länge sedan men, jag har för mig att jag skickade ett nytt avtal till dig Luther.
- Om det är sant så har ni ett avtal hos er som jag inte kan bryta, men tro mig när jag säger att ni aldrig kommer att hitta det. Det eftersom jag aldrig fick ett sådant från er. Framför allt vet jag att jag aldrig skrev på ett sådant och skickade det till er. Men om ni inte tror mig kan ni gärna kolla upp det. Jag har väntat ett par år på att ni skall kamma till er, så jag kan vänta ett par veckort till för att ni skall få se att jag sitter inne med fakta som ni inte har koll på. Detta förvånar inte mig det minsta.
- Ja ja, sade Hasse Kvist nu vänd emot mig, du förstår väl att du måste skriva på förlagsavtalet innan vi kan släppa dig fri.
- Varför det, sade jag totalt förlorad bland den massiva närvaron av fundamental frånvaro av logik i hans resonemang.

Varför skulle jag skriva på ett bindande avtal med någon jag inte ville se mer i mitt liv? Jag förstod ingenting. Var det i mitt huvud eller i hans huvud det stod still?

- Men det måste du väl ändå förstå!? Vi har ju lagt ned drygt en halv miljon kalla i produktionskostnad bara för inspelningen av albumet. Det är väl klart att vi måste ha rättigheterna. Det är ju solklart!
- Självklart, höll Klas med.
- Hmm… skulle liksom inte tro det, sade jag kallt.

Jag tänkte ge dem en liten stund att fundera lite över situationen så att de på egen hand skulle komma till insikt att jag inte på något sätt var skyldig till någonting.

- Jag förstår dig faktiskt, sade Hasse Kvist. Du behöver inte skriva på ett jota. Det är vi som har fuckat upp oss själva. Man får helt enkelt gratulera dig. Låt mig också till protokollet tillägga att vi på Solna Skivbolag är helt vibblösa emot dig och önskar dig lycka till i framtiden. Jag skall följa din framtida bana med intresse. Det är inte många artister som äger sina låtar i den utsträckning som du gör.
- En helt medveten strategi från min sida, sade jag.
- Som sagt lycka till, är det någonting vi kan göra ytterligare innan vi skiljs, sade Hasse Kvist.

Jag var jävligt sugen på ett be om en kopp kaffe, men det kändes lite som att gratta Ben Jonson trots att man visste att allt inte stod riktigt rätt till.

- Visst, det vore guld om ni kunde buda över master tejperna och ett par hundra ex av albumet till mig så fort som möjligt.
- Se det som gjort. Jag vet inte hur många ex vi har kvar av albumet eftersom det är makulerat, men jag skall göra det bästa jag kan, sade Hasse Kvist.

Makulerat! De hade åkt till ett möte med mig med den vetskapen att mitt album hade blivit makulerat. Jävla horor! Och så ville de att jag skulle skriva nya låtar. Varför?

- Tack, sade jag, med ett leende så falskt så att det nästan blev äkta.
- Lycka till då, sade Hasse Kvist och la fram näven.
- Coolt, sade jag och tog i hand.

Följ den rafflande fortsättningen imorgon…

KAPITEL 40 eller Hatet!

Horor är de allihopa! Skivbolagsfolket. Ingen som helst jävla känsla för heder eller stil. Men är det så konstigt när man för dem endast är en leverantör av en produkt som betalar deras löner och förmåner såsom gratisfylla på så kallade showcases och taxiresor i tjänsten? De är ett gäng inkompetenta impotenta viagraknaprande jävla kuksugare allihop. Ingen som helst form av talang besitter dessa avarter av den mänskliga rasen. Det är därför de blir så kallade A & R. De önskar att de hade gåvan att kunna skriva en låt men har kommit fram till att deras begåvning endast sträcker sig så långt till att när det kommer till insmickrande och lismande så är det begåvade men inte på något hedervärt sätt.

Under två års tid har jag suttit och blivit ljugen rakt upp i ansiktet av folk från mitt så kallade skivbolag. Det som stör mig mest är inte själva lögnandet utan det är det att jag inte har satt ned foten för länge sedan och rytit till. Framför allt skulle jag ha tryckt in den i röven på en del jävla ickevarelser. Tyvärr så är det inte min approach till saker och ting så jag antar att jag i en viss mån får skylla mig själv. Jag är trettitre år och har inte lärt mig ett dugg genom åren. Jag känner mig skändad och utnyttjad.

Fy satan vad jag är arg! Generalfel efter generalfel har dessa imbecilla jävla idioter gjort och jag har snällt suttit på läktarplats och kollat på. Hur jävla dum får man bli? Är det inte straffbart på något sätt? Jag fattar inte att de kan leva med sig själva. Fast å andra sidan, deras hela jävla tillvaro består ju utav rövslickning och masserande av axlar på de som det går bra för. Folk som inte har den framgång som de själva önskar att de hade talang till skyggar de för som om de hade spetälska, och att denna talang på något sätt skulle stänka över på dem. Vad säger man egentligen om sådant här? Jag vet inte, förutom att jag anklagar Solna Skivbolag för att ha krossat mitt liv och mina illusioner om att det skall vara kul med musik i första hand.

- Va kan man inte tjäna pengar på det här? Då får det vara, bräker det alla lika enfaldigt och tror att de har koll på livet… Sug min kuk säger jag.

I maj nittioåtta ringde jag upp Solna Skivbolag för att en gång för alla be dem dra åt helvete. Eller i alla fall för att säga upp mitt avtal med dem. Jag hade i två års tid blivit rövknullad av dem och jag började känna mig lite öm i baken. Det blir så utan glidmedel. För att jag på riktigt skulle rulla runt i förödmjukelsens aska, fick jag ta mig till Karlaplan, där min så kallade A&R satt på sitt nya jobb. De hade inte ens anständigheten att möta upp mig på skivbolagets kontor. De skickade en representant som skulle föra deras talan. Snygg ryggrad liksom. Och inte fan heller befann sig mötesplatsen på ett bekvämt avstånd från tunnelbanan. Det var precis lite för kort för att man skulle vänta på bussen och lite för långt för att vara en behaglig promenad dit. Jag var sur, hungrig och svettig när jag äntligen klev in på kontoret vid förorten Karlaplan.

Givetvis fungerade inte heller hissen, utan jag fick ta mig manuellt uppför fyra överjävligt höga våningsplan.

- Hur skall vi göra, sade en av dem riktat till mig.
- Det är väl inte något jag bestämmer eller, sade jag lite stött för att de inte bjöd på kaffe med tilltugg.
- Vi hade tänkt så här, sade Klas min så kallade A&R, vi skickar in dig i en studio tillsammans med Lätt-Produktion killarna. Du får etthundra kakor till ditt förfogande i budget, men då måste ni komma upp med tre stycken världshits.
- Jag hade tänkt så här, sade jag efter en stunds tystnad som förmodligen tolkades helt annorlunda än vad jag hade tänkt mig.

Den tystnad jag visade upp var från min sida ett svagt försök för att få dem att fatta att här satt det en snubbe som hade grava kaffeabstinens.

- Eftersom jag inte hyser det minsta förtroende för någon på Solna Skivbolag, så har jag ingen som helst form av lust att fortsätta detta så kallade samarbete, sade jag en aning trumpet. Ni lovar guld och gröna skogar när ni i själva verker levererar rost och döda grenar för att sedan lova guld och bullshit i samma andetag och jag är så trött på det så att trettioåtta procent av det vore nog. Jag har spelat in det grymmaste albumet som har gjorts i Sverige de sista tio åren och ni tvekar på att släppa det. Snacka om att kolla in i gapet av ett helt stall liksom! Va fan väntar ni på? Ryttaren eller? Albumet är ju en färskvara och redan i början av oktober nittonhundranittiosju var det klart för distribution. Nu sitter vi i maj året efter och ni har mage att be mig skriva nya låtar! Hur i helvete skall ni kunna motivera mig till att skapa nytt material när det jag har svettats med i ett par månader inte ens kommer längre än till erat bord, där ni kvasimusikalsikt sitter och tror att ni har koll på vad som funkar och inte funkar? Jag lovar på min egen grav att ni skulle ha nobbat, Prince, The Beatles och Deep Purple för att de inte hade hits på sina skivor.
- Hmm, tråkigt att du känner så, sade Hasse.
- Det tycker jag med, och tro mig att hela min tid från att jag började spela in singel nummer ett har varit en total waste of time. Hade ni haft lite kurage hade ni sagt till mig redan i initialskedet att ni inte kommer att släppa albumet. Det hade sparat mig en hel del bekymmer och jag hade i alla fall haft kvar mina drömmar. Är jag bara ett skattetekniskt verktyg för er eller?
- På så vis, sade Hasse Kvist och parerade skickligt min fråga. Jag tycker då att vi skall släppa dig fri genom att avsluta samarbetet. Vi skall till och med var schyssta och ge dig rättigheterna till mastertejpen, samt att du får behålla ditt artistnamn. Bilder och sådant äger givetvis fotograferna som har tagit dem men du är fri att använda dem som det behagar dig, om du bara kollar med dem och oss att det är ok. Det enda vi begär är att vi vill behålla alla förlagsrättigheter på albumet samt bestämma vilka bilder du får använda, och sedan vill vi ha sex månaders option på alla dina framtida låtar. Det är en schysst deal och inte många artister som sitter med så mycket ägande på sin stol.
- Schysst som fan och allt det där, sade jag. Jag tackar för mastertejpen men mitt namn är mitt namn och jag vill vara skapt som en gravt efterbliven torsk om jag inte skall få heta det jag är döpt till bara för att några jon på ett skivbolag skulle få för sig något annorlunda. Jag heter Luther, punkt och fett slut. Vad skall ni göra åt det liksom? Vad gäller förlagsrättigheterna så kan ni se er i månen efter dem. Typ Sargassohavets jävla botten. Jag äger alla rättigheter, förutom de tre låtar som släppts ut på marknaden. Det känns liksom ganska meningslöst att skriva över några rättigheter till någon med tanke på att jag inte får något för det. De framtida låtarna kommer jag inte ens att visa för någon på hela Solna Skivbolag. By the way har ni hört mina senaste alster som jag har skickat in till Leo?
- Öhh… vilka då?
- Till exempel ” Låt mig bli din älskare”, ” Livet suger”, “Vad är det?” med flera?
- Öhh…nej…

De tittade hjälplöst på varandra.

Följ den rafflande fortsättningen imorgon…

KAPITEL 39 eller Dag 20 på Lastkajen Den sociala strukturen

Hej, jag heter Luther och är trettiotre år och en glad social enstöring. Detta kallades jag av en före detta flickvän tidigare idag. Hon menade på att jag är en varelse som helst sitter i min ensamhet och softar fram tills det krävs något annat av mig. Jag för min del anser att jag mer tillhör kategorin social kamelont, som byter sinnestämmning allt efter humör och social struktur i min omedelbara närhet. Är det något fel med det eller?

Jag anser att man visst kan ha en olika former av hållningar gentemot sina bekanta och vänner utan att de för den sakens skull skall eller bör ta illa upp. Vad jag med detta menar är egentligen det enkla faktum att man visst kan omfatta en hållning gentemot sin omedelbara omgivning som inte skall missförstås. Jag kan ta ett banalt exempel. Under att par tillfällen i mitt liv har jag kommit på mig själv fint finnades i situationer som per definition jag inte bör gilla. Jag har suttit framför en dam av det täckta könet som har framställt ett eller annat problem för mig. I min enfald har jag trott att de frågeställningar som jag har fått presenterade för mig skall lösas eller så och med ett” jag har det” glatt kastat mig in i problemlösarbiten.

Ack så fel man kan ha… det damerna, eftersom de är fler än en till antalet och eftersom det har hänt mer en flera gånger, här äskar efter egentligen inte är en lösning på problemet utan det enda de önskar ett eller ett annat lyssnande öra till sitt förfogande. Detta har jag kommit på så här i eftertankens kranka nakenhet. Eller man kan även säga på senålderns höst. Om jag finge en krona för varje situation jag haft framför mig vore jag inte bara rik utan så rik så att det faktiskt fysiskt hade gjort ont. Ni vet vilken smärta jag menar, eller det kan ni inte egentligen veta om ni inte sitter på erat privata jetflyg till någon fin söderhavsö någonstans. Bill Gates tät.

Häromdagen tog jag en städ i lyan och tänkte va… fan, hur länge sedan är det sedan jag städade under soffan? Typ dammsög alltså? Sagt och gjort. Jag plockade fram den maskinella varianten av en polare på krogen och lyfte upp soffan. Döm om min förvåning när jag hittade en porrtidning som varit försvunnen i över ett år minst. Så pinsamt! Speciellt med tanke på att jag anklagde min föredetta rumskamrat för dess försvinnande. Jag rodnade men kvävde snabbt dessa omanliga känslor och tog tag i min manlighet. Slängde in dammsugaren och satte mig att runka istället. Mycket roligare. Fast i och för sig inte om man är en spermie.

Sen var det dags att ta tricken till jobbet. Nu har jag varit här i tjugo arbetsdagar. Det har inte blivit bättre. Avgasrören har inte minskat nämnvärt i antal. Mitt skägg har blivit mycket värre. Jag har börjat skaffa mig vänner här, gelikar om man så vill. Vi har varit ute en gång och druckit bira för vår skämtsamma lön. Jag hatar mitt liv. Jag trodde inte att man kunde hata sitt liv så mycket som jag just nu gör. Jag hatar det så mycket så att jag inte ens kan ta livet av mig, eftersom jag finner det vara ett värre straff för livet som fenomen att jag fortfarande lever än är död, eller är jag mer död en levande. Fan vet. Och vidare undrar jag vem som egentligen är den straffade här.

Inte nog med att jag inte har hår på huvudet, ett brutet skivkontrakt, ett förlorat åttiotal och krossad stortå. Jag kan inte knulla längre eftersom lille Luther inte har någon lust längre.

Å andra sidan vet jag ju inte vad tysta My vill…

Följ den rafflande fortsättningen imorgon

KAPITEL 38 eller Vad skall det bli av mig?

- Chefen, jag tänkte lägga ned detta.
- Ok! Men gör färdigt det du håller på med så kan du gå lite tidigare idag.
- Du missförstår mig min vän. Jag menar att jag säger upp mig. I had enough för att citera Freddie Mercury, du vet sångaren i Queen. Jag är ämnad för större saker än att jiddra med småskurna skitiga håriga små krögare som inte vill betala en cent för att få underhållning till sina krogar.
- Du kan inte lägga av nu. Vi är precis på gränsen till att få företaget flytande och jag vill ha dig kvar här i familjen.

Detta är början på någonting stort, sade bossen och tittade för första gången sedan jag börjat här upp från sin datorskärm. Det visade sig att han hade bruna ögon. Där ser man. Lite hedrande eftersom det inte var mycket som fick honom distraherad från hans Mac. Samt att jag hade lite nytt skvaller till lunchen, typ att han verkade skela lite när han kollade lite vänster.

- Mmm… fast det känns som om jag slösar med mitt liv här. Jag är ingen säljare och framför allt får jag inte in en spänn här. Du vet lika väl som jag att jag bara har lallat runt den sista tiden. Jag sitter bara och tittar upp i taket och buggar med datorn. Om jag jämför mig med Henrik så har jag ingen chans. Han har tålamod nog att försöka övertyga vilken krögare som helst att det han har att erbjuda är det krögaren egentligen vill ha. Jag orkar inte försöka övertyga imbecilla korkade gnidiga krögare att jag vet vad de vill ha och varför de skall ha det jag har att erbjuda… det är för mycket trams helt enkelt. Till det kommer det faktumet att jag inte drar in pengar till företaget vilket betyder att den plats jag upptar bättre kan utnyttjas av någon som brinner mer för detta än vad jag gör. Jag glöder inte ens för detta yrke. Jag är som en hora som inte gillar prostitutionens natur.
- Kan jag inte övertyga dig att stanna kvar?
- Nope!
- Vad skall du göra nu ?
- Jag skall koncentrera mig på att skriva låtar och jobba med webprogrammering för min polare DJ Led har ett gäng hemsidejobb jag kan få.
- Men kan du inte sitta här och göra jobbet, fan jag gillar dig och tycker att du är en så jävla cool kille.
- Vad är haken?
- Jag styr upp det du behöver i maskinväg och skanners och allt du behöver. Du kan till och med få sitta här inne på mitt kontor och göra dina prylar mot att du fixar uppdatering av vår hemsida och hjälper till med inskanning och uppdatering av databasregistret.
- Hur mycket får jag i lön för detta?
- Lön… nja… min tanke var den att du här får gratis Internet och behöver inte sitta hemma och surfa så den kostnaden minskar ju och kommer det in något hemsidejobb så får du göra det mot hälften av vinsten.
- Så ingen grundlön för att jag sitter här och daterar upp registers alltså?
- Du måste se till fördelarna här. Gratis Internet!
- Jag måste fortfarande ha en uppkoppling till nätet hemma.
- Arbetspolarna!
- Känns som om det kvittar!
- Ny Macintosh!
- Jag kommer bara att göra hemsidor i PC… och för övrigt börjar jag anse att Macintosh smygsuger.
- Du menar ingen deal alltså?
- Nej… jag måste ha in cash för att kunna betala min hyra och så länge jag sitter här och arbetar åt Syrebanjo så lägger jag in min tid. Min tid är det enda jag har att erbjuda och för den vill jag ha fett betalt. Annars kan jag lika gärna sitta hemma peta mig i röven och titta upp i taket. Skillnaden är då att jag kanske gillar rövpetningen för den kan jag välja att avbryta hur som helst… men jag tror inte att du skulle tycka att det var cool att jag ibland inte dök upp. Cashar du mig så har du mig sittandes varenda dag för den tid du betalar. Detta kallas anställning eller lön för mödan…
- Det är ditt sista bud?
- Jäpp!
- För till protokollet att jag gärna vill ha dig kvar och att det inte är några vibbar alls från min sida!
- Noterat, sade jag och tog på mig jackan och lämnade Syrebanjo.

Som vanligt missade jag bussen med fyra minuter och fick snällt stå i novemberblåsten och vänta på nästa buss i tugosex minuter. Sen lämnade jag Tyresö, för all om jag får välja framtid. Va fan skall jag dit och göra?

Jaha. Once again stod jag vid livets korsning och tänkte vilken väg skall jag nu ta. Den till vänster kanske leder framåt i min karriär men den kan lika gärna vara en återvändsgränd och då vet vi som min gode vän DJ Led skulle säga. Å andra sidan kanske vägen till höger är den som faktiskt tar mig framåt eller så kan den lika gärna leda bort till en annan återvändsgränd.
Jag stod alltså där med inga pengar på fickan, ingen flickvän som väntade där hemma med en god middag som tröst eller ens ett hem som jag kunde kalla mitt eget. Jag bodde i min gode vän Linus lägenhet mitt på söder och var inne på mitt nionde år som andrahandshyresgäst. En hyra på fyratusen fyrahundrafyra kronor stod inför dörren. Livet sög och det var inte en av dessa avsugningar som man skryter om inför polarna på fyllan utan det var mer subtilt. En nivå man inte var stolt över.

Någonstans långt bak i huvudet hörde jag Paul Stanley vråla refrängen till “Rock Bottom”. Först Skifs och nu Stanley, hur långt skall det gå? Jag kommer att sätta en pistol för pannan om jag hör något av Orup eller Strömstedt. Jag hade verkligen nått bottennivån. Kunde saker och ting annat än gå uppåt från och med nu?

Detta var ett par år och lite fler hårstrån på huvudet innan jag hamnade på postterminalen i Sätra och sorterade avgasrör för femtionio kronor i timmen. Den formen av existens fanns inte i mitt medvetande, varken som begrepp, teori eller ironi och sålunda kunde jag inte heller framställa den bilden av mig själv. Vad göra tänkte jag för mig själv?

Jag for hem till min unkna lilla svindyra lya och kollade igenom min ekonomi. Jag hade ett par hundra kvar i fickan att leva för. Det kändes inte så spännande utan jag ville göra något drastiskt och idiotiskt. Kanske ta mig en fylla?

Fint ofräsch fylla kom, fint ofräsch Luther föddes efter endast tre ynkliga mellanöl, fint ofräscha teorier kom och analyserades, fint ofräscha kärringar kom och smekte mig på benen, fint ofräsch vingling presterades av Luther på rollerblades vid ett på natten på hemväg.

Fy satan i gatan.

Följ den rafflande fortsättningen imorgon…

KAPITEL 37 eller Dag 19 på Lastkajen

PIAGET!

Jag vet inte riktigt vad jag tycker, men kan du anklaga mig för det? No and jag menar Icke, för ty den som dväljes under lärdomens hårda ok är den som på den yttersta dagen skall säga “Ha va vade jag sa!”. Satan vad jag kraftigt tror att jag ogillar pedagogik!

Jag funderar på om jag ska studera IT-Pedagogik med betoning på IT och lite mindre fokus på vad gamla senila gubbar sade för ungefär hundra år sedan, jag säger vem bryr sig om dem? Ty de hade grava fel om människor och man kan inte dra några generella slutsagor om människors beteende, since varenda enskild individ visar sig sitta med en hel massa obundna variabler till sitt förfogande att bruka efter sitt humör och efter den tid som de råkar befinna sig i.

Fanns datorer för hundra år sedan? Nej och åter No är mitt svar som logiskt leder mig till att fråga vad dessa mossiga gubbars galna teorier har för relevans i det moderna snabba IT samhället vi just nu befinner oss i… God Damit! Skulle jag träffa på Piaget skulle han hastigt få ducka för att undvika min snabbt inkommande högerkrok… jävla gubbe! Usch! Och då har jag bara läst lite om honom på nätet. Den här jävla kursen säger att Piagets teorier är fundamentet för it-pedagogiken.

Shit! Dags att dra till looserhangaren igen. Fast nu går jag dit med lite mindre tunga steg. Hoppas hoppas jag kommer in på kursen. Annars kommer jag att bombhota mig in på kriminlogi, arkelogi eller någon annan jävla låtsaskurs för att kunna skrubba avgassystemen från mitt system.

Jag önskar i bland att mitt huvud voro byggt av Microsoft, för då vet jag att det bara vore en tidsfråga tills mitt huvud skulle krasha och jag vore tvungen att installera om allting och då vill jag bara betona att filerna med avgasperioden inte skulle reinstalleras. Jag skulle nog också se mig tveksam till att installera en del pinsamheter som jag tyvärr minns än idag.

Fan att det ska ta en sådan lång tid att få ett antagningsbesked!

Följ den rafflande fortsättningen imorgon…

…forts KAPITEL 36 eller Brevet

Detta gav en krusning på vattenytan. Bolaget kallade till stormöte och jag, VD:n Motor Ola, A& R Klas Andresson och vice VD Hasse Kvist möttes upp en disig tisdag i Solna. Jag blev inte lovad guld och skogar men fick mig en injektion i form av en massa positiva vibbar och har jag senare nu kommit fram till rena lögner för att hålla mig glad och på mattan serverade. Med hull och hår svalde jag detta och smög hem och skrev ett par nya heta hits. Jag var så jävla glad och hade fått löfte om att nu skall vi satsa på Luther. Jag hade fått en budget på hundratusen kakor för att spela in nya låtar i studion. Vi snackar högsta prioritet på Skivbolaget. Jag blev lovad att jag prioriterades framför storsäljande artister som E-type, Cardigans och Antiloop.

I ungefär en vecka höll denna drift mig flytande och lugn. Jag började bli misstänksam när jag inte hörde någonting från bolag eller producenter. Jag tog det rätt coolt dock eftersom detta var strax innan jul och jag tänkte det att, nu är det helg och jag få väl softa ett tag. Den dagen jag började misstänka att saker och ting inte riktigt var som de skulle var när Integritets Luther försvann den där ödesdigra Tisdagen i Sätra. Vi snackar april!

Jag har fram tills nu inte fått ett enda samtal ifrån Solna Skivbolag, alla kontakter med dem har jag själv styrt upp. Är jag dum? Susar det i mitt huvud? Går inte hissen ända upp hos mig? Står allting rätt till hos Luther även känd under sitt alterego det vandrande dumhuvudet? Det är nästan så att jag tror att detta är fallet eftersom jag inte hittar några som helst goda argument till Solna Skivbolags agerande. Jag känner mig som en kvinna som tar på sig skulden när hennes man har varit otrogen med argumentet att hade hon varit bättre i sängen så hade han inte hoppat i säng med den yppiga blondinen, som är tio år yngre än henne.

Se där, ett exempel på modens ponens. Filosofin var uppenbarligen inte helt bortkastad. Jipii light.

Solna Skivbolag har investerat nästan en miljon kronor på mig och mitt soloalbum med produktionskostnader och video. Jag har sålt cirka tiotusen exemplar av min första singel och någonstans runt fyratusen exemplar av min tredje singel. Bolaget kan inte ha fått tillbaka ens tio procent av vad de har lagt ut. Varför vill de inte ha tillbaka sina pengar? Eller är det så att jag har blivit ett avskrivningsobjekt för dem. De använder mig och min talang endast som någon form av skatteteknisk verktyg. Se här gick vi minus och mot det kan vi balansera artisten E-Types enorma vinster.

Jag kan inte tänka mig något mer förnedrande än, att det som har tagit mig sjutton år att utveckla som låtskrivare används som balansräkning för en av Sveriges mest överskattade artister. Jag menar bara att ha mage att döpa sig efter ett bilmärke och tycka att det är cool gör ju att man vill sticka ned huvudet i sanden och vänta tills någon vettig människa blåser faran är över. Han kunde lika gärna ha kallat sig för Lada.

Visst kan jag tycka att E-Type är smart men var har han sin stolthet? Jag menar killen är ett vandrande åttiotalstals pudelrock de ja vu som visserligen tjänar mer pengar på en kväll än vad jag gör på looserkajen under tolv månader, men han är ju falsk gentemot allt han egentligen gillar. Hur skulle folk reagera om Ghandi egentligen tyckte om boxning och blodiga biffar men sade sig stå bakom ickevåldsprincipen och vegetarianismen för att göra karriär? Ungefär som den gästrikländske skenheliga velourjesus som härskade på lisorna för ett par år sedan.

Det förefaller som att i showbiz kan du vara vilken hora som helst och om du horar mest och särar på benen vidast så är du den som respekteras. Detta mäts endast i kraft av försäljningssiffror och inte med någon form av kvalitativ ansats. Lite rannsakan skulle vara på sin plats tycker jag. Nu dissar inte jag dem som på fullt allvar tycker om det de gör men som inte nödvändigtvis faller mig i smaken som tex Drömhus. Den orkestern tål jag inte, men sångerskan säger inte att hon egentligen tycker om opera men gör detta för att det finns en massa pengar att tjäna. Jag tror att hon faktiskt tycker om det hon gör och då kan man endast respektera henne och det hon gör utan att för den sakens skull älska det. Det finns liksom ingen motsättning i det.

Fan vad jag hatar branschen och alla dessa falska jävla asslickers som frodas och lever i den. Den dagen jag har en hit igen på radion kommer de att komma fram krypande från sina stenar och dunka mig i ryggen och säga att de alltid har gillat mig och trott på mig och min musik.

Jävla avarter!

Följ den rafflande fortsättningen imorgon…

KAPITEL 36 eller Brevet

Som tur var hade jag ett litet påhugg som webprogrammerare och hade ett jobb jag fått från en polare. Jag hade ett par veckor på mig att fixa det och skulle bli bra betald. Jag fick sjutusen netto för två månaders arbete. Det var inte riktigt dom pengarna jag hade räknat med och än en gång blev jag varse att skall du ha något fixat så skall du se till att du fixar det själv för att de flesta människor är sig själva närmast och ser i första hand om sitt hus.

Jag menar inte att jag är särskilt bitter. Ha! Men jag har fått den uppfostran att om någon gör ett jobb hundra procent så skall han ha hundra procent av betalningen. Visserligen kan jag se och tycka att det är okej att om jag fixar ett jobb åt någon så kan jag vilja ha ett par procent av cashen eftersom det var jag som styrde upp jobbet från början men då snackar vi tio eller tjugo procent. På sin höjd. Vad jag vet så drog mitt arbete som jag lade ned in ca fjortontusen kalla och av det ville uppstyraren ha hälften och det är coolt med mig, men detta innebär att jag inte kommer att göra mer jobb åt honom på denna nivå. Men man lär sig och jag har absolut inga problem med detta men som man säger ”Då vet vi!”

För att ta en parallell så skulle det innebära att av nästan alla gigg i bandet som jag fixade skulle jag ha fått hälften av varje bandmedlems gage eftersom det var jag som hade fixat jobbet. Liksom? Jag kan säga att det hade aldrig funkat med den teorin under de tio år som vi var mest aktiva. Men jag antar att jag inte är funtad som de flesta människor som skulle kunna ge bort sin stolthet bara det genererade some doleros. Pengar kommer och pengar går. Varför göra det till någonting som är den yttersta drivkraften i livet? Det finns andra saker som är viktigare tycker jag.

Sen är jag inte dummare än att jag fattar att det blir en ojämn kamp med hyresvärden om jag säger till honom att”… är det OK om vi hoppar över oktober och november hyran…för att jag anser att det är viktigare att jag mår bra i själen och kan vi lösa detta med din vetskap om att jag faktiskt skulle må bra om jag slapp betala hyran denna gång. Du skulle bli så mycket lyckligare om du hade samma sorts värderingar som jag hade och vi kanske kunde gå ut någon kväll över en soft whiskey så skulle jag glatt förklara för dig om saker och tings egentliga värde…” I dont think so!

Som sagt livet sög och jag satte mig ned och författade ett av dessa fantastiska mail till mitt lallande skivbolag att nu får det vara nog. Det löd som följer:

Till vem fan som helst som bryr sig!

Till att börja med kan jag väl säga att jag är väldigt besviken på Solna Skivbolag. Det har varit en del ljusa stunder under denna period och det skall jag inte sticka under stol med. Ett par gigg som jag har gjort med Solna Skivbolag har varit fantastiska. Tex. Vattenfestivalen 1997. Plus ett par Radio Match happenings har också varit fantastiskt kul att vara med på. Men när det kommer till marknadsföring och informationsbiten finns det en hel del övrigt att önska. Jag har varit och är en tålmodig människa. Det har jag lärt mig genom mina många år i denna bransch. Jag har spelat i diverse band och konstellationer sen jag var 14 år. Det sätter sina spår. Vad jag har som är min stora styrka utan att det för den skull skall låta som skryt är en otroligt stor tilltro till människor. När någon säger till mig att jag skall fixa det eller detta så tror jag på den personen. Jag kräver det av den personen pga av att jag själv aldrig i hela mitt liv skulle lova någon någonting utan att ha täckning för det. I min något enfaldiga värld är detta någonting som jag kräver av mina medmänniskor. Nu vill inte jag påstå att någon på Solna Skivbolag har lovat mig guld och gröna skogar och att jag därför ligger här i min säng och deppar ihjäl mig. Det är jag alldeles för gammal för och jag har gått på alldeles för många nitar genom åren för att det skall ske igen. Vad jag har svårt för att förstå är följande:

Varför spelades det inte in en video på min första singel? Varför släpptes “Kanske är det du” som andra singel när jag och mina producenter från Lätta Produktioner uttryckligen flera gånger sa att vi inte trodde på den som en singel. Jag har också fått veta att NRJ sagt att dom inte skulle spela låten utan de ville istället ha “Skaka på skallen” eller ” Samma jävla historia ” som andra singel och då skulle de spela låten. Jag tror att det var där som min karriär dog. Visserligen är det ingenting som säger att NRJ skulle ha spelat de låtar de ville ha fastän de hade fått som de ville, fast varför inte göra dem till viljes?

Kommer albumet att någonsin släppas? Och om det inte släpps, vad kan man göra för att försöka reparera den skada som redan uppkommit? Är det någonting som är intressant för Solna Skivbolag? Vill Solna Skivbolag ha tillbaka pengarna som det har kostat att spela in albumet? Är det någon ide för mig att sitta ytterligare ett halvår eller år så på att ni skall bestämma er för hur/vad ni skall göra? Tycker Solna Skivbolag att det funkar med att ha en A&R sittandes på en annan arbetsplats?

Jag kan väl tillägga att jag har spelat under sommaren som har varit över hela Sverige och vart jag än har kommit så har jag dragit fullt hus. Denna sk sommarturné, 21 spelningar, har jag själv tillsammans med John Roberts suttit och ringt ihop och varenda gigg har vi fått när bokarna fått en demokassett med låtarna som de känner igen och de undrar alla vad som händer med Luther. Jag har tryckt upp egna affischer utan sponsorer. “Hetta upp mig ” ,”Skaka på skallen” och “Saknar dig” är mycket större än vad jag själv trodde. Trots motsatsen som sägs på listorna. Jag har spelat på Globen inför sextusen ungar som skrek, jag spelade uppe i Östersund utan en singel på radion och drog sexhundra personer, jag spelade i Södertälje en torsdag och fick dit åttahundrafemtio personer… Jag menar bara det att man skall kanske inte stirra sig blind på en massa listor och vara rädd för att folk kanske inte köper albumet.

Vad jag har som många så kallade listettor inte har är en genuin kärlek till musiken och ett par års erfarenhet av scenvana vilket gör mig till en bra artist. Jag är inte heller beroende av några låtskrivare eller textförfattare vilket gör att jag inte hamnar i “vi-kan-ge-honom-den-här-låten” fällan som jag vet att många artister sitter i idag. Med dom musiker jag har i mitt band så vet jag att vi spelar skiten av det mesta som finns idag i Sverige och jag tror att kvaliteten i det långa loppet gör mig till en artist som inte faller bort efter en hit. Det finns otaliga bevis på artister som sålde max ett par tusen av debuten men idag är firade superstjärnor, Per Gessle, Eric Gadd, Dylan etc… Solna Skivbolag sitter på ett guldägg…tappa inte bort chansen för jag har börjat tappa lusten…

Luther

P.S. Jag är medveten om den företagsekonomiska aspekten men jag vet också att utan input ingen som helst output. Man måste våga satsa lite för att kunna komma i position för att få igen det tusenfalt. Vad händer med min karriär? D.S.

Är det någon mer än jag som hatar kursiv jävla text? Man måste luta på huvudet för att läsa skiten. Skulle vilja träffa puckot som kom på det. Skulle slå till honom så att han raknade!

Följ den rafflande fortsättningen imorgon…

på allmän begäran från goose bjuder Sugbloggen på tidigareläggning av morgondagens kapitel

…forts KAPITEL 35 eller Kiropraktor fixar upp Luther

Hur som helst så hade Energy bjudit in mig för att sitta i tre timmar i direktsändning och bara tycka och tänka om det mesta. Jag åkte dit och träffade faktiskt E-Type där eftersom han hade suttit i passet innan mig och morsade och han slängde med håret och grattade mig till min nya låt som han tydligen hade hört av någon på bolaget. Den var tydligen fet enligt honom. Kul tyckte jag och tackade honom, som seden kräver. Under intervjun/nollsändningen satt jag med radiojockeyn och kommenterade musiken vi spelade och garvade och hade det i största allmänhet fett coolt. Han försökte få mig att typ dissa någon låt här eller någon annan låt där, men jag satt och var typ som en värsta annan Koffi Annan och svarade med svepande argument vad jag tyckte.

Saken är den att jag inte gillade alla artister och låtar som spelades, men jag tycker inte om att sitta i radio och dissa folk för deras musikstil eller låtskrivande. Det har jag alldeles för stor självrespekt för. Och vem är jag att dissa E-Type? Han får väl låta hur han vill och hans låtar kan vara hur dom vill. Det är väl bara att byta kanal eller skita i att köpa skivan om man inte gillar det eller liknande. Men hans arbete för att bli den han är måste man respektera. Det är hårt jobb bakom det och detsamma gäller de flesta musiker eller artister.

De flesta!

Hur som helst red jag ut detta genom att vara fett diplomatisk. Döm om min förvåning när jag sedan helgen efter sitter och lyssnar på hur Gadd, sitter och dissar mig och min låt. Jag höll på att ramla av stolen. Killen sitter i sveriges största reklamradio kanal och sågar mig som om han kände mig. Jävla falsksångare liksom. Hur kul är det på en skala? Det var därför jag med en sur röst bad massören byta kanal när jag hörde den falsksjungande funkförstöraren på just Radio energy.

Fan jag köpte mig en sådan schysst telefon häromdagen. Nokia sjuttioetttio, säger förmodligen ingenting för en del människor, fast det känns som om det riktigt kvittar. Hur som helst så är det den grymmaste nalle som jag har haft i min ägo. Över tusen telefonnummers minne, det går att surfa på den om man så vill, kalenderfunktionen är bland det häftigaste jag sett och sist men inte minst, den är snygg också. Avundsjukan hos mina manliga bekanta står högt i tak, fastän de inte vill erkänna det. Jag vet dock att jag skulle bli makalöst avundsjuk om Denny hade hostat upp en sådan nalle framför mig och sagt: “kolla min nya teori”, med ett litet överlägset hånflin dansades på sina läppar. Jag hade imploderat och med ett litet diskret poff, försvunnit upp i stratosfären.

Följ den rafflande fortsättningen imorgon…

ja ja ja…jag blandade ihop kapitlena dårå! Stäm mig liksom. Detta skulle varit igår och det som var publicerat igår ska vara idag och…äh…ni fattar.

…forts KAPITEL 33 eller Luther går på Losec

- Gamle vän!, jag måste skaffa mig en brud, sade Denny efter en liten paus.
- Gräset är grönare på den andra sidan, sade jag så där världsvant som bara de som får sex med jämna mellanrum kan vara.
- Åtminstone finns det gräs hos dig, sade Denny. Jag snackar om att jag inte ens ser den berömda gräsmattan. Hajjar du att det i princip var ett år sedan jag hade sex! Vet du hur frustrerande det är att veta att du av alla oss loosers pippar. Det är som om naturlagarna har fått krupp och bara jävlas med mig. Till och med Iztvan ringde upp mig här om veckan och undrade vad det var som stod på. Han hade en teori om att det var något smittsamt och att han var rädd för att umgås med mig. Va fan är det som händer jag har inte haft sex på två veckor snart, sade han och jag ljuger inte när jag säger att jag hörde tårar i hans röst. Det värsta är att det börjar brinna i knutarna. Va fan, de brudar vi kan få nu i vår tragiska ålder är ju bara dårar och schitszofrena leftovers som ingen vill ha, och inte fan vill jag ha dem heller, men det är bara det som finns till vårt förfogande. Det är som Seven Elevens sortiment en söndagskväll. Vi snackar utfiskat vatten. Hajjar du hur tragiskt det är? Som det ser ut idag så har vi drygt femton år kvar tills vi blir femtio, och vi sitter fortfarande kvar och väntar på den stora kärleken ala´ amerikanska Pretty Woman filmer. Kanske dags att skala av denna dröm och se livet som det egentligen är på riktigt. Typ jävligt trist och att det börjar bli bråttom nu.
- Mmm, sade jag.

Och tog en tankfull klunk och stoppade in en grovsnus.

- Kommer du ihåg hur vi på åttiotalet snackade vitt och brett om hur man definerar sin värld och vilka frukter vi skall skörda när vi kommer upp i trettioårsåldern, vad var det som gick snett? Jag menar vi är ju trettiofyra nu. Jag fattar inte det riktigt. Någonstans på vägen vart vi omkörda av alla som har lite hum om hur man styr upp en brud. Hur många brudar har du egentligen satt på fram till idag?
- Öh… arton , nitton, kanske.
- Precis, och det som är så sorgligt i hela den här historien är att vi förmodligen inte kommer att sätta på så många fler i våra dagar. Vi hade vår primtid på åttio och nittiotalet och då satt vi på mystiska krogar och spelade kvasismarta. Jag blir så arg när jag tänker på hur mycket tid vi har slösat bort på metamoraliska kvasiintellektuella floskler, när vi kunde ha knullat oss fram till otaliga orgasmer. Det är det enda som räknas. Den som har knullat mest innan han dör vinner. En annan aspekt som stör mig är att killar som DJ Led och Iztvan någonstans är de som har fattat vad livet handlar om, sex och cash flow. Vi å andra sidan har suttit och snackat om den inre styrkan och modet av att våga lära känna sig självt bla bla bla… fan jag blir så satans lack när jag inser detta. Skulle den yngre versionen av mig kliva in genom dörren där skulle jag trots min ickevåldsprincip inte kunna hindra mig från att klappa ned honom. Det visar sig nu att vi som trodde att det var det intellektuella som gällde egentligen är de största förlorarna. Till och med Bill Gates som inte är den mest bildsköne varelse som har vandrat på denna planet har mer brudar springandes efter sig, fan killen kan inte gå en gata ned utan att få en massa kvinnliga könsdelar att vibrera till. Har vi den effekten på kvinnor. Nej och åter nej. Det enda vi har till vårat förfogande är dessa trista högerhandsäventyr som står till buds under trista ensamma fredagskvällar. Och tro mig när jag säger att jag har haft många trista ensamma sega jävla fredagskvällar!
- Fast fördelen med runkandet är att man slipper kramas efteråt, sade jag.
- Onekligen har du rätt i det, min vän, men jag är av den åsikten idag att det jag vill ha är just kramandet. Gör detta mig till en mjuk kille med homotendeser så gör det mig ingenting. Folk får tro vad de vill…
- Och ändå vill du inte sitta tillsammans med mig i samma soffa, avbröt jag.
- Det är en annan sak, sade han och tog ett irriterat bloss på sin cigg varpå han fortsatte, …det jag pratar om är närheten till en annan människa. Helst en kvinnlig eftersom det är det som är mina preferenser, men jag vill ha en kvinna att älska, gå på bio med, skratta med och gråta ihop med. Om jag inte hittar det så är jag nöjd med själva knullandet även om det inte är den primära definitionen av ett schysst förhållande. Därför, min gamle vän måste jag skaffa mig en kvinna. Hur fan skall jag göra? avslutade han och tog en dyster klunk av ölen.
- Hmm… du har väl en teori som brukar dyka upp då och då ju?
- Ja vet. Men jag vill mer än så.
- Vad sägs om kontaktannonser då? Där kan man ju definiera klart vad man är ute efter. Och jag har kamrater som faktiskt lyckats styra upp på det sättet.
- Jag vet inte vad som är det mest sorgliga. Det faktum att du tipsar mig om kontaktannonser eller det att jag tar det under allvarlig övervägning som en ganska schysst ide. Nog snackat jag vill ha mer bira.
- Där sa du ett sant ord, sade jag och släntrade bort till baren och hämtade ett par nya bira.
- Hur är det med Erika? frågade Denny när han hade tagit en klunk och tänt en cigg.
- Hurså? Bryr du dig?
- Egentligen inte.
- Då så, skål i alla fall.
- Skål!

Följ den rafflande fortsättningen imorgon…

KAPITEL 35 eller Kiropraktor fixar upp Luther

Mmm… ryggen fixad hos kiropraktorn idag. Den schysstate kille som jag någonsing har träffat på mycket länge. Vilken hedersknyffel. En klippa. Den mänskliga Gibraltarn liksom. Skulle kunna bli min bästa kompis i en vacker värld. Undrar om homovarningen skulle bli allt för hög om jag bjöd ut honom på en polarbira? Jag vill ju egentligen bara visa honom min tacksamhet medelst en soft bira på tu man hand på en tillbakalutad krog på söder någonstans. Det är inte vilken ryggfixning som helst han gjort, utan den kvalar nog utan några som helst problem in bland topp tio i världen om det nu finns någon sådan topplista. Fast han kanske nog skulle tro att bira utbjudningen var en dåligt maskerad anledning för lite kinky samma sex aktion.

Hmm… det räcker nog trots allt med de trehundrafemtio kalla harrysar jag hostade upp som betalning. Jag menar han lever nog under devisen att money talks och friendship walks.

Medan jag låg där på britsen och blev masserad flödade det upp en massa minnen från min spolierade karriär. Bland annat en sak som fortfarande fett stör mig. En dag ringde mitt skivbolag upp mig och sade att jag skulle vara med på Energy Star Weekend någonting… Kort sagt var det en programidé som Energy hade som gick ut på att de skulle bjuda in de hetaste artisterna i radiostudion för att de skulle sitta med som bisittare likt en halvtrött Glenn Hysén, fast med talang, och välja ut sina favoritlåtar och bara softa i största allmänhet i kanalen. Förutom mig själv var E-type, Antiloop, om inte jag minns helt fel även Cardigans och Eric Gadd, de tillfrågade. Även något pucko som sjöng om någon jävla blå fågel någonstans var med minns jag… men hans namn… vem fan bryr sig!

Klart man kände sig lite grand i smöret. Vafan vad hade du själv gjort?

En annan aspekt var att jag visste med mig själv att jag var gillad av folk på Energy, vilket visade sig i bland annat att min låt, var veckans PowerPlay samma vecka som de hade sin DJ Music Awards eller liknade på Berns i Stockholm, bara några veckor innan radioeventet skedde. Det sköna var att jag själv inte hade en susning om det när jag var där utan det kom fram folk som jag idag har klassiciffierat som rövslickare av rang, och grattade mig och dunkade mig på axlarna som om jag veckans guldgosse eller hade gett dem en avsugning. En del gav mig till och med tummen upp. Jag hade lust att ge dem fingret.

Jag fattade ingenting. Inte ens när dr Alban grattade mig med orden ”kompis grattis till veckans smashit!”, under kristallkronorna på Berns anrika salonger. Jag smög fram till en snubbe som jag ansåg då vara en vän eftersom vi hade känt varandra innan jag hade spelat in singlar och legat på radio, men nu i eftertankens kranka blekhet rangordnar bland top tio assholes i mitt liv, och frågade honom va fan det var fråga om.

- Vafan luther! du har blivit vald till veckans smash-hit!
- E de bra de?
- Så klart! det betyder att din låt är bland de femtitvå bästa detta år!
- Och…?
- Men va fan, om du betänker att det releases tvåtusen låtar i veckan…
- Åh fan!
- Eller hur?
- Fan det är ju skitfett, sade jag.
- Jag har alltid tyckt att du har varit grym.
- Så lät det inte när jag spelade upp Turn i din Van för ett år sedan, sade jag surt.

Det sura var inte att han hade dissat min låt för ett år sedan, eller att han var allmänt dryg sedan han hade blivit en lakej på ett pseudo-skivbolag. Utan det var det faktum att han var på lyset och fint mätt utan att ha betalat en endaste krona, medan jag å andra sidan hade fått betala mina egna öl och en snabb hamburgare på MacDonalds innan jag hade kommit till Berns. Han var också full på mina pengar och min talang. Sådant gör en förbannad. När man ser folk som inte kan skilja på huruvida det är en bilkrash eller ett amoll de hör. Speciellt när de använder sig av bolagets kreditkort för att bli fulla eller ta taxi hem framåt nattkröken när de har varit och representerat… vadå?

Sin jävla obetydelse i talangfulla sammanhang!

De är ta mig fan precis lika existensberättigade som kritiker i en tidning. Ställ dem på rad och pissa på dem, såsom de pissar på talangfulla kreatörer som skapar någonting av ingenting. Vad skapar de? En karriär på att förnedra och såga folk som i alla GÖR någonting. Sug min balle på tvären säger jag!

- Mja…då var det ju, började han och skulle försöka lirka sig ur denna situation när jag avbröt honom.
- Vadå mja… du sade att den sög, att jag inte kunde sjunga och att det inte var en hit, men nu när Dagge och Max proddar den och den spelas på radio… då är man plötsligt full av talang liksom.
- Men vi gör alla misstag.
- Ja ni gör ju det, sade jag avmätt och gick min väg.

Ytterligare en aspekt som retade mig var det att jag inte fick två biljetter till detta event, där jag var veckans smashit utan bara en. Det betydde att jag inte kunde ta med mig någon polare eller flickvän utan fick vara på Berns helt själv. Som tur var hade gitarristen i mitt band sagt att han skulle rasa förbi senare när de släppte in allmänheten för halva priset. Så jag hade inte någon jag kunde dela glädjen med utan fick ringa min syster på min mobilen och berätta detta. Och fira detta med att betala min bira själv.

Den biljett jag fick av mitt sugande skivbolag gjorde det inte heller möjligt för mig att befinna mig innanför avspärrningen som skilde packet från stjärnorna, utan jag fick beblanda mig med pöbeln ute i publikhavet, och receptionisten på skivbolaget satt med delar av mina artistkollegor innanför spärrarna och drack drinkar, käkade mat och solade sig i glansen som rätteligen var mitt.

Va fan var hon bra på? Svara i telefon! Big deal liksom. Vafan, det var ju jag som hade skrivit veckans smashit! Det var ju min röst som hördes mest i etern den veckan! Det var ju min talang som skivbolaghelvetet tjänade pengar på! Och vem ger de biljetter till? En talanglös jävla halvidiot vars främsta merit var att svara i telefon och skicka iväg fax och hennes jävla pojkvän. Och vad hade han gjort för att förtjäna det? Slickat upp henne i en halvtaskig brygga måhända men hur mycket talang krävs det för det? Hit med hugget, ut med tunga och sedan är det bara att köra på… hur svårt kan det vara?

Jag? Jag fick en biljett! En biljett som inte ens gav mig rätten att sitta bland stjärnorna! Som om inte saken sög hårdare än den behövde, spelades min låt senare på kvällen då det var allmän dans över hela lokalen och jag ser dem dansa till den som om det var de som hade skrivit låten. Jag hade lust att går fram till dem och säga åt dem att inte besudla min låt med att sjunga med i min text.

Följ den rafflande fortsättningen imorgon…