Sugbloggen är landets roligaste blogg!

| Mobile | RSS

Bitter…Jag? Ähhh!!! del 96

November 15th, 2006 | No Comments | Posted in Bitter

KAPITEL 41 eller minnesgatan

Vad är det att vara kär? Att tråna efter någon annan individ? Att vilja ha någon annan person än den man är i tiden? Till exempel, jag är Luther och jag åtrår Koko nu nådens år nittiontusennittionio efter Kristus. Hon kunde lika gärna vara Amfelia som var slav under romarriket vid Kristus födelse eller vara någon som komma skall år typ tvåtusenfyrahunderatolv efter Kristus enligt den västerländska tideräkningen. Varför inte någon som kommer att födas om ca tiotusen år från nu. Snacka om att missa tåget liksom.

Ungefär som en dag på den mäktiga lastkajen i Sätra liksom. Swossh… vad var det där? Ditt liv grabben… ditt sura miserabla liv. Och inte fan lyckas du komma i tid utan du e tiotusen jävla år för tidigt. Jävla klant! Skyll dig själv.

Vad för mekanism är det som får mig att vilja spendera resten av mitt liv tillsammans med Koko och utesluta alla andra alternativ som jag de facto faktiskt har? Det kan väl inte vara så enkelt som hennes bröst eller hennes häck för det finns ju de kvinnor som har mycket mer så kallade “vackra” bröst än vad hon har om man skall gå efter tidsandan. Idag är det Pamela Anderson idealet som gäller, mycket stora bröst och mycket silikon men ingen som helst hjärna bakom de som de representerar utan att för den sakens skull förringa dem som är begåvade med hjärna och bröst. Det kan väl inte heller vara min egocentriska hållning till tillvaron som innebär att det endast med ett förhållande som jag blir riktig? Ve och fasa!!!!

Vad har Koko som gör mig knäpp så som ingen annan kvinna gör? Varför kan jag tänka mig att gå i döden för hennes skull men inte för t.ex… Lisa som jobbar på Telia som jag inte känner. Nja kanske inte riktigt dö men om inte annat en djup medvetslöshet under att par dagar om det verkligen skulle behövas. Jag refererar till det enda smarta som Magnus Uggla någonsin har sagt ” Varför skall man ta livet av sig om man i alla fall inte kan höra snacket efteråt”.

Efter den frasen har han inte gjort något annat än skaffat sig större bankkonto, större frilla och större glasögon. Musiken? Vilken då? Vrålande förpubertala hockeyrefränger liksom. Punkaren på Djursholm. Finn ett fel i föregående mening. Den mannen har släppt sina ideal så in i helvete hårt så att till och med en som som jag vill kräkas.

Varför är Koko det vackraste jag vet? Varför gör det så ont? Hur gör jag för att komma ifrån det ok hon faktiskt utgör på mina axlar? Det är inte ok att hon utgör ett ok. Varför blir jag inte glad å hennes vägnar när hon ringer mig och säger att hon har träffat en kille som hon älskar och som gör henne lycklig? Varför är jag svartsjuk och bitter? Jag vet ju i mitt hjärta att jag inte kan få henne åter. Varför låter jag mig såras än en gång mot mitt bättre vetande? Varför är jag så jävla korkad? Varför susar det i mitt huvud varje gång vi ses?
Varför upphöjt i en kvadriljon?
Varför, varför, varför?

Dessa små emotionella betraktelser är det jag sitter och grubblar på när jag sitter och fikar omkring på stan under min lediga tid, då avgasrören får klara sig utan min eminenta närvaro. Jag har två dagar kvar på lastkajen. Sedan blir jag den första människan som lyckats lämna ett svart hål.

Servitrisen som serverar mig på mitt nuvarande favorithak rakt över gatan och som faktiskt är väldigt vacker undrar hur jag fixar mitt levebröd. Jag nämner att jag är en musiker som lever på royaltyn och därför inte lever under de flesta människor lagar utan kan göra det som faller mig in. Jag förnekar nämligen existensen av lastkajen så fort jag får en möjlighet. Man far inte med en osanning om man säger att jag ljuger.

Ahh… säger hon och undrar vad jag vill ha. Lill Luther skriker dig… säg dig din dumme fan! Men jag beställer en kopp slät kaffe och ber henne bestämma vad jag borde äta för macka. Under tiden som hon fixar till min frugala frukost ser jag mig omkring och kan inte undgå att se ett förbannat lyckligt par utanför fikafönstret som träffas för att äta lunch antar jag, eftersom klockan visar sig vara cirka tolv då de flesta normalt arbetande människor tar en lunch och vi som tillhör den lallande skaran tar oss en sen frukost.

Killen verkar så jävla lycklig när han med raska steg och kliv närmar sig föremålet för sin ömma låga. Bestämt. Hon springer de sista stegen och formligen kastar sig in i hans armar. De kysser varandra ömt, innerligt och framför allt en lång stund. Det är ta mig fan som på film. Bogart möter Garbo liksom. Fast i färg och 3–D och interaktivt på något sjukt makabert sätt eftersom jag medelst ett “lägg av nu, hör ni!”, kan avbryta dem. Fast det kan man i och för sig göra med filmen också genom att trycka på stoppknappen eller inspelningsknappen. Då har det aldrig skett kan man trösta sig med. Jag känner ett stygn av bitter avundsjuka svepa förbi mitt hjärta.

Besatthet.
Är det det jag är?

Besatt. Eller menar jag förhäxad?

Jag har en god vän som sade mig att hon under närmare fyra år var kär i en kille som inte visste vad hon var värd. Vad han än gjorde så tänkte hon på honom dygnet runt i fyra år. Hon var enligt egna ord totalt besatt i denna person. Varför undrar hon än i dag. För att när det kommer till det fysiska såsom sex till exempel så var det inga problem att styra upp honom, men hon ville mer än så. Som hon själv uttryckte det, visa mig en snubbe som tackar nej till en tjej som villigt särar på benen och hon skulle visa mig en överviktig vandrande pinne.

Hon åtrådde honom av hela sitt hjärta. Hon kunde gå igenom himmel och helvete för hans skull. Fast det stora kruxet var: Vad ville han? Ville han ha detsamma som hon ville? Kunde han tänka sig att gå henne till mötes genom samma himmel och helvete för hennes skull eller ville han bara ha lite skön och easy stargate? Det var den eviga frågan som poppade upp i hennes hjärna under dessa fyra långa kalla fast stormiga år.

Följ den rafflande fortsättningen imorgon…

Leave a Reply