Sugbloggen är landets roligaste blogg!

KAPITEL 11 eller Ytterligare en dag på Lastkajen

Jag visste det!!!

När jag lämnade min illaluktande lilla svindyra andrahandsetta, mötte jag ett gäng killar i min trapp som stod och hade konferens om hur de bäst skulle dra sladdar. Jag är vanligtvis totalt ointresserad av vad som sker runt omkring mig men denna gång kände jag att någonting stort var på gång i huset. Jag frågade en av dem som höll en tång i handen och såg ut som om han hade tillräckligt mycket överlevnadsintelligens för att kunna agera i ett interaktivt samspel, vad som var i görningen.

-Vad händer snubben?

Som om mitt liv inte kan suga hårdare, säger killen att de håller på att installera kabelteve och höghastighetsinternet i huset. Jag har ringt och skrikit på fastighetsägaren om att jag vill ha kabel i huset, men jag kunde lika gärna framställt min begäran åt en död mullvad. Totalt stopp har det varit på den fronten. Och det har varit många teleringningar till mig på kvällarna från mina vänner som har sagt, sätt på det eller titta på den kanalen….osv. Jag har alltid i dessa lägen tungt sagt att jag endast har ettan, tvåan och fyran. Bittert har en del av dem påpekat.
Senast i förrgår var det en tjej som kollade på min lägenhet, eller egentligen Linus lägenhet, som är beredd att hosta upp hundra kalla lakan för hyreskontraktet. Då vet jag! Hoppas bara att jag hinner kolla på lite kabel innan jag kastas ut. Det finns ju en och en annan porrfilm man inte har sett, menar jag. Slutar väl med att jag får en liten etta i någon förort, givetvis utan kabel. Och förmodligtvis i en förort på en helt annan sida av stan än där jag jobbar.

Fan… nu har jag kommit in i en det-kunde-vara-värre-läge. Det är nästan så att jag börjar trivas på Lastkajen. Som det ser ut nu så kan jag nästan tänka mig att vara kvar för att få uppleva känslan vid sextifem tagg. Typ ta en pension och få mig en guldklocka för lång och trogen tjänst. Om inte annat för att visa dem alla och ge dem en lång näsa. Fast den längsta näsan som någon skulle ha vore väl jag.

Swoosh!

Vad var det där? Ditt liv grabben, ditt miserabla liv. Trettiotvå år på Posten, och vad fick du för det en jävla guldklocka, som du kunde ha köpt i Gula Tidningen för en spottstyver… jävla looser.

Idag innan jobbet gled jag förbi John för att få skjuts till jobbet. Vi chillade en stund och surfade på nätet ett par minuter. Sen tog vi en promenad med hans tjejs hund och det var bland det roligaste jag gjort på länge. Hunden är liksom åttio människoår och gör precis vad som faller henne in. Pensionär. Hon har liksom kutat färdigt efter pinnar och lagt ned spela död tricket. Hon är nästan döv och John fick tokvissla en centimeter från henne för att hon skulle följa honom. Ungefär som min gamla katt som jag ärvde av min far. Hon hade också en egen personlighet.

Fast kan en katt ha personlighet eller har hon en kattlighet? I sådana fall har en hund då en hundlighet? Hur som helst så sket hon vart hon ville och hade sig. Vart hon lack på mig så visade hon mig det så att jag inte kunde missförstå henne.

Hur som haver så skulle vi dra upp till bilen som stod uppe i centrum och på vägen dit så hör vi hur det repas i Sätra skolan. Det var där vi en gång började. Jag kände igen trumljudet och John trodde att de förmodligen spelade på samma rigg som vi en gång gjorde för sjutton år sedan. Jag höll tillbaka en tår av sorg. Jag minns den dagen för sjutton år sedan då jag klev in i samma rum osande av en massa rockstjärnedrömmar. Idag luktar jag mest en massa dammiga avgasrör. John klappade mig medlidsamt på axeln ungefär som om han visste vad för emotioner jag gick igenom.

Vi kom en halvtimma försenat till jobbet.

Med flit.

Följ den rafflande fortsättningen imorgon…

*ring*

- t..ee..l..iiiia, det är aaaa…str…iii..d
- öh…hej

Fan går de en kurs i hur man hänger på vokalerna, tänkte jag. Men eftersom hela deras verksamhet bygger på att hålla linjen de orättmätigt har monopol på så är det ju inte så märkligt. Nåväl.

- jaaaa…?
- uh…jo… öh jag tänkte byta till er. hatar bredbandshororna och tänkte kolla om ni fortfarande kan tänka er att ha mig som kund.
- ja då. inga problem.
- trots de gamla tvisterna?
- vilka då?
- äh…det var inget (varför väcka den grissly som slaggar liksom)
- vill du bli kunde eller inte?
- jao självklart… ok… då säger vi så. jag har sagt upp abbonemanget hos bbb och vill komma hem igen…hahaha (lite rövslickeri är aldrig fel)
- ap pa pa pa…så enkelt ere inte.

Fuck jag visste det. Nu poppar steffolarmet igång på hennes dator.

- vadå då?
- kan jag få ditt nummer?
- ah… ja men visst. det är 12345678.
- hm…jag kan inte få fram det. numret finns inte.
- det gör det visst. jag ringer ju därifrån as vi pratar.
- nej.
- jo!
- ah…men du sa att du sagt upp det?
- ja visst, jag sa ju det.
- där har vi problemet. du kan inte säga upp det. för då får du inte behålla numret. vi kan inte portera det till våra system. vi får bara numret finns inte.
- va?
- mmm… så ere. dessa bolag gör allt de kan för att inte informera om detta. när du säger upp numret stannar det kvar hos dem och då kan de erbjuda numret till andra kunder.
- men va fan!
- jag håller med. därför kan vi inte se det. du måste då skaffa ett nytt nummer
- vad får jag då och vad kostar det?
- 5000 i deposition, ny kundavgift och 1200 i öppning och…
-…men hör du själv hur det låter. jag har haft numret sen jag var 18. det är mitt nummer!
- inte nu längre!
- men hur ska jag göra?
- du får ångra uppsägningen och sedan kontakta oss, så sköter vi uppsägningen åt dig. det är det enda sättet om du vill ha kvar numret.
- ok tack

*klick*

Jag ringde tele 2, glocalnet och de sa samma sak allihop. Jag tänkte va fan så ska det ju inte vara. Ska jag behöva ringa bbb och backa uppsägningen? Typ ställa mig på alla fyra och säga “snälla lite längre in,bry er inte om smörjmedel…det går så bra så utan, jag kan ju alltid bita i kudden om det behövs”.

Nä detta kan jag inte bara ställa upp på. Slå dem medans du faller är en princip jag håller högt.

*ring*

- bredbandsbolaget
- ja hej. jag ångrar min uppsägning.
- ja ha. ditt kundnummer?
- 12345678
- hm…ja…det …ok. får jag fråga varför?
- jag sa upp det icke fungerande avtalet med er för att byta men nu visar det sig att jag kan inte säga upp det för då snor ni mitt nummer. det ska den nya operatören göra.
- det stämmer inte!
- jo det gör det visst!
- ja då har du fått fel information.
- av telia, tele 2 och glocalnet? du menar att all dessa operatörer som gett mig exakt likadan info och som dessutom inte kan få fram mitt nummer eftersom de säger att mitt nummer inte existerar ger mig samma felaktig information. visst kyss mig baklänges.
- men jag ser ju ditt nummer!
- men pucko. det är väl självklart. du sitter ju och tittar ned i er jävla databas. gå in på eniro och försök hitta mitt nummer. men jag ringer inte för att argumentera med ytterligare en hos er som inte vet skillnaden mellan kundvård och kundvåld. jag vill backa uppsägningen.
- ja det ska väl gå bra.
- ok jag vill ha skriftlig bekräftelse på det.
- men det gör vi inte
- nä hä. men på uppsägningar gör ni det och ska ha det i 8 olika exemplar och på olika papperskvaliteter. fixa det.
- så nu är uppsägningen annullerad.
- jag får väl hoppas på det.

*klick*

*ring*

- bredbandsbolaget, teknisk support.
- ja hej mitt internet fungerar inte.
- hm..ok vänta lite. jag får inget svar fån ditt modem.
- nä jag sa ju det!
- har du kollat…
- innan du kör 80 idiotiska frågor, ja jag har testat allt. kollat kabeln, kollat datorn till o med ringt min astrolog för att kolla att inte himlakropparna är det som strular. modemet är paj. dött. som vanligt är det ett inte net när ni är ifarten. inget lampa lyser…skicka ett nytt.
- ok vi skickar det
- kan ni buda över det?
- det kommer på posten.
- ok

*klick*

Vad nu undrar ni? Mohahaha. Det är klart att modemet inte var trasigt. Funkar skitbra om man låter strömsladden sitta i väggen. Men de ska få skicka ett nytt (portokostnader, nytt modemkostnad och retur av gammalt modem kostnad). Om några dagar ska jag felanmäla telefonmodemet. Och jag kommer inte att gå och hämta modemet på posten när det kommit utan jag ringer på nytt och säger att jag inte fått det. Nytt modem skickas på nytt…mahahahahaha

the saga kontinues…

…forts KAPITEL 10 eller Namnsdagsbarnet

Eller skall sanningen fram så var detta första gången jag skulle träffa föräldrar till en brud som kandiderade till posten som min eventuella flickvän med allt vad det innebär med avsugningar och påsättningar. Man kunde sin porrfilmshistoria. Jag kunde se hennes far stirra mig stint i ögonen med den manliga vetskapen att ”är du den som sätter på min dotter eller?” Som medlem av det manliga släktet visste jag att jag inte skulle gilla att träffa min framtida dotters pojkvän. Och de skulle förmodligen inte heller gilla att träffa mig. En av dessa reflexiva relationer som livet erbjuder.

Hur som helst så lyckades hon övertala mig att följa med henne hem till sig. Jag var grymt nervös men insåg att det bara var att gilla läget som gällde. När vi kliver in i hennes hem så vrålade hon så att jag trodde att hjässlocket skulle flyga av.

- Mamma, Pappa!!! Vi är hemma nu. Kom och säg hej till min nya pojkvän Luther!

Jag började darra okontrollerat och svettdes ymnigt. Satan i gatan vad glad jag var att jag hade tagit en ny deo idag. Brut hade inte hjälpt mig. Irma märkte det och sade till mig att bara vara lugn. Min mor och far är jättetrevliga, så det är ingen fara. Bara det faktum att hon kallade dem mor och far och inte morsan o farsan gav mig anledning att misstänka att det var old fashion style som gällde där, typ be om lov att ta ut dottern på en middag med löfte om att hon skulle vara hemma före solnedgången. Detta hjälpte mig föga. Ut från köket kom en kvinna i sina fyrtio någonting som såg mycket bra ut. Hon svepte över mig med en blick som jag antog var ett godkännande eftersom hon sade med adress till Irma.

- Han ser mycket bättre ut än vissa av de lik du har dragit hem förr.

Med detta uttalande gled hon tillbaka in i köket. Tydligen nöjd med vad hon hade sett ledsaga hennes dotter. Från vardagsrummet kom fadern i huset in och gav mig ett high five och sade.

- Tjena jag heter Benny.
- Lenny… jag menar Luther, mumlde jag.
- Vill du ha någonting att dricka?
- Det är bra pappa. Ni kan lära känna varandra lite så går jag och duschar så länge, sade hon och svepte iväg som en präriebrand.

Jag kände mig som ett träd som hade stått i vägen för branden. Fortfarande en aning het och darrande inför utsikten att jag var tvungen att umgås med pappa Benny.

- Pappa vi skall på fest ikväll, kan jag få lite pengar, vrålade hon på väg till badrummet.
- Visst gullet! Kom Luther så tar vi en bira och kollar på fotboll.

Det susade i mitt huvud när jag helt ledlös följde med honom in i vardagsrummet och slog mig ned på soffan. På den yttersta kanten. Vi kollade på tipsextra och drack bira. Jag gillade inte ens Tipsextra. Jag var tydligen godkänd av familjen och så var det med det. Festen var hemma hos någon kamrat till henne ute i en förort där det bara fanns en massa villor. Jag kände mig lika hemma där som jag antog att jag var välkommen. Jag kände ingen förutom min nyfixade flickvän och det var inte så mycket att hänga i julgran. Jag fick i mig en mun vitt pärlande rosevin. Typ Perlerose. Sedan följde jag henne hem och åkte därpå hem själv med nattbussen.

Det som vi hade tillsammans Irma och jag var ett par veckors romans med ingen sex involverat. Visst grovhånglade vi mycket men det blev liksom aldrig läge att ha sex. Ja ja… ja vet. Jag insåg att jag inte var så värst kär i henne och funderade efter ett tag på hur jag skulle vingklippa henne utan att såra henne. Hon var kär i mig men jag var inte så värst nere i henne. Därav min inställning till att inte sätta på henne eftersom det skulle vara taskigt. Det här var på den tid då jag hade moral. Moraliske Luther liksom. Hade han fått bestämma så hade jag förmodligen fortfarande varit oskuld. Hur som helst så gjorde jag slut efter ett par dagars dragande och velande och hon storgrät när vi skildes. Hon kallade mig hund och fädjur och alla negativa epitet som hon hade i sin relativt rikliga vokabulär. Hon skulle ta livet av sig, sade hon och min reaktion var”… ja… ja… det är väl knappast jag som blir drabbad och att det vore taskigt mot hennes familj”. Något skadeskjuen i själen gled jag hem och slickade min sårade självkänsla. Det är inte varje dag som ens negativa sidor är så i fokus.

Efter ett par dagar ringde det på min telefon och det visade sig vara Irmas mor som undrade om jag visste var Irma höll hus. Jag upplyste henne om att det hade jag inte en aning om för vi hade gjort slut för ett par dagar sedan och jag trodde att hon hade åkt hem. Irmas mor sade att hon inte hade sett henne på tre dagar och jag blev lite orolig och sade att jag skulle forska lite i saken. Jag hade ett telefonnummer till en av hennes bästa kompisar och ringde henne och frågade om hon visste var Irma höll hus någonstans. Hon berättade för mig att Irma hade varit helt knäckt och stuckit hem till en annan väninna som hette Titti för att få tröst och komma över detta. Jag fick inget nummer men fick henne att lova mig att hon skulle ringa hem till Titti och be Irma ringa hem eftersom hennes föräldrar var oroliga.

Det visade sig sen att denna väninna Titti blev en rikskänd sångerska som spelas flitigt i radio och TV. Irma å andra sidan blev en känd fotograf som har haft en massa utställningar på Moderna Museet och så vidare.

Och jag då?

Jag sorterar avgasrör på Posten i Sätra. Det känns som om jag inte kan upprepa detta nog och att alla änglar i himlen borde gråta..

Följ den rafflande fortsättningen imorgon…

För fan!

Dela ut ert trådlösa nätverk. Endast så kan vi få lallarna på gsm och 3g att fatta att de måste sänka priserna på sitt skit. Med en w-lan tele kan man då surfa gratis, ringa via skype mm.

Jag delar ut mitt nätverk. Är ni på söder i mina kvarter så finns det ett nätverk (BBB_suger) som är öppet. Om ni inte hittar fixar datorn det. Däremot ska man skydda sin dator på samma sätt som man låser sitt hus…
Feel free…

Än sen om en person snålsurfar på nätet? Du kan ju alltid stänga av skiten för den personen. Om man vill vara säker på konstant uppkoppling …nåja inte om man anlitar BBB så ska man ju skaffa eget abonnemang… men dela ut det…

och argumenten som bolagen använder att:
de porrsurfar på ditt abbonemang…so?
de laddar ned olagligt material på din uppkoppling…so?
…det är ju på deras datorer materialet hamnar…visa mig den lag som fäller någon för att ett pucko använder min uppkoppling för att göra skit som sådant.

…det är som om vägverket skull dras inför domstol för att rånaren använder vägnätet, eller bmw för att de kör en stulen bmw, eller ägaren av bmw:n för att de kör hans bil…

…forts KAPITEL 10 eller Namnsdagsbarnet

Under denna händelsrika era i mitt liv blev jag tillsammans med min första riktiga officiella flickvän. Hela händelseförloppet var ganska märkligt egentligen om man tänker efter. Jag hade åkt in till T-centralen för att kolla på skivor eller så och träffat på en del polare som jag stod och snackade med. Från en sidan av hallen kom det fram en tjej till mig och frågade mig om jag ville gå på fest den kommande Lördagskvällen. Detta skedde alltså dagen före. Fredag alltså.

Jag var en smula tveksam eftersom jag inte kände henne eller så och påpekade detta för henne. Hon sade att jag fick ta med mig en polare eller om jag inte hade någon att gå med så skulle hon och jag kunna gå. Vi får se sade jag till henne, och gav henne mitt telefonnummer och tänkte inte mer på det.

Dagen efter låg jag i min säng och sov och hade en skum dröm som återkom med jämna mellanrum. Ni vet hur det känns när det sitter någon och kollar på en medan man sover. Jag hade denna känsla under ett bra tag och med ett för-i-helvete-nu-får-det-fan-vara-nog slog jag upp mina rödsprängda för att kolla om det är min syster eller moder som använde denna metod för att väcka mig. Jag älskade att sova och gillade inte att bli störd medan jag höll på med denna sysselsättning. Till min oerhörda förvåning, satt det en tjej som jag identifierade som den jag hade mött dagen före på T-centralen. På kanten av min säng med en röd ros i handen och ett leende.

Jag studsade till och drog upp överkastet under min haka. Ungefär som Kalle Anka gör när han tar ett bad och upptäcker att han inte är ensam. Vilket också är jävligt konstigt. Han e ju näck från början.

- God morgon och grattis på namnsdagen, sade hon.
- Öh…äh, v vaa vva vadå?
- Grattis på namnsdagen, sade hon på nytt.
- Vadå namnsdag. Jag har ingen namnsdag idag, sade jag förvirrat.

Jag kände också att detta inte är riktigt det vi borde diskutera. Diskussionsämnet borde snarare varit: Va i helvete gör du i mitt pojkrum och vem fan har släppt in dig och hur vet du var jag bor!

- Ja heter inte du Gabriel i tredje namn, sade hon och räckte mig rosen. Jag tog emot rosen eftersom hon i sak hade rätt, men hur fan visste hon det? Jag frågade henne det.

- Å.. jag har mina metoder, sade hon hemligt.
- Vem släppte in dig, sade jag.
- Din mor!
- Vad sade du till henne?
- Jag sa vem jag var och att vi skall på fest i kväll och att jag ville ge dig en röd ros på din namnsdag och det tyckte hon var gulligt. Sen bjöd hon på te och mackor.
- Te och mackor! Milda Flora! Hur länge har du varit här, sade jag förfärat eftersom jag visste hur lång tid det tog för min mor att styra upp te med mackor.
- Cirka två timmar nu. Jag har suttit och kollat på dig i nästan en timme nu. Du är jättesöt när du sover. Visste du det?
- Jag brukar inte riktigt gå upp och kolla på mig själv hur jag ser ut när jag sover eftersom det verkar vara en fysisk omöjlighet, men jag lovar att den dagen det går att ordna kommer jag vara den förste som kliver upp för att i akt och mening kolla upp huruvida jag är söt eller inte söt medan jag sover.

Jag sjönk in i en tankfull tystnad och stirrade upp i taket som om det skulle ge mig svar på vad som skedde. När jag hade kommit fram till att taket inte kunde bistå mig med upplysningar vred jag ned tillbaka huvudet och gav henne en blick.

- Ursäktar du mig en stund, sade jag.
- Visst, sade hon och fortsatte att glo på mig som om jag var en miljon dollar som hon var about to ärva.
- Asså… öh, jag menar att jag skulle vilja vara ensam ett par minuter för att få klä på mig och det skulle underlätta om du gick ut ur rummet eller tittade bort eller så.
- Men det är ju bara jag, Irma, sade hon och slog ut med händerna och fortsatte. Du behöver inte vara blyg inför mig.
- Det handlar inte om det. Det är ju så att jag inte känner dig eller har inte en susning vem du är och jag tycker att det känns lite olustigt att kliva upp i min fillingar fram för dig. Det måste du ju haja liksom.
- Ok, som du vill, sade hon och gick ut ur rummet.

Det var inte det att jag var blyg inför henne som gjorde att hon skulle gå ut utan det var det faktum att jag satt med veckans ribba som jag alltid gjorde på morgonen när jag vaknade och jag ville inte glida omkring med Lill–Luther pekandes rakt ut från midjetrakten ungefär som om han hade fått vittring. Jag trodde att det kanske skulle ge felaktiga signaler till Irma. Typ att jag var på. Från noll till hundra liksom på en pisskvart. Fan jag kände inte ens henne! Hon kunde ju ha alla samlade könssjukdomar allokerade i sin lilla späda kropp.

Medan jag drog på mig byxorna och en t-shirt funderade jag över den makabra situationen. Vad var det som hände? Borde jag bli rädd eller bara gilla läget och go with the flow. Jag beslöt mig för att gilla läget och kolla vad som kunde tänkas veckla ut från detta. Jag smög in i duschen och tvagade min torso och kvicknade till. Dagen till ära skippade jag den billiga deodoranten. Grabbarna vet vilken jag menar. Den heter Brut och man kunde köpa den på sprayburk i alla lokala Ica-affärer. Detta var givetvis innan Vivo hette Ica. Eller är det tvärtom. Satan vad gammal man har blivit! Jag snodde någon deo i flaska som någon hade glömt kvar, och stänkte på mig farsans gamla Old Spice.

Jag smög därefter ut i köket där Irma och min mor satt och pratade. Strax efter mig gled den parfymerade versionen av mig in, högst påtagligt. Kanske hade jag tryckt på lite för mycket av Olden. Min mor hällde upp en kopp te åt mig och var glad i största allmänhet eftersom detta var det första tecknet hon hade fått att hennes son inte var helt lost när det gäller att attrahera det motsatta könet. Hon kände sig som israeliterna när de hade vandrat där i öknen ett gäng dagar och äntligen fick se lite vatten. Jag drack en munfull och betraktade Irma under min fortfarande fuktiga snelugg och kom fram till att hon var ganska söt. Visst verkade hon lite galen och ett par år före Glenn Close med sin hållning men, va fan helt opåsättningsbar var hon ju inte, trots att hennes bröst endast var en storlek större än mina. Klart vi skulle gå på fest. Jag hade i alla fall inget bättre för mig.

När vi hade frukosterat färdigt och tackat nej till lunch, trots min moders fortsatta trugningar beslöt vi oss för att lämna förorten. Vi åkte in till stan. Någonstans mellan Mariatorget och Gamla Stan började vi hålla varandra i handen. Och innan vi kom till T-Centralen hade vi pussats och blivit ihop. Ack de svunna tonårens metoder att sätta beslut i verket medelst snabba överenskommelser. En puss och så var man ihop.

Nuförtiden får man slänga upp ett par hundra kalla genom drinkar och dyra fyrarättersmiddagar och då vet man fortfarande inte om man får klämma ett bröst eller liknande. Sedan såsade vi omkring sådär planlöst som bara hormonstinna tonåringar kunde göra, eftersom vi inte hade någonstans vi kunde vara. Innan vi skulle dra iväg på festen borta på någon söderförort ville hon åka hem och frågade om jag inte hade lust att följa med henne hem och det hade jag ju inte, eftersom jag hade lite svårt för att träffa föräldrar till tjejer jag var about to sätta på…

Följ den rafflande fortsättningen imorgon…

”Broken Flowers är romantisk, underfundig och vanvettigt rolig. Och dessutom älskad av en rörande ening kritikerkår som inte kan få nog av Bill Murray”

…bara dessa två meningar borde fått mig att baklänges kasta mig ut från videobutiken. EN enad kritikerkår är lika med kalla kårar. Va fan! Jag blir knäpp! Vad ha B. Murry gjort för världen. Ok en ghostbutser men sen har han legat nedsänkt i en våga-vägra-utvecklas cistern de sista 20 åren, Sen gjorde han en skitfilm ”Lost in translations” som måste vare decenniets jävla skitrulle (och givetvis fick kritikerna ståup bara de såg denna kalkonrulle och hyllade skiten).

Och nu har tattaren Jim Jarmusch ”specialskrivit” en roll för B. Murray och släppt skiten. Det är utan tvekan skitfilmernas skitfilm. Inget handling, inget manus, inga klädbyten och samma jävla entoniga musik. Och så slutar de filmen med en cliffcrasher ( till skillnad från en cliffhanger som är ok). Man vet inget om hur det gick…snarare har man fler frågor än innan filmen.

Varför produceras sådant skit…
Hur länge kan B.Murray leva på sitt ickeskådespeleri…
Vad är det för fel på kritiker…
Varför betalade jag pengar för skiten…
Hur ska jag få tillbaka mina 102 minuter…
Är det värt att hiva in fjärrisen i teven…
Vem ska jag stämma…

Istället för “innehåller explicit språk” eller “innehåller erotiska scener”, får man nu hoppas att omslagen beläggs med ” innehåller Bill Murray och lika mycket skådespeleri som ryms in en fingerborg”.

Och en annan grej…vad är det för fel på videobutiker och deras medlemspriser…vad är det jag blir medlem av?

- 49 kr om du inte är medlem.
- och om jag är medlem?
- 29 doggelitosar.
- vilken jävla skillnad!
- ja men om du löser medlemskap så får du första filmen gratis och därefter alla för 29.
- och det kostar?
- 150 kr för 1 år.
- ja men då är ju inte första filmen gratis!
- öh..?

…varför inte köra Kamprads taktik. Alla filmer för alla för 29 spänn? Ingen kan väl komma och påstå att Ingvar inte tjänar pengar? Och medlemskapet gäller bara ett år…var är mitt medlemskort och kvitto dårå?

Under ett par sekunder tittade gravitationen åt sidan. Jag hann tänka “Fugelsang gå och häng dig”. Man behöver inte alls ett rymdskepp för att uppnå tyngdlöst tillstånd. Däremot behöver man ett oväntat möte med naturen i all dess prakt, för att hoppa högre än Holm och längre än Olsson.

- Shit vilken jävla orm, sa jag och parkerade mig 2 meter upp i luften.
- Vart då? undrade frugan och sa efter en lång stund, ska du hänga länge till där uppe?
- Så länge den där huggormen är där ser jag till att hålla mig i livsrummet den inte når!
- Sluta larva dig!
- Bara för att du har gummistövlar upp till midjan!
- Jag sa ju att du skulle lånat pappas. Man går inte i Birkenstock i den svenska naturen!
- Hur som. Jag flyttar inte på mig föränn huggormen flyttar på sig!
- För det första är det ingen huggorm, för det andra är den död och för det tredje kom ner nu, gravitationen gäller alla.
- Hur vet du att det inte är en huggorm? När vart du Arne Weise?
- För att den är fem centimeter lång och kopparfärgad!
- Inte sett här uppifrån!
- Perspektivet lurar dig!

Jag singlade ned likt ett försiktigt löv och kunde konstatera att ormen var död. Om inte död i alla fall jävligt platt och still. Jag andades ut. Vi fortsatte vår exkursion. En kotte här , en barkbit där, en skönt röd svamp med fina prickar som påminde mig om en gammal skjorta jag tappat bort.

- Visste du att kopparormar är ödlor?
- Visst! Dra den om Lisa och Sluggo också, muttrade jag och petade in en lugnande ettans portion. Tog dubbel dos efter denna nerkittlande upplevelse.
- Jo men de e sant, framhärdade frugan.
- Ja ha…och hur förklarar du då att de inte har ben?
- De är ödlor utan ben.
- Ja eller så är alla ödlor ormar med ben.

Vadå ödla utan ben? Vad är det för ett jävla påhitt? Jag tror att det är mossvändarna som försöker spela viktiga. Eftersom Linné reggat allt som finns i naturen och på latin dessutom, finns det inte så mycket för klorofyllsniffarna att göra, så då måste de hitta på egna definitioner. Vad kommer härnäst?

Att ugglor är fladdermöss med schysst syn?
Att lejon är katter på lite för mycket Whiskas?
Att en struts är en and långt upp på land?

Nä du, ligger något utan armar och ben på marken, ringlar sig och spelar viktig, är det fan i mig en orm!

Vart tog musiken i MTV vägen? Vad står “m” för i MTV? För musik kan det ju inte vara längre. Det är bara äta bajs, gifta sig, karriär för idioter och en massa dysfunktionella familjer och puckon där. Jag vill ha tillbaka Ray. Det var tider det.

Och Discovery sen…var är naturprogrammen? Stora maskiner, kriminella dårar, två efterblivna lallare som har för mycket fritid och för stor budget. Vafan jag vill se lejonen på savannen jaga antilooper.

Hur mycket reklam får tv4 sända. Är det obegränsat nu för tiden? Varenda jävla gång de kör film är det bryt i 3 minuter för nyheterna, eller richard sjöbergs jävla program, sen är det minst 5 min reklam, sen är det minst 3 minuter till med grys korsordshistoria och reklam igen för nyhterna. Och när väl filmen börjar har man tappat intresse, plot och undrar varför reklamen avbröts.

Hela den jävla kanalen känns bara som en lång kommunikationslänk för kapitalet rakt in hos varenda familj.

Även riksteve har slutat säga “programmet presenterades…”. Nu heter det “Programmet SPONSRADES av”. Varför ska då jag betala tevelicens…när aftonbladet presenterar vm, marabou hästridning, brio barnprogrammen osv…

…forts KAPITEL 10 eller Namnsdagsbarnet

Ännu en gång fann jag mig själv ståendes i den icke avundsvärda situationen, då en man (okej då, en tonåring) visualiserade sin för tidiga och plötsliga bortgång. Detta har jag gjort ett antal gånger senare i mina dagar och tro mig när jag säger att det alltid är samma hisnande känsla i magtrakten som inte är allt för skön. Addera till det alla de öl och whiskey och enligt Alf hunddelar som gjorde sitt bästa för att ha ett party i min mage. Inte ett bra party utan ett sådant där som man läser om i tidningarna som hade börjat bra men urartade i våldsamma kravaller och makabra scener. Jag mådde illa. Jag trodde att det var en enorm lokal solförmörkelse framför mig. Jag hade gåshud över hela kroppen. Jag kunde inte förstå varför killen hade en Volvo till högerhand.

Jag var ensam. Jag saknade min mamma. Jag ville hem. Till mamma i Gröndal, det kvittade, bara jag kom härifrån. Jag trodde på fullt allvar att jag skulle dö. Jag insåg min dödlighet. Jag ville uppnå tjugo fyllda bast. Jag ville åtminstone ha haft sex minst en gång i mitt liv. Jag ville inte dö oskuld. Inte lille Luther heller. Jag ville ha en Magnum 44 i fickan. Det ville lille Luther också att jag skulle ha. Jag ville trycka på livets pausknapp eller om inte annat spola förbi det kommande obehagliga.

- Well öh… äh I ..öh…I mean you know…ehh nothing personally you know.., pep jag fram.
- THEN WHY DID YOU SAY LIKE THAT, MAN ?, bullrade den väldige fram på nytt.

Och jag tror än i dag att det var han som drog igång Big Bang medelst en väderspänning. Killen snackade ta mig fan i versaler. Varenda bokstav han sa kändes stor och hotfull. Jag var skiträdd. En kanin hade kunnat ta lektioner i rädsla hos mig. Jag anser att forskarna och advokaterna skall kolla upp hans alibi för den kritiska stunden för ca 20 miljarder år sen då det enligt en enad forskarkår var då Big Bang skedde. Och om det visar sig att det var han som drog igång hela den här jävla skiten som en del kallar tillvaron och jag sugheten så har han en hel del att förklara.

En stilla undran… vilken dag i veckan skedde Big Bang? Tänk om det var en söndag eftermiddag allting bara exploderade. En enda stor jävla kula softar omkring i rymden ett tag och blir så less på det så den får för sig att smälla av en disig söndags eftermiddag, om inte annat för att bryta tristessen. Ungefär som om den ville säga till Världsintet “take a picture of this, motherfucker!”

Jag insåg att här fanns bara en enda taktik om jag ville komma hem i en enad enhet som vi alla har lärt oss att tycka om. “Let Luther Live” hörde jag inom mig, som en slags mantra.

-We are all brothers and I think that…, sade jag men blev bryskt avbruten av den lille pakistaniern som sade:
- I´m not your brother! I´m from Portugal!

Ser man på killen var ju från Portugal! Jag har sagt det förr och det tål att upprepas, jag är inte och kommer aldrig att vara den som skall ertappas med att skåda hästar i deras munnar. Det verkar inte vara så roligt. Jag såg min räddning och blev behagligt medveten om att frasen “Let Luther Live” hade en stark inneboende realitetsfaktor. Jag skulle få återse min kära mor igen. Jag skulle imorgon vid uppvaknandet finna att kroppen och den kära gamla skallen skulle sitta ihop såsom de alltid har gjort. En aning osynkade förvisso, eftersom det fula ansiktet baksmälla skulle visa sitt tryne, men i alla fall en enad entitet känd som Luther. Jag blev stark. Jag vågade se den väldige i ögonen utan att darra allt för mycket med knäna. Jag till och med försökte mig på ett litet leende och sade:

- Hey? Who is the rasist now!!?
- YEAH , bullrade den väldige, fast nu i riktning mot den lille vedervärdige glasögonbäraren.
- Öh…, försökte pakistaniern.
- YOU WANT A FIST OF ME ?, dånade min nyfunne broder och riktade Volvon emot pakistaniern. Jag menar portugisen.
- You want a fist of him, försökte jag klargöra för den lille paki…sorry portugisen, trygg i förvisning om att jag satt med en full hand nu.

Det var nästan så att jag ville massera den väldige som de masserar Tyson i ringen. Fan jag kände mig som Don King. Med tanke på att alkoholen hade satt fart på det mesta i mitt system antog jag att mitt hår hade krullat sig hårt och såg minst lika sjövilt ut som mr. Kings.

- Nice to meet you both but I got places to visit and people to meet so I say…see you, sade den lille indiern och for iväg med ett litet väsande förbi mig.
- HA HA HA….WHAT A PUSSY, MAN!!!, vrålade den gigantiske efter den bortflyende ryggtavlan och vände sig om emot mig med en hand som var stor som en mindre buffel.

Vi skakade hand och var på något sätt brothers in crime. Att skaka hand med honom var ungefär som jag föreställer mig att det måste kännas när man sticker in sin hand in i ett svart hål. Man undrar liksom i förbifarten om man någonsin får se sin högerhand igen. Jag såg för mitt inre öga hur alla framtida runkningar radikalt försvårades och svor en mindre ed över att jag inte till fullo hade uppskattat alla runkningar jag trots allt hunnit med. Man säger ju att man aldrig uppskattar något så mycket som när man precis har mist det. Detta förklarar alla mina skumma pseudosorger efter mina flickvänner trots att det är jag som har gjort slut med dem.

På tal om flickvänner, så spelade vi en gång i mitt gymnasium. Mitt i ljushallen. Jag hade skrivit en låt som hette Big Mistake, som handlade om mitt första möte med olycklig kärlek där jag som vanligt gick förlorande ur striden. Hon med det våta håret på skolgården för några år sedan. Det blev aldrig något mellan oss. Inte så konstig kanske när det framkom att hon var tillsammans med en snubbe som var ett skinhead och som var svartsjuk som satan. Det framkom klockan 03.00 under en bro i någon satans jävla förort hon hade lurat mig till. Precis när jag tog modet till mig och lutade mig fram för att ge henne en alkoholindränkt våt djuptungare och mjukat upp fingrarna för att lägga en avslappnad hand på ett bröst sade hon ”åh…jag vet inte om detta är en så bra idé. Min pojkvän skulle nog inte samtycka till detta”. Nu lade hon inte fram det exakt sådär men ja…ni fattar andemeningen. No hands, no kyss och no grovhångel.

På denna tid var blodet i mina vener hett och det låg en liten matta framför mitt hjärta med de vänliga orden “Välkommen” på med stora inbjudande bokstäver. Jag var konstant kär i den ena tjejen efter den andra. Jag hade på något skumt sätt spridit dessa vibbar runt omkring mig så att när vi stod där på scenen och brände av låten med orden ” denna låt är tillägnad en speciell vacker flicka “, så var det sju tjejer som tog åt sig i skolan. Det roliga var att den det handlade om inte ens gick i min skola. Jag hade fullt sjå med att försöka förklara för dessa stackars vilseledda små flickor att “visst tycker jag att ni är söta men…bla bla bla”. Behöver jag nämna att jag inte fick sätta på en enda av dem.

Hade jag varit smart hade jag givetvis sagt till dem att “visst handlar den om dig…gillar du den?…kul skulle vi kanske hitta på något någon gång…kanske till helgen…varför inte kolla en videorulle hemma hos mig…för jag kommer att vara ensam hemma och vi kunde käka något…bla bla bla”. Jag vet att min gode vän Iztvan aldrig skulle låtit detta serverade smörgåsbord av kvinnor passera framför honom utan att han hade provsmakat dem alla. Men som han så riktigt har påpekat så lider jag av denna konstiga sak som han kallar moral.

Följ den rafflande fortsättningen i nästa vecka…

…slutar aldrig att förvåna.

case: förvirrad utmattad person kommer hem från Beirut. På Arlanda hookar den pulizerprise jagande reporten upp offret och ställer årets mest korkade fråga, förmodligen med en framskjuten tvärhuggen haka.

“hur kändes det att höra bomberna?”

vad förväntar du dig för svar?