Sugbloggen är landets roligaste blogg!

| Mobile | RSS

Snorkråkans existens … #blogg100

… är väl det ultimata beviset på att det inte kan finnas en Gud. Eller visst kan Gud finnas men påståendet att vi är hans avbild måste vara något från någon som andats in lite för tunn luft. Jag vet inte hur ofta jag suttit och rynkat och vridit på näsan för att det finns en hård snorkråka som torkat in på snedden. Alltid sker dessa behov då jag sitter i viktiga möten. Som slutar med att mötesdeltagarna tror att undertecknad – visst slick och skicklig men vad ere med hans tics? Och vad är grejen med att hans näsa verkar leva ett eget liv? Vrider på sig som en mask.Usch. Eller rynkade han egentligen på näsan åt oss allihop i mötet. Gillade han inte oss. Vafan!

Och allt detta på grund av att en elakartad flarnaktig kråka sitter på snedden och pockar på uppmärksamhet.

Vad är grejen med att sitta i en BMW Suv för 690 kalla och i bilköer och peta i näsan. Tror man att man är helt ensam i världen? Att ingen ser en. Titta lite ut till vänster. Ja du ser den va? En stor röd SL-buss med 97 passagerare som alla sitter och stirrar på när du leker grävmaskinist. Det slår aldrig fel att varje gång jag tittat in i förbipasserande bilar så sitter det en stinn gubbe och har halva armbågen in i näsan. Och inte kan väl Gud mena att han gör samma sak? Och att vi äro hans avbild?

Eller?

 

No Comments February 2nd, 2013 | Posted in Funderingar |

Dagens Outfit

Om snygghet är in the eyes of the den där som kollar upp i smyg, så innebär det att jag har en lång resa framför mig.

Idag fick jag för mig att Dagens Outfit™ skulle utgöras av (häng nu med utan att rynka på ögonbrynen och visa att ni är en del av det nya som inte begränsas av det gamla)

  • blommiga kalsonger
  • randig skjorta
  • prickig slips
  • tjock tröja med snedställda rutor
  • kritstrecksrandiga bruna byxor
  • svart kavaj
  • röda skor

Se, jag ville nämligen liva upp mig själv en smula. I dessa dystra fratider kände jag att än så länge kan ingen kontrollera och säga åt mig vad jag ska ha på kroppen. Innan de inför nya K.R.O.P.P (kommunalt reglerad obligatoriskt plagg påbud) vill säga. För den lär ju komma som ett brev på posten. Minns var ni läste det först utan att för den sakens skulle hålla undertecknad ansvarig. Yttermera visso är jag sur på våren som genom sin envishet att inte komma gör mina dagar med vårmönstrade plagg färre till antalet. Man kan se detta som en stilla statement till våren eller ett illa maskerat fuck you vårjävel.

Frugans “jösses amalia“, när jag oanmäld gled in i köket efter att hänsynsfullt smugit förbi de små legobyggandes genkopiorna och på så vis besparat dem om inte men för livet  i alla fall en mardröm mindre, hänvisar jag till den arla morgonens brist på schysst kaffe innanför hennes väst. Med ett “ja ja nu gittar jag till jobbet“, gled jag fram till hallen och drog på mig en:

  • fiskbensmönstrad rock
  • halsduk
  • lovikavantar
  • röd keps

Dagen till ära tog jag fram den metallicblåa ryggsäcken och försvann ut i morgontrafiken efter att jag tryckt in de fint grönt skimrade öronsnäckorna till den överkörningsbara ipoden (givetvis i blästrad tigermönster).

Att jag inte kommit på detta stilistiska grepp tidigare! Jag fick precis hela bakre regionen för mig själv på bussen. Det var som om min kombination av alla, i naturen och av människans uppfinningsförmåga tillgängliga mönster, skapade en sfär runt mig. Ingen släpptes in i min sköna mönstrade värld. Inte ens våren hade kommit in om den så hade fallit på knä och erbjudit mig fellatio (fan… allt finns verkligen på nätet).

Nu ljuger jag (vilket är en sällsynthet här i sanningens högborg). Dileva gled fram och jag kollade riktigt noga, hans fötter svävade tre centimeter ovanför golvet. Med att “mrng brdr” gled han igenom min mur, och visade att han anser vokaler vara onödiga, så som han med all sannolikhet anser smak, flärd, och fjättrande bojor vara. Världarna stod stilla i en nanosekund. En låååååång nanonsekund. Steffo och Dileva i matchande kläder på en folkfull sl-buss driven av en koffeinstärkt rattare. Någonstans i Universum skrek någon oroligt “hur ska det här gå?

Jag morsade ett “snygg kjol” och han replikerade “ere kul att vara second to me eller är det second hand, var har du köpt halsduken” och visade på en skicklig förmåga att anpassa sig genom att utan dialekt langa med vokaler då det verkade vara den rådande normen.  Reviren var inpissade och vi gav varandra respektfulla blickar.

Resan gick som på räls och jag hade inte märkt det men bussen hade förvandlats till en tunnelbana. Innan jag visste ordet av så hade tunnelbanan förvandlats till en flygande matta. Jag frågade diLeva hur detta var möjligt och han vände sig om och sa “eru medveten om att du sitter på min kjol?“. Jag bad naturligtvis om ursäkt. Han muttrade buttert “skrynka upp kjolen sådär. Fyfan va respektlöst!“. “Öh… hörde du inte att jag bad om ursäkt” och han “som om det skulle oskrynkla kjolen, nä här kliver du av ” och med en knyck så hade han kastat av mig från mattan som visade sig vara kjolen och jag fann mig själv hängande ungefär 600 meter i luften. Jag hörde ett “Mors det var inte igår” och såg min polare Jonathan – från den gången jag fick för mig att sluta blogga och måsa istället.” Tjena Jonte, hur mås?“, sa jag. “Hörru kan du hjälpa till här” sa jag när jag insåg att jag i rasande fart var på väg ned mot marken. Självklart sa han och släppte en laddning måskit mitt på huvudet på mig med ett mohahahaha, och flög vidare.

Jag hytte med näven men insåg det meningslösa med detta förfarande för marken kom farande hastighet emot mig. Med ett:

– Gahhhhhhhhhhhhhhhhh….blundade jag för den oundvikliga smask!iga kontakten med cementen och det omedelbara återbesöket i andevärlden.
– Gahhhhh… hörde jag marken säga och med ett “åhej…” langade marken upp mig en bit i luften. Lite som om den inte ville ta i mig. Wtf?
– Gahhhh, vrålade jag när jag på nytt susade ned.
– Gahhh…vrålade marken.
– Gahhh…
– Gahh….
– Gah…
– Ga…

…och så höll vi på tills jag med en mjuk inglidning kunde sätta de röda pjukken på backen. Folk runt omkring kliade sig i huvudet som om de inte riktigt kunde greppa vad som skett i en kvart. Bah! Enkel elementär fysisk anomalitet. Världen försökte mota bort Steffo – that will be the day liksom. Inte ens med gravitationens hjälp kan planethelvetet kasta ut mig. Jag vet att det har med min outfit att göra men mark my words: allt rutigt, randig, tigermönstrat är av denna planet sanktionerat från början. Banne mig om det ska användas för att peta ut mig härifrån. Bah! Jag hytte med näven nedåt bara för att.

Jag gled in på kontoret och slog dövörat till alla kommentarer och satte mig – inte för att arbeta utan för att njuta av livets oförmåga att rubba mina cirklar. Vid hemkomst muttrade frugan att hon ryktesvägen hört att jag bråkat med jorden. Tydligen hade någon gemensam jävel sett mig studsa upp och ned vid Hötorget. Jag förklarade hela storyn och avslutade med  “endast i Stockholm säger jag bara“. Min fru sa “endast i din skalle“.

Poäng? Va?Det finns ingen poäng. Det här är en everydayhistoria. Sugbloggen tar ett nytt blogggrepp (reds anmärkning: kan man verkligen ha tre ggg:n sådär. Min anmärkning: fuck ju jag har hur många gen jag vill) genom att berätta en allmän historia som inte kommer att ha någon betydelse för någon whatsoever. Eventuellt retar det upp skitnödiga störar som Guillou och felfinnaren Marklund men det ser vi bara som en win win. Eller så retar det upp andra modebloggar eftersom vi ger oss in i modebranschen utan att darra på manschetten

Imorgon “mitt makabra möte med mördarmarsvinen“.

Andra bloggar om , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

2 Comments March 26th, 2009 | Posted in Svamp |

Korskryparen

Fan! Fan! Fan!

Jag hatar när jag har fel! Riksfel. Och ändå vidhåller min ståndpunkt. Trots att jorden är rund ändå framhärda att den är platt. Jorden är plattfel. Gnnn….! Trots att jag kan skylla på lågt hukande blod och inget socker i systemet och den sena-på-väg-hem-från-jobbet-timmen hjälper det inte mig. Jag har fortfarande fel.

Häng med:
Igår så smällde busschaffisen igen dörren precis framför min näsa. Bakom stod en annan buss. Tom som fan. Med motorn igång. Det hjälpte inte. Jag lackade ur och svor en ed som innehöll ord som ”skott i pannan”, ”dumhuve”, ”satana“, “idiot” och slamkryparen ”snygg kundservice!”. En trafikvärd som stod bredvid och dirigerade alla till nästa buss kommenterade mitt utbrott med den korrekta frasen “man säger inte så om andra människor“. Istället för att säga ”du har helt rätt broder trafikvärd, jag ber så hemskt mycket om ursäkt för dissningen av din kollega” och hoppa in i bussen som kört fram, klev jag in i konfliktmode. Driven av ilska, trötthet, mer ilska, trängsel, en aning kom-inte-här-och-kom och en massa andra variabler som jag inte orkar lista upp.

Höga röster, en och en annan hyttning med fingret, barska blickar och åsikter om opassande och passande beteende utväxlades mellan mig och trafikvärden. Jag noterade att någon plockade fram en liten chipspåse och njöt av showen. Jag lyckades till och med droppa idiotkommentaren ”det är ett fritt land och jag säger vad jag vill om vem jag vill och hör sen!” med en pinsamt gäll röst dessutom, som han skickligt parerade med “de må va, men att du har rätten betyder inte att det är passande“, som jag givetvis taffligt bemötte med “tycker du ja…“.

Nu tar vi och begrundar detta:
Nio år i grundskola, tre på gymnasium därefter häng i två år på Universitetet i hus F kraftigt filosoferandes med tillhörande accessoarer såsom handrullade cigg, svår blick och trasiga kavajer för att toppa det med två års högskolestudier för att få ut en titel som gör att sugholicarna har mat på bordet. Allt bekostat med ett par hundratusen i skuld till CSN.

Allt detta för att droppa: ”tycker du ja”… Herre du milde och jösses amailia fan och alla mostrar! OMG! Kan ingen kölhala mig! Jag fixar båt, rep och kallt vatten. Allt du behöver är göra är att dyka upp. Vi kan nog komma överens om skälig betalning.

Jag avslutade allt med ett ”lägg av ditt pucko” och klev in i bussen. Tur att CSN inte har infört straffökning av lånebeloppet vid bevisligen bortkastade pengar på före detta studenter. Hela bussen vek undan blicken. Tur för mig. Jag satte mig längst bak, arg som fan. I början på trafikvärden, därefter på alla idioter i världen och en hållplats senare på mig själv.

Han har helt rätt. JAG är den som hade kunnat droppa alla hans fraser om något annat pucko hade agerat som jag. För att strö både salt och peppar i egots sårade självkänsla så var trafikvärden lugnet själv under hela jiddret. Jag var den som var arg, hade hög röst och förmodligen en rätt så osund färg i ansiktet. Clint Eastwood skulle kunnat gå en lektion hos trafikvärden för att få tips på hur man behåller sitt cool.

Det enda jag måste göra för att jag ska kunna leva med mig själv och räta upp den krökta ryggraden är att be om ursäkt. Att det är det enda rätta gör det fan inte enklare…

Andra bloggar om , , , , , , , , , , , , , , ,

13 Comments February 11th, 2009 | Posted in Mutter |

Have a nice day

Idag var jag tvungen att röra mig utåt kranskommunhållet till för att uträtta ett ärende. Kollegan och jag hoppade på den gröna linjen och for ut till världens ände för oss som anser att tunnelbanesystemet är definitionen på världen. Utåt inga problem och vi garvade och hade en kollegial samvaro som gjorde resan soft.

Efter utfört ärende så hoppade vi på tricken igen och snacksnackade om ditt och datt. Det var inget som störde oss annat än rösten som mjukt sade “nästa Åkeshov“. Men så plötsligt fick den där speakerrösten fnatt och bytte först kön, för att därefter byta språk och vara serviceminded som fan. ”Next stop fridhemsplan, here you can change to trains to kungsträdgården, akalla and hjulsta. You will also be able to buy a kexchoklad in pressbyrå if you want. Mind the step when kliving av the tunnelbana. Have a nice day. Thank you for your resa med Sl“.

Jag och kollegan stirrade på varandra och han fällde kommentaren först.

– Vafan fram tills nu har speakern hållit käft och inte sagt något annat än nästa station, men i samma sekund vi åker in över stadsgränsen ja då jävlar ska det vara service på flera språk, önskningar om trevliga dagar och fan allt! Vad handlar det om? Menar SL att de inte bryr sig om de långväga resenärerna som bor ute i kransen? Att de inte förtjänar en bra dag?
– Öh…precis , sa jag eftersom han hade sagt precis det jag hade tänkt att säga.

Konstigt i alla fall att SL blir så jävla “You have a nice day” så fort tunnelbanan kommer in innanför tullarna. Menar de att de utanför tullarna inte betalar lika mycket i sl-deg per månad? Fan med tanke på att man degar närmare 700 per månad förväntar man sig att alla ska få en inte enbart bra dag utan en bra jävla månad.

Andra bloggar om , , , , ,

4 Comments November 2nd, 2008 | Posted in Sugsaker |

Powernapskungen

Såg en tvåbarnsfarsa på bussen som klev in och med morgonsliten röst sa till sina battingar “sitt innerst pappa ytterst” och med det så vek han nacken bakåt och föll in i instant koma. Förutom snabbheten att glida in i komaläget innan jag han stänga min gapande mun var också det faktum att han skurit ned antal onödiga ord till absolut minimum.

Sträckan var exakt 4 busshållplatser.

Får mig att skämmas. Som trodde att jag var powernapskung. Men där jag behöver dimma ned ljuset, sätta på en Mike Oldfield platta, styra upp några rökelser, fluffa till täcke och kudde samt i princip planstryka lakanet för att vika ned mig en kvart så behövde denne sovhjälte bara en buss, nackskydd och 4 hållplatser till sitt förfogande.

Man är en jävla amatör helt enkelt.

Andra bloggar om , , , , , , ,

9 Comments September 10th, 2008 | Posted in Funderingar |

SL-kontrollanternas jaktinstinkt fås fram genom…

att man fort som fasen kutar åt ett annat håll…

Häromdagen var jag trött, småretlig, allmänt kokt i huvudet och på “dont-mess-with-me” humör och på väg till kontoret med tricken. Tricket sådana här dagar är att inte hoppa in i volvon -för då kan man krocka med en cyklist eller komma i konflikt med en fradgatuggande lastbilschaffis.

Nåväl jag sitter på t-banan fipplar med ipodden som vägrar förstå att jag vill lyssna på ljumma låtar. Inga “Hardrock Hallelujejas” eller “Balls to the Walls“. Va fan muttrar jag och i ett par sekunder lever ipodden livsfarligt – tills ekonomen i mig poppar upp med ett “det är inte värt det Steffe”. Ok tänker jag och stoppar ned den i fickan.

T-banan gnisslar in vid Slussen. Jag tittar slött på alla som kliver på. Kollar in i nästa vagn och där kliver det på ett biljettkontrollposse. Man ser deras flackande sökande blickar efter smitare. En av killarna..eller öh… övertaliga i arbetslig och mänsklig betydelse lyckas fånga min blick. Det snäpper till i huvudet på mig och jag tänker… här ska fan i mig fuckas. Jag gör en åtbörd, typ kastar mig upp hastigt och går skitfort till motsatt sida av min vagn.

De gestikulerar till varandra och fyra av dem glider fram till dörrarna för att de ska kunna kuta ikapp mig. Ah..det artar sig …tänker jag och känner hur adrelaniet börjar göra vågen i systemet. Vagnen sladdar in vid Medis, dörrarna upp och jag pang som skjuten ur en kanon pilar blixtsnabbt 3 vagnslängder. Överviktarna har inte en suck. Jag hör dem vråla innan de kastar sig in i vagnen bredvid min:

– Hallå du där! Stanna! Biljettkontroll!
– Som om jag bryr mig, vrålar jag tillbaks och addar, fånga mig om ni kan!

* se upp för dörrarna, dörrarna stängs*

Vid nästa station Skanstull, gör jag det oväntade och kutar 3 vagnslängder åt det andra hållet. De fattar ingenting och kutar tillbaka och nu möts uppbådet upp i vagn 2. Alla gestikulerar, en torkar svetten ur pannan. Jag ställer mig så att de kan se mig och leverar ett “the Shining-smile“. Hade jag haft en yxa hade jag fan huggit den i dörren. Allt för konsten liksom.

När tunnelbanan landar vid Gullmarsplan, står det en annan linje på motsatt sida av perrongen med dörrarna öppna. Jag kastar mig dit och sedan kastar jag mig ut ur den och tillbaka in på linjen mot Farsta och sedan smiter jag ut igen och hoppar på linjen som går mot Enskedehållet till. Jag ser bara en massa armar och ben klädda i SL-blå nyans virvla runt. Det är som om de smälte ihop till en boll med arton ben och armar och en massa röster som vrålar i olika tonarter.

– Stanna för helvete!
– Ha ha ha ha, vrålar jag och kastar huvudet bakåt.

Vid Globen går jag lungt ur vagnen och sätter på mig solglasögonen. Den blå massan rör sig på ett sjösjukt sätt emot mig. Jag stannar upp, tar upp en prilla och stoppar den under läppen. Vid sådana här tillfällen ångrar jag att jag slutade röka för några år sedan. Det är inte så Humprey att stoppa en Ettans portionssnus under läppen. Men jag gjorde mitt bästa för att ge dem en mystisk blick. Totalt bortkastat förstås, med tanke på att mina solbrillor är av spegelglasmodell.

– Hey! DU DÄR!

Jag kollar bakom mig för att visa hur avspänd jag är.

– Nä, du. Jag känner igen dig. Du kutade som fasen mellan vagnarna.
– Jasså…menar du mig, säger jag och spärrar upp ögonen. Jag trodde att du pratade med någon annan.
– Nä hä du. Vi är biljettkontrollanter.
– Ja skulle gissa det, annars är ni ett gäng puckon som går i likadana kläder…
– Hörru du, du ska inte ha sån attityd, säger en kort man i alldeles för stor mössa.
– Ska du säga säger jag och ger honom en nedlåtande blick. Fortfarande rätt bortkastat.
– Vänta vänta… säger någon gruppchefsliknade individ. Vi vill se ditt färdbevis.
– Jaså…visst varför inte, säger jag och halar fram mitt månadkort.

Det blir helt tyst. De stirrar på varandra. Va fan nu då, tänker de unisont. Jag kan föreställa mig att det är så här vargar i flock måste känna sig då de trodde att de ringat in det stackars fåret som medelst några snabba move och sidglidningar gallopperade bort mot horizonten med ett “bä hä hä häpp på er lallare“.

– Men va fan. Har du färdbevis?
– Ser så ut va?
– Men …men varför sprang du iväg då.
– Varför inte?
– Men förstår du inte att vi trodde att du smet.
– Tror du att jag bryr mig?
– Men nu missade vi en massa andra eftersom vi jagade dig.
– Tja…det är väl ert eget beslut och ingenting jag kan lastas för. Var det någe mer ni ville?
– Men… så här får man inte göra!
– Åh fan! Då ska jag inte göra så igen eller så kanske jag gör det igen…bara för att liksom. Förresten det ser ut som om några av er behövde denna lilla motionsrunda. Se det som friskvårdsarbete på arbetstid. Jag har inte tid att stå här hela dagen även om jag tycker att ni verkar vara ett intressant gäng. Platser att bevista och allt det där… ha det så gott. Vi syns när vi syns…

Jag kan sitta längst in i en överbefolkad tunnelbanevagn – likt förbaskat är det mig de ser först…men de ska fan i mig få “run for it”…

Andra bloggar om , , , , , , , , , , , , ,

202 Comments June 1st, 2006 | Posted in Sugsaker |