Sugbloggen är landets roligaste blogg!

Nope!

På fullt allvar kommer jag nu att sluta surfa och planlöst bruka Internet  under 1 månads tid. Detta trots att  jag arbetar med datorer och har konstant access 24 timmar alla dagar i veckan var jag än är. Där andra ser ett problem ser jag ett bekymmer. Lösningen är enkel:  De enda gånger jag får bruka nätet är givetvis när mitt arbete så kräver. Så jobbrelaterade mail besvaras, jobbrelaterade bloggposter sköts, går servers ned måste jag logga in och underhålla etc. Men allt annat surfande, hängades på youtube, twitter, facebook, jaiku och what not (läs vuxensiter där*host* klädkoden är none)  kommer att förbjudas under hela april.

Jag kommer alltså att sluta twittra och facebooka och buzza. Helt!

Jag vill se om jag fixar att vara utan nätet (inte jobbnätet eftersom det är lätt att vara frånvarande från det utan det där andra nätet som jag gillar som har mig i sitt grepp, som pockar på i bakhuvudet med “undrar om jag inte ska kolla om det hänt något på twitter” eller ” fett att så många gillade min senaste profilbild i Facebook“). Vidare känner jag likt Peter Englund som beskrivit det som att han känner

“en förändring som bland annat visar sig i en minskad uthållighet vad gäller en viss typ av långa, snåriga texter”

Jag känner likadant. Och när det kommer till att publicera något så kommer jag till en snygg rubrik och sen dör det… Jag kan inte få energi nog att författa annat än meningar på max 140 långa tecken numer. Vid 141 blir jag uttråkad och vill ha mer och nytt! Min hjärna behöver konstant stimulans och det verkar som om det bara är ett klick bort…

klick

klick

klick

klick

… gahhhh….det verkar aldrig ta slut

Och under tiden rinner livet förbi mig bakom min rygg. Jag vill hinna ikapp. Jag vill läsa böcker. Och då menar jag läsa – inte som nu skrolla snabbt över baksidan för att med ett “pfft…vem har tid med detta” hiva den i bokhyllan. Promenera utan ett öga på iphonen och twitterville. Jag vill kunna konstatera för mig självt att “nice solen skiner idag” utan att behöva logga in i Facebook och bekräfta det. Hur många solstrålar glider förbi när jag måste statusuppdatera?

När mina barn säger “pappa vill du bygga lego med oss?” vill jag att mitt svar ska vara “Ja jippi! Jag vill bygga en spöklegobrandbil…” istället för ” mmm….visst jag ska bara kolla mina mail“. Det är dags att vända lite på steken. Så. När bloggosfären, twitterville och alla fejsare säger “Steffo vad händer? ” så säger jag:

- Ni får vänta lite och medan ni väntar kolla ut genom fönstret och se om inte solen skiner…

Vi syns/Stefan

Läs även andra bloggares åsikter om paus, internet, böcker, livet, promenad, facebook, twitter, buzz, bloggosfären, peter englund, lego

Jag har fan inte tid med bloggande just nu.Det sura är att jag anser att tid är en faktor som egentligen inte betyder något och då är det ju för meckigt att just det ska vara det som krokbenar för bloggandet just nu.

Varsågoda en pausbild

Återkommer/S

Jag är trött på drömmarna. Som lovar guld och gröna skogar. Som får en att tro att man kan flyga utan en stadig bit svamp i systemet. Trött säger jag. Skittrött. Men inte trött nog att inte konfrontera skiten.

Så jag tog tag i saken och med ett enkelt “pjopp” gled jag in i drömlandet fullt vaken. De flesta vet att detta är kontradiktatoriskt utav bara helvete. Att man måste vara sovande för att kunna glida in i drömlandet. Men har man bara gåvan att se glipan så kan man omärkligt glida in utan att behöva besvära sig med omaket att gå till sängs. Och som de flesta vet är jag en busy man som inte har tid att sova hur mycket som helst. Sömn är för trötta. Inte för oss drivna på en del ilska, en del funderingar och en massa delar gå till botten med saker och ting anda.

Det luktade ta mig tusan hallon. Jag som inte ens gillar hallon. Vadå är det det jag drömmer om? En värld stinkandes som en fruktträdgård? Långt bort spelade en stråke en trist melodi. Vafan var var alla distade gitarrer? Jag lunkade framåt och snavade över en buske full med godisblommor. När jag kollade närmare var det lakritsskruvar som jag har en pakt med i verkligheten. Jag lovar att äta dem så ofta jag kan och de i sin tur lovar att hålla igen sin laxerande effekt. Men någon måtta får det vara på drömmarna. En buske? Jag sparkade undan den. Omärkligt stoppade jag ned några i fickan. Har man gjort sig omaket att drömma fram dem är det synd att bara kasta bort dem. Några kan man ju suga på.

Jag öppnade en dörr och klev in i ett groteskt dunkelt rum utan tak. Eller ja tak var det men ändå inte. Taket var liksom delar av himlen. Lite blått och stort som fan. Alla propotioner lade ned verksamheten med ett “det är inte värt att föröska få ordning på något här. Vi går och fiskar“.

Jag visste direkt att något inte stod rätt till när jag såg mig själv eller ja…drömbilden av mig själv i spegeln. Jag hade hår på huvudet och en massa muskler och längs med låret en boaconstrictor kind of thing aktig sak pulserandes och lovandes en helvetes massa saker utan tillsats av viagra. Med ett “Va fan! Get reel för i helvete!” fick jag spegelbilden att försvinna och ersättas av den reelle riktige hålögde halvflinte versionen av mig som är den fast förankrade i verkligheten. Den jag har lärt mig att gilla. Den alla andra lever med.

Jag vände mig om och såg en flygande sjörövare göra stiliga loopar. Jag ropade ned honom och berättade för honom att sjörövare ska hålla sig till båtar. Hans taffliga “men det är en dröm och jag gör som jag vill” pulveriserade jag med argumentet “inte i min dröm. Ska du flyga får du ta mig fan ordna en egen drömvärld. Här sjörövar man på båtar ingen annanstans“. Och så dagdrömde jag fram ett fult rangligt skepp åt honom och skickade honom i rikting mot Bermuda.

Plötsligt gled det fram några konstiga lirare. En hade fyra armar och tjuvaktigt ton, en annan tre huvuden den tredje ett stult utseende. Han påminde om någon men jag känner ingen som blivit råndad på sitt utseende. Bekant som fan. Jag frågade han med tre skallar om han var släkt med Zaphod men han fnös bara “tvåskallen? den loosern? bah!“. De hade noterat att jag hade kommit in i min egen drömvärld och visste direkt att nu skulle det omöjliga bli svårt att genomföra. De sa att det enda sättet att hålla igång drömmen är om ingen trist jävel med verklighetsförankrade bojjor kommer in och är tråkig. Jag sa:

- Jag är väl för fan inte tråkig.
- Jodu killen, sa den fyrarmade banditen. Kolla bara på dig själv, grå, flint och dissar sjörövaren som inte gjorde någon någonting. Han var bara en glad liten flygande snubbe tills du kom in genom den där olåsta glipan och skickade iväg honom. Vad har han gjort dig.
- Han ska väl inte flyga. Sen när börjar sjörövare flyga omkring?
- Titta nu är du sådär igen. Tråkig och förutsägbar. Varför ska inte en sjörövare kunna flyga?
- Öh…?
- Ja du har inget svar. Det är bara för att du är så tråkig som du inte unnar en sjörövare att flyga.
- …
- Och varför dissar du din egen drömbild av dig själv?
- Men va fan!
- För att du är tråkig. Han var rätt nöjd tills du kom och ersatte honom med en trist tråkig verklig självbild.
- Hörru!
- Hörru på dig själv!

Jag tystnade. Jag börjar bli rätt irriterade på dessa lirare som tog sig friheten att komma fram till mig i min dröm och i mitt vakna fejs langa en massa anklagelser att jag är en trist jävel. I sak hade de ju rätt. Att jag i deras obegränsade värld var en smula fyrkantig och bunden av konventioner såsom naturlag, vana och förutfattade meningar om vad saker och ting är på riktigt. Men jag var ju vaken.

- Jag är ju en vaken snubbe och…
- Precis. Det är därför du sabbar allt här. Varför går du inte ut och kommer tillbaka när du sover?
- Därför att jag är rätt irriterad på en massa skitdrömmar. Jag vill snacka med den ansvarige.

De tittade på varandra. Och med ett skratt sa snubben med det snodda utseendet:

- Du vet väl att det här är din dröm?
- Ja självklart vet jag det.
- Då så!
- Va?
- Vill du snacka med den ansvarige så borde ett enskilt samtal med dig själv lösa hela problemet.

Och då slog det mig att jag knappast kan gå in i en dröm och försöka leta upp den ansvarige. Den ansvarige är ju för fan jag själv. Och eftersom jag inte sover så drömmer jag inte. Och drömmer jag inte så kan jag inte heller nås. Framförallt inte av mig själv. Den vakne versionen kan aldrig träffa den drömmande versionen. Jag kunde bara sabba min dröm genom att gå omkring med kritiska ögon och muttra om oegentligheter och förlämpandet av naturlagarna. Jag tittade på dem. De tittade tillbaka. Full av tillförsikt om att jag var just den typ av snubbe som kunde se saker och ting ur deras perepektiv. Och visst fan kunde jag det. Det var ju skapade av mig …ja den drömmande mig. Inte kunde jag gå omkring och sänka min egen drömvärld. Jag gäspade stort. Jag insåg med ens att jag var rätt sliten. Jag vinglade till på stället.

En av snubbarna, han med fyra armar gled snabbt fram och tog emot mig “och med ett shhh…såja såja…sussa nu…lille drömmarn. Kom tillbaka när du sover. Vi väntar på dig här…vyssan luuuul….” somnade jag in.  Han hade en trevlig baryton. Fick mig att slockna på stället. Och innan jag hann nå djupsömnen mötte jag lirarna på en liten skön äng, full med lakritsblommor och trebenta kexchokladrobotar som det bara var att ta en tugga av. Vi höll om varandra och dansade bort i morgondimmans varma uppgång…

Det jobbiga blir bara att vakna upp i min egen dröm. Men det tar jag då… tills dess sover jag. Jag behöver vila.

syn/S

Andra bloggar om drömmar, sugbloggen, svamp, bandit, lakrits, sömn

Jag lägger ned fredagssuget. Trist med att leta taffliga låtar av taffliga artister. Som vännen Danne på Dagens Bild säger med negativ energi kommer negativa vibbar och därefter negativ attityd som genererar en negativ balans av bruttonationallyckan…

och vem fan vill bidra till minus på den liksom?

För övrigt känns bloggandet just nu sisådär. Jag haltar upp och tar en timeout och går ut och snor en Toblerone…

syns/S

Andra bloggar om toblerone, paus, bloggande, sugbloggen, bruttonationallyckan