Sugbloggen är landets roligaste blogg!

Fan vad jag hatar briljanta egna idéer. Speciellt när man vaknar upp mitt i natten med en briljant skinande ide. Ni vet en ide som är så briljant och skinande i sitt väsen så att den lyser upp hela mörkret man befinner sig i så att alla familjemedlemmar bryskt väcks upp.

Många äro de tillfällen då fru Sug buttert muttrat

- Men va fan och för farao! Släck ned!

Att då mitt i natten försöka övertyga frugan om att det enda som lyser är ens briljanta hjärna brukar bemötas med ett dovt:

- Om det inte räddar planeten eller gör oss till ekonomiska oberörbara själar är jag inte intresserad.
- Men…
- Inga men. Släck ned!
- Hur då?
- Skriv ned din jävla ide. Jag behöver sova…

Man skriver ner idén (utan att erkänna att frugan har sina ljusa stunder i mörkret. Det där med att skriva ned hade man själv aldrig kommit på. Nähädå! Man hade suttit i lotusställning hummandes hela den resterande natten och fokuserat på att inte glömma bort den fina idén) och det är just det som är krånglet.

I kraft av sin förmåga att förblinda allt och alla så krafsar man ned idén med att par stabbiga kråkfötter, läser igenom och skrockar belåtet för sig själv över denna idés förträfflighet och enkelhet. Därefter gnussar man ned  huvudet i kudden och domnar bort med att nöjt leende och vyssjas iväg bland drömmarnas ocean. Dagen efter studsar man upp och kastar sig över lappen och allt som började så ljust och fint mörknar till för varje bokstav som man lyckas dechiffrera.

“gubben i månen” lyckas man tyda efter en kvart. Varken mer eller mindre. Man tänker wtf ? och drämmer till med senaste coola w00t och upptäcker att  versaler är av behov och klämmer till med ett WTF och W00T? Men inte ens svordomar på versaler hjälper. Hur moderiktiga de än är. Gubben i månen står det likt förbaskat på den fula lilla skrynkliga papperslappen. Vadå gubben i månen? Har jag träffat gubben i månen? Är jag gubben i månen? Avskyr jag gubben i månen? Vill jag vara gubben i månen. Har jag och gubben i månen ett homosexuellt distansförhållande? Är gubben i månen egentligen en gumma? Är gubben i månen pappa till Tityo?

Som den vakne sugblogoholicern™ noterar finns det en miljard olika tolkningar av frasen “gubben i månen” som låter sig göras. Varför i helvete kan man inte lära sig att skippa det där med korta anteckningar? Det hjälpte inte under universitetsåren annat än vid de få tillfällen man lyckades suga till sig något akademiskt stackars offers hemtelefonnummer. Endast då funkade anteckningar typ:

“k o v som fan. R upp asap. Erika 08-123455678″.

Än idag kan man från dessa kryptiska förkortningar dra slutsatser som att på andra sidan av detta nummer får du dig ett nummer. Men från gubben i månen? Fan.  Med ett prasslande läte kastade jag både lappen och en briljant idé i papperskorgen. En del idéer ska tydligen inte krypa förbi anteckningsblocksstadiet tydligen…

Fan vad jag hatar egna små anteckningar.

Läs även andra bloggares åsikter om humor, anteckningar, noter, drömmar, tityo, lapp, idéer, gubbe, gubben i månen, måne, natt, sömn, universitet, ragg

Mitt möte med mördarmarssvinen.

Låt mig säga det på en gång, jag vet ingenting om marsvin. Annat än att de är tråkiga håriga saker i burar. Nog om detta men om marssvin har jag en hel del att berätta. Häng med.

Jag gled på gatan ned i min egen värld som vanlig. Klappade mig själv på axeln eftersom ingenting tycktes mig vara omöjligt. Plötsligt när jag passerade en gränd hörde jag några viska åt mitt håll till.

- Psst du där!

Jag kollade och såg två håriga marssvin, stora som vältränade bufflar i tidig medelålder. De signalerade att jag skulle komma till dem med tassarna. “Wtf?” tänkte jag och följde upp med den logiska frågan alla skulle ställt sig, “va vill dom mig?”

- Vaerom, sa jag lojt och ville också tydligt markera något.

Det ena av marssvinen nos ryckte till då han kollade över axeln, ungefär som om han ville försäkra sig om att ingen stod och tjuvlyssnade. Jag kollade också runt, mest för att försäkra mig om att ingen annan stod och kollade upp att jag stod och snicksnackade med ett par stora råttor.

- Du såg ingen arg marskvinna, där ute va?

Jag fattade ingenting, marskvinna.

- Vadå marskvinna, som jag givetvis sa.

De gav varandra menande blickar. Jag fortsatte ignorerades alla blickar. Om jag hade fått en krona för varje menade blick som någonsin avfyrats i min närhet så hade jag lätt haft första platsen som världens rikaste man.

- Hur ser man att det är en kvinna?, sa jag.
- Skojar du eller?
- Ser jag road ut. Dessutom varför skulle hon vara arg?
- Jo vi lyckades döda hennes dröm.
- Och det gör er till mördare

De gav varandra nya blickar och viskade sinsemellan “jag sa ju att han va homo, kan inte se skillnad på män o kvinnor. Om så ett par bröst kom och viftade honom i ansiktet med ett vänligt hej kom och krama, så skulle han säker bara bli rädd“, “ja men vafan han ser normal ut“, “tycker du? Med dom där sluttande axlarna?“.

Wtf igen. Här stod två håriga marssvin och diskuterade mitt utseende, mina sexuella preferenser och trodde dessutom att jag var döv. Jag harklade mig irriterat. De kollade på mig som om jag störde. Vilket jag verkligen hoppades att jag gjorde.

- Vad ere, sa den hårigaste av dem.
- Jo, ni står här håriga råttor och dissar mina preferenser och beter er som skitstövlar både i synnerhet och allmänhet. Och nu gissar jag bara men stå i mörka gränder och jaga kvinnofolk är inget som riktiga män skulle göra. Ni är i sanning äckliga svin.
- Marssvin om jag får be, moppsade den ene av dem, och strök ssig över morrhåren. Redo till fight.
- Jag sa ju det. Jävla marsvvin.
- Hörru!
- Hörru på dig själv, hörde jag en sexig röst säga.

Jag vände mig om och där stod en riktig snygg marsfining. Killarna bakom mig ställde sig i raggläge och deras nosar darrade högst synligt. Hon gav dem en blick, sniffade ljudligt och fnös. Sen vände hon sig om till mig och sa:

- Skönt att höra att alla män i världen inte är svin.
- Vi är inte många men vi är fina,sa jag.
- Fin som fan om jag får säga så, sa hon och hennes blick nagelfor mig från topp till tå.
- Får jag bjuda dig på kaffe sa jag.
- Kaffe är inte min grej, kanske ett salladsblad.
- Vad tänker jag med. Klart vi ska ha sallad…

*piiip*

* piiiiiiiiip*

*piiiIIIIIIIIP*

Jag slog upp ögonen. Klockan var fem, jag svettades ymnigt. Det låg en dräggelfläck i sängen. Jag måste sluta med salladsdieten…gnnnn

Andra bloggar om bantning, marsvin, humor, konstigheter, sömn, drömmar, mardrömmar, sallad, diet, sexuella preferenser, ragga

Jag är trött på drömmarna. Som lovar guld och gröna skogar. Som får en att tro att man kan flyga utan en stadig bit svamp i systemet. Trött säger jag. Skittrött. Men inte trött nog att inte konfrontera skiten.

Så jag tog tag i saken och med ett enkelt “pjopp” gled jag in i drömlandet fullt vaken. De flesta vet att detta är kontradiktatoriskt utav bara helvete. Att man måste vara sovande för att kunna glida in i drömlandet. Men har man bara gåvan att se glipan så kan man omärkligt glida in utan att behöva besvära sig med omaket att gå till sängs. Och som de flesta vet är jag en busy man som inte har tid att sova hur mycket som helst. Sömn är för trötta. Inte för oss drivna på en del ilska, en del funderingar och en massa delar gå till botten med saker och ting anda.

Det luktade ta mig tusan hallon. Jag som inte ens gillar hallon. Vadå är det det jag drömmer om? En värld stinkandes som en fruktträdgård? Långt bort spelade en stråke en trist melodi. Vafan var var alla distade gitarrer? Jag lunkade framåt och snavade över en buske full med godisblommor. När jag kollade närmare var det lakritsskruvar som jag har en pakt med i verkligheten. Jag lovar att äta dem så ofta jag kan och de i sin tur lovar att hålla igen sin laxerande effekt. Men någon måtta får det vara på drömmarna. En buske? Jag sparkade undan den. Omärkligt stoppade jag ned några i fickan. Har man gjort sig omaket att drömma fram dem är det synd att bara kasta bort dem. Några kan man ju suga på.

Jag öppnade en dörr och klev in i ett groteskt dunkelt rum utan tak. Eller ja tak var det men ändå inte. Taket var liksom delar av himlen. Lite blått och stort som fan. Alla propotioner lade ned verksamheten med ett “det är inte värt att föröska få ordning på något här. Vi går och fiskar“.

Jag visste direkt att något inte stod rätt till när jag såg mig själv eller ja…drömbilden av mig själv i spegeln. Jag hade hår på huvudet och en massa muskler och längs med låret en boaconstrictor kind of thing aktig sak pulserandes och lovandes en helvetes massa saker utan tillsats av viagra. Med ett “Va fan! Get reel för i helvete!” fick jag spegelbilden att försvinna och ersättas av den reelle riktige hålögde halvflinte versionen av mig som är den fast förankrade i verkligheten. Den jag har lärt mig att gilla. Den alla andra lever med.

Jag vände mig om och såg en flygande sjörövare göra stiliga loopar. Jag ropade ned honom och berättade för honom att sjörövare ska hålla sig till båtar. Hans taffliga “men det är en dröm och jag gör som jag vill” pulveriserade jag med argumentet “inte i min dröm. Ska du flyga får du ta mig fan ordna en egen drömvärld. Här sjörövar man på båtar ingen annanstans“. Och så dagdrömde jag fram ett fult rangligt skepp åt honom och skickade honom i rikting mot Bermuda.

Plötsligt gled det fram några konstiga lirare. En hade fyra armar och tjuvaktigt ton, en annan tre huvuden den tredje ett stult utseende. Han påminde om någon men jag känner ingen som blivit råndad på sitt utseende. Bekant som fan. Jag frågade han med tre skallar om han var släkt med Zaphod men han fnös bara “tvåskallen? den loosern? bah!“. De hade noterat att jag hade kommit in i min egen drömvärld och visste direkt att nu skulle det omöjliga bli svårt att genomföra. De sa att det enda sättet att hålla igång drömmen är om ingen trist jävel med verklighetsförankrade bojjor kommer in och är tråkig. Jag sa:

- Jag är väl för fan inte tråkig.
- Jodu killen, sa den fyrarmade banditen. Kolla bara på dig själv, grå, flint och dissar sjörövaren som inte gjorde någon någonting. Han var bara en glad liten flygande snubbe tills du kom in genom den där olåsta glipan och skickade iväg honom. Vad har han gjort dig.
- Han ska väl inte flyga. Sen när börjar sjörövare flyga omkring?
- Titta nu är du sådär igen. Tråkig och förutsägbar. Varför ska inte en sjörövare kunna flyga?
- Öh…?
- Ja du har inget svar. Det är bara för att du är så tråkig som du inte unnar en sjörövare att flyga.
- …
- Och varför dissar du din egen drömbild av dig själv?
- Men va fan!
- För att du är tråkig. Han var rätt nöjd tills du kom och ersatte honom med en trist tråkig verklig självbild.
- Hörru!
- Hörru på dig själv!

Jag tystnade. Jag börjar bli rätt irriterade på dessa lirare som tog sig friheten att komma fram till mig i min dröm och i mitt vakna fejs langa en massa anklagelser att jag är en trist jävel. I sak hade de ju rätt. Att jag i deras obegränsade värld var en smula fyrkantig och bunden av konventioner såsom naturlag, vana och förutfattade meningar om vad saker och ting är på riktigt. Men jag var ju vaken.

- Jag är ju en vaken snubbe och…
- Precis. Det är därför du sabbar allt här. Varför går du inte ut och kommer tillbaka när du sover?
- Därför att jag är rätt irriterad på en massa skitdrömmar. Jag vill snacka med den ansvarige.

De tittade på varandra. Och med ett skratt sa snubben med det snodda utseendet:

- Du vet väl att det här är din dröm?
- Ja självklart vet jag det.
- Då så!
- Va?
- Vill du snacka med den ansvarige så borde ett enskilt samtal med dig själv lösa hela problemet.

Och då slog det mig att jag knappast kan gå in i en dröm och försöka leta upp den ansvarige. Den ansvarige är ju för fan jag själv. Och eftersom jag inte sover så drömmer jag inte. Och drömmer jag inte så kan jag inte heller nås. Framförallt inte av mig själv. Den vakne versionen kan aldrig träffa den drömmande versionen. Jag kunde bara sabba min dröm genom att gå omkring med kritiska ögon och muttra om oegentligheter och förlämpandet av naturlagarna. Jag tittade på dem. De tittade tillbaka. Full av tillförsikt om att jag var just den typ av snubbe som kunde se saker och ting ur deras perepektiv. Och visst fan kunde jag det. Det var ju skapade av mig …ja den drömmande mig. Inte kunde jag gå omkring och sänka min egen drömvärld. Jag gäspade stort. Jag insåg med ens att jag var rätt sliten. Jag vinglade till på stället.

En av snubbarna, han med fyra armar gled snabbt fram och tog emot mig “och med ett shhh…såja såja…sussa nu…lille drömmarn. Kom tillbaka när du sover. Vi väntar på dig här…vyssan luuuul….” somnade jag in.  Han hade en trevlig baryton. Fick mig att slockna på stället. Och innan jag hann nå djupsömnen mötte jag lirarna på en liten skön äng, full med lakritsblommor och trebenta kexchokladrobotar som det bara var att ta en tugga av. Vi höll om varandra och dansade bort i morgondimmans varma uppgång…

Det jobbiga blir bara att vakna upp i min egen dröm. Men det tar jag då… tills dess sover jag. Jag behöver vila.

syn/S

Andra bloggar om drömmar, sugbloggen, svamp, bandit, lakrits, sömn

Jag väcktes upp ur en orolig slummer av att något pockade på min uppmärksamhet.

“Wtf nudå” tänkte jag och med ett resolut rusk på huvudet skakade jag loss resterna av en aldrig mer återkommande dröm. Jag slog upp de bruna med strängt rynkade ögonbryn och insåg det meningslösa eftersom hela rummer låg i mörker. Jag tände lampan och höll på att studsa till av förskräckelse när jag blev medveten om att någon hård, stiff sak blängde på mig. Med ett öga. I det sömndruckna tillstånd jag befann mig i trodde jag att det var en nattlig rånare utan armar och en sjörövarlapp som våldgästade mitt hem.

- Åh…är det bara du, mumlade jag.
- Hörru! Vi behöver prata du och jag!
- Men ser du inte att jag sover?
- Det skiter jag i! Jag behöver rastas!
- Nu?
- Nä i nästa vecka. På tisdag. Döhh! Va fan tror du?, sa han och hade han haft armar hade han sträckt sig fram och knäppt mig på näsan. Bara för att irritera honom sträckte jag mig fram och knäppte till honom.

- Aje! Va fan görru?

Jag knäppte till några gånger igen. Det spelar ingen roll vem som stör mig i min sömn. Jag lackar direkt. Att han är kött och blod ursäktar inte. Han borde ta mig fan veta bättre. Han försökte ducka undan och om det inte vore för det helt inkonsekventa med en liknelse lite längre ned i texten skulle jag vilja säga att han såg ut som en spattig jävla dansande kobra som försökte värja sig. Jag hade lätt kunnat sälja ett par armar till honom för att par mille.

- Vad tror du, sa jag. Fint knäppandes.
- Lägg av! Annars jävlar skaru få se!
- Ohh va rädd jag blir. Vad ska du göra? Falla platt ner eller…
- Dont even go there, jag behöver bara ta sats så…
- Uhoh…ok. Sorry! Vad kan jag hjälpa dig med, sade jag plötsligt förbindlig som fan.

Man ville ju inte ha en nattlig ejukalation i medvetet tillstånd splattlandandes på magen. Vis av erfarenhet visste jag att det inte var läge för att kliva in i en konflikt. Jag förlorade alltid den kampen, vilket många gånger har varit förklaringen till en del träsktroll som passerat revy genom åren. Jag minns starkt den gången han inte vek ned sig på flera timmar då jag och mina händer strejkade bara för att liksom. Jag är smärtsamt medveten om vad begreppet “blå ballar” till fullo innebär.

- Jo, jag har funderat lite och kommit fram till att jag är rätt överflödig som det är nu. Jag har skills som fått mången dam att darra av tillfredställelse. En del moves och lirkningar är föremål för patentansökan och så funderar jag på om vi borde varumärkeskydda “inåut”. Men på senare tid har jag funnit mig själv lite hängig, seg, inge geist, blodfattig och rätt överflödig.
- Ja du. Det låter ju tråkigt. Jag tycker precis tvärtom. Att det är rätt så soft att du e rätt så soft nuförtiden. Ingen jakt. Ingen hets. Vi har det bra nu. Du e mjuk och soft när du inte är så stiff liksom.
- Haha va kul du va då, sade han darrande.

Det var den ena av oss i boxningsringen. 80 pannor lättja klädd i en matchande boxardess i den becha färgen bekvämlighet. Gäspandes som fan. I den andra har vi liten (bildligt som fan) men naggande god (enligt säkra källor. Jag skulle vilja säga opartiska men eftersom de åsikterna framfördes i relationer så hade de nog en uns av självbevarande lögn i sig) – den lille vapendragaren. Ja lille och lille liksom. Föreställ er en något småväxt stabbig boaconstriktor med attityd så får ni en vag bild.

- Nej. Jag skojjar inte. Allvarligt när du är så där tillbakalutad behöver jag inte känna en press på att jaga damer. Jag kan nu fokusera på jobbet, den där databasen från hell, skriva i bloggen, hänga på gymmet, ta långsamma promenader och förundras över hur fin den här planeten är och kanske skriva några dikter om det. Det är som om jag har blod och ork för andra värden i livet. Klart jag förstår att du känner dig överflödig men för vad det är värt så är du min allra bästaste polare. Det vet du, och om min sinnesro är något värd för dig kan du inte bara krypa tillbaka in i kalsipperna så kan vi ta den här diskussionen en annan gång.
- Ja när du lägger upp det på det viset så…
- Jag visste att du skulle förstå mig! Jag behöver verkligen sova nu.
- Visst visst! Självklart men….kan du inte bara hålla om mig en stund?
- Självklart. Så här?
- Uh..ah..Lite hårdare.
- Är det här bra?
- Mmmm ah…lite upp där.
- Typ så här?
- Och så ner…ahhahhhh…aaAAaAGGHHHHH
- Öh..hörr…

*splatt*

- Men för fan!

*splatt*

- Va gö…

*splatt*

- För i helvete!
- Ha! Där fick du!
- Men!
- Komma här och komma! Vadå databas? Vadå skriva fjolliga poem? Vadå såsa omkring promenerandes? Menar du att det är viktigare än mina behov?
- Yeoww! På magen också! Fy vad gross!
- Jag siktade på håret och tapeten. Men som jag sa har jag ingen geist kvar.
- Jävla kukhuve!
- Fuck you too, sa han och rullade ihop sig i en våt liten hög.

Han vinner varenda jävla gång.

Andra bloggar om kuk, onani, sex, gnabb, ejukalation, boa constrictor, drömmar, kobra