Sugbloggen är landets roligaste blogg!

Ni som hängt här ett tag vet att undertecknad ibland har en smula lågt i tak och är snar till snabba omdömen om folk. Något vi egentligen inte bryr oss om att förändra eftersom vi gillar oss som vi är. Men en dag för någon vecka sedan dök en person jag haft ett fruktansvärt omotiverat snett horn i sidan till upp i teve och typ sabbade hela min kväll.

När jag blev varse att samma person inom kort kommer att dyka upp i teve var och varanna vecka och förpesta delar av mina kvällar framöver fann jag att jag måste hitta en hållning till det annalkande mörka hotet i min tillvaro.

Jag funderade som snabbast på att kontakta Rent-A-Killer och beställa ett precisionsmord men insåg att jag inte har råd att beställa mord. Dessutom är det en smula läskigt eftersom det kan backfira emot mig själv. Vad är det som säger att den jag har beställt mord på dagen efter sin död inte beställer samma tjänst emot mig? Rent-A-Killer känns inte speciellt lojala heller. Och vad ska man göra om de kommer och prickskjuter en till andra sidan? Fan om man inte ens kan sätta åt mäklartjuvarna för lojalitetskonflikt kan man se sig i månen efter att sätta åt proffsdödarna.

Nä en annan angreppsvinkel var av nöden tvungen att frammanas. Jag kunde i och för sig gå i exil – men fan att jag ska dra utomlands för någon annans skull. En grej vore att skippa teve helt i ett par tre månader, men det skulle inte innebära att jag slapp se människan i andra medier. Skulle jag behöva bojkotta nätet i allmänhet och media i synnerhet? Fuck heller!

Han dök upp i rutan och jag kände en instinktiv vilja att klippa till teven men plötsligt hörde jag en röst i mitt inre

- Ahhh….hale luljea
- Va! Öh vem va det där, sa jag?
- Det är jag din inre bättre sida, hörde jag en mjuk röst säga.
- Bättre? Som avstavar halleluljea!? Hur fan kan du vara bättre?
- Ok stavning är kanske inte min grej men jag har lösningen på ditt dilemma.
- Vilket dilemma?
- A pa pa inte försöka hemlighålla saker för dig själv.
- Men…
- Det är först och främst dumt men även logiskt omöjligt. Du vet att jag vet att du vet att jag vet vad du försöker underhålla för dig och mig och att det inte är någon idé.

Eftersom jag vet att det är förenat med direkt idioti att försöka argumentera med mig själv där jag vet att en av oss kommer att gå förlorande ur striden samt det faktum att den bättre sidan av mig självt hade lyckats kollra bort mig totalt bland vem av mig som egentligen visste vad om oss gav jag upp. Inte likt mig men å andra sidan så är jag sällan lik mig.

- I give upp! Vad är den stora *host* lösningen då rå, sa jag ironiskt.
- Det är så enkelt.
- Men kom igen!
- Du behöver bara gilla honom.
- Va?!
- Japp
- Gilla någon jag hatar?!
- Hatar är ett så starkt ord.
- Bah!
- Du kommer inte långt med den inställningen…
- Hörru!
- Hörru på dig själv.

Och som ett brev på posten insåg vi att positionerna låstes. Jag tittade stint in i mitt inre. Min bättre sida gav mig en skenhelig blick och satte sig i yogaställning. Jag visste inte att jag kunde sitta i yogaställningar. Fan om polarna bara visste. Nåväl. Jag stirrade som sagt in i mig själv surt och blev på ett märkligt sätt lugn när jag såg hur den inre av mig med konstant flödande kärlek log emot mig. Det var som om någonting löstes upp i mitt inre…öh yttre. Jag tittade på teven och kände hur jag fick en lust att bli kompis med killen i teve-rutan som nyss nästan orsakat mig ett hastigt besök på On-Off med en tafflig lögn om “….jodå jag lovar. Plötsligt rasade teven bara ned på min knytnäve. Värsta osisen att jag hade näven knuten men vilken tur att vi köpte drulleförsäkring. Säg den där nya LED- tekniken är den verkli…”

- Men va fan är det som händer, sa jag när jag kände hur jag kunde titta på mannen i rutan utan att vilja trycka på första bästa atombombsknapp.
- Härligt va, sa den inre mig som fortsatte bestråla mig med kärleksfulla tankar och känslor.
- Jag fattar inte
- Det är lugnt. Go with the flow.
- Jag känner att jag …ty…tycker om honom…
- Är det för mycket så kan jag stänga av?
- Nej fortsätt. Fan nu vill jag  bli kompis med honom! Hahaha!
- Hmm…
- Åh…jag känner hur jag älks…
- Nä där går gränsen. Nu stannar vi upp.

Och med ett klick kände jag hur jag blev mig själv igen. Eller inte riktig mig själv men något hade skett med mitt förhållningssätt till mannen i teve-rutan. Jag kände att jag gillade honom. Att jag respekterade honom. Att jag ville bli kamrat med honom. Till och med leta upp i Facebook och vänförfrågan. Kanske till och med bjuda på en fika någon dag. Det sista jag hörde min finare ädlare sida av mig själv säga var ” att det ska vara så svårt att bestämma sig för att gilla en person och använda det som utgångsläge. Fan livet blir så mycket enklare då”.

Man kan inte annat än hysa den djupaste respekt och känsla för mannen som idogt arbetar för att ge oss showen. Kan jag få ett:

Go Crippa!

fan vad surt det är att växa upp…

Läs även andra bloggares åsikter om christer björkman, schlager, show, teve, hat, ovilja, kärlek, förhållningssätt, facebook, mognad, humor, självinsikt

Yeeeees….

Utmanad av självaste DRF som i sin tur blev utmanad av självaste Aku och som har sitt ursprung hos utmaningsproffset Mymlan. Utmaningen består i att man ska ge en kärleksdefinition eller som Mymlan så fint skriver “Ge mig den bästa finaste kärlekslåten du vet...”

Som Sugarn d.ä. har jag rätt långt till känslor. De som hänger här vet att jag är en barsk man med tvärhuggen haka som fnyser åt sådant som inre emotioner, medkännande, kärlek och sådant. Men jag har inte alltid varit sådan. Back in the days när blodet var ungt och snabbt, vissa kroppsdelar snara till instant svullnad vid olämpliga lägen och hade den väg jag vandrat framför mig så var jag en blödig jävel. Satt hemma i pojkrummet och med bultande hjärta lyssnade till storheter som Dio, KISS och The Ramones taffliga försök att kläda känslor i ord.

Jag visste att något var lite märkligt eftersom mitt hjärta bultade något oregelbundet och jag förstod efter ett tag att det måste vara något med låtarna. Jag bad min gode vän Kärleksfulle Lelle att ge mig tips på feta låtar, då jag precis hade fått ögonen på en fantastisk puma och jag behövde något att sortera och hänga upp känslorna på. Ramones kunde liksom inte kaplsa in mina känslor. Joe Ramone i all ära men…tja…vad vet han om kärlek? Ungdomlig dessutom?

Kärleksfulle Lelle langade fram Maurice White´s magnifika tribut till kärleken med en illa dold darrning. Och sa “Du behöver I Need You. Sitt ned när du lyssnar!” I samma sekund som jag hörde det första “Oh I…” 0,38 sekunder in med triangeln som accentuering …då dog jag. En mindre död. När bryggan inleddes (2,51) insåg jag att jag hade blivit berörd av denne musikaliske gud som exakt pinpointade mina känslor och klädde dem i den sköraste silke. Och vid 3,38 med det underbara wailet – så var det som om Maurice å mina vägnar gav uttryck åt alla mina instängda känslor och jag fick en jag fick en glimt av himlen. Jag visste att denna låt var precis allt som definerade kärleken. Jag ringde Lelle och jag skäms inte erkänna det, hulkandes och tackade honom. Han ba “tacka inte mig tacka Maurice”.

Än idag anser jag att detta är världens bästa kärlekshyllning tätt följd av Pauls Stanleys “Hold Me Touch Me”.

• Maurice White – legenden som startade Earth Wind & Fire.
• Maurice White – legenden som fick ordning på bultet i Steffos hjärta.
• Maurice White – legenden som fick min första kärlek att likt ett ton tegelstenar falla som om någon ryckt undan gravitationen vid första lyssningen

Andra bloggar om maurice white, ewf, kiss, sugbloggen, kärlek

”vi har fått ett mail av Andreas i Älvsjö som har gått in på lugnafavoriter.se och skriver : Jag skulle vilja ge en kärlekssångshälsning till min älskade Everyd. Det är vi två för evigt trots alla med och motgångar så kommer det att bli vi. Jag tänker på dig varenda minut och varenda sekund. Av hela mitt hjärta älskar jag dig.

Gör som Andreas maila oss så spelar vi din kärlekshälsning till din älskade. För Everyd spelar vi nu Lady in red med Chris De Burgh.”

”…the lady in red is dancing with me
cheek to cheek
there’s nobody here
it’s just you and me…”

*KLICK*

Gahhhhhhhhhhhhhhhhhh! Hur jävla många gånger ska man behöva stå ut med denna jävla låt? Och vad är grejjen med att skicka ett mail till en obskyr radiokanal och vräka ut sitt hjärta över hela världen…ja världen och världen en lokal jävla skitkanal som spelar låtar vars kriterier är att de inte får gå snabbare än 60 bpm och ska ha lyssnats sönder en kvarts miljard gånger. Och vad kommer Andreas att göra? Ringa Everyd och säga ”hörde du möjligtvis på lugna favoriter igår?”. Och vad kommer han att säga när Everyd sägar att jag lyssnar inte på lugna gäsp…favoriter.

Hade det inte varit smartare och mindre irriterande för oss alla andra att han mailade henne direkt istället?

Jag vaknade upp och visste direkt att allt var annorlunda. Men inte annorlunda på ett konstigt sätt utan mer annorlunda med twist. Som en drink med en citron i. Trevligt typ. Skitnice helt enkelt.

- Godmorgon kära hustru, sa jag glatt och tog några snabba moves med fötterna.
- Gmrg…
- Vilken härlig natt!
- Mrnghh…
- Och vilken härlig morgon!
- Jahddc…
- Ahh…livet är fint!
- Grrr…
- Tra la laaaaaa ååååå vilken härliiig daaaag…

Den vakne läsaren fattar direkt att något inte står rätt till i hushållet som befolkas av mr steffo och mrs steffo samt några till. Den neanderthalaktige brukar vara den manlige och den kvittrande fina personligheten brukar vara den kvinnlige medlemmen. Speciellt vid ohemula klockslag som till exempel en vanlig vardagsmorgon vid pass 05.53. Men något fruktansvärt hade hänt under natten.

Någon hade bovat och stulit Steffos väl inarbetade sura morgonversion. Faktum var att inte bara morgonversionen var gone. För fan hela dagens personlighet hade stulits. Och defaultinställningarna hade skridit in och försökte göra det bästa de kunde. Men problemet är att defaulten har det inneboende felet, ett bugg om man så vill, att drivas av glättighet. Jag tror att det är för att enkla och glada människor inte direkt hamnar i skarpt fiendeläge medelst sorglös gladhet. Däremot letade den surt förvärvade sura jäveln efter fiender och brydde sig inte. Med devisen “fuck” och “fuck them alla” kickstartade jag förr dagen med mutter och avslutade med mutter.

Jag visste att gladlyntheten var fel men kunde inte hitta den sura jäveln någonstans. Om han inte blivit stulen vilket alla tecken pekade på (fotspår) satt han säker i något hörn och surade. Well fuck him tänkte default…eller ja det finns inte i defaultens vokabulär utan ett mer “nä men vad trevligt att få styra skutan steffo idag. Vi ska sprida glädje och lycka i världen idag. Undrar om chefen skulle tycka om en blomsterkrans idag? Och att par fina personligt uppgogglade poem till kollgorna. Givetvis printade med ett vänligt och fint typsnitt.”

- Ahhh…kaffe får verkligen igång mig.
- Visst är kaffet idag lite extra gott, kvittrade jag då frugan hade klätt på sig den vanliga fina sköna personligheten som fick mig att en solig dag för några år sedan med tårar i ögonen med darrande röst utmynna i ett ” det kan du fethajja prällen!” på frågan “tager du…”
- Värst vad du verkar glad idag då?
- Jag vet! Vänta lite, sa jag och reciterade en fin dikt som pockade på att bli reciterad…

“Månen är en nagel som flög iväg

himlen är svart te,

stjärnorna sockerbitar.“

- Vad fint!
- Eller hur!
- Du är så … så annorlunda idag.
- Fast det känns fint.
- Till skillnad ifrån i vanliga fall
- Hur menar du?
- Du är så tvär, sur, arg, läxande och mästrande.
- Menar du det? Jag ber så hemskt mycket om ursäkt.
- Ja. Jag gillar den här versionen mycket bättre.
- Jag förstår det. Men var det inte den här du föll för egentligen?
- Mja…den något tvärhuggna hade sin charm han med. Men så här är det bara mysigt och trevligt. Speciellt på morgonen.
- Ja. För en gångs skull är det du som verkar vara den som dragit det kortaste strået vid morgonhumörsappliceringen.
- Wtf? Va men…det hade jag inte tänkt på!
- Du skulle hört dig själv nyss…grmm mgha..jagd…det är ingen lisa på morgonen kan jag be att få upplysa damen om!
- Vänta lite här! Väntaaaaa lite graannannaaa! Kommer du och dissar mig för morgonhumör?!! Nu går det för långt!
- Kan du bara hålla den där tanken ett tag, sa jag och gick fram till Lilleman och gav honom en kram.
- Men va fa…
- Shh…tänk på språket!
- Varför kramar du honom sådär spontant och gulligt?
- Han måste få lite faderlig kärlek också, sa jag.
- Men…
- Jepp nu får du dela med dig.
- Dela med mig?
- Jag behöver också få lite trevlighetspoäng i huset!
- Nä nu får det vara nog! Jag vill ha tillbaka min sure stiffe steffe!
- Visst! Anytime. Varsegod och leta. Jag tror att sursteffo är stulen. Du får nöja dig med solskenssteffe. Nä hur trevligt detta än är så måste jag faktiskt hasta till jobbet. Jag tror att jag ska införa en krama din kollega dag idag. Och att vi ska läsa poem till varandra vid tre fikat.
- Men för sata…
- Ajaj! Språket! Hej hej!, sa jag och gled snabbt ut ut huset. Jag kände att surot var på väg tillbaka och skulle hoppat in om jag fortsatte att jiddra vidare med frugan. Men eftersom jag var så nöjd … eller ja egentligen inte jag utan defautlsteffe var nöjd så tänkte jag låta saken bero och bara följa med på denna resa i trevlighetens tecken. Vem vet jag kanske skulle lära mig ett och ett annat idag.

Jag började med att säga “godmorgon” till busschauffören. Coffeouse by George tjejjen fick några trevliga komplimanger om hur gott kaffe hon gör. Receptionisten vid entrén fick några snabba roliga uppbyggliga historier. Hon skrattade gott när jag klev in i hissen. Jag hoppade av en våning innan för att gå in till företaget under oss och önska dem en trevlig dag. På det hela taget var jag idel glättighet och en fin människa. Jag måste säga att det var lärorikt.

Visste ni att man bemöts som man förtjänar? Det är till exempel jättedumt att ringa till någon helpdesk och vara arg och ilsken. Jag fick fantastisk support bara genom att anlägga en trevlig ton. Och bara på lunchen fick jag extra mycket ris till sushin genom att säga “ni har så god ris här”. Sursteffe hade sagt “Nitti jävla spänn och ni ger mig nitti korn! Sluta snåla på riset för fan!” Och man behöver inte vara en raketbyggare för att förstå att sådant inte går hem. Och att datorer förstår om man vill dem väl hade jag ingen aning om. Både macen och pecen fungerade utan att knorra. Hela dagen gick förvånansvärt snabbt och smidigt.

Men även solen har sina fläckar.

När jag stod tätt sammanpressad med andra översvettiga daglönarna på väg hem i tunnelbanan efter en dag i det breda leendets land, den vänliga blickens grannskap, det snar till glättiga skrattets högkvarter, det pilimariska skojsandet med kollegorna, de fina hålla varandra i handen och recitera vackra drypande poem till varandra vid trefikat på inrådan av mig och det frivilliga åtagandet att gå till brevlådan med alla kollegors utgående post gjorde att den fina defaulten vid 17.10, på tramp på foten av en medresenär exploderade i ett svavelosande:

- Flytta på dina feta fötter!
- Men vad du var trevlig då!
- Inte nu längre!
- Haft en dålig dag va…?
- Nä en fantastisk!

Vi hemkomst stod frugan och såg sur ut. Armarna i kors som Selma i lilla Fridolf.

- Hörru jag var inte klar när du stack!
- Som om jag bryr mig, muttrade jag dovt.
- Ah….du är tillbaka!
- …

Läs även andra bloggares åsikter om morgonhumör, switch, jidder, gnabb, poesi, kärlek, lilla fridolf, selma, tunnelbana, kaffe, buss, kollektivtrafik