Sugbloggen är landets roligaste blogg!

Det här är den roligaste drift med något band som någonsin gjorts och då ska man veta att jag är ett fullblodskissfan…

Andra bloggar om kiss, humor, paul stanley, gene simmons, ace frehley, peter criss, video, rock, ironi

Fan!

För en gångs skull hittar man av en slump en radiokanal som spelar sköna låtar utan en massa snick och skitsnack. Under hela sommaren och även tidig höst har jag haft sällskap av Frank Zappa, Kiss, Duran Duran och en och en annan tillbakalutad Madonna låt till frukostsessionerna med kidsen. Kanalen har till och med fått våra trötta morgonhuvuden att digga synkroniserat och i takt med musiken vissa morgonar och då har det visat sig uteslutande bli bra dagar.

Även fru Sug har vid något arla tillfälle moonwalkat in i köket, snurrat på stället och med den så karaktäristiska Michael Jacksonnknycken på nacken morgonguturalt utbrustit i “youuuu know Im baaaad“, för att därefter mellan tuggorna av gröten mustigt sagt “ fet kanal det där“.

Så har vi suttit sugarna och sugit i oss tillbakalutade hits som inte suger från den svunna tid då vi fortfarande hade allt vi har idag framför oss. Nöjda. Och här skulle man som kreatör av denna fina saga i svennekostym vilja sluta med och så levde de lyckliga som fan i alla sina dagar. Lyssnades på toner för miljoner år sen…

Men som i all berättelser finns det en varg med en massa smolk i sin bägare som letar efter en torr plats att spilla på. Fan, jag hatar vargar med dolda agendor! Att man aldrig kan få ha det soft! Jag rattade in kanalen imorse för att få i mig en livsbejakande dos av The Cardigans och möts av några senildementa jävla lallare som snackar om någon gala. Först tänkte jag att det måste vara reklam och började fixa kaffet. Efter att mer än tretti sekunder hade passerat insåg jag att någon av barnen måste kommit åt kanalväljaren. Muttrande började jag ratta på den (och ja… vi har en analog radio så när man har fått in kanalen rör man den inte) för att hitta tillbaka till kanalen. Jag rattade runt i en kvart och hittade bara en massa struntsnackskanaler. Till slut tröttnade jag och knyckte irriterat till på kanalväljaren och hamnade som av ödets nyck återigen på kanalen där en talfelssluddrande brud och en däst manlig röst diskuterade någon jävla guldbaggerockbjörnrosabandetgala.

Plötsligt hör jag mannen gurgla fram “ni lyssnar på 101,9 med fahlen och härtan“.

Jag frös till is. Sakta sjönk det in. Min radiokanal hade blivit kidnappad av två dårar. Någon jävla konsult måste ha fått för sig att hotta upp kanalen och rattat runt i etern och kommit på den briljanta iden att copycutta alla andra jävla skitkanalers koncept. Formeln: Två celldelningsmisslyckandes jävla idioter, en manlig och en kvinnlig, rappakaljandes strunprat i en hastighet av 400 ord per minut, gärna avbrytandes varandra. Ju flamsigare desto mer äkta, måste vara det vinnande konceptet eftersom alla andra kanaler har det.

Gahhhhhhhhh!!!

Jag är inte intresserad av att på nytt höra en blekfet 45 årings bekännelser om vilka 3 teveserier han toppar på sin lista. Jag är inte intresserad av en flamsig bruds jävla snack om kärleksrelationer på jobbet. Jag är inte intresserad av att försöka hitta vettighet i en lavinartad monolog av 400 tusen “ba, ja, åh, hahaha, absolut, thihi, viba, jaba, åba…”

Jag vill bara lyssna på musik! Vafan konceptet var ju 30 minuter utan snack! Det var ju det som gjorde er unika! Alla andra jävla kanalers brist är ju precis det ni var ensamma om, dvs frånvaron av babblande idioter i etern.  Men nähädå…vi ska vara som alla andra. Varför det? För att lyckas lura över de efterblivna halvdöva ickelyssnades lallarna från andra kanaler då? Ja ni lyckas inte med det med era pseudotalkshowshostloosers och gör ni det så innebär det bara att ni medelst sänka er till de andra kanalernas nivå egentligen bara bidragit till, förutom trängsel i etern med ytterligare två ointressanta jävlars andefattiga händelsehorisont.

Det vore en sak om det var djupa filosofiska reflekterande, lärande teser och insikter som spreds från programledarna, så att man som lyssnare häpet drog in luft och med ett “nice aspekt man” tankfullt svepte en tankfull mun kopp kaffe. Men efter 3 lyssningar har jag insett att jag får lika mycket livsnyttigt i mig som jag får av att lägga mig strax under ett avgasrör och hyperventilera…

Gnhhhhhhhhhhhh!!!!

Det mest irriterande är att progamledarna tror att de har något av intresse att delge världen. Ok om det är på p1 eller den mindre svåra kanalen p2 – där manus, långsamma ord och eftertänksamhet är honnörsord. Och att lyssnarkravet är  att man som åhörare ska ha koll på sin Saol eller synonymfunktionen i Word. Men i dessa flamsande dårars värld där allt bara är adhocit taget ur luften on the fly krävs det en inre mental spärr av oerhörda mått som hindrar en från att efter det tretusende å ja ba- förhindra en från att leta upp första bästa vapenbutik och ge sig ut på en deatwishstreak. .

och vad är det för ett jävla namn…hertan?

Gnhhhhhhhhhhhhhh

Andra bloggar om 101komm9, radio, radiopratare, reklamradio, sugbloggen, musik, madonna, duran duran, kiss, morgon, fahlen och hertan

Häromdagen gick jag från sovrummet genom vardagsrummet förbi alkoven till badrummet för att fjöla och råkade stöta på frugan som redan hade ockuperat badrummet läggandes på sig ansiktet för dagen. Jag kom av mig och bad den lille riddaren hålla i vattnet en stund till medelst avancerat mental SMS (steffe meddelar snopp). Jag sniffade ljudligt och sa:

- Vad är det som luktar?
- Vadå tycker du att det luktar något, sade hon pillimariskt?
- Ja, sa jag och sniffade i mig gott och väl 3 liter luft. Med tanke på att jag har rätt så stora näsborrar går det in många nypor på varje andetag.
- Jag förstår inte vad du menar, sade hon ännu mer finurligt.
- Men va fan… *sniff* känner du inte att det luktar asgam här, sa jag irriterat.

Och är det så konstigt. Där stod jag med vatten inombords upp till tonsillerna, en droppande vattenkran, en fru som applicerade vågor i håret – kort sagt lite för mycket vatten för att jag skulle känna mig balanserad och dessutom med en fru som inte verkade förstå elementär kommunikation på det svenska språket. En Neanderthalare en tiondel så kissnödig som jag hade klubbat ned honan med knölpåken.

- Jaså det, jag råkade fisa lite, sade hon skrattandes precis när jag drog in en mammutsniffning.
- *SNIIIIFFFF*…öh..?

Mellan skrattsalvorna frustade hon fram “*haha* du gick *hahahah* på *hahaha* det *hahaha* igen *hahahaaaa* loooser *hahaha*“. Mammutsniffet paralyserade mig i ett par mikrosekunder men sedan tog reptilhjärnan över och kallade in reflexerna som medelst några enkla snabba undermedvetna barska order fick mig att utbrista i ett:

- Men fy! för att därpå få min lekamen att kasta mig dubbelsaltomortalerandes iväg ut ur badrummet. Veronica Wagner hade kunnat få ett par heta moves inför OS i sommar.
- Vadå luktar det värre för att du VET att det är en fis eller?! DESSUTOM så är det inte en fis utan lillemans bajsblöja som du glömt att knyta ihop inatt som stinker.
- Åh..öh?
- Just det! Jag tänkte att du skulle få sniffa lite på den du med!

Och det är just det som är grejjen. Varför reagerar man som om man blivit biten i vaden av sin bästa vän när det uppdagas att det är en fis man dragit in i systemet? Är det bara jag som reagerar så här? Och dessutom det är ta mig fan reflexivt också, dvs stod jag på den andra sidan hade jag skrattat minst lika mycket…öh…nae…minst tre gånger så mycket. Mysko som fan. Jag klassificerar nog detta som en av livets stora mysterier.

- Det här ska jag fan blogga om!
- Va!?
- Jupp! Värsta posten…den ska heta “påskäggen ger sig till känna“, eller kanske “the return of the äggmök“.
- Vadå påsk? Det är ju höst nu!
- Höstmök låter inte alls lika kul som påskmök!
- Men det är ju inte ens en fis!
- Ja ja…sanningen är gräddfärgad. Jag låter bloggvärlden tro det. Dessutom vem fan bryr sig om vad den tror?
- Ja men de kanske tror att jag har fisit.
- Och?
- Har du liksom ingen alternativ blogg du kan publicerade det här på?
- He he… *snabba fingrar slår på tangentbordet knatter*
- Det är liksom folk som känner mig som läser det här.
- Hö hö… *snabba fingrar som fan slår på tangentbordet knatter*
- Hörru sluta skriva nu!
- Ok. Jag är klar i alla fall.
- Du kan inte publicera den där posten!

Jag ba: I vått och torrt!
Hon ba: Ja det gäller bara oss! Inte din jävla sugpublik! Jag minns verkligen inte “tager du denna sugbloggspublik“.
Jag ba: Jag har ett kall!
Hon ba: Jag har ett rykte!
Jag ba: Skulle du tänkt på innan du tryckte av den där slamkryparen.
Hon ba: Men jag har inte tryckt av någon mök. Och vadå..som om du inte mökar!
Jag ba: Det gör jag och skriver om det!
Hon ba: Jag tycker inte att det är kul!
Jag ba: Jag tycker det här är kul!
Hon ba: Det är för mycket kiss och bajs på den där bloggen!
Jag ba: Vadå!? Skitbloggen alltså?
Hon ba: Det var du som sa det!
Jag ba: Ja men du menar det…

Andra bloggar om kiss, fis, påskmök, bajs, sugbloggpublik, blöja, mammut, neanderthalare

Yeeeees….

Utmanad av självaste DRF som i sin tur blev utmanad av självaste Aku och som har sitt ursprung hos utmaningsproffset Mymlan. Utmaningen består i att man ska ge en kärleksdefinition eller som Mymlan så fint skriver “Ge mig den bästa finaste kärlekslåten du vet...”

Som Sugarn d.ä. har jag rätt långt till känslor. De som hänger här vet att jag är en barsk man med tvärhuggen haka som fnyser åt sådant som inre emotioner, medkännande, kärlek och sådant. Men jag har inte alltid varit sådan. Back in the days när blodet var ungt och snabbt, vissa kroppsdelar snara till instant svullnad vid olämpliga lägen och hade den väg jag vandrat framför mig så var jag en blödig jävel. Satt hemma i pojkrummet och med bultande hjärta lyssnade till storheter som Dio, KISS och The Ramones taffliga försök att kläda känslor i ord.

Jag visste att något var lite märkligt eftersom mitt hjärta bultade något oregelbundet och jag förstod efter ett tag att det måste vara något med låtarna. Jag bad min gode vän Kärleksfulle Lelle att ge mig tips på feta låtar, då jag precis hade fått ögonen på en fantastisk puma och jag behövde något att sortera och hänga upp känslorna på. Ramones kunde liksom inte kaplsa in mina känslor. Joe Ramone i all ära men…tja…vad vet han om kärlek? Ungdomlig dessutom?

Kärleksfulle Lelle langade fram Maurice White´s magnifika tribut till kärleken med en illa dold darrning. Och sa “Du behöver I Need You. Sitt ned när du lyssnar!” I samma sekund som jag hörde det första “Oh I…” 0,38 sekunder in med triangeln som accentuering …då dog jag. En mindre död. När bryggan inleddes (2,51) insåg jag att jag hade blivit berörd av denne musikaliske gud som exakt pinpointade mina känslor och klädde dem i den sköraste silke. Och vid 3,38 med det underbara wailet – så var det som om Maurice å mina vägnar gav uttryck åt alla mina instängda känslor och jag fick en jag fick en glimt av himlen. Jag visste att denna låt var precis allt som definerade kärleken. Jag ringde Lelle och jag skäms inte erkänna det, hulkandes och tackade honom. Han ba “tacka inte mig tacka Maurice”.

Än idag anser jag att detta är världens bästa kärlekshyllning tätt följd av Pauls Stanleys “Hold Me Touch Me”.

• Maurice White – legenden som startade Earth Wind & Fire.
• Maurice White – legenden som fick ordning på bultet i Steffos hjärta.
• Maurice White – legenden som fick min första kärlek att likt ett ton tegelstenar falla som om någon ryckt undan gravitationen vid första lyssningen

Andra bloggar om maurice white, ewf, kiss, sugbloggen, kärlek

Men för i helvete!

Vad är det för fel på StayFriendsskiten!!! Som Facebook men på gärdsgårn’ liksom. Jävla skittjänst.

Jag fick för mig att jag skulle chilla in och kolla gamla dårar som förpestade delar av min tillvaro under skoltiden och gotta mig åt att de likt mig blivit medelålders fast att deras år gått en aning fortare. Eftersom undertecknad lever i en egenhändigt konfigurerad subvärld och det medger att jag med jämna mellanrum kan ta en paus från mig själv innebär det att medan det går tre år för de som lever i ekorrhjulet så går det bara 1 år för min del. Där jag har en rynka har de tre.

Exponsiell rättvisa på något avigt karmadrivet plan. Jag klagar inte. Det finns fördelar med att anses vara lite l å n g s a m – även tiden den nedräknande rackaren tror på det och behandlar mig varsamt.

Nåväl. Jag loggade som sagt in och hittade en av eldstjälarna till rockbandet vi drog igång på en uppfart i förorten Sätra strax efter det att Gud…öh Gene Simmons menar jag vrålade “I wanna rock´n´roll all niiiite and party everyday“. Polaren John – en klippa av rang och en av de bästa vänner man kan ha poppade upp med sin nuna i StayFriends. “Men för fan! Vad gör John på nätet”, tänkte jag och klickade glatt på hans profil. Grejjen med John är att han alltid ansett Internet vara en smula för digitalt för att ge sig i kast med det. Han myntade det som borde blivit en klassisk mening “Om Internet fanns i pappersform skulle nog det vara lättare att ta till sig skiten“.

Lyssna bara på det här: För några år sedan ringde han mig med den här frasen “Steffo jag har tappat bort ett dokument jag slitit med i ett par timmar, vet du vart det kan ha tagit vägen“, varpå jag sa “öh…hur fan ska jag veta det?“, “ja men va fan, du är ju haj på det där med datorer och sådant skit“, “ja min dator ja…men vad får dig att tro att jag har koll på din spetälska burk“, “vadå pluggade du inte datan?“, “gnnnnhhh…det heter data och vafan har det med saken att göra“, “mja… om du inte kan fixa det här så skulle jag om jag var du anse att studiemedlen var bortkastade“, “men va fan..“, “eller ja du kanske pluggade för att ragga på de snygga brudarna på d a t a kursen då…nä men va dum jag e det kan inte ha funnits en enda kvinna värt ett öga“, “men hur manschuvististkt är inte det där?“, “jaja… nå kan du fixa det eller inte?“, “nej!“, “ok då ringer jag någon annan som verkligen kan och *host* inte påstår att han kan datorer, vi hörs när vi råkas” och med det så lade han på luren.

Man kan säga att det är få personer jag tar sådan skit av men broder John går i land med vad som helst. Idag fick jag se honom i StayFriends och tänkte “för fan…killen har blivit biten av Internetflugan, här ska fan i mig mailas“. Och så klickade jag på en ful liten ruta och skrev ett långt jävla meddelande om gamla tider, rockmusik, vi borde ta en bira, hur ere med päronen, har du hört något om den eller vet du vart det blev av henne och att KISS kommer till stan bla bla…och klickade därefter på sänd. Loggade ut efter det att jag garvat rått åt att skönheten som förpestade högstadieåren genom att vara ouppnåelig numer bara är en grå tant.

Sju timmar senare kickar jag igång mailprogrammet och ser att jag har fått ett mail från StayFriends. Man får sådant om någon har klickat på ditt namn eller liknade. Jag tänkte “shit har John redan läst mitt mail” och öppnade mailet. Jag minns att jag tänkte “StayFriends låter dig veta vad den andre har gjort. Smutt tjänst“.

Visst tjena! StayFriends är lika smutt som en trilskande jävla hemorojd som retar de andra så att det blir värsta upprorstämmningen vid mynningen.

Den här informationen skickar skittjänsten StayFriendsFucked

” John ville öppna ditt meddelande”

“Eftersom du inte är Guldmedlem, kan John inte läsa meddelandet.”

Jaha! Och de kunde ni inte ha upplyst mig om INNAN jag skrev ett mail på 3000 jävla ord! Nu sitter John och är skitfrustruerad för att han INTE kan läsa ett meddelande JAG har skrivit för att JAG inte är GULDJÄVLAMEDLEM! Vad är det för jävla logik? Är det en kvalificerad gissning att anställningkraven på StayFriends är 1) född i går, 2) tappad på huvudet och 3) har huvudet under armen? Jävla idioter!

Tänk om Posten fick för sig att köra denna rövknullavkundermanöver från hell. Brevet dimper ned i brevlådan. Man kutar glatt fram för att läsa sin post men det visar sig att det är låst. Som fan vill jag tillägga. Utanpå det i järn svetsade kuveret står det “Sorry killen men du kan inte accessa brevets innehåll eftersom AVSÄNDAREN inte är medlem i Postgillet! Men var lugn bara, vi ska meddela avsändaren att han ska bli medlem så du kan läsa brevet. Vi återkommer.”

Till StayFriends: Kolla bara!

*surfar till stayfriendshelvetet, skriver in mina uppgifter, får error eftersom jag hade CAPS LOCK på, svär en stund och hytter med nävar åt alla jävla håll- som om det hjälper, tar ett djuuuuuupt andetag, capslar ned, skriver in mina loginuppgifter på nytt, loggar in, letar upp mailhelvetet, kopierar hela skiten, loggar in till min mail, letar upp Johns mailadress och trycker på sändknappen.*

VAD FÅR ER ATT TRO ATT JAG SKA BLI GULDMEDLEM FÖR ATT SKICKA ETT VANLIGT JÄVLA MAIL???

Fuck StayFriends!!!

Andra bloggar om stayfriends, gamla polare, kiss, gene simmons, posten, idioter, sugbloggen, rockmusik, internet, grå tant