Sugbloggen är landets roligaste blogg!

| Mobile | RSS

Jordbävning i Skåne

I USA skördar orkaner massor med människoliv och lämnar tusentals utan hem. Presidenter utfärdar katastroflarm mellan tuggorna på hämtpizzorna. CNN flyger ned reportrar en masse och upplopp ligger runt hörnen…

I Mellanöstern råkar folk ut för mud slides, när marken plötsligt börjar glida och drar med sig allt i dess väg…

Sydamerika har haft otaliga översvämmningar detta år och 1000 tals människor har fått sätta livet till…

Men vi ska inte tro att vi sitter säkra i folkhemmet från dessa fruktansvärda naturkrafter bara för att vi bor i Norden. Följande dramatiska bild är fotograferad i Skåne i morse och visar att vi inte ska ta saker och ting för självklara i livet, utan katastrofer skapade av Moder Jord, den globala uppvärmingen och säkert har Finanskrisen ett och ett annat finger med i spelet. Jag håller även Ipred och FRA ansvariga…

…katastrofer kan komma när som helst…

…var som helst…

BILDBEVIS

orginalet från www.mailkatalogen.se

Andra bloggar om , , , , , , , , ,

10 Comments December 17th, 2008 | Posted in Va fan |

Fuck off om det inte passar

Bara för att man finns på nätet och att allt man publicerar inte alls kan gillas av alla följer det inte att man ska ta skit. Jag säger: passar det inte?…. well doppa huvudet i en hink! Om du känner för fylla den med avföring innan be my fucking gäst. I dont give a fuck!

Du kallar mig mytoman – jag kallar dig för en obildad okunnig analfabet. Läser du riktigt noga och har vardagskoll på svenska språket så kanske det framgår att jag aldrig påstått att ett enda ord är sant. Ska du läsa mellan raderna så se för fan till att läsa noga.

Du är på min blogg!

M I N B L O G G!
Där jag bestämmer vad jag vill skriva om. Om jag vill skriva om det! Det var väl ingen som höll en pistol mot ditt huvud och tvingade dig att klicka på länken hit? Jag ber inte om att du ska gilla det jag skriver! Det skiter jag fullkomligt i! Jag kräver bara att du ska ha ryggrad och respektera mitt skit. Ska du kritisera så se till att den är konstruktiv på något plan. Till och med bottenplan duger.

Du skulle inte ens ha ryggrad nog att gå fram till bröderna Herreys och säga att de suger eftersom du med all säkerhet hade fått dig en duktig bitchslapp med ena bakhanden av minstingen i gänget. De hade ta mig fan gyllene sko dansat all over your face. Och ja…jag blandar friskt i språket för att jag k ä n n e r för det. Sitt du och onanera dig torr med Saol om det ger dig något.

Passar det inte dra åt helvete… och tro inte för en jävla sekund att du är anonym. Känner jag för det offentliggör jag ditt privatliv innan du hinner dra upp gylfen…

9 Comments August 27th, 2008 | Posted in Va fan |

Lev livet

Det finns en miljon sätt att dö på och att överdosera choklad är knappast det som direkt faller en på läppen. Det finns en miljon sätt att leva livet på och att äta choklad är en av de finare och ädlare sätten. Jag har valt att inte låta mitt liv begränsas av att jag eventuellt någongång kan få en släng av kolestorol.

Bah!

Jag är mer orolig för en bilolycka eller att någon idiot hoppar ut från fjärde våningen och landar på mig i sin misslyckade plan att ta sitt liv. Förutom de uppenbara fysiska men idioten kommer att få på grund av gravitation, centifugalkraft och plötslig impact inte är det bästa för kött, så kommer jag att addera några lytesdrivna kommentarer som puckot kommer att ha svårt att glömma.

Nåväl var var jag… jo det är större chans att jag blir påkörd och hälsar på satan på andra sidan gatan (hohu…viket dåligt rim), än att mina artärer, vener och blodbanor ska förtjockas av ett sunt lyckligt levt leverne. Och om jag skulle dö av för mycket choklad…är inte det under alla omständigheter bättre än att dö av ingen choklad?

För dör gör vi alla i alla fall.

[tags]choklad, kolestorol, självmord [/tags]

16 Comments November 9th, 2007 | Posted in Va fan |

Gorillan

Atischooo!

Undertecknad är förkyld (om nu någon bryr sig). Jag har säkert feber också. Och en släng av depression och gåiniväggvarning. Nej, jag är inte en hypokondriker, det är bara det att jag känner mig så risig så att det kvittar om jag lever eller dör (men ingen lär väl bry sig om det heller). Ful är jag också! Folk brukar klappa mig på huvudet och fråga vännen Denny var han köpt denna ovanligt fula gorilla någonstans och om det var dyrt? Lever den bara på bananer och är det egentligen inte förenat med direkt livsfara att umgås med gorillor? Bits han inte? Är han folkilsk osv.

Vännen Denny brukar bara garva åt detta men jag tycker inte att det är så kul. Mitt självförtroende sjunker och snart är botten nådd. Fasavarning utfärdas. Det mest förnedrande är att de talar över huvudet på mig, som om jag inte ens fanns i samma rum. Hell i samma universum!

Bara för en vecka sedan var jag ute på ett hett disco och hade precis dansat när jag plötsligt såg en ovanligt vacker tjej slå sig ned vid ett bord. Jag släntrade fram med ett inställsamt leende och pekade menande med ena handen på stolen bredvid henne. Hon gav mig ett snabbt och skräckslaget ögonkast. Ett sådant som hade fått mindre ståndaktiga raggare att förskrämt dra slutsatsen att här blir det nog inget. Men jag är av den kalibern som inte ger sig så lätt.

Jag tänkte inte så mycket på det, hennes ögonkast menar jag, och satt under flera minuter och försökte samla ihop mig och mod, samtidigt som jag försökte återfå kontrollen över andan. Nu var det så att jag hade precis avslutat ett icke föraktligt antal danser och hävt i mig några öl till detta och sådant förbättar ju inte precis konditionen enligt läkaren. Lägg sedan till detta ett par 20 cigg och man får en ganska vag bild av mitt tillstånd.

Jag satt där flämtandes efter luft och gav ifrån mig rosslingar som var titanicdjupa när ett oväntat halsbloss träffade lungorna med full kraft. Det hade sin orsak i att en oväntad servitris gled upp med en bira och sade ”du glömde din öl där borta”, vilket jag inte alls hade gjort men jag hostade och sög tag i biran som om den var en sedan länge saknad del av min kropp. Jag svepte den innan någon skulle hinna komma och claima den som sin. Det är det sista jag kommer ihåg. Samtidigt som den sista biten av fyllan fyllde hela min omvärld med ett osammanhängande sudd bleknade den snygga tjejen bort i periferin. Om det inte vore en så patetisk sorti från det omedelbara medvetandet skulle man nästan tycka att det var poetiskt.

– Men bruden då?, vrålar de som hängt med så här länge. Inte fan kan denna berättelse tappa bort henne redan på det här stadiet. Varför ska vi då hänga kvar här, om du inte har snygga brudar med i storyien?
– Verkar jag bry mig, är mitt axelrycksförstärkta kommentar.
– Men va van!
– Seså! Passar det inte finns det andra ställen att hänga på. Internet är rätt stort och ni lär hitta snygga brudar på andra ställen om det är därför ni är ute på webben. Här haltar det inga lottor. Låt mig berätta my way eller ingen way. Capische?
– Fan va du va stingslig!
– Ja hur ska ni ha det?
– Men berätta dårå…jösses! Tha drama…oh the drama!

Hm… var var jag nu igen? Nästa dag vaknade jag upp med ett huvud fullt av baksmälla som lätt skulle räckt och till och med varit en smula för mycket för New Yorks alla samlade anonyma alkisar. En tunga som kändes som om den blivit genomsläpad i en ovanligt för årstiden het öken och så den där obehagliga doften utav ruttna bananskal runt omkring mig.

Jag tände en cigg, som jag till min oerhörda glädje fann i en av sidofickorna på kavajen, drog några halsbloss och kände mig redo för världen och dess brutala verklighet. Kort sagt, jag slog upp ögonen och ångrade mig genast när jag såg det ansikte som jag tog för min spegelbild. Hårigt som fan och med stora näsborrar. Som stod ut. Jag blundade och en tanke som klarast lyste upp i det sus av tankar som svepte igenom min omtöcknade hjärna, var hur mitt annars så hårlösa ansikte på en natt kunde förvandlas till en skog av hårstrån. Jag menar, så sällan som jag rakar mig på grund av bristen av hårstrån, är det ett under att jag kommer ihåg tekniken från gång till gång. Gilette inte allsålett liksom.

Försiktigt vred jag på huvudet, bort från farans riktning. Eller farans och farans… snarare den fula riktningen. Mycket långsamt och med alla nerver som fortfarande inte var aspackade på helspänn slog jag upp ögonen. Döm om min förvåning när jag ser ett galler framför mig. ”Åh shit! Jag sitter i fyllefinkan!”, tänker jag. Det gick en lirare utanför som jag tog för fångvaktaren. Jag försökte förklara för honom att detta måste vara ett enormt missförstånd.

– Aiuuuiaa…öaaaaöööö…,var de vokaler som lyckades lirka sig över mina torra läppar. Konsonanterna vägrade tydligen samarbeta.
– Lilla gubben ha en banan? Här varsågod, sa snubben och hivade en banan i min riktning.

Det var ju inte precis det svar jag hade förväntat mig och det ska erkännas att jag blev en aning perplex över detta, men sög tag i bananen fint imiterandes värsta nhl-målvaken, skalade och började tankfullt att tugga på den.

Som banan sett så var det inte större fel på den, men inget jag skulle ringa hem om eller slå på djungeltrummorna för. Efter en helkväll med fylla så vill jag ha något mer bastant. Ett par tjog ägg, fem sex limpor rostat bröd och ett par liter av den gudabenådade dryck som kallas kaffe. Med ett uttråkat ryck på axlarna kastade jag den halvt uppätna bananen över axlarna.

Som tur var så hade fångvaktaren stannat kvar och tittade nu nyfiket på mig. Nu eller aldrig, tänkte jag och såg floder av kaffe och berg av ägg flöda framför mina utsvultna ögon, och log ett inställsamt leende kombinerat med ett lätt skratt.

– Haha, sade jag lätt.

Jag var beredd på rätt mycket och reagerade inte något nämnvärt när jag såg hur hans ansikte förvandlades till ett ansikte som uppvisade ren och skär förvåning.

– Min gode man!, återupptog jag och kastade iväg ett charmigt leende, det har skett ett misstag här någonstans. Jag vet att jag blev en aning drucken igår, men jag tror nog inte att det är skäl nog att fortsätta förvara mig i finkan. Jag mår nu bra förutom det obehagliga dunkandet vid tinningarna som påminner om elefanternas vilda årsfest, men det är sådant man får räkna med. Ja ni vet säkert hur det var på er tid. Haha. Ja se ungdomen. Hur som helst så är vad jag vill ha sagt att jag vill ut. Nu. Jag är hungrig och tackar givetvis för bananen, men vad är väl en ynklig banan jämfört med en helstekt spädgris och ett bageri med bröd? Det kan jag bara få ute på restauranger och ut måste jag om jag skall fullfölja min mage och min kropps önskningar, sade jag och lade huvudet på sned. Jag talade långsamt ty konsonanterna som nu samarbetade gjorde sig ingen brådska.
– Kan du tala?, gurglade väktaren.
– Visst. Visserligen är jag en aning bakis idag och benägen att se på omvärlden genom ett dimmigt och en aning kritiskt töcken, men tala det kan jag, sade jag och log på nytt.
– Vik hädan din djävul, skrek han och pax vobiskade som satan.
– Va?
– Gorillor kan inte tala, sade han totalt osammanhängande.
– Rätt, min gode man, men vad har gorillor och djävlar med saken att göra?, sa jag.
– Du försöker lura min sinnen!
– Det skulle aldrig falla mig in. Jag bangar inte ett practial joke, men varje sak har sin tid och plats. Nu är det tid för frukost och inget annat, sade jag och tände irriterat en cigg och avslutade med, seså släpp ut mig nu. Jag är hungrig.
– Röker du också, bölade han.
– Äh?
– Gorillor röker inte, sa han och gav mig ett strängt ögonkast. Förmodligen en jävla non-smoking generationare.
– Rätt igen, min vän, men kan du ta och göra mig en tjänst och sluta med ditt gorillor-kan-inte och gorillor-röker-inte tjafs och istället låsa upp så att jag får i mig den efterlängtade frukost som jag är i kraftigt behov utav, muttrade jag hetsigt och tillade, jag har nämligen dåliga minnen av gorillor.
– Men är inte du en gorilla?, sa han.
– Min unge vän. Passa dig nu. Om livet är dig kärt så vill jag bara påpeka att a) om du vill dö, fortsätt kalla mig gorilla och b) vill du inte dö, så sluta genast upp med dessa dumma påståenden, sade jag stridslystet och blåste ut irriterade rökpuffar genom näsan.

Då gick det plötsligt upp ett ljus för mig. Jag förstod att det jag tagit för en fyllecell med tillhörande vakt i själva verket var en bur i en djurpark. Jag förstod det när jag kände ett fruktansvärt närgånget flåsande i nacken som påminde mig om Afrikas tornadovindar. Snett bakom mig stod en gorilla, samma gorilla som jag misstagit för min spegelbild och glodde på mig på ett irriterat sätt. Den höll den halvuppätna bananen jag hivat över axeln menades i ena handen. Tydligen hade jag langat den på gorillan, och i gorillors värld är detta en av de större skymferna. Du äter din banan eller så äter du den inte, men du kastar den inte på någon annan gorilla om du inte söker konflikt.

Det som hindrade den ifrån att hoppa på mig och slita mig i stycken var nog den vidriga stank som forsade ur min mun (ibland är det bra att inte borsta tänderna efter några vitlöksostar, öl, vin, sprit och tobak). Det räddade livet på mig. Det och det gälla omanliga skri jag levererade som fick gorillan att förvånat rasa ihop i en liten hög och garva läppen av sig. Eftersom jag inte är alltför långt ifrån hans släktträd fattade jag att han nog tyckte att jag var värsta fjollan.

Efter långa övertalningsförsök och visande av mitt körkort kom jag sålunda slutligen ut ur mitt häkte. Psykologen hade en massa frågor; om jag innerst inne trodde att jag var en gorilla eller kanske till och med en schimpans? Gillade jag bananer? Tyckte jag om att slå mig på bröstet? Kastade jag mig utför lianer? Läste jag Tarzan? Visste jag vem Korak var? Gick jag igång på Jane?

Denny fick komma och hämta mig och de förmanade honom om att hålla ett öga på mig och förbjöd honom å det bestämdaste att lämna mig ensam i ett frukstånd. Kontentan av de mesta är att jag måste ta och raka mig om jag vill gå på stan, annars stannar folk till, klappar mig på huvudet och tar fram bananer i tid och otid.

Det finns en disclaimer men jag har tappat bort den.

5 Comments October 8th, 2007 | Posted in Va fan |

Livslångt…

…äktenskap uppfanns av människor som inte blev äldre än 35 år, sa han och tryckte aggressivt på den röda knappen på mobilen.

*tjuvlyssnat och tjuvtittat på någon som hade en dålig start på dagen*

11 Comments September 11th, 2007 | Posted in Va fan |

Autopilot…

Vi på sugbloggen tar nu några dagars välbehövlig vila. För de intresserade ska vi hänga bland ler och långhalm, utedassa som fasen, göra livet surt för huggormarna, jävlas med humlorna, fucka upp myrornas vardag, stressa upp daggmaskar och fiskar allt i en enda svepande rörelse och sist men inte minst sikta på att bränna upp en kobbe eller liknande.

Allt detta görs oavsett väder eller humör. Vi tar vårt semestrande på allvar. Ingen jävla skenhelig ligga på en strand och fåna sig. Målet är att få naturen att andas ut om cirka en månad.

– Phu…nu drar dårarna
– Ja men de kommer tillbaka
– Var inte så morbid. Det dröjjer nästan ett år
– Ja då får vi kanske en chans att återhämta oss
– Hörru jag är naturen. Har jag någonsin misslyckats?
– Dont even go there
– Vad menar du?
– Dront, säger jag bara.
– Man kan ju inte lyckas med allt
– Runar Sörgaard?
– Ja ja…

Men vi tar vårt ansvar för de som lider av Sugbloggoholic­™, och har ordnat så att den dagliga silen av kan inmundigas. Obs den ska sugas på inte tuggas. Vi kallar det autopilot. Frugan kallar det hybris och att jag ska slappna av – vilket jag ska men man har ju ett ansvar till publiken menar jag. Och för att göra en ointressant historia så kort som möjligt så innebär detta att även om jag inte är här så är spiriten Sug här och postar som fan.

Om ni ser soljäveln ge den en sur blick från mig och fråga varför den negligerar undertecknad….

Lev väl…

3 Comments July 1st, 2007 | Posted in Va fan |

Söder it is

Jag har placerat min blogg i Södermalm på bloggkartan.se

No Comments July 1st, 2007 | Posted in Va fan |

Faller…ra

Vissa individer borde petas ut från mänskligheten. Raderas bara. Ur historieböckerna. Nu tänker inte jag att vi ska dra igång något nytt massslaktande. Det sköter de mentala casen Bush med flera så galant åt oss andra.

Nej jag siktar mer på de defekta fallen. Fallen utan hopp. Om bot eller bättring. De vars genuppsättningar på en del ställen inte hakar in i varandra. Folk som kommer på irriterande själskliande plågor likt “vi gå över daggsänkta berg falle….ra“.

Allvarligt talat vad för jävla nötfall kom på den? Och vem fan tonsatte skiten. Hur kan man käckt plocka fram durtreklanger och med glad röst sjunga att man går över regntunga jävla berg. Vad är det för en visa? Vad är vitsen?

Kom nu inte hit och säg att det är en glad sång som ska hålla ångan uppe. För då riskerar du att strypas med din fula jävla scouthalsduk. På tal om det. Kungen är en hederscout. Vad betyder det? Att han får vara med det där råbandsknopknytande fetishsällskapet utan att behöva knyta en knut?

Tillbaka till vismakarna. Om jag hade varit med den där ödesdigra dagen då idioten som först nynnade på melodin som hemsöker mig varje jävla kväll vid läggdags hade han bara hunnit till den första”…fallera ” innan han hade känt en fast hand buffa till honom över kanten…

[tags]berg, visor, scouter, melodi[/tags]

2 Comments June 25th, 2007 | Posted in Va fan |

I´m

back!

Anjelica ditt mesiga lösenord kramgodis var ju hur lätt som helst att lista ut.  Räka!

11 Comments June 25th, 2007 | Posted in Va fan |

3 öre…

Ja ha…nu ska tidningen Metro ge sig in i bloggvärlden. Och det gör man genom att köpa upp lassbo, silverfisk mfl. Må ingen speciell skugga falla över dem annat än att framöver kommer jag att se dem genom selloutets osmickrande mörka glasögon….

I något uppslag slår sig tidningen för bröstet att “du kan tjäna 3 öre per sidvisning”. För att komma upp i 150 kronor behöver man ha 5000 sidvisningar i månaden. Man behöver inte vara en analytiker och bedriva sina långsamma eftermiddagar i Sbc´s lokaler för att se att detta inte kommer att bli en promenad i skogen.

Allvarligt det är fisken och lassbo samt några till som kommer upp i dessa besök om dagen, alla andra småhandlare… dont think so…

Vad tjänar Metro på detta om de ger dig 3 öre per sidvisning. Ett rimligt antagande är 97 öre de rippar av ditt arbete. För till syvende och sist är det du som gör jobbet. Skriver skiten, drar dit besökare, svettas som fan då du sitter pingar dig grön. Och för allt detta får du 3 öre. 3 jävla öre som de sedan ska dra arbetsgivaravgift, sociala och skatt på. Rik va? Vad blir det 1,5 öre per sidvisning? Så för att du ska få 150 kalla på ett bräde måste du ha 10 000 sidvisningar i månaden. Visst kyss mitt bankkonto.

Glöm inte heller bort att din blogg kommer att belamras med skitprodukter och annonser för sådant du knappast själv skulle vilja bli sedd med i en plastpåse. Visserligen lovar Metro att de kommer att publicera någon glad liten bloggares skitpost om de finner det falla in inom ramen av metros kvalitetskrav.

Sen ska vi inte snacka om upphovsrätten. Hakke gör en bra analys här.

Döh…ungefär 99 procent är redan på förhand utdömda att synas där. Vilken chefredaktör kommer att publicera poster med innehåll av “mitt kaffe brändes vid idag” eller “idag skrev jag en dikt” alternativt “dagens låttext”…

…och hur många kommer inte att sitta och reloda sidorna för att fiska hem ytterligare 3 öre? Men förmodligen har Metro räknat ut det och har en dold premiss som säger “unika” reloads.

Missförstå mig rätt, jag är den förste att applådera alla nya bloggare, men om premissen för att blogga är tjäna 3 öre per sidvisning så kommer blogghimlen att förorenas av allehanda lallare. Det räcker redan med alla jävla Splogs liksom. Metro har lyckast med att göra bloggandet till något som påminner om reklamutdelning…

[tags]metro, metrobloggen[/tags]

5 Comments June 19th, 2007 | Posted in Va fan |