Sugbloggen är landets roligaste blogg!

- Vårdcentralen, du talar med syster Kicki.
- Och du talar med broder Stefan!
- Ursäkta?
- Haha…jag skojar, men uppenbarligen är det bara en av oss som uppskattar skämtet…
- Vad kan jag hjälpa till med?
- Ah…effektivitet är det som gäller. Ok …öh…jag behöver träffa en läkare. Har skitont i axlarna serru.
- Vem är din husläkare?
- Inte en susning.
- Ok… ditt personnummer?
- 123456 streck 7890
- Ett ögonblick
- Självkart Kicki

Vad är grejen med att man blir “Ok, Bosse” eller “Fixar du det Lenny” med folk man inte känner. De har bara sagt sitt namn. Och hur vet jag att de heter så? Själv hade jag hetat olika saker varje dag. Om inte annat för att fucka upp lallarna som ringer hela jävla tiden…

Tillbaka till den sjuka vården. Vi slutade som ni minns med mig sägandes “självklart Kicki”…

Smutt, tänkte jag. Sjukvården lirar ju. Effektiva som satan. Undrar om hon har på sig en grön eller en vit sjuksköterskeuniform. Verkar jag pervo om jag frågar henne det? Det vore en fjäder i hatten. Sjuksystersex, hjälpen skitnära om infarkten skulle kicka in några år innan planerad händelsedatum.

- Din husläkare är dr. Olsson!
- Coolt, när kan jag få en tid?
- Vi har öppen mottagning mellan 9-10.30 alla dagar.
- Ja men jag vill ha en tid. Jag har inte tid att sitta i flera timmar och vänta.
- De brukar gå rätt fort…
- Inte på Greys Anathomy!
- Du vet att det är en teveserie va?
- Ja det vet jag men en realistisk en. Till skillnad från soppan Cityakuten…sen så gillar jag den där skumma serien med killen som talar med sig själv, och vaktmästaren som verkar vara helt rökt. Haja att hamna på en sådan avdelning. Ojdå…nu kom jag av mig. Det måste vara smärtorna i axeln som spökar. I vanliga fall är jag skitfokuserad. Om du slår upp “fokuserad” i ett lexicon så ser du med all säkerhet en bild på mig. Titta nu kom jag av mig igen. Kan du inte hooka upp mig på en tid?
- Då får du ringa doktorn själv och boka
- Ok, kan du koppla mig.
- Han har teletid 8-8.15 på tisdagar.
- …

Alltså doktorn som har minst 400 000 kr i studieskulder och är en hejare på muskelvävnader, galloperande krupp och inre svettningar måste själv sitta och boka sina tider själv.

Wtf?

Vad gör receptionisten för nytta? Hur svårt ska det va att ha en kalender som fylls på allt eftersom sjuklingarna ringer upp? Och hur vet jag att doktorn inte hänger av luren under den där kvarten för att lisma på snygg sköterska i grön uniform? Och att åka dit och hänga på morgonen verkar ju vara förenat med direkt stress. Det känns ju som om man kommer att självläka och på kuppen självdö av tristess…

Det är något sjukt med vården…

..forts KAPITEL 18 eller Ursula

Bakom bartendern var det en lång tvärgående spegel så att man såg hela lokalen och även ingången vid trappan. Jag såg att det kom in en kille som trippade över mot bartendern med ett förtjust litet skrik.

- Todd !!! Skrek han och sträckte sig över och gav bartendern en fet kyss på munnen.

Hallå! Vad är det som sker tänkte jag och kollade intresserat på. Jag gjorde det mycket oskyldigt. Ungefär som om min blick av en slump halkade över dit. På samma sätt som om min blick hade trampat på en oväntad bit tvål i badkaret. Man ville ju inte visa sig vara allt för nyfiken, liksom. Jag lyckades på något sätt nyktra till och spanade över lokalen med djupa outgrundliga ögon ungefär som om jag aldrig hade varit där förut, vilket jag i och för sig aldrig varit. Lägg till detta att par bira som jag och Linus hade klämt i oss innan vi gick skilda vägar och ni förstår att jag hade en något dimmig syn på tillvaron. Samt att cigarettröken fick mina ögon att tåras. Jag var alltså seminykter, såg dimmigt och grinade. En skum kombination, men hallå, jag var ju i New Orleans.

Vid min snubbling med ögonen råkade jag se killen som stod på andra sidan kortändan av baren i ögonen och snubben gav mig ett leende som jag endast ger tjejer som jag hoppas att jag kan få en het natt med. Vi snackar intim blick.

Sängkammarlooken…
Dubbelssängsögonkastet…
Hos mig eller dig blicken…
Love me tender love me true blicken, som jag antar att Elvis delade ut när han gled omkring på scenen i Las Vegas. No matter om de vägde trehundra gram eller trehundra kilon. Bara de hade ett, två eller tre hål.

Det var då, under sammetslooken från snubben mittemot det slog mig att jag befann mig på en gayklubb! Den där snubben som log så schysst emot mig hade en baktanke. Och den bak han tänkte på tillhörde mig. Jag hade ingen lust att förklara att det endast var enkelriktad trafik som var tillåten där och inte som han kanske trodde och önskade, vad vet jag, dubbelriktad. Grymt stressad svepte jag min bira och med en svepande rörelse plockade jag fram cash och degade notan.

Och då kände jag hur en hand parkerade på min rumpa. Jag frös till is, men det verkade inte bekomma handen. Modell stor. Jag harklade mig och sa:

- Sorry but you have your hand on my ass!
- Yes I know, hörde jag en Barry White liknande stämma.
- Eh…but its my ass, and only mine, sade jag och hörde hur fel det lät.
- But maybe we could share it?
- No thanks, sade jag. Vadå thanks? Varför tackade jag?
- Are you sure?
- Very!
- I have a place just around the corner. We could have a drink there.
- And I have a no lust with a drink, sade jag och mixade engelska med svenska.

Stress hade tydligen den inverkan på mig. I kombination med alkoholen. Och handen på röven icke att förglömma. Stor stressfaktor.

- Let me ignite your lust, sade denna uppraggare som inte verkade kunna förstå ett nej.
- No…really. I gotta go. There´s someone waiting for me, ljög jag och vred mig runt killen.

Han hann få till en kärvänlig knådning som mina skinkor registrerade. Lille Luther vred på sig och mumlade ”är det dag igen?” Jag körde ett inre vrål att det var falskt alarm.

- See ya´ lata…, harklade han ur sig.
- Not uf I sii you first , sade jag och kastade mig ut därifrån. Jag hade ingen lust att bita i kudden med vitnande knogar.

Jag smög vidare in på en annan klubb där jag lyckade se det gamla discobandet T-Connection live! Det var fett. När jag sent på natten kom hem så frågade Linus mig var jag hade varit, och om jag hade gått till den där coola klubben. Jag ljög och sade att det såg så trist ut så jag hade bara chillat på en jazzklubb och tagit några bira.

Dagen efter drog vi till Tayler. Jag hade fått nog av New Orleans. Det var här Tom hade träffat Monique när han studerade i staterna. Här hade Tom och Moniquee ett gäng polare som tog hand om oss och vi levde som kungar. Jag fick tennislektioner under tre dagar och Linus smög ned på rektorsexpeditionen där han började kolla på möjligheterna att studera i staterna. Jag kände mig som en skådis i alla dessa John Hughes filmer jag och vännen Denny hade sett genom hela åttiotalet. Jag väntade bara på att Molly Ringwald skulle knacka mig på ryggen och fråga mig vad vi hade för läxa. Några grabbar frågade om vi hade lust att haka p till Austin. ”Shure, we are game” , sade vi.

Vi petade in oss i en liten Honda och drog iväg. Förutom jag och Linus var det Simon, Craig Bob i bilen. Austin är känd för sina bluesklubbar och man hade inte varit i Amerika om man inte hade sett en bluesartist på en klubb i Austin. Det första vi såg när vi rullade in i staden var en snubbe som stod utanför ett ställe och spelade gitarr. Det visade sig vara Albert Collins och vi klev in och fick se en blueslegend spela skiten ur allting. Det visade sig senare på kvällen att det inte fanns ett enda hotellrum ledigt i staden eftersom det var en kongress på gång så vi fick helt enkelt sova i bilen. Fem storväxta män i en liten Honda. Det låter som en skön filmtitel men det var en pärs.

Som tur var så hade vi petat i oss så många bira så det var bara att böja fram nacken och duna in. Bilen luktade inte fräscht på morgonen när vi mosiga stirrade in i varandras röda ögon. Det var ju en och en annan fis som hade letat sig ut under nattens gång och beblandat sig med de andra fisarna som hade sluppit ur sina fängelser och konserverat sig hårt. Som en stor hemlig fisarnas sammankomst. Vi snackar en stinkarkongress. Fem storväxta män med fem taskiga andedräkter och tvåhundra fisar i en Honda. Den mixen av dofter, odörer och lukter skulle förmodligen om man hade blandat i lite blixt och dunder lyckats evolvera fram någonting, som kunde ha krävt sina rättigheter att bli betraktad som en individ. Vi avslutade vistelsen i staden med att smita in på Texas Stadium när ingen såg på och kastade frisbee under en timme tills vaktmästaren kom och slängde ut oss.

De körde oss till flygplatsen och vi drog vidare till Memphis. Vi ville inte vara i denna stad eftersom varken jag eller min gode vän Linus ansåg Elvis vara annat än en fotnot i historien och det kändes som om jag och Linus inte brydde oss så mycket om den gamle hamburgarätarens barndomskvarter. Visst hade han gjort en och en annan schysst låt, men ja… typ… världen slutar inte snurra för det. Men vi lyckades fastna eftersom flygbolaget skickade våra väskor till Dallas och oss till Memphis. Som kompensation fick vi gratis hotell och vi spenderade natten i Memphis med att kröka oss dumma i hotellbaren, där Linus småsände på en kvinna över de fyrtio.
Hon var en affärskvinna och om inte Linus hade haft en flickvän hemma i Sverige, med en masterplan, så skulle han ha styrt på där. Rock and Roll liksom. Kool and the Gang rules tyckte jag och Linus ansåg mig missledd som inte fattat storheten hos Ramones. Jag sa att ”Misled” var en låt som Kool & The Gang hade gjort. Som han uttryckte det, det finns inte en skala som Robert Bell och Joe Ramone kan mötas på.

Följ den rafflande fortsättningen i nästa vecka…

..forts KAPITEL 18 eller Ursula

Jag var inte modig i det läget. Ungefär som Dogge i Los Angeles. Men det gick bra och vi fick åka därifrån med en fet bot och en “Have A Nice Day, sir” ringandes i våra öron. Coming to America liksom, på riktigt. Skillnaden mellan Sverige och Amerika är att när myndigheterna rövknullar dig så önskar det dig ändock en trevlig dag. I Sverige får du en sur blick av kärringen på skattekontoret, som om det är ditt fel att hennes liv suger sämre än hon sög av sin före detta man, som lämnade henne just för att hennes sugande sög. Enbart därför skall hon skönstaxera dig med ett par tusen extra.

Den första månaden som Linus och jag var i Florida gjorde vi ingenting förutom sola, söp och softade på. Allt detta ackompanjerades av önskningar om att vi skulle ha ”have a nice day sir”. Vi lyckades samla på oss en del sköna bakfyllor som vi faktiskt namngav. En av de värsta som jag minns kallade jag för “Bakfyllan Boris”, och det var efter en mycket blöt natt på TGI Fridays. Linus och jag lyckades bränna sextio dollar på öl och Margerithas och det minns jag inte ens. Betänk att en bira på stället kostade under en dollar. Vi var fyra personer som drack och åt, varav en kvinna som inte hade lika stor öltarm som vi andra. Inte för att hon var en kvinna, utan för att hon ur fysiskt aspekt var mycket mindre än oss övriga.

Tydligen hade jag pratat med min mor mitt i natten eftersom hon hade ringt men det fanns inget minne av det hos mig dagen efter när Toms blivande mother in law frågade mig hur min mor mådde. Jag tittade oförstående på henne över en mycket frugal knäckemacka som var allt jag kunde förmå mig att äta och då sade Tom till mig att jag hade pratat med min mor i över tio minuter på natten och även varit den som hade kört hem. Förstår ni fyllan och ångesten jag kände dagen efter? Vi samlade krafter och språkerfarenhet för att vara förberedda inför den stora tvåmånaders trippen som vi hade framför oss. Den första trippen vi gjorde var ned till:

Fort Lauderdale där vi gjorde bort oss totalt inför servitrisen som serverade oss frukost varje morgon. Jag och Linus brukade kommentera hennes utseende lite soft sådär på svenska så att hon inte skulle fatta vad vi sade. Hon var väldigt vacker och vi hade våra teorier om henne och vad man skulle kunna göra med henne. Som tur var så var det endast positiva words vi sade och väldigt oskyldigt. Den sista dagen vi satt och väntade på frukosten så gled hon fram till oss och sade på klingande svenska att vi skulle vara lite mer försiktiga med vad vi sade och på vilket språk vi sade det för man vet aldrig vem som förstår. Vi vart grymt generade och ville båda två dö en stilla död. Som tur var så var hon väldigt cool och sa att hon tog allt det vi sagt som komplimanger, vilket det i och för sig var, men vi kunde lika gärna ha varit groteska och allmänt dumma som testostronfyllda unga killar med allt för mycket sädesvätska skvalpandes innanför västen kan vara.

När vi kom till Key West checkade vi in på ett hotell som hette Red Rooster´s Inn. Utanför ingången satt den fetaste man jag någonsin sett och var cool. Med tanke på de kilon han hade att bära kunde han inte annat. Hade han varit en grad mindre cool hade han förmodligen imploderat. Det visade sig att han var ägaren till hotellet och vi hyrde rummet som endast hade en säng, trots att vi inte egentligen ville hyra det. Men eftersom vi hade tvingat upp honom för tre trappor oroade vi oss för att han skulle falla död ned när som helst och kände oss förpliktade att tacka ja till rummet. Vi gled givetvis in på Sloppy Joe´s bar som låg längre ned på en tvärgata till höger om hotellet, och kände oss Hemingwayiska. Förutom det så tycker jag nog att Key West var överreklamerat. Ungefär som Mallis fast utan alla dessa röda tyskar som skriker ut order överallt.

Undrar hur det är att ha sex med en tyska? Bara en massa kommandon och order hela tiden. Nein nicht där, slichen sie die hard, aber uber ober! Jag och Linus satt och hittade på olika fraser som vi trodde att de tyska brudarna kastade fram till sina stackars män under sexakten och garvade så vi kiknade. Det var kul fram tills vi upptäckte att tjejerna som satt bredvid oss kom från Hamburg och förstod att vi hade kul åt deras språk på vårat språk. Ach!

Jehaw Junction, tog en pizza och sen så hade man sett hålan. Ungefär som om Hollywood skulle göra en pastisch på, det värmländska skämtet Arvika.

En kväll så surade Linus ut på mig och vi gick skilda vägar. Detta skedde i den mycket coola staden New Orleans. Han drog hem och jag drog ut på klubb. Jag stack till ett ställe som vi hade sett dagen innan som det var ett otroligt drag på. Men när jag kom in till den första våningen så var det endast en handfull lirare som drack bira. Jag betalade fem dollar och gick upp till våning två där jag trodde att det var mer party och kom upp till en i princip tom lokal. Vad är detta tänkte jag för mig själv och hittade en trappa som ledde mig upp till tredje våningen där jag ytterligare fick punga ut med fem dollars.

Va fan, tänkte jag. Här hostade man upp tie dollars och inte en fest så långt ögat nådde. Jag kände mig lurad. Blåst på konfekten om man så vill. Blådunstad så att mina bruna ögon värkte. Väl däruppe så var det endast en lirare som drack bira i baren som morsade på mig medelst:

- Hi! How are you doin?
- Fine, säger jag och vände mig om till bartendern som frågade mig samma sak och undrade vad jag ville att dricka.
- Fine! One Budweiser please, sade jag och tänkte för mig själv att jag kanske var för tidig och att festen kommer att komma igång.

Jag fick min iskalla bira och drack den soft och kontemplativt. Jag tände en cigg och tittade på rökringarna som likt flyende påtända fjärilar rörde sig uppåt. Jag var fortfarande lite lack på Linus men försökte ignorera ilskan och beställde ytterligare en bira. Den var ta mig fan minst lika kall som den första. Snart borde brudarna komma, tänkte jag och kände mig genast en aning muntrare.

Följ den rafflande fortsättningen imorgon…

…det har kommit till min kännedom att…

… en del…

….tycker att jag skriver för….

kompakt….

…mer luft behövs…..så

….här har ni luft………….

Varför har en del paraplyer i storlekar som skulle få vilket radioteleskop som helst grön av avund? Jag skulle förstå det om personen hade en konstitution vars häck börjar 3 år för kristi och slutar någonstans i evigheten. Eller om personen var gjord av mocka. Eller om personen av doktorn var ordinerad – vätaförbud. Men oftast verkar det vara rätt normala lirare. Och ändå vid minsta varning om koncentrerad fukt från himlen vecklar de upp regnskydd som är stort nog att täcka en hel folkgrupp. Allt som oftast är de män. Som försöker kompensera vad..?

Med följd att jag likt vem fan som helst måste zick-zacka mig fram för att inte få ögonen utpetade. Och hur frisk framstår jag som om jag då hookar upp mina svetsgoogles? Jag gör ju det bara för att skydda ögonen, men tjena det verkar ju troligt att folk skulle tycka att jag ser ut som en cool dude med solisar i värsta hällregnet.

Och sedan har vi de som tar med sig halva floder in i bussen och skakar av paraplyet där. Så att man befinner sig under intrycket att man sitter vid Gagnes stränder. Bara därför är man ett snäpp ifrån att konvertera och doppa fötterna, sätta sig i värsta lotusposen, hala fram rökelsen som alltid finns i ryggan enligt devisen “man vet ju aldrig när man kan behöva sådant” och muttrar något om “det inre är det yttre”. Det är först när chauffören ropar “Gärdet” som man rycks ur drömmen. Snyggt liksom. Skaka av skiten utanför.

Det är med all sannolikhet samma puckon som glatt kastar sig i första bästa algöverblommade jävla insjö den första isfria dagen på året. Men vari består skillnaden mellan väta uppifrån och nerifrån?

…forts KAPITEL 18 eller Ursula

Som tur var så var hennes morsa inte hemma så vi kunde utan att skämmas eller ta hänsyn till några sovande människor i huset hänge åt oss varandra och lära känna varandra lite närmare. På det där manliga och kvinnliga sättet. Hårt men samtidigt mjukt. Utan att gå in på några grafiska detaljer så kan jag bara säga att jag var tjugotvå år och hon nitton och då kan ni kanske föreställa er att det var en mycket bra, hetsig och svettig natt. Ungdomens glöd så att säga. Ack hur mycket saknar inte jag den. Speciellt nu när det känns som om Lill-Luther likt Refaat El Sayed, har dragit sig tillbaka från offentligheten. Mot sin vilja. Rubriken” Lill Luthers stånd bara fake!!!”, skriker emot mig när jag passerar mina mentala tidningslöpsedlar.

Dagen efter vaknade jag upp i hennes säng och hade lite svårt att lokalisera mig och låg och undrade vem jag var och huruvida jag befann mig i samklang med tillvaron. Överallt på väggarna fanns det en massa affischer på typiska åttiotalsartister. Sandra, Sabrina och Samantha Fox ansikten tittade ned på mig. Allting hade en flickrumston över sig. Rosa och mycket kuddar överallt.

Jag hade en liten känsla av att jag inte riktigt befann mig där jag normalt brukade vakna upp. Under tiden som min hjärna försökte ta till sig informationen när och hur jag blev en liten flicka med affischer på artister förutom de nyss nämnda, även Wham och Madonna på väggarna, började resten av min kropp vakna till. Jag sträckte på mig och körde in en hand i någonting mjukt och varmt. Jag flämtade till av förvåning och lyfte på täcket i den förskräckta föreställningen att jag har blivit av med någon kroppsdel.

Till min oerhörda glädje såg jag att det låg en kvinnokropp bredvid mig och nattens händelser sköljde över mig likt en tidvattensvåg. “Ja visst ja” tänkte jag för mig själv, Ursula och jag åkte hem till henne. Hon vaknade upp och kröp närmare mig och gav mig en varm kram. Vi såg varandra i ögonen och jag kände att allting var så bra som det kunde vara. Jag var kär. Fiskmåsen var verkligen passé och glömd.

Detta var starten på en av de bästa förhållanden jag har haft. Under Januari månad sågs vi dagligen eftersom jag hade sagt upp mig från mitt jobb som tidningspackare. Jag sade commitment till polarna. De sade ”Bah…genomsnittlig kåthet”.

Linus höll på och fixa visum till USA och hade lyckats spara ihop fyrtiotusen kronor. Han ringde mig titt som tätt och räknade ned och frågade om jag var på. Det var som att snacka med Houston. Konstanta nedräkningar och systemcheckar. Visst, visst, sade jag och började känna att nu började det brinna runt Luthers kanter. Jag hade inga pengar annat än semesterersättningen som jag hade räknat ut skulle bli cirka sjuttontusen kronor. Dessa växelpengar skulle inte räcka till USA. Det visste jag. Jag visste också att jag inte kunde ställa in trippen utan att bli dissad av Linus fram till pensionen. Vad skulle jag göra?

Som en blixt från en klar himmel kom jag på att jag kanske kunde fråga min gamla skol- och arbetskamrat Olov om jag kunde låna lite cash av honom fram till Augusti. Sagt och gjort. Han sade visst that´s what friends are for och hostade upp femtontusen utan att blinka. Jag gav honom en vänlig klapp på axeln och sade att det är killar som han som gör denna värld till den vackraste plats jag känner till. Visst, Mars är snygg att se på men fan ta mig om inte Tellus är vackrare ändå och det endast för att killar som Olov finns och regerar. Jag tror också att en liten stilla tår smög sig fram. Jag bjöd på valfri fika för att symbolisera min tacksamhet.

Nu fick jag bråttom att styra upp visum och alla nödvändiga papper. Jag hastade till amerikanska ambassaden och sökte visum. Jag trodde inte att jag skulle få ett eftersom jag var sen med min ansökan och att Linus hade haft problem med sitt tillstånd. Jag vet inte riktigt vad som egentligen hände där, men Linus kommentar om att han hade en bror i USA föll inte i god jord. Antar att de trodde att Linus skulle fly till USA eftersom han hade familjemedlemmar där. På ambassaden frågade de mig om jag hade kreditkort och jag halade upp mitt VISA kort och fick ett tillstånd som gällde i sex månader med hur många in och utresor som helst. Linus fick en inresa och en utresa vilket gjorde att vår tripp till norra Kanada och Hawaii fick ställas in. Vi fick ta Grisslybjörnarna nästa gång.

Ett annat mörkt moln på min himmel var att jag inte hade nämnt ett knyst till mitt band SAY What att jag skulle iväg och nu blev skitjobbigt att berätta så jag valde den fega taktiken att inte ens yppa ett ord på engelska så att de inte skulle fatta misstankar.

Linus och jag hade visserligen kommit överens om att inte säga ett jota till någon av våra polare utan vi skulle ringa från staterna och säga “tjena vi är i USA och skall fika ett halvår eller så, vi hör av oss när vi kommer hem”, men jag hade inte riktigt trott att det skulle gå så långt. Inte ens Denny som är min bästa polare visste något. Tyvärr råkade Olov möta Stu i stan och de började snacka om min USA tripp. Stu sade att det är cool för att par veckor eller så och då råkade Olov säga att nä du Luther skall vara borta i sex månader för han lånade femton kalla av mig som han skall betala tillbaka under sommaren.

Detta resulterade givetvis i att bandet hastigt styrde upp ett möte där det klubbades att Luther ej längre var en önskvärd sångare. Fuck him liksom. Jag fick denna information av min syster när jag ringde hem efter ett par veckor av smygande i Florida. Men den mörkaste av moln som gled över min horisont var att jag skulle vara borta i sex månader från min flickvän. Jag var i det nykära stadiet och skulle inte få se eller röra henne på en evighet. Detta knäckte mig något oerhört och dagen för avresa kom närmare och närmare.
Den tjugoåttonde januari stack vi till USA med Iceland Air. Världens i särklass sämsta flygbolag. De gör ta mig fan ingenting rätt. Det är ett under att de lyckas landa planen i rätt land och stad. Jävla inavlade fiskätande klåpare. När vi lämnade Sverige började det snöa och det var cirka tio grader kallt. När vi landade i Florida efter sexton timmars sittande i ett irriterande litet flygplan sken solen och det var cirka trettio grader varmt. Ohh aa…!

Linus bror mötte upp oss på flygplatsen med sin fästmö. Jag var i Amerika och alla min sköna vanföreställningar om den internationella standarden på min engelska for all världens kos. Herregud vad min dialekt sög. Jag kände mig som den svenske kocken i Mupparna. Jag ville inte ens säga hej till Tom och Monique, för att det skorrade i mina öron. Det första som hände efter att vi tagit några tillbakalutade välkommen-till-Amerika-grabbar-bira är, att Tom åkte fast i en hastighetskontroll. Vi åkte över en bro och vid broslutet gömd bakom en buske på det där klassiska amerikanska sättet man ser i filmer stod en polisbil, som mätte upp vår hastighet. Efter det sedvanliga amerikanska siren och blåljus förföljandet blev vi stoppade och snutbilen stannade strax bakom oss. Polisen klev ur sin bil med draget vapen och närmade sig vår bil.

Följ den rafflande fortsättningen imorgon…

… att komma undan med rätt så mycket.

När man som ung, frisk man i sina “som sämst bäst före 40 årsdagen”, ska ut och jaga hämtmat finns det ett par tricks som kan förenkla det dagliga brödets krav o ansträngningar på att göra det med så lite energiåtspillan som möjligt. Det får inte heller ta för mycket tid i anspråk eftersom man har ett mission. Kom ihåg att fett bäst växer i absolut stillestånd.

Man kan inte som god samhällsmedborgare i ett ordinärt janteland tränga sig i en kö med någon finess värt namnet. Blickar skickas och hur mycket man än duckar är det alltid en jävel som träffar en med full kraft. Grymtanden som skulle fått en grupp neanderthalare att intresserade försöka smyglyssna hörs i ledet. Nävar knyts i fickor, den allmäna oron breder ut sig likt en illaluktande dygnsgammal fis och dålig stämning poppar upp med ett ” fan va surt” om man bara glider in från flanken. Ursäkter som “jag har bara 3 varor”, “eller bilen står lite illa” faller inte i god jord. De faller bara. Platta.

Har man riktigt jävla otur klumpar muren ihop sig som en enad massa och det finns ingen ficka att smyga in i. Sossar, folkölspartister,moderater, kistdemokrater… partifärgen bleknar som om en intensiv koncentrerad solstråle bleker ut massan till en grå. Då får man snällt krypa tillbaka längs med kön. Skitpinsamt.

Men jag har kommit på lösningen. Nu får ni lova mig att inte missbruka detta, så att den allmäna välviljan hos gemene man urgröps.

Vad man behöver är en rullator. Kostar inte alls mycket. På blocket kan man få förförra årets modell för ett par laxar. Och är man inte i behov av ett kvitto funkar Gula Sidorna skitbra.

Nu kan man inte sätta sig på en fin rullator med bästa gå bort stassen på. Rimmar illa som satan. Oömma jeans, en något fläckig tröja är tricket. Fett hår kan vid vissa lägen vara det avgörande huruvida trängning medelst rullator ska bli framgångsrik. Packa den inbyggda korgen med allehanda varor och sikta in er på den längsta kön. Notera hur oron kliver in längst bak och se den bölja framåt för varje person du passerar. Någon kommer alltid att försöka spela helt oberörd, men tro mig den kassa-stående kund som inte angrips av “shit ska han fråga mig om han får passera ” är än inte född.

Timingen är av yttersta vikt. Det är dömt att glida förbi kärringar i 70-års åldern. Det går bara inte eftersom de till fullo behärskar konsten att tränga sig men aldrig släppa in någon annan. Glöm det. Snubbar i våthala frisyrer och kostymer med så mycket streck i sig så att det är absurt är också svåra att penetrera. Speciellt om de står och ser skitviktiga ut i en svindyr mobil. Alla andra däremot är lätta offer. Sikta in på den person vars panna flödar i svett. Sitting duck liksom.

Det är bara att glida fram och med ett milt knyck på joysticken buffa till personen och fråga “är det ok att jag går före er?” Om man accentruerar det med ett välplacerat drägel och en rullning med valfritt öga är man hemma.

Funkar varenda gång. Det är klart att man inte kan neka en ung man i en rullator någonting. Det mindre schyssta samvetet kickar in och med ett “öh…ähh…visst varsegod” släpps du fram. Det riktigt sköna i allt detta är att personen som släppt fram dig å ena sidan mår fett bra, samaritprylen asså, å andra sidan känner hur blickarna från alla andra bränner i ryggen. Det muttras i kön, men muttret har nu siktet inställt på den schysste. Its a win-win för dig. Plus att du sittandes rullar ut från butiken. Kom ihåg att fett bäst…

För inte fan kan man missunna en ung man i en rullator någonting?

Va?
Hur jag fick tag på en rullator?

- Öh…ok men säg inget till någon …*viskar*…jag hängde vid ett rehabcenter, och där stod de på rad. Bara att välja. Jag tog en RollOver Deluxe, tar kurvorna galant…

…tack till Lunatrixx för uppslaget.

…forts KAPITEL 18 eller Ursula

Fältet var fritt! Jag hade fått ok från den gamle före detta påspännaren och det såg ut som om jag skulle få sex inom en inte allt för avlägsen framtid. Jag log åt folk på gatan när jag promenerade hem och det var en del av dem som skyggade förskrämt och kramade extra hårt om sina väskor eller plastpåsar. En ung man som ler mitt i den smällkalla vintern. Det måste per definition vara någonting skumt med detta tycktes de tänka. Säkert en rånare. Om inte annat en våldsverkare i någon form.

Men dessa tankar kunde inte sänka mig eller mitt soliga humör. Och en nyårsfest var på gång i faggorna. Om jag inte kunde fixa ihop det med henne då så skulle jag döpa om mig till Luther den Tafatte. Ho hum vad jag kände mig grym. Jag kramade en snöboll och kastade den tillgivet efter en bortflyende SL-buss.

På nyårsaftonkvällen mötte jag upp Ursula ett par timmar innan festen och vi käkade och softade omkring i det elektriskt laddade fältet som vi båda insåg fanns emellan oss. Vi kunde säkert ha lyst upp en mindre stad i mellansverige. Typ Örebro eller någon likartad håla. Sen så drog vi bort till festen. Jag har för mig att det var borta i Täby Kyrkby någonstans. Jag minns inte så noga och skall jag vara riktigt ärlig så spelar det ingen roll för historien som sådan. Man fattar att det är av vikt att veta huruvida Jesus föddes i Istanbul eller Jerusalem, men huruvida Luther gick på fest med Urusla i Täby Kyrkby eller Åkersberga gör inte att historien tar en annan vändning. Det gäller att ha koll på perspektiven.

Vi träffade upp Stu, BJ med flickvänner och en massa kompisar till BJ som jag hade mött efter spelningar, någonstans i norra Stockholm. Det dansades och söps som om det var de sista timmarna på året, vilket det i och för sig var. Det som var lite genant och i början i alla fall ett otaktiskt drag var att jag hade berättat för mina bandmedlemmar om de emotionella emotioner gentemot Ursula jag hyste. Vi vet ju alla att in vino kommer det upp en massa jobbiga veritas som någon gammal romare som hade fått för mycket i sig hade kommit på.

Grabbarna och deras flickvänner började bearbeta Ursula och berätta för henne vad jag kände och att jag var torsk på henne och hur såg hon på mig, fanns det möjligtvis en chans för Luther hos henne eller var det helt stängt där, han behövde någon annan för att komma över Fiskmåshistorien och hon hade gett honom ett nytt ljus, han hade börjat skriva bättre texter och sjöng med en helt annan glöd nu för tiden och om det fanns en chans hos henne för honom så skulle de bli överlyckliga allihop. Vi snackar in vino veritas i kvadrat här. Nästan upphöjt i tio. Denna massiva kampanj skulle fått mig att erövra presidentpositionen om vi hade haft presidenter i Sverige. Den spöade fiskmåskampanjen i så motto att medan kampanjen för ”Låt Luther Bli Fiskmåsens Pojkvän” höll på över en period av veckor för att inte säga månader, så koncentrerades kampanjen ”Ursula, Låt Luther Få Trycka På Dig Ikväll” till att gälla endast ett par alkoholflödande timmar.

Jag satt mest i ett hörn och såg äggsjuk ut. Min egen tolkning var den att jag uppvisade bilden av en stark fåordig man, ni vet sådana där starka tysta män med rutiga skjortor och lustiga mössor som klättrar i berg, tampas med bistra grisslybjörnar och hugger skog långt borta i norra Kanada. Jag hade alltid haft en dröm att bli en av dem och det närmaste jag kunde komma dem var att, när jag skulle ragga upp brudar eller bara i allmänhet styra upp dem för en natts sex så körde jag alltid den tvärhuggna hakans stil. Manlig med andra ord. Kisade med outgrundliga ögon. Denny frågade mig alltid vid dessa tillfällen om jag hade börjat se dåligt på gamla dar eftersom jag kisade. Ursula tolkade min tystnad och frånvaron av omedelbar närvaro som att jag mådde illa och skulle spy när som helst.

Som vanligt så befann jag mig på en sida av tolkningen medan alla andra befann sig på andra sidor. Subjektiva tolkningar borde i lag förbjudas. Den motsatta sidan har alltid fel. Vad säger man?

Vid tolvslaget skulle alla ut och kolla på raketer och önska varandra gott nytt år och allt det där. Champagnen kom fram och alla skålade vilt med varandra. Jag stod tätt emot Ursula, när jag hör hur alla med en mun säga till oss att kyssa varandra.

- Kyss henne! Kyss henne! Kyss henne!

Jag blev grymt generad och Ursula fick en fin tomatröd nyans i ansiktet. Jag öhh… ähhade och flackade med blicken och ville sjunka genom jorden. ”Kom igen då” ropade alla och jag ville hoppa av planeten. Typ dra till Pluto eller liknande. Nog för att ett uppmuntrande ord då och då kan vara på sin plats men detta var enbart pinsamt. Man kan inte ta ifrån en man hans prerogativ att ta initiativ och om detta inte var att ta bort en mans prerogativ så vet inte jag vad detta skulle kallas. Ursula hade dock tröttnat och tog en stadig tag om min nacke och gav mig den kyss som alla äskade efter. Det busvisslades och det klappades i händer. Mina knän darrade och Lill-Luther vaknade till liv. Ursula gav mig en djup lång blick och jag var lost. Vi var ihop. Denna kyss förseglade vår relation. Romeo och Julia, jävla amatörer. Mitt hjärta bankade och jag var kär. Fiskmåsen försvann med ett förskrämt litet krax. Hon var glömd och det kändes som om jag hade blivit pånyttfödd.

Festen lyfte från detta ögonblick. Spridda delar av bandet kom fram och började massera mig på axlarna och dunka mig i ryggen på det manliga sättet som är någon form av bekräftelse på att man är en manlig man. Jag tror att man måste ha en pung i sin besittning för att förstå denna yttring. Jag har liksom aldrig sett kvinnor göra det. Stu böjde sig fram emot mig och frågade om jag hade kommit ihåg att ta med mig kondomer, vilket jag givetvis totalt hade glömt hemma i min andra jacka. Jag nämnde detta för Stu och han sade att det är coolt och smög ned ett par stycken i min hand. Gamla vän sade jag och han sade att det var så lite så. Lill Luther var överlycklig för det vankades sex om ett par timmar och detta var den bästa start på ett år som man kunde få, tycktes han tänka. Jag stoppade ned handen i fickan och gav honom en vänlig förtroendeingivande knådning.

Vi hoppade in i en taxi någon timme senare och for hem till henne. Fulla, glada och inte minst kåta.

Följ den rafflande fortsättningen imorgon…

…och jag har en något negativ laddning.

hur är det nu…plus och minus söker varan….

*zapp*

…gaaaaaaaaaaaaaaaaaafjooommp!!!

…ett molnhelvete egentligen innehålla?

Det räcker nu!