Sugbloggen är landets roligaste blogg!

…som stjäl från barn.

Jag hoppas att dina ungar bryter nacken av sig när hela er familj är ute och spatserar med dubbelvagnen! Och ja jag drar in din skitungar i detta för sannolikheten att de blir lika fega kretiner som du är rätt stor. För övrigt var det du som snodde mina kids vagn!

Skott i pannan skaru ha ditt äckliga kräk!

Arrrrrghh!!!!

Under någon galen vaneföreställning fick jag för mig att vi skulle värna om planeten jorden och sluta med post-it lappar. Grejjen är att jag och frugan har en fablesse eller om man så vill fetish för de små (stora, små och mikroskopiska) gula (rosa, gröna, vanilla etc) lapparna. Mycket av vår interna kommunikation sker medelst dessa lappar.

En dag förra veckan fick jag för mig att nu får det vara nog. Vi måste tänka på träden och barnen och framtiden och pensionen och surfade in på en site som tillhandahåller funktionen digitalt.

- Kolla här!, sa jag glatt
- Mja…lappar i digitalt format liksom…
- Nu ska vi inte vara bakåtsträvare. It is the shit. Tänk på miljön.
- Men…
- Tänk på barnen!
- Men…
- Tänk på träden, sa jag och beslutade enhälligt att vi as of now slutar med lapparna. Och sedan satt jag i tre timmar och lade in alla små lappar som ligger utspridda i vår humbla våning för att därefter hiva lapparna.

Nu behöver jag ett telefonnummer och lös information som jag lade in på stickysiteskiten. Tror ni att siten rullar….

Gaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaa!!!!!!

Snacka om att vissa saker och ting gör allt för att motverka en. Ta ödet eller nej…jag menar ju gravitationen eller menar jag rotationen? Hur som helst så stod jag och väntade på en buss fridfullt lyssnades på min ipod rökandes en soft cigarett lungt tillbakalutad mot en av dessa lyktstolpar som nattetid lyser upp så fint i Stockholm. Jag kanske ska påpeka att det inte var nattetid utan mitt på ljusa dagen.

Nåväl, så stod jag där, relativt tillfredställd med livet, utan ett endaste litet moln som fördunklade mitt liv. Man kan utan att göra sig överdriftig lungt påstå att jag var rätt glad. Med livet i synnerhet, med universum i allmänhet och med döden enligt ett soft tarotkort jävligt långt bort i horizonten.

Döm då om min förvåning när jag upptäckte att gamla moder jord plötsligt fick ett slaganfall. Ena stunden stod jag där lungt rökandes en av de allra bästa cigg jag någonsin rökt för att i nästa stund finna mig själv liggandes på marken. Hade jag haft sinnesnärvaro så borde jag ju krampaktigt ha hållit mig fast i stolpen. Men å andra sidan så kan man ju inte gå omkring och klänga sig fast i varenda jävla stople som kommer i ens väg bara för att planetfanskapets rotation titt som tätt, i parti och minut och superadhocigt får en lustig tendens att tappa det lugna jämna lunket.

Under bittra eder (mina) och satiriska kommentarer från förbipasserande kravlade jag mig upp och tände på nytt en cigg. Men denna gång så var det en tankfull cigg. Jag betraktade min omgivning under lugg och med en bister min. Till skillnad från de flesta lallare så funderar jag blixtsnabbt på orsak och verkan. Jag vill komma till botten med saker och ting. Det där med att numbt leva livet som en medelmåttig coversångare är inte min melodi. Vad kan ha åstadkommit detta piruetterande som la planet precis nyss gjort sig skyldig till? Vi har ju för fan en överenskommelse!

Jag blossade tankfullt.

En gammal bekant gled förbi med ett “Mors Luther, det var inte igår!Hure leget rå?”. Jag viftade med en nonchalant hand i hans riktning, och med avancerat teckenspråkstecknade visade att jag inte hade tid. Fint indikernades att vi får ta det en annan gång. Jag kände mig inte på humör för löst prat om “vet-du-vad-som-hände-med…” eller “har-du-hört-om-att…”.

Tändades en ny grubblandes cigg så fann jag att det inte kan ha varit så många olika saker som fått Tellus att sätta i halsen. Visserligen så gick mina teorier åt både öst och väst, men vadå? När jag funderar har jag aldrig spärr på tankarna. De får löpa amok om de så känner för det. Faktum är att de bästa lösningarna och tankarna har blivit till utan att jag varit mentalt närvarande. Jag läste i en bok för inte så länge sedan att man tydligen har ett undermedvetande. Det var som fan. Omedvetet har jag alltså ett undermedvetet som utan mitt medvetande har knytit upp en massa.

teori numer uno: Rymdvarelserna har slutligen bestämt sig och använder laser för att rubba vår ekologiska som psykologiska balans. Och det enklaste är att skaka planeten i dess grundvalar. Jorden kommer att smärftitt (för dem vill säga) falla i deras händer – medan vi raglar omkring och försöker hitta fotfäste. Erövring medelst skakning.

teori numer duo: Ryssarna eller för all del jänkarna har återigen smält av en nuclear baby under jorden.

Problemet var bara att jag inte hade påtagliga bevis för mina teorier. Det där med rymdvarelser faller på att ingen egentligen tror på någon som kommer skrikandes “rymdvarelserna anfaller”. Tack för det Orson! Jag kan inte heller utan vidare klampa in på regeringskansliet och berätta om min kärnvapenteori och tro att ett hål på kavajärmen och vägdamm på byxorna ska vara starka bindande bevis.

Hispan direkt! Där kommer jag att vakna upp med en fin vit extralångärmad tröja, i en madrasserad cell. inte precis min åsikt om en avundsvärd tillvaro. Jag vet inte om ni är medvtena om den där jeppen som jämt när han skulle käka sin potatis eller soppa tittade upp och såg svärdet eller va fan det var som i ett tunt skirt hårstrå hängde ovanför hans huvud. Förbaskat obehagligt förstås! Hans matsmältning kan inte ha varit så värst bra.

Ungefär så var mina känslor när jag på darrande ben bestämde mig för att uppsöka en bar. Den första bästa. Jag hade nämligen kommit fram till att om jorden ska hoppa omkring sådär, så behöver man en whiskey med en skvätt vatten. Inte en vanlig jamare utan en med så lite vatten i sig så att en håglös hare efter en klunk skulle hoppa fram till första bästa lejjon med ett “Vafan vill du?Sluta stirra!“.

Med ett bistert, bestämt “Hallå där!” beställde jag mig en wirre. Efter ett par fyra snabba glas och en handfull ciggisar, så fick jorden hoppa omkring så mycket det behagade den. Mig gjorde det nu ingenting. Jag bryr mig inte om planeten snubblar och bryter nacken av sig. Vilket jag också sade till bartendern:

- Jag brhsy mig incte om jordhen bry…bry..brtyer nacken av schig! Mera whsichcey!
- Det ska nog inte vara mer här.
- Sheså! En till! Fattar du inte att jorden ramlar?
- Du ska nog gå hem nu.

Och ut bar han mig. Jag han ta ett steg när jorden på nytt kastade sig åt sidan.

- Usch! Ragla omkring mitt på ljusa dagen. Skäms unge man, sa en förbipasserande dam. Modell tidigt förra århundradet.

Läs även andra bloggares åsikter om ostadig, planet, fylla, ramla, halka, bartender, barrunda, buss, rymdvarelser

…ämnat för dödansare med trist attiyd.

Jag fattar inte träskallar som går till en fest med syfte att inte festa, glamma och bara ha en trevlig stund i glada vänners lag.

Som värdpar har man stått på Coop och haft hetsiga konferenser huruvida man ska erbjuda onyttigheter som chips eller bara vara grön och bjuda på morötter med dipp, den därpå tryckande tystnaden i familevolvon hem, stressa som fan i duschen, hastigt inse att man inte hunnit ladda ned roliga låter och lekar från nätet, vilket innebär att webbläsaren som normalt surfar i 8 sidor i timmen nu tvingas pressa sig till den ohemula hastigheten av 600 sidor i timmen.

Hur mycket porr kan man få in under sökorden mp3 och lekar? Jag ska skicka ett skarpt hållet mail till Google. Skrivaren står bredvid och ser oroat på för den vet att den måste jobba den med. Papprena har strechtat och är redo. Färgpatronerna har värmt upp de med.

Därefter kickstarta dammsugaren, snabbtorka synliga ytor och kasta in synliga tecken på ett allmänt stökigt hem in i garderoberna, säkerställa att por…öh… äh…vuxenfilmerna är tryggt inlåsta i dokumentskåpet och att webläsarchacen är noggrant rensad.

Och så kommer de, polarna med sin respektive. En del är lite rosiga om kinderna. Det är tydligen kallt ute. Några andra har setts på Centralens pub och tagit en styrkande drink. De skiljer sig från de andra genom att de snabbare når ett högt “hahaha” på ett tunt kraftlöst välkommen-hit-till-söder skämt. Enbart alkohol i den responsen. Jag känner till de adekvata reaktionerna till de flesta av mina putslustigheter.

När så maten ätits upp och man är inne på flaska två eller tre i vinmatematik är det dags för kvällens roligare händelser. Hur länge kan man egentligen prata om vardag, jobb och famlij innan ointresset kickar in? Då är det perfekt med några sköna lekar. Så att man lär känna varandra lite bättre. Bilda nya allianser och ha roligt.

Men så kommer smolkarn i bägarn. Han (oftast en han) sitter i ett hörn och muttrar över en bira. Eftersom det är rätt så sluddrigt mutter kan jag bara återge delar av orden. “ Vadå lekar? Men va fan. Jag är inte 12. Måschte alla va me? Jag ockschå? Jag vägrar schjunga. Nä jag är inte tråkig. Det är ni schoom är shå tråkiga schå ni måshte ha lekar. Vad är det för fel på att shnacka? Det handlar om den inre shtyrkan. Frid i sh..schinnet. Lekar. Bah! Ja men vafan välj in mig i något jävla lag då!” och sätter han sig trumpet i hörnet bredvid lagmedlemmarna.

Han suckar högt när någon svarar fel, himlar med ögonen när någon annan får poäng, skakar på huvudet och är bara trist. Varför går man på fest om man inte ska ha skoj? Är du en tråkig käft så stanna hemma med din begravningsstämning istället för att sprida den på en fest.

En döddansare bland oss festprissar har inget där att göra. Jävla tråko.

Va fan!

Facebook, Stayfriends, msn, icq, skype…

Är ju bara en massa jävla frågeställareapplikationer. Vemfaneduprogram. Man blir addad till höger och vänster av folk som man aldrig har hört talas om. Än mindre är vänner med. Värst är nu Stay Friends som dagligen meddelar mig att Ossian Hucklebert, Finn Ströbergirdottir, Herbert Framtstam har lagt till mig i sin kontaktlista. Vem fan är Ossian?

Jag var en liten tönt i skolan. Garvades åt. Fnös åts av de snygga tjejjerna. När det var kull var jag den som snabbt insåg att det inte var kul, eftersom ingen jävel jagade mig för att kulla mig. Röda vita rosen eller stenen eller vafan lekjävlen hette innebar alltid att jag satt i skogen fint gömd bakom en stubbe och först framåt småtimmarna blev medveten om att alla nog hade gått hem och chillade framför vilse i pannkakan. När morsan frågade vad man gjort som luktade granbarr mumlade man “exercusion  i naturen” vilket fick morsan att tro att man var en graningekängekille. Och sålunda gled vi veckan efter till OBS stormarknad och införskaffade vattentäta och fotriktiga tåliga skor.

Oh!…Jag har en tävling. Du vinner ett par skitsnygga *host*, något använda graningekängor om du blir kommentar nummer en miljon. Seså börja kommentera så blir de snart dina. Och för att göra det lite mer spännande så finns tävlingen också på msn, icq och facebook. Sök bara på fotsvamp så hittar du rätt.

Tillbaka till posten. Det här med att tappa tråden börjar bli riktigt enerverande. Nåja. När man kom upp i tonåren och det vart driveby var det inte en käft som svängde förbi mina hoods. Sådant får vilken darrande tonåring som helst att betvivla styrkan av det egna “alla vill vara kompis med mig” faktorn. Till och med låtsaskompisarna hade en nedlåtande attityd.

Men nu. Man skapar ett jävla konto i Stayfriends och har en miljon dårar som addar upp en som om man var skolans hetaste kille. Och får mail från lallare man inte snackat med på tju…öh…tie bast. Well det finns en anledning till att vår kommunikation torkade ut i samma sekund som vi mangrannt fyllevrålade :

vi har tagit studenten,
för vi har tagit studenten
jag kommer aldrig meeeer at seeee dig…
fyfan vad jag e glaaaad…

Fuck you!

Till Stefan skickar jag “Vilka fyra middagsgäster (levande eller döda) skulle du bjuda till bords – och varför?”. Detta uppdrag gav Snowracer mig. När jag läste det tänkte jag ” Bah! Christian! Har du inget mer mat(haha)nyttigt att komma med?”. Det fick jag nästan äta upp…

En soft men yet en hård nöt. Först var jag inne på Jesus, Mohammed, Buddah och Bono. Det tog tre sekunder innan jag insåg att ingen av dessa döddansare har något vettigt att säga på en fyrapersoners middag. Budda skulle bara tända rökelser och sätta sig i en cirkel med sig själv och mumla något om att fett är hett. Jesus bara sitta och lysa i ett hörn. Mohammed skulle namedroppa om hur coolt Syrien var på den tiden han hängde där och shoppade och Bono skulle dissa mänskligheten.

Nä fuck. Det kan vi inte ha. Men varför inte hooka upp några coola filosofer? Hume, Aristoteles, Kant och Russel? Skulle bara sluta med att jag och Hume skulle dissa de okunniga lallarna och dela på en alé och en rök.

Varför inte några softa damer Michelle, Halle, Anita och Lucy? Fast vill jag delge världen den våta natten som per definition måste följa? Jag säger det bara en gång: den kväll jag och ovanstående damer sitter vid samma middagsbord blir det jävligt lite mat och jävligt mycket kroppskontakt.

Nä…inget porrbloggande. Hmm…

*tar en kexchoklad med den friska armen*

Varför ska saker var så innihelvete väl paketerat? Sedan jag klev in i klubben “något disablad” har jag insett hur frustrerande världen är. En del säger att its´a mans world. Det är det inte alls. Its a två händers world! Vi med en hand är diskriminerande. Och de med inga händer ska vi inte ens tala om. Ta bara en sådan sak som röstning medelst handuppräckning. Va fan hand(haha)lar det om?

Men att det ska vara så svårt att få ihop fyra lallare på en middag?

Jag tittar ut genom fönstret. Ser inget nytt. Stirrar på min nya skärm eftersom den förras alla pixlar i protest drog på korståg. Tuggar lite på en penna, stirrar på pennan och inser att den inte är min utan kollegans som går under namnet “SnorkråksCrippa”. Springer in på toaletten och tvättar av tungan. Stirrar mig i spegeln och säger ” vad skulle mina låtsasfigurer ha…”Fan där har vi det!

Fyra personer jag skulle vilja bjuda på Gorbys och splitta på en bagvinare:
Bertram Wooster, Dirk Gently, Peter Parker och Modesty Blaise.

Och samtalsämnet skulle vara “vet ni om att ni är någons fantasiskapelse?”

Bertram skulle högdraget fnysa. Dirk skulle dra in alltets allomfattande hollistiska aspekt, Peter skulle väva(haha) in sig i ett långt resonemang om att oavsett så följer faktiskt med stora krafter stort ansvar och Modesty skulle dra ned blusen lite granna och säga “är detta på riktigt eller på låtsas?” Jag skulle vidhålla mitt påstående och langa fram bevisen. De skulle mangrannt fråga mig hur jag vet att jag inte är på låtsas…

Detta är mitt bidrag i Bloggtidningens bloggstafett som går ut på att föregående bloggare ger ett ämne att blogga om och därefter skickar ett nytt ämne vidare till näste bloggare i ordningen dvs, Vilket Liv. Mitt ämne till den stackaren är “vad är livets meni“…haha jag skojjar. Seriöst. Du ska blogga om “en valfri fördom och ge argument för dess existensberättigande“.

att sitta på en buss vars fjädringar har ansökt och fått semester hem från en hård stressig dag på jobbet, med en klump-in-klump-ut  inkastad extra stor enchilada grande till lunch och sju superstarka koppar kaffe rullandes runt i systemet är spännande…

skitspännande

oh the pain…
oh the kramp…
oh the längtan till en wc…

hur mycket kan en buss studsa egentligen…och varför studsar det mest längst bak…och varför sitter jag längst bak…och varför bor jag vid änd(hahaha)hållsplatsen…

…gäster (levande eller döda) skulle du bjuda till bords – och varför?

Är mitt uppdrag i bloggstaffetten. Smutt case. Nu ska jag bara fundera i fyra öh…i några timmar och sedan återkommer jag med en liten pamflett…

To be continued…