– Hey! Du där, hörde jag en bekant röst säga.

Jag kände igen rösten. Den hade en varm klang. Stark, viril, ung och full av en hoppfull optimism om att framtiden bär en massa frukt i sitt sköte. Visserligen var det en mollig ton i just hey:et men inget jag tog större notis om. Jag vände mig om och höll på att hoppa ur skinnet när jag såg mig själv.

Och innan bloggvärlden gnisslar tänder över att denna lilla pamflett handlar om den inre resan eller att jag på nytt ser någon som är lik mig vill jag bara klargöra att när jag säger att jag ser mig själv så är det mig själv jag ser. Ingen annan. Ok? Och på den inre resan är det bara jag som är resenär. Det är ingen jävla publik tripp.

Va fan nudå, tänkte jag. Hur kan jag vara där när jag är här? Jag är en man som inte har långt från tanke till käft. Vilket mången gånger satt mig i brydsamma situationer.

– Vafan nu då? Hur kan jag vara där när jag är här, sa jag fint klädandes tanken i ord.
– Nej du grabben. Jag är här och du är där. Det ska du ha jävligt klart för dig!
– Grabben?
– Ja gubbfan då. För det är ju det du har gått och blivit!
– Hörru!
– Hörru på dig själv. Kan du komma med något bättre?

Där stod jag. På en gata. I centrala city och hade ett möte med mig själv. Han kollade under lugg för han hade fortfarande hår, själv nöjde jag mig med att kolla bara. Hade det varit på Söder hade jag inte reagerat något nämnvärt eftersom det omöjliga slåss med det absurda om att vara makabrast. Nåväl. Som den vakne lirare jag är ställde jag den viktigaste frågan av dem alla:

– Var kommer du ifrån?
– Från förr, sa han och tände en cigg.

Visst fan, jag rökte ju förr om åren. Det hade jag totalt glömt bort. Jag stoppade in en dubbel portion grov. Inte varje dag man träffar sig själv rökandes. Nikotinet hade vi gemensamt i alla fall.

– Förr?
– Ja dåtiden. Tjugo år sen!
– Tjugo!!?
– Jajaja femton då.
– Försök inte ljuga för mig grabben. Jag vet var du kommer ifrån.
– Varför frågar du mig då var jag kommer ifrån?
– Öh…
– Tappat lite logiskt tänkade genom åren va? Men det verkar du har tagit igen genom tröstätandet. Vad är det för en jävla kista du går och släpar på, sa han blängandes på min något omfångssrika mage.
– Va fan vill du, sa jag surt.

Inte nog med att frugan dissar magen. Nu stod jag här och blev dissad av mig själv, fast för tjugo år sen versionen. Någonstans i maskineriet hade någon klantat sig. Jag svär att Einsten någonstans i sin himmel utbrast i ett “mein gott, det är logiskt omöjligt och ändå står steffo d.ä och snackar med steffo d.y. Gesundheit! Någon som inte borde spela tärning gör det just nu. Was is den los?”.

– Jo du. Det ska jag tala om. Jag fick en glimt av framtiden. Någon hade glömt dra igen en lucka i tidsrymden och jag smet in. Du känner ju mig. Jag tar chansen när den kommer. Jag tänkte att det vore smutt att smyga fram och kolla om jag blev den där rockstjärnan jag av ödet var predestinerad att bli. Med tanke på alla miljoner minuter jag svettats i en kall jävla replokal ville jag förvissa mig om att det var mödan värt. Jag har nu i några dagar följt efter dig för att kolla upp vad det blev av mig… eller vänta nu…vad det blir av mig. Skumt det där med tempusformerna när man är i framtiden. Allt jag är med om har inte hänt ännu men jag har redan varit här i några dagar. Mitt igår kommer att bli min framtid. Bara en sådan sak skulle fått vem som helst att krokna. Inte jag inte.
– I några dagar! Vänta har du följt efter mig?
– Ja vadå rå?
– Spionerat. Som värsta Bond?
– Bond? Vadå har du sett några filmer med den där jävla dubbelnollan? Jag som avskyr Bond. Fyfan! Det här blir bara värre och värre?
– Men min intigritet då? Hur fan kan du snoka i mitt liv sådär?
– Vadå ditt liv. Det är väl för fan mitt liv också? Och bara så att du vet, jag kommer knappast att ringa tidningarna och berätta om vilken looser jag har blivit…öh…kommer att bli. Vadå är din stolthet också gone? Vad hände förresten med dansarpuman?
– Vem?
– Hon som dansar. Som jag precis har styrt upp. Min flickvän!
– Ah…du menar Erika? Hon blev lesbisk.
– Lesbisk!!?
– Jepp! Spelar på den andra bollhalvan…höhö. Bra att du tog upp det. När hon dumpar dig, säg för fan inte “trist sånt där
– Skulle aldrig falla mig in!
– Jodå. Det kommer det visst att göra. För fan jag var ju där. Föreslå istället att ni ska ut och ragga istället.
– Vadå och ge dig minnen av en trekant?
– Vafan du vinner du med ju!
– Ja det förståss…
– Ja och en annan sak. Drick inte den där spetsade bålen på din trettioårskiva.
– Säger du att jag ska tacka nej till sprit?
– Nej inte till spriten, utan till konsekvensen och ställ inte heller upp som låtsasbov när din snutkompis Sten ringer och ber dig hoppa in vid en utpekningpryl eftersom de är korta om folk. Så jävla nära lås och bom har jag inte varit någonsin. Blind jävla vittne som inte kan peka rakt. Hade det inte varit för Stenes vitsord hade jag ätit bröd och vatten i många dagar.
– Vänta jag måste anteckna det här.
– Och när Lenita “på skoj” vill att ni ska klä ut er till tjejer och gå på “en rolig klubb” och “låtsas ragga tillsammans” så ragga för fan inte på en stor hårig snubbe. Han tyckte inte att det var kul att känna ett par distinkta pungkulor under trosan. Så nära pisk har jag aldrig varit.
– Vem fan är Lenita?
– Åh…en tjej du kommer att lära känna.
– Måste jag?
– Jag tror faktiskt det. Du vet tiden är ju linjär och det som har hänt har ju hänt. Du kan nog inte ändra på något.
– Tror du ja!
– Ja för annars skulle du inte kunna vara här och prata med dig själv…mig öh…
– Hajjar du vad jag menar med att tempus fuckas upp va?
– Men varför ska mitt tempus förvrängas?
– Beats me…har du mer tips.
– Att jag har, när du är i Köpenhamn och en snubbe kommer fram till dig för att snacka lite dissa inte honom, tvärtom smöra som fan och bli värsta polaren, han är nämligen Anita Bakers orkesterledare och din biljett för att snacka lite med henne. Jag är övertygad om att bara du får sända lite på henne så kommer ni öh…vi två att…fan jävla tempus…

Kruxet är bara att jag aldrig kommer att få reda på om steffo d.y följde några av mina råd. Förmodligen visar det faktum att jag skriver detta att jag för tjugo år sedan tänkte “jävla gubbe, han vet inte vad han snackar om. Jag kör mitt race” och inte gjorde det…

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

9 Replies to “D.ä.d.y Steffo”

  1. Rolig läsning :-). En omedelbar fråga dyker upp.. vad hände när du drack bålen? If you take the blue pill?
    Ha en bra dag.. gårdag.. nutid.. dåtid.. nu Äh.

    beerbelly’s last blog post..Delusions

  2. Jag gissar att Steffo d.y. glömde bort dig i samma sekund som tiden blev normal igen. Men tur är väl det för annars hade vi ju aldrig fått dig uppleva dig så här som du är nu – helt perfekt underbart magiskt galen!

    :ninjagubbe: (äh va fan jag kommer inte ihåg hur du skrev men du fattar vad jag menar att det ska vara för gubbe där)

  3. hm, det kan inte vara så svårt att snålblogga dig iaf… en skruvad konversation med sig själv och saken är biff 😉

    nini: försök inte, bara jag har ninjor på min blogg 😛

    Andreas’s last blog post..Negerboll

  4. BB Svaret på bålen kommer i uppföljaren.

    Nini kolla under loggan

    🙂

    Andreas Jag ser fram emot copycutten. Bara så att du vet.Oh the pressure on me…nu ska jag skruva till det lite till. Knakse ta och jag min skugga…fan det har jag ju redan gjort. Han vann den jäveln…

    Mr B I write för kommentarer som denna

    🙂

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *