Gnhhhhh!!!

Låt det bli känt att undertecknad har en passionerad inställning till ipod. Att jag älskar alla mina hårt nedtankade låtar. Att jag kan lyssna på dem om och om och om och om och om…öh point made hoppas jag. Var var jag? Jo att jag powerwalkandes med en stadig ipod i handen taktfast minskar midjeomfånget, får skön bakgrundsmusik till stadens alla visuella blickfångsfångare och att när den pumans häck framför mig stunsar i takt med det stadiga beatet i mina lurar är blizzet inte långt bort. Kort sagt jag gillar min ipod. Trots att den har sina hyss för sig och randomly ibland kastar in kräkmedel som Uggla som jag för mitt liv inte kan fatta hur hans låtar har hamnat i ipoden. Förmodligen följde den med den senast torrenten svenska favoriter.

När jag så svettig och dann kommer fram till jobbet, viker jag ihop podden snyggt, virar sladden runt den och knycklar ned den i fickan och tänker inte mer på den under arbetsdagen, eftersom spotify får ta över. Sen håller jag mig undan under arbetsdagen med viktiga miner, stressad blick och har funnit att nyckeln till att få så lite som möjligt gjord under en arbetsdag är att lägga ned så mycket energi som möjligt på att inte göra någonting. Vid sen eftermiddag är det sålunda dags för powerwalken hem. Jag morsar ett ” mors lallers!” och hoppar in i hissen, trycker på NB och glider ut ur huset. På med glajorna, tar sikte söderut, drar fram ipodden ur fickan och det är just det som är lika förvånade och irriterande varje jävla gång.

ipoden har under en dags vila lyckats med det märkliga tricket att utveckla en gordisk knut. En!? Jag menar en miljard jävla knutar!

Den ligger i en jackficka en hel dag och laddar batterierna. Ingen stör den. Ingen är ens i närheten av den. Och ändå är den fint ihopvirade sladden tilltrasslad som om det har suttit ingenjörer för att knåpa ihop dessa knutar. Hur fan går det till? Man skulle kunna tro att ett helt jävla scoutläger har attackerat podden med en komprimerad iver att knyta varenda knut som finns på den där tavlan. Ni vet att det finns en tavla, den ser ut som grundämneskartan fast med fula knutar. Råbandsknop, dubbel pålstek, dubbel öglad blodknut, vantknop och what not. Varenda jävla gång. Och jag är till skillnad från den vanlige mannen kapabel att göra två saker på en gång och går och försöker knyta upp dessa jävla knutar, samtidigt som jag med nedvikt nacke försöker lyssna till lite uppbygglig hårdrock ( framåt eftermiddagen tycker jag att distade gitarrer är det som håller blodsockret på lagom nivå). Efter 200 meter addar jag ytterligare två saker, jag svär tyst och hytter med ena näven. Förstå att jag kan göra 4 saker på en gång. Jag vet att jag är ett unikum – eftersom det inte finns någon annan mig.

Och jag fattar inte hur en meter sladd kan knorra ihop sig och ha lika många knutar och knop som 40 meter kabel. Jag tror att det har något med parallella universa att göra men kan tyvärr inte bevisa det. Någon jävel från en annan dimension smyger fram osedd av alla och knyter ihop sladden och adderar lite extra löpmeter. Hittar jag den jävlen läser ni löpsedeln:

powerwalkande man

gav

parallell skämtare

en

råsop

Och i tidningen:

Jag fattar ingenting.  Jag gled fram från dimensionen bredvid för att på nytt knyta ihop hans ipod-sladd adda till några löpmeter. Ett skämt jag tycker är av en practikal art och skojsig enligt min mening. Men den här dagen var jag lite obetänksam och hann inte gömma mig och blev ertappad. Jag förväntade mig att han skulle fnysa och  på sin höjd hytta med näven men icke. Han ba´gav mig en råsop med ett “jag visste det din parallelle jävel”. Jag trodde han hade humor. Är det sant att han är världens tråkigaste bloggare? Jag funderar på att anmäla honom. Jag känner mig kränkt och snudd på skändad.

Fråga till sugblogholicarna: Är trådlösa lurar ett alernativ? Får man inte in grannes skitlåtar i lurarna? Hur är det med polisradion, den hoppar inte in och skriker “stopp i lagens namn?”.

Andra bloggar om powerwalk, gordisk knut, knop, ipod, apple, löspedel, universa, parallell, löpmeter, sladdlös