Sugbloggen är landets roligaste blogg!

| Mobile | RSS

Korskryparen del 2

March 4th, 2009 | No Comments | Posted in Mutter

Att man aldrig lär sig!

Burrito är ingen bra lunch. Och jag menar inte det sett ur ett nyttoperspektiv. Fuck hälsa! Jag tänker på det ur krampande mage, sura uppstötningar och sist men inte minst ur perspektivet att det aldrig slår fel. Behovet av att uppsöka en toalett är aldrig så stark som när man står inpressad i ett hörn på tunnelbaneresan hem. Betänk då att undertecknad endast har 3 stationer att åka. Men det spelar liksom ingen roll. Resetiden har ingen suck mot krampen. Förmodligen finns det en matematisk formel som någon skitnödig gud har kommit på. Typ X tidsenheter [KRAMP] ökar med kvoten [BEHOV]  multiplicerat med oändlig ångest upphöjt med faktorn tio [LÄTTNAD]. Sen kompliceras hela formeln med insikten att mängden torkpapper som går åt är skitdyrt.

Blank panna, stirrig blick och en innerlig önskan om att slutmuskeln ska visa sig vara den starkaste i kroppen. Fuck tungan och bicepsarna. Det enda de gör är sätter en i skiten medan den som dagligdags utsätts för det är den som allt hopp hänger på. “Ska han klarat´?“, vrålar de inre sinnena till varandra, där jag likt en spattig Jar Jar Binks vinglar fram till t-banan.

– T-centraaaaalen,vrålar högtalaren och en miljon till ska in i vagnen och gruffas. Varför tog jag en Grande Special idag? Med extra stark sås. Hur tänkte jag då?

– Gaaaamla Staaaan, puh lite luft är aldrig fel. Varför pockade inte röven på och gjorde mig uppmärksam på att det fanns ett behov, innan jag gled ned i tunnelbanan? Alltid samma jävla visa.

– Sluuuuuussssen!  Ahh. Äntligen mina drömmar station. Kastar mig av likt en överförfriskad projektil och galopperar upp till en av de blå bussarna. Nu är det inte långt kvar tänker jag och sladdar in framför bussen för att hoppa på. Och in kliver som på beställning från ingenstans lagen om alltings jävlighet. Med ett ” Mors, nu ska livet bli lite jobbigare ett tag. Häng med“, och med en svepande hand presenterar trafikvärden jag behöver snacka med. Där står han. I sin uniform och ger mig en igenkännande vänlig blick.

– Hörru, var det inte du som jiddrade med mig häromdagen? säger han.
– Eh…
– Jomenvisst är det du?
– Öh, kan vi ta det en annan gång…
– Jo jag har tänkt till på det som hände.
– Jag ber om ursäkt. Allt var mitt fel. Du hade helt rätt. Sådär. Kan du vinka iväg bussen?, sa jag lite för snabbt eftersom han replikerade
– Ujdå, det där gick snabbt.
– Jag har bråttom, kan vi ta det en annan gång?
– Strax så, jo angående häromdagen då…
– Jaja, kan du vifta iväg oss nu.
– Hörru jag försöker föra en konversation här…
– Och själv försöker jag undvika en katastrof. Seså låt oss vara vänner och se till att vi får komma hem nu.
– Det är det som jag vill dryfta. Om fler kunde ta det lite lugnare så skulle accidenter som den häromdagen kunna undvikas, sa han och sög omärkligt tag i min arm.

Han ledde mig av bussen med en arm, hela tiden nollsändandes och med den andra armen viftar han iväg bussen. Jag står där på gatan högröd i ansiktet och ser bussen glida bort i horisonten. Med krampande muskler i alla delar av kroppen. Långt bort hör jag ett elakt fniss från lagen om alltings jävlighet som highfivar skitguden med ett

– ooohhha….fy fan va kul
– skit kul
– ahhahahah
– hahahaha

Jag hytter med en mental näve åt dem och återvänder till den här verkligheten.

– Du ser det går alltid en annan buss. Det är liksom hela konceptet bakom kommunala färdmedel…
– Sa du anal?
– Kommunal.
– Ah på så sätt.

Nu vill jag att sugpubliken hänger med här. Jag är den som tar saker och ting för vad det är. En vägg är en vägg. En förlorad buss är en förlorad buss. Likt en storstadskameliont anpassar jag mig till situationer. Med en inre befallning säger jag åt mitt inre system att visst skit ner mig. I don´t give a fuck. Som tur är kickar snåltarmen in och hotar kroppen att om de inte tillsammans håller ihop nu så kommer vi att hädanefter gå nakna som ett straff om den nya kostymen sabbas. Ballen som är högst medveten om att nordanvinden och kylan inte framhäver saker och ting  kallar till ett krismöte. Skinkorna klämmer ihop sig, pungen åker upp och bakåt och gör sitt bästa för att bistå med muskelkraft. Ballen stöttar med uppmuntrande hejarop, och innan jag vet ordet av är hela bålen inbegripen i kampen att hjälpa röven att hålla tätt.

– Precis. Det går alltså alltid en annan buss. Insikten om det är det som tarvas hos många…
– Sa du skit?
– Insikt.
– Ah på så sätt.
– Precis. Jag förstod att du var stressad, arg, ledsen, hungrig och på väg hem till familjen som sitter till bords gissar jag.
– Snyggt gissat, sa jag imponerat.
– Flickvän och det lilla spädbarnet?
– Fru och barnen
– Jaså, man får gratulera. Själv är mina barn nu stora och till dem säger jag respekt, för att få respekt så…

Ja och där stod jag. Skitnödig som ingen varelse före mig i universums historia någonsin varit och spörade med årets trafikvärd som gav mig en lektion i vad det innebär att vara medmänniska. Att för att det här samhället ska fungera måste vi se varandra som individer och tänkande och kännande varelser. Som alla har i mångt och mycket likadana behov, fråga broder Maslow så får ni se. Och någon form av poetisk rättvisa var det att jag stod krampaktigt, med svetten flödande nedför min panna och blev mästerligt uppläxad av denne supermedmänniska.

Om det inte framgår av denna röriga redogörelse, så vill jag bara till protokollet tillägga att jag bad om ursäkt för mitt beteende och att det emottogs med ett gillande leende. Sen att undertecknad är en smula förstoppad och är en stor konsument av plommon och koltabletter får ses som en skitsak i sammanhanget . What goes around comes around…

Andra bloggar om , , , , , , , , , , , , , , ,

Leave a Reply