Den vakna Sugblogoholicen™, vet att det är något av ett signum det där med “hörru” på denna blogg och att det oftast får stopp på meningslöst dravel och leder den meningslösa historien vidare så att vi kan komma till ett meningsfullt avslut, så att var och en av oss kan gå vidare med våra patetiska meningslösa liv. Men denna gång spårade det ur eftersom det fanns fyra av oss som skulle köra “hörru” processen. Pavlovs hundar på steroider typ. Om ni inte hänger med så är det helt ok. Jag hängde inte med och inte heller det sunda förnuftet. Logiken och naturens lagar hade båda två för länge sedan gått och tagit en bira på krogen med ett “Herregud! Allvarligt varför försöker man överhuvudtaget resonera och sätta gränser med den här motvalsskapelsen?“. Varpå Gud givetvis svarade “Heeeey! Håll för fan inte mig ansvarig för allt skit, och tro inte att jag inte ser att ni himlar med ögonen era lallare“.

Gör som jag; fnys åt naturen, peka finger åt logiken, ge tummen upp till Gud som inte kan ha det lätt, luta dig tillbaka, langa in en snus och go with the flow. “Det löser sig nog “sa hon som simmade med en lös mage i den publika simhallen…

– Hörru!
– Hörru på dig själv!
– Hörru du du…
– Nä hörru!
– Jag sa hörru först!
– Ja men jag menar hörru mer än dig!
– Hörru det heter du!
– Hörru ni båda!
– Hörru vem e du?
– Hörnu på här!
– Hör på den!
– Höhö!
– HÖR NU UPP ALLIHOP, dånade den som avslutade kampen om vem av oss som hade rätten att säga hörru till mig själv. Mästerminden. Själv känner jag bara att kvoten “hörru” är fylld för en lång tid framöver.

Och tja… mästerminden vinner ju. Inte på grund av naturliga skäl eftersom naturen hade börjar sjunga dumma fyllevisor, utan på grund av volymen i rösten. Dessutom kände nog både jag och vi andra oss en aning obekväma i rollen som gäster i vårt undermedvetna. Låt det bli känt att jag aldrig är till min fördel om jag inte är så att säga rotad i mig själv. Och det gäller givetvis för undermedvetna medvetna jag också. Faktum är att det för en gångs skull var lite skönt att bli åthutad åt. Jag fejsbookade med Nini häromdagen och ondgjorde mig över att jag inte kan hytta med näven åt mig själv men se på fan, det går hur bra som helst!

Och det var riktigt skönt att bli hyttad åt av någon som jag respekterar. Inte varje dag det händer. En annan sak jag noterade var att den inre mästerminden hade massa hår på huvudet och när vi frågade varför så förklarade han “att mot väder och vind, naturens lagar och genslarvandet kan jag inte råda på, men det ska fan till om jag ska gå och bli flintis i min egen föreställningsvärld. Aldrig säger jag bara!” Man kan inte annat än hysa respekt för en sådan taktfast karaktär.

Kruxet nu var bara att det fanns två Steffes som var i skarp drift för att använda en dataterm. Vilken av oss skulle vara den som tog över? Undermedvetne jag brydde sig inte alls eftersom han hade sitt på det torra. Jag kollade på den andre versionen. Steffe 2.0. Han såg fin och pigg ut. Nyfiken, hungrig och hade vakna ögon. Det var verkligen inte alls som att se sig i spegeln. Mästeminden sa att “detta var ju en delikat historia. Hur ska vi lösa detta?” Ett förslag om vi kunde tänka oss att turas om så att Steffo 2.0 tog udda dagar och undertecknad jämna dagar dryftades. Ett bra förslag men jag kände att om jag inte är fullblodssteffe alla dagar i veckan så kan det nog vara. Och plötsligt slog det mig att “vafan jag behöver en semester från mig själv. Jag signar off”, sa jag.

Trots en hastigt uppkommen protestmarsch och en massiv kampanj blev det som jag ville. Få saker kan ändra mig när jag bestämt mig. Inte ens jag själv kan göra detta. Grejen är att hur mycket 2.0 och mästerminden än slet så hade de inget att sätta emot när jag slog an den tonen. Det blir så. Jag drar mig tillbaka.

Det har varit kul det här med att vara chefssteffe, men det är dags att lämna över stafettenpinnen till en piggare och hungrigare mig. Steffe 2.0:an. Behandla honom inte alls väl. Behandla honom som mig så blir det precis som vanligt. Jag lovar ni kommer inte att märka skillnaden. Migreringen kommer att ske glitchfritt.

Kungen är död!
Länge leve Kungen!

*viskar*

– Säg hej till pöbeln nu!
– Vadå död?
– Det är sådant man säger!
– Och sen leve Kungen?
– Jaja…vinka nu.
– Men han var ju död nyss!
– Det är bara ett uttryck. Haka inte upp dig på småsaker nu.
– Ett dumt jävla uttryck om du frågar mig.
– Jaja, jag drar mig tillbaka nu. Seså vinka nu. Var snäll mot minNini! Och extra schysst till Cliff för Hanging med så länge…
– Vem fan e Nini och vad är Cliff  för ett jävla namnf?
– Du lär bli varse…hej hej

och med ett klick stängde jag av mig själv.

– Öh…eh… Kan jag få er uppmärksamhet! Jag är inte så bra på att hålla tal (varför säger alla jävla talhållare alltid så), men ska ändå göra försöka att säga några ord. Som ni vet så har Steffe hoppat av tåget och tar en kortare paus vilket för erat vidkommande inte innebär någon förändring. Men för min del så ser jag detta som en utmaning. Att få ta vid och föra sugfacklan vidare. Jag lovar på heder och samvete att vi ska hålla oss till vardagsvidrigheter, ilandsknas och saker som ligger under skinnet. Och med de orden vill jag tacka steffo 1.0 för det tusen poster han mäktat leverera (varav merparten sugit men det kan vi hålla för oss själva).

Skål!

Andra bloggar om , , , , , , , ,

4 Replies to “Steffo 2.0 del 2”

  1. Hmmm. Dô, Steffo 2.0…. Du suger. Jag vill ha tillbaka den gamla och ack så slitna 1.0:an! Battletested och pålitlig var han. *snyftar*

  2. Skål, länge leve Steffo x.0!

    Nu får vi hoppas att 2.0 klarar av att axla bördan, fylla tomheten och hålla förväntningarna som 1.0 lämnar efter sig.

  3. du ser hur det går när du inte lyssnar…

    sa inte jag nyss att apelsiner bara duger som skådebröd i fruktskålen

    nåja, Kungen är död – leve den nye Kungen!

    håll dig borta från apelsinerna

  4. @Mr. M – hehe…allt var bättre förr va?

    @aku – grejen med 1.0:an var att han lämnade efter sig en massa utkast så för mig är det bara att kliva i skorna. Visserligen måste språket putsas en smula eftersom han skrev så tråkigt och knastrande så att en ordinär knäckebrödskiva fick akut självförtroendekris men i alla fall…

    @karibien – frukt är en styggelse. fast iofs…hade det inte varit för apelsinen så hade jag inte sett dagens ljus.

Leave a Reply to stefan Cancel reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *