Sugbloggen är landets roligaste blogg!

| Mobile | RSS

Bitter…Jag? Ähhh!!! del 74

October 16th, 2006 | 6 Comments | Posted in Bitter

…forts KAPITEL 28 eller Den Lesbiska erfarenheten

- Jo det är så här. Jag tror att jag är lesbisk, kläckte hon ur sig och tittade på mig som om hon hade balanserat en boll på nosen och ville ha en sill som belöning.

Dra mig baklänges hördes en burkig röst säga. Åh… fan röt lejonet Luther förvånat. Prestige Luther funderade på hur han skulle förklara detta för polarna. Neanderthalar Luther kunde i realtid se hur håret på knogarna växte. Medan den kvinnliga sidan av mig med lyfta ögonbryn sade, att detta verkade lovande för framtiden. Den fantasifyllda delen klappade i sina små händer, äntligen skulle man få chans att förverkliga den manliga drömmen om att ha sex med två lesbiska brudar.

Från absolut ingenstans kom det här! Min flickvän är lesbisk och jag hade inte en susning. Jag var i ett stadie full av chock! Lill–Luther skrek, JAG VISSTE VÄL ATT STORLEKEN INTE SPELAR NÅGON ROLL OCH ATT DET INTE VAR NÅGOT FEL PÅ MIG! Detta öppnade upp en hel del inlåsta otillräcklighetskänslor. Det var som om någon drog ur proppen i ett badkar fullt av manligt tvivel. Jag blev så jävla paff så att det enda jag kunde säga var:

– Öh… äh… tja, det är väl sådant som händer.

Detta var kanske inte en utav de smartaste kommentarer jag har fällt eftersom det föranledde Hannah att ut brista i ett:
– Tror du att jag tycker det är kul, eller?

Vad säger man? Vadå? Var det mitt fel att hon kände fysisk attraktion till det likadana könet? Var det mitt fel att hon gillade fitta lika mycket som jag? I dont think so, men det kunde jag givetvis inte säga utan jag sade:

– Det var inte det jag menade, utan… att… ja… öh… jag… vad skall jag säga egentligen?
– Jag vill bara att du skall veta att jag inte är så jävla glad över detta, men att jag måste acceptera den jag är. Det känns som om jag har levt hela mitt liv i en lögn och i helgen så kom jag till insikt. Jag vill bara att du skall vara den första som får reda på det eftersom jag kommer att kliva ut ur garderoben till alla mina vänner. Är det Ok för dig?
– Ja, visst. Varför skulle jag ha någonting med det att göra? Det är ditt liv liksom, sade jag förvånat.
– Jag tänkte mest på att du kanske skulle känna det som om du hade gjort mig lesbisk och att dina vänner skulle reta dig för det.
– Det var snällt, men jag kan hantera det, tack för omtanken dock.
– Ja. Nu har jag sagt det och tror att jag skall åka hem.

Jag tittade på klockan och såg att hon var närmare tre på natten. Vart hade tiden tagit vägen? Gentlemannen inom mig vaknade till liv och sade:

– Du kan sova här. Finns inga tunnelbanor vid den här tiden.
– Ja, men är det Ok för dig, sade hon.
– Hallå, kom igen. Vi har sovit ihop ett par månader. Skillnaden nu är att vi inte är ihop. Varför skulle du inte kunna sova här nu?
– Nae… jag tänkte på dig. Du kanske skulle tycka att det var jobbigt eller så.
– Inga problem, sade jag.
– Schysst av dig, sade hon.
– Dont mention it, sade jag.

Vi borstade tänderna och gick och lade oss. Jag kände mig lättad och pizzan hade bestämt sig för att stanna kvar ett tag till och kolla läget. Ungefär som om den tänkte man vet ju aldrig, hon kanske drar fram ett par kaniner ur öronen eller liknade. Jag erbjöd mig att sova på soffan men hon tyckte att det skulle kännas konstigt och sade att det var ok för henne om vi sov i samma säng. När vi hade krupit ned i sängen kändes det jävligt makabert ett tag. Där låg jag med en av de vackraste kroppar jag har sett men jag hade ingen access till det längre. En liten del av mig blev full i fan och fick mig att säga:

– Hannah?
– Mmm…, sade hon sömmigt.
– Du skulle inte vilja ha lite sex sådär bara för gamla tiders skull?
– Har du inte fattat vad jag har sagt ikväll?, sade hon.
– Jo… visst men, jag tänkte att du kanske inte var helt finished med killar. Typ en sista gång bara, det är ju bara jag, bönade jag.
– Aldrig mer killar, sade hon.
– Är du säker?
– Du får leva med vetskapen och minnena att du var den sista kille jag har haft, sade hon och flyttade sig ett par centimeter bort ifrån mig för att markera att här var det minsann stängt och låst för alla manliga könsdelar.

Så nära men ändå så långt bort hann jag tänka innan jag till slut somnade in. Strax efter mig slappnade lille Luther av och med ett vått dask mot min mage rasade han ihop i en prydlig liten hög och somnade in han också.

Under natten drömde jag att jag satt och ansade mitt könshår, med en vass frisörssax. Den var grå med sylvass spets och sådär greppvänlig i tummen. Jag satt där, glad och ansade snyggt när jag råkade komma åt min vänstra pungpåse. Med ett ljud likt det man hör när man öppnar vakuumförpackat kaffe, gick pungpåsen upp. Jag flämtade till. Det kom inget blod. Jag såg inget rött men såg rakt in i pungsäcken och där låg min vänstra pungkula. Stora likheter med en stor torr valnöt. Det gjorde inte ont rent fysiskt, men jag visste att det gjorde ont om inte annat på ett teoretiskt plan. Skitskumt och läskigt. Bredvid mig sov en lesbisk före detta flickvän. Freud hade haft teorier om detta. Och jag hade förmodligen hållit med honom.

Vilken antihjälte jag insåg att jag skulle bli bland polarna. Först är man ihop med ett par ben som ännu i historien söker sin like, eller som slagverkaren i bandet sade ”vilken puma och vilka ben. Luther du har funnit guld”. Så ultraocool. Jag började smyga omkring på stadens gator och torg med halvslutna ögonlock och ett outgrundligt leende, inbillandes mig själv vara en amerikansk superstjärna. Typ James Woods.

Allt för att mörka min angst. Raset av den pokal som jag hade lyckats erövra, nämnligen mannen med den läckraste bruden i vänskapskretsen. Det funkade i ett par veckor innan ”the lesbian experience” blev allmänt känt hos mina vänner och bekanta. Jag hade inte sagt ett knyst, förutom att jag hade ringt Linus som var i U.S.A igen under denna tid, fint pluggandes någonting som slutade med att han sålde vaskar och toalettlock till folk.

– Oh…man, Do you meen att hon blev lesbisk, sade han över en knastrig atlantlinje.
– Öh… uh yea. Hon dumpade mig för en annan flickas skull.
– Det är så coolt. Do you know om det finns någon annan i the world so to speak som har lyckats uppnå detta, sade han våldsamt mixandes svenska och amerikanska ord och uttryck i meningarna.

Killen hade varit i Amerika i typ sex månader och hade redan förvaltat sitt Dolph Lundgren arv på ett tackförnämnligt sätt. Fan Dolph hade kunnat gå ett gäng lektioner hos fränden Linus.

– Niklas Strömstedt.
– Det räknas inte. Han är self en half queer. I´m damn pretty säker att det was en mediapryl.
-Tror du?
– Det är klart. Obvius as we say over here. Med sådana vacklande karriärer som de där två ickeliven hade, så var de ju tvungna att göra någonting för att kunna betala sina räkningar.
– Men…
– Oavsett om det var på riktigt eller inte, vem fan vill leva ihop med en snubbe som sjunger om döda fåglar på Lidingö som de begraver. Va! Begrava en jävla gråtrast! Give me a break to the next fucking winter liksom. Jag skulle fan i mig också ha blivit lesbisk, bög, transa eller till och med gnagt av mig mitt ben för att slippa vara med honom. Richard marx look-a-like-kopia sopa. Usch!
– Haha…, garvade jag.
– Det är så häftigt har du berätta det för alla?
– No way!
– Det skulle jag ha gjort. Seriuosly. Du var typ den sista snubben som fick hänga in den i henne. Det är en merit som är i klass med Péles klassika mål i vm i stockholm 1968.

Om det fanns en sida av Linus som jag inte hade riktigt bra förhållningssätt till så var det hans konstanta jämförelser med patetiska historiska sportögonblick i tillvaron. Om man inte aktade sig kunde någonting man hade gjort bli jämfört med Ingos taffliga boxningsmatcher eller liknade.

– Will si about that, sade jag knackigt och lade på luren.

Följ den rafflande fortsättningen imorgon…

Follow Discussion

6 Responses to “Bitter…Jag? Ähhh!!! del 74”

  1. Skogan Says:

    Men Stefan, det var väl ändå -58 VM i Stockholm var? *skakar på huvudet*

  2. Stefan Says:

    skogan håller Linus ansvarig för det. Jag har inte en susning …och inte intresse.

    fan…vad gjorde pele egentligen…några mål och är ihågkommen för all jävla tid och evighet…medan en sån som Moder Theresia knappt får en notis i någon obskyr söder om söder nytt liksom ;)

  3. ullis Says:

    *klappar händerna*

  4. londongirl Says:

    Excellent!!!

  5. Stefan Says:

    ullis

    *bugar och kastar iväg ett igenkännande leende till bekanta i publiken*

    londongirl

    med det antar jag VG?

  6. Andreas Says:

    Det var definitivt -58. Rättning medelst omgående!

Leave a Reply