KAPITEL 16 eller The birth of SAY What
Efter året med Scabby Hyenas hade jag bestämt mig för att nedlägga musiken totalt. Nu fanns det ingen återvändo. Luther skulle bli seriös. Luther skulle skaffa sig ett bättre jobb och en bostad. Fast först skulle han spela in lite låtar i en studio. Jag tog ett jobb på Dagens Nyheter och köpte mig en bil. En smutsig gammal giktbruten bajsbrun SAAB som gick lika bra som en saktfärdig gammal sengångare. Vilka problem den bilen skaffade mig. Jag har sen dess aldrig köpt en bil eller ens gått i såna tankar som att det vore nice att äga en bil. Det är bara en massa jobb och en massa jävla skatter och skit som man får betala. Fast detta känns som en grym parantes som inte för storyn vidare… hur som helst.
För min lön som faktiskt var övermäktigt fet gick jag in i en studio och spelade in en egen låt. Jag menar hur svårt är det att vika tidningar? Speciellt om det är maskiner som gör det åt en. Det enda vi gjorde var att iaktta hur maskinerna, som verkligen var våra vänner gjorde precis som det var tänkt att de skulle göra. Det enda bra med det arbetet var att facket var grymt starka och haussade upp våra löner med argumentet att betalar ni inte det vi begär så trycker och viker vi inte tidningarna. Sålunda fick DN hosta upp de önskade kraven och vackert ställa sig i ledet. Låten kom till i studion. Jag ringde och bokade en tid och hade inte en susning på vad för låt jag skulle spela in. Jag hade inte den blekaste aning men trodde att det skulle lösa sig i studion. Den strategin använder jag fortfarande. Jag önskar att jag kunde säga att låten kom till mig i en dröm eller när jag var ute och joggade, men sanningen är att mitt sätt att komponera oftast visar sig ha en grund i att jag inte har en susning på vad jag gör.
Ibland blir det en bra låt men för det mesta ryser jag dagen efter nedmix, när jag lyssnar på alstret med utvilade och fräscha öron. En kompis till mig sade att han använder sig av samma metod när han lagar mat, medan en annan kamrat använde sig av denna metod för att ragga brudar. Frågan om vem som har mest ångest är ännu inte avgjord. Jag som aspirerar på att kalla mig musiker, min ena kamrat den magre, eller den andre med de mest vedervärdiga avsugningarna någon man har upplevt. Tja. Jag minns att jag satt och ljög för ljudteknikern som hette Liston. Jag bad honom lägga upp ett groove på trummaskinen eftersom jag inte visste hur de funkade och han programmerade någonting enkelt. Sen så tog jag fram gitarren och jammade en stund och han frågade mig vilken tonart låten skulle gå i.
Eftersom jag tog ett G-Dur på gitarren sade jag det till honom. Det hade lika gärna kunnat bli ett a-moll men jag var lite trött på detta ackord eftersom det kändes som om det var det enda ackord jag hade spelat i hela mitt liv. Sakteliga byggdes låten upp och jag avslutade dagen med att säga att jag åker hem och skriver en text och melodi över natten så ses vi imorgon. Han höll på att gå upp i limningen när han fick veta att jag inte hade en text klar. Han påpekade för mig att man inte jobbar på det här sättet men jag förklarade för honom att det var mina pengar och att jag gjorde precis som det behagade mig. Det lustiga var att texten verkligen kom till under natten. Jag satte mig med en tekanna och ett gäng cigg under hela natten och skrev den. Till dags dato tycker jag att den faktiskt håller. Det fanns att budskap också och det var på den tiden då jag tyckte att jag hade någonting att säga världen. Nu för tiden skriver jag bara nonsens eftersom jag själv inte lyssnar på andra textförfattare. Dessa kvasidjupingar som anser att de har något att säga världen sjungandes, är bara fega ryggradslösa mesar som inte kan säga vad de tycker rakt upp och ned, utan måste maskera det med mjuka toner. Fegisar.
Förutom att jag jobbade hårt dessa månader var jag konstant ute på klubbar och discon i Stockholm. En sen natt stod jag och väntade på nattbussen vid Slussen då jag hör en röst ropa mitt namn.
– Luther?
Jag vänder mig om mot röstriktningen och ser en gammal rival dyka upp. Rival är kanske inte riktigt adekvat men han spelade gitarr i ett band som kom från Sätra som hette the Weed och de var våra idoler och vi ville alltid knäcka dem. Skillnaden mellan dem och oss i the Invaders var att de faktiskt kunde spela och hade spelat in en platta. Jag hade inte sett Stu sen ett gigg de gjorde på en fest i Skärholmens gymnasium.
– Stu, va? sade jag .
– Han och ingen annan. Hur är läget? Vart skall du? Hem? Var har du varit någonstans? Var det kul? Jag har haft skitkul. Jag var på Big Brother i regnstövlar. Kolla! Fan jag e så full. Spelar du fortfarande? Skall vi dela på en taxi?
– Varför inte, sade jag.
Detta något märkliga svar hade sin rot i att jag endast hade uppfattat frågan om taxidelning. Allt annat hade gått alldeles för fort framåt. Eller så kunde man säga att jag lyssnade för långsamt. Vi vinkade in en bil och snart satt vi i en varm taxi på väg söderut och började snacka. Det här var under vintern. Svinkallt ute.
Det visade sig att Stu´s band hade splittrats och att han hade börjat spela med en kille som hette BJ och att de spelade funk. I min något dimhöljda tillvaro kopplade jag ihop funk med punk och nickade med huvudet som om jag visste vad skillnaden dem emellan var. De skulle starta ett funkband och han undrade om jag ville vara med. Jag frågade om det var som gitarrist jag var påtänkt men fick till min fasa höra att de sökte en sångare. Här någonstans började jag ana att funk och punk inte kunde vara riktigt samma sak, eftersom Stu snackade sångarbete och inte gitarrlell. Jag var något tveksam men sade att jag skulle tänka på det. Vi bytte telefonnummer och jag klev av i min förort och började traska hemåt, medan Stu for vidare till sin förort.
Jag tänkte inte så mycket på förslaget som Stu hade givit mig utan livet gick sin gilla gång med arbete och allting. Jag arbetade som heltidsvikarie på Dagens Nyheters, packsal. Ett arbete som mestadels bestod av att man fårögt kollade upp så att det inte hände några större malörer, med de nästan hundratusen tidningar som vi tryckte upp varje dag. De skulle paketeras fint och prydligt. Ett idiotarbete. Bra betalt, eftersom vi arbetade nattetid. Jour ser ni.
Ett par veckor senare ringer min telefon och det är Stu som frågade om jag skulle med ned till replokalen, men jag kunde inte eftersom jag jobbade de dagar de repade och vi bestämde oss för att höras efter nyår. Julen kom och det blev nyår med allt vad det innebär. En massa festande såklart. Vid den här tiden hade jag och vännen Linus gått omkring och småspanat om att vi borde dra till USA och softa omkring ett halvår eller så. Det var egentligen Linus som var den drivande kraften och jag höll mest med för att slippa ta ställning samt att jag gillade att använda mig av minsta motståndets principer.
– Visst… skall vi till USA, sade jag till honom under en ölrunda och tänkte inte särskilt mycket på det något mer.
Följ den rafflande fortsättningen imorgon…