Bitter…Jag? Ähhh!!! del 6

…forts KAPITEL 04 eller Mirre

– Det kan inte ha varit Luther, eftersom vi var hemma hos mig igår efter skolan och lyssnade på Manhattan Transfer, sade han.
– Vem fan e du?, sade Dennis till Andy.

Man kunde se att Dennis var lite skakad för Andy ser ni, hade skridit in i handlingen utan ett endaste harkel eller en muskelansträngning. Vad det anbekom Dennis så hade Andy bara materialiserat sig från ingenstans. Ungefär som om han hade skiftat dimension. Från Ingen-D till 3-D bara sådär liksom. Dennis föreföll tycka ett det var lite läskigt. Va fan, jag som hade känt Andy i minst hundra dagar hade ännu inte vant mig vid hans materialiseringar. Inte så märkligt kanske att Isse visade prov på rova känslor.

– Jag är Luthers kompis, sade han så töntigt så att det nästan blev charmigt.
– Är det sant?
– Vilket då?, sade Andy, att jag är hans kompis eller att vi lyssnade på Manhattan Transfer igår?
– Både och!
– Ja, sade Andy.
– Vänta lite, sade bruden. Du var alltså inte i Hornstull igår?
– Nej, sade jag.

Jösses hur trög får man bli egentligen? Tröghetslagen skulle kunna få ett par feta tips bara genom att iaktta henne. Newton skulle tänkt…ahh där har vi the missing link.

– Vem var det då?
– Det känns som om jag inte kan hjälpa dig med det, sade jag.

Hade jag rökt under denna tid så hade jag tänt en cigg och blåst ut röken genom näsan så som Humphrey Bogart gjorde i sina coola svartvita filmer. Nu fick jag nöja mig med att försöka se så cool ut som bara var möjligt om man var en fjortonårig finnig spinkig oskuld med ett gigantiskt afro. Jag kisade med ögonen för att se svår ut i alla fall.

– Det var alltså inte du som knuffade mig så att alla mina reklamblad rasade i backen?
– Nej, sade jag och slutade kisa eftersom det gjorde ont i ögonen.

Så mycket för att verka cool liksom.

– Vem var det då?
– Den som ändå det visste, sade jag.
– Jag kanske tog fel dåra, sade hon och bet sig i läppen.
– Inte bara kanske, du tog duktigt med fel. Det var inte jag, sade jag.

Det kändes som om jag inte kunde vara tydlig nog på den punkten. Hade jag haft en whiteboard hade jag skrivit upp det med en röd penna. Och strukit under inte.

– Hmm… , sade hon.

Jag väntade mig en ursäkt eller så. Det var så min moder hade uppfostrat mig. Hade man gjort fel eller tagit fel så hörde det till god ton att be om ursäkt, men den lilla bruden verkade inte ha föräldrar som hade anammat min morsas och farsas syn på uppfostran. Tydligen god ton döva föräldrar. Hon sade bara till sin brorsa att de skulle gå, varpå han frågade om han inte kunde få klappa till mig ändå och då hon frågade honom varför sade han att töntar som lyssnar på Manhattan Transfer är förtjänta av ett kok stryk, vilket fick henne att säga att då måste han klappa till Andy också, vilket inte verkade störa Dennis eftersom han sade att han fick two töntar for the priset av en, varpå hon replikerade att deras farsa också lyssnar på dem, vilket fick Dennis att säga att han skulle klappa till den knarkande gubbjäveln och den alkoholiserade jävla kärringen när de kom hem, och medan de stod där och diskuterade familjen och kommande helgnöje passade jag och Andy på att, likt två kaniner smita iväg. Andy gjorde det lite snyggare än jag. Men va fan han var ju dimensinsförflyttaren av rang.

När vi kände att vi var trygga bland andra elever och lärare, det så kallade stimtricket, kunde jag inte undgå att kritiskt säga till Andy:

– Var du tvungen att säga Manhattan Transfer? Kunde du inte ha sagt typ KISS, Ozzy eller Iron Maiden?
– Vadå, skulle jag ha ljugit eller?
– Ljugit och ljugit… allting är så svart och vitt för dig. Jag menar bara att du kunde ha kört en liten tillbakalutad gräddfärgad lögn med en gnutta choklad i. Nu minskar ju mina chanser att styra upp Mirre om detta kommer fram till henne.
– Mister du en står dig åter tusen, sade Andy.
– Ett intressant påstående från en oskuld till en annan oskuld. Jag mister gärna en halv miljard brudar. Det enda jag önskar är att få ha lagt vantarna på en enda innan jag dör, men om du skall vråla ut till kreti och pleti att vi tillbringar kvällarna med att lyssna på Manhattan Transfer, kan jag gott som sist lika gärna förbereda dig på att vi kommer att ha många vi har mist innan vi blir pensionärer. Jag ber dig bara vara restriktiv med att vara allt för informativ vad gäller mitt liv. Manhattan Transfer lyssnare är inte brudfixare av rang serru. För övrigt börjar jag tycka att runkandet har mist sin charm och sitt nyhetsvärde nu. Det kanske blir så om man har gjort det sedan elva års ålder. Det känns som om jag inte gjort annat i mitt liv än blivit född, ammat några månader och sedan runkat fram till idag.
– Du är så fixerad, sade Andy och skulle precis fortsätta när jag med en gest tystade honom.

Där framför mig stod hon. Mirre. Solen i mitt liv. Tillsammans med sina kompisar. Fräna gänget. Kvinnan i mitt liv. Jag hörde distade gitarrer varje gång hon passerade mig. Det här var på den tiden innan jag hade lärt mig tycka om andra instrument än trummor, bas och gitarr. Senare kom jag fram till att stråkar var behagligare att höra om en vän dam poppade upp framför mig. Med andra ord, hade det varit idag hade jag hört stråkar vid hennes uppenbarelse. Som det var nu var det en halvtaskigt distad gitarr med en aning ostämda strängar, men det förminskade inte upplevelsen av att jag dog en mindre död, snarare accentuerade det känslan. Frågan var nog huruvida det var hennes uppenbarelse eller om det var den begynnande förnimmelsen av tinnitus.

Hon hade långt ljust hår. Det såg alltid fräscht ljusblekt ut. Så…så…somrigt. Hela hon osade ”Idas sommarvisa”. Hon utstrålade ungdom. Det var som att titta på reklamteve för schampo. Hennes kropp gick inte av för hackor, det lilla jag lyckades snappa upp. Svårt menar jag med en taktik som bestod av att se men ändå inte visa att man tittade. Hon spelade basket eller handboll. Någonting som involverade händer och boll i alla fall. Hon gick i klassen under mig och var ett år yngre än jag. Hon fick mitt hjärta att öka tempot, ungefär som om det hade bråttom till ett viktigt möte någonstans.

Jag hade fått syn på henne en dag när jag stod på skolgården. Hon kom gående tillsammans med sina klasskompisar från gymnastiksalen och hade håret uppsatt i en tofs. En av tjejerna i gänget hade hälsat, eftersom hon bodde i samma hus som jag och jag hade nonchalant nickat åt gänget. Grannsämjan förpliktade menar jag. Hon gick sist. Precis när hon skulle gå in genom porten till huvudbyggnaden, tog hon ur tofsen och skakade sitt fuktiga hår. Jag såg hur lite av duschvattnet stänkte ur hennes hår mot solljuset.

Hon fångade min blick. Jag tappade hakan.

Hon log.

Jag dog.

Hon försvann in genom porten och jag visste att jag aldrig mer skulle bli densamme. Där fick jag ett fundamentalt bevis på att jag var hetero och att Lutheranska gener kommer att leva vidare.

– Fan du ser verkligen ut som ett får varje gång du får syn på henne.
– Mr Beautiful himself snackar, sade jag fårat… öh… sårat menar jag. Vad får dig att tro att jag ser mer ut som ett får än du gör?
– Med det där afrot och det där fåraktiga leendet behöver man bara ett bä, så är illusionen fullkomlig.
– Du vet ingenting.
– Ett vet jag, du ser ut som ett får varje gång du tittar på henne, och det plockar du inga poäng med.

Det ringde in till lektion. Gonggongen räddade Andy. Jag tittade en sista gång på Mirre innan det var dags att brottas med algebran. Jag beslöt mig för att skriva en låt tillägnad henne, för att vinna hennes hjärta.

Läs den rafflande fortsättningen nästa vecka…där du får möta Luthers avfälling den formlösa massan, bandets första spelning, Luthers farliga begär mm